Förkastandet av idealet Marc Quinns och Joel Peter Witkins konstnärliga antiideal

Södertörns högskola Konstvetenskap Förkastandet av idealet Marc Quinns och Joel Peter Witkins konstnärliga antiideal Veronica Blom C-uppsats, Ht. 2006 Handledare: Charlotte Bydler

Author: Veronica Blom Title: The rejecting of the ideal, Marc Quinn s and Joel Peter Witkin s artistic anti-ideals Document level: C. Subject: Art History. Södertörns University College Fall 2007. Number of pages: 28 Abstract The purpose of this essay is to examine what can be considered as obscene in the work of Joel Peter Witkin and Marc Quinn, what the similarities and differences are. The essay concerns the human body, the norms around it and the old vision of the ideal body. To get closer to my question I ve been examine the meaning of anti-ideal, what it means and what kind of history it has. The works I ve been using to reach to my purpose are Marc Quinn s sculpture Alison Lapper (2005) and Joel Peter Witkin s photography Abundance (1997). Both of the works are taking the position that use to belong to the classical beauty. The analysis of these works focuses on the old classical symbol interpretation, the character of the work and the doubt in the old ideal norms of the classical beauty. Key words Anti-ideal, norm, body, beauty, Joel Peter Witkin, Marc Quinn 1

1. Inledning..........3 1.1 Syfte.....4 1.2 Begreppsdefinition...4 1.3 Forskningsläge..... 5 1.3 Material... 6 1.4 Metod..........6 2. Bildanalys....8 2.1 Samhällskritik mot kroppsideal....8 2.2 Amoraliska bilder..10 3. Antiideal...13 3.1 Dagens ideal........15 3.1.1 Skulpturtradition.16 3.2 Det Gudomliga väsendet.18 3.3 Freak shows..19 4. Presentation av konstnärerna 22 4.1 Antiidealets försvarare...22 4.2 Illusionsbaserad livssyn..23 5. Slutsats....25 6. Sammanfattning.......26 Käll och litteraturförteckning..27 2

1. Inledning Alison Lapper är allt Lord Nelson inte är. Hon är en kvinna, naken och gravid. Helt okänd för samhället poserar hon på en piedestal bredvid honom på Trafalgar Square. Dessutom är hennes kropp synligt deformerad. Ingen ifrågasätter Lord Nelsons position, han står där som en krigshjälte som slipper slåss mot samhällets fördomar, trots att även han är deformerad och saknar en arm samt synen på det ena ögat. Mannen bakom skulpturen föreställande Alison Lapper heter Marc Quinn. Marc Quinn jobbar mycket med människor som har olika handikapp och sjukdomar. Genom sina skulpturer gör han samhället medvetna om deras existens och kämpar samtidigt för deras rättigheter i vardagslivet. Han fokuserar på de fysiska bristerna som skapar problem för den gamla skulpturtraditionen och kritiserar den traditionella, konstnärliga representationen av kroppen. Liksom Marc Quinn jobbar Joel Peter Witkin med den deformerade människan i fokus. Det som skiljer honom från Marc Quinn är att han inte försöker göra samhället mer medvetet om olika handikapp, utan han är mer fascinerad av att använda deras fysiska handikapp som en konstform genom surrealistiska fotografier. Ett exempel är en bild där han har använt sig av en mexikansk man utan armar och klätt ut honom till en satyr. Bilden fångar intresset eftersom det är en verklig deformerad människa som är i centrum av den surrealistiska miljön. Något som gör Witkins sätt att arbeta sympatiskt är den instruktion han gav till den mexikanska mannen Imagine you re a god who wants to look human. 1 Witkin bygger gudaliknande bilder utifrån en verkligt avvikande kropp. Hans bilder har skapat många rubriker eftersom hans kontroversiella sätt att arbeta på både skapar äckelkänslor och ilska hos folk samtidigt som det hyllas för det egenartade uttrycket. I den här uppsatsen kommer jag att ta upp hur två människor kan utgå från samma koncept från början och hur uttrycken kan bli så olika. I jämförelserna kommer jag att granska hur deras estetiska uttryck skiljer sig åt, samt likheter och hur det obscena möter det vackra. Konstnärer som Joel Peter Witkin och Marc Quinn utgår ifrån den deformerade mänskliga kroppen som oftast ignoreras och inte uppmärksammas. Det går inte att förneka det spektakulära i bådas verk. 1 Parry, Eugenia, Joel Peter Witkin, Phaidon press, 2001, sida 72 3

