Upptäckten av silvermalmen gjordes hösten 1634. Det var samen Peder Olofsson och Jöns Pedersen, pärl- och diamantsökare från Piteå, som fann de avgörande stenarna. Redan året efter var brytningen igång. De båda upptäckarna tog anställning vid gruvan den första sommaren i sex veckor. Peder Olofsson blev senare förman för malmtransporterna, ett logistiskt äventyr med hållplatser längs med hela stäckan till kustomådet. På bilden syns det inhängande området, med viltstängsel som uppförts i nutid, det s k Överberget. Här låg de bästa gruvhålen, ett tjugotal, 1 030 till 1 070 meter över havet. Nedanför, i sydlig riktning, ligger Stollgruvans varphög.
Inledning: Det mesta handlade om silver Mitt tidigaste tydliga minne av Nasafjäll var troligen ett skidlopp. Året var 1968 och jag skulle fylla nio år. Idén hade väckts av läkaren Göran Wemmenborn, men engagerade många idrottsintresserade i Arjeplog och därmed också min pappa Max Söderberg som var ordförande i Arjeplogs sportklubb. Fyra åkare startade i Nasafjäll och efter tio timmar var den första, Sture Ohlin, i mål efter 13 mils åkning. Vi stod i Skeppsviken och tittade ut i Hornavans mörker. När skulle de komma? Nasafjällsloppet var egentligen ett medicinskt testlopp, men självklart förde det tankarna till de strapatser som en gång i tiden ägt rum i den mytomspunna gruvan. Två dagar senare gick det första Silverloppet av stapeln. Min pappa deltog aktivt i förberedelserna och min mamma Elsa ansvarade för nummerlapparna. Silverloppet startade i Laisvall. Sträckan till Arjeplog var 54 kilometer. En kortare sträcka var från Racksund, 18 kilometer. Med tiden åkte jag två gånger från just Racksund med glatt mod, utan någon framträdande placering. Nasafjäll fanns i vårt medvetande, men jag kan inte minnas en enda historielektion i skolan om gruvdriften. Som barn lärde man sig ändå att där fanns något. Kanske hade man hört något på Silvermuseet när dess grundare Einar Wallquist berättade? Pappa och hans bror Folke hade vandrat där, det visste jag. Filmen Silverfjället av Eric Forsgren visades första gången 1969. Den kom att prägla min bild av gruvbrytningen; det hårda arbetet, uppoffringarna och inte minst den grymma behandlingen av samerna. Men det är först långt senare i livet jag försöker erövra ny kunskap. Visserligen har jag tidigare besökt gruvområdet flera gånger, men just detta att vandra längs med de leder som man en gång gjorde det ville jag uppleva. Nyfikenheten har funnits där i alla år. Dags att göra något av den. Det här är första rapporten. l 2
Gruvfogdestugan byggdes ursprungligen 1873. I början av 1980-talet renoverades den av länsstyrelsen i Norrbotten. Grunden till en annan äldre stuga finns intill. Från det gamla gruvområdet går det att inte att få syn på en enda buske eller, än mindre, ett träd. I västlig riktning ser man de norska fjällen Oksetinderne och Salvaagtinderne i Saltdalen. Den förste bergmästaren i Nasa, Hans Philip Lybecker, beskrev malmfältet så här:...det ligger uti världens yttersta vrå, där föga annat synes än himlen och snöfjällen och de som stora äro. Men unik blev det. Det var här krutet första gången, i december 1635, kom till användning i en gruva i Sverige. Kunskapen förvärvades från de tyska gruvarbetarna.
Sveriges högst belägna kyrkogård. 1936 drabbades gruvans folk av någon form av epidemi. Sex tyska gruvarbetare dog och begravdes här. Några tyska krigsfångar arbetade aldrig i Nasa, enligt Janrik Bromé. De var alla gruv- och hyttfogdar eller smältare eller drivare, många kom från Sala silvergruva. Kyrkklocka. Redan 1635 anställdes en präst i Nasafjäll. En enkel kyrka byggdes 1641. Den brändes ned 1659 i det norsk-danska anfallet. Det som en gång var kokhus. Under mitt första besök 1983 fanns en ingång. De första kockarna sommaren 1635 här var två samekvinnor. 4 I förfäders fotspår Det var den 2 juli 2010. Första dagen på länge med sol och värme. Lätt vind. Helikopterföraren Björn Helamb frågade, en sista gång, om allt var väl. Skulle jag verkligen ta mig till Guijaure idag? Jag försäkrade honom att det skulle gå bra. Ännu en gång skämtade han med mig om att jag idkade illojal konkurrens. Hur skulle det gå för turistföretagen med sina flyg om alla skulle vandra? Ljudet av helikoptern försvann någonstans bortom Laisälvens nordvästligaste punkt och det blev tyst. Märkligt nog kände jag mig inte ensam. Här hade mina förfäder vandrat och flera hade arbetat här i gruvan och i de smälthyttor som en gång funnits i Silbojokk och Adolfström. Till mina förfäder hörde också många av de samer som fanns i fjällvärlden vid den här tiden, något som jag innan sommarens vandring inte kände till. En titt ut mot gruvfältet. Här kan fortfarande se spåren av tre perioders brytning. Den första ägde rum 1635 till 1659, den andra 1770 till 1810 och den tredje 1888 till 1918. De två sista åren bröts en mindre mängd malm enbart för att kunna behålla inmutningsrätten. 1635 var Sverige militärmakt och det som kungamakten, med stöd av kyrkan och dess präster, beslöt var bara att rätta sig efter. Olydnad kunde leda till döden. Vid den här tiden, med Sveriges pågående krig i Europa, kunde det till och med upplevas som en lättnad att få gruvtjänst på fjället. Till Nasa kom unga män från kustbygderna, de hette till exempel Leekatt, Skryth, Trast, Stork, Dufwa, Waken Pipare, Wigg och Furu. Alternativet för en man var att skickas iväg som soldat
