Titta in i prästfruns garderob Prästfruns klädedräkt under gustaviansk tid en studie i västgötska bouppteckningar

Självständigt arbete i konst- och bildvetenskap Titta in i prästfruns garderob Prästfruns klädedräkt under gustaviansk tid en studie i västgötska bouppteckningar 1785-1820 Författare: Sofia Särdquist Handledare: Johanna Rosenqvist Examinator: Jan Bäcklund Termin: HT 2020 Ämne: Konst- och bildvetenskap Nivå: A1E Kurskod: 4KD10E

Abstrakt Uppsatsen behandlar ett dräkthistoriskt ämne om västsvenska prästfruars dräktskick under gustaviansk tid, med utgångspunkt i främst bouppteckningar och porträtt. Grundarbetet är att kartlägga dräktskick hos ett urval prästfruar som avled 1785-1820 genom att sammanställa, beskriva och analysera vad de hade i garderoben när de dog. Syftet med uppsatsen är att ge ett bidrag till kunskapen om den gustavianska tidens dräktskick, genom att särskilt glänta på dörren till prästfruns garderob och beskriva vad som faktiskt fanns där utifrån vad vi kan veta från uppgifter i bouppteckningar och med illustration i porträtt. Prästfruns klädedräkt inte specialstuderats tidigare, särskilt inte utifrån ett västsvenskt perspektiv. Därför lämnas ett förhållandevis stort utrymme i uppsatsen för deskriptiv genomgång av de kläder som bouppteckningarna tar upp beträffande material och modeller. Därutöver belyses frågeställningar om dräktskickets koppling till prästfruroll och ståndstillhörighet. Abstract Title: Look inside the warderobe of the vicar s wife : The costume conditions of Swedish wifes to clergymen during Gustavian times a study in estate records from West Sweden 1785-1820 The essay deals with a costume history topic about the costume condition of West Swedish wifes to clergymen during Gustavian times, based on mainly estate records and portraits. The basic work is to map the costume of a selection of vicars wifes who died 1785-1820 by compiling, describing and analyzing what they had in the wardrobe when they died. The purpose of the essay is to make a contribution to the knowledge of the costume condition of the Gustavian era, by opening the door to the vicar s wife's wardrobe and describing what was actually there based on what we can know from information in estate records and with illustration in portraits. The costume of wifes to clergymen has not been specially studied before, especially not from a West Swedish perspective. Therefore, a relatively large space is left in the essay for a descriptive review of the clothes that the estate records take up regarding materials and models. In addition, questions about the dress code's connection to the role of wife of a vicar and affiliation are highlighted. Nyckelord Dräkthistoria, prästfru, 1700-tal i

Innehåll 1 Inledning 1 1.1 Syfte, frågeställningar och avgränsningar 2 1.2 Teoretiska utgångspunkter och tidigare forskning 4 1.3 Metod, källmaterial och begränsningar 8 2 Prästfruarna och kläderna 10 2.1 Urvalet och presentationen 10 2.2 Den aflidnas garderobe 11 2.2.1 Kristina Katarina Loefvander Noring 12 2.2.2 Maria Christina Afzelius Tengstrand 14 2.2.3 Johanna Hesselia Bratt 16 2.2.4 Maria Jakobina Brun Hulthén 18 2.2.5 Ebba Kristina Ekman Hulthén 18 2.2.6 Helena Elisabet Nilsdotter Hammarström 19 2.2.7 Johanna Kristina Lidin Loefvander 22 2.2.8 Elisabeth Luth Siberg 23 2.2.9 Sabina Cecilia Luth Muhl 26 3 Kläderna och rollen 28 3.1 Dräktskickets koppling till prästfruroll och ståndstillhörighet 28 3.2 Spår av dräktreformer och överflödsförordningar i materialet 30 3.3 Nyckelplagget: den svarta sidenklänningen 32 3.4 Analytisk diskussion 33 3.5 Porträttet av Christina Hwarfner 34 4 Avslutning med sammanfattning 36 Referenser 37 Bilagor I Bilaga A Ordförklaringar I ii

1 Inledning Vill du glänta på dörren till garderoben hos en prästfru i slutet av 1700-talet? Vad förväntar du dig att få se? Enkelhet och tillbakahållenhet i färg och material? En nedtonad garderob till förmån för att framhäva inre värden hos den som bär plaggen? Går din tanke till 1600-talets målningar av strikta svartklädda prästfamiljer? Eller 1800- talets sparsmakade pietistiska ideal? Bered dig då på en överraskning. Denna uppsats ger inblick i vad åtta västgötska prästfruar och en väninna till dem hade i sin garderob när de avled. De levde sina liv och dog i Västergötland under gustaviansk tid, och fick sina bouppteckningar upprättade 1785-1820 i häradsrätter vars arkiv nu förvaras på Landsarkivet i Göteborg. Följ med in i garderoben hos Kristina Katarina Loefvander Noring, Maria Christina Afzelius, Johanna Hesselia, Maria Jakobina Brun Hulthén, Ebba Kristina Ekman, Helena Elisabet Nilsdotter Hammarström, Johanna Kristina Lidin Loefvander och Elisabet Siberg. Som komplement till de åtta prästfruarna har jag tagit med prästdottern och hustrun till en domkapitelledamot och prästson, Sabina Cecilia Muhl. I denna uppsats kartlägger jag deras dräktskick genom att sammanställa vad de hade i garderoben när de dog, och analyserar garderoben utifrån frågeställningar om kläderna och rollen som prästfru. Uppgifter om samtliga bilder som används som illustrationer i uppsatsen återfinns i bildförteckning sist i avsnittet om referenser. Prästfrun Christina Hwarfner, gift med kyrkoherden i Algutstorp, avbildad 1776, då 25 år gammal. Porträttet hänger i kyrkstugan i Algutstorp, Vårgårda pastorat. Christina Hwarfners bouppteckning innehåller dock ingen förteckning över kvarlåtenskap i form av gångkläder. Bouppteckningen hänvisar till särskilt upprättad förteckning som inte är bevarad, så det enda vi vet om hennes garderob är den vackra klänning hon bär på porträttet i Vårgårda. Bild 1 1

1.1 Syfte, frågeställningar och avgränsningar Uppsatsen avser att behandla ett dräkthistoriskt ämne om västsvenska prästfruars dräktskick under gustaviansk tid, med utgångspunkt i främst bouppteckningar och porträtt. Grundarbetet är att kartlägga dräktskick hos ett urval prästfruar som avled 1785-1820 genom att sammanställa, beskriva och analysera vad de hade i garderoben när de dog. Syfte Syftet med uppsatsen är att ge ett bidrag till kunskapen om den gustavianska tidens dräktskick, genom att särskilt glänta på dörren till prästfruns garderob och beskriva vad som faktiskt fanns där utifrån vad vi kan veta från uppgifter i bouppteckningar och med illustration i porträtt. Väl medveten om hur väl genomgången det slutande 1700-talet är i svensk humanistisk forskning vill jag fästa uppmärksamhet på att just prästfruns klädedräkt inte specialstuderats tidigare, särskilt inte utifrån ett västsvenskt perspektiv. Därför lämnar jag förhållandevis stort utrymme i uppsatsen för deskriptiv genomgång av de kläder som bouppteckningarna tar upp beträffande material och modeller. Ämnet anknyter till kunskap om prästgårdarnas roll, uttalad och outtalad, som förmedlare av kulturimpulser under historien. Genom prästgården och dess familj spreds inblick i omvärldens förändringar vad beträffar livsstil och inställning till kulturella uttryck, däribland dräktskick. Med en anakronism vill jag jämföra prästgården med ett livsstilsmagasin, utan att förminska dess roll för lärdom och akademiska samtal. Jag strävar däremot mot att låta prästfruarnas garderober framträda som konstverk som går att tolka utifrån såväl ett estetiskt perspektiv och ett perspetiv som handlar om inflytande och maktställning, och använder teorier, metoder och framställningssätt som jag menar stödjer den strävan. Jag vill också behandla prästfruns särskilda ställning utifrån ståndstillhörighet och de förväntningar på henne som följer av den. Överflödsförordningarna när det gäller dräktskick träffade inte prästerskapet då de hade sin fastställda ämbetsdräkt, och därigenom fanns det inga direkta bestämmelser som träffade deras fruar som också tillhörde prästståndet i den betydelsen att de tillhörde sin man och juridiskt sett inte omfattades av socknens fattigvård om de skulle ställas utan försörjning. Jag är intresserad av att undersöka om och hur de ändå färgades av de bestämmelser som gällde för allmoge, borgerskap och adel, beroende på deras ekonomiska ställning och den omgivande miljön de levde i. Det är garderoberna i sin helhet som utgör föremålen för studien. I den mån jag lyfter fram enskilda plagg så är det för att exemplifiera material och modeller. Garderoben som helhet utgör i uppsatsen gränssnittet mellan bäraren, prästfrun, och den omgivande kulturella kontexten. Prästfruns garderob så som den synliggörs i porträtt och en gång i tiden på kyrkbacken, visualiserar den roll hon hade där. I denna uppsats lyfter jag åter fram den och hänger ut den på vädring och beskådan. 2

Frågeställningar Uppsatsens övergripande frågeställning utgörs därför av Vad fanns i den aflidnas garderobe? Denna deskriptiva del av uppsatsen, innehållet i garderoben utgör kapitel 2, belyses sedan utifrån två tillkommande frågeställningar som bearbetas analytiskt i kapitel 3: Hur ser dräktskickets koppling till prästfruroll och ståndstillhörighet ut? Hur påverkar dräktreformer och överflödsförordningar prästfruns garderob? Den analytiska bearbetningen av frågeställningarna sker utifrån Michel Foucaults tankegångar om maktens mikrokosmos. Precis som makt kan synliggöras i arkitektur och måleri, så synliggörs den i andra estetiska objekt som kläder. De teoretiska utgångpunkterna för analysen beskrivs nedan i följande avsnitt. Analysen syftar till att visa hur prästfrun genom sin garderob manifesterar att prästgården är ett maktcentrum i socknen, inte bara i andliga frågor utan även i fråga om estetik och stilutveckling. De metodologiska utgångspunkterna är hämtade i den antikvariska forskningstraditionen med betoning på arkivforskning i form av återsökning, urval, transkribering och tolkning av innehållet i bouppteckningarnas avdelningar om kvarlåtenskap i form av gångkläder, vilket beskrivs mer ingående i avsnittet om metod och tillvägagångssätt. Avgränsningar Frågeställningarna, såväl den övergripande som de båda tillkommande, avgränsas främst av källunderlaget i form av urvalet bouppteckningar som är nio stycken, samt den geografiska avgränsningen av Västsverige utifrån de härader vars häradsrätters arkiv förvaras på Landsarkivet i Göteborg. Avgränsningen är gjord utifrån bedömningen att dessa nio bouppteckningar ger ett tillräckligt underlag för att bearbeta de frågeställningar som jag sätter upp. Fler bouppteckningar i urvalet skulle ge möjlighet att formulera andra frågeställningar och tillämpa annan teori och metod, men utifrån syftet med denna uppsats tillgodoses behovet av källor med detta urval. Ett särskilt uttryck för dräktskicket vid denna tidpunkt skulle till exempel vara att bredare undersöka förekomsten av bruk av Gustav III:s nationella dräkt, framför allt i dess allmänna form som var anvisad borgerskapet från 1778. Det urval av prästfruar som jag behandlar i denna uppsats visar dock inga spår av någon sådan dräkt, vilket kanske inte heller är att förvänta när det geografiska området till stor del av västsvensk landsbygd, långt ifrån Stockholm och hovet. För att komma vidare med just denna fråga om förekomst av nationella dräkten hos prästfruar skulle dock bouppteckningsmaterialet behöva utökas betydligt, vilket inte varit möjligt inom ramen för en magisteruppsats. Frågeställningarna avgränsas också genom att det är själva gränssnittet mellan prästfrun och hennes omgivning som undersöks, och som kan manifesteras genom garderoben, inte frågor om hennes självbild, identitet och person. Jag går av det skälet inte heller på djupet när det gäller saker som mönsterkonstruktion, tillverkningsprocesser och påverkan på fysionomi. Porträtten jag hänvisar till och garderoben så som den framträder i bouppteckningarna avser istället att visualisera prästfrun för andra, för betraktaren. 3