1.1 Syfte Syftet med den här uppsatsen är att identifiera vad som uppfattas obscent i utvalda verk av Quinn och Witkin. Jämföra Marc Quinns sätt att framställa deformerade kroppar i fokus med hur Joel Peter Witkin använder sig av liknande koncept för att skapa surrealistiska bilder. De utgår båda från samma sak men i slutänden blir deras framställningar markant olika. 1.2 Begreppsdefinition Vad som menas då med obscent? I Svenska akademins ordlista över det svenska språket (2003) betyder obscen att något är oanständigt. Det som jag vill få fram med ordet obscen är alltså något som många uppfattar som stötande. I Quinns skulptur kanske det obscena är att han framställt en handikappad, naken kvinna som är havande. Kanske är de det faktum att hon är havande som är stötande, eller att hon är naken eller rent av att hon är handikappad. Men det kan även vara obscent att hon visas på ett så pass offentligt ställe som Trafalgar Square, att hon poserar bredvid Lord Nelson och att allmänheten måste betrakta henne vid förbipassering. Hade hon varit placerad på ett galleri hade folk kunna välja att inte se henne, samt att de kanske inte hade tyckt hon var obscen eftersom hon självklart skulle ha klassats som konst och inte som ett offentligt monument. Hos Witkin kan det obscena vara att han krossat idealet av de sköna genom att framställa en mindre vacker kvinna i den vackra individens position. Många av Witkins bilder skulle jag nog själv kunna säga är obscena eftersom han ibland går över gränsen för vad som är äckel och obehag och vad som går att försvara. Här syftar jag på de bilder där han gör sexuella iscensättningar med människor och djur. Det obscena ligger hos betraktaren eftersom det är hos oss som uppfattandet skapas, vad vi anser är acceptabelt i vårat samhälle samt vad vi är vana att se. 1.3 Forskningsläge Det finns mängder av artiklar och recensioner kring Marc Quinns staty Alison Lapper. Debatten och kritiken är enorm. I Englands tidningar fick statyn både ris och ros och i Mark Quinn och Richard Rogers, Marc Quinn fourth plinth (2006) har de samlat utvalda recensioner, debatter och artiklar. I september 2005 skrev Telegraph Magazine en artikel om statyn och vad folk anser om statyn. De flesta var positiva till den och ansåg att den symboliserar en god sak. Men det är långt 4

ifrån vad många tyckte. Robert Simon på British Art Journal tyckte att skulpturen var hemsk och sa att det var tur att skulpturen inte skulle vara för alltid. 2 I en artikel ur The Indipendent kritiserar Deborah Orr allmänheten för att känna sig tillfälligt politiskt korrekta genom skulpturen Alison Lapper. Hon ifrågasätter om folk verkligen bryr sig om handikappade som inte får den uppmärksamheten som Alison och om skulpturen bara blir omtyckt för att folk känner sig mer medmänskliga eller om de bara vill stilla sitt dåliga samvete. 3 På konstnären Alison Lappers egen hemsida reflekterar hon hur hon själv uppfattat och känt kring debatten om bilden av hennes nakna kropp i det offentliga rummet. 4 I Marc Quinn, Sue-An Van Der Zijpp och Rod Menghams bok Marc Quinn: Recent Werk / Recent Sculpture (2006) behandlas hans tidigare verk och utställningar. Den bok jag har utgått från främst är Germano Celants bok Joel Peter Witkin (1995). I den tar han upp olika bilduttryck som Witkin använt sig av. Witkin har även själv givit ut en bok som heter Gods of Earth and Heaven (1989). Chris Townsends bok Vile Bodies, Photography and the Crisis of Looping (1998) handlar till stor del om de antiideal i konsten som jag kommer gå in djupare på. Ett problem jag stötte på under mitt sökande efter information om konstnärerna själva var att det nästan inte fanns någon information om Quinns liv. Jag letade information i hopp om att finna en ledtråd till varför de har valt att jobba på det sättet de gör. Witkin bjuder mycket på sitt privatliv utanför det konstnärliga området eftersom han själv tycker att det är viktigt för hans konstnärliga helhet. Den informationen som gick att få fram om Quinn var inget annat än årtal över hans utbildningsväg och utställningar. Inom filosofin finns det många texter kring värderandet av det sköna och ifrågasättande av kroppsideal, däribland Michel Foucault, Sexualitetens historia 1: viljan att veta (1976). Det är en kritisk bok om kroppens funktion som bland annat ett politiskt medium. Inom konstnärlig skulpturtradition finns det enormt många texter. Alex Potts bok Flesh and the ideal, Winckelmann and the origins of art history (1994) tar upp många av J. J Winckelmanns idéer och tankar kring den antika skulpturtraditionen. Potts kritiserar och beskriver J. J Winckelmanns syn på konsten som de ultimata, sanna och sköna och diskuterar bland annat det erotiska, politiska och friheten i utövandet av skulpturen genom J. J 2 Leitch, Luke, artikel ur Evening standard, tisdagen 16 mars 2004, hämtad ur Quinn, Mark och Rogers, Richard, Marc Quinn fourth plinth (2006), sida 9 3 Orr, Deborah artikel ur The Independent, lördagen 17 september 2005, hämtad ur Quinn, Mark och Rogers, Richard, Marc Quinn fourth plinth (2006), sida 14 5

