KAJSA LAMM LAURIN Hur kan jag hjälpa mitt barn att hitta matlusten? Varför blir det alltid så stökigt runt matbordet? Min son vill bara dricka välling vad ska jag göra? KAJSA LAMM LAURIN Nästan hälften av alla föräldrar upplever någon gång svårigheter med sitt barns ätande. Orsakerna till matkrånglet kan vara många: medfödda svårigheter, fysiska problem, sjukdomar. Det kan också ha helt andra förklaringar, som att det är för stressigt vid bordet. Men det är aldrig barnets fel det finns alltid ett varför. I När ditt barn inte äter går författaren igenom olika anledningar till barns ätsvårigheter. Boken innehåller en mängd praktiska tips och råd om hur man på både kort och lång sikt kan hjälpa sitt barn att känna matglädje. Här finns även intervjuer med föräldrar som berättar om sina PRAKTISKA RÅD FÖR ATT HITTA MATLUSTEN erfarenheter av matkrånglande barn, samt de nyaste rönen inom forskningen på området. ISBN: 978-91-87905-08-7 PRAKTISKA RÅD FÖR ATT HITTA MATLUSTEN KAJSA LAMM LAURIN är logoped och har under många år arbetat med ätsvårigheter hos barn och ungdomar.
TACK! Stort och varmt tack riktas till alla de som fått stå ut med mitt ältande om ätande, barn och bok. Den största tacksamheten känner jag gentemot de barn och föräldrar som lärt mig allt jag kan och förstås extra mycket de som stod ut med att bli intervjuade. Ni är inte ensamma i er kamp. Tack Sofia Hanberger Westergaard som trodde på att min kompetens behövdes, och till Sofia Bennet som agerat bollplank under hela processen. Ovärderliga båda två. Tack alla kollegor på BarnReHab Skåne som peppat när jag tvivlat, ingen nämnd och ingen glömd. Tack alla på förlaget Roos & Tegnér: Christer Isell, Micke Tegner och Erika Feldt som med varsam hand och glada tillrop fått ihop det hela till något förhoppningsvis läsbart. Och förstås Catarina Lundberg, som fick till den där sena kvällen. Tack barnläkare My Stein, som gjort så mycket mer än faktagrans kat: läst, tänkt och ropat wehej när det behövts! Om alla barn fick träffa dig Tack Ingrid och Märtha för att ni stod ut med att nattas till knattret av tangenterna, för att ni glatt äter hemgjord korv men (fortfarande) vägrar kål och därmed bevisar att mina teorier håller. Jag skulle gett er mer kål som bebisar. Tack Knut, som suttit tyst i andra änden av soffan och låtit mig skriva kvällarna igenom. Tack för din tro på att jag kan. Tack mamma, som bevisade att det gick att byta riktning mitt i livet. Och som när jag inför mitt första barns födelse frågade vad bebisar behöver, svarade: Mat, kärlek och sömn. Det stämmer ganska bra in på resten av oss också. Roos & Tegnér www.roostegner.se Text: Kajsa Lamm Laurin, 2015 Redaktör: Erika Feldt Faktagranskning: My Stein, barnläkare Omslag och grafisk form: Benny Mårtensson Sättning: Gyllene Snittet bokformgivning AB Tryck: InPrint, Lettland 2015 ISBN: 978-91-87905-08-7
Innehåll MMFörord 6 MMKapitel 1 Hur lär vi oss att äta? Varför blir det så svårt och krångligt ibland? 8 MMKapitel 2 Barn växer väl som de växer varför är kurvorna så viktiga? 32 MMKapitel 3 Smaksinnet vän eller fiende? 48 MMKapitel 4 När kan det bli problem? 62 MMKapitel 5 Att locka ett barn tillbaka till matbordet och till ätandet MMKapitel 6 Lekstugan köket 82 114 MMKapitel 7 Vilken hjälp kan du och ditt barn få av förskolan? 122 MMKapitel 8 Samspel och samtal hur pratar vi runt matbordet? 128 MMKapitel 9 Vad gör det med dig som förälder när ditt barn inte vill äta? 138 MMKapitel 10 När du och ditt barn behöver mer hjälp var hittar du den? 146
Förord
