KONFLIKTLÖSNING: LÖGNER

KONFLIKTLÖSNING: LÖGNER Ref. 20832

Ref. 20832 KONFLIKTLÖSNING: LÖGNER INNEHÅLL - 30 kort (bilder), storlek 13,5 x 16,5 cm, som visar de 7 berättelsernas handling + 2 kort med frågetecken (4 bildkort till varje berättelse, de två sista bildkorten har bilder på båda sidorna för två olika slut). - 1 CD-SKIVA med 7 enkla berättelser med två olika slut (totalt 14 berättelser) i MP3-format. CD-skivan innehåller även texterna till berättelserna och svartvita bilder som kan färgläggas. - 1 bruksanvisning med instruktioner till CD:n. - 5 stycken trästöd till bildkorten SPELIDÉ OCH REKOMMENDERAD ANVÄNDNING Spelet består av 7 enkla berättelser som visar två olika sätt att lösa en serie konflikter. Berättelserna visar vilka konsekvenser ett bra eller dåligt beslut kan få. Till varje berättelse hör 4 stycken bildkort där de 2 sista bildkorten har bilder på bägge sidorna för att visa två möjliga slut på samma berättelse. 1. Bekanta dig med materialet: Vi rekommenderar att läraren eller föräldern läser igenom eller lyssnar på berättelserna samt bekantar sig med bildkorten innan han eller hon börjar arbeta med barnen. 2. Sortera korten/bilderna efter färgen på deras ram. 3. Välj vilken berättelse/vilket spår som ska spelas upp från CD-skivan. Plocka fram de bildkort som enligt ramens färg tillhör just den berättelsen (följ instruktionerna i CD-skivans bruksanvisning). 4. Lyssna på berättelsen och lägg bildkorten i rätt ordning. Observera att de 2 sista bildkorten ger två olika alternativ. 5. Kontrollera att bildkorten lagts i rätt ordning genom att titta på kortets nummer och att rätt alternativ har valts för de 2 sista bildkorten. Kontrollera att bildkorten stämmer överens med den berättelse/det spår som valts på CDskivan. Läs bruksanvisningen som medföljer CD-skivan. Om du ska arbete med en grupp barn rekommenderar vi att de medföljande trästöden används. På så sätt kan alla barn se bildkorten. REKOMMENDERAD ÅLDER Från 3 år och uppåt. PSYKOPEDAGOGISKA MÅL - Lär barnen att de beslut de tar får konsekvenser (bra eller dåliga) och att vi därför har ett ansvar vid beslutstagandet. - Utvecklar lyssningsförmågan. - Inlärning av tidsord (före, sedan, efter ). - Utvecklar barnets förståelse för logiska tidssekvenser genom att låta det sortera olika scener i korrekt ordning. - Stimulerar och berikar språket. Uppmuntrar barnet att prata och att börja strukturera sitt språk. - Berikar det grundläggande ordförrådet. - Underlättar inlärningen av andra språk. FÖRSLAG PÅ AKTIVITETER - Placera bildkorten i trästöden i ordning, med symbolen "missnöjd" för de 2 sista korten. Täck över de 2 sista bildkorten med korten med "frågetecken". Lyssna noggrant på berättelsen och fråga barnen: "Vad har berättelsens huvudperson bestämt sig för att göra eller säga?" Plocka sedan bort kortet med frågetecknet från det tredje bildkortet och fråga barnen: "Vad tror ni att hans/hennes beslut får för följder?". Plocka sedan bort kortet med frågetecknet från det sista bildkortet. Vänd på de två sista bildkorten och täck över det tredje bildkortet med ett "frågetecken". Peka på det sista bildkortet och fråga barnen följande: "Vad tror ni har hänt för att berättelsen ska sluta så här?". Slutligen lyssnar ni på den berättelse som tillhör symbolen "nöjd & belåten" och sedan plockar du bort "frågetecknet" från det tredje bildkortet. - När barnet har hört berättelsen flera gånger och lärt sig den kan du låta honom/henne ordna bildkorten utan att lyssna på CD-skivan. - Låt barnet berätta historierna samt diskutera besluten och konsekvenserna med bildkorten placerade i rätt ordning framför sig på bordet. INTERDIDAK, S.L. Av. Pobla de Vallbona, 34. 46183 LA ELIANA (Valencia) SPAIN www.akros.org VARNING!! Spelet får ej användas av barn under 3 år eftersom det innehåller delar som kan lossna och sedan sväljas. Kvävningsrisk. Spara dessa varningar och uppgifterna om tillverkaren.