1.2 Teoretiska utgångspunkter och tidigare forskning Uppsatsen som dräkthistorisk studie syftar till att undersöka ett område inom svensk dräkthistoria som inte förut varit föremål för detaljerat studium. Anslaget har därför karaktär av grundforskning i form av systematisk genomgång av dräktskicket hos västsvenska prästfruar som levde under gustaviansk tid, genom källor som porträtt och bouppteckningar. I och med detta förhållningssätt ställer jag mig i den antikvariska forskningstraditionen inom konstvetenskapen, en huvudfåra tidigt företrädd av konsthistoriker som Johnny Roosval och Sixten Strömbom, senare av de museianknutna forskande konsthistoriker som kan företrädas av till exempel Solfrid Söderlind och Boo von Malmborg, till skillnad från den estetiska med teoretisk förankring i framför allt Heinrich Wölfflin och i Sverige Gregor Paulsson, och den kulturhistoriska forskningstraditionen företrädd av Erwin Panofsky med de ikonografiska och ikonologiska metoderna. Detta sagt så finns det ett tydligt kulturhistoriskt anslag i de båda tillkommande frågeställningarna jag presenterar utöver den grundläggande frågan som bearbetas deskriptivt, nämligen vad finns i prästfruns garderob?, vars relevans motiveras med att detta faktiskt inte har undersökts tidigare. De tillkommande frågeställningarna, nämligen hur dräktskicket påverkas av prästfrurollen och prästgårdskulturens särskilda förhållanden, hur ståndstillhörighet påverkar dräktskicket utifrån överflödsförordningar och dräktreformer aktuella under det slutande 1700-talet, behöver angripas såväl genom visuell avkodning och kontextualisering som analytiskt och tolkande. Detta angreppssätt placerar sig i mitt arbete också inom den antikvariska forskningstraditionen med en tydlig koppling till historievetenskapen i mer allmän bemärkelse och kulturhistoria i synnerhet. Frågeställningarna utifrån ett teoretiskt perspektiv Uppsatsens övergripande frågeställning, som utgörs av Vad fanns i den aflidnas garderobe?, bearbetas deskriptivt utifrån arkivforskningens metoder och tolkas framför allt utifrån paleografisk bedömning av textinnehållet i kombination med handböcker och litteratur som beskriver tillverkningens material, metoder och modeller. Källmaterialet belyses i den mån det går av porträtt av prästfruar från tiden. Porträttkonstens teoretiska utgångspunkter kan i denna del bli aktuella att beröra. Men vetenskap ska inte bara beskriva, vetenskap ska också förklara och skapa förståelse. Betoningen i denna uppsats ligger på den detaljerad beskrivning av innehållet i garderoben hos åtta prästfruar och ytterligare en dam i liknande social situation. Förståelsen för varför innehållet i garderoben ser ut som det gör, själva tolkningen sker på ett mer sammanfattande sätt utifrån de båda tillkommande frågeställningarna om hur dräktskicket påverkas av prästfrurollen och prästgårdskulturens särskilda förhållanden, samt hur ståndstillhörighet påverkar dräktskicket utifrån överflödsförordningar och dräktreformer aktuella under det slutande 1700-talet. Prästfruns roll att vara vid prästens sida och täcka upp för de krav som ställs på kyrkans stöd till samhället har hittills mest setts ur ett manligt perspektiv det som inte prästen förmår i sin egen person får hans kvinnliga stöd bidra med men hur blir det om man ser prästgårdens roll ut ett kvinnligt perspektiv och prästfrun som ett eget subjekt med 4

en egen stil och roll utifrån utformning av hem och dräkt. Just utifrån ett dräkthistoriskt perspektiv är det intressant att se att inga dräktförordningar under 1700-talet träffar prästfrun direkt, eftersom hennes ståndstillhörighet är prästståndet, i det att hon tillhör sin man, prästen, som det är oväsentligt att reglera på något annat sätt än ämbetsdräkten. Hur uppfattar prästfrun då, och hur styrs hon av de reformer och förordningar som styr andra grupper i samhället som hon samspelar med? Detta gör henne till ett subjekt med en egen historia att berätta. Min ambition är att det teoretiska perspektivet ska vara ett verktyg för att visulisera detta stycke kvinnohistoria. Att prästfrurollen inom ramen för ståndssamhället innebar en maktposition tar jag i denna studie som en utgångspunkt. Frågeställningarna rör istället hur den manifesteras och visualiseras. I detta avseende finns i Michel Foucaults tänkande om hur makten kommer till uttryck i arkitekturen och maktförhållandenas relationella karaktär intressanta perspektiv för mig att hämta. Makt utövas i olika slag av relationer, och utan relationen finns ingen maktutövning, ingen påtryckning och inget motstånd. Prästgårdens relation till församlingen, till kyrkbyn och socknen, är därför en maktrelation. Prästens, och kyrkans roll i bondesamhället, har självklart studerats utifrån maktperspektivet, men hur är det med prästfrun? När kliver hon in i den maktrelation som utövas från prästgården, inte i förhållande till sin man, utan i egen person i relation till omgivningen? Jag vill betona att jag här endast skrapar på ytan av Foucaults maktanalys men att den även på denna ambitionsnivå är fruktbar och ger verktyg för tolkning. Jag tar särskilt fasta på Foucaults syn på historisk forskning som en arkeologisk undersökning som gräver på en plats, en tidpunkt i historien, och som inte betonar jämförelser över tid och utvecklingslinjer, utan istället hur allt man finner i utgrävningen på en och samma plats, från en och samma tid samspelar med vartannat och genom detta ger kunskap och förståelse om hur just den tiden och platsen i historien fungerade, på vilket sätt de passar ihop med varandra och görs möjliga vid en viss period. 1 Även hur människan under samma period fungerar och agerar utifrån de förutsättningar som utgör hennes omvärld, både i form av ting, idéer, kunskap och tro, friläggs. Denna teoretiska utgångpunkt ger kontext åt den metod och tillvägagångssätt som jag avser att beskriva närmare nedan. Ytterligare en viktig teoretisk utgångspunkt för min studie är Michel Foucaults teori om maktens mikrofysik, särskilt på det sätt som Mats Beronius i sin avhandling om makt från 1986 om Den disciplinära maktens organisering beskriver detta. Foucault avser med begreppet makt inte främst den formella makten i form av tvingande påtryckning, förtryck och underkastelse, utan istället den informella makt i form av påverkan inom alla områden i samhället på en individs tanke, känsla och vilja. Exempelvis på skolans område har därför Foucaults maktanalys varit belysande när det gäller att förstå relationen mellan lärare och elev. Beronius beskriver hur Foucault menar att makt utövas även i informella strukturer och även i strukturer som vi lätt avfärdar som obetydliga eller åtminstone underställda. Foucault benämner detta maktens mikrofysik. Denna utövas i olika sociala fält under olika former, som saknar maktcentrum utan bygger på en samsyn där olika påtryckning samverkar på ett sätt som gör att samhället och individens förutsättningar och uppfattningar förändras i en viss riktning, till exempel inom områden som stilutveckling. 2 1 Sören Kjørup Människovetenskaperna : Problem och traditioner i humanioras vetenskapsteori (Lund: Studentlitteratur, 2:a uppl., 2009), s 314 2 Mats Beronius Den disciplinära maktens organisering (Lund: Studentlitteratur, 1986) ss 28-29 5

Min egen hållning i dessa frågor är att de underställda maktstrukturerna i många fall ska förstås som den underliggande, de grundläggande strukturerna som egentligen är de mest betydelsefulla och påtryckande. Det handlar om de mellanmänskliga relationerna och beroendeförhållandena, den makt som påverkar vars och ens vardagsliv och uppfattningar om vackert eller fult, praktiskt eller opraktiskt, modernt eller omodernt. Foucault menar att det är genom att analysera de tekniker som används (till exempel dräktförordningar), och det motstånd som synliggörs (jag klär mig som jag vill), som makten kan definieras och studeras. Att titta närmare på prästfrun genom att undersöka hennes garderob, genom att närma sig henne ur en dräkthistorisk synvinkel, är ett relevant angreppssätt i ljuset av att dräkthistoria just används för såväl analysera som illustrera kön, makt och status. Kekke Stadin, professor i historia vid Södertörns högskola, behandlar detta i boken Stånd och genus i stormaktstidens Sverige (2004) där förutsättningarna för det manliga och kvinnliga utifrån den lutherska treståndsläran och prästen som en hustrus man belyses. Uppsatsens fokus på prästfrun och hennes roll i kombination med Foucaults redskap för maktanalys, tillför uppsatsen ett genusperspektiv. En tredje aspekt av Foucaults teori som jag låtit mig inspireras av är att förståelsen av ett visst förhållande i historisk tid i grunden handlar om oss här och nu. Människan kan bara förstås genom sin historicitet, och sambanden mellan det som var och det som är upprättas genom kunskap om historiska förhållanden. 3 Det är detta som Foucault avser med sitt begrepp epistemologi, eller episteme, den kunskap om historiska och aktuella förhållanden som råder vid en viss tid. Focaults epistemologi och hans användning av begreppet episteme handlar primärt om den uppsättning medvetna och omedvetna regler som styr vår förståeelse om vad som är kunskap om såväl historisk tid som om oss själva 4, men den innehåller, som jag uppfattar det och använder i denna uppsats, en betoning på kunskap som ett möte mellan här och nu och där och då. Den historiska forskningens uppgift och förmåga är att skapa det mötet, vilket kan ske om vi förstår att kunskapen om historien inte bara är färgad av utan också beror av den kontext vi, som studerar historiska förhållanden och praktiker, befinner oss i. Speciellt inom konstvetenskapen, med den givna utgångspunkten i ett föremål eller verk som studeras, menar jag att Foucaults syn på kunskap kan vara fruktbar för att förstå hur verket framstår för oss och hur vi väljer att tolka det. Jag kommer att använda detta förhållningssätt när jag beskriver garderoberna i kapitel två, genom att låta dåtidens listor i bouppteckningarna möta vår tids ögon genom att framberättas med ett kåserande anslag som jag återkommer närmare om i avnittet om tillvägagångssätt. 3 Roddy Nilsson Foucault für alle? : En diskussion om Foucault, radikalitet och historievetenskapen i Att förfoga över tingen: Historiska studier av styrning och maktutövning, (Uppsala: Swedish Science Press, 2007), s 23 4 Sören Kjørup, 2009, s 315 6