D enna bok är tänkt för dig som har ett barn som av någon anledning inte äter som alla andra. Boken inleds med en förklaring av hur barn lär sig att äta. Sedan kommer en genomgång av vad som kan gå fel och hur du kan hjälpa ditt barn, samt tips om hur du kan arbeta tillsammans med förskola och skola eller vart du ska vända dig om det behövs mer hjälp. Under många år har jag arbetat med att lära barn att äta. Många av dem har haft stora medfödda svårigheter i munregionen, och anledningen kan till exempel vara en skada eller ett syndrom, såsom cerebral pares och Downs syndrom, eller neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, där många barn får stora svårigheter med att både äta tillräckligt och klara av att äta varierat. För föräldrar till barn med liknande svårigheter finns också en hel del att hämta i boken. Jag har också träffat väldigt många barn som under sina första år varit mycket svårt sjuka. För en del av dessa barn är det oerhört svårt att lära sig äta, på grund av oftast en överkänslighet i munnen, som kan bero på att barnet varit med om mycket obehagliga upplevelser just i munnen. Sen finns alla de där andra barnen jag träffar både på jobbet och i vanliga livet, de vars föräldrar denna bok främst är skriven för. Föräldrarna som har barn som inte kommer vidare från puré, som inte vill äta annat än pannkakor och pasta, som vägrar fisk och grönsaker. Och föräldrarna som tjatar och gråter, lagar tre olika middagar varje kväll, och ser sin dröm om härliga långa familjemiddagar gå över i kaos och tårar. Både föräldrar till barn som ska komma igång med sitt ätande och de som ätit ett tag kan ha hjälp av boken. Det kan faktiskt vara svårt att lära sig äta. Men i din hand håller du ett redskap för att hjälpa både dig och ditt barn vidare. 7
KAPITEL 4 När kan det bli problem?
D et finns förstås en massa olika orsaker till att barn får svårt att äta. Precis som alla barn är olika följer de också sin egen utvecklingskurva till exempel när det gäller oralmotorisk och sensorisk utveckling. Jag tror att barn vill göra det som föräldrar vill att de ska, om de kan. Barn väljer att inte äta eller att äta väldigt selektivt som ett sätt att värna om sig själva. De kanske också väljer att inte äta saker som de blir väldigt trötta av, och att hellre äta det som är enkelt och bekvämt. Barn äter helt enkelt på det sätt som de kan, och som de själva tycker är bäst för dem. Problem uppstår när det barnet kan, och därför vill, äta inte stämmer överens med vad vi som föräldrar tycker att barnet behöver äta. När kosten blir för ensidig, när det blir stora konflikter vid matbordet, när barnet går ner i vikt och inte orkar med sin dag behöver vi som föräldrar reagera och försöka förstå varför barnet inte äter. Först om du verkligen förstår anledningen till 61
matkrånglet kan du hjälpa till. Det är därför jag i detta kapitel försöker beskriva några olika orsaker till minskat ätande. De är inte på något sätt det enda som kan hända, men ändå rätt så vanliga skäl. Vi kan dela in ätproblem i olika grupper: 1. Barnet har svårt att komma vidare i den normala ätutvecklingen på grund av motoriska eller sensoriska svårigheter. 2. Barnet har ätsvårigheter till följd av att något hänt barnet har haft en sjukdom eller fått en skada. 3. Barnet har fysiska och/eller somatiska svårigheter, som till exempel problem med tonsiller eller förstoppning. 4. Barnet får fel mat, till exempel för mycket välling eller annan kaloririk dryck, eller mat och dryck på fel tidpunkt. 5. Barnet är utsatt för psykiska faktorer som föräldrastress eller bristande stimulans. Något som är viktigt att komma ihåg, är att de flesta barn säkert har flera orsaker till sina ätsvårigheter. Det kallas med ett fint ord för att problemen är multifaktoriella. Det innebär att barnet kan ha både oralmotoriska svårigheter, förstoppning och ha föräldrar som pressar på för att barnet ska äta mer. Detta gör förstås att det är ännu viktigare att verkligen ta reda på vad som ligger bakom matkrånglet. Är det flera svårigheter måste man ta reda på vilken som är den dominerande och agera efter det. 62