1. En boll på väg till månen Det var snart dags för rasten. I dag skulle det inte bli en vanlig rast, eftersom alla klasskamraterna hade tänkt spela en fotbollsmatch mot klassen bredvid och de ville visa att de var ett oslagbart lag. Till slut ringde rastklockan och äntligen var det rast. Barnen sprang nerför trapporna under skrik och skratt, och efter några minuter startade matchen på skolgården. De två lagen kämpade ivrigt för att få tag på bollen, men när det spelat en bra stund hade inget av lagen lyckats göra mål ännu. Rätt som det var studsade bollen mot en av väggarna på gården och föll ner på marken. Bollen fortsatte att studsa med små studsar och rullade fram mot den plats där Hugo och en av hans motståndare, Ville, stod. Bägge pojkarna sprang i full fart mot bollen och kom fram nästan på samma gång, men det var Hugo som lyckades komma först, och han sparkad iväg bollen så hårt han bara kunde. Bollen flög iväg som en pil genom luften. Alla barnen tittade mot himlen och följde bollen med blicken. Ingen av dem som var ute på skolgården hade någonsin sett något liknande. Bollen kom med en sådan fart att den flög förbi målet och fortsatte genom luften förbi gungorna och förbi fontänen. Den liknade en raket på väg mot månen. Det var omöjligt att få stopp på den! Barnens förvånade miner förvandlades till riktigt skräckslagna när de såg att bollen var på väg mot ett av skolans fönster. Och till slut träffade bollen fönstret... KRASCH! Fönsterrutan gick i tusen bitar och ljudet hördes över hela skolan. Det hade inte ens gått fem sekunder förrän en av lärarna kom ut genom dörren med bollen i händerna, och han såg mycket, mycket arg ut. Han gick fram till barnen som spelade matchen, och de ställde sig snabbt i en ring runt honom. Läraren pekade på det trasiga fönstret och frågade med mycket allvarlig röst: Vem är den skyldige till denna förstörelse? Hugo, som var nervös och lite skakig, dröjde lite innan han svarade och till slut sa han: Det var Ville. Han sparkade iväg bollen. Vad säger du? svarade Ville upprört. Men det var ju du! De två pojkarna började bråka, men eftersom det inte gick att få reda på sanningen, bestämde sig läraren för att straffa bägge pojkarna med att inte låta dem få någon rast. Alltså stannade Hugo och Ville kvar i skolsalen medan de hörde hur deras kamrater fortsatte matchen. Hugo förstod att det inte hade varit en sådan bra idé att ljuga. Inte nog med att han själv blivit straffad, Ville, hans kompis, hade också blivit det fastän han inte hade gjort något. Nu var Ville arg på Hugo, och det skulle ta en tid innan de blev kompisar igen. Hans försök att skylla ifrån sig hade gått helt fel. Att ljuga för aldrig något gott med sig utan skapar bara problem.

Hugo skämdes mycket, och han vågade inte säga sanningen ifall läraren skulle skälla på honom. Då kom han ihåg vad hans mamma och pappa alltid brukade säga: att han alltid skulle säga sanningen, oavsett vad som hänt. Så Hugo repade mod och erkände: Det var jag magistern, som sparkade för hårt på bollen, men jag menade inte att slå sönder något, det är sant. Hugo böjde ner huvudet och började nästan grina. Ville, hans kompis, la handen på hans axlar för att muntra upp honom och sa till hans försvar: Det är sant, det var inte med vilje. Läraren tittade småleende på de två pojkarna och bestämde sig till slut för att börja prata. Båda pojkarna väntade sig ett straff på, åtminstone, en hel vecka utan rast, och därför blev de förvånade när läraren sa: Det är ingen fara Hugo, var inte orolig. Det var mycket bra gjort av dig att tala om sanningen, dina kompisar borde lära sig av dig. Men hur som helst så vore det bra om du var mer försiktig nästa gång. Ni har en mycket stor skolgård, så var snälla och spela lite längre bort från fönstren. Hugo skrattade och sprang iväg tillsammans med sina kamrater för att fortsätta matchen på en plats längre bort. Under resten av rasten, spelade de försiktigare men hade lika roligt för det. Dessutom gjorde Hugo ett mål och alla hans klasskamrater applåderade när han satte bollen i nätet.