Dräkthistoria som del av konstvetenskapen Innan jag lämnar detta avsnitt om teoretiska utgångspunkter vill jag redovisa ytterligare en utgångspunkt, eller postitionering, när det gäller uppsatsens ämnet och frågeställningar, och denna rör dräkthistoria som ett särskilt fält inom konstvetenskapen med rötter i ämnets vetenskapliga historia. De avhandlingar om dräktskick som lades fram under 1900-talet hade producerats inom ämnet konsthistoria. Ett exempel är Eva Bergmans avhandling från 1938 om nationella dräkten, Gustav III:s dräktreform 1778 (Stockholm), som jag också använder för att spegla mitt material. Inom det klassifikationssystem SAB som biblioteken använt under 1900-talet är det också så att mode- och dräkthistoria är en underavdelning av huvudkategorin konst, medan det nyare klassifikationssystemet DDK, infört från 2008, placerar mode från ca 1900 och framåt under konst (700) men äldre dräkthistoria under etnologi. Dräkthistoria som en del av ämnet Textilvetenskap kopplar också ett naturligt sätt fältet till tillverknings- och hantverksprocesser. Inom historieämnet har till exempel Eva Anderssons avhandling Kläderna och människan i medeltidens Sverige och Norge (Göteborg 2006) gett värdefull kunskap till fältet dräkthistoria. Dräkthistoria har därför hemhörighet inom flera vetenskaper inom humaniora, vilket gör det till ett spännande ämnesöverskridande fält som fortfarande är relevant att hantera inom konstvetenskapen. Jag vill lyfta fram att konstvetenskapens grundläggande identitet som studiet av artefakter och förhållanden kring deras tillkomst och tolkning av deras innebörd, gör det nödvändigt att anlägga konstvetenskapliga teoretiska perspektiv på materialet som studeras. Även om modernt mode studeras konstvetenskapligt primärt utifrån den estetiska och kulturhistoriska traditionen, kan äldre tiders dräktskick studeras utifrån den antikvariska forskningstraditionen inom konstvetenskapen. Tidigare forskning De huvudsakliga forskningsfält som är relevanta för uppsatsens ämne om prästfruns klädedräkt under gustaviansk tid vill jag benämna följande: Prästgården som kulturmiljö och prästfruns roll Överflödsförordningarnas och dräktreformers utformning, avsikter och effekter Dräkthistoria avseende senare delen av svenskt 1700-tal 1700-talets dräktskick är förstås ett väldokumenterat och väl beforskat område såväl inom akademi som inom populärkulturen. Några specifika avhandlingar eller särskild litteratur i ämnet svenska prästfruars dräkt under perioden finns dock inte att tillgå. Ett intressant perspektiv på dräkthistoria är forskning om material och metoder. Här har kunskapen blivit mer tillgänglig och sammanställd under senaste tiden, till exempel i Pernilla Rasmussens avhandling Skräddaren, sömmerskan och modet : Arbetsmetoder och arbetsdelning i tillverkningen av kvinnlig dräkt 1770-1830 (2010). Prästgården som kultur- och lärdomsmiljö har beskrivits och analyserats i en lång rad av akademiska bidrag till forskningen genom hela 1900-talet. Forskningsfältet hade sin upprinnelse i avvecklingen av prästgården som källa till försörjning för prästen och hans familj i början av 1900-talet då den ersättas av lön och marken till stor del kom att brukas av arrendatorer. Då började också kravet på att bosätta sig prästgården och 7

bedriva församlingsliv i den tunnas ut och helt försvinna i den senare delen av 1900- talet. En epok tar slut och med det väcks intresset att beforska den. Bland litteraturen på detta område vill jag särskilt lyfta fram Hilding Pleijels bok Hustavlans värld: kyrkligt folkliv i äldre tiders Sverige (1970) och Sten Alsne Från prästtionde till reglerad lön (1966). Den tidiga forskningen på prästgården som kulturmiljö var dock till stor del inriktad på prästens roll i den svenska undervisningens framväxt och i de lokala miljöer för lärda samtal som främjande forskning och högre utbildning. Till viss del behandlas prästfruns roll som medarbetare i församlingen på det sociala och ibland hälso- och sjukvårdsområdet, men det är först då kvinnohistoria och genusvetenskap bryter fram som nya forskningsfält som prästfruns roll analyseras bredare och djupare. Här vill jag nämna etnologen Birgitta Meurlings bidrag genom avhandlingen Sarons liljor? en etnologisk studie av prästfruars könskonstituering (1996) och, tillsammans med Ulrika Lagerlöf Nilsson, Vid hans sida : Svenska prästfruar under 250 år ideal och verklighet (2015). Prästfruns ståndstillhörighet och de speciella förutsättningar som har gällt för hennes ställning och försörjning har dock inte kopplats till frågor om dräktskick och inte heller till förmedling av influenser inom mode. En viktig källa till kunskap om äldre tiders dräktskick i Sverige, och annorstädes, finns i lagskriftning om dräktskicket såsom överflödsförordningar och beslut om dräktreformer. Svenska överflödsförordningar har i närtid behandlats ingående av Eva I Andersson vid Göteborgs universitet, senast i form av bidraget Dangerous fashions i boken The right to dress (2019). I den äldre forskningen är Eva Bergmans avhandling från 1938 Nationella dräkten : En studie kring Gustaf III:s dräktreform 1778 en grundsten när det gäller 1700-talets dräktskick. I denna forskning har dock inte behandlats specifikt hur dräktreformer och stilförändringar inom mode påverkar prästfruns dräktskick och hennes och prästgårdens roll som kulturförmedlare. 1.3 Metod, källmaterial och begränsningar Metoden är i grunden baserad på arkivforskning med betoning på urval och paleografi. Tillvägagångssättet är återsökning, urval och transkribering står i fokus. Till denna grund förs tolkning och förståelse för innehållet i bouppteckningarnas del om kvarlåtenskap i form av gångkläder med avseende på avlidna prästfruar i Västsverige under perioden 1785-1820. Porträtt och andra målningar stödjer till viss del förståelsen för modeller och material i klädedräkten, men det är arkivhandlingarna som är grundmaterialet. Urvalet av prästfruar och deras bouppteckningar sker med utgångspunkt i kännedom, till exempel från herdaminnen, om präster verksamma i Älvsborgs, Skaraborg eller Göteborgs- och Bohus län åren 1770-1820. Sökandet efter uppgifter om deras prästfruar sker huvudsakligen i mantalslängder och sedan vidare till register över bouppteckningar. Det är avgörande för mitt urval att prästfrun inte överlevt sin make och därefter flyttat ut ur området för sin vidare försörjning, och därmed inte lämnat spår efter sig i bouppteckningsmaterialet på Göteborgs landsarkiv. Det är en avgränsning jag gör för att inte behöva göra ytterligare efterforskningar i kyrkobokföringens in- och utflyttningslängder. 8

De bouppteckningar som används är allmänna och offentliga handlingar som tillhandahålls genom Riksarkivets publika system. Alla bouppteckningar innehåller inte uppgifter om kläder och skor i kvarlåtenskapen. Personer som levt under enkla förhållanden med en klädedräkt utan större ekonomiskt värde får ofta sina tillhörigheter värderade på en sammanfattande rad utan att de olika plaggen specificeras. Avsnittet i bouppteckningen som utgör Den aflidnas garderobe ges ett sammanfattande och lågt ekonomiskt värde utan att ge oss några vidare upplysningar om material och modeller. Tyvärr ger bouppteckningar för välbärgade personer inte heller alltid fullständiga uppgifter. Även här kan fallet vara att vi får en sammanfattande värdering av helheten med hänvisning till särskilt upprättad förteckning över gångkläder (detsamma sker ofta vid omfattande boksamlingar). Dessa särskilda förteckningar har i samtliga fall jag studerat inte gått att påträffa i bilagor till bouppteckningarna. Det är viktigt att påpeka att personens ålder och dödsorsak i hög grad påverkar den information om en människas livsbetingelser vi kan få genom bouppteckningar. En äldre person som inte dör oväntat kan antas antingen ha slitit ut sina kläder eller gett bort det som inte längre behövs eller kan användas, långt innan döden kommer, och därför är den personliga kvarlåtenskapen inte så stor. En ung kvinna som dör i barnsäng kan utifrån samma antagande förväntas ha en större kvarlåtenskap och mer kläder i garderoben. Det finns ingen möjlighet att säkert veta de exakta förhållandena avseende dessa antaganden, men bara möjligheten att det kan förhålla sig på detta sätt måste tas i beaktande när det gäller resonemang som bygger på uppgifter i bouppteckningar. Bearbetningen av de tillkommande frågeställningarna om kläderna och rollen vill belysa prästgårdens påverkande roll när det gäller att förmedla maktens önskade förhållningssätt till kulturella impulser som exempelvis dräktskick. Metoden är dock i grunden en antikvarisk vilket jag menar är att ge kulturvetenskapliga perspektiv på de föremål som lyfts upp för att betraktas och förstås. Som en del av metoden har jag valt ett språkligt kåserande framställningssätt när det gäller genomgångarna av innehållet i garderoberna i kapitel 2. I ljuset av de förhållanden som är kända för ett nutida öga avseende makten över våra konsumtionsmönster när det gäller till exempel mode, som vår tids influerares samarbeten med modehus och varumärken, finns det paralleller att dra till dåtidens ögon på prästfrun på kyrkbacken efter söndagens gudstjänst, eller i prästgården en vardag då någon sockenbo är där i något ärende eller för ett råd. Hennes dräktskick skickade signaler att låta sig inspireras av, eller att inse att detta inte är för mig. Makten, den som lägger sig i dräktens utformning genom förordningar, och som inser dess påverkan på såväl samhällsekonomin som stabiliteten i samhället mellan grupper, stånd och klass, samarbetar på så vis med en prästfrus garderob som hängs ut på vädring. Genom att något lite låta en nutida språkform som modebloggen få möta bouppteckningens formella genomgång av garderobsinnehållet är min avsikt att ge läsaren en intuitiv och associativ dimension till beskrivningarna, och en förståelse för hur dräktskick samspelar med frågor om makt även i en prästgård. Att där och då också blir ett här och nu. 9

2 Prästfruarna och kläderna Detta avsnitt redovisar fullständiga transkriberingar av de bouppteckningar jag anför som grundmaterial i denna uppsats, avseende kvarlåtenskap i form av gångkläder (till skilland från linkläder som utgörs av hemmets textilier som sänglinne, handdukar och bordsdukar). Sammanställningen har tidigare publicerats av mig i årsskriften för Föreningen för Västgötalitteratur 2019. 5 Avsnittet inleds med en beskrivning av urvalet prästfruar, med avseende på de biografiska uppgifter som finns tillängliga genom bouppteckningarna samt hänvisningar till placeringen i respektive arkiv genom att signum för aktuell volym och bouppteckningens nummer alternativt sidnummer i volyemen anges. Respektive transkribering åtföljs av en kåserande beskrivning av de kläder som tagits upp av boupptecknaren och sätter in dem i sitt sammanhang nämligen vad vi som betraktare får se och uppleva när vi på detta sätt får glänta på dörren till prästfruns garderob. Genomgångarna är kompletta hela garderoben hängs ut på vädring och beskådan i detta kapitel. I det följande kapitlet sätter jag ljuset på ett nyckelplagg i prästfruns garderob den svarta sidenklänningen. 2.1 Urvalet och presentationen Efter en genomgång av ett större antal bouppteckningar i västsvenska häradsrätter på jakt efter prästfruar som inte bara levde utan även dog i Västergötland och vars bouppteckningar innehåller kompletta förteckningar över deras gångkläder, består urvalet av följande personer. En är gift med en präst som inte har församlingstjänst utan är lärare och en är hustru till en domkapitelledamot som inte är prästvigd men prästson. Deras ålder då de avled är angiven om uppgifterna funnit tillhands. 1 Kristina Katarina Loefvander Noring, gift med hovpredikanten Sven Noring, Redväg, Älvsborgs län, död 1816. Bouppteckning i Redvägs häradsrätt signum FII:22, bouppteckningsnummer B22:11 2 Maria Christina Afzelius, gift med prosten Eric Tengstrand i Bällefors, Skaraborgs län, död 1819 i en ålder av 71 år. Bouppteckning i Valla häradsrätt FII:34 sidan 217 3 Johanna Hesselia, gift med kyrkoherde Johannes Bratt, Hjo landsförsamling, Grenebol, Skaraborgs län, död 1807 i en ålder av 58 år. Bouppteckning i Kåkinds häradsrätt FII:20, bouppteckningsnummer 1807:375 4 Maria Jakobina Brun född Hulthén, gift med kyrkoherden Lorenz Brun, Nårunga, Älvsborgs län, död 1815 i en ålder av 60 år. Bouppteckning i Kullings häradsrätt FII:19, bouppteckningsnummer 1815:1085 5 Sofia Särdquist Titta in i prästfruns garderob i Tidskriften Västgötalitteratur, årsskrift för Föreningen för Västgötalitteratur, red Johnny Hagberg (Skara: Solveigs Tryckeri, 2019) 10

