Landsbygdens utveckling

Program för Landsbygdens utveckling i landskapet Åland 2000 2006 Reviderad 29.11.2005

INNEHÅLLSFÖRTECKNING 1. UTVECKLINGSPLANENS BENÄMNING 6 2. MEDLEMSSTAT OCH FÖRVALTANDE REGION 6 3. PLANENS GEOGRAFISKA TÄCKNING 6 4. PLANERING PÅ LÄMPLIG GEOGRAFISK NIVÅ 6 5. KVANTIFIERAD LÄGESBESKRIVNING 7 5.1. BESKRIVNING AV DET NUVARANDE LÄGET 7 5.1.1. Landskapet Åland 7 5.1.1.1. Befolkning och befolkningsrörelsen 8 5.1.1.2. Näringsliv 8 5.1.1.3. Den åländska landskapsbilden 9 5.1.2. Det åländska lantbruket 10 5.1.2.1. Naturliga förutsättningar 11 5.1.2.2. Beskrivning av gårdarna 14 5.1.2.3. Produktionsinriktningar 16 5.1.3. Lantbrukets miljösituation 20 5.1.3.1. Mark 20 5.1.3.2. Luft 21 5.1.3.3. Vatten 21 5.1.3.4. Landskapsbilden och den biologiska mångfalden 23 5.2. EFFEKTERNA AV FÖREGÅENDE PROGRAMPERIOD 24 5.2.1. Program för lantbrukets miljöstöd i landskapet Åland 1995-1999 24 5.2.1.1. Finansiella resurser 24 5.2.1.2. Resultat 24 5.2.2. Stöd för jordbruk för mindre gynnade områden 26 5.2.2.1. Finansiella resurser 26 5.2.2.2. Resultat 26 5.2.3. Startstöd till jordbrukare år 1995-1999 27 5.2.3.1. Finansiella resurser 27 5.2.3.2. Resultat 27 6. BESKRIVNING AV DEN FÖRESLAGNA STRATEGIN, KVANTIFIERADE MÅL FÖR DEN OCH DE PRIORITERINGAR FÖR LANDSBYGDENS UTVECKLING SOM GJORTS SAMT DET GEOGRAFISKA OMRÅDE SOM OMFATTAS 28 6.1. FÖRESLAGEN STRATEGI, KVANTIFIERADE MÅL SAMT GJORDA PRIORITERINGAR 28 6.1.1. SWOT-analys 28 6.1.2 Utgångspunkt, strategi och prioriteringar 32 6.1.2.1. Utgångspunkt 32 6.1.2.2. Strategi och prioriteringar 32 6.1.2.3. Operativa mål 33 6.1.3. Internationella och nationella miljöpolitiska åtaganden 37 6.2. BESKRIVNING OCH INVERKAN AV ANDRA ÅTGÄRDER 38 6.2.1. Investeringsstöd till jordbruket 39 6.2.2. Investeringsstöd för bearbetning och saluföring av jordbruksprodukter 40 6.2.3. Landskapslag om ersättande av skördeskador 40 6.2.4. Övriga EU-delfinansierade program 40 6.3. OMRÅDEN SOM OMFATTAS AV SÄRSKILDA TERRITORIELLA ÅTGÄRDER 42 Sida 2

6.4. TIDSPLAN OCH UTNYTTJANDE 42 7. BEDÖMNING AV FÖRVÄNTADE EFFEKTER PÅ EKONOMIN MILJÖN OCH SAMHÄLLET 43 7.1. FÖRVÄNTADE EFFEKTER PÅ MILJÖN 43 7.2. FÖRVÄNTADE EFFEKTER PÅ EKONOMIN 45 7.3. FÖRVÄNTADE EFFEKTER PÅ SAMHÄLLET OCH SYSSELSÄTTNINGEN 46 8. VÄGLEDANDE FINANSIELL ÖVERSIKT 47 9. REDOGÖRELSE FÖR PLANERADE ÅTGÄRDER FÖR ATT GENOMFÖRA PLANERNA 48 9.1. FÖRTECKNING ÖVER ÅTGÄRDER OCH ARTIKEL FÖR BETALNING 48 9.2. STARTSTÖD TILL UNGA JORDBRUKARE 49 9.2.1. Gemenskapens bidrag 49 9.2.2. Stödnivå 49 9.2.3. Villkoren för att bevilja stöd 49 9.2.3.1. Ålder 49 9.2.3.2. Yrkesskicklighet 49 9.2.3.3. Kriterier för att visa sin ekonomiska livskraft 49 9.2.3.4. Minimikrav gällande miljö, hygien och djurskydd 50 9.3. STÖD FÖR JORDBRUK I MINDRE GYNNADE OMRÅDEN 51 9.3.1. Gemenskapens bidrag 51 9.3.2. Stödnivå 51 9.3.3. Villkoren för att bevilja stöd 51 9.3.4. Goda odlingsmetoder och iakttagande av lagstadgade miljöåtgärder 52 9.3.4.1. Goda odlingsmetoder 52 9.3.4.2. Lagstadgade miljöåtgärder 52 9.3.5. Löpande avtal från föregående programperiod 58 9.3.6. Särskilda upplysningar 58 9.4. STÖD FÖR MILJÖVÄNLIG ODLING 58 9.4.1. Gemenskapens bidrag 58 9.4.2. Stödnivå 58 9.4.3. Villkoren för att bevilja stöd 60 9.4.4. Goda odlingsmetoder 61 9.4.5. Löpande avtal från föregående programperiod 61 9.4.6. Upplysningar som krävs för särskilda åtgärder 61 9.4.6.1. Basstöd 61 9.4.6.2. Specialstöd 83 9.4.7. Justering av löpande avtal 90 9.4.8. Möjliga stödkombinationer 93 9.4.8.1. Stödkombinationer i delprogrammet för konventionellt jordbruk 93 9.4.8.2. Stödkombinationer i delprogrammet för ekologisk produktion 93 9.4.8.3. Stödkombinationer i delprogrammet för naturbeten 93 10. BEHOVET AV STUDIER, DEMONSTRATIONSPROJEKT, UTBILDNING ELLER TEKNISKT STÖD 93 11. BEHÖRIGA MYNDIGHETER OCH ANSVARIGA ORGAN 93 11.1. ACKREDITERAT UTBETALNINGSSTÄLLE 94 11.1.1. Landskapsstyrelsens uppgifter 94 11.1.2. Utbetalningsställets uppgifter 94 11.1.3. Internrevision 94 3

11.1.4. Det integrerade systemet för administration och kontroll 95 11.1.5. Ansvariga organ vid Ålands landskapsstyrelse 95 12. BESTÄMMELSER FÖR GENOMFÖRANDE AV PLANERNA 96 12.1 BEVILJANDE AV STÖD 96 12.1.1. Ansökan/ Ingående av avtal/ Avgivande av förbindelse 96 12.1.2. Utbetalning av stöd 96 12.2. ADMINISTRATION 96 12.2.1. Mottagande och registrering 96 12.2.2. Handläggning 97 12.2.3. Godkännande av utbetalningar 97 12.2.4. Beslut 97 12.2.5. Verkställande av utbetalningar 98 12.2.6. Bokföring av utbetalningar 98 12.2.7. Redovisning av utbetalningar 98 12.3. KONTROLLER 98 12.3.1. Administrativa kontroller 98 12.3.2. Fältgranskning 99 12.3.3. Kontroller på plats 99 12.3.3.1. Kontroll av miljöstödets basstöd 99 12.3.3.2. Kontroll av miljöstödets specialstöd 100 12.3.4. Kontroll av goda odlingsmetoder och iakttagande av lagstadgade miljöåtgärder 101 12.3.5. Kontroll av startstöd till unga jordbrukare 101 12.4. PÅFÖLJDER OCH SANKTIONER 101 12.4.1. Försenad ansökan 101 12.4.2. Påföljder av arealfel 101 12.4.3. Påföljder av brister beträffande goda odlingsmetoder eller iakttagande av lagstadgade miljöåtgärder 101 12.4.4. Påföljder för försummelse av villkoren för miljöstödet 101 12.4.5. Återkrav av stöd 102 12.4.6. Straffsrättsliga påföljder 102 12.4.7. Uteslutande ur stödåtgärderna 102 12.5. ÖVERVAKNING OCH UTVÄRDERING 102 12.5.1. Övervakning 102 12.5.2. Utvärdering 103 12.5.2.1. Förhandsutvärdering 103 12.5.2.2. Utvärdering efter halva tiden (mid-term evaluering) och den efterföljande utvärderingen (ex post evaluering) 104 12.6. INFORMATION 104 12.7. INTERN REVISION 104 12.8. ÄNDRINGAR I PROGRAMDOKUMENTET 105 13. RESULTAT FRÅN SAMRÅD OCH ANGIVANDE AV BERÖRDA MYNDIGHETER OCH ORGAN SAMT EKONOMISKA OCH SOCIALA PARTER 105 14. BALANSEN MELLAN DE OLIKA STÖDÅTGÄRDERNA 106 15. FÖRENLIGHET OCH SAMVERKAN 107 16. YTTERLIGARE STATLIGT STÖD 107 Källförteckning: 109 4