på ett fartyg över Östersjön. Besuttna fann utvägar. Det var tillåtet att skicka någon annan, bara man betalade. Samerna var helt befriade från krigstjänst. Brytningen i Nasafjäll blev synonym med koloniseringen av lappmarken. Samerna erbjöds och övertalades mot ersättning att hålla transporter med renar och ackjor det enda sättet att få malmen ned till kustområdet och att ro malmen över sjöarna. Men uppdragen antog ibland ett omänskligt tvång och bestraffningarna kunde vara grymma. Under samma period skulle hela Sverige kristnas och samernas egen tro utrotas. Samtidigt var den svenska statsmakten tvungna att finna en balans. Om man drev samerna för hårt skulle de fly till Norge eller Finland. Gruvan gav också inkomster för samerna. I den första arbetsstyrkan i maj deltog sex samer och tio svenskar. Efter sex veckor löstes de av. Det går att gissa sig till en viss iver, kanske till och med litet av den guldfeber som man senare tillskrev 1800-talets mineraläventyr i Amerika? Om inte så måste det ha varit trots svåra umbäranden en spännande period. Malmfyndigheter har den effekten hos många. Med gruvstarten i Nasa inrättas snabbt tre församlingar i Arjeplogs fjällvärld och ett flertal nya hållplatser, bergfrälsen, där de resande skulle kunna göra nödvändiga stopp. Ja, det var mycket att fundera över där jag satt och blickade ut över ökenfjället. Det var dock omöjligt att inte tänka på välkända citat, så här inför avmarschen, om Nasafjäll: Wägenn är mechta långh och faller stoort besvär der hänn att reessa. Omdömet fälldes av Stellan Mörner i ett brev. Han var landshövding över Västernorrlanden och åkte renskjuts till Nasafjäll vintern 1636. Samme Mörner var också med om att belöna de två som hittade malmen, Peder Olofsson och Jöns Pedersson, med varsitt hemman. Det här skulle också bli en vandring i sällskap med skriftställare. Janrik Bromé var min guide, eller rättare sagt hans bok Nasafjäll (1923). Där Petrus Leastadius en gång i tiden ofta gissade sig till händelser och fakta om gruvdriften i boken Journal (1830), har Bromé gjort ett gediget arbete. Ny kunskap fanns också att hämta i Bo Lundmans bok Nasafjäll efter 1810 (2010). Ska man förstå hur Lappland befolkas finns Erik Bylunds Koloniseringen av Pite Lappmark t.o.m år 1867 (1956). Docenten i historia och teknikhistoria, Kenneth Awebro, har gjort flera läsvärda skrifter från 1980-talet. Jag planerade att vandringen skulle ta tolv dagar, inberäknat båtfärder över Sädvajaure, Hornavan, Uddjaur och Storavan. Några möten var också inplanerade i Silbojokk, Jäckvik, Arjeplog, Mellanström och Glommersträsk. Inte minst såg jag fram emot att vandra på den av entusiaster! märkta Nasaleden i Västerbotten. Nästa år skulle det bli en vandring till Adolfström längs med Laisälven med stopp i Båtsjaur, Racksund, Storbodsund, Gråträsk och Piteå... Men, nu dags att gå den här sträckan. Kängorna satt bra. Jag lyfte upp ryggsäcken och spände fast den på ryggen. Var den inte onödigt tung? 5
Rödbena med sin långa rödaktiga näbb och ben. Letar efter maskar, småfisk och snäckor. Ljungpipare med sitt vemodiga läte. En följeslagare ända ned till Smuolevagge. Ständigt på vakt för att skydda sina ungar. Fjällabb. För att skrämma bort inkränktaren kan den flyga nära. Den kan till och med slå ned mot vandrare. 6 Fjällets fåglar och gränsförhandling Det här hade jag inte väntat mig! Fem kilometers vandring österut från Nasafjället låg ett vattenlandskap med massor av fåglar. Det kvittrade och pep i grästuvor och vid vattendrag vart jag än vände mig. Desto svårare var de att fotografera och jag hade inte med något extra långt objektiv. En rödbena vandrade försiktigt fram, en ljungpipare försökte skydda sina ungar med sitt vemodiga läte och en fjällripa i sommardräkt satt på en sten. Fjällpipor flög mellan stenarna. I norr låg de snöklädda fjällen Svanjka och Guongok. Strax bakom dessa låg riksgränsen mot Norge. Det kunde ha sett annorlunda ut om förhandlingarna med en dansk-norsk delegation slutat på annat sätt. 1636 hade danska regeringen meddelat den svenska att de gjorde anspråk på Nasagruvan. Efter en del förhandlingar beslöt man till sist att ha ett gemensamt möte i närheten av själva gruvområdet. Med några kilometers mellanrum hade de båda delegationerna slagit läger. Detta skedde i juli 1638. Svenskarna engagerade samerna för sin sak och de vittnade också under förhandlingen till fördel för de svenska gruvaktörerna. Huvudfrågan blev var de hade lagt sin skatt. Den svenska delegationen framhöll att Laisälven hade sina källor i det omtvistade området. Slutresultatet blev att gränsen gör en böj in mot Norge just där Nasa ligger. I den svenska kommissionens förtäring under äventyret till Nasa, där man anlitade samer för båtskjutsar och andra transporter, framgår att fanns rikligt med förtäring; oxhuvud, brännvin och tobak. Men, inga fåglar.
Var brytning i Nasafjäll på 1600-talet bara ett dumdristigt företag baserad på dålig kunskap? Kenneth Awebro, som under 1980-talet forskade om gruvdriften, besvarar frågan med ett nej. Han menar att det fanns lovande indikationer på malmbrytning. Fyndigheter på flera platser i området kring Nasafjäll pekar i den riktningen. Istället framstår det med all önskvärd tydlighet att 1600-talets bergsmän hade goda kunskaper om mineralförekomsterna i området (från skriften Raudurtvare och Jakobs Knabbe, 1986). Men, fyndigheterna fick snart ge vika...för den bistra verkligheten. De mineralimpregnationer som fanns i områdets kvartsgångar var både nyckfulla och sparsamt förekommande.