5 Ebba Kristina Ekman, gift med rektorn Sven Hulthén, Alingsås stadsförsamling, Älvsborgs län, död 1791 i en ålder av ca 90 år. Bouppteckning i Alingsås rådhusrätts och magistrats arkiv FIIa:3, sidan 13 6 Helena Elisabet Nilsdotter Hammarström, gift med kyrkoherde Anders Waldenstöm, Stora Rud, Ör i Dalsland, Älvsborgs län, död 1791 i en ålder av 56 år. Bouppteckning i Nordals häradsrätt FIIa:14, bouppteckningsnummer 1 7 Johanna Kristina Lidin Loefvander, gift med kontraktsprosten Per Loefvander, Redvägs kontrakt, Älvsborgs län, död 1793. Bouppteckning i Redvägs häradsrätt FII:22, bouppteckningsnummer 1793:539 8 Elisabeth Luth född Siberg, gift med kyrkoherden Axel Petri Luth, Flistad, Skaraborgs län, död 1802. Bouppteckning i Skara rådhusrätts och magistrats arkiv FII:5, bouppteckningsnummer 1802:39 9 Sabina Cecilia Luth född Muhl, gift med domkapitelledamoten och prästsonen Per Luth, Skara, Skaraborgs län, död 1808. Bouppteckning i Skara rådhusrätts och magistrats arkiv FII:5, sidan 301 Fullständiga förteckningar över deras kvarlåtenskap i form av kläder och skor presenteras i det följande. Sist i uppsatsen återfinns en bilaga med ordförklaringar för de material och klädesplagg som förekommer i bouppteckningarna. Jag väljer att i genomgången som nu följer av de nio garderoberna både redovisa en exakt transkribering och en framberättande text med samma innehåll jag menar att det är i mötet mellan bouppteckningens listor i all sin formalitet och framberättandet utifrån en nutida blick som garderoberna visualiseras och framträder. Det är här jag vill anföra Foucaults epistemologi, som jag menar skapar förutsättningar för att förstå mötet mellan historiska förhållanden och vår egen kunskap om dessa. Detta möte är det gränssnitt där verkligheten framträder och som, i mitt material, garderoben kan framträda som ett kulturellt uttryck och konstvetensakligt objekt. 2.2 Den aflidnas garderobe Vad hade då en västsvensk gustaviansk prästfru i garderoben? Inledningsvis behöver det lyftas fram att en prästfrus klädedräkt självklart inte var homogen, utan avspeglade hela det stora spektrum av inkomstnivå och levnadsstandard, och därmed förknippad plikt och förväntan, som fanns inom prästståndet. Här fanns såväl välbesuttna familjer som de som lever under enklare förhållanden, men generellt kan sägas att prästfamiljen tillhör det övre ekonomiska skiktet i närsamhället. I den mån kunnande skulle förmedlas och råd ges rörande klädedräkt kan man förvänta sig att prästfrun har en roll att uppfylla. 11

Bild 2 Klädedräkten bestod oftast av kjol med tröja eller kofta till. Koftan är öppen framtill, som koftan på bilden från Nordiska museets samlingar (NM.0131329), och är avsedd att användas med tillhörande kjol. Stängt plagg ovantill benämns tröja. Livstycken i form av tättsittande västar som snördes eller häktades ihop framtill hörde också vanligen till, med skjorta eller blus under. I hovkretsar och bland adeln bars under 1700-talet kofta med tillhörande kjol som informell dräkt, medan klänningen, roben, bestående av kjol, blus och liv undertill och hellång rock ovanpå, tillhörde den formella, högtidliga klädseln. Hos borgerskapet användes till fest kjol och kofta i finare tyger och sydd av enkla tyger bars koftan till vardags av kvinnor i alla samhällsklasser. 6 Förekomsten av klädning, hel klänning, signalerar välstånd genom att det finns behov av formell klädsel. Hel klänning, robe eller rock, används i formella sammanhang och till högtider. I bouppteckningar från de första åren efter nationella dräktens införande preciseras dräktens delar råck och kjol, ofta med liv. 1785 omtalas en nationel kofta med bröstlapp och kjol. 7 Begreppen för de olika typerna av klädesplagg i urvalet är töjbara, bildligt taget som ett stickat plagg, bokstavligt taget på så sätt att till exempel en klänning kan beskrivas som tröja och kjortel, där kjortel avser en kjol som börjar vid midjan. En kjortel kan på nästa rad beskrivas ha nya ärmar, vilket leder tanken till den äldre användningen av begreppet som innebär en tunika med tröja och kortare eller längre kjol i ett stycke. Materialen är mestadels olika bomulls- eller yllekvaliteter, men hos välbärgade återfinns sidenmaterial av olika slag. Regarn förekommer ofta i förteckningarna. Regarn är ett glansigt garn av ull, ofta använt till broderier och strumpor. Sjalar av olika slag var ett obligatoriskt inslag i klädedräkten. Till storleken mindre schaletter för huvudet och halskläden över nacke och urringning. En större sjal som läggs värmande över axlar och rygg kan benämnas sharol, Näsdukar ingår också i garderoben, de var ofta vackert utsydda, det vill säga broderade. I flera bouppteckningar förekommer florshuvor, en slöja som fästes i mössan och som hängde ner över nacke och ansikte till skydd från damm, smuts och blickar. 2.2.1 Kristina Katarina Loefvander Noring Den aflidna Fruns Gångkläder 1 st Päls med Hermelins Foder 1 Svart Sidentygs Klädning 1 st Musselins dito 1 st Svartprickig Cattuns Klädning 1 st vitprickig dito 6 Pernilla Rasmussen Skräddaren, sömmerskan och modet : Arbetsmetoder och arbetsdelning i tillverkningen av kvinnlig dräkt 1770-1830 (Stockholm: 2010), s 181 7 Eva Bergman Nationella dräkten:en studie kring Gustaf III:s dräktreform 1778 (Stockholm: 1938), s 127 12

1 st Brunprickig Dito 1 st Vitrandig Tygklädning 4 alnar Grönrandigt tyg 1 ¼ aln Tyg 1 st Bomullsklädning med tröja och kjortel 1 st Bomullskjortel 5 st Bomulls Tröjor 1 st vit Drälls kjortel 1 st Grön Sidenväst 1 st vit Casimirs Väst 1 st Grå Tygbit 1 st vit ullkjortel med 2 st Lifstycken 1 st Svart ullkjortel 2 st dito och 1 förkläde 1 svart Frack 1 st Svart Sidenskjorta 1 st Cambriks dito 1 st Dito Brun 1 st Rödprickig Tresnipp 1 st Vit silkes Schalett 6 st Kjortellsäckar 6 st Näsdukar Åtskilliga Taftsklutar 1 st Svartrutig Silkes Chalett 2 st Blårutiga halskläder 1 st Florshufva 1 par Handskap 1 st Tobakspung 1 st Svart Florshufva 2 par Svarta Silkesvantar 1 blått Silkesband 1 st liten Ekelåda 1 par gl. (gamla) svarta Regarnsstrumpor 2 par vita Bomullsstrumpor 1 par Svarta Sidenskor 1 st vit Halmskrule 1 st Tygkjortell med nya ärmar 2 st Torskdukar (torkdukar) af Väf Diverse Lappar av tyg, Flor, Spetsar och band 1 st dosa af svar(t) chagring En rik och välutrustad garderob fanns hos Kristina Katarina Loefvander Noring, gift med hovpredikanten Sven Noring i Redväg. Hennes finaste plagg var en päls med hermelinfoder och en svart sidenklänning. Inte mindre än sex bomullsklänningar fanns i garderoben, av muslin och kattun, båda fina bomullskvaliteter, randigt och prickigt. Muslin är en tunn bomullsväv i tvåskaft, tunnare än kattun, som också är tunt, men glättat bomullstyg vävt i tvåskaft, antingen vitt eller med tryck. Enklare plagg var ett flertal udda kjortlar i ull eller bomull och tröjor samt livstycken och förkläde. 13

I förteckningen finns även tre frackar, en svart, en av kambrik som är en fin, tvåskaftad linne- eller bomullsväv, ofta vit och använd till underkläder, och en brun frack, även den av kambrik. Begreppet frack avser här långrock av olika slag. En morgonrock såväl som ytterrock kan benämnas frack. Hos Kristina Katarina påträffas också sex stycken kjortelsäckar. Vid denna tid avses fickor fastsydda på band som knöts om livet oftast under kjolen, och som då kunde nås med händerna genom öppningar i kjolens sidor. Kjortelsäcken på bilden finns i Nordiska museets samlingar (NM.0000418) och har daterats till andra hälften av 1700-talet. Bild 3 Bland övriga plagg finns flera exempel på siden, dels en grön sidenväst, dels en svart sidenskjorta. Därutöver silkessjalar (en vit och en svartrutig schalett), två par svarta silkesvantar och svarta sidenskor. En väst i cashmirull var naturligtvis då som nu exklusiv och inte var kvinnas egendom. Hennes två halskläden var blårutiga, och trekantssjalen rödprickig. Hon hade såväl en svart som en vit florshuva, men inga mössor fanns i garderoben när hon avled, kanske hade dessa getts bort. En vit halmskule nämns. Med detta avses en så kallad skrull-hatt, en bahyttlikande solhatt av halm, med kullen i nacken och brätte som skuggar ansiktet. Slutligen hade hon ett par gamla regarnsstrumpor och två par vita bomullsstrumpor. Hos Kristina Katarina fanns också en dosa av svart chagräng, en garvningsteknik som skapade dekorativ struktur på skinn genom att frön eller korn pressades in i det uppblötta materialet. Dosan kunde användas till puder, ett smycke eller något annat litet. I sin ekelåda förvarade hon kanske sina lappar av tyg, klutar (tygbitar) av taft, flor, spetsar och band. 2.2.2 Maria Christina Afzelius Tengstrand 1 svart sidentygsklädning 1 hvit sockerduks dito 1 Cattuns dito 1 Randig Bomulls dito 1 Öfver Råck af Cattun 1 halfullen Kjortel 2 Stubbor ullne 1 Randig Bomulls Kjortel 1 Svart Tafts Tröjor 4 hvita Linen Tröjor med Kjortel 14

1 Cattuns, dito 1 sockerduks dito 1 Svart Tafts förkläde 4 Randiga Linne dito 1 Cattuns dito 1 Svart Silkesschal 1 grå Bomulls dito 1 hvit dito 4 sockerduks kläden 2 Silkes dito 6 Linne hals kläden 1 Yllen Schal 1 par svarta Silkesvantar 1 par hvita ylle dito 6 par ullstrumpor 6 Bättre hårtyg 6 Sämre dito ½ dussin bättre näsdukar ½ dito sämre dito 1 Rotshatt 6 Nattmössor 1 Svart Sidenserge Päls 1 Röd räfskinns Päls 1 Pälskappa 2 par Kängor 1 par Skor 1 par Lappskor 1 muff Prostinnan Maria Christina var gammal och änka när hon avled 1819, 71 år gammal. På 1770-talet var hon mellan 20 och 30 år. Hennes garderob kan avspegla den gustavianska tiden. Vi tittar in. Här hänger den, som det verkar obligatoriska, svarta sidenklänningen. Uppsättningen finare bomullsplagg utgörs av en klänning och en överrock i kattun, ett tunt, glättat bomullstyg vävt i tvåskaft, antingen vitt eller med tryck samt en randig klänning i enklare bomullstyg. Här finns även en vit sockerduksklänning. Sockerduk är ett ord med grund i engelskans succota eller succaton, ett slags mjukt, fint, vitt ostindiskt bomullstyg. Maria Christinas vardagsplagg bestod av kjortlar som bars med tröja, vilket innebär ett framtill stängt plagg med ärm avsett att användas med tillhörande kjol. Ett plagg som är öppet framtill benämns kofta och bars ofta med ett livstycke under. De tre kjortlar som finns upptagna i bouppteckningen är av linne, halvull och randig bomull. Dessutom finns två varma underkjolar av ull, så kallade stubbor. De är stadiga och värmande underkjolar av kortare och snävare snitt, sydda av tjockt tyg, men ibland stickade eller virkade. Bland de sju tröjorna finns en av fin av svart taft som också är en sidenkvalitet, och fyra av linne, vilka vi förmodligen skulle klassificera som skjortor 15