1. Barnet har svårt att komma vidare i den normala ätutvecklingen på grund av motoriska eller sensoriska svårigheter En hel del bebisar tycker att det där med grövre mos och bitar är något alldeles förfärligt läskigt. Ris till exempel kan åka runt, runt i munnen utan att barnet får tag i det, och kännas alldeles omöjligt att hantera. Grövre puré/mos med lite bitar i kan kännas strävt och obehagligt och är inte alls lika enkelt att suga i sig som ett slätare mos. Här har kanske en bebis som tidigt fått experimentera på egen hand ett litet försprång har barnet vant sig vid att hantera mat med olika konsistens och kladdighet är det lättare att komma igång med ordentligt vanligt ätande. Tänk på BLW och tanken med att barnen själva ska få styra sin egen sensoriska träning. En del barn behöver betydligt längre tid på sig att vänja sig vid grövre mat. Nyckeln här är som vanligt att backa en bit, ha tålamod och att inte ändra på flera saker samtidigt. Att testa samma smak, men i ny konsistens. I små små steg och med en tillåtande attityd vad gäller kladd. Oralmotorik Barn som har svårigheter att utveckla sitt tal kan också ha svårigheter med maten. Det är nämligen så här: mat och prat, samma apparat! Både när det gäller tal och ätande ska muskler och andning koordineras i många mjuka rörelser. Tungan är en nyckel i det hela, för att kunna äta på ett säkert och behagligt sätt måste tungan ha en god rörlighet, och kontroll över rörligheten, så att rörelserna blir passande i både omfång och styrka. Är det stora 63
problem med tungans rörlighet kan det ibland bero på att tungbandet är för kort, och det behöver en logoped eller läkare i sådana fall titta på. Dessutom tillkommer det där krångliga med smak, som verkligen minst sagt kan vara personlig. En oralmotorisk försening behöver inte på något sätt betyda att barnet kommer att förbli svårt att förstå, eller att det inte kan lära sig att tugga och bearbeta maten på vanligt sätt. Däremot kan det innebära att föräldrarna behöver vara mer lyhörda och observanta på vilket steg i utvecklingen barnet befinner sig, och vara mer stöttande och bättre beväpnade med tålamod. Barnet kan behöva betydligt längre stund på varje trappsteg i utvecklingen, och det kan vara klokt att ta hjälp i tid om man som förälder misstänker oralmotoriska svårigheter. Hellre ett par besök hos logoped eller BVC tidigt, så att man kanske undviker större svårigheter längre fram. Det kan vara svårare att upptäcka sensoriska eller oralmotoriska problem hos lite äldre barn. Det kan handla om att barnet helst bara äter mjuka saker, för att det är svårt att tugga, och då är det styrka som saknas. Är problemet temperaturberoende, vill barnet helst ha sval mat eller mat som upplevs som att den försvinner snabbt ur munnen? Neofobi och egen vilja De flesta barn har en period då allt som är nytt kan upplevas som lite skrämmande och obehagligt, och för många barn märks detta särskilt vid måltiderna. Tyvärr sammanfaller denna period ibland tidsmässigt med att barnet också upplever och förstår att det har en egen vilja och plötsligt säger hen hellre nej än mums till banan, trots att det lät helt annorlunda bara dagen innan. Ett plötsligt nej till broccoli vid 3 års ålder kan faktiskt betyda många 64
saker: Nej, jag är inte sugen på broccoli just idag; Nej, jag har ont i en tand och vill inte ha mer; Nej, jag vill inte ha mer nu, men senare; Nej, för förra gången jag sade nej skrattade du så det vill jag att du ska göra igen och så vidare. I kapitlet om smak utveckling (sid. 46) kan du läsa mer utförligt om neofobi. 