Det kan flyta! Av: Johannes Djerf Om man till min födelsedag eller till jul vill ge mig en present som jag behöver, så är det ett par handskar. För så gott som varje år så tappar jag bort det par jag har. Det är inget jag medvetet satt i system för att få ett par nya utan det är bara så att inför varje ny vinter så vet dem som känner mig väl att det kommer snart en dag då jag är utan. För ovanlighetens skull så fick jag det inte av min fru i år, då hon ändå kanske ville tro på att jag klarade det, och det är ju fint av henne. Men det var tur då att jag fick ett par av min mamma då mina handskar som jag fick förra julen plötsligt fattades mig för några dagar sedan. Inför ett nytt år så kan jag även med full visshet veta att det kommer att komma dagar framöver som jag springer runt och letar efter min plånbok, mina nycklar eller min mobiltelefon. Småsaker kan tyckas men som ändå kan vara ganska så viktiga för hur resten av dagen tar sig vidare. Och jag vill tro för min egen skull att det inte bara är jag som tappar bort saker då och då utan att också någom mer kan känna igen sig någonstans i detta när man inte hittar det man behöver och behöver i minnet gå tillbaka till platser där man senast varit för att få upp en tråd som kanske kan göra att man hittar tillbaka till det jag egentligen skulle göra. Så som i den minst sagt lite festliga berättelsen som Håkan läste till inledning om Elisa och en av hans profetlärjungar. Det fanns en längtan efter att verka i det profetiska vid den här tiden som vi kanske borde ta tillbaka till vår tid idag och Elisa har någon slags profetskola i ett hus med en stor skara profeter på 100 man, vilket också det känns väldigt spännande. Känns som att det är ett väldigt entusiatiskt gäng och som drar nya människor till gemenskapen hela tiden, så pass att de behöver bygga ett nytt större hus som de kan vara i. Och utan några större kunskaper tror jag i att bygga hus så gick de då till floden för att hämta och bidra var och en med var sin stock i bygget. Men då en av dem tappar sitt yxblad i vattnet då han håller på att fälla sin trädstam. Och man kan nästan se denna man framför sig, glad över att få vara en del av detta gemensamma bygge, men där allt bryts genom denna olycka och dessutom så hade han ju lånat yxan. Och jag kommer ihåg när jag hade lånat en ny och fin filmkamera för att filma en konsert för några år sedan, som jag självklart råkar tappa i marken och förstöra så pass att den inte mer går att använda. Det var inte roligt någonstans att komma tillbaka med den och därför så är även denna profetlärjunge också snabb till att erkänna att han behöver hjälp! Elisa bad honom att peka ut var någonstans den föll i, och när han pekat ut platsen så tog Elisa och skar av en bit ifrån ett träd och kastade i just där han pekat och det borttappade yxbladet flyter upp och mannen kan fortsätta jobba. Järn är 8 gånger så tyngre än vatten och det skulle inte vara möjligt för yxbladet att komma upp till ytan och flyta, men det gör det, så att det kan föras samman igen till resten av yxan och detta nya husbygge. Vilket visar på ett fantastiskt sätt hur vi kan få tillbaka det som vi tappat bort. Och då tänker jag kanske inte först och främst på ett borttappat yxblad, en plånbok, eller ens nycklar.
Jag tror absolut att Gud kan hjälpa oss att hitta sådana saker, det har jag själv varit med om flera gånger men det finns andra saker som vi verkligen inte får tappa bort men som ändå Gud kan göra att det flyter upp igen och för oss tillbaka till. Vi kan läsa Luk.2:42-52. Det finns vad jag kan hitta 2 ställen i evangelierna då Jesus ålder nämns. Det första är när han är 8 dagar gammal och skall omskäras och det andra är vid detta tillfälle då han är 12 år och familjen har rest till Jerusalem för att fira påsk. Och att denna ålder nämns specifikt tror jag inte är utan anledning. Det är en ganska så märklig tid då man är barn fast ändå inte. En mellantid mellan barn och vuxenlivet då man börjar bli mer och mer självständig och inte bara mammas lilla pojke. Jag vill minnas ifrån det jag själv var 12 år att det var en tid då man var något mer orolig än innan både till kroppen och till själen. Det var ingen enkel tid utan något förvirrad där ens stora fokus varje dag var att få vara med i gänget och att duga inför kompisarna. Och den vetskapen att den Gud som vi tror på också har varit där och vet hur det är att vara 12 år, det kan vara en go tröst för den som idag är så gammal eller om man själv är tonårsförälder. Som tonåring är man inte bara en dekoration som skall pyntas så fint som möjligt utan Gud har full respekt för denna tid i livet. Men jag tror främst att denna episod ifrån 12 årige Jesus finns med för att visa på en 12 årings förhållningssätt till tron och till livet som vi många gånger har tappat bort. En 12 åring är väldigt öppen. Man svarat oftast jag vet inte på frågor som man får, då man fortfarande inte riktigt har bestämt sig för någonting egentligen. Men man