Winckelmanns studier. Information kring klassisk skulpturtradition har jag inhämtat ur Nationalmuseums kataloger och årsböcker i samband med utställningar. Exempelvis Solfrid Söderlind Gips: tradition i konstens form (1999). I den finns information om gipsens betydelse för att reproducera och bevara vissa verk, samt vilka som arbetade med materialet och dess betydelse för konsthistorien och skulpturtraditionen.. 1.4 Material Mitt material kommer främst att vara Marc Quinns skulptur Alison Lapper (2005) och Joel Peter Witkins fotografi Abundance (1997). Jag valde dessa bilder för att det finns likheter i kroppens utseende hos de avbildade. Diskussionen bygger på Mark Quinn och Richard Rogers, Marc Quinn fourth plinth (2006) och skriftliga källor som Nationalmuseums bok Kroppen, konst och vetenskap (utgiven i samband med utställningen med samma namn 2005). Dessutom har jag använt mig av Chris Townsends bok Vile Bodies, Photography and the Crisis of Looping (1998), publicerad i samband med Channel Four Corporations serie med samma namn, Germano Celants bok Joel Peter Witkin (1995) och Eugenia Parrys bok Joel Peter Witkin. Jag har även tagit del av Mette Sandbyes Det iscenesatte fotografi (1992) för att undersöka om skådespelet bakom bilden. Mette Sandeby tar upp flera konstnärer som jobbar med att iscensätta fotografi, däribland Cindy Sherman och Duane Michals. För att undersöka gipsmaterialet och det klassiska sättet att arbeta med det har jag utgått från Solfrid Söderlinds Gips: tradition i konstens form, Nationalmuseum (1999). Jag har även konsulterat diverse hemsidor för att försöka hitta information om konstnärerna själva. Bland annat http://www.eyestorm.com/artist/marc_quinn.aspx (hämtad 2006-12-21) (Information hämtad 2006-12-21) och på British Broadcasting Corporation hemsida och http://www.bbc.co.uk/dna/collective/a3738684 (hämtad 2006-12-21) 1.5 Metod Det genomlöpande temat är hur Quinn och Witkin jobbar med antiidealet i fokus. Jag har främst utgått från bildanalys av de aktuella verken som jag har valt och ställt dem mot litteraturstudier, kontext och reception för att få fram mer fakta och en djupare tolkning av verken. Genom bildanalys tänkte jag undersöka Marc Quinns skulptur Alison Lapper Pregnant (2005) och Joel 4 http://www.alisonlapper.com/ (hämtad 2006-12-27) 6

Peter Witkins fotografi Abundance (1997), se vilka likheter och skillnader som kan filtreras fram. Jag kommer att ta upp skulpturtraditionens betydelse eftersom det är där idealen av människan får sitt visuella uttryck. Senare i texten går jag djupare in på hur Quinns och Witkins verk är påverkade av de gamla antika avbildningarna av människor. Historien är viktig för att kunna förstå varför saker är som de är. Därför tas bakgrunden upp till freakshowen, vad det är och hur de påverkat Witkins fascination för antiideal konst. Med hjälp av debattartiklar och övrig litteratur beskrivs händelser och kritik som präglat deras konst. I det näst sista kapitlet ges en presentation av konstnärerna. Genom en kort inblick i deras liv vill jag undersöka om det finns förklaringar till varför de båda har valt att jobba på ett sådant extraordinärt sätt. Sedan ligger mitt intresse i att undersöka huruvida konstnärernas personhistoria är viktigt för varat av verket eller ej. Hela uppsatsen mynnar ut i en slutsats och en sammanfattning. Det är värt att nämna, även om det inte är det intressanta för min uppsats, att i historian brukar obscenitet kopplas ihop med ondska och beskrivas som något hemskt. Jag har inte fokuserat på att koppla verken med ondskans ikonografi genom exempelvis gamla religiösa beskrivningar av obscena missbildningar eller handikapp. Inte heller ser jag verken som nedvärderande av motiven rent moraliskt. Snarare försöker jag skriva om de sköna och goda i verket och belysa det antiideal som det båda arbetar med. Mitt fokus ligger i att undersöka konstnärernas sätt att arbeta med den deformerade kroppen som uttryckssätt. Som jag tidigare nämnde i mitt syfte vill jag identifiera och undersöka vad som är det obscena i verken. 7

2. Bildanalys I följande kapitel vill jag genom bildanalys få fram ett metodiskt sätt att karakterisera Quinns skulptur och Witkins fotografi. Tolkningarna av deras verk syftar till att lägga fram en bredare bild, samt en djupare förståelse av verken. Först presenteras verken, sen kommer en djupare symboltolkning och till sist en stil/form analys. Genom kunskap kommer förståelse. Det som går att tyda hos de båda är att de söker antika bild- skulptur- traditionens ursprung och ger den en ny begynnelse i sina verk. Bild 1, Alison Lapper, sida 24 ur Quinn, Mark och Rogers, Richard, Marc Quinn fourth plinth (2006) Bild 2, Alison Lapper, omslagsbild ur samma bok. 2.1 Samhällskritik mot kroppsideal Alison Lapper är en är 3,6 meter hög marmorskulptur placerad på Trafalgar Square som föreställer en havande kvinna utan armar och ben. Skulpturen är en avbild av Alison Lapper, en neurosedynskadad konstnär. I ett sammanhang om porträtt hävdar Shearer West att porträttet ska representera något om ansiktet och kroppen på samma gång som den ska representera själen. 5 På ett sådant sätt representerar skulpturen Alison Lapper saker om hennes verkliga individ. Den 8