2. Barnet har ätsvårigheter till följd av att något hänt barnet har haft en sjukdom eller fått en skada Sjukdomar eller fysiska orsaker (nya tänder som är på gång, tänder som är lösa, blåsor eller sår i munnen eller bara en enkel förkylning) kan sätta käppar i hjulet för den mest matglada unge. Ännu svårare kan det bli efter en lite större sjukdom, som till exempel i fallet med Iris som fick RS-virus. Många gånger får barn rekyl-aptit efter en sjukdom och äter till och med litet mer än innan. Jag har träffat flera föräldrar till barn som haft riktigt stora ätsvårigheter som säger att en rejäl magsjuka är bästa aptitstimulansen och det stämmer säkert ofta. Men om det kommer flera sjukdomar på varandra, eller om till exempel en förkylning är väldigt långdragen, kommer kanske barnet inte igång med att äta igen. Under sjukdomen koncentrerar sig kroppen på att läka, och då finns det ofta varken energi eller aptit till att äta som vanligt. Som förälder är man då också ofta glad för minsta lilla barnet stoppar i sig och försöker att inte oroa sig. Friska barn klarar alldeles utmärkt att inte äta ordentligt under en sjukdom, och far inte illa av att gå ner lite i vikt. Men självklart tror man som förälder att barnet när det blivit friskt snabbt ska komma igång och äta igen. Barnet kan dock ha kvar minnen av hur aptiten inte fanns där och lockade eller hur äck- 65
ligt det smakade med mat om barnet ändå försökte äta något litet. Smakupplevelsen kan också bli påverkad av olika mediciner. Även illamående kan sitta i en längre tid och påverka aptiten i mycket hög grad. Detta kan bli en ond cirkel: infektion dålig aptit svag vikt utveckling oro hos föräldrarna tvångs-eller övermatning matvägran svag viktutveckling och undernäring ökad mottaglighet för infektion ny infektion, och så vidare. Det behöver inte alls bli så dramatiskt som undernäring eller nya infektioner, men det är viktigt att veta om att tvångsmatning, som jag skriver om nedan, aldrig är en lösning. Här gäller det i ännu högre utsträckning än vanligt att föräldern är lyhörd om barnet visar tecken på att matlusten inte kommer tillbaka på det sätt man förväntar sig efter en sjukdom. Det kan vara klokt att så långt det är möjligt tillmötesgå barnets önskemål om mat, kanske till och med ge önskekost, alltså servera det som barnet helst av allt vill ha, under ett litet tag. När barnet börjat äta mer stabilt igen och föräldern ser att aptiten är tillbaka, då kan man sakta skifta tillbaka till familjens vanliga måltidsrutiner. Det är viktigt att tänja lite på sina egna regler här, för att låta barnet återhämta sig på alla sätt, i lugn och ro. 3. Barnet har fysiska och/eller somatiska svårigheter, som till exempel problem med tonsiller eller förstoppning Ätande är förstås intimt ihopkopplat med hur resten av kroppen mår. Tänk på hur det känns när du själv är snorig, eller full i magen. 66
Hur ser det ut inuti halsen? Barn kan ha svårt att äta också på grund av rent fysiska problem. I svalget strax bakom tungbasen sitter två stycken körtlar, tonsillerna. De kan ibland (egentligen sällan) bli så stora att barnet faktiskt får svårt att svälja, helt enkelt för att det är för trångt, och maten inte kan passera genom den lilla kvarvarande öppningen på ett smidigt sätt. Även om barnen kanske inte alltid får särskilt stora problem med själva sväljningen kan de bli ulkiga, (alltså få klökningar, rapa lite och vara allmänt obekväma) och bete sig som om de hade halsbränna, eller undvika att tugga med kindtänderna för att det är knöligt och obekvämt. När barn har infektioner i halsen som drabbar tonsillerna är det lätt hänt att maten smakar ganska illa. Minnet av hur det kändes kan sedan sitta i ganska länge, det är som att maten barnet åt under sjukdomen blir smittad. Ofta opereras tonsillerna främst på grund av de problem de ger och inte på grund av sin storlek, för även om tonsillerna kan se väldigt stora ut har barnet kanske inte några symptom från dem. Men hos ett barn som har svårt att äta är det viktigt att kon trollera även dessa. Det finns också en körtel som sitter bakom näsan, adenoiden, och den kan hos vissa barn växa så mycket att barnet får svårt att andas genom näsan. Andra tecken kan vara att barnet snarkar, har många öroninflammationer, har svårt att känna lukter på vanligt sätt eller att barnet verkar vara permanent täppt i näsan, trots att hen inte är förkylt. Andningssvårigheter har stor inverkan på barnets lust att äta. En kombination av stora tonsiller och en förstorad adenoid kan vara problematiskt för barnet, och det kan bli alltför ansträngande att äta på vanligt sätt. Barnet kanske väljer att äta 67