BILAGOR: BILAGA 1. Karta, Åland i Europa BILAGA 2. Karta över Åland BILAGA 3. Klimatdiagram för Åland BILAGA 4. Karta över inre vattenområden på Åland BILAGA 5. Karta över undersökta vattenområden BILAGA 6. Antal aktiva lägenheter i privat ägo enligt odlarens ålder BILAGA 7. Vägledande finansiell översikt BILAGA 8. Tabell 1. Kostnader/inkomstbortfall, stödbelopp och stimulansåtgärdens andel för varje åtgärd BILAGA 9. Tabell 1. Avtal från programperioden 1995-1999 som löper efter år 2000 BILAGA 10. Tabell 1. Högsta tillåtna mängden fosfor (kg/ha) Tabell 2. Högsta tillåtna mängden kväve (kg/ha) till spannmål och oljeväxter Tabell 3. Högsta tillåtna mängden kväve (kg/ha) för vall och grönfoderväxter Tabell 4. Högsta tillåtna mängden kväve (kg/ha) till sockerbetor Tabell 5. Högsta tillåtna mängden kväve (kg/ha) till potatis BILAGA 11. Anvisningar för växtföljd i trädgårdsodling BILAGA 12. Tabell 1. Möjliga stödkombinationer i delprogrammet för konventionellt jord bruk Tabell 2. Möjliga stödkombinationer i delprogrammet för ekologisk produktion Tabell 3. Möjliga stödkombinationer i delprogrammet för naturbeten BILAGA 13. Resultatet av ex ante evalueringen BILAGA 14. De årliga maximibeloppen som överskrider maximibeloppet som berättigar till gemenskapsstöd BILAGA 15. Ytterligare statligt stöd 5

1. UTVECKLINGSPLANENS BENÄMNING Planen som i landskapet Åland utarbetats i enlighet med Rådets förordning (EG) nr 1257/1999 om stöd från Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket (EUGFJ) till utveckling av landsbygden benämns Program för landsbygdens utveckling i landskapet Åland 2000-2006". 2. MEDLEMSSTAT OCH FÖRVALTANDE REGION Medlemsstat: Finland Förvaltande region: Landskapet Åland Landskapet Åland är sedan år 1921 i enlighet med Nationernas Förbunds beslut ett självstyrt landskap inom medlemsstaten Finlands gränser. Finland har förbundit sig att garantera Ålands befolkning dess svenska språk, kultur och lokala sedvänjor. Genom självstyrelsen har ålänningarna fått en unik behörighet att själva stifta lagar om sina inre angelägenheter. Enligt 3.2 mom. samt 18, 15 och 22 punkterna självstyrelselagen för Åland (FFS 1144/91; ändr. 1556/94) ankommer lagstiftnings- och förvaltningsbehörigheten beträffande åtgärderna i detta program på landskapet Åland. 3. PLANENS GEOGRAFISKA TÄCKNING Programmet för landsbygdens utveckling i landskapet Åland 2000-2006 omfattar hela Åland. Samtliga åländska kommuner, förutom staden Mariehamn, hör till mål 2- område. I Mariehamn bedrivs lantbruk i en ytterst liten omfattning. Endast 2 lantbrukare med totalt 19 ha åkermark finns i Mariehamn. Enligt den nationella stödområdesindelningen hör Åland till B-stödområde. 4. PLANERING PÅ LÄMPLIG GEOGRAFISK NIVÅ Medlemsstaterna skall utarbeta planer för landsbygdens utveckling för den geografiska nivå som bedöms vara lämpligast. På grund av Ålands självstyrelse har behörigheten inom jord- och skogsbruket fördelats mellan Åland och riket så, att stöd av strukturpolitisk karaktär faller under Ålands behörighet. Ålands landskapsstyrelse har därför i enlighet med 59b självstyrelselagen för Åland (FFS 1144/91; ändrad 1556/94) utformat detta program för landsbygdens utveckling i landskapet Åland 2000-2006. 6

Programmet omfattar tre åtgärdsområden: 1. Startstöd till unga jordbrukare enligt kapitel II i Rådets förordning (EG) nr 1257/1999 (Startstöd) 2. Stöd för jordbruk i mindre gynnade områden enligt kapitel V i Rådets förordning (EG) nr 1257/1999 (kompensationsbidrag) 3. Stöd för miljövänligt jordbruk enligt kapitel VI i Rådets förordning (EG) nr 1257/1999 (Miljöstöd) Startstödet, kompensationsbidraget och miljöstödet hör till landskapet Ålands lagstiftningskompetens enligt självstyrelselagens 18, 10, 15, 17 och 22 punkterna om natur- och miljövård, utbildning, jord- och skogsbruk, djurskydd, näringsverksamhet och främjandet av dessa områden. 5. KVANTIFIERAD LÄGESBESKRIVNING 5.1. BESKRIVNING AV DET NUVARANDE LÄGET 5.1.1. Landskapet Åland I Östersjön, mellan det finska och svenska fastlandet ligger det självstyrda landskapet Åland. Avståndet till såväl Stockholm på den svenska kusten i väst som till Åbo på den finska kusten i öst är omkring 150 km fågelvägen (bilaga 1). Den nordligaste landpunkten finns i Brändö kommun, 60 nordlig latitud medan den sydligaste landpunkten finns på Föglö, 59 nordlig latitud. Ålands totala areal är 6 784 km 2. Av detta är 22 % landområden och 78 % vattenområden. Landskapet, uppdelat i fasta Åland och skärgården, är ett örike med fler än 6 500 öar och skär. Den största ön är fasta Åland vars landareal utgör över 70 % av landskapets totala landareal. Åland är indelat i 16 kommuner. En av kommunerna är Mariehamn, Ålands enda stad. Kommunerna kan även indelas i centralkommuner och randkommuner enligt sitt geografiska förhållande till Mariehamn (bilaga 2). Som skärgårdskommuner betraktas alla kommuner utan fast vägförbindelse. Skärgårdskommunerna och -byarna är naturligt avgränsade från varandra medan de faståländska områdena är mera sammanhängande och mindre naturligt avgränsade. Alla skärgårdskommuner och större öar har förbindelse med det åländska fastlandet genom bilfärjor eller last- och passagerarbåtar. Sedan år 1921 är Åland i enlighet med Nationernas Förbunds beslut ett självstyrt landskap inom Finlands gränser. Finland har förbundit sig att garantera Ålands befolkning dess svenska språk, kultur och lokala sedvänjor. Genom självstyrelsen har ålänningarna fått en unik behörighet att själva stifta lagar om sina inre angelägenheter. 7