ikoniska kvalitén i representationen är att jag ser att det är Alison Lapper som är avbildad och formen liknar torson på en grekisk skulptur. Skulpturen är gjord i vit marmor och upphöjd på en piedestal, precis som en krigshjälte från antiken. Hennes ansiktsuttryck påminner om en amazons med sin allvarliga, stolta blick och den raka hållningen. Genom skulpturen uppkommer kontraster mellan en mjuk, havande moder och en allvarsam krigare. Som jag senare kommer gå in djupare på så inspirerade skulpturen Venus de Milo Quinn att göra Alison Lapper. Alison, liksom Venus, står för skönhet och kärlek. Alison är naken och den nakna kvinnan symboliserar moder jord eller det naturliga. 6 Hon symboliserar modern och skönheten på samma gång. Anledningen till att skulpturen är byggd i vit marmor är för att Quinn vill att vi ska beundra det klassiska hantverket bakom skulpturen samtidigt som han vill att vi ska ifrågasätta vad som är god konst. Alison Lapper blev utvald att fylla ut den fjärde kolonnen vid Trafalgar Square under 18 månader. Placeringen av statyn är genial. I Londons mest kända, offentliga skulpturfält står hon högt upp, sida vid sida med Lord Nelson och de andra militäriska krigshjältarna som pompöst äras för sina hjältedåd. Att Alison är den enda skulpturen på Trafalgar Square som är en kvinna stärker bara den krossade fasaden av de manliga hjältarna. Trafalgar Square är en plats som både Londonbor och turister passerar så Marc Quinns budskap om antiideal når verkligen fram till en stor publik. Att avbilda den havande modern i skulpturform är inte heller något man snubblar över varje dag. Att Alison är gravid skapar nog en del funderingar hos folk. Jag kan tänka mig att den vanliga reaktionen är att många undrar över varför en handikappad kvinna är gravid, hur ska det gå för barnet och så vidare. Jag förmodar att Quinn vill ha den här reaktionen för att sedan kunna bevisa motsatsen med hur fel hela tankesättet är och att samhällets trångsynta tankar måste motarbetas. Det är en unik, genialisk staty som för samhällsidealet in i framtiden och krossar de gamla normerna över vad som är en vacker kropp och vad som får ställas ut i det offentliga rummet. Genom sina skulpturer skapar Marc Quinn en helt ny skulpturtradition som banar för en positivare framtid utan det klassiska idealet som det sköna. 5 West, Shearer, Portraiture, (2004) s 21 6 Cooper, J C, Symboler en uppslagsbok, (1978) svensk översättning Margareta Eklöf och Ingvar Lindblom, Stockholm: Forum, (1984) Uppslagsord: naken sida 131 9

2.2 Amoraliska bilder Liksom en bild ur ett fotoalbum eller ur en klippbok poserar den handikappade kvinnan av ren naturlighet framför kameran. Kvinnan på bilden är, liksom Alison Lapper, utan armar och ben. Hon är uppklädd som en antik grekisk gudinna, placerad i en kruka med en fruktkorg på huvudet. Witkin har valt att inte göra henne till en skönhet enligt kanon som bilderna av de grekiska gudinnorna. Hon är inte, som Alison Lapper, gjord för att vara som ett exemplar av en skön, grekisk staty. Witkin har låtit henne vara den hon är, helt oretuscherad och med hår under armarna. Han har inte tagit bort blicken från skulpturen utan har lagt fokus på den. Kvinnans liv har varit en kamp. Hennes mamma försökte abortera henne, dock överlevde hon sin födsel men blev förskjuten. Den uppmärksamheten hon fick av Witkin är den största hon varit med om. Bildens namn, Abundance betyder rikedom på svenska. Namnet blir väldigt gripande eftersom vetskapen om hennes ensamhet och utanförskap känns mer tydligt. Rikedomen kan även stå för att hon är en kvinna, fuktbar och stark. Bild 3, Abundance, (1997) hämtad ur Parry, Eugenia, Joel Peter Witkin, Phaidon press, 2001, sida 97 10