bara mjukare och mer lättuggad mat, tar väldigt lång tid på sig vid måltiderna eller äter bra i början av måltiden och blir sedan för trött för att äta tillräckligt. Även om barnet har blivit friskt från svårigheterna kan minnet av det jobbiga sitta kvar. Luft går alltid före mat: hur hungrigt barnet än blir börjar hen inte äta ordentligt om hen inte kan andas på ett bekvämt sätt. Har barnet astma eller andra luftvägsbekymmer kan det vara klokt att tänka på kroppens prioriteringsordning: 1. andning, 2. postural kontroll, (alltså att ha koll på hur kroppen bär upp sig, att man till exempel sitter stadigt), 3. ätande. Reflux, alltså att maginnehåll läcker tillbaka upp i matstrupen, är något som är naturligt för småbarn. Upp till 75 % av alla barn yngre än fyra månader har reflux. För bebisar behöver det verkligen inte vara ett problem, de flesta tokkräks lite grand i perioder utan att bry sig nämnvärt om det, man får byta deras (och sina egna!) kläder igen och sen är det bra med det. Men en del bebisar och äldre barn kan få svårare refluxproblematik som innebär smärta i samband med att uppstötningarna kommer. Magsyran som stöts upp är mycket sur och kan skada slemhinnan i både matstrupen och i svalget. Dessutom smakar det äckligt och barnet kan bli illamående. Allt detta bidrar förstås till att matlusten minskar. Tecken på reflux kan vara sur lukt i munnen, ulkningar eller nedsatt aptit. Prata med en barnläkare om du misstänker reflux hos ditt lite äldre barn, eller om bebisen verkar ha ont och reagerar på sina uppstötningar. Det finns bra me diciner, men dessa ska man inte experimentera med på egen hand. Förstoppning allt hänger ihop Förstoppning betyder att barnet inte bajsar tillräckligt ofta, och ibland bara i små mängder. Det leder till att det står kvar avföring 68
i tarmen, som blir hård och torr eftersom vätskan sugs upp av tarmen. Avföringen som då kommer ut kan vara små hårda kulor eller faktiskt också riktigt lös och vattnig. För det som är lurigt med förstoppning är att barnet ibland kan bajsa trots förstoppningen. Det är inte helt ovanligt att föräldrar till barn i 3-6-årsåldern söker hjälp för att det kladdar i byxorna, alltså att barnet bajsar på sig lite nästan varje dag, Det är förstås jättejobbigt för barnet, som kanske egentligen är helt toaletttränat och inte alls förstår vad som händer. Det som då hänt är att barnet har en stor klump avföring som står i ändtarmen. Men den nya avföringen som kommer uppifrån kan till viss del smita förbi och då kan inte ändtarmen hålla emot, eftersom den nya avföringen ofta är mycket lös. Barnet känner heller inte något behov av att bajsa, eftersom ändtarmen kan vara utspänd. Barn som är förstoppade får ofta en kraftigt nedsatt aptit. Det beror på att hela mag-tarmkanalen neurologiskt sett hänger ihop, och den information som skickas från ändtarmen om att magen är full enkelt uttryckt går hela vägen upp till hjärnan och säger låt bli att äta. Förstoppning kan också orsaka illamående, och då vill barnet ännu mindre äta. Förstoppning som orsak till nedsatt aptit är alltså mycket vanligare än man kanske kan tro. Om barnet är förstoppat, eller om man misstänker det, ska man ta hjälp av BVC eller vårdcentralen. En enkel sak som katrinplommonpuré kan säkert göra susen för mindre barn, men ju längre man väntar och ju längre förstoppningen eller tendensen till den får fortgå, desto svårare blir det att hjälpa barnet. Det finns flera olika sätt att arbeta med förstoppning, men det är dumt att experimentera själv. Så be om hjälp tidigt. 69