2. En present tur och retur På almanackan som hängde i Andreas rum, fanns ett datum som var speciellt markerat med en röd tuschpenna, den 20 februari. Det var den dagen Andrea skulle fylla 6 år. Inte mindre än 6 år! Det var en mycket speciell dag och därför hade Andrea och hennes familj ordnat en stor fest hemma hos sig för alla kompisarna från Andreas skola. Precis klockan fem började alla födelsedagsgästerna komma. Andrea var otålig och ville så gärna öppna alla presenterna, men hon visste att hon inte fick göra det förrän hon hade blåst ut alla sex ljusen på födelsedagstårtan. Plötsligt, dök hennes pappa upp med en jättestor chokladtårta med en krans av 6 tända ljus. Alla sjöng Ja, må hon leva. Andrea drog sakta in andan och blåste så hårt att även om det funnits 20 ljus till hade hon blåst ut dem också. Medan tårtan serverades, började Andrea öppna presenterna: en låda med färgpennor, ett par skridskor, en kikare... Åh, vad roliga saker! Per, en av Andreas bästa kompisar, tyckte om kikaren och stirrade på den hela tiden. Den var jättefin och om man tittade ut genom fönstret med den, så kunde man se allt som hände i parken mitt emot. Per var helt fascinerad av kikaren, han hade aldrig tittat i en kikare. Han hängde den runt halsen och gick och kikade med kikaren hela eftermiddagen medan de andra barnen lekte med andra leksaker. De hade en jätteskojig födelsedagsfest ända tills det nästan var kväll och alla barnens mammor och pappor kom för att hämta dem. När de kom ut på gatan och var på väg hem, berättade Per ivrigt för sin mamma hur roligt han hade haft på födelsedagskalaset. Oj, vad han längtade efter att fira sin egen! Men det fattades ju faktiskt ett par månader ännu. Pers mamma hade lagt märke till att han hade en kikare hängande runt halsen och frågade honom: Och den där kikare du har runt halsen, var kommer den ifrån? Då märkte Per att han hade råkat ta med sig kikaren av misstag. Hm, tja... inget speciellt, svarade Per. Han ljög för sin mamma och sa: Det är bara en leksak som Andrea har lånat mig för att leka med under helgen. Samma kväll hemma hos Andrea, höll hela familjen på att städa ihop allt presentpapper, alla tallrikar, alla glas... Alla, utom Andrea som gick igenom presenterna hon hade fått, gång efter gång. Men det fattades något. Var fanns den bästa presenten av allihop? Var fanns den jättefina kikaren hon fått? Varken hennes pappa eller mamma kunde hitta den, även om de letade på alla möjliga ställen, till och med bakom kylskåpet! Andrea ville inte ens tänka på att den kunde ha försvunnit, och när hennes mamma och pappa försökte trösta henne och sa att den skulle dyka upp förr eller senare, var Andrea så ledsen att hon började gråta. Den som hade varit en av de bästa dagarna i hennes liv var förstörd på grund av kikarens mystiska försvinnande.

När de gick ut från Andrea, till hissen, berättade Per ivrigt hur roligt han hade haft på födelsedagskalaset. Oj, vad han längtade efter att fira sin egen! Men det fattades ju faktiskt ett par månader ännu. Pers mamma lade märkte till att han hade en kikare hängande runt halsen och frågade honom: Och denna kikare du bär på? Då märkte Per att han hade glömt att ta av sig kikaren av misstag. Per kunde ha svarat att han hade fått låna den av sin kompis Andrea så att han kunde fortsätta att leka med den hemma, men att ljuga för sin mamma... det var mycket fult. Så han talade till slut om sanningen: Jag glömde att lämna tillbaka den till Andrea! Tack vare att Per berättade sanningen gick de upp igen till Andrea, och Per lämnade tillbaka kikaren som han fått med sig av misstag. Då bestämde sig Andrea för att låna ut kikaren till Per över helgen så att han kunde fortsätta att leka med den, som tack för att han varit ärlig och berättat sanningen. Hon hade ju en massa andra presenter som hon kunde leka med. Hon skulle inte kunna leka med alla på samma gång. Per log från öra till öra och blev röd som en tomat i ansiktet.