Renarna behöver inte oroa sig. Åtminstone inte för att vara tvingas dra malm. Däremot irriteras de av flygfän av olika slag och oro för rovdjur. Man behöver inte äta renkött och röding bara för att man är på fjället. Det går bra med vitlöksbröd och sniglar, också. Under Nasaepoken åt man oftast nedsaltad kött och fisk. Händelsevis starka drycker. Att bada i en fjällsjö under en vandring är ett måste! Här en bild med självutlösare. En aning kallt, kanske 12-13 grader, men uppfriskande. Ingen annan vandrare i sikte. Bara fjäll så långt ögat når. 8 Gångbro och renvaktarstuga några kilometer öster om Nasafjäll.
På arjeplogssamiska heter det dalill gouddet aige och betyder att tiden är kommen för vajorna att få sina kalvar. Den tiden är sen vårvinter och ibland en bit in i juni månad. Lars Rensund beskriver i sin I samernas land. Förr i tiden om den viktiga perioden när vajorna ska få sina kalvar. Det finns alltid oro för att skaren ska vara för hård, det ska vara för kyligt eller att rovdjuren ska ta de nyfödda. De små späda renkalvarna betyder tillökning i renhjorden, de ska ju ersätta de gamla renarna som slaktats under vintern. Malmtransporterna från Nasafjäll ägde rum under denna vårperiod och man kan livligt föreställa sig hur det gick för en del av de vajor som var dragdjur och de nyfödda kalvarna under sådana strapatser.
Nasaleden passerar en tidigare kåtaplats vid Smuolejåkka, en naturlag plats för vila med rinnande friskt vatten nära. Vid midnatt höll en älg på att skrämma slag på mig! Den rörde sig inne i björkskogen bara några meter från stigen och sprang iväg. Grottorna i det den svarta fjällkanten i Vaulatjårro måste ha varit ett perfekt gömställe eller ett bra skydd om vädret var otjänligt. 10 En inte fullt utslagen fjällskråp intill spångkanten, finns bara i fjälltrakterna i vattenrik mark. Förgyllde kvällen!
Strax innan bron över Smuolevagge går leden på en förhöjning i fjällandskapet.
Morgonkaffe i stugan i Guijaure med tre från Luleå: Anette Lövgren, Åsa Larsson och Stina Lundberg. De gjorde utflykter om dagarna i den mineralrika terrängen, bland annat till Jakobs Knabbe. Guijauresjön klockan ett på natten. Om några minuter kan jag äntligen slå upp enmanstältet. Här tar Ruonekjåkk sin början. Guijaresjön med Vaulatjårro (högsta topp 1 400 m ö h) och Guijaurtjårro (1 312 m ö h). Till öster ligger två mindre gruvor, Raudurtvare och Jakobs Knabbe. Liksom fyndigheten i Nasafjäll var det oftast samer som sökte och gjorde upptäckter av mineraler. Raudurtvare (4 km norr om Jakobs Knabbe på kartan) upptäckes 1641 och året efter sattes brytningen igång. Arbetet vid Jakobs Knabbe pågick 1647. Detalj från karta av Hans hedlund (1986) Efter Guijaure fick jag oväntat och trevligt sällskap ned till Ruonekjåkk och Sädvajaures strand med Yvonne Ottow från Skellefteå. 12
Här vid strandkanten, några meter ut i vattnet, syns den tidigare grunden för kyrkan. Kyrkan var i bruk ända fram till 1770. En ny kyrka uppfördes i Lövmokk. 1885 flyttades den till Jäckvik. Utgrävningen 2005 lämnade kvar många gravplatser att undersöka, de hade täckts av tyg som nu nästan spolats bort. Gravskicket har varit öst-västligt orienterade skelettbegravningar, skriver Norrbottens läns museum. Somliga har blivit jordade i kista, andra endast svepta och i något fall kan ett lock ha lagts ovan kroppen. Med min pappa Max Söderberg i Silbojokk 1983. Han arbetade för Skellefteälvens vattenregleringföretag och följde utgrävningarna. 14 Ett industriminne under vatten Smälthyttan i Silbojokk hade en verksamhetsperiod på 24 år mellan 1635 och 1959. När Skellefteälvens vattenregleringsföretag skulle reglera Sädvajaure blev det angeläget med en utgrävning. Den utfördes också av Riksantikvarieämbetet sommaren 1983 och 1984. En önskan var att hitta kyrkan och kyrkogården som skulle ju kunna ge svar på frågor om vilka människor som blivit begravda, och därmed ge vetskap om vilka som befunnit sig vid smälthyttan. Men man lyckades inte hitta platsen, klockan tickade Sädvajaures sjöstrander skulle snart sköljas av vatten. Men tänka sig! Sommaren 2002 fann Åke Lundqvist, Ballastviken, ett kranium i sjön intill Silbojokk. Det visade sig komma från kyrkogården. Ett år senare kunde en grupp arkeologer ta sig an strandområdet. De lyckades hitta resterna av kyrkan och kyrkogården. På begravningsplatsen påträffades elva gravar. Tillsammans med en dubbelgrav hittade man sammanlagt 13 individer. Det finns att läsa i en rapport från Norrbottens museum. Dessa begravdes fram till 1659. Kyrkans verksamhet fortsatte fram till 1770. I en intressant bilaga visar Kenneth Awebro att minst 160 nmangivna personer begravdes i Silbojokk. Många var små barn och de allra flesta samer: Bruksrörelsens arbetare och tjänstemän lyser med sin frånvaro. Silbojokk överges. Begravningsplatsen faller i glömska. Vad skulle de ha tänkt om detta, de som en gång betalade lägerstad, en avgift, för att kyrkan skulle sörja för gravarna? Och vad tänker vi idag? Jag blir helt överrumplad över Silbojokks öde, ja, sorgsen. Både över det bortglömda industriminnet och begravningsplatsens öde.