4. Barnet får fel mat, till exempel för mycket välling eller annan kaloririk dryck, eller mat och dryck på fel tidpunkt Här i Sverige ger vi av tradition våra barn välling på flaska under en tid efter det att barnet inte längre ammas eller ges ersättning. Ofta förknippar vi föräldrar det med en mysig stund på morgonen och/eller på kvällen, när vi nattar vårt lilla barn och myser med barnet, en pekbok och en varm och gosig flaska i famnen. För många barn är detta en perfekt och rogivande nattningsprocedur, eller för många föräldrar kanske ett bra och enkelt sätt att få i barnet ett första tidigt morgonmål innan dagen är igång på riktigt och den vanliga frukosten serveras. En del barn blir dock så förtjusta i sin välling, och ibland också i själva flaskan, att den tränger ut annan mat. Detta kan lätt bli en ond cirkel där barnet inte äter en hel måltid vid lunch, sen får en flaska för att det är hungrigt, sen orkar leka och hänga med bättre på eftermiddagen på grund av den där flaskan och sen är det igång. Problemet är bara att välling (och gröt, som är samma sak som välling men innehåller mindre vätska) är mättande men egentligen inte har något större nutritionsvärde, och att ett barn som är två år gammalt behöver mer näring än vad vällingen kan ge det. En kortare tid är det inte några större problem näringsmässigt sett, men det blir svårare och svårare att bryta det här beteendet ju längre barnet tillåts fortsätta med flaskan. Om barnet är beroende av själva flaskan är det definitivt dags att bryta. Senast när barnet fyller ett år är det absolut läge att se till att det istället börjar träna på att dricka från en pipmugg eller allra helst ett helt vanligt (okrossbart) glas. Jodå, det klarar barn, nappflaskor är praktiska men inte alls särskilt utvecklande för barnets oralmotorik. 70
Måltidsrutiner: svårt men viktigt I kapitlet om hur du hjälper ditt barn tillbaka till matbordet (sid. 80) har jag skrivit ganska utförligt om måltidsrutiner och hur hyfsade sådana kan se ut. Barn är beroende av att deras omgivning tar ansvar för att maten serveras i rimligt rätt tid. Barn kan omöjligt själva hålla koll på att om en halvtimme blir jag nog vrålhungrig, så det är bäst jag börjar ta fram bröd och smör redan nu. Det måste föräldrarna göra. Först i sexårsåldern har till exempel mitt äldsta barn varit moget att själv orka ta en macka när hungern slagit till innan dess har det, om jag glömt bort tiden, drabbats av blodsockerfall och allmän kollaps. Här gäller det alltså att granska sig själv ordentligt: hur har vi det egentligen? Försöker vi anpassa barnet till våra vuxna måltidsrutiner eller kommer barnets behov i första rummet? Jag förespråkar inte att barn ska vara små påvar i sin familj och att allt måste kretsa kring dem, men när det gäller mattider kan man inte förvänta sig att barnets blodsockernivåer ska vänta in oss vuxna. För mycket dryck Stora mängder dryck mellan måltiderna mättar också. Läsk, juice, mjölk och vatten allt bidrar till att magsäcken fylls. Självklart ska barnet dricka när det är törstigt, men servera vatten mellan målen om du tror att drycken är problemet, så blir den inte lika lockande. Ge absolut inte söt dryck i nappflaska mellan måltiderna, det ger riktigt tråkig karies. Det är bra att se till att barnet dricker mest på morgonen och förmiddagen, för om man dricker för lite under första halvan av dagen är man jättetörstig på kvällen, och då kan vätskan tränga undan matlusten. Dessutom kan barnet möjligen få svårt att bli 71
torrt på natten eller börja kissa på natten igen. Med andra ord: det finns en hel del som kan ställa till det när vi ska hjälpa barnen att först lära sig äta, sedan äta tillräckligt mycket och dessutom kunna utveckla sitt ätande. Ju djupare ner i ätandets komplexa och spännande värld jag dyker, desto mer förundrad blir jag över att det någonsin funkar. Men tack och lov går de flesta situationer att avhjälpa, bara man vet vad orsaken till dem är. 5. Barnet är utsatt för psykiska faktorer som föräldrastress eller bristande stimulans Om stämningen i familjen (vid matbordet och på andra platser) är påverkad på något sätt, kan