Witkin har planterat henne i en kruka för att visa den roten hon är, stark och seglivad. På hennes huvud finns en korg med frukt och blommor. Frukten som det odödliga, fröet till det nästa i livets skede eller kanske frukten från kunskapens träd som en påminnelse av vad det är som skiljer människan från gud. Det skulle även kunna vara livsträdets frukt som symboliserar det heliga livet. Blomman är tid och evighet, liv och död. Den vita rosen kan även symbolisera jungfru Maria eller rent av oskyldhet. Hennes kropp är skyddad av en tunn slöjaktig klänning som blottar hennes bröst. De är motiv i traditionell västerländsk konsthistoria för på sorg, ånger eller botgöring. 7 Hon är en ikon för naturen. Witkin har gjort henne som en 1700-tals parkstaty. 8 1700-talet var starkt format av de antika idealen. Här går det att finna likheter mellan Witkin och Quinns nämligen bådas kritik mot de gamla idealen i de antika skulpturerna och framförandet av ett antiideal, samt porträtt av en stark kvinna. Det fascinerade med hans bilder är att de både kan vara en tragedi eller ett drama på samma gång som de kan vara en fabel eller en komedi. Uttrycket i bilderna är brett och tolkningen kan få många infallsvinklar. Trots att han återgår till det förflutna i sina motiv blickar hans bilder hela tiden framåt. Witkin skapar bilder som antingen finns i sagor, berättelser och myter, och finns de inte så skapar han dem. I Abundance går han tillbaka till romantiken och fascinationen av gudomliga väsen och myter. Själva fotografiet är ett vanligt svartvitt fotografi som han framkallat själv och rispat på negativet. Genom att fotografiet är rispigt så det påminner om ett gammalt fotografi, som en minnesbild av något gammalt kärt objekt. Nästan alla hans bilder har detta rispiga uttryck. Genom slitaget ser det ut som om bilden i sig upplevt något händelserikt. Witkin har även gjort även många parafraser av den gamla historiska, sköna konsten, däribland Diego Velazquez, Gustave Courbet och Peter Paul Rubens. Det är anmärkningsvärt att han har valt konstnärer som skapade stora rubriker med sin konst redan på sin tid och i nutid. Courbets utmanade tavla L'Origine du monde (1866) eller Rubens plottriga tavlor som är översvämmade med känslor. Det är nästan som att deras tavlor ber om att bli parafraserade eftersom de är så utmärkande. Genom parafraserna skapar Witkin sig en egen konsthistoria och hans symbolspråk är klassiskt. När han letar efter material till sina verk besöker han sjukhus, 7 Cooper, J C, Symboler en uppslagsbok, (1978) svensk översättning Eklöf, Margareta och Lindblom, Ingvar, Stockholm: Forum, (1984) Uppslagsord: ros sida 159, frukt sida 54, bröst sida 23 8 Parry, Eugenia Joel Peter Witkin, Phaidon press,2001, s 96 11

bårhus och andra ställen där han kan finna det som en gång varit helt och levande. Witkin låter betraktaren ta del av hans värld genom sin konst. Han öppnar sitt innersta jag och drar sig inte för att visa minsta detalj av sin fantasi. Det blir synligt i Abundance att kvinnan är oretuscherad och helt öppen för beskådning. Inget är lämnat åt slumpen, allt är uppbyggnad efter en genomtänkt tanke. 12

3. Antiideal Antiidealet är det som bryter mot det gamla traditionsenliga framställandet av det sköna idealet. Antiidealt behöver absolut inte innebära något negativt, snarare något positivt i den mån att kanon bryts och utvecklingen går till det sundare och mer accepterande av det icke normativa. Med antiideal anser jag att både Witkin och Quinn jobbar fram nya motiv av vad det sköna kan innebära. Det sköna behöver inte likställas med det perfekta eller den symmetriska kroppen vi är vana att se. Bilderna är inte elaka eller hånfulla mot handikappade utan lyfter snarare fram det sköna och vackra, trots att deras kroppar inte hör till idealet av en skön människa. Vad menas då med att vara människa? I Nationalencyklopedin står det att En karakteristisk egenskap för människans utvecklingslinje är förmågan att gå upprätt på två ben. 9 I evolutionsläran är det säkerligen en karakteristisk egenskap som skiljer människan från djuren, men i dagens samhälle äger inte alla människor den karakteristiska egenskapen. Vi är vana att se människor gå på två ben och reaktionerna av att konfronteras med en person som saknar någon kroppsdel finns alltid där, något är asymmetriskt och främmande. Det blir obscent hos betraktaren att konfronteras med det okända, speciellt när det är helt naket framför oss som Alison Lapper. Genom det nya antiidealet kanske barriärerna av det främmande och annorlunda kommer att brytas och de gamla idealen kommer att hålla sig till historien tillsammans med myten om den klassiska sköna konsten. Under renässansen målade den holländska konstnären Pieter Bruegels några tavlor med handikappade människor i fokus. En av dem är Tiggarna (1568) som föreställer en grupp förlamade män som sitter och tigger tillsammans. Deras ställning i samhället var låg och ingen på bilden verkar lägga någon vidare uppmärksamhet åt dem. Bruegel har valt att framställa dem med lustiga utseenden. Han fördummar deras yttre genom att måla dem med gapande munnar och har placerat dem i en kaosartad klunga. Visserligen behöver inte Bruegel ha avsett tavlan skulle tolkas som ett hån mot handikappade utan han kan ha gjort den med syftet att kritisera samhällets syn på handikappade. 9 Nationalencyklopedin Multimedia på CD-ROM och DVD publicerad april 2000, Bokförlaget Bra Böcker AB, 2000, Uppslagsord: människa 13