I Silbojokk, som uppfördes sommaren 1635, fanns smälthyttor, vask- och bokverk, malmbodar, kolhus, smedja, såg, kvarn, bostäder, fängelse (som kallades för kistan), matbodar och ladugårdar, samt kyrka och kyrkogård. Parallellt med gruvbrytningen pågick ett omfattande missionsarbete för att få samerna att ansluta sig till kristendomen. 1912 besöker Janrik Bromé Silbojokk: Man ser ännu i dag ett och annat spår av grunden till hyttorna, varjämte de stora slagghögarna invid hyttplatsen bära imponerande vittnesbörd om, att en betydande malmförädling ägt rum här fordomsdags. Visning av Silbojokk med Åke och Irma Lundqvist, Ballastviken. 15
Rounekjåkk. Det mäktiga fallet har kapats med sexton meter till följd av dämningen av sjön Sädvajaure. Forsen var för kraftig när man 1635 sökte en plats för smälthyttan. Det blev istället Silbojokk. Ringselet. Dammen mellan Sädvajaure och början av Sveriges djupaste sjö Hornavan. På 1630-talet försökte man bygga en smälthytta här, som skulle ersätta den i Silbojokk, men forsen tog med sig allt. En minnessten? Nej, bara ett block som ställts upprätt, meddelar Peter Lindström på Skellefteälvens vattenregleringsföretag. Men för mig syntes stenen som en historisk påminnelse om svunna tider. 16 Sädvajaure första länken i sjökedjan Sädvajaure är den första av fjällsjöar som utgjorde farled under Nasafjällsepoken. Den är fyra mil lång och omgiven av lågsluttande fjäll, en länk av stora sjöar som tillsammans bildar en kedja. Med Sädvajaures fyra mil kan man lägga till omkring tretton mil längs med Hornavan, Uddjaur och Storavan. Vid tiden för gruvepoken var sträckan Silbojokk till Hornavan sommartid blockerad av fyra forsar. Det var vinterföret som framför allt samerna behärskade med sina renar och ackjor som tog ned malmen till kustområdet, men andra transporter ägde förstås rum under den isfria perioden. Vedhuggning för eldning och byggnadsvirke slet hårt på skogen runt sjön. Det tog lång tid innan den återhämtade sig. Inom flera mils omkrets fanns bara kvar små fjällbjörkar. När den andra Nasaepoken 1770 diskuterades var det fortfarande, 111 år efter den norsk-svenska attacken mot Silbojokk, så ont om skog att Nasafjällsbolaget hellre valde Adolfström som plats för smälthytta. Men det fanns fler skäl. Bedömningen var att det skulle vara lättare att färdas längs med Laisälven. Men runt omkring sjön vilar också andra historier som sträcker sig långt tillbaka i tid. Här finns boplatser daterade till 400-talet. Fångstgropar har utnyttjas för jakt 1500 till 1200 före vår tidräknings start. Älg och vildren gick i fällorna. Köttet tillreddes i kokgropar. Vid dessa tider var klimatet beydligt varmare. Under båtresan med Åke Lundqvist i den tidiga morgonen syns ingen människa till. Men det är ingen tvekan om att Sädva periodvis, på sina håll, varit en livlig plats.
Det regnade över Sädvajaure. Men så vacker låg den inte där nu när vattnet var högt! Högsta nivån idag är 14 meter över den urspungliga. Vid det som en gång var en lång udde, och också kallades för Långudden, finns bara en liten holme kvar med en fantasieggande sten. Jag tänkte mig Sädvajaures egen Havsfrue för att travestera Köpenhamns landmärke. Första dämningen av Sädvajaure ägde rum 1942. Gruvan i Laisvall behövde el och gruvbolaget Boliden uppförde en kraftstation i samarbete med Skellefteälvens vattenregeleringsföretag. Sedan 1953 dämdes ytterligare 3,5 meter och 1985 slutligen tio meter.
Njuonekjauratj strax innan Jäckvik. Visning av kapellet i Jäckvik med Stina Vikberg Jonsson. Kapellets ursprung är från Lövmokk, fyra kilometer norr om Jäckvik. Minnessten över en predikant. 1800 föddes Lars Levi Læstadius i Jäckvik. Han var, förutom väckelsepredikant, även en kunnig botanist. Hans bror Petrus föds två år senare i Buokt. Pappa är Carl Læstadius, utbildad guldsmed och under en kort tid hyttmästare i Adolfström. 18 Jäckvik vid Hornavan Vandring mellan Ringselet och till en av fjällets knutpunkter, Jäckvik. Synen av Pieljekajses två toppar imponerar mer och mer för varje steg. Det är ingen tvekan om att Jäckvik tidigt var en knutpunkt. Grupper av människor slog läger vid vattendrag och andra lämpliga platser. Jäckvik, eller Jäggeloukta på samiska, är känd som en gammal vistelseort för samernas flytt mellan fjäll och kust. Vid 1600-talets början fanns två samebyar i Arjeplogsfjällen: Semisjaur (nära dagens Båtsjaur) och Luokta. Jäckvik etablerades som bergfrälse på 1700-talet, men först 1840 kom den första befolkningen. Här föddes predikanten Levi Læstadius och på en vacker udde har Jäckviksborna placerat en minnessten till hans ära. Læstadius familj kom hit främst på grund av det rika fisket. Hornavan bjöd på röding, öring, sik, harr, gädda och abborre, men det räckte inte. Åren i Jäckvik blev omvittnat tuffa och familjen flyttade efter ett år längre ned efter Hornavans strand. I nuitid har Jäckvik etablerat sig som vintersportort. Den fasta befolkningen består av 38 personer, på vårvintern vistas flera tusen i och omkring Jäckvik. Vandringsleden Kungsleden passerar genom byn, skoterleden Nasaleden trafikeras flitigt och Sveriges längsta släplift går som ett streck upp längs med bergsryggen. Ikväll, den 4 juli, blir det möte i Jäckviksgården och ett besök i kapellet vars tidigare plats fanns i Lövmokk. I detta Lövmokk fanns också en vilstuga för 1600, 1700- och 1800-talens skjutsfolk. Men vila? Nej, inte nu, men nästa dag blir det en lång behagling resa på Hornavan.