detta inte alltför sällan visa sig i bristande aptit och ätförmåga hos barnet. En mindre trevlig atmosfär i hemmet kan ha helt vanliga orsaker så som förändringar i vardagen i form av inskolning på förskolan, ett nytt syskon, föräldrar som bråkar, en hund som dör ja, allt möjligt. Det som kan visa sig som ett barns behov av extra närhet och mer trygghet, till exempel att nattningen blir svårare ett tag eller att barnet inte vill gå ensamt på toaletten, kan också manifestera sig som ätsvårigheter. Det går ganska snabbt att trissa upp stämningen vid middagen till att handla om tjat och gnäll, med tillsägelser som ha inte armbågarna på bordet, stäng munnen när du äter, sitt still, gunga inte på stolen, du måste äta upp allt på tallriken, tänk på dem som inte har någon mat När det gäller trista förmaningar kan listan göras oändligt lång. 72
Sitt still! STÄNG MUNNEN när du äter! Ha inte armbågarna på bordet! Gunga inte på stolen! Du måste äta upp allt på tallriken! Tänk på dem som inte har någon mat! Barn är smarta. Om barnet märker att mat och ätande är något som stressar föräldrarna är det mycket enkelt för barnet att vinna den maktkamp som kan uppstå runt matbordet. Dels kan barnets protester förstås handla om att barnet behöver uppmärksamhet från de vuxna barn som får för lite stimulans eller respons från sina föräldrar kan reagera med att inte vilja äta som ett sätt att skapa en reaktion, om än en negativ sådan. Men hellre bråk än ignorans. Det kan också vara så att det är så pass svårt och obehagligt för barnet att äta att barnet tar till vilken metod som helst för att slippa. En del barn kan då faktiskt åstadkomma kraftiga fysiska reaktioner och till och med klökningar eller kräkningar. Det kan verka drastiskt, men om barnet behöver en rejäl reaktion från en förälder så är en kräkning oerhört effektiv. Då slipper barnet ofta undan det som är obehagligt, det vill säga resten av måltiden. Jag har träffat på barn som sätter kräkningarna i system, inte alls av elakhet, utan som ett effektivt medel (och det enda de känner till) för att slippa undan det som är obehagligt (alltså att äta). 73
Tvångsmatning och press från föräldrarna hör ofta ihop med att barnet lite plötsligt äter sämre, som efter sjukdom. När barn inte äter kan ibland reptilhjärnan slå till hos föräldrarna. Jag har sett hur barn fått skedar inkörda i munnen, ibland med våld, och hur föräldrar tvingas att omedvetet stänga av sin empatiska förmåga bara för att ångestnivån över att barnet inte äter är så hög. Det säger en hel del om hur närmast primitiva känslor mat och ätande kan framkalla. Det är oerhört enkelt att snabbt hamna i en ond cirkel av tjat och stress när barnet inte äter som förväntat. Föräldern tänker kanske att nu borde det vara över, hon är ju frisk och tycker att barnet sjåpar sig och krånglar utan orsak. När den vuxne då tjatar, ställer krav och pressar på, ibland medvetet (för att man tycker att barnet är just sjåpigt eller kräset), eller omedvetet (för att man är orolig), så blir inte stämningen direkt avslappnad eller tillåtande. Barnets lättaste sätt att protestera är att stänga munnen och sluta äta. Det är vetenskapligt belagt att föräldrars tjat på barnen om att äta mer och prova nya saker bara gör barnet mer frustrerat och att det skapar ett ökat obehag inför maten. Så det är viktigt att inte vara för påstridig. Att en förälder reagerar så pass starkt att hen tar till tvångsmatning är kanske inte konstigt, det är starkt ångestframkallande att se sitt barn vägra äta. Men det är däremot alltid rent kontraproduktivt att tvinga barnet. Barnets mun måste skyddas, och barnets självkänsla måste värnas. DU FÅR INTE TVINGA BARNET ATT ÄTA. Även om barnet inte ätit på flera dagar, oavsett anledning, hjälper det inte att tvinga barnet. Det kränker barnet och skadar er relation till varandra. Om barnets allmäntillstånd är påverkat av att det inte äter, sök hjälp på BVC eller 74