5.1.1.1. Befolkning och befolkningsrörelsen Åland har ca 25 000 invånare. Omkring 40 % av befolkningen är bosatt i Mariehamn, 32 % i centralkommunerna, 17 % i randkommunerna och 10 % i skärgårdskommunerna. Bosättningen är fördelad på 50 öar. Befolkningstätheten är 16,8 invånare per km 2 land. I landskommunerna är befolkningstätheten 9,9 och i skärgårdskommunerna 4,7 invånare per km 2 land. Åland är således ganska glest bebott och framför allt vintertid är folkmängden liten. Genom den livliga turismen är landskapet däremot tätt befolkat på sommaren. Folktätheten i de åländska kommunerna åren 1950, 1970, 1990 och 1997 visas i tabell 5.1. Tabell 5.1. Folktätheten (invånare/km 2 land) i de åländska kommunerna åren 1950, 1970, 1990 och 1997 (L= Landskommun S= Skärgårdskommun) Kommun År 1950 År 1970 År 1990 År 1997 Brändö (s) 9,3 6,1 5,1 5,2 Eckerö (L) 8,7 6,4 7,3 7,3 Finström (L) 17,2 13,8 18,2 18,7 Föglö (S) 9,4 5,4 4,6 4,6 Geta (L) 9,6 5,8 5,7 5,7 Hammarland (L) 11,4 8,1 9,3 10,0 Jomala (L) 23,6 14,8 21,4 22,5 Kumlinge (S) 8,7 5,8 4,8 4,6 Kökar (S) 11,3 6,1 5,1 5,6 Lemland 12,4 6,4 11,4 13,5 Lumparland (L) 12,8 8,9 9,0 9,8 Saltvik (L) 14,3 10,3 10,8 10,8 Sottunga (S) 11,8 6,9 5,0 4,9 Sund (L) 11,9 8,3 8,7 9,1 Vårdö (S) 7,2 4,7 3,8 3,9 Källa: ÅSUB; Statistisk årsbok för Åland 1998 Befolkningsrörelsen på Åland är långt konjunkturberoende. Vid lågkonjunktur är flyttningsnettot negativt. Flyttströmmen går i första hand från Åland till Sverige. Inom Åland går flyttströmmen från skärgårdskommunerna till centralkommunerna, främst Mariehamn. Sedan år 1950 har invånarantalet i skärgårdskommunerna sjunkit från 4 531 till 2 422. 5.1.1.2. Näringsliv Sedan länge har basnäringarna inom det åländska näringslivet varit sjöfart, jordbruk och fiske medan turismen allt sedan 1960-talet har utgjort en expanderande näringsgren. I takt med den ökade turismen och utvecklandet av tjänstenäringar har primärnäringarna minskat i omfång. Lantbruket sysselsätter ca 7 % av den åländska befolkningen. Den största betydelsen har jordbruket i skärgårds- och i randkommunerna där upp till 28 % av befolkningen får sin utkomst av jordbruket. Den inom jordbruket sysselsatta arbetskraften åren 1985 och 1995 visas kommunvis i tabell 5.2. 8

Tabell 5.2. Inom jordbruket sysselsatt arbetskraft år 1985 och 1995 Kommun Sysselsatta år 1985 Sysselsatta år 1995 Antal % Antal % Brändö (S) 81 32,3 29 11,6 Eckerö (R) 45 13,3 25 7,4 Finström (C) 145 14,1 115 11,2 Föglö (S) 64 26,4 42 16,6 Geta (R) 77 38,3 54 27,8 Hammarland (C) 131 22,1 89 14,6 Jomala (C) 159 11,4 116 7,8 Kumlinge (S) 38 19,5 14 7,9 Kökar (S) 28 21,7 10 8,3 Lemland (C) 50 9,7 32 5,0 Lumparland (R) 29 20,4 18 11,4 Saltvik (R) 129 17,3 75 10,2 Sottunga (S) 28 43,8 13 25,0 Sund (R) 76 17,5 59 13,3 Vårdö (S) 41 25,5 32 18,0 TOTALT 1142 10,1 753 6,6 C = Centralkommun R = Randkommun S= Skärgårdskommun Källa: ÅSUB; Statistisk årsbok för Åland 1998 Också fiskets sysselsättande effekt är störst i skärgårdskommunerna där fisket ofta är ett komplement till jordbruket och turistverksamheten. På Åland finns drygt 100 industriföretag. Livsmedelsindustrin står för ca 45 % av det totala förädlingsvärdet i den åländska industrisektorn. Eftersom livsmedelsindustrin i huvudsak vidareförädlar jordbruksprodukter och fisk är primärnäringarnas indirekta sysselsättande effekt av stor betydelse. Färjtrafiken har varit en förutsättning för turismens starka expansion. Antalet inresande närmar sig idag 1,5 miljoner och turismen skapar många arbetsplatser. Den åländska turistbranschen är säsongbetonad och består till stora delar av småföretagare med turism som binäring. Det finns goda kultur- och miljömässiga förutsättningar för turismen på Åland med bl.a. unik skärgårdskultur och genuin sjöfartsprägel. Många turister lockas av ögruppens intressanta, rika och unika natur. Den totala inkomsten från den landbaserade turismen har ökat med 122 miljoner mark, från 218,1 miljoner mark år 1995 till 340,1 miljoner mark år 1997. Jordbruksnäringen erhöll år 1997 ca 13 miljoner mark eller 3,5 % av jordbrukets totala omsättning från turismen. 5.1.1.3. Den åländska landskapsbilden Åland är ett landskap som naturkrafterna en gång format och fortfarande formar till ett typiskt skärgårdslandskap. Naturen är kontrastrik och omväxlande. Havet och insjöarna utgör en så gott som ständig bakgrund, vilket ger landskapsbilden ett högt skönhetsvärde. En stor del av Ålands landyta består av kala berg som ställvis höjer sig mycket brant ur havet. Mellan bergen, havsvikarna och insjöarna finns en mosaik av åkermark och ängar blandade med större eller mindre skogspartier. Åland är rikt på olika typer av vattendrag: öppet hav, en vidsträckt skärgård, många smala havsvikar, åtskilliga halvt isolerade flador och glon, tiotusentals hällkar, många små myrar och drygt 120 insjöar. Insjöarna i landskapet ligger i huvudsak i de norra delarna av fasta Åland medan skärgården med några undantag saknar insjöar. Merparten av de åländska havsvikarna och sjöarna 9

är grunda. Ålands djupaste sjö, Vargsundet, är ca 32 m djup. Naturgeografiskt är Åland ett sprickdalslandskap som påverkats av inlandsisarnas verksamhet. Efter den senaste istiden började landet höja sig ur havet för ca 10 000 år sedan. Denna höjning pågår fortfarande och uppskattas till 5-6 mm per år. Höjdskillnaderna är små. I norra delarna av Åland är terrängen mer kuperad än i söder. Den högsta punkten, Orrdalsklint i Saltvik ligger 129 m över havsytan. Den åländska berggrunden består till största delen av en speciell granit, röd rapakivi, som spricker upp i block på ett mycket karakteristiskt sätt och som ger landskapsbilden dess speciella färgskiftning. Växtgeografiskt ligger Åland inom den så kallade ekzonen med ett jämförelsevis stort inslag av ädla lövträd. Lövskogen sätter emellertid sin prägel på landskapsbilden, då lövträden ofta växer intill vägar, byar och stränder. Dessutom är beteshagarna ofta bevuxna med gles lövskog. Jordbruket och boskapsskötseln har satt sin prägel på jordmånen och växtligheten på Åland, och det är detta tillsammans med skärgårdsnaturen som utgör grunden för den åländska landskapsbilden. Då det åländska jordbruket dessutom är relativt småskaligt har detta lett till ett synnerligen omväxlande och mosaikartat landskap. Det forna lantbruket med traditionella arbetsmetoder gynnade på så sätt variationen i landskapet och därigenom den biologiska mångfalden. Boskapsskötseln är den markanvändningsform som kraftigast inverkat på den åländska naturens utformning. Får har alla tider betat holmar och skär medan nötkreatur och hästar har betat mer produktiva områden, ofta intill bebyggelse. För att djuren skulle få mat till vintern inleddes slåtterverksamhet på områden där det producerades foder. Även skogarna ändrade karaktär och närområdena till gårdarna förvandlades genom betning till ängar och hagar. De åländska lövängarna, de öppna slåtterängarna, hagmarkerna och strandängarna har uppkommit som ett direkt resultat av djurhållningen. 5.1.2. Det åländska lantbruket På Åland finns 14 180 hektar åkermark och ca 60 000 hektar växtlig skogsmark. Åkermarkens andel av den totala landarealen är 9 % och skogsmarkens andel 35,5 %. Åkermarken är fördelad på totalt 1 055 lantbrukslägenheter med en åkerareal över en hektar. Lantbruksproduktion bedrivs på 815 av dessa lägenheter (aktiva lägenheter). Den odlade åkerarealen på de aktiva lägenheterna är totalt 13 624 hektar. Antal aktiva lantbrukslägenheter och den odlade åkerarealen i de åländska kommunerna år 1996 visas i tabell 5.3. 10