Ångbåtsbryggan finns kvar. Vid vägrenen massor av Jungfru Marie nycklar.
Karen Ingebrigtsen, Arjeplog, engagerades för båtresan mellan Jäckvik och Arjeplog. På Nasatiden fick man ro. En del båtar hade segel. Vintertid gick man, åkte skidor eller färdades med häst och ren. Ett stopp i Laisvik med det 704 meter höga Laisvikberget. Här hos Lilian och Hans-Jonny Viklund. Min dotter Anna, Joakim (Lilian och Hans-Jonnys son) och så min båt kapten Karen. Inte långt kvar till plass n, Arjeplog. Det måste ha varit en enorm lättnad komma fram för de som en gång fick ro hela vägen från Jäckvik, hela sex mil. Välmapouda vid Uddjaur utgör en spännande fond till Arjeplogs samhälle med kyrkans torn som det högsta. 20 Mitt emot Vaxnäs ligger Svartberget. Här hittar man en vik som kallas för Herr Pershamnen. Namnet kommer efter prästen i Silbojokk, Per Noæreus Fjellström (som dog 1707). Det sägs att han brukade vila just där under sina färder på Hornavan. Prästen Fjellström tillhörde en av de mest nitiska utövare som försökte och även till stor del lyckades omvända samer till att bli kristna. Men metoderna kunde vara omvittnat grymma.
Vaxnäs var en av de hållplatser vid Hornavan som lappfogden Olof Jonsson inrättade på sin första resa till Arjeplog och Nasafjäll 1635. Här engagerades ett tjugotal samer som fick benämningen sjölappar. De använde även segel på sina båtar. Idag finns flera byggnader kvar som vittnar om tidigare aktiviteter och odlingar.
Plass n och historien Arjeplog kallades tidigt för plass n. Platsen mellan de stora sjöarna skulle ges status av bergsstad och 1640 presenterades en stadsbyggnadsplan. Det var landshövding Stellan Mörner som drog upp planerna för Arjeplog med inrättandet av kyrka och marknadsplats. Men efter det norsk-danska anfallet 1659 på fjället upphörde de storslagna planerna. Dock stod kyrkan på plats (en inte lika stor som idag) och det fanns ett antal mindre hus. Plass n gick in i en slumrande tillvaro. Kenneth Awebro identifierar i sin text om Silbojokk ett nittiotal hushåll, som han beskriver dem, under 1600-talet. I det svenska tabellverkets beräkning hundra år senare (1749) sägs att antalet invånare i Arjeplogs socken var 753 och så gott som alla lappar. Mot detta som bakgrund är det inte svårt förstå att de flesta nybyggare i socknen var av samisk härkomst. Lars Liedgren, Silvermuseet, visar sommarens utställning om Arjeplogs historia, som är så nära sammanfogad med gruvdriften. 22 Guidad visning av utgrävningsområdet juli 2010.
Sommaren 2010 bedrev Silvermuseet, i samarbete med Riksantikvarieämbetet, arkeologiska utgrävningar i Arjeplog. Ett antal husgrunder grävdes fram. Flera av dem var brända, berättade Lars Liedgren, förste antikvarie vid Silvermuseet. Ingen husgrund hittades från 1600-talet, men undersökningarna ska fortsätta. Söder om Arjeplogs kyrka byggdes på 1640-talet ett avdrivningsverk för Nasafjälls räkning. Viken kom senare att kallas för Drivhusviken..
Vid bryggan i Kuorrokveik väntade Erland Marklund. Nu var det raka spåret till Mellanström som gällde. Ett möte i Folkets Hus väntade. Kuorrokveik ett av de tre första nybyggena i Pite lappmark. Idag en mycket vacker by med flera nya hus. Bellonäs ligger på Uddjaurs västra sida. Jag känner vemod när jag ser min pappas gamla hem. Idag står huset tomt sedan min farbror Ivar och hans Ingeborg gått bort. Min pappa dog i februari 2010 och det bidrar till min sinnestämning under båtresan. Som oftast inställer sig frågan: Varför frågade jag inte mer medan tid fanns? Samtidigt är det nog bättre att glädjas åt alla fina minnen och det som blev sagt. 24 Färden på Uddjaure och släkten Tack och lov hade inte sjön blåst upp! Det var bara decimeterhöga vågor. Man får aldrig underskatta vågorna i det grunda Uddjaur. Just vid vid det avsmalnade Välma kan västanvinden få vilken båt som helst ur kurs. Uddjaur heter egentligen något annat, som det mesta, kanske man ska tillägga. Namn har ofta försvenskats. Mina släktingar kring sjön sa Udijaure (med svag betoning på d) eller helt enkelt Ojaure. Sjön är förhållandevis grund, max 14 meter djup, och mycket stenig. Efter en stund kunde vi skymta Mullholm, där min farmor Anna Holmström föddes. Som gift kom hon senare att heta Söderberg och flyttade till Bellonäs. Det var här som min pappa växte upp med nio syskon. Mullholm var ett bruksnybygge under Nasafjällsbolaget och anlas 1760. Dess förste ägare hette Anders Mårtensson, som möjligen var av samiskt ursprung. Han gifte sig med en samekvinna. I Erik Bylunds bok Koloniseringen av Pite lappmark beskrivs de nybyggardynastier som dominerade i Arjeplog: Laestandrarna det prästerliga, Zackrissönerna och Wallströmmarna det lapska ursprunget, samt Burmännen den härkomst som går tillbaka till den inflyttade bruksarbetaren. Därmed skulle jag, på min pappas sida (vars farfar tidigare hette Wallström), ha samisk härkomst med inslag här och där av personer som arbetat i gruva och smälthytta. Erik Bylund kan inte, från boksidorna, låta bli att uttrycka sin häpnad: Således finner vi, att praktiskt taget hela Arjeplogs s:n bebyggts genom