på barnakuten om det behövs, och påpeka tydligt för vårdpersonalen att du (i det närmaste/nästan) måste tvinga i barnet mat. Det ska och borde resultera i en direkt åtgärd från sjukvården. (Ring mig annars. Bums!) 75
SAMMANFATTNING MMÄr barnet oralmotoriskt sett moget att äta det som serveras? MMÄr det trevligt runt bordet? MMKan det finnas någon fysisk orsak till att barnet äter mindre? MMHur är era rutiner? Föregår du med gott exempel? MMBetrakta dig själv med kritiska ögon. Har du för hårt ställda krav på barnets ätande? 76
INTERVJU Iris Anna berättar om när Iris slutade äta och den långa vägen tillbaka I ris föddes när hon var beräknad och mådde jättebra direkt! Jag hel ammade henne i 5 månader, och sedan började vi med vanlig burkmat. När hon var 7 månader slutade jag amma för Iris pappa skulle vara hemma därefter, och hon fick välling en till två gånger per dag, oftast en flaska på kvällen. Den vanliga maten gick jättebra, hon fick burkmat, vår egen mat, mosad banan allt det klassiska. När Iris var 14 månader fick hon RS-virus och vi hamnade på sjukhus i sju dygn, för hon drabbades av en dubbelsidig lunginflam mation till följd av viruset. På sjukhuset åt hon inte mycket, några skedar fruktpuré orkade hon med. Annars hade hon vätskedropp och drack lite välling, kanske 20 30 ml per gång, och lite vatten. Tack och lov slapp hon sond i näsan. När vi kom hem trodde vi att hon skulle börja äta som vanligt, ingen hade sagt att det kunde bli svårt med maten. I slutet av sjuk hustiden drack hon faktiskt en hel flaska välling, den är väl 210 ml, men inte så mycket mer av något annat. Hemma stod det sedan 6 7 öppnade, påbörjade grejer i kylen hela tiden, men hon ville bara ha ett par tre skedar och sen tröttnade hon. Och då öppnade jag en ny burk eller mosade en banan, för jag ville såklart att hon skulle äta mycket mer än så. Det var konstigt att gå ner på bebisnivå igen, det hon åt allra bäst av var Sempers lasagne från 8 månader och fruktpuré i olika 77
former. Jag skämdes ibland lite över det. Välling gillade hon tack och lov fortfarande, men aldrig mer än en flaska per dygn konstigt nog. Det gick aningen uppåt hela tiden, men hon åt aldrig en hel portion. Och precis när hon kommit igång fick hon en ny förkylning som blev till lunginflammation och så förstördes hennes matlust igen. Då fick hon ny antibiotika och sen hem och träna igen. Och på det sättet höll det på i nästan ett helt år, med sjukdomar och mediciner. Det blev ett moment 22, hon kom bara ifatt till där hon var innan sjukdomen, och sen blev hon sjuk igen. Vi fick mer och mer panik ju längre tiden gick, vi märkte att hon aldrig åt en hel portion, att hon bara åt väldigt få saker och helst inte ville tugga maten. Vi frågade flera gånger på BVC, men enda svaret vi fick var att det är få barn över två år som inte äter det de behöver. Det kanske stämmer, men Iris var ju ett av de bar nen! Och det var jättejobbigt med dagis också, ibland sa de att hon inte hade ätit mer än någon tugga och då fick jag panik över att hämta så sent. Himmel tänkte jag, nu har hon inte ätit mer än pyttelitet på hela dagen! Förra sommaren fick vi äntligen kontakt med en logoped som gav oss rådet att ge Iris den mat hon vill ha och äter bra av, även om det blir samma saker flera gånger i veckan. Hon skulle också få äta hur hon ville (hon ville ju äta med händerna), och sen skulle vi ge drycken efter maten för att hon inte skulle bli mätt på vätska. Så fick det bli för alla i familjen, och i flera månader drack ingen av oss samtidigt som vi åt. När jag tänker tillbaka nu inser jag att det nog är det där med att äta bekant mat ofta som gjorde att hon blev trygg i ätandet, att inget skulle hända, till exempel att någon försökte tvinga henne. Men visst kändes det ibland som om man skulle bli galen, när hon bara vände bort huvudet. Ibland gick jag in i ett annat rum och grät, bara för att hon inte skulle se att jag 78