3. Vilka konstiga karameller! På lördagseftermiddagarna brukade Anton och Paula gå till parken med sina föräldrar, men denna lördag regnade det jättemycket och de bestämde sig för att stanna hemma. Tanken på att inte gå ut bekymrade dem inte heller, för syskonen hade jätteroligt när de lekte tillsammans och det kvittade om det var hemma, i parken eller på vilket annat ställe som helst. Så denna eftermiddag bestämde de sig för att lägga färdigt ett jättestort pussel som de hade fått av sin moster. Fortfarande fattades det många bitar att passa in på plats och det skulle säkert ta hela eftermiddagen att bli klara med det. Plötsligt hördes ett underligt ljud från Antons mage. Hans syster skrattade för det hade bara gått lite mer än en timme sen de hade ätit och hennes bror var redan hungrig! Anton bestämde sig för att gå till köket för att hämta kex. Han sprang iväg och klättrade upp på en stol för att kunna öppna köksskåpet där kexburken stod. Han kom aldrig ihåg i vilket av de tre skåpen det var, så han prövade med att öppna det första skåpet för att se efter. Ingen av burkarna som han såg verkade innehålla kex, men det fanns en glasburk som fick Anton att tappa hakan och ett enda ord dök upp i hans huvud: KARAMELLER! Glasburken var full med röda, glansiga kulor. Anton tog ner burken utan att tveka och hoppade ner från stolen. Han fick anstränga sig mycket för att öppna burken och när han till slut lyckades öppna den så stoppade han undan fyra kulor, två till honom och två till sin syster. Han sprang tillbaka till rummet och lämnade kvar glasburken på köksbänken. Antons pappa kom in i köket några minuter senare. Han skulle dricka ett glas vatten och blev mycket förvånad när han såg medicinburken på köksbänken. Han var helt säker på att han hade ställt undan den i medicinskåpet så han gick in till sina barn för att fråga dem om det var de som hade tagit ner den. Anton hade precis visat sin syster de fyra supergoda karamellkulorna som han hade hittat i köket, men när han hörde att deras pappa kom stoppade han dem i fickan igen för han visste mycket väl att man skulle be om lov innan man åt godis. Deras pappa kom in i rummet och frågade: Har någon av er två rört den här burken i köket? Nej pappa, det har vi inte, svarade barnen samtidigt. Anton och Paulas pappa blev lite förvånad men tänkte att han antagligen glömt att ställa undan den när han kom från apoteket. När barnens pappa gick ut från deras rum, stoppade Anton och Paula var sin kula i munnen. Men om sanningen ska fram så var karamellerna inte speciellt goda. Kulan smälte saktai munnen och gav en besk och hemsk smak i halsen. Vad äckligt! sa barnen och gick snabbt till köket för att dricka vatten. Efter en stund, medan de la färdigt pusslet, började barnen må dåligt.

De började få magknip och kunde inte fortsätta leka. Anton och Paula kunde inte göra annat än att berätta för föräldrarna att de hade jätteont i magen. Men vad är det som kan ha gjort att ni mår dåligt, frågade deras pappa. Det är så att, eehh..., började Anton försiktigt säga. Vi har ätit upp var sin av de där röda karamellkulorna och det verkar som om att de inte var så bra... Vaaad? sa hans pappa förvånat. Det var inga karameller Anton! Det var medicin! Och jag som frågade er och ni svarade att ni inte hade tagit dem. Och nu, eftersom ni inte sa sanningen, har ni blivit sjuka och vi måste ringa till doktor så att ni blir friska. Förlåt mig pappa, sa Anton. Om jag hade vetat att det var medicin hade jag inte tagit dem. Förlåt mig för att jag ljög för dig! Oroa dig inte, sa hans pappa och la handen på hans axlar. Det viktiga nu är att vi ringer till doktorn. En timme senare, låg Anton och hans syster i sängen och drack en flytande medicin som doktorn hade kommit med. Imorgon skulle de vara helt friska, men de var tvungna att ligga i sängen och vila resten av dagen. Vad tråkigt! tänkte Anton. Som så många gånger förut hade det inte varit så smart att ljuga. Titta bara vad som hade hänt för att han ljög! Anton lovade sig själv att han aldrig mer skulle ljuga för sina föräldrar. Deras pappa kom in i rummet där barnen lekte och sa: Hör ni ni ungar, har någon av er två möjligen rört den här glasburken i köket? Anton tänkte att om han sa sanningen skulle säkert hans pappa säga till honom att godis tog man inte utan att be om lov, utan han fick vänta tills det var dags för fikat... Alltså det gamla vanliga. Men när han såg sin pappas bekymrade min med glasburken i handen, kom han ihåg att det inte hade gått så bra andra gånger när han försökt ljuga. Därför svarade han: Det var jag pappa. Jag tänkte att det inte var så farligt om vi tog några karameller. Och han tog fram karamellerna ur fickan för att bjuda sin pappa. Karameller? Lilla barn, det var tur att du sa sanningen till mig. Vet du inte att det där är medicin? Du har öppnat medicinskåpet och du vet att du inte får göra det. Förlåt, jag måste ha öppnat fel skåp, sa Anton ängsligt. Oj, vilken tur att de inte hunnit äta upp det där godiset som egentligen var medicin! Deras pappa talade om för dem att om de hade ätit av tabletterna skulle de ha fått mycket ont i magen och varit tvungna att stanna i sängen hela dagen tills de blev bra igen. Anton kände sig mycket lättad och stolt över att ha sagt sanningen till sin pappa. Vilken tur de hade haft! Sen fikade de bägge barnen ett stort glas mjölk och härliga kex som de säkert skulle må jättebra av. Från den dagen, kommer Anton alltid ihåg vilket som är medicinskåpet och vilket som är skåpet med kexen.