Tabell 5.3. Antal aktiva lantbrukslägenheter och odlad åkerarealen år 1996 Kommun Aktiva lantbrukslägenheter (st) Odlade åkerareal (ha) Brändö (S) 22 97 Finström (C) 124 1 955 Föglö (S) 45 607 Geta (R) 52 622 Hammarland (C) 91 578 Jomala (C) 126 2 990 Kumlinge (S) 27 253 Kökar (S) 20 165 Lemland (C) 43 689 Lumparland (R) 24 309 Mariehamn 2 19 Saltvik (R) 99 1 921 Sottunga (S) 12 167 Sund (R) 62 1269 Vårdö(S) 35 479 Totalt 815 13 624 Källa: TIKE; Lantbruksregister 1996, Jord- och skogsbruk 1997:6 Landskapsstyrelsens målsättning för jordbruket är att bibehålla och utveckla förutsättningarna för en levande landsbygd. Det åländska jord- och skogsbruket utgör grunden för en levande landsbygd och en öppen landskapsbild. Lantbruksnäringen har en viktig roll för att upprätthålla sysselsättningen på landsbygden och i skärgården. Utarmas lantbruksnäringen blir det svårt att bibehålla de viktiga servicefunktionerna i samhället. Det perifera ö-läget gör att landskapet är helt beroende av både interna och externa transporter. Lantbruksnäringen drabbas därför i två led av de höga fraktkostnaderna. Först blir insatsvarorna som köps utifrån dyrare och sedan fördyras den färdiga produkten av frakten vid transport från Åland. Största delen av den åländska trädgårds-, sockerbets- och spannmålsproduktionen transporteras till det finska fastlandet. Det åländska lantbruket har de senaste åren fått anpassa sig till EU:s gemensamma lantbrukspolitik. Anpassningen har varit problematisk för Åland som har speciella förhållanden för lantbruket. Dessa förhållanden präglas av det insulära läget och småskaligheten. Möjligheterna till en strukturförändring begränsas av de geografiska förhållandena. 5.1.2.1. Naturliga förutsättningar De naturliga förutsättningarna för att bedriva jordbruk på Åland medför högre odlingskostnader för de flesta grödor jämfört med många andra länder inom gemenskapen där jordbruk bedrivs. Odlingsväxterna ger vanligtvis endast en skörd per år. Under gynnsamma väderleksförhållanden kan vallen ge tre skördar. Även vissa trädgårdsgrödor så som kinakål kan ge två skördar per år. Klimatet Havet påverkar det åländska klimatet i hög grad. Hösten är normalt lång och mild och den första nattfrosten inträffar relativt sent på odlingssäsongen. Se klimatdiagram, bilaga 3. Växtperioden inleds vanligtvis i månadsskiftet april - maj och avslutas i slutet av oktober. Växtperioden är ca 180 dagar och den effektiva värmesumman ca 1 280 C. Årets medeltemperatur är +5,2 C och medeltemperaturen under växtperioden är +11,5 C. 11

Årets absoluta maximitemperatur var under perioden 1931-1990 +31,3 C. Den absoluta minimitemperaturen var under samma tidsperiod - 32,4 C. Medeltemperaturen i C för varje månad under perioden 1961-1990 och under åren 1996 och 1997 visas i tabell 5.4. Tabell 5.4.. Medeltemperatur C under perioden 1961-1990 och åren 1996 och 1997 Månad Medeltemperatur 1961-1990 År 1996 År 1997 Januari -3,5-3,5-1,3 Februari -4,5-7,9-1,0 Mars -2,0-2,9 0,8 April 2,5 3,0 2,1 Maj 8,2 7,3 6,9 Juni 13,3 12,2 14,6 Juli 15,6 13,9 17,9 Augusti 14,8 17,6 18,3 September 10,7 9,1 11,8 Oktober 6,7 7,9 4,2 November 2,3 3,5 1,8 December -1,3-2,4-0,1 Årsmedeltal 5,2 4,8 6,3 Källa: ÅSUB; Statistisk årsbok för Åland 1998 Den totala nederbörden under ett år är i medeltal 529 mm och under växtperioden 301 mm. Försommaren är ofta torr medan hösten är nederbördsrik. Under vintermånaderna faller nederbörden i form av snö eller snöslask. Helt snöfria vintrar förekommer också. Nederbörden i mm under perioden 1961-1990 och under åren 1996 och 1997 visas i tabell 5.5. Tabell 5.5. Nederbörd mm, under perioden 1961-1990 och under åren 1996 och 1997 MÅNAD NEDERBÖRD, mm 1961-1990 År 1996 År 1997 Januari 37 8 20 Februari 25 23 69 Mars 26 25 20 April 28 8 28 Maj 27 62 26 Juni 34 24 54 Juli 53 65 80 Augusti 69 29 37 September 65 45 102 Oktober 56 30 90 November 63 161 68 December 46 56 52 Årsmedeltal 529 536 644 Källa: ÅSUB; Statistisk årsbok för Åland 1998 Avdunstningen är mindre än nederbörden, ca 360 mm per år. Tjälens förekomst och tjocklek varierar mycket beroende på temperatur, nederbörd och snötäckets tjocklek. Under milda och regniga vintrar förekommer knappt någon tjäle medan tjäldjupet under 12

kalla vintrar kan vara upp till 30 cm. Tjälens tjocklek i cm under vintrarna 1990-1998 visas i tabell 5.6. Tabell 5.6. Tjälens tjocklek i cm vintrarna 1990-1998 Vinter Månad / dag November December Januari Februari Mars April 19.. 6 16 26 6 16 26 6 16 26 6 16 26 6 16 26 6 16 26 90-91 -- -- -- -- 2 -- -- 4 5 10 22 22 24 24 20 -- -- -- 91-92 -- -- -- -- 4 3 1 3 12 14 13 14 11 -- -- -- -- -- 92-93 -- 1 -- -- -- 10 12 10 6 6 6 7 7 3 -- -- -- -- 93-94 -- -- 2 -- 3 3 3 7 3 4 5 8 12 12 10 8 -- -- 94-95 -- -- -- -- -- -- 4 7 6 4 12 12 7 -- -- -- -- -- 95-96 -- -- -- 6 12 16 21 21 24 34 41 47 49 53 53 54 52 -- 96-97 -- -- -- -- -- -- 1 1 2 5 7 9 9 3 6 1 -- -- 97-98 -- -- -- -- -- -- -- -- -- 2 1 -- 4 7 6 1 -- -- Källa: Ålands Försöksstation På grund av klimatet kan krävande och högavkastande sorter av t.ex. spannmål inte odlas varför hektarskördarna blir lägre än i övriga medlemsländer. De låga hektarskördarna betyder internationellt sett en lägre konkurrenskraft. Värmekrävande växter och växter med lång växttid, t.ex. majs går inte att odla på Åland varför det åländska jordbruket hamnar i en sämre situation än jordbruket i övriga Europa. Under slutet av växtperioden är dessutom frostangrepp vanliga i odlingen vilket sänker skörderesultatet för främst specialgrödorna. Nederbörden är ur växtodlingssynpunkt ogynnsamt fördelad under året. Försomrarna (maj-juni) är ofta torra då växternas vattenbehov är som störst. Vårbruket måste utföras snabbt för att ta vara på den fukt som finns i marken. Detta leder till att de små åländska lantbruket tvingas investera i maskinkapacitet som är större än vad normalt krävs för motsvarande arealer. Då tillgången på vatten ofta är den största tillväxtbegränsande faktorn under försommaren är bevattning i många fall en förutsättning för att en bra skörd skall kunna uppnås. Detta gör att lantbrukarna tvingas att investera i bevattningsanläggningar för att nå acceptabla skörderesultat. Skördearbetet och höstbearbetningen försvåras av riklig nederbörd under hösten. Fälten blir våta och svårbearbetade. Arbetet måste ske under korta begränsade perioder vilket ställer höga krav på maskinkapaciteten på gårdarna. De nederbördsrika höstarna innebär dessutom att all spannmål men även flera andra grödor måste torkas i varm- eller kalluftstorkar efter skörd för att hålla acceptabel kvalitet efter lagring. Under vintermånaderna kan tjälen förorsaka stora skador så som uppfrysning och isbränna på övervintrande grödor, bl.a. höstvete, råg och vall. Är vintern däremot för varm och fuktig kan grödorna angripas av svampsjukdomar. På grund av denna osäkerhet odlas förhållandevis lite höstsäd trots att höstsäden ger större hektarskördar än vårsäden. Jordart Största delen av de åländska jordarterna är så kallade sorterade mineraljordar. Den vanligaste åkerjordarten är grovmo. Jordarternas utbredning på Åland är mycket oregelbunden. Fördelningen av åkerjordarter visas i tabell 5.7. 13