Bild 4 Pieter Bruegel Tiggarna 1568 10 Bruegels tavla De Blinda (1568) är trots allt en samhällssatir föreställandes en grupp blinda som leder varandra rakt ner i ett stup. Huruvida engagerad han var i att kritisera samhället eller inte är något vi aldrig kommer att få veta. Det som går att reflektera över genom denna bild är om samhällets fördomar mot den missbildade individen har utvecklats eller står vi kvar med samma fördomar? Eftersom skulpturen Alison Lapper skapade stora rubriker kan jag inte låta bli att undra varför hon skulle vara stötande för andra människor. Visserligen saknar hon kroppsdelar men det gör även Lord Nelson. Idag saknar även de gamla förfallna, antika statyerna kroppsdelar. Det är förvisso fragment av de gamla statyerna som saknas men i beskådande syfte är de inte symetriska kroppar. En av världens kändaste statyer Venus de Milo saknar helt armar men är ändå en vacker skapelse och en av de mest kända grekiska statyerna. Hon blev känd då hon hittades 1820 på den grekiska ön Melos (italienska Milo) och var då det enda kända exemplar av en kvinnlig gestalt som fortfarande hade huvudet kvar på kroppen 11. Är det för att hon innehar ett kultvärde och är i grunden den "perfekta" skapelsen av en gudomlig kvinna som hon kom att symbolisera skönheten? Hon utmärktes genast som ett första rangs konstverk och blev en i raden av de antika verkens kanon tillsammans med Laokoongruppen, Herkules Farnese och Apollo di Belvedere. De var de ultimata verken av antikens ideal. Hur skulle världen reagera om de skulle visa sig att Venus de Milo egentligen saknade armar helt från födseln? Skulle hon förlora sin plats som en första rangens skulptur och plötsligt bli obscen och osmaklig? Marc Quinn kommenterar att han 10 http://perso.orange.fr/art-deco.france/images/bruegel_mendiants_louvre.jpg (hämtad 2007-01-04) 11 Nationalencyklopedin Multimedia på CD-ROM och DVD publicerad april 2000, Bokförlaget Bra Böcker AB, 2000, Uppslagsord: Venus 14

inspirerades att göra Allison Lapper efter att ha besökt Louvre och British Museum där han såg folks reaktioner på statyn Venus de Milo. Han säger själv att: I was walking around the British museum and the Louvre noticing how the crowds admired the fragmented classical statuary. For example, the Venus de Milo is a cultural shortshand for feminine beauty, and I thought that if someone whose real body was that shape came into the room the same people would probably react in a completely opposite manner. That gap between Art and life, what is acceptable in art and unacceptable in life, seemed like an interesting area to explore. I decided to make a marble portrait of a real person whose body was of a similar form, but obviously they were not a fragment but a whole person. 12 Inom konsten accepteras, respekteras och beundras en skulptur utan armar och huvud för att det blivit bestämt att det är en skönhet. När Quinn och Witkin ifrågasätter de här idealen genom människor som från början saknar delar på kroppen blir det inte samma beundransvärda reaktioner. Genom antiidealet utforskar de båda fältet av vad som är stötande, acceptabelt och framförallt ifrågasätter de båda de gamla normerna för god konst. Visserligen jobbar Quinn mer med samhällskritiska skulpturer än vad Witkin gör, men i slutänden så motarbetar de båda kanon genom utmanande verk. 3.1 Dagens ideal I dagens samhälle är det inte svårt att uppnå den ideala kroppen med hjälp av plastikkirurgi. Är vi inte nöjda med något finns det alltid ett kosmetiskt sätt att förändra det på. I tidningar och på TV är det vackra människor, till vilka vi förväntas avundas och se upp till. I historien har vi sett bilder av heroiska, muskulösa hjältar, gamla antika ideal och skönhet. Det är egentligen inte underligt att samhället reagerar kraftigt när någon framställer den deformerade, utstötta individen som det centrala objektet i det offentliga rummet. När en mindre vacker människa ställs i fokus tvingar det oss att reagera och känna någonting. De normativa idealen sätts i gungning och betraktaren ställs inför något främmande. När vi ser en bild ser vi något som vi schematiskt har lärt oss, vi känner igen vissa egenskaper. I måleriet kan det vara karakteristiska penseldrag eller färger. Det schematiska har med fördomar att göra. Utan våra fördomar skulle vi inte kunna döma 12 Quinn, Mark och Rogers, Richard, Marc Quinn fourth plinth (2006) sida 3, Första utgåvan publicerad av Steidlmack 2006 15