bara halvdussinet släkters nybyggesverksamhet. Min pappa hittade däremot sin livskamrat i Arbrå, Hälsingland, och Elsa, som hon heter min kära mamma är idag en inbiten arjeplogare. Resan längs med pärlbandet av fjällsjöar blir en påminnelse om hur bebyggelsen vuxit fram. Mina förfäder bodde självklart vid vattnet. Kommunikationerna utgick från bryggan och överlevnadens främsta tillgång, fisket, fanns i vattnet. Efter bilismens genombrott på 1950-talet förändras bosättningarna radikalt. Det är som att vända ett foder ut och in. Snabbt blir de tidigare stora byarna såsom Båtsjaur, Racksund, Mullholm och Bellonäs avsides. Den idag så dominerande centralorten Arjeplog var av mindre intresse. Här fanns visserligen kyrka, prästgård och marknadsplats. Men fisket var sämre. Det var svårare att bruka jorden. Dessutom utgjordes dåtidens centrala Arjeplog av en stenig ogästvänlig terräng. Med sommarens färd förstod jag också, tack vare boken Båtsjaur by (1995), att min farfars ursprung finns starkt representerat i Båtsjaur. Min farfars farfar hette Mathias Carlsson Wallström (född 1817, död 1874) och hans hustru var Märta Johansdotter från Arvidsjaur. Familjen tillhörde en av de första som slogs sig ned som nybyggare vid Uddjaurs västligaste del, i det natursköna Båtsjaur. ( Ja, åk dit ska ni själva få se!) Denne Mathias var son till Carl Johansson Wallström (född 1791) som fick 13 barn med en Sophia Beata. Han var bland annat kyrkvärd och hade, enligt Kjell Olof Lindell, den första kyrkstugan i Arjeplog. Idag ligger en blomsteraffär i just det hörnet intill torget. Ett halvår efter min vandring sökte jag upp arkivarie Carl Oscar Lundström på Umeå stadsarkiv. Han har själv sitt urspung vid Uddjaurs vatten och är den mest kunniga när det gäller släkter i Arjeplogs kommun. Det visar sig att jag i rakt nedstigande led härstammar från en av de första första nybyggarna i Arjeplog, samen Johan Tomasson, född 1650. Han hade lappskattelandet Kaskerjaur, vid nuvarande Mellanström. Han gifte sig med Ingevaldus från Gråträsk. Denne Johan måste ha upplevt den första Nasaepoken in på bara huden, åtminstone kan man säkert säga att hans föräldrar (och kanske syskon) gjorde det. Kanske de höll renar? Körde ackjor med malm? När den dansk-norska hären attackerade gruvan på fjället och smälthyttan var Johan Tomasson nio år. Men var kom han, denne Tomasson, ifrån? Kanske var han släkt med den Tomasson som i slutet av 1640 reste till Stockholm för att träffa bergsamtet? Han hette Olof i förnamn och gjorde gemensam sak med en annan same, Nils Nilsson. Syftet var tydligen att klaga över arbetsförhållandena i gruvan, om man får tro bergmästare Lybecker som skrev om de missnöjdas resa. I hans brev står det att samerna äro värsta bovar och att de göra föga annat än upptussa de andra lapparna till all motvillighet. Ja, det skulle verkligen vara roligt kunna mer om den här delen av släktens historia! 25
Kasker. Byn var bergfrälse under Nasafjällsbolaget under den andra brytningsperioden. En sägnen berättar att birkarlar på 1400-talet skulle ha stängt in samer i en kyrka i samband med skatteindrivning och tänt eld på den. Hämnden skulle ha skett vid Fastepoulda, ett par mil öster om Arvidsjaur, när samerna skulle ha överraskat birkarlarna med ett anfall, dödat alla och återtagit vad de ansåg vara deras... Sägnen finns i olika versioner från andra platser, men blir inte mer sann för det. Tre arkeologer från Silvermuseet har under åren inte kunnat hitta någon som helst grund för ett kyrkbygge i Kasker. Med Kjell Marklund, Mellanström, och Jan-Ove Nilsson, Långudden, på Storavan. De kan varenda udde, grund och holme i Storavan. Båda är stora båtentusiaster. I bakgrunden Välmabouda fjäll. Storbodsund vid Storavan var omlastningsplats för malmen under den första brytningsperioden. Idag ett sommarstugeområde. 26 Storavans främsta hamn Det är sen kväll när vi närmar oss målet. Solen målar himlen i bred färgskala. Längs stränderna ligger sommarstugor, bryggor med båtar. Under hela båtturen från Mellanström har vi inte sett en enda annan båt. Däremot två kanoter. Det är tyskarna som är ute och paddlar, berättar Kjell Marklund. Vi vinkar till dem. I hela området finns, liksom vid alla de stora sjöarna i inlandet, många lämningar av boplatser från stenålderstid. Inte långt från Avaviken ligger Geijjaure lappvall och här sägs det att skogssamekulturen först utvecklades. Den första samen i området ska ha hetat Erk, någon gång på 1500- eller 1600-talen. Men som så många gånger tider plågas man av att så litet är känt, så litet är nedtecknat. Drottning Kristinas förmyndarregering beslöt att en väg skulle byggas från Skellefteå till Avaviken. Under åren 1642 till 1644 drogs sträckningen som gick via Frostkåge, Jörn, Lappträsk, Grundträsk, Storberg och till Storavans naturliga hamnplats Avaviken. En kyrka och två kyrkstugor byggdes som var klar 1650. Men sedan gruvdriften i Nasafjäll upphörde 1659 avslutades Avavikens period som knutpunkt för lång tid framöver. Sex år senare plockas kyrkans fönster ned för att användas i Arvidsjaurs kyrka. Sägnen säger att kyrkan i Avaviken senare användes av fiskare som torkhus av nät, skriver Olof Nilsson i sin fina skrift Avavikens historia. Först 111 år senare kommer en nybyggare till platsen och 1774 blir Avaviken ett bergfrälsehemman under Nasafjällsbolaget.