eller blusar. Dessa begrepp används dock mycket lite i de bouppteckningar jag studerat. Hon ägde också tröjor av kattun och sockerduk. Över kjolen bars till vardags förkläde och den här prostinnan har ett av svart taft, fyra av randigt linne och ett av mönstrad kattun. Fyra sjalar att lägga över rygg och axlar finns i Maria Christinas garderob, en av ylle, en svart av silke, en grå och en vit av bomull. Halskläden av sockerduk (fyra stycken) silke (två) och av linne (sex). Ett par svarta silkesvantar och ett par vita av ylle. Sex par ullstrumpor och ett dussin näsdukar, i bättre och sämre skick. En rotshatt, det vill säga, en hatt av rottrådar eller rotting skyddar mot sommarens sol och sex nattmössor mot drag och småkryp i sängen. Garderoben säger även något om frisyr och håruppsättningar. Maria Christina har sex bättre hårtyg och sex sämre. Ett hårtyg kan betyda flera saker, till exempel tyg med inblandning av hår, men när de återfinns i en förteckning mitt bland sjalar, halskläden och nattmössor avses förmodligen tyg för håret som kompletterade frisyren. Maria Christinas ytterplagg bestod av en svart päls i sidenserge, en röd rävskinnspäls och ytterligare en pälskappa och en muff. 2 par kängor, 1 par skor och 1 par lappskor finns upptagna i bouppteckningen. Lappskor kan innebära kängor av samisk sort, eller skor som kommer från en lappskomakare, det vill säga lappade och lagade skor. Värdet på lappskorna anges dock motsvara värdet för de båda övriga kängorna tillsammans, vilket gör det svårbedömt. 2.2.3 Johanna Hesselia Bratt Fruntimmers gångkläder 1 grårandig Taftsklädning 1 Swart klädning af gammalt sidenssarsö (serge) 1 grårandlig Cattunsklädning 1 Cattunsklädning med bräm bettre, gammal 1 klädning af blått och hvitt Cattun 1 hvit Bomållsklädning 1 st Cattunsklädning 1 klädning af Engelskt randigt tyg 1st Svart sidentygskjortel 1 svart Camlottskjortel och tröja 1 svart långkappa af sidenserge 1hvitt förkläde 1 gul ylletygs klädning 1 stubb av siden 1 kolt af kläde, gammal 1 lifpäls med gråvärks foder och sidenöfverdrag 1 päls med wallmars öfverdrag, gammal 1 par gamla Lappskor 11 alnar nytt svart sidentyg 1 grön silkessharl 1 Brun Sharl af tyg 16

1 Bomulls Sharl med svart bottn 1 st solfjäder 1 gammal Björnhud 1 gammal slädfäll med Räfskinn under 1 Dito med fårskinn under Kyrkoherdefrun Johanna Hesselia i Hjo avled 58 år gammal utan att ha hunnit sy sig sin nya svarta sidenklänning. I hennes bouppteckning finns nämligen elva alnar, ca 6,5 m nytt svart sidentyg, precis lagom för en vacker klänning. Hon har förvisso en svart sidenklänning i sin garderob, men den uppges i bouppteckningen vara av gammalt sidenserge dags att byta ut! Hon hade också en svart sidenkjol och en svart långkappa av sidenserge. Bilden föreställer en drömklänning i svart siden från sent 1700-tal: Sophia Lovisa Brücks brudklänning från 1789, den allmänna dräkten i Gustaf IIIs dräktreform, avsedd att bäras av borgerskapets kvinnor (Nordiska museets samlingar, bild 36 från Eva Bergmans avhandling om Nationella dräkten, 1938) Bild 4 Johanna Hessalia hade två grårandiga klänningar, en i taft och en i kattun, samt en bättre kattunklänning med bräm, alltså en garnering, kanske av päls eller ett dyrbarare broderi. Bland de enklare klänningarna återfinn en av blå och vit kattun, ytterligare en av kattun, en vit i enkelt bomullstyg och en i engelskt randigt tyg. Med engelskt tyg avses engelskt kläde, en finare ullkvalitet än det som kan produceras med svensk fårull. Det är en importvara och i den egenskapen ett dyrbart tyg i förhållande till inhemska ylletyger, som Johannas gula ylletygsklänning. Johanna Hessalia hade också en kjol och tröja i svart camlott, ursprungligen av kamelhår eller angoraull, och som avser ett glansigt och vattrat tyg i den stil vi ser på Sophia Lovisa Brücks brudklänning ovan fast den är sydd av svart vattrat siden. Detta är en modeprodukt som vi kanske kan ana avspeglar en trendkänsla hos Johanna, i vars kvarlåtenskap även fanns en moderiktig solfjäder den första av tre av prästfruarna i mitt urval som efterlämnar en sådan profilprodukt från det sena 1700-talet! Därutöver en kolt av kläde, en stubb (underkjol) av siden, ett vitt förkläde, tre större sjalar, en grön av silke, en enklare brun och en av bomull med svart botten. Hennes varma ytterplagg utgjordes av en gammal päls med vadmalsöverdrag och en pälsjacka, en så kallad livpäls då den endast täckte överkroppen. En päls med vadmalsöverdrag är en vadmalsrock fodrad med päls. Men eftersom pälsen är det dyrbara och det som är huvudsaken i plagget, så skulle det vara fel att beskriva den som primärt en vadmalsrock. Livpälsen har gråverksfoder (päls från ekorre) och sidenöverdrag. Jag skulle gärna önska mig en bild på hur dessa plagg såg ut. 17

Bland hennes ytterplagg finns även tre fällar av björn-, räv- och fårskinn som kompletterade ytterplaggen då hon vintertid behövde förflytta sig någonstans, i vagn eller släde. Även Johanna Hessalias bouppteckning innehåller lappskor, ett par gamla. 2.2.4 Maria Jakobina Brun Hulthén 1 st gl swart Salopp 1 st Blårandig Bomulls klädning 1 st fyrtråds dito 1 st Bomulls Schal 1 st swart kammlotts kjortel 1 st läder päls med fyrtråds öfverdrag 1 st Hwitt förkläde 6 st håtyg (hårtyg) 2 par Strumpor 1 par Skorr I jämförelse med de tidigare prästfruarnas garderober hittar vi hos kyrkoherdefrun Maria Jakobina i Nårunga betydligt enklare ekonomiska förutsättningar. Här finns ingen svart sidenklänning. Här finns bara: Ett par skor, två par strumpor, ett vitt förkläde, en bomullssjal. En svart kjol i kamlott, en blårandig bomullsklänning och en i fyrtrådsväv, ett ylletyg med fyrdubbelt tvinnat inslag och vanligt i allmogeplagg. En gammal svart salopp, en läderpäls och sex hårtyg. Ulla, bjud opp, sväng din salopp, skaldar C M Bellman i sin epistel nr 6. Den svarta saloppen som Maria Jakobina ägde var en rundskuren löst sittande slängkappa i lättare material, som siden, med kapuschong vi kan bara hoppas att den någon gång fick svängas runt i lättsinnig dans. 2.2.5 Ebba Kristina Ekman Hulthén 1 st gammal siden Päls 1 st dito blå kofta 1 st dito dito hwit 1 st ditto dito guhl 1 st Parkuns koft med hvit botten 1 st gl: swart saloppe 1 st gl: Pelise 1 st swart siden Kiortel 1 st hwit stubb, söndrig 1 st gl: rödrandig firtrås Kiortel. 1 st blårandig dito 1 st yllen dito 18

1 st grårandig dito af blångarn 1 st gl. Söndrig Caltuns Kappa 1 st swart Camlots Klädning 1 par gl. Ullstrumpor 1 par dito. Par dito Gl swart mössa st hwit dito st dito dito st pärleband gl: swart hufwa st ditto Karpus st gammal muff Här har vi ytterligare en prästfru som avlider i hög ålder, hon blir 90 år och dör 1791. Under hela den gustavianska tiden har hon varit gammal och vi kan inte förvänta oss att hennes garderob ska avspegla dräktskicket under sent 1700-tal. Hennes man var präst men inte kyrkoherde eller komminister utan var rektor i stadens skola. Hennes ställning borde därför vara som borgare i staden, mer än som prästfru. Men det är ändå spännande at titta in i Ebba Kristinas garderob. Där hade hon när hon dog mycket gammal också idel gamla kläder: en gammal siden päls, en gammal blå sidenkofta, en gammal vit och en gammal gul kofta. En kofta uppges vara av parkum med vit botten Parkum är en fyrskaftad väv, ofta i spetskypert och vanligen av linne, i första hand blångarn, blekt eller oblekt, som brukades som foder eller underkläder. Möjligen kan denna kofta varit ett sovplagg. Ebba Kristina hade också en gammal pelice som är benämningen på en kortare damkappa vanligen med pälsfoder eller pälsbräm. En gammal muff, en gammal svart salopp, och en gammal söndring kattunskappa. På huvudet en gammal svart huva och en gammal karpus, som stor kapuschong ofta i kombination med cape. Hon hade en söndrig vit stubb, tre par ullstrumpor, varav ett par var gamla, en gammal svart mössa, liksom två vita. Därutöver en gammal rödrandig fyrtrådskjol, liksom en blårandig, en i ylle och en grårandig av blångarn. Blångarn är garn spunnet av blånor, det vill säga sämre och kortare tågor som vid häckling av lin avskiljs från de längre och finare. En klädning fanns i kvarlåtenskapen, en svart ullklänning i camlott, fin men inte så fin som siden. Någon yngre släkting har kanske tagit över den svarta sidenklänningen när Ebba Kristina blev för gammal för att gå på kalas. Ett pärlband hade hon i alla fall att fästa om halsen på ålderns höst.. 2.2.6 Helena Elisabet Nilsdotter Hammarström 1 Blå Sidentygs Pelice 1 Swart kort Saloupe af Siden 1 swart koft klädning af Sidentyg 1 rödrosig kjortel och tröja af Sidentyg 1 Swart Klädning af Sidentyg 19

1 Gul Sidentygs Stubb 1 wit lärfts Stubb 1 Swart Camlots Klädning 1 brun ridklädning af wallmar 1 Röd Bomulls Klädning 1 Blårandig Bomullklädning 1 Blå Bomullsklädning randig 1 blå camlots klädning 1 grön Camlots tröja 1 wit stickad tröja 1 wit Rips klädning 1 grönt sidentygs livstycke 1 Swartprickigt Cattuns förkläde och tröja 1 wit sidentygs tröja 1 blå sidentygströja 1 Bomullstygs sortouts 1 gråtygs kappa 1 Blå päls med getskins foder 1 Gulrandigt Bomullsförkläde 1 Dito randigt 1 Dito rödrandigt 1 blårandigt lärfts förkläde 1 Sidentygs muff 1 Dito swart af skin 1 Swart silkesförkläde 1 Dito brunrandigt 1 par klippings handskar 1 par Bomulls Strumpor 1 par silkesvantar 2 buntar lintyg 1 Bomulls lärfts förkläde 1 nättelsduks förkläde 1 Swart visit kappa 4 siden mössor 6 mösse-stycken Twenne solfjädrar 1 Swart floos hufva (florshuva) 1 floos kappa (florskappa) 1 witt flooos kläde (florskläde) 1 swart sidentygs hufva 1 par sammetsskor swarta 1 par utsydda skor 1 gult halfsidens kläde 1aln lärft 3ne siden kragar 3ne upsatta mössor Yllefoder till en kappa I par läderskor Helena Elisabet var gift med kyrkoherde Anders Waldenström i Dalsland. Hon avled 1791 i en ålder av 56 år, och efterlämnade då en rik garderob. 20