Tabell 5.7. Fördelningen av åkerjordarter Jordart % av åkerarealen Grovmo 37 Lera 29 Finmo 14 Morän 12 Mulljord 3 Sand 3 Torv 2 Totalt 100 Källa: Markkarteringstjänst Det är vanligt att flera jordarter förekommer på samma skifte. Detta försvårar brukningen av åkermarken eftersom jordarterna har olika egenskaper. Endast en liten del av åkermarken har en jordart som lämpar sig för odling av specialgrödor. Detta begränsar möjligheterna till en specialisering och strukturrationalisering. Grovmojordarna är för många ändamål utmärkta jordar. De kräver dock riklig gödsling eftersom de av naturen är näringsfattiga. Grovmojordarna är lättbearbetade och varma varför de lämpar sig för odling av primörer och specialgrödor. Under torra perioder kan bevattning vara nödvändig eftersom kapillariteten i dessa jordar är ganska svag. Lerjordarnas egenskaper påverkas av lerhalten. Jordar med låg lerhalt visar en tendens till att flyta och ge upphov till uppfrysning. Dessa jordar innehåller relativt stora mängder växttillgängligt vatten. De är täta och rotdjupet blir därför många gånger begränsat p.g.a. syrebrist. Vid ovarsam behandling av jorden kan de förstöras. Vid torrt tillstånd bildar de en hård skorpa som måste brytas för att groende frön skall kunna tränga igenom. Lerjordar med hög lerhalt har vid rätt behandling goda egenskaper men fel brukade är de problematiska. De kan bearbetas endast vid en viss upptorkningsgrad. Får leran torka, blir den hård och mycket svårbrukad. Likaså blir den seg och svårbrukad vid vattenmättnad. Leran har en stor vattenhållande förmåga vilket gör att också genomsläppligheten är liten. Näringshållande förmågan är däremot god. Får vinterns tjäle verka normalt, fryser leran sönder och bildar en fördelaktig stabil grynstruktur. Uppfrysning och skorpbildning förekommer inte. 5.1.2.2. Beskrivning av gårdarna De åländska lantbruken är relativt små. Medelarealen för de aktiva lantbrukslägenheterna på Åland är 16,72 ha jämfört med 22,9 ha i hela Finland. Medelarealen för de aktiva lägenheterna i de åländska kommunerna visas i tabell 5.8. 14

Tabell 5.8. Medelareal per lägenhet, antal basskiften per gård, åkerareal per basskifte Kommun Medelareal per lägenhet, ha Basskiften per gård, st Åkerareal per basskifte, ha Brändö (S) 4,42 9,45 0,95 Eckerö (R) 16,23 17,94 1,00 Finström (C) 15,77 11,77 1,38 Föglö (S) 13,48 21,73 0,67 Geta (R) 11,95 10,65 1,16 Hammarland (C) 17,34 13,49 1,31 Jomala (C) 23,73 13,81 1,73 Kumlinge (S) 9,37 13,59 0,92 Kökar (S) 8,23 22,95 0,43 Lemland (C) 16,02 14,74 1,12 Lumparland (R) 12,89 19,50 0,69 Mariehamn 9,61 8,50 1,12 Saltvik (R) 19,41 12,40 1,59 Sottunga (S) 13,93 25,67 0,56 Sund (R) 20,47 16,69 1,25 Vårdö(S) 13,68 25,67 1,09 Totalt 16,72 15,36 1,06 C = Centralkommun R = Randkommun S = Skärgårdskommun Källa: Jord- och skogsbruksministeriets informationstjänstcentral, registerutdrag mars 1998 De aktiva lantbrukslägenheternas fördelning enligt storleksklass år 1990 och 1996 visas i tabell 5.9. Tabell 5.9. De aktiva lantbrukslägenheterna enligt storleksklass år 1990 och 1996 Brukad åkerareal (ha) År 1990 År 1996 Antal % Antal % 1-2,99 157 16 78 9,6 3-4,99 129 13,2 107 13,1 5-9,99 207 21,2 152 18,7 10-19,99 289 30,0 221 27,1 20-29,99 121 12,4 128 15,7 30-49,99 61 6,3 103 12,6 över 50 11 1,1 26 3,20 Totalt 975 100 815 100 Källa: Jord- och skogsbruksministeriets informationstjänstcentral; Lantbruksstatistisk årsbok 1998 Åland präglas av ett mosaikartat landskap där åkrarna finns insprängda mellan berg och skog. Medelarealen på åkerskiften är därför liten, 1,06 hektar, och formen oregelbunden. I medeltal har varje aktiv lantbrukslägenhet 15,36 basskiften och 18,55 växtskiften. I skärgårdskommunerna är åkrarna mindre än i rand- och centralkommunerna och antalet basskiften per gård är större, i medeltal 17,7. Medelarealen för basskiften i skärgårdskommunerna är 0,77 hektar. Uppgifter om de åländska åkerskiften visas kommunvis i tabell 5.8. Förr låg gårdens åkrar tätt intill gårdens driftscentrum. När medelarealen på gårdarna ökat som följd av en strukturrationalisering har också avståndet från gårdens driftscentrum till de längst bort belägna åkrarna ökat och gårdens arrondering försämrats. Den nödvändiga tillskottsmarken som möjliggjort gårdens fortsatta verksamhet finns sällan i anslutning till den befintliga marken på gården. Mark köps eller arrenderas långt från driftscentrumet, vilket leder till ökade odlingskostnader. 15

På Åland finns totalt 4 758 ha arrendemark, vilket betyder att 35 % av den odlade åkermarken är arrenderad. Av de aktiva lantbrukslägenheterna har 66 % eller 538 st. arrendemark i sin besittning. 1 Till de åländska lantbruken hör även skogsmark som i medeltal är 35 ha per lägenhet. 5.1.2.3. Produktionsinriktningar Jordbruket på Åland domineras av spannmåls- och specialodling. Av Ålands 815 aktiva lantbrukslägenheter har 496 eller 61 % spannmålsodling eller övrig växtodling som huvudproduktionsinriktning. Antal jordbrukslägenheter enligt huvudproduktionsinriktning i de åländska kommunerna år 1996 visas i tabell 5.10. Tabell 5.10. Antal lantbrukslägenheter enligt huvudproduktionsinriktning (Källa: ÅSUB; Statistisk årsbok för Åland 1998) Kommun Mjölk Övriga djur Spannmål Övrig växtodl. Skog Brändö - - 3 19 - Eckerö 3 7 3 16 2 Finström 22 14 22 65 1 Föglö 14 10 18 3 - Geta 15 8 3 26 - Hammarland 21 23 17 30 - Jomala 19 14 47 46 - Kumlinge 4 9 6 8 - Kökar 8 12 - - - Mariehamn - 1 1 - - Lemland 4 6 14 17 2 Lumparland 8 5 9 2 - Saltvik 9 18 26 46 - Sottunga 6 3-3 - Sund 18 7 25 12 - Vårdö 8 6 7 14 - Totalt 159 143 201 307 5 Typiskt för de åländska lantbruken är att man satsar på flera produktionsgrenar inom samma lantbruksföretag. Växtodling Största delen av åkermarken på Åland används till spannmålsodling. Mest odlas havre och vårvete. En betydande del används också till vall och åkerbete. Ur tabell 5.11. framgår arealfördelningen för de vanligaste odlingsväxterna år 1997 (år 1990). 1 Källa: Jord- och skogsbruksministeriets informationstjänstcentral; Lantbruksregister 16

