inte om, för de har aldrig fått en kram av henne. Nea doftar sött av vanilj och smält smör, allt hos henne är mjukt: Hennes händer när de klappar mig på kinden, hennes hud på armarna när hon rör i grytan, hennes bröst och all den mjuka huden som gungar inne bakom förklädet inne under arbetsrocken när hon rör om riktigt ordentligt så att såsen inte ska skära sig. Herrn och Frun kallar Nea för Signe. Alldeles på riktigt och från början hette hon något så konstigt och manskvinnsaktigt som Hans Signe, men det kunde inte Puer säga när han var liten, så barnen, och de som har varit barn, i familjen kallar henne för Nea. Någon gång ibland kan Östen få för sig att kalla henne för Hans, men det är bara som han skojar. Mormor hade just sagt: Men, käraste, och all den olycka som finns inuti mig kunde inte komma ut trots att jag grät. Tårarna, och ljudet som kom ur min mun, lättade bara lite på trycket. De sa inte ens adjö! Vi åkte spårvagn till farmor och farfar för väldigt länge sedan, min mamma, min lillebror och jag. Mamma var glad och hade min bror i knäet. Vi var glada all ihop, för hos farmor kan vi bada badkar och äta pannbiff på badkarskanten. Och det finns massor av varmt vatten 12 I_Träd sår sig själva.indd 12 2006-01-19 16:39:15
som forsar ur vattenkranen. Där hemma kunde man på sin höjd fylla handfatet med ljummet vatten en bra dag! Hos farmor gör vi filmjölksflingor av torrt rågbröd som vi kör genom leksaksköttkvarnen, och när hon vet att jag ska komma på besök har hon lagt sin docka från när hon var liten uppe på marmorskivan ovanför elementet. Dockans huvud är av porslin och blir varmt precis som ett riktigt barns. Den dagen för längesedan satte min lillebror genast igång med leksaksköttkvarnen och jag med att byta kläder på Karen Margrethe. Och det var då som mamma inte ens sa adjö! Och jag har inte sett henne sedan dess. Inte pappa heller. Jag har försökt knipa ihop ögonen, men det hjälper inte, inte heller att hålla dem öppna tills de tåras. Jag kan inte minnas deras ansikten. När Karen Margrethe hade fått av och på sig alla sina kläder, när det hade malts en hel vagnfull filmjölksflingor, och när vi varma och rena och mätta låg i farmors mjuka sängkläder började jag redan sakna dem, och det brukar jag inte göra när vi är hos farmor, för hennes sängkläder smakar så gott, och oavsett om det är sommar eller vinter sätter hon ett stearinljus bakom en liten julgran av gröna piprensare med små glaskulor i alla möjliga färger på grenarna. Hon sa inte adjö! Nästa dag var lång som saftkräm på dagis. Farmor 13 I_Träd sår sig själva.indd 13 2006-01-19 16:39:15
pratade i telefon, och farmor pratade inte i telefon, och trots att jag fick skriva bokstäver på hennes skrivmaskin var det inte roligt. Det är annars mycket sällan jag får göra det, eftersom det alltid slutar precis som när man leker pannkaksleken med hand på hand: huller om buller. Bokstavsarmarna råkar korsa fel över varandra, så att farmor försiktigt måste räta ut dem igen. Men hon skäller aldrig. Ändå var det ingen riktig farmordag. På kvällen tittade farfar ut över sina glasögon, och med sin sakligt spruckna läkarröst sa han något om ett flygplan och ett Grekland. Det kändes precis som om någon stack in ett järnföremål någonstans alldeles under mitt hjärta och vred om, vred och vred och spände alla musklerna i hela kroppen. Och då hjälper det inte att de vuxna säger att jag inte ska gå med axlarna ända uppe vid öronen! Min lillebror förstår ingenting, han är alltid liten och glad och har runda kinder som blir ballongröda när det är kallt. Han har tjocka knän och skrattgropar på armbågarna och runda blå ögon, och ingen i hela världen får göra honom illa. När jag var liten, innan han föddes, visste jag inte att det kunde finnas något som kändes så varmt och viktigt i en, som det som plötsligt slog ut inuti mig som en eldblomma första gången jag såg honom. Innan han föddes var jag den lilla. Nu är det han som är det, och han förstår ingen- 14 I_Träd sår sig själva.indd 14 2006-01-19 16:39:16
ting och går bara omkring där mitt i sin barndom och är farmors lilla nypräglade kopparslant. Jag är den stora. Och om den stora gråter hela tiden, så börjar den lilla också, och det är synd för han vet ju inte ens varför han gör det. Farmor och farfar pratar med varandra inne i det andra rummet och tror inte att vi kan höra vad de talar om. Sedan går farmor in på farfars kontor och slår ett nummer. I strumplästen smyger jag mig in i matsalen och hör henne be att få tala med Frun. Jag känner bara en som går under den benämningen, och tänker mig att det måste ha varit Nea som svarade i telefon. Det går en stund, och så säger farmor något, så är hon tyst, och så säger hon Du och Ja, och så säger hon morfars namn på ett frågande sätt, och så säger hon att hon inte vet sig någon levandes råd. Nej, nej, varken äta eller sova. Hon saknar dem så förfärligt! Jag måste hålla för munnen och bita mig i handen för att inte skrika. Saknar så förfärligt, är det så det heter? Saknar låter som stilla, strilande sommarregn och inte alls så som det känns. Förfärligt jo, men saknar är helt fel. Vad är det du saknar? kan farmor fråga när jag inte hittar det jag letar efter i en låda. Har jag något ni saknar? frågar den puckelryggiga tobakshandlaren fryntligt när det kommer in 15 I_Träd sår sig själva.indd 15 2006-01-19 16:39:16
en kund i hans tråkiga butik. Själv är han också tråkig och tycker inte om barn. Det är bara de vuxna, dem han säger ni till, som blir tillfrågade om han har något de saknar. Tobakshandlaren på hörnet har i alla fall ingenting som jag saknar. Och om jag blir lakritssugen och saknar salmiakstänger, skulle jag aldrig låta min tioöring kila till honom! Att sakna är att vara utan något som man kan hitta, få eller köpa, något som man kan skaffa på ett eller annat sätt. Men det är inte det som gör så förfärligt ont inuti att jag måste hålla för munnen för att inte skrika. Ja, säger farmor lättat in i telefonen. Det var det jag tänkte också. Ja, med Gården och Pojkarna och allt. Nej, nej, vår lilla nypräglade kopparslant är så lätt, han kan lika gärna stanna här. Jag springer in i det innersta rummet igen. Min lillebror är lätt, jag är tung. Men det är ju bara tills han själv börjar förstå det, då blir han också tung! Han ligger på golvet med sitt da-da, ena handen under huvudet och den andra på sin traktor, och spottar ur munnen när han gör motorljud. Jag lägger mig bredvid honom. Pappa? säger jag prövande. Mamma? Han bara tittar på mig med runda ögon och stoppar sina små, tjocka fingrar i min mun. Han är behändig därför att han redan har glömt dem. 16 I_Träd sår sig själva.indd 16 2006-01-19 16:39:16