Bland sidenplaggen återfinns en blå pelice och en svart kort salopp. En svart koftklädning kan vara en klänning med tillhörande kofta medan en rödrosig kjol med tillhörande sidentröja med moderna termer måste klassas som en tvådelad klänning. Naturligtvis finns i Helena Elisabets garderob en svart sidenklänning. Här finns också en gul stubb i siden, en sidentygsmuff, ett svart och ett brunrandigt silkesförkläde, ett grönt livstycke i siden, en vit och en blå sidentygströja, trenne sidenkragar, en svart sidentygshuva för huvudet, och ett par silkesvantar. Hon hade till och med en särskild visit-kappa att ha när man åkte hem till någon på visit eller bjudning. Hon hade två solfjädrar och fyra sidenmössor. Mössorna var ofta av typen bindmössa, en liten och rundkullig, styv mössa som placerades på nacken och hjässan och drogs ihop i nacken med band. Den används fortfarande i folkdräkter. Till bindmössor hör ofta mösse-stycken eller enbart stycken, som är en bit stärkt spets som monteras framtill på mössan. Bild 5 Mösse-stycket på bilden är från Nordiska museets samlingar (NM.0224451). Helena Elisabet lämnade efter sig sex sådana stycken. Hon hade också tre uppsatta mössor, en mössa med flor och spetsar, vilka var fina små hattar som prydde en uppsatt frisyr. Denna uppsatta mössa i Västergötlands museums samlingar (1M16-89642:168) är daterad till andra hälften av 1800-talet men får sägas ge en bra bild av mössan även bakåt i tiden, åtminstone på ett principiellt plan. Bild 6 Men denna kyrkoherdefru var även välklädd till vardags. Hon bar en svart camlottsklänning och en brun ridklänning av wallmar, som är en gammal variant på ordet vadmal. Den ridklänningen var ingen enkel vadmalsdräkt utan det dyraste hon har i sin välförsedda garderob ett exempel på att det inte bara är siden som betingar ett högt värde. Hon hade en blå camlottsklänning och bomullsklänningar, en röd och två blårandiga samt en vit i materialet rips, som är ett enfärgat tyg i ylle, bomull eller siden med varp och inslag i olika textilmaterial med täta, upphöjda tvär- eller längsgående ränder. En grön tröja i camlott finns också i kvarlåtenskapen och en vit stickad tröja. Helena Elisabet hade ett svartprickigt förkläde i kattun med tillhörande tröja, och ytterligare förkläden i gulrandig, blårandig och ytterligare randig bomull, samt två förkläden i lärft varav ett blårandigt i samt ett i nättelduk. Hon hade en svart florshuva och en florskappa, som kan vara ett morgonplagg, eller en kamkofta att skydda kläderna 21

med när frisyren ordnas. Undertill bar Helena Elisabet en stubb av vit lärft. Endast ett par bomullsstrumpor finns dock i kvarlåtenskapen, tillsammans med ett par svarta sammetsskor, ett par utsydda (broderade) skor och ett par läderskor Bland ytterplaggen finns en blå päls med getskinnsfoder, en svart muff av skinn och ett par handskar av klipping, det vill säga killingskinn som brukar anses vara av riktigt mjuk och fin kvalitet. Hon har även en syrtout, en långrock i bomull, som dock även kan vara en klänningskomponent (det beror på hur skrivaren av bouppteckningen uppfattat kappan) och en gråtygskappa, alltså av ett grått ylletyg. Att en bortgång vid 56 års ålder också på 1700-talet kom oväntat finner vi belägg för hos denna kyrkoherdefru som i sin kvarlåtenskap har osytt material av såväl lärft som gult halvsiden och florstyg. 2.2.7 Johanna Kristina Lidin Loefvander 1 st svart moair klädning med småpärlor och garnering 1 st kjorl af samma slag 1 st svart taft klädning med kjorl och garnering 1 st svart taft klädning 1 st grön dito 1 st randig half siden klädning 1 st rö randig dito 1 st hvit sidenkoft och kjorl uhtsydd 1 st nättelduks dito 1 st randig dito med kjorl 1 st dito koft och kjorl 1 st slätt nätterduks klädning uhtsydd 1 st randig kjorl med farbolan 1 st wid klädning af kläde 1 st frack af dito med sidenslag Johanna Kristina var prostinna i Redväg och avled 1793. Beskrivningen av hennes garderob är också kort, och omfattar egentligen endast hennes sydda plagg. Inga sjalar, halskläden, strumpor, skor, hattar eller mössor ingår. Att döma av omfattning på klänningar, nio stycken, så får vi ändå anta att denna prästfru hade lite roligare omständigheter än till exempel Maria Jakobina i Nårunga, vars garderob presenterades i avsnitt 2.2.4, och som är den minst omfattande i mitt urval. Johanna Kristina hade en svart moairklänning med småpärlor och garnering, och en kjol av samma slag. Moair avser ett glansigt, enfärgat ulltyg, ibland av angora eller kamel annars vanlig ull, eller en ullblandning av dessa. Dessa plagg är jämte en svart taftklädning med kjol och garnering, listade som hennes dyrbaraste. Ytterligare en svart taftklänning, i lite enklare utförande, finns i garderoben, liksom en grön och två randiga i halvsiden, varav en specificeras som rödrandig. Därutöver en utsydd, alltså broderad, nättelduksklänning. Nättelduk är det tyg som tillverkas av nässlans fibrer med samma användningsområde som linnetyget. Slutligen en vid klänning av kläde, kanske en klänning i modell för havandeskap, samt en frack av kläde med sidenslag. 22

En vit sidenkofta med tillhörande utsydd, alltså broderad, kjol får med moderna termer klassas som en tvådelad klänning. En nätteldukskofta har hon. Koftan är ett framtill öppet överdelsplagg avsett att användas med tillhörande kjol. Stängt plagg ovantill benämns tröja. I hovkretsar och bland adeln bars under 1700-talet kofta med tillhörande kjol som informell dräkt, medan klänningen, roben, bestående av kjol, blus och liv undertill och hellång rock ovanpå, tillhörde den formella, högtidliga klädseln. Hos borgerskapet användes till fest kjol och kofta i finare tyger och sydd av enkla tyger bars koftan till vardags av kvinnor i alla samhällsklasser 8. Två ytterligare koftor med tillhörande kjol fanns i Johanna Kristinas garderob, en uppges vara randig. Därutöver en randig kjol med farbolan (falbolan) som är den för 1700-talet karaktäristiska utanpåliggande volangen som syns tydligt på denna avbildning från Nordiska museets samlingar (NMA.0054234), av Gustav III:s nationella dräkt i hovvariant. Bild 7 2.2.8 Elisabeth Luth Siberg 1 st Gredelin sidensars päls med Gråvärksfoder 1 st Liten svart sammetskappa med gråv. 1 st Svanskins kragen 1 st röd camlotsresekappa med Gråv. 1 st Svart sammets carpus 1 st muff af rödt Siden 1 st svart Sidensarts långkappa 1 st moairs kappa 1 st dito Ettamin dito 1 st Poudesaigs långkoft med kjortel gl. 8 Pernilla Rasmussen, 2010, s 181 23

1 st Svart Lampas Råck 1 st dito Sidentygs tröja 1 st blå sidensärts kofft 1 st dito dito stubb 1 st Halfsiden klädning 1 st Tröja halfsiden 1 st blå Nankinsklädning 1 st svart Cammlots kjortel 1 st grå bommullstygsråck 2 st gaml. bomullstygströjor och kjortl. 1 st yllen tröja och kjortel 1 st Cattuns stubb Diverse gaml. hvardagskläder 17 st lintyg bättre och sämre 8 st förkläde dito dito 1 st siden Scharl 1 st nättelduks dito 4 st halskläden 2 par handskar och 2 par vantar 4 st Natthufvor med 7 stycken 4 st Hattar bättre och sämre 2 st bindmössor 2 st nattmössor 1 st florshufor och 3 solfjädrar 13 st näsdukar 5 par strumpor 2 par skor och ett par stöflar Denna prästfru har vi bildbevis för hur hon såg ut och klädde sig. Porträttet finns i Borås museums samlingar. Hemma hos Elisabeth Luth fanns en gredelin päls i sidensars med gråverksfoder. Att pälsen uppges vara gredelin syftar på sidentyget som är plaggets utsida. Insidan är pälsen, i detta fall i gråverk, alltså ekorrens vinterpäls. Elisabeth har också en liten svart sidenkappa med gråverk, och en röd resekappa i camlott, också med inslag av gråverk. Därutöver en svanskinnskrage och en svart carpus, stor kapuschong, i sammet och en muff av rött siden. Bild 8 24

Endast två klänningar är förtecknade i bouppteckningen, en i halvsiden och en blå av nankin, som är en fiskbensmönstrad bomullslärft ursprungligen från Nankin i Kina, och oftast i en karaktäristisk djupgul färg, men här alltså färgat blått. Istället för begreppet klänning använder bouppteckningen (boupptecknaren) begreppen långkappa, kappa, långkofta eller rock för att beskriva den specifika delen av en 1700-talsklänning, nämligen roben. Bild 9 En klänning, vi kan åter igen ta Gustaf III nationella dräkt som exempel, består av kjol, livstycke och robe (bild 31 från Eva Bergmans avhandling om Nationella dräkten, 1938). När bouppteckningen förtecknar en svart långkappa i sidenserge, en i moir, en i ettamin, en svart i lampas och en i poudesaig med tillhörande kjortel så får vi förmoda att det är klänningens robe som avses. En av de svarta långkapporna, den i sidenserge eller den i lampas är det förmodligen som vi ser att hon bär i porträttet av henne, Flera spännande material nämns här. Poudesaig avser peau de soi, ett glanslöst och grovt sidentyg som ofta användes till långkoftor, och lampas som avser lampage, målat ostindiskt sidentyg. Ettamin är dock ett tunt, glest ylletyg i stramaljvävnad, ibland med inslag av silke. Det är osäkert om det kunde användas som robe, kanske är det snarare en morgonrock eller en lång kamkofta. I garderoben fanns en tröja av siden och en i halvsiden, alltså ett sidentyg med inblandning av enklare material som bomull. Här fanns en svart camlottskjortel, en grå bomullsrock, två gamla bomullströjor med kjortel, samt en ylletröja med tillhörande kjortel. Diverse gamla hvardagskläder fanns i kvarlåtenskapen och undertill kunde hon bära en stubb av kattun eller en blå i sidenserge. Den senare kunde kombineras med en kofta i samma färg och tygkvalitet. Hon ägde åtta förkläden, bättre och sämre, liksom sjutton lintyg bättre och sämre (möjligen diverse halskläden och hårtyg) och tretton näsdukar. En sidensjal och en sjal i nättelduk. Fyra halskläden, två par handskar och två par vantar. Fem par strumpor, två par skor och ett par stövlar. Elisabeth har fyra natthuvor med sju stycken. Här återkommer kombinationen mössa och stycke, som vi sett tidigare i bindmössan. Även en vacker nattmössa kunde vara försedd med stycke. Nattmössan användes inte endast under natten i sängen, utan kunde vara den informella huvudbonad man kunde bära i hemmet även dagtid. Elisabets bouppteckning innehåller även ytterligare två nattmössor i enklare utförande (lägre värde) samt två bindmössor och fyra hattar, bättre och sämre. Till hattarna fanns en florshuva till skydd mot solen och tre solfjädrar. 25

2.2.9 Sabina Cecilia Luth Muhl 1 Sidenpäls med gråvärksryggar och Björnbräm 1 Wallmarspäls med do 1 Pellis af siden med krage och bräm af kaninskin 1 Sidenpäls utan fodervärk 1 Douillette af siden 2 st svarta siden långkappor 2 st mindre Dito 2 st svarta sidenklädningar 1 gul Dito 1 grårandig Dito 1 gul sidentröja och kjortel utsydd 1 hvit Dito do 1 hvitrandig Dito do 2 st gamla sidentröjor 1 gammal sidenkoft 2 st sidenstubbar 1 halfsiden klädning 1 hvit Såckerduksklädning 5 st Kattunsklädningar 1 hvit Bomullsklädning 6 st Bomullströjor 3 st Bomullskjortlar 1 svart flanellklädning 8 st hemmaväfna bomulls och ylle klädningar En kolt af fint wallmar En Dito af Doffull gammal 1 Spens af kläde 1 kaftunsstubb 1 hvit stickad dito 1 ylle underkjortel 4 lifstycken 6 st förkläden 1 Ny damkappa af Bomulstyg 1 gammal Dito 2 st stora nya silkes schalar 1 ganmmal Do 1 silkessharolette 3 silkeskläden 4 st nättelsdukssharolar 2 st fina bomullssharolar 2 st någo gröfre 14 st nätteldukskläden 4 st Bomullskläden 3 st stora hvardagskläden 4 st halskragar sockerduk 1 Dito af Bomullslärft 14 st linntyg 14 st nya näsdukar 2 dussin gamlare do 26