4. Semesterläxorna Det var sista skoldagen innan lovet. Ida var mycket nervös för det fattades bara några minuter tills skolklockan skulle ringa och det betydde att hon äntligen skulle få vara ledig. Då skulle hon åka på en jätterolig badsemester med sin familj. Hela femton dagar på stranden, oj, vad kul! Där hon satt vid sin skolbänk tillsammans med resten av sina klasskamrater, hörde Ida hur läraren önskade dem alla en trevlig semester. Men plötsligt sa läraren: Ställ er alla på rad. Jag skall ge er häftet med hemuppgifter som jag har förberett för lovet. Det är viktigt att ni gjort klart allting när ni kommer tillbaka. Vilken kalldusch! tänkte Ida. Ett häfte fullt med matte, svenska, samhällsvetenskap, engelska... Magistern gav varje flicka och pojke ett häfte och precis då ringde skolklockan. Lovet hade börjat, men inte på det sättet som Ida skulle ha önskat. När hon kom hem, var hela familjen mycket upptagen med förberedelserna inför resan till stranden: Hennes mamma försökte stänga en väska full med kläder genom att sätta sig på den. Hennes pappa letade som en galning efter sitt fiskespö, även om han sedan aldrig använde det. Hennes lillebror försökte få ner en uppblåst simdyna i sin ryggsäck och hunden Lolo sprang runt och skällde i hela huset och trodde att alla i familjen hade blivit helt tokiga. Ida hjälpte sin bror att stoppa simdynan i ryggsäcken när luften var utsläppt och började bära ut väskor och prylar till bilen. Till slut var hela familjen klar att ge sig iväg på semestern. Bilens bagageutrymme var smockfullt, det fick inte ens plats en knappnål där och barnen satt redan i bilens baksäte, med sina bälten fastspända. När hela familjen väl hade satt sig i bilen, frågade Idas pappa: Ida, har du kommit ihåg att ta med dig ryggsäcken med läxorna som läraren gav er? Ida kom ihåg att hon hade ställt ryggsäcken mot sin säng och med allt ståhej hade hon glömt ta den med. Men hon tänkte att det väl inte var så viktigt, så hon bestämde sig för att säga: Det är klart jag har, pappa, den ligger i bagageutrymmet, ljög Ida. Då så... Nu kan du starta bilen mamma! skrek Idas lillebror förtjust. Två timmar senare kom familjen fram till stranden. Medan Ida lade undan alla sina saker i lådorna och i garderoben på sitt rum, kom hennes pappa in för att hjälpa henne: Hör du Ida, vad tror du om att titta lite på dina läxor? Då kan vi planera för de här två semesterveckorna så att du kan göra lite uppgifter varje dag. Det kan vi väl göra lite senare, svarade Ida med en konstig röst medan hon vek ihop en handduk. Hennes pappa visste mycket väl att när hon använde den där tonen så var det något