det vi ser eller känna igen oss i framställningen. 13 Detsamma gäller för Quinn och Witkins konst. Vi har lärt oss att se ett visst ideal och en slags norm för vad skön konst är. Plötsligt rubbas våra scheman och vi känner av det okända och fördomen säger att det inte känns bekant. Våra upplevelser styrs av det vi har med oss i vårat bagage. Men det är klart att uppfattandet av vad som är vackert, fult, avvikande och normalt varierar självklart från kultur till kultur och är olika i olika tidsåldrar. Trots allt det här uppkommer det ändå representativa bilder av vilka värderingar som sätts upp och hur en tidlöst vacker, ideal kropp ser ut. Leonardo Da Vincis Homo ad quadratum et ad circulum (ca 1490) visar en bild av en matematiskt, fullbordad manskropp, en avbild av gud med alltings mått. Den bilden kommer ofta fram i sammanhang med hur kroppens prepositioner är uppbyggda och vad som tillhör anatomisk fulländning. Michel Foucault ansåg att kroppen kom att fungera som en spelplan för makten, att kroppen blir utsatt för olika normaliseringsprocesser, projektioner och önskningar är en del av maktspelet. 14 Alison Lapper strider mot alla dessa värderingar och normer. Hennes kropp sätter spelplanen i gungning och precis som i Witkins bild har det sköna, normativa ersatts med det avvikande och fula. Receptionen visar på det här eftersom det vart en sådan enorm debatt kring Alison Lapper skulpturen. På Trafalgar Square är det bara heroiska män som folk ska betrakta, plötsligt sviktar den scenen när okänd, deformerad kvinna placeras mitt i deras spelplan. 3.1.1 Skulpturtradition För att få en bättre bild av Marc Quinns hantverksarbete med skulpturer är det bra att gå tillbaka i skulpturtraditionen. Genom själva hantverket har han följt normen för hur processen av byggandet ska gå till. Det är det ideala motivet i skulptursammanhang som han har kritiserat genom att inte framställa den perfekta individen. Witkin har jobbat med det erotiska blickfånget som många av de antika skulpturerna också tar fram. Även i Abundance(1997) är det klassiska sköna idealet förvridet genom inspiration av antiken och klassicismen. Enligt den gamla skulpturtraditionen har Quinn skapat en staty i vit marmor eftersom 13 Information hämtad ur Örjan Roth-Lindberg (red) m fl, Bildanalys Teorier, metoder, begrepp, Gidlunds 1999, sida 160, uppslagsord: Gombrich, Ernst H 14 Sidén, Karin Människokroppen som ideal och avvikelse, Projektioner, normer och betraktarperspektiv i Holger, Lena (red.), Kroppen, konst och vetenskap, Nationalmuseum (utgiven i samband med utställningen med samma namn 2005) sida 145, samt Kap 5 Dödsrätt och makt över livet ur Michel Foucaults Sexualitetens historia, viljan att veta del 1, 1976, Gidlunds, 1980 16

marmorn symboliserar den äldre, sanna, sköna konsten Det skapar en stark effekt eftersom det ser ut som en antik staty vid första ögonkastet, men det blir till en förvirring eftersom motivet inte är den ideala människan. Genom att göra skulpturen som en antik skulptur kritiserar Quinn det faktum att inget är oändligt. Allt är söderfallande och det fysiska livet är förbundet med sönderfall och åldrande, precis det som grekiska skulpturerna bevisar idag. Den gamla skulpturtraditionen finns även representerad i Witkins fotografi Abundance. Som jag tidigare nämnde är kvinnan på bilden framställd som en klassicistisk, erotisk, trädgårdsstaty, inspirerad av de antika statyerna av fruktsamma kvinnor. I Witkins bilder finns fortfarande det erotiska kvar men blicken luras och det som brukade vara skönt har plötsligt har vridits om och blivit obscent och motbjudande. Quinn har medvetet jobbat med gips i de små statyerna av Alison Lapper. Det en billigare variant än marmor. Gipas hör ihop med kroppen eftersom de antingen används för att laga något brutet eller för att avbilda något. I det antika Grekland började gips att användas tidigt för att kunna reproducera statyerna. Fördelarna med gips är att det är ett billigt material, går att bygga tredimensionellt och har framförallt en förtrogenhet mot originalet. Under tidigt 1600-tal var gips till och med ett attribut för lärdom. Den tyska konsthistorikern Johan Joachim Winckelmann (1717-1768) ansåg att gipset inte kunde representera de originella grekiska statyerna. Han ansåg att gipset gjorde statyerna ofullständiga och att den sköna konsten bara låg i originalen där även det personliga och individuella kunde utmärkta sig rejält. 15 Under 1800-talet började folk att se statyer inne på offentligt museum och utställningsrum. Genast började diskussionen om vem som skulle få se vad sättas i gungning. Kvinnor och barn hade nu fått tillgång till utställningsrummet. Det ansågs opassande för kvinnor att se nakna män och opassande för barn att se naket överhuvudtaget. Mannens betraktar position skulle inte ifrågasättas. Han skulle ha tillgång att se nakna män och kvinnor i både det konstnärliga och vetenskapliga syftet. Lösningen för att censurera de opassande inför kvinnor och barn var att placera ett fikonlöv framför könet. Det ansågs mer antändigare så. Hela situationen var upplagd för dubbelmoral. Varför skulle undantag göras för män och låta dem tillämpa voyeurism och ännu en gång undanräkna kvinnas roll i betraktar positionen. 16 De flesta av statyerna finns placerade i Vatikanmuseerna och många av statyerna har fortfarande kvar sina 15 Nationalencyklopedin Multimedia på CD-ROM och DVD publicerad april 2000, Bokförlaget Bra Böcker AB, 2000, Uppslagsord: Winckelmann 16 Söderlind, Solfrid Gips: tradition i konstens form, Nationalmuseum, Stockholm, 1999 17