9 st nattmössor af bomullstyg 5 par silkesstrumpor 2 par regarnsstrumpor 12 par bomullsstrumpor 4 par ullstrumpor 1 ylle sharol 2 par silkesvantar 2 st sypungar af siden 1 muff af schubbskinn 2 st Rothattar 6 st Cäfurer äldre och yngre 2 par nya skor 2 par gamla Dito 1 par känger 1 liten Parasoll 9 par hanskar bättre och sämre Osydt: En kattunsklädning Ett Parcums Lifstycke 3 st krokiga hårkammar Åtskilliga mindre persedlar, såsom: ett dussin stolöfverdrag af siden, Phlorshufver (florshuvor), band med mera Till dessa 8 prästfruar lyfter jag även in en innehållsrik bouppteckning upprättad i Skara efter Sabina Cecilia Luth Muhl. Hon var hustru till domkapitelledamoten Per Luth. Han var inte prästvigd men prästson, och rörde sig i kyrkliga kretsar och vars hustru också behövde passa in i den miljön. Vid det här laget är garderobens innehåll för en dam som levde i prästgårdsmiljö i det sena svenska 1700-talet välkänd för oss. Ett nytt plagg som dykt upp är dock douiletten, här illustrerad med en fransk modebild (G.15229 Paris musées collections). Douillette är egentligen en fransk beteckning sängkläder eller överkast, men används för ett klädesplagg i den typen av material, ett bekvämt plagg att ha på sig i sängkammaren, en morgonrock eller ett mysplagg med modern benämning. Ett material som inte förekommit tidigare i genomgången ovan är dofful, ett fyrskaftat, starkt och ruggat, tjockt ylletyg. En annan benämning som behöver förklaring är schubbskinn är pälsen av tvättbjörn. Spens är en jacka av kort modell, och med cäfurer avses koaffyrer, hårprydnader eller beståndsdelar till frisyren. Bild 10 27

3 Kläderna och rollen Mycket kunskap om historiskt dräktskick kommer från olika slag av överflödsförordningar som reglerar hur dräkten för olika grupper i samhället ska utföras. Såväl adel som borgare och bönder har genom 1300-tal till 1800-tal fått anpassa sina kläder efter kungliga bud. Prästståndet har i detta avseende en särställning; prästernas ämbetsdräkt är i detalj reglerad medan prästfruar och prästbarn inte verkar omfattas av någon särskild reglering. Därför återstår endast andra beskrivningar, porträtt och bouppteckningar. 3.1 Dräktskickets koppling till prästfruroll och ståndstillhörighet Om man ser på prästfruarnas ståndstillhörighet så hör de förstås till sin man de, liksom deras söner och döttrar, tillhör prästståndet. De flesta prästfruar vid den här tiden är även födda in i prästståndet. Birgitta Meurling uppger i sin bok Sarons liljor? en etnologisk studie av prästfruars könskonstituering att prästerskapet under 1600-talet blev en alltmer homogen grupp och vid 1680 var mer än hälften av alla prästfruar själva prästdöttrar. 9 Övriga har lämnat tidigare ståndstillhörighet i form av allmoge, borgerskap eller adel. Frågan om ståndstillhörighet är under 1700-talet fortfarande förknippad med ekonomisk ställning och förväntningar knutna till denna. Det kan antas att en adelsdam som gifter sig med en högvälboren präst, eller en prästdotter som gifter sig med en adlig präst eller präst som adlas, behåller eller antar dräktskick och andra seder och bruk som hör till adelsståndet. Denna töjbarhet i tillhörighet, med de levnadsmönster som hör till denna, kan också ha skapart ett utrymme för beteenden och flexiblitet vad gäller omgivningens förväntningar. Att kvinnor var knutna till prästståndet var inget nytt i den reformerade kyrkan. Redan under medeltiden var det så att kvinnor kunde vara knutna till det andliga ståndet genom att de var vigda till nunnor. Om de var adliga behöll de dock sin tillhörighet i adelsståndet. Motsvarande kvarskrivning var inte aktuell för en kvinna från allmoge eller borgerskap som avlade klosterlöften. 10 Frågan om ståndstillhörighet klargörs än tydligare genom lagstiftningen om prästänkans försörjning konserveringen. Socknens fattigkassa kunde inte användas till ståndspersoners försörjning 11, men ändå hade samhället en förpliktelse att träda in eftersom tiggeri var förbjudet. Riksdagen överlade i frågan 1653 och 1685 kom den första lagstiftningen om att biskop och prost skulle ta ansvar om möjligt, och från början av 1700-talet fanns nådeåret på plats som gav prästänkan rätt att bo kvar i prästgården under ett år för att försörjningssituationen skulle lösas om inte släktningar kunde hjälpa till. 12 Lösningen innebar ofta att den nya prästen fick gifta sig med änkan själv eller oftare, en dotter i hushållet. Detta innebar att det många gånger var på den kvinnliga sidan av släkten som förankringen i en prästgård bakåt i tiden fanns. 9 Birgitta Meurling Sarons liljor? en etnologisk studie av prästfruars könskonstituering (Stockholm: Carlsson förlag, 1996) s 20 10 Kekke Stadin, Stånd och genus i stormaktstidens Sverige (Lund: Nordic Academic Press, 2004), s 174 11 Uno Hernroth, Den konserverade änkan : En studie i prästerskapets äktenskapsbildning på 1600- och 1700-talet i Sverige. (Göteborg: Tre böcker förlag, 1985) ss 9-10 12 Uno Hernroth, 1985, s 25 28

Prästfruarna i mitt urval speglar hela det stora spektrum av materiellt välstånd, eller obestånd, som var en följd av de agrara förutsättningarna i olika delar av landet och mellan trakter. Prästgården var också en bondgård med samma förutsättningar för levnadsstandard och inkomster som för de omkringliggande gårdarna i samma storlek. Men prästgården var också den plats där de högre samhällsstånden och allmogelivet kunde mötas. 13 En prästfrus klädedräkt uppvisar därför samma bredd av levnadsstandard, och som en följd av den, vilka förväntningar som ställdes på prästgården och dess invånare. Maria Jakobina i Nårunga med sina få och slitna kläder levde ett helt annat liv än den rika och dyrbart klädda Prästfrun Christina Hwarfner, gift med kyrkoherden i Algutstorp som återges i porträtten i uppsatsens inledning, trots att dessa två socknar idag ingår i samma landsbygdspastorat (Vårgårda pastorat, Skara stift). Prästgården var efter reformationen det hem som utgjorde varje sockens sociala centrum, där jordbrukssamhällets levnadsvillkor och ämbetsmannavärldens högreståndsmässiga levnadsvanor sammansmälte och skapade en egen kulturform prästgårdskulturen. Så förblev det ända till 1910-talet då boställsreformen genomförs och prästerskapet får lön i pengar och all koppling till bondeliv försvinner, och därmed successivt även prästgårdskulturen. 14 Intressanta perspektiv på prästgårdskulturen utöver de välkända komponenterna som lärdomsmiljö - en bondgård med bibliotek och i viss mån plats för medicinskt kunnande utöver allmogens egna resurser samt gästgiveri enligt hustavlans bestämmelser, lyfts av Kekke Stadin i studien Stånd och genus i stormaktstidens Sverige (2004) där hon lyfter in att prästgården ger impulser såväl i estetik och gott föredöme i måttfullhet. Prästfruarnas roll i prästgårdkulturen måste ses i ljuset av att de, i större utsträckning än prästerna själva var uppvuxna i prästgårdar. 15 En särskild uppgift för prästfrun med koppling till dräktskick var den så kallade brudklädningen i socknen. Då allmogen firade bröllop var prästfrun den som hjälpte bruden med kläderna. 16 Oloph Bexell lyfter i sitt avsnitt i boken Vid hans sida fram betydelsen av likpredikningar som källmaterial för samtida uppgifter om en avliden person. Prästfruar vars likpredikningar han studerat markerar prästfrun som ett stilbildande exempel inför de andra husmödrarna i socknen, till exempel rörande hemmets skötsel. 17 På samma sätt kan man sluta sig till att prästfrun hade en roll att spela även när det kom till att förmedla estetiska impulser och råd rörande klädedräkt, att det kan förväntas att en prästfrus garderob innehåller plagg som ska förmedla klädkultur till allmogen. 13 Oloph Bexell, Den fromma och flitiga församlingsmodern : Det svenska prästfruidealet omkring 1760-1850, i Vid hans sida : Svenska prästfruar under 250 år ideal och verklighet, red. Ulrika Lagerlöf Nilsson och Birgitta Meurling (Skellefteå : Artos och Norma förlag, 2015) s 14 14 Hilding Pleijel, Hustavlans värld : kyrkligt folkliv i äldre tiders Sverige (Stockholm: Verbum förlag, 1970) s 180-181 15 Kekke Stadin, 2004, s 176 16 Kekke Stadin, 2004, s 182 17 Oloph Bexell, 2015, s 29 29

3.2 Spår av dräktreformer och överflödsförordningar i materialet En viktig källa till kunskap om forna tiders dräktskick är den lagstiftning, som reglerat vilken sorts kläder och vilken sorts material som människor i olika samhällsskikt kunnat bruka i syfte att stimulera inhemsk ekonomi och stävja lyxkonsumtion på bred front överflödsförordningarna. Överflödsförordningarna som kom under 1700-talet när det gäller dräktskick träffade inte prästerskapet då de redan hade sin fastställda ämbetsdräkt. Därigenom fanns det heller inga direkta bestämmelser som träffade deras fruar som också tillhörde prästståndet i den betydelsen att de tillhörde sin man. Jag är intresserad av att undersöka om och hur de ändå färgades av de bestämmelser som gällde för allmoge, borgerskap och adel, beroende på deras ekonomiska ställning och den omgivande miljön som de levde i. När 1700-talet inleddes följde tre överflödsförordningar från 1664 med in i det nya seklet. De gällde för respektive högre stånd - adel, präster och borgare och reglerade klädedräkten vid trolovningar, gästabud, barndop och begravningar. För präster även vid bröllop, vilket för de andra högre stånden var undantaget. 18 Dessutom beslutades ytterligare förordningar 1688, 1693 och 1699 handlade i huvudsak om förbud mot särskilda material, så som mönstrat siden. Under 1700-talet beslutades inte mindre än 58 nya överflödsförordningar, den sista utgåvan av förordningen Emot Yppighet och Öfwerflöd från 1792 mildrar dock böterna för brott mot föreskrifterna, vilket de facto innebär att tiden med överflödsförordningar är över. 19 Nationella dräkten Istället kommer år 1778 Gustav III:s dräktreform, införandet att den nationella dräkten för adel och borgerskap. Allmogen är undantagen regelringen, liksom prästerskapet, som dock till stora delar, berättar ärkebiskop Uno von Troil i sina memoarer, gärna hade tagit den till sig. 20 Dräktreformen rör främst adeln, och då främst i sin funktion vid hovet. För övrigt är bestämmelserna anmodade men inte bindande. Dräkten fanns för adeln i en svart/vit/röd hovdräktsversion och en vit eller ljusblå galaversion. För borgerskapet fanns en allmän version som också kunde användas av adeln utanför hovet. Ett porträtt som finns med i Eva Bergmans avhandling från 1938 om nationella dräkten föreställer en prästfru, Lovisa Sophia af Geijerstam, i svenska dräkten i sin allmänna form, den version som var anmodad för borgerskapet. Porträttet är målat av Ulrica Fredrica Pasch, syster till Lorens Pasch d.y. och en skicklig porträttmålare liksom han, och ett framstående exempel på kvinnligt konstnärskap under svenskt 1700-tal. De samarbetade i samma verkstad. Lorens Pasch d.y. var liksom Alexander Roslin uppskattad för sitt återgivande av textila material och stoffer, och interessant är i det perspektivet att det ofta var Ulrica Fredrica som var den som hade utfört just stoffmåleriet på broderns porträtt. 21 18 Eva I Andersson, Dangerous fashions in Swedish Sumptuary Law i The Right To Dress : Sumptuary Laws In A Global Perspective C.1200-1800, red Giorgio Riello och Ulinka Rublack (Cambridge: Cambridge University Press, 2019), s 148 19 Eva I Andersson, 2019, s 152 20 Eva Bergman, 1938, s 73 ff 21 Nationalmuseum - Ulrica Fredrica Pasch, http://emp-web- 84.zetcom.ch/eMP/eMuseumPlus?service=ExternalInterface&module=artist&objectId=7504&viewType =detailview 30