börjar förstå saker mer, man drivs av en nyfikenhet och man kan vara väldigt upptagen i sina egna tankar och kan därför i ett samtal plötsligt rycka till och säga Va!? Framtiden ligger helt öppen för en, samtidigt som man lever helt och fullt i nuet. Ens tankar sträcker sig knappt till nästa dag. Det ser vi hos Jesus då han är helt upptagen med det han själv håller på med, att han inte märker att hans familj och karavanen går vidare hemåt igen. Har man vuxit ifrån den här åldern som flera utav oss har gjort så är vi oftast på någon helt annan plats en helt annan dag än där vi är nu med vår tid, med vårt hjärta och engagemang, och missar därmed tyvärr oftast det som finns runtomkring oss just nu av möjligheter som får livet och tron att växa. Men den 12 årige Jesus är kvar i templet där han lyssnar på lärarna och ställer frågor. Det kan tyckas märkligt att Herren som är en Gud som vet allt behöver ställa frågor till oss. Men jag tror att Gud vill visa på vikten av att inte upphöra att ställa frågor. Vi tycker att vissa saker är färdigdiskuterade men frågorna har alltid en oerhört makt till att förändra en situation. Tänk bara på deckare vars frågor och även förmåga att se nuet med dess detaljer, till sist naglar fast den misstänkte. Är man intresserad av en människa, så tar frågorna aldrig slut. Alla människor är en hemlighet i sig, men man kommer alltid närmre varandra om frågorna ställs. En god fråga, ställd vid rätt tillfälle kan öppna upp de agendor och mallar som jag är låst i. En fråga kan avslöja djupet eller ytligheten i mitt liv och i min tro. En god fråga kan hjälpa mig att ompriotitera och skapa nya beslut som tar mig vidare.
Och det är därför som frågorna är Jesus metod för att förlösa människor och för att vi ska växa i tron. Han lämnar ofta människor med en frågeställning hängande över sitt liv. Som den gången när Jesus på vägen frågar hans lärjungar vem säger människorna att jag är? Lärjungarna svarade Johannes döparen. Men vissa säger Elia, och andra någon av profeterna Och ni då frågar Jesus. Vem säger ni att jag är? Två frågor även till oss då det finns mängder av böcker, tv-program, tidningar där lika många olika uppfattningar och uttryck finns om vem de anser Jesus vara och vi behöver ständigt ställa oss frågan vem det är de tror att Jesus är och vem det är jag tror på för att se skilnaden i min egen bekännelse. Och liknande frågor fortsätter Jesus ställa för att vi personligen skall söka honom och bli mer och mer beroende av hans närhet och hans ord. Varför tvivlade du? frågar han en trossvag Petrus ute på vattnet. Inte för att lägga skuld på honom utan för att göra honom mer beroende av den han vill efterfölja. Förstår ni vad jag har gjort med er? Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ? Inte tänker ni väl också gå? är exempel på frågor som hänger kvar också för oss och vi behöver som Petrus i vår tur ställa oss frågan Vart går du Herre?. Jag läste en artikel i tidningen dagen för ett tag sedan om en kille som lämnat plymounthbröderna, en rörelse som oftast beskrivs som en sekt där man inte äter med några utomstående och där man aktivt fostras till att lyssna och lyda och inte ifrågasätta. På den skola som rörelsen driver så hade han nu i sitt engagemang att få skolinspektionen att stänga skolan, googlat på en av skolans datorer och ställt frågan Finns Gud? men inte fått någon träff. En fråga som får runt 10 miljoner träffar om du söker, men här hade man troligen censurerat skolans datorer, då man ser tvivel som en sjukdom. Men det var när John som han heter lämnade rörelsen och började ställa frågorna som han till slut fick en personlig tro och han säger tron är inte fulländad ifrån dag ett, det är att kidnappa den kristna tron. Vi är uppfostrade till att lyssna och det är av den anledningen som många har kommit idag, något som vi behöver. Men vi får aldrig tappa bort frågorna. När jag skulle läsa teologi så sade en i församlingen Gör inte det, då kommer du förlora tron! Och jag tror det är fler som är rädda för att frågorna om Gud kommer att försvaga min tro, men det är helt tvärtom. Att kritisk granska det jag säger till dig i min predikan eller vad vi gör i vår församling, eller det du själv säger om Jesus och livet med honom, det kan vara kämpigt, men har du målet att vara kvar hos Jesus, så kommer din tro bara att växa och bli starkare, det kan jag med erfarenhet intyga. Jag håller med John, att slutar vi ställa frågorna så kidnappar vi livsnerven i vår tro. En tro, en församling där frågorna slutats att ställa kommer att sluta växa och till slut vissna. Kommer vi till kyrkan bara för att lyssna och ta emot och slutar att själv utsätta oss för frågorna så kommer vi till slut tappa bort Jesus. Går det att tappa bort Jesus? Ja, av texten vi läst så verkar det ju faktiskt så. Josef och Maria antog att Jesus var med i ressällskapet utan att egentligen veta. Och det gick en hel dag innan de började ställa frågorna och se att han inte var med dem hem.