Inloppet till Avaviken. Platsen ligger strategiskt vid Storavans syd-östliga spets. Under Nasaepoken hade platsen en stor beydelse. Så länge som passagerartrafik i med båt pågick var Avaviken en plats som många resenärer passerade. 1886 och 1893 är startår för ångbåtarna Signe och Carl XV att trafikera Storavan och Uddjaur. 1901 kom F O Bremberg. Signe bogserade timmer på dom stora sjöarna fram till 1937. Jöns Pedersen, en av de två som fann malmen i Nasafjäll 1634, fick bland annat som belöning ett hemman i Avaviken.
Anders Vikström, Skogsstyrelsen, och Annika Lidström, som arbetar som hälsoinspektör i Arvidsjaur kommun, kom till Avaviken. Fin vandring längs med åsar efter Avaviken. Balkaberget med Holmträsket i förgrunden. 28 Kavelbro i myren Hur gick Nasaleden genom Arvidsjaurs skogar? Hur skulle jag hitta den gamla leden mellan Avaviken och Glommersträsk? Jag började ringa runt. Till sist kom jag fram till en entusiastisk person, Annika Lidström. Hon berättade om att det fanns en märkt led och att den som bäst kände till detta var Anders Vikström på Skogsstyrelsen. Fem år tidigare hade de fått medel för märkning av Nasaleden. Inspirationen hade kommit från Västerbotten och det arbete som gjorts med leden från Missenträsk till Forsbacka. Den första sträckan från Avaviken till Sundsnäs bjöd på lättsam vandring efter stigar och småvägar. Kan verkligen rekommenderas! Lunch intogs i Storberg med en fantastisk utsikt över sjön Jertajaur. Några kilometer efter Storberg tappade vi däremot bort de gröna markeringarna. En torr skog av kontortatallar bjöd på en verklig utmaning. Det var vindstilla och varmt. Bromsar i hundratal kretsade kring våra huvuden. Så kom belöningen. Gamla kavelbroar! Dessa hade jag bara sett på bild tidigare. Nu låg de där i myrlandskapet som en påminnelse om en annan tid. Min fantasi sattes i rörelse när jag tänkte mig vandrare, kanske med renar, hästar och packning, som passerat. De hade troligen haft skor av läder eller kanske inga alls. Kläder av vadmal och skinn. Var hade de övernattat? I kojor? Kunde de äta tillräckligt? Själv hade jag inte bestämt något för natten. Det oroade mig inte alls bara jag kom bort från de här läskiga bromsarna. Dessa flygfän och mygg hade med all säkerhet funnits redan då, på kavelbrovägarnas tid.
Gamla kavelbroar vid Ytter-Stormyran efter berget Dobmake. De kan ha gjorts på 1640-talet, men också senare. Ibland har nya anlagts på tidigare befintliga. Kavlarna är i allmänhet runda, ibland kluvna. Per André skriver i sin bok Nasafjällsvägen 1771 1810 om hur myrarnas syrefattiga humusvatten bevarat många kavelbroar fram till vår tid. André, som tidigare arbetat för domänverket, hittade i sin undersökning 33 stycken med en sammanlagd längd av 2,5 kilometer. Han avslutar sin skrift från 1987 med en uppmaning om att mer noggrannt uindersöka kavelbroarna längs med Nasaleden: De bör bevaras som minnesmärken över en märklig färdled.
Såsom jullen följer skutan Redan olikheten i de båda socknarnas dialekter är högst frappant. Klädsel och levnadssätt äro likaledes ganska olika. Med ett ord: Arjeplog har med Arvidsjaur föga gemensamt. Så skrev Petrus Laestadius 1831. Han fortsätter på ett underhållande sätt: Vart det stora Skellefteå drar fram, dit följer Arvidsjaur, såsom jullen följer skutan. En arjeplogare skulle hålla med, trots att det i modern tid flyttat många plassare till Arvidsjaur. Vad är då skillnaden idag? Jag tänker på vad en barndomsvän sa till mig: Det mer ordning i Arvidsjaur! Se bara hur fint det är längs med Storgatan. Här är bättre service, ja, allt är liksom mer organiserat. Hon kunde ha tillagt mer civiliserat. Jag skulle ha förstått henne, utan att någon av oss, skulle ha nedvärderat vårt ursprung. Arjeplog är som sagt eljest. Laestadius skrev så här om Kyrkholmen i Arjeplog: Som oim någon släppt ned en bråte ved och det har blivit hus. Ett sammelsurium! När oordningen breder ut sig i mitt liv brukar jag tänka på just detta. Detta arv av oordning... Å andra sidan kunde jag ju lika gärna ha försökt efterlikna min mammas ordningssamma livsstil. Egentligen går det en osynlig gräns mellan de två inlandskommunerna som är kulturellt, språkligt och historiskt betingad. Inflyttningen till och befolkningsutvecklingen i Arjeplogs socken uppträdde på ett helt annat sätt än i Arvidsjaur. Det hade bara delvis med Nasafjällsepoken att göra. 30 När Arvidsjaurs nybyggare i huvudsak är svenskar från kustområdet, är de i Arjeplog samer. Geologen Gunnar Hoppe skriver att kolonisationsområdet Arjeplogs socken 1738 endast hade fyra nybyggare i tre bebyggelseenheter. En av nybyggarna var svensk. Detsamma konstaterar Erik Bylund i sitt noggranna arbete om koloniseringen av det inre lappland. När det gäller språket visar Sigvard Wallströms avhandling från 1943 att arjeplogsmål har mer likheter med språken från Ångermanland och Umedalen än från städerna vid östkusten. En intressant omständighet är också att samiska var minst lika vanligt som talat språk i min hemkommun fram till mitten av 1800-talet. Hur tragiskt är det inte idag när bara 25-30 personer kan detta språk, arjeplogssamiskan? Den skiljer sig från den mer utbredda lulesamiskan. Arjeplog. Arvidsjaur. Tänk, så uppfriskande det skulle vara om folk söderut lärde sig skillnaden på de två orterna? Eller tänk om vi slapp de retsamma retursvaret Ascheplog! när man berättar för en kustbo var man är ifrån? De från Piteå och Skellefteå är av någon anledning värst när det gäller att försöka hitta på någon lustighet. Jag vet hur det känns att vara regional underklass. Utbildningsmässigt var det, som ett exempel, så på 1970-talet. Men en arjeplogare behöver verkligen inte skämmas. Aldrig mer ska jag, som när jag var ung, behöva känna att jag inte har någon egen spännande historia. Vår historia är, ja vad ska man dra till med? Världsunik!