Bild 11 Lovisa Sophia var gift med domprosten i Västerås, Johan Michal Fant. Hennes far var Emanuel Geijer, som adlades af Geijerstam, var bruksägare i Värmland och bergsråd, och hennes mor var själv prästdotter. Inget av de exemplar av nationella dräkten som har bevarats till vår tid i museernas samlingar har tillhört en prästfru. Dock är det så att merparten av beståndet avseende nationella dräkten enligt Eva Bergman utgörs av den manliga varianten. Den kvinnliga dräkten blev dels aldrig omtyckt, dels kunde den sys om och moderniseras så att den inte längre gick att känna igen om nationell dräkt. 22 Den grundläggande avhandlingen om Gustav III:s dräktreform, Eva Bergmans studie av nationella dräkten från 1938, visar dock att dräkten, då den funnits i kvarlåtenskapen, är identifierbar i många fall. Eva Bergman skriver angående nationella dräktens förekomst i bouppteckningsmaterialet för Stockholms borgerliga invånare att den allmänna dräkten kallas för nationell klädning, i enstaka fall så sent som 1791 nya dräkten och i ett fall svänsk drägt. Dräktens delar preciseras som råck, kjol och liv i likhet med föreskrifterna. 1785 omtalas en nationel kofta med bröstlapp och kjol. Materialet är oftast peau de soie, taft eller sidenserge. 23 Dräktens överklädning kallas råck. Om kjolen anges ibland att den är helt av samma tyg. Till den vanligare modedräkten hörde nämligen ofta enligt bouppteckningarna en halv kjol eller trompeuse under robens trekantiga öppning framtill. Den nationella dräktens råck var avsedd att draperas och fordrade därför en fullständig kjol under. 24 Bruket av Gustav III:s nationella dräkt är ett särskilt uttryck för dräktskicket under gustaviansk tid, och är därför intressant att reflektera över då det gäller innehållet i prästfruns garderob, framför allt dä dräkten i dess allmänna form som var anvisad borgerskapet från 1778. Enda sättet att ta reda på om nationella dräkten har funnits i prästfruns garderob är att leta i bouppteckningarnas avdelning för den avlidnas gångkläder. Det urval av prästfruar som jag behandlar i denna uppsats visar dock inga spår av någon sådan dräkt, vilket kanske inte heller är att förvänta när det geografiska 22 Eva Bergman, 1938, s 9 23 Eva Bergman, 1938, s 127 24 Eva Bergman, 1938, s 133 31

området till stor del av västsvensk landsbygd, långt ifrån Stockholm. Att nationalla dräkten ändå får ta plats inom ramen för denna uppsats är för att visa på att en prästfru ändå påverkas av dräktförordningar som egentligen inte träffar hennes grupp i samhället, för att den är på modet och för att den används i miljöer som prästfrun rör sig i. För att ordentlig undersöka förekomsten av nationella dräkten bland prästfruar, i likhet med Lovisa Sophia af Geijerstam, skulle dock materialet i form av bouppteckningar behöva utökas betydligt både i antal och över ett större geografiskt område, och även inriktas mot det högre samhällsskiktet inom prästerskapet. 3.3 Nyckelplagget: den svarta sidenklänningen Den svarta sidenklänningen förekommer i åtta av nio bouppteckningar som utgör grundmaterialet för denna studie i prästfruns garderob i det slutande 1700-talet. Den svarta siden klänningen är på så vis det plagg som förenar dem och som samtidigt får sägas utgöra nyckelplagget i en prästfrus garderob. Hos Kristina Katarina Loefvander Noring i Redväg finns en Svart Sidentygs Klädning, likaså hos Maria Christina Afzelius i Bällefors. Johanna Hesselia i Hjo har en Swart klädning af gammalt sidenssarsö (serge) och elva alnar, ca 6,5 m nytt svart sidentyg, att sy sig en ny av. Ebba Kristina Ekman i Alingsås har en svart ullklänning i camlott, ett fint glansigt ullmaterial, men inte siden. Det finns dock en svart sidenkjortel och en svart salopp, så det finns möjligheter för även henne att på ålderns höst klä sig helt i svart siden. Hos Helena Elisabet Nilsdotter Hammarström i Stora Rud finns såväl en Swart Klädning af Sidentyg som en swart koft klädning av sidentyg och hos Johanna Kristina Lidin Loefvander i Redväg, vad som jag tror är vårt vackraste exemplar av den svarta sidenklänningen, nämligen en svart moair klädning med småpärlor och garnering, utöver två ytterligare klänningar av svar sidentaft, varav den ena med garneringar. Elisabeth Luth född Siberg i Flistad har svarta långkappor i sidenserge och lampas. Sabina Cecilia Luth född Muhl i Skara, som vad det verkar har den mest dyrbara garderoben i detta urval, har 2 st svarta sidenklädningar, 2 st mindre Dito och 2 st svarta siden långkappor. Endast hos Maria Jakobina Brun född Hulthén i fattiga Nårunga socken saknas det en svart sidenklänning. Den svarta färgen samspelar med uppfattningen om nedtonad kvalitet, sparsamhet och fokus på bortomvärdsliga ting som den andliga verkligheten. Den svarta färgen har traditionellt varit vald för att signalera högtid och fin klädsel, såväl när det gällde ståndspersoners garderob som i allmogen, och den lever vidare i ämbetsdräkter under 1700-talet och vidare in i vår tid när det gäller prästens ämbetsdräkt eller mörk kostym genrellt. Materialet siden är förbehållen ståndspersoner förutom vid allmogens bröllop, då alla material var accepterade, något som avspeglas i avbildningar från bondbröllop under 1700-talet. Vid ett allmogebröllop var brudgummen herreman och bruden en drottning. Därav följer inställningen att bröllopsdräkt är herrskapsdräkt som även enkelt folk får ikläda sig i för en dag, och prästfrun är där och hjälper bruden med påklädningen. 25 25 Gunnel Hazelius-Berg Brud och brudgum i deras högtidsskrud i Fataburen 1969, s 163 32

3.4 Analytisk diskussion Att gräva i arkiven och redovisa fynden så som denna uppsats gör kan ses som en tillämpning av Michel Foucaults arkeologiska metod. Som jag beskrivet inledningsvis i avsnittet om teoretiska utgångspunkter använder Foucault begreppet arkeologi om studiet av historien på ett sätt som inte följer utvecklingen längs en tidslinje, utan som stannar upp vid en punkt för att titta närmare på ett flertal omständigheter som existerar parallellt och undersöker på vilket sätt de passar ihop med varandra och görs möjliga vid en viss period. Jag letar inte efter dräktförändringar över tid hos svenska prästfruar genom studiet av bouppteckningar. Istället tittar jag på en period och går igenom vad som faktiskt finns där och belyser hur det kontextualiseras, passar ihop med andra företeelser under samma tid, i prästfrurollen och med prästgårdskulturen vid samma tid. Vem är prästfrun i det gustavianska Västsverige utifrån de artefakter i form av dräkt som hon lämnar efter sig? Frågeställningarna om kläderna och rollen (dräktskickets koppling till prästfruroll och ståndstillhörighet samt dess påverkan av dräktreformer och överflödsförordningar) bearbetas i den ovanstående avsnitten i detta kapitel. Prästgårdskulturen och rollerna i den, kan analyseras utifrån Foucaults maktbegrepp, där kyrkoherdens ämbetsutövning utgör den formella makten, medan bildningskulturen, synliggjord genom bibliotektet och praktiserad genom undervisningen, utgör den informella. Prästfrun är en del av denna informella maktutövning vilket manifesteras i hennes mest personliga uttrycksmedel dräkten. När vi nu ska titta på den så gör vi det utifrån det perspektiv som Foucault benämner maktens mikrofysik, alltså makt som utövas i informella strukturer eller i strukturer som vi avfärdar som obetydliga eller åtminstone underställda, som utövas i olika sociala fält under olika former, som saknar maktcentrum utan bygger på en samsyn där olika påtryckning samverkar på ett sätt som gör att samhället och individens förutsättningar och uppfattningar förändras i en viss riktning, till exempel inom områden som stilutveckling. Prästfrun i det gustavianska Västsverige är, utifrån de artefakter i form av dräkt som hon lämnar efter sig, både rik och fattig. Hennes kapital och ekonomiska förutsättningar kan skifta, och vara såväl sparsamt som i toppskiktet. Handeln med Ostindien avspeglar sig i vissa garderober, med inköp av tyger som kräver både pengar och kontakter. Men ingen av prästfruarna håller sin garderob på det asketiska planet, med bara en svart dräkt av ylle, i likhet med prästen som hon var gift med. Tvärt om uppvisar alla, till och med den fattigaste garderoben, modeplagg. Ett exempel på det är saloppen hos den annars sparsamma garderoben hos Maria Jakobina i Nårunga. Detta ger antydningar om en stark kulturell ställning som, i bondesamhället, en kultur utan större behov av köp- och säljkonsumtion, kunde vara en stark maktfaktor utan att behöva backas upp ekonomiskt. För att återknyta till Foucault, är den kulturella styrkan är en maktfaktor som avspeglas i garderoben. En gammal svart salopp finns kvar hos en åldrad prästfru, som slitit ut och gett bort vad hon i övrigt haft av siden. Men saloppen hänger kvar där. Ingen av garderoberna saknar siden eller päls. Tydliga spår av modedräkt i form av material och modeller finns i varje garderob. Prästgården visar upp sin kulturella ställning i form av dyrbar och modern klädedräkt på prästfrun: målat siden och kattun, spets och brodyr, allt efter ekonomisk förmåga. Prästfrun visar genom sin garderob att prästgården är ett maktcentrum i socknen inte bara i andliga frågor utan även i fråga om estetik och stilutveckling. Eller snarare, hur nära dessa två fält ligger varandra och stödjer varandra. 33

3.5 Porträttet av Christina Hwarfner Som en sista del av detta kapitel som behandlar kläderna och rollen vill jag visa på hur genomlysningen och tolkningen av garderoberna så som de framträder i bouppteckningarna, kan bidra till att avläsa och förstå det porträtt som även utgör uppsatsens inledning porträttet av kyrkoherdefrun Christina Hwarfner i Algutstorp och koppla det till förekomsten av specifikt gustaviansk modedräkt hos prästfruarna i mitt urval. Bild 12 Porträttet, olja på duk, uppges på baksidan vara målat 1776, konstnärens namn framgår inte, ägs av Svenska kyrkan, Vårgårda pastorat och hänger i kyrkstugan vid Algutstorps kyrka. Konstnären skulle kunna vara Jonas Dyrcks (ca 1730-1785) som var bostatt i grannsocknen Lena och som finns upptagen i Svenskt Biografiskt lexikon, som porträttmålare och kyrkomålare, och själv gift med en prästdotter, Christina Lenbäck. Dyrcks var den högre medelklassens främsta porträttör i Västsverige. Ungefär 75 porträtt är kända men endast ett fåtal signerade. Han är särskilt känd för sina ingående dräktdetaljer och ibland, särskilt i manliga porträtt, en viss psykologisk återgivning som förhöjer porträttets kvalitet. 26 Porträttet av Christina Hwarfner får sägas vara schablonmässigt utfört men med precis den noggrannhet som är Dyrcks kännetecken när det gäller återgivning av dräkt. Christina Hwarfner bär en tunn svart sjal av brodyr på nätstickning varje liten ruta i 26 Jonas Dyrcks, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17756, Svenskt biografiskt lexikon (artikel av Boo von Malmborg), hämtad 2020-11-02. 34