Josef och Maria var inga dåliga föräldrar men Jesus kom bort ifrån dem ändå, liksom jag tror att vi kan tappa bort Jesus, ibland utan att vi märker det då det finns annat som vill ta vår uppmärksamhet. Ta församlingen i Efesus som ett exempel som utförde ett fantastiskt arbete och lade ner ett stort engagemang och som hade en enorm uthållighet då de med stor iver också försökte bekämpa de irrläror som fans. Men mitt i allt detta så säger Jesus att de tappat den första kärleken. Kärleken kan förskjutas när man riktar sin kärlek till annat. Och här har har verksamhet och omsorg om läran hade blivit viktigare än beroendet av Jesus och vilan i hans nådefulla kärlek. I församlingen i Laodicea så hade stadens rikedomar och välstånd påverkat församlingen så pass att man sade att Jag är rik, jag har vunnit rikedomar och saknar ingenting. Men verkligheten är att Jesus inte är mitt ibland dem längre utan står utanför och bultar för att vilja komma in. En fruktansvärd bild egentligen på hur vi kan bli så pass upptagna av andra saker som vi tycker mättar oss och gör oss rika, att Jesus hamnar helt utanför. Till och med resesällskapet kan bli viktigare så som det kanske var för Josef och Maria. Gemenskapen med varandra kan bli viktigare än han vi kommit för att möta och vi kan tappa bort Guds egen närvaro. Vi kan tappa bort det som Gud lagt ner i oss och vill visa sig igenom. Försumma inte nådegåvan i dig skriver Paulus till Timotheus som han anförtrott ledarskapet i församligen i Efesus. Paulus såg att han på ett speceillt sätt behövde uppmuntra honom att vårda hans nådegåva. och när vi sedan kommer till det andra brevet till Timotheus så ser vi att något har hänt, då Paulus skriver låt Guds nådegåva flamma upp igen. Han hade tappat det Gud hade rustat honom med. Ta Kung David också som ett exempel. Som tappar bort hans renhet, när han han tog till sig och låg med en annan mans kvinna. Och han lät hennes skönhet uppta honom så pass att han också mördar hennes äkta man. Han förstår inte först vad det är som han gjort. Fören efter något år då profeten Naatan kommer och talar till honom. Då ser han att Jag har ju inte profeterat en enda gång och jag har inte skrivit en enda psalm under det här året. Jag har tappat min renhet och jag förstår var jag tappade det. Och David ber Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta och ge mig på nytt en frimodig ande. Förkasta mig inte från ditt ansikte och ta inte din helige Ande ifrån mig. Låt mig åter få glädjas över din frälsning. Jag måste vara hos min far, svarade Jesus när hans föräldrar hittar honom i Templet. I Grekiskan kan de orden också översättas till att vara upptagen med faderns angelägenheter. Allt var inte perfekt i tempeltjänsten och de som tjänstgjorde där var inte perfekta, men ändå ville Jesus vara där för det var där hans faders närvaro verkade med sitt ord. Och det är också där du och Jag kommer att hitta det vi förlorat, Hos fadern. Elisas profetlärjunge fick yxbladet tillbaka igen genom att be Gudsmannen om hjälp. Timoteus fann sin nådegåva igen. Kung David fann förlåtelse och renhet igen hos fadern. När vi på nytt omprioriterar och väljer att komma nära det som är Guds angelägenheter, det som han gör och den som han är, så finner vi det vi tappat bort.
I närheten av hans verksamma ord så kan saker hända som egentligen inte kan hända. Liksom det trä som Elisa kastade i floden och som fick järnet att flyta så finns det ett trä som får det du tappat att komma upp till ytan igen och flyta och det är korsets trä där Jesus bar vår synder i sin kropp för att vi skulle dö bort från synderna och leva för rättfärdigheten.genom hans sår är ni helade, 1 petr.2:24. Och därför så vill jag fråga dig idag, har du förlorat något i din tro? Har du förlorat frågorna och samtalet och dess växtkraft, har du förlorat kärleken till Jesus? Har du tappat hans frimodighet? Hans renhet? Eller har du kanske tappat bort hans närvaro helt? Lever du i de gåvor som Gud har gett dig eller har du förlorat din tjänst? Ta då emot budskapet att det går att finna det som gått förlorat. Det går att få det på nytt och åter som David bad om. Det kan innebära att du behöver peka ut var någonstans det föll i. Men kom ihåg, järn flyter! Det kan bli ditt igen.