galet. Ida, jag tror att det är bäst att titta på det nu så kan vi planera arbetet med läxorna med en gång. Visa mig anteckningsboken. Det tar bara en stund, envisades hennes pappa. När hennes pappa hade upprepat det fyra gånger, kunde inte Ida fortsätta att ljuga längre. Jag har glömt ryggsäcken hemma pappa! Men vad säger du? I bilen sa du ju att du hade med dig ryggsäcken och att den låg i bagageutrymmet. Nåväl! Du vet att läxorna måste vara klara innan skolan börjar igen, så nu måste vi åka tillbaka några dagar tidigare än planerat för att du skall hinna göra läxorna färdiga hemma. Du har förkortat semestern vid stranden för oss alla. Ida förstod med en gång att hon inte skulle ha ljugit. Ida tänkte efter några sekunder innan hon svarade, och hon kom ihåg att hon hade glömt ryggsäcken i sovrummet. Hon tänkte att hon skulle säga att hon tagit den med sig för att inte behöva göra läxorna på lovet och ha mer tid för att leka och bada. Men hon visste att det aldrig var en bra idé att ljuga. Därför så sa hon sanningen: Vet du pappa, jag tror att jag glömde ryggsäcken i sovrummet. Det gör inget, min lilla tjej, svarade hennes pappa. Jag går upp och hämtar den. Du vet ju att det är viktigt att läxorna är klara när skolan börjar igen. Dessutom ska jag hjälpa dig så att du hinner leka och bada jättemycket! Hennes pappa gick upp i huset för att hämta ryggsäcken där övningshäftet låg och Ida kände sig lite gladare. De femton dagarna vid stranden blev så roliga. Varje dag efter frukost gjorde Ida en sida i sitt övningshäfte och hennes pappa satt alltid bredvid henne för att hon skulle kunna koncentrera sig ordentligt och för att hjälpa henne med de svåraste sakerna. De blev snabbt klara och resten av dagarna lekte hon och stojade med sina kompisar på stranden: de badade, spelade boll, gjorde utflykter... Ida hade verkligen jätteroligt! Det hade lönat sig att tala sanning: hon hade ju tid för alltihop, både för att leka och göra läxorna.

5. Var är Kalle? En eftermiddag bestämde Emilia sig för att bygga det högsta tornet som kunde få plats i hennes rum. Det var ett svårt arbete, för Emilia behövde koncentrera sig till max. Plötsligt var det någon som störde henne, någon som knackade henne försiktigt på ryggen. Emilia vände sig om och mycket riktigt, där stod... hennes lillebror, Kalle. Vad vill du Kalle? Ser du inte att jag håller på att leka och vill vara ifred? Jo, men jag vill leka med dig Milia, svarade Kalle. Ok, Kalle. Vill du leka kurragömma? Lyssna på mig nu. Du gömmer dig först och sen letar jag efter dig. Men försök hitta ett jättebra gömställe så att jag inte hittar dig direkt. Hon hade inte hunnit prata klart förrän Kalle sprang ut i hallen för att leta upp ett bra ställe att gömma sig på. Till slut hittade han det bästa stället i världen, städskåpet som stod i garaget. Under tiden var Emilia koncentrerad på sitt torn och hade fullkomligt glömt bort att leta rätt på sin bror. Plötsligt hörde Emilia sin pappas röst. Han ropade på sina barn för det var dags att fika. Emilia sprang ner till köket och hennes föräldrar blev mycket förvånade över att hon kom ensam. Har du sett lillebror? Vi hittar inte honom. Lekte han inte tillsammans med dig? Emilia tänkte efter innan hon svarade och bestämde sig för att inte säga sanningen ifall de skulle skälla på henne. Nej pappa, jag var ensam på mitt rum, och jag har inte sett honom på hela eftermiddagen. Alla tre satte igång att leta efter Kalle. Föräldrarna var väldigt oroliga. Under tiden satt stackars Kalle och väntade i städskåpet. Nu var han less på att vänta på sin syster, så han försökte att öppna dörren men han kunde inte. Han hade blivit inlåst! När Kalle förstod det, blev han rädd och började gråta. När hans pappa hörde gråten rusade han ut till garaget och såg att städskåpet vickade fram och tillbaka. Han öppnade dörren och hittade den gråtande Kalle. Han tog upp honom i sin famn och sa: Kan man få veta vad du gör här? Jag lekte kurragömma med Milia, svarade Kalle medan han torkade tårarna. En minut senare, var hela familjen samlad i vardagsrummet. Emilia, kan du tala om för oss vad det är som har hänt? frågade hennes pappa. Emilia visste att hennes påhittade historia inte skulle hålla längre, så hon talade om sanningen: Jo, det var så att jag ville göra klart tornet och sa till Kalle att han skulle gömma sig för att jag skulle leta rätt på honom. Men sen glömde jag att leta efter honom. Föräldrarna förklarade för Emilia att hon inte skulle ha ljugit när de frågade efter hennes bror, att det inte var rätt att dölja sanningen, speciellt när det gällde hennes bror.