fikonlöv. Är det Vatikanens sätt att vara exempel för någon slags moral och att skydda kvinnor och barn från en fulländad upplevelse av den mänskliga kroppen? Bilder skapades för den manliga blicken som norm och när plötsligt alla fick ta del av den sköna konsten skulle den döljas. Det här är bara en grund till ett normstyrt system av diskriminering. 3.2 Det Gudomliga väsendet Både Witkin och Quinn höjer upp sina konstverk till en högre nivå, till något mer gudomligt. Deras bilder är hyllningar till starka kvinnor, liksom många historiska tavlor föreställandes gudomliga kvinnor som både heroiska och milda skönheter. Alison Lapper har mer drag av den antika skulpturhyllningen av gudar och härskare medans kvinnan i Witkins Abundance är mer en romantisk framställning av en fruktbarhetens gudinna. Witkin jobbar med det morbida genom det gudomliga. Hans bilder föreställer oftast gudomliga väsen eller historiska motiv i udda framställningar, som exempelvis en tvåkönad Venus eller en grötig, kaotisk parafras av Velazquez Las Meninas (1656-57). Vilket jag tidigare nämnde i inledningen finner Witkin sitt intresse i att göra surrealistiska gudabilder eller så hämtar han sin inspiration från bilder i historien. Han utmanar den goda smaken och tänjer på gränserna vad som gäller ett ohämmad erotiskt manér. Witkin leker med moralen, perversioner, jordligt, gudomligt, manligt och kvinnligt. Det finns nog en hel del människor som även skulle kunna kalla många av hans verk ikonoklastiska eftersom han leker med Kristus och diverse andra gudomliga ikoner. I många av Witkins verk använder sig han av, liksom Elisabeth Olsson Wallin gjorde i sin utställning Ecce homo från 1998, bibelmotiv och homoerotik. 17 Hennes likheter med Witkin är att hon använder sig av religiösa martyrer i en modern tolkning. Hon drar sig inte heller för att skrida över gränsen av vad som tillhör det normativa. Att framställa Jesus i olika homoerotiska positioner skapade rubriker och ett ramaskri från konservativa kristna. Hon, liksom Witkin placerar samhällets utstötta i ett fokus som tillhör de heliga och sublima, och gör det på det mest radikala sättet. Witkin går gärna ett steg längre och visar starkt på det som anses morbitt och stötande. Han har tagit en mängd bilder på döda djur, människor och likdelar. Witkin anser själv att döden är en del av livet och bara en passage till det övernaturliga. 18 17 En av de mest kontroversiella och kända utställningar från Sverige under 1990 talet, ställdes ut i bergrummet i Sofia kyrka och i Uppsala domkyrka. Visades i Europa under perioden 1998 2000. 18 Celant, Germano, Joel Peter Witkin, Scalo Publishers (1995) sida 10 18

I kristna ikoner och renässansbilder ser vi martyren, det skändade helgonet. Genom sin döende kropp visar Kristus sin jordiska del och har blivit till en symbol för en tro. I Matthias Grünewalds tavla Korsfästelsen, Isenheimaltaret (cirka 1515) ser vi en bild på Kristus som blivit spetsad med ett spjut, har en törnekrona på huvudet och spikar under naglarna. Grünewalds bild är ett morbitt verk och liknande ikonbilder dyrkas av miljoner. Den lidande martyren påvisar en min av stolthet i sitt lidande, han/hon är en ikon. Det här finner vi tydliga spåra i Witkins konstverk. Hans modeller bär såren av Kristus, det är martyrer i ett samhälle som förskjuter dem, de är missförstådda och förnekas av sin omgivning. Hans stora skillnad är att han framställer dem som gudaväsen och gör deras lidande till sitt egna. Witkin höjer dem till den nivå som han själv upplever martyrbilderna av Kristus och gör deras handikapp till sin egna gudomliga konst. Han tror själv att hans bilder är inkarnationer som representerar en form från hans inre jag. 19 Ibland känns det som att Witkin är en regissör som vill förtrolla sig själv. Men går det verkligen att avbilda något gudomligt? Ikonoklasterna (bildkrossarna) säger att det inte går att avbilda något gudomligt och ikonodulerna (bilddyrkare) säger att Jesus var guds avbild och att gudomligt och mänskligt är en enhet som går att avbilda. Varför går vi då inte runt och ber till varandra om människan är guds avbild? Anledningen till att vi inte gör det är antagligen på grund av guds tio budord. Alison Lapper och kvinnan i Witkins tavla är lika gudomliga som vem som helst och för Witkin är det hans avbilder, liksom människan är guds avbild. 3.3 Freakshows Under 1800-talet utnyttjades människor med handikapp för ett nöjes syfte. Mellan åren 1840-1940 var freak showen som störst i Amerika och det var ofta associerade med cirkusar och karnevaler. De visade allt som var vetenskapligt fel och onormalt i samhällets ögon, som exempelvis deformerade barn eller missbildade djur. Handikappade och missbildade människor användes inte bara för ett nöjessyfte utan även för vetenskapen. Ett av de mest kända fallen är Joseph Merrick eller elefantmannen som han är mest känd som. Han led av Recklinghausens sjukdom och visades runt på diverse freakshows i Belgien och England. Här handlade det om mänsklig förnedring och folk tog förgivet att han inte hade något intellekt. I själva verket var han en intellektuell man. Det främmande skapade en 19 Celant, Germano, Joel Peter Witkin, Scalo Publishers (1995) sida 52 19