Tabell 5.11. Arealfördelningen för de vanligaste odlingsväxterna Odlingsväxt Areal år 1997 (1990) Spannmål 5 848 (6.930) Vall 3 617 (2 200) Specialodling sockerbeta potatis oljeväxter 1 175 825 89 (1 050) (670) (180) Trädgårdsodling 792* (760) (Källa: ÅSUB; Statistisk årsbok för Åland 1998) (*Källa: TIKE; Lantbruksstatistisk årsbok 1998) Gårdarna med växtodling som huvudinriktning fördelade sig år 1996 (år 1990) på följande sätt enligt produktionsgren: Tabell 5.12. Gårdar med växtodling som huvudproduktionsinriktning enligt produktionsgren Produktionsgren Antal gårdar år 1996 (1990) Spannmål 201 (278) Specialväxter 146 (142) Trädgårdsväxter 139 (150) Växthusodling 10 (17) Totalt 496 (587) ( Källa: ÅSUB; Statistisk årsbok för Åland 1998) Special- och trädgårdsväxtodlingen har en betydande roll i det småskaliga åländska lantbruket. Av specialgrödorna är sockerbeta och industrimatpotatis de ekonomiskt mest betydande. Tillsammans stod de år 1997 för 22 % av lantbrukets totala bruttointäkter. Trädgårdsodlingen är viktig i skärgården som domineras av små lägenheter. Trots att endast ca 5 % av den totala åkerarealen upptas av trädgårdsväxtodling står inkomsterna från trädgårdsgrödorna för 27 % av lantbrukets totala bruttointäkter. De viktigaste frilandsgrönsakerna är lök, kinakål, purjo, frilandsgurka och isbergssallat. Ur tabell 5.13. framgår arealfördelningen år 1997 (år 1990) för de vanligaste grönsakerna. Tabell 5.13. Arealfördelningen för de vanligaste grönsakerna Gröda År 1997 (1990) Lök 212 (179) Kinakål 176 (133) Purjo 33 (56) Frilandsgurka 30 (40) Övriga trädgårdsväxter 154 Totalt 605 (Källa: TIKE; Lantbruksstatistisk årsbok 1998) Växthusodlingen har under flera decennier varit starkt koncentrerad till skärgårdskommunerna. Tomat har tidigare varit den klart dominerande kulturen medan kinakålen de senaste åren har övertagit rollen som dominerande växthuskultur. I dag odlas tomat på ca 7 300 m 2 av den totala växthusarealen, 57 000 m 2. Dessutom odlas en hel del grönsaksplantor, prydnadsväxter och primörer i växthus. I totalarealen ingår samtliga växthustyper, allt från hus för åretruntodling till enkla plasthus för mer säsongsbetonad odling. Växthusodling bedrivs numera i hela landskapet Åland. 17

Åland är också känt för sina äppelodlingar. Äppel odlas på ca 180 ha fördelat på ett 90-tal odlare. Norra Ålands något stenbundna landskap är mycket lämpligt för äppelodling som ofta drivs som familjeföretag. Det åländska klimatet, d.v.s. den korta vegetationsperioden och låga sommartemperaturen begränsar valet av odlingsväxter. Värmekrävande växter och växter med lång växttid, så som majs, oliver och citrusfrukter är omöjliga att odla på Åland. Förutom den odlade åkerarealen finns drygt 6 500 ha naturbeten och ängar. Dessa av djur betade ängar och hagar ger Åland dess säregna landskapsbild. De gårdar som med Ålands landskapsstyrelse ingått avtal om specialmiljöstöd för naturbeten har i medeltal 11,1 ha betesmark i sin besittning. Medelarealen på ett bete är 3,56 ha. Naturbetena varierar allt från öppna ängar till trädbevuxna hagar och lövängar. Typisk för de åländska naturbeten är att flera naturtyper förekommer på ett och samma bete. Husdjursskötsel Husdjursskötsel bedrivs som huvudproduktion på 302 lantbrukslägenheter, dvs. på 37 % av de aktiva lantbrukslägenheterna. Gårdar med djurhållning som huvudinriktning fördelade sig år 1996 (år 1990) på följande sätt enligt produktionsgren: Tabell 5.14. Gårdar med djurhållning som huvudinriktning enligt produktionsgren Produktionsgren Antal gårdar 1996 (1997) Mjölkproduktion 159 2 (207) Övrig nötboskap 71 (49) Får 49 (41) Fjäderfä 9 (11) Svin 10 (10) Hästar 4 (3) Totalt 302 (321) (Källa: ÅSUB; Statistisk årsbok för Åland 1998) Inkomsterna från husdjursproduktionen stod år 1997 för ca 44 % av hela lantbrukets bruttointäkter. Husdjursskötseln domineras av mjölkproduktion. Mjölkproduktionen stod år 1996 för ca 37 % av jordbrukets bruttointäkter och för ca 27 av hela lantbrukets bruttointäkter. De åländska kontrollerade mjölkbesättningarna (96 st.) bestod år 1997 medeltal av 17,9 kor och produktionsmedeltalet var 7 319 kg mjölk. Räknat på samtliga mjölkleverantörer blir medeltalet något lägre. Största delen av mjölkkorna är av ayrshire-ras men även frisiska kor förekommer. Mjölkproduktion bedrivs huvudsakligen på lägenheter med mer än 10 ha åker, medan de flesta lägenheter som bedriver fårskötsel har en åkerareal som är mindre än 10 ha. Gris- diko- och tjuruppfödning sker i huvudsak på de medelstora gårdarna. Ungefär hälften av de lägenheter som har fårproduktion som huvudinriktning finns i skärgården där fårskötseln har en stor betydelse både ekonomiskt och landskapsvårdsmässigt. Husdjurshållningen år 1990 och 1995 visas i tabell 5.15. 2 1.1.1999 var antalet mjölkleverantörer 130 18