Emilia gick fram till sin bror och gav honom en kram och sa till honom: Jag är ledsen lillebror. Sen tittade hon på sina föräldrar och sa till dem att hon också var ledsen över att ha ljugit för dem. Emilia tänkte efter innan hon svarade. Hon visste om att hennes bror hade varit gömd en bra stund och att hon hade glömt att leta efter honom. Emilia visste att hon gjort fel, men hon hade inte heller gjort det med avsikt, så hon berättade för sina föräldrar sanningen om vad som hänt. För en stund sen sa jag till honom att han skulle gömma sig och att jag skulle leta rätt på honom, men jag var så upptagen med mitt torn att jag helt glömde bort att leta efter honom. Men lilla Emilia, det är inte bra att du glömmer bort din bror. Jag vet pappa, svarade Emilia skamset. Ja ja, sa hennes pappa, nu sätter vi igång och letar efter Kalle. Det finns en pojke gömd i detta hus och vi måste hitta honom. Räddningspatrull framåt! Emilia och hennes mamma tittade förvånat på varandra och frågade: Varför skriker du så pappa? För att Kalle skall höra mig och tro att vi allihop leker kurragömma med honom. Emilia tyckte idén var toppen och hela familjen letade ivrigt efter Kalle i husets alla skrymslen och vrår. När Emilia kom in i garaget, hörde hon konstiga ljud från städskåpet. Det var snarkningar! Hon öppnade städskåpet och hittade Kalle som sov lugnt medan han kramade om en sopkvast. Den stackaren hade blivit trött på att vänta och hade somnat. Emilia hjälpte honom att komma ut och ropade på sina föräldrar. Kalle som nu stod upp, gnuggade sig i ögonen och tittade på sin familj som stod på rad framför honom. Sen tittade han på Emilia och sa: Det var värst vad du är sölig! Tur att jag tog mig en lur. När han sa det började Emilia och föräldrarna att skratta. De hade haft så roligt så de bestämde sig för att fortsätta att leka kurragömma tillsammans.

6. Cykeläventyret Det var en strålande fredagseftermiddag och Klara och Emma ville väldigt gärna pröva sina nya cyklar. Klaras cykel var röd, hennes favoritfärg, och Emma, som inte hade någon favoritfärg, hade en blå. Hennes pappa sa den hade samma färg som hennes ögon. Eftersom det hade regnat hela veckan, hade de inte kunnat prova sina nya cyklar än. Denna eftermiddag var deras föräldrar tvungna att åka och handla, så även om det var jättebra väder, ville de inte att flickorna skulle ge sig iväg ut ensamma på cyklarna. Klara och Emma tjatade och tjatade att de skulle få ta en liten, liten cykeltur, men det fanns inte en chans att övertyga föräldrarna. Till slut gav de upp och satte sig med korslagda armar i soffan med sura miner. När deras föräldrar hade gett sig iväg för att handla, sa Emma: Det kan väl inte vara så farligt om vi tar en liten cykeltur? Du har rätt, vad skulle kunna hända? Mamma och pappa behöver inte få reda på det, svarade Klara. Så de gav sig iväg hemifrån, och de for glatt nerför gatan på sina cyklar. Efter första kurvan cyklade Emma på en sten och körde omkull. När cykeln välte gjorde Emma illa sig i foten. Systrarna började linka hem och det gick ganska sakta. När de kom hem satte sig Klara och Emma i soffan igen. Men Emmas fot gjorde mer och mer ont. En stund efteråt kom deras föräldrar tillbaka från affären. Allt väl flickor? Ja, allt är bara bra, svarade de två systrarna och tittade ner i golvet. Eftersom de inte berättat sanningen, låtsades Emma att hon inte alls hade ont resten av eftermiddagen och hon försökte gå som vanligt. Men hennes vrist svullnade mer och mer för varje timme som gick. Klara tyckte det såg ut som om Emma hade en tennisboll ovanför foten istället för en vrist! Efter några timmar, hade Emma så ont att hon var tvungen att berätta sanningen för sina föräldrar. På kvällen kom Emma tillbaka från doktorn med foten i gips och hon skämdes för att hon inte hade berättat vad som egentligen hänt redan från början. Nu skulle det verkligen ta tid innan hon kunde cykla igen. Minst en månad! Klara hjälpte sin syster och de fick gå tillbaka hem med cyklarna. När föräldrarna kom tillbaka, låg Emma i soffan med en lite svullen vrist och de två systrarna bestämde sig för att berätta hela sanningen direkt. Deras föräldrar blev först arga för att de varit olydiga, men samtidigt blev de glada för att tjejerna hade berättat vad som hänt. De lade is på vristen och som tur var började svullnaden långsamt försvinna.

Klara och Emma förstod då varför deras föräldrar inte ville att de skulle ge sig ut och cykla ensamma. Det viktiga var att de berättat vad som hänt i tid, för om de skulle ha fortsatt att ljuga, hade säkert Emmas vrist blivit värre. Eftersom det var bäst för Emma att sitta stilla, slutade eftermiddagen med att hela familjen hade skoj och spelade ett jättekul spel i vardagsrummet.

7. Måns och smörgåsarna När Anna bestämde sig för att studera ett år utomlands, blev Leo, hennes lillebror, mycket ledsen. Men till slut var väntan över, och idag skulle hans älskade syster komma tillbaka hem igen. Leo och hans pappa ordnade en stor välkomstfest medan hans mamma åkte för att hämta Anna. Leo och hans pappa fixade smörgåsar i köket åt alla kompisar som skulle komma på festen. Efter det började de blåsa upp ballonger för att dekorera färdigt vardagsrummet och sen ställde de brickorna med smörgåsarna på bordet. Efter ett tag kikade Måns in genom fönstret. Måns var grannens katt, och han brukade stryka omkring i familjens trädgård. Idag hade han kommit eftersom han hade känt lukten av de läckra smörgåsarna. Nu fattades det bara en sak: gå till affären som låg runt hörnet för att köpa läsk till festen. Precis innan de skulle gå ut genom dörren, frågade Leos pappa honom: Har du stängt fönstret i vardagsrummet? Leo kom inte ihåg om han hade stängt det, men han tänkte att det inte gjorde något, affären låg ju jättenära! Därför sa han: Javisst, allt är under kontroll! Pappa och son gick lugnt till affären utan att veta vilken katastrof som väntade dem när de kom hem igen. De kom snart tillbaka med en massa burkar och flaskor med läsk. När Leo och hans pappa kom in i vardagsrummet så fick det en chock. Måns hade hoppat in genom det öppna fönstret och hade festat på smörgåsarna som låg på bordet. Dessutom hade han rivit sönder en massa ballonger och andra dekorationer. Leos pappa tittade allvarligt på sin son eftersom han inte hade talat sanning. Leo, ledsen och skamsen, bad sin pappa om förlåtelse för att han ljugit. Hans slarv hade förstört hans fantastiska välkomstfest. Egentligen så är jag inte säker pappa, svarade sonen ärligt. Hans pappa sprang in i vardagsrummet och stängde fönstret just när Måns skulle hoppa in för att festa på alla godsakerna på bordet. Vilken tur att hans pappa gick för att kolla, om inte, vilken katastrof det hade blivit! När de kom tillbaka från affären med all läsk, fortsatte de att ordna med allt och sen var det bara att vänta på de inbjudna gästerna. Till slut, kom det efterlängtade ögonblicket: Anna kom in i huset dragande på två jättestora resväskor. Hon såg trött ut efter den långa resan. Men hon blev pigg och glad igen när hon såg vilken fantastisk välkomstfest hennes familj och vänner hade ordnat. Leo och hans pappa sprang

emot henne för att ge henne en stor kram. Leo var mycket glad att ha sin syster hemma igen. Han längtade efter att få höra vad hon hade gjort under så många månader! Alla hade roligt på festen och tackade speciellt Leo för de jättegoda mackor som han hade fixat.

1 Ref. 20832 1 2

2 Ref. 20832 1 2

3 Ref. 20832 1 2

4 Ref. 20832 1 2