Tabell 5.15. Husdjurshållningen år 1990 och 1995, antal lägenheter och antal djur Djurslag År 1990 År 1995 Antal Djurantal Antal Djurantal Nötboskap 310 7 657 278 7 755 - varav mjölkkor 218 2 484 175 2 358 Svin 32 1 940 16 1 878 Får 122 4 905 130 6 222 Hästar 49 135 44 143 Lägenheter med djur 520 409 Källa: ÅSUB; Statistisk årsbok för Åland 1998 På grund av det åländska klimatet tvingas de åländska djurproducenterna hålla sina djur installade under ca 8 månader av året. Stallperioden inleds vanligtvis i mitten av september och avslutas i mitten på maj. Under denna tid sker all skötsel och utfodring inomhus. Klimatet ställer höga krav på stallbyggnaderna. Byggnaderna måste motsvara höga krav vad gäller isolering och ventilation för att motsvara djurskyddskrav under rådande klimat. Delar av byggnaderna måste dessutom vara uppvärmda för att utfodring, vattning och utgödsling skall fungera effektivt under de kallaste perioderna. Skogsbruk Skogstillgångarna på Åland är relativt goda. Den åländska skogen är väldigt varierande såväl beträffande antalet trädslag som markens bördighet. Den produktiva skogsmarken utgör ca. 60 000 hektar. De dominerande markerna är de medelgoda där tallen är det härskande trädslaget. Hällmarkstallskogen är mycket vanlig, speciellt i skärgården. Förutom dessa marker är det kännetecknande att det ställvis förekommer även mycket bördiga områden i sänkor och dalgångar där det växer gran samt ett omväxlande inslag av löv, huvudsakligen björk. Även om marken på många håll är bördig är jordskiktet dock i regel tunt. Främst på norra Åland förekommer det till stor del karga tvinmarker eller impediment. Även beträffande topografin är terrängen synnerligen omväxlande. På de norra delarna dominerar en rätt kuperad terräng med ställvis branta berg medan det söderut förekommer mer slät mark. Till följd av variationen är också skogsmarken mellan bergen ställvis mer eller mindre försumpad. De egentliga torvmarkerna förekommer ändå i ringa omfattning och torvskiktet är förhållandevis tunt. Enligt de senaste uppgifterna är trädslagsfördelningen tall 52 %, gran 24 %, björk 12 % samt övriga lövträd, främst al, ask och asp 10 %. Igenväxningen av gamla slåttermarker har bidragit till ett ökat lövinslag. Skogen påverkas kraftigt av vinden och uppvisar således typiska drag av skärgårdsskog i form av grov kvistighet och relativt låg höjd, sällan över 24 m. Skogen är dock stormfast och några mer omfattande stormfällningar sker sällan. Det totala virkesförrådet uppgår till 8,1 milj. m 3, vilket i medeltal ger 134 m 3 per hektar. Den årliga tillväxten är 300 000 m 3 d.v.s. 3,7 %. Den åländska skogen ägs till 91 % av privata personer, främst jordbrukare men andelen skogsägare med annan sysselsättning än jordbruk ökar hela tiden. Övrig skog ägs av kommuner, församlingar, 19

bolag, sammanslutningar eller landskapsstyrelsen. Under 1990-talet har avverkningarna allt mer mekaniserats. Självverksamhet förekommer idag i allt mindre omfattning, främst p.g.a. lönsamhetsaspekter. Virkeshandeln har dock som helhet, till följd av lägre priser, gått ner. De årliga avverkningsmängderna har de senaste åren legat kring 150-200.000 m 3. Om man betraktar tillväxten finns det alltså möjlighet till ett betydligt större uttag. Skogsbruket utgör fortfarande en viktig del av det åländska lantbruket såsom ett komplement till det egentliga jordbruket. Inkomsterna som lantbrukaren erhåller för virke från skogen utgör i medeltal ca. 10 % av de totala bruttointäkterna för gårdsbruket. 5.1.3. Lantbrukets miljösituation Eftersom Åland ligger relativt långt från de stora källorna till miljönedsmutsning i det industrialiserade Centraleuropa är miljötillståndet på Åland i många hänseende bättre än i de flesta andra europeiska länder. Åland hör till den kalltempererade klimatzonen vilket gör att naturen och miljön är känslig för föroreningar. Den största delen av jordmånen och sjöarna är av naturen näringsfattig och lättförsurad. Redan en relativt liten sur deposition kan ha stora följder för miljön. Återhämtningen från skador förorsakade av miljöföroreningar sker långsamt. På grund av det geografiska läget blir miljöproblemen på Åland i många hänseende annorlunda, men nödvändigtvis inte mindre, än i Mellan- och Sydeuropa. 5.1.3.1. Mark Skadorna i marken är främst av fysisk och kemisk karaktär. De fysiska skadorna består huvudsakligen av packnings- och slirningsskador. På grund av det nordliga klimatet sker arbetet på åkrarna ofta under ofördelaktiga väderleksförhållanden då jorden är mycket våt. Körning med tunga redskap medför därför att jorden packas samman och ältas. Även en ensidig växtföljd utan inslag av vallar och andra växter med djupgående rotsystem leder till jordpackning Packningen gör att porvolymen i marken minskar. Risken för ytavrinning, näringsläckage och erosion är större på en packad jord än på en jord med bra markstruktur. Packningsskador förekommer främst på lerjordar De kemiska skadorna består främst av försurning som en följd av det sura regnet som faller över Åland. Regnets ph-värde är i medeltal 4,5. Den åländska åkermarken innehåller tungmetaller endast i ytterst små mängder. Användningen av bekämpningsmedel med kvicksilver är förbjudet sedan år 1992. Från början av 1980-talet har endast finländska fosforgödslingsmedel med låg kadmiumhalt, i medeltal 1-5 mg/kg använts. Slam från avloppsreningsverk har använts endast i blygsam omfattning på åkermark. Lantbrukare som varit anslutna till lantbrukets miljöstöd under åren 1995-1999 har förbundigt sig att inte använda slam på sina åkrar. Om slam sprids på åkermark, är det mycket viktigt att känna till slammets innehåll av tungmetaller och eventuella andra skadliga ämnen. Ålands landskapsstyrelse har fastställt mycket låga gränsvärden för tungmetaller i slam från reningsverk. 20

På Åland odlas förhållandevis mycket specialgrödor, så som sockerbeta, industripotatis och lök, vilka traditionellt behandlats med kemiska bekämpningsmedel flere gånger under odlingssäsongen. Det kalla och fuktiga klimatet tillsammans med markens låga ph gör att de kemiska och biologiska processerna i marken är långsamma. Kemikalier som hamnar i marken bryts ned långsamt. Som följd av en intensiv gödsling som pågått sedan 1950-talet innehåller den åländska åkermarken mycket fosfor (P), i medeltal 35,4 mg/liter. Av de jordprov som analyserats vid Ålands försöksstation åren 1996-1998 innehöll 20 % mellan 30-50 mg fosfor/liter och 21,4% över 50 mg fosfor/liter. 5.1.3.2. Luft Vid Guttorp på nordöstra Åland, en av Meteorologiska institutets 21 observationsstationer i Finland, sker en kontinuerlig uppsamling av regnvatten. Genom att studera halten av förorenande ämnen i regnvatten fås en uppfattning om miljötillståndet i luften. År 1990-1996 uppmätta värden visas i tabell 5.16. En stor del av de förorenande ämnen härstammar från källor utanför Åland. Tabell 5.16. Vid Guttorp åren 1991-1996 uppmätta ämnen i regnvatten År regn, mm H + μmol/m 2 Cl- No 3 -N So 2-4 -S Mg 2+ Ca 2+ NH 4 -N Na + K + mg/m 2 mg/m 2 mg/m 2 mg/m 2 mg/m 2 mg/m 2 mg/m 2 mg/m 2 1991 600 24 000 532 262 529 48 112 240 328 83 1992 510 22 200 488 257 475 40 104 206 316 58 1993 442 19 600 343 200 371 28 73 148 222 52 1994 532 18 200 451 190 339 35 79 134 252 79 1995 473 16 500 402 194 303 34 81 141 246 64 1996 465 14 100 293 192 302 28 111 157 171 53 Källa:Meteorologiska institutet; Air quality measurements 1991-1996 Jordbruket påverkar luftkvaliteten främst genom ammoniakläckaget som sker vid hanteringen av stallgödsel, urin och handelsgödsel. Den totala ammoniakavgången vid stallgödselhantering uppgår till 40-50 % av kväveinnehållet i gödseln. 5.1.3.3. Vatten Övergödningen (eutrofiering) är det största hotet mot den kustnära vattenmiljön på Åland. De åländska skärgårdsvattnen belastas av närsaltsutsläpp från främst fiskodling, jordbruk och bosättning. Av en sammanställning som Ålands landskapsstyrelse låtit göra över vattendragsbelastningen av fosfor och kväve från bosättning, jordbruk, fiskodling, industri och övrig verksamhet under åren 1987-1994 framgår att den totala fosforbelastningen år 1994 var 63 ton och den totala kvävebelastningen 602 ton. Jordbruket och husdjurshållningen står för ca 20 % av fosforbelastningen och ca 35 % av kvävebelastningen. I skärgårdsvatten utgör normalt fosfor den tillväxtbegränsande faktorn medan kväve anses vara tillväxtbegränsande i havsområdena utanför den egentliga skärgårdszonen. De åländska vattnen har indelats i inre och yttre vattenområden. De inre vattenområden, där vattenomsättningen är sämre, är speciellt känsliga för belastning av utsläpp. De inre vattenområdena visas i bilaga 4. Undersökningar gjorda under åren 1989-1991 visade att eutrofieringsprocessen nått längst i Lumparn med dess viksystem och nästlängst i nordvästra skärgården följt av Mariehamn/Eckerö (se bilaga 5). I undersökningen beaktades siktdjupet, totalfosfor- och kvävehalter, organisk halt i 21

sedimentet samt artantal, djurtäthet och biomassa hos bottenfaunan. Lumparn och dess vikar samt vissa delar av den nordvästra skärgården klassas som riskzoner i vilka det är särskilt viktigt att reducera de lokala utsläppen. Beräkningar av storleken hos Lumparn-systemets olika belastningskällor gav vid handen att jordbruket var den överlägset största förorenaren både i fråga om fosfor och kväve. Syrebrist i samband med övergödning uppstår till följd av att ett överskott av dött växt- och djurmaterial sedimenterar och förbrukar syre vid nedbrytning. Undersökningar gjorda under år en 1992-1996 visar att lokalerna med nedsatt syremättnad är koncentrerade till Lumparns vikar och i viss mån till de inre vikarna och sunden i norra Finström och Geta (= nordvästra skärgården). Siktdjupet är ett mått på vattnets relativa grumlighet och partikelhalt. Undersökningar gjorda under åren 1992-1996 visar att de lägsta siktdjupen (kring 1 m) finns i de innersta vikarna, t.ex. i Lumparns viksystem. Ökningen av siktdjupet är, ju längre ut mot öppet hav man kommer, tydlig och de högsta värden (ca 10 m) uppmättes sålunda utanför den egentliga skärgården. Siktdjupsuppgifter från Husöviken visar ett signifikant lägre medeltal för 1990-talet jämfört med 1980-talet. Det förefaller sålunda klart att vattnet kring fasta Åland blivit grumligare sedan 1980- talet och att den sannolika förklaringen är ökad växtplanktonproduktion till följd av förhöjda närsalthalter. Under sommaren 1992 undersökte Husö biologiska station tre inre havsvikar på fasta Åland: Bursfjärden-Torpfjärden, Ytterbyviken-Jomalaviken-Österviken-Ämnäsviken och Orrfjärden- Lillfjärden-Vandöfjärden (se bilaga 5). Dessa tre viksystem har alla ett stort avrinningsområde med bebyggelse och odlad åkermark. De har även en liten mynningsöppning till havet som förhindrar effektivt vattenutbyte. Vattenkvaliteten i de olika områdena var generellt sett tillfredsställande. De avgörande faktorerna som sänkte vattenkvaliteten var de höga fosfor och klorofyll-halterna. Detta illustrerar den allmänna eutrofieringen som sker i kustnära vatten. Många av de innersta punkterna visar dålig vattenkvalitet. Detta beror på den stora belastningen som kommer från landområden samtidigt som vattenombytet är dåligt. Speciellt är det Ämnäs- och Österviken som visar starka tecken på eutrofiering samtidigt som de fungerar som rekreationsområden. Som ett resultat av den tilltagande allmänna eutrofieringen av skärgårdsvattnen har förekomsten av trådalgmattor i skärgården ökat under 1990-talet. I en undersökning som utfördes av Husö biologiska station sommaren 1997 påträffades 37 olika algarter i de åländska inre havsvikarna. Grönalgerna var dominerande grupp med tio olika arter. Av gruppen brunalger hittades sju arter, av rödalger fem och kransalger fyra. Blågrönalger påträffades i nio av de elva lokalerna som ingick i undersökningen. Under hög- och sensommaren 1995 utförde Husö biologiska station en undersökning av växtplanktonförekomsten i åländska insjöar som används som dricksvattentäkter. Undersökningen gjordes med anledning av att giftiga blågrönalgsblomningar tidigare förorsakat problem i dricksvatten. Totalt undersöktes åtta vattentäkter. De dominerade blågrönalgerna i vattentäkterna var oftast olika arter tillhörande släktet Anabaena. De högsta totalkvävehalterna i ytvatten (Tot-N) uppmättes i Tjudö träsk på norra Åland, i medeltal 830 μg/liter och den högsta totalfosforhalten (Tot-P) i Markusbölefjärden mitt på Åland, 42 22

μg/liter. I sjöarna med skiktat vatten och dåliga syreförhållanden var bottenhalterna dock betydligt högre. I Borgsjön på nordvästra Åland som var den näringsfattigaste sjön i undersökningen var de uppmätta halterna i bottenvattnet i augusti 130 μg/liter (Tot-P) och 1 300 μg/liter (Tot-N). Enligt gällande kvalitetsklassificering kunde vattnet i vattentäkterna under undersökningsperioden på basen av temperatur, siktdjup,tot-p och klorofyll a klassas som antingen gott eller nöjaktigt. Två av de undersökta vattentäkterna klassades som nöjaktiga, resten som goda vattentäkter. De vattentäkter som klassades som nöjaktiga finns i ett jordbruksdominerat område varför den sämre vattenkvaliteten kan bero på belastningen från landområde. Vattenklassificeringen visas i tabell 5.17. Tabell 5.17. Vattenklassificering Klass Utmärkt Bra Tillfredsställande Tolerabel Dålig Tot-P < 12 μg/l 13-20 μg/l 20-40 μg/l 40-80 μg/l > 80 μg/l Klorofyll a < 2 μg/l 2-4 μg/l 4-12 μg/l 13-30 μg/l > 30 μg/l Siktdjup > 2,5 m 1-2,5 m Källa: Finlands Miljöcentral Grundvattnet har däremot inte påverkats nämnvärt av jordbruksverksamheten. Kvävehalterna i brunnsvatten på Åland, även brunnsvatten i anslutning till åkermark, är låga. I prov tagna under åren 1990-1997 uppmättes endast i 5% av fallen värden över 1 mg nitrat/liter. 5.1.3.4. Landskapsbilden och den biologiska mångfalden Den åländska landskapsbilden har i hög grad präglats av att betande husdjur utnyttjat olika typer av naturbetesmarker. Förändringarna i jordbrukets struktur påverkar landskapsbilden och den biologiska mångfalden i stor utsträckning. Arbetsformerna har rationaliserats och antalet husdjur har minskat. Det är inte längre lönsamt att producera foder på naturängar. Därför har man övergått till att producera foder på mer högproduktiva, odlade slåttervallar. Som en följd av detta har de gamla kulturmarkerna såsom lövängarna börjat växa igen. Numera hävdas endast några få lövängar. Detta har bidragit till att antalet arter av vilda växter och djur minskat och den biologiska mångfalden har sålunda utarmats. Vassen breder oerhört snabbt ut sig på obetade strandängar. Förutom att vassbevuxna stränder förfular landskapsbilden och begränsar möjligheterna att använda området för rekreationsändamål minskar den biologiska mångfalden på området. Man har uppskattat att ca 300 växt- och djurarter som hör hemma i odlingslandskapet är utrotningshotade på grund av förändringar i jordbruket. Ytterligare har tusentals andra arter minskat i antal. Av alla hotade arter fanns 21,4 % i odlingslandskapet år 1991, medan andelen var 19 % år 1985. Exempel på några åländska, hotade ängsväxter som är fridlysta med stöd av Landskapsförordningen om naturvård ( ÅFS 113/98).: - lundviol (Viola reichenbaciana) - tibast (Daphne mezereum) - småfingerört (Potentilla neumanniana) - taggsmåfingerört (Potentilla subarenaria) - vårvicker (Vicia lathyroides) - vippärt (Lathyrus niger) - toppjungfrulin (Polygala comosa) - fältgentiana (Gentianella campestris) - ängsgentiana (Gentianella amarella) - spåtistel (Carlina vulgaris) - klasefibbla (Crepis praemorsa) - sankt Pers nycklar (Orchis mascula) - flugblomster (Ophrys insectifera) - fågelstarr (Carex ornithopoda) - ramslök (Allium ursinum) - kungsängslilja (Fritillaria meleagris) - guckusko (Cypripedium calceolus) - vit skogslilja(cephalantera longifolia) - vårtåtel (Aira praecox) 23