I hjortronlandet: Kaka med hjortronsylt, Sara Lidmans favoritefterrätt. Detta bjöds i Missenträsk när jag och mina två medvandrare från Glommersträsk kom. Vilket fint mottagande! Välkomstkommittén i Missenträsk var ett härligt gäng. När vi senare under hösten, den 19 november, arrangerade en träff i byn kom närmare åttio personer. Vilket intresse för bygdens historia! Ned i mossan med en stor tuva med linneor. Man blir alldeles matt av den milda doften. Jag somnade nästan... men tack vare myrorna kom jag snabbt på benen igen. De kan bitas rätt så tufft, men det visste ni väl redan? Ännu någon vecka eller två innan hjortronen syns på myrarna. En gång i tiden betydelsefulla vägar. Nu nästan igenvuxna. 31
Irene Lundmark, med rötter i Tjärnheden, gjorde sällskap med mig en halv dag, till Myrtrsäk. I vanliga fall bor hon i Göteborg. I Abborrträsk finns Sara Holmberg som driver Natursafari. Vilken fin verksamhet! De har fisketurer, bäverspaning och kan erbjuda övernattning i en kåta vid Eliasro. De hoppas att de som köpt den den gamla (stora) skolan i Abborrträsk ska komma i gång med sin logiverksamhet för det behövs mer logi för besökare. Hos Sara och hennes familj bjöds jag på husrum och middag. Jag fick nya sockor. 32 Inlandsisens spår I ett kvadratmil stort område, Tjärnheden, ligger ett märkligt landskap. Många små sjöar, därtill på olika höjd. Åsar emellan. Anledningen var inlandsisens stora isblock som smälte ned långsamt och formade, det som sedan skulle bli, stora vattenfyllda gropar, eller snarare småsjöar. Tjärnheden är Sveriges största dödisområde med närmare fyrahundra sjöar. Vid Eliasro finns gammelskog bevarad och här hittar man också många lämningar av Nasaleden. Ovala markeringar har gjorts på kraftiga tallar, på vardera sida. Här finns gamla samiska marker med härdar och barktäckt på tallar (barkens finare del som användes till föda). I nutid pågår renskötsel inom Mausjaure sameby och en renhage finns intill Pellobäckens naturreservat. Området var tidigare lappskatteland med namnet Sejejaur (idag mer exakt kring Häbbersträsk och Skatträsk). Det är inte alldeles enkelt att finna Nasaleden mellan tjärnar och åsar. Jag skänker en tacksam tanke till Arjeplogs orienteringsklubb där jag lärde mig kompass och karta som ung. (GPS-funktionen i min mobil ska jag upptäcka senare). Från morgonens marsch från Nyvall är det första siktet inställt på att komma till Myrträsk, en by vars nybygge grundades från Finnfors. Här vinkade det trevliga sällskapet Irene Lundmark adjö. Vandringen fortsatte genom obebyggd terräng fram till Brännberg och sedan asfalt, det vill säga väg 95 eller något som kändes alldeles välbekant Silvervägen. Silver... Nasa går igen.
Tjärnheden med sina små sjöar. Ett mycket fint område att upptäcka. Dåtiden GPS: Gamla färdledsmarkeringar finns kvar på tallarna. Annika Lidström visar. 33
För femhundra år sedan finns det beskrivet hur man fiskade abborre och gädda i sjön. Den torkades ofta och delar av fångsten gick till skatt. Idag är Granbergsträsk främst ett uppskattat sommarviste. En mycket vacker omgivning! Granbergsträsk. Vid det första nybygget 1637 fanns ingen odlad jord, däremot hade man 1 föl, 1 ko, 1 kalv samt en ung get (från boken Bönder och gårdar i Skellefteå socken 1539-1650). Var tog leden vägen? Jag vandrade runt en del i Granbergsträsk innan jag fann den. Här en skylt som pekar rätt in i slyskog. Men med hjälp av en karta ordnade sig allt. 34 Under en gran i Granbergsträsk Nu närmade jag mig Granbergsträsk. Inget sällskap sedan förmiddagen. Det var det snart kväll och någonstans hörde jag röster, barnskratt och musik. Plötsligt drog molnen ihop sig ett skyfall. Regnet piskade ned och strömmade efter den breda stigen. Innan jag hann bli dyngsur hittade jag en plats under en stor kraftig gran. En halvtimme senare lyste solen igen. I Granbergsträsk fanns tidigt ett nybygge, redan 1636, vilket innebar att de första Nasafjällsvandrarna passerade en gård här. Två år fanns en namngiven person här, Olof Andersson Finne. Namnet säger att han borde ha haft finskt ursprung. Men byn nämns också tidigt som fjällträsk, redan 1553. Det var bönder från Bodan och Medle som tog sig hit. Fiskeperioden pågick mellan påsk och midsommar. Det var under fiskeleken. Hur bodde de då? Inte under en gran i alla fall, men kanske i kojor eller enklare boningar? Det är först 1739 som personer som på allvar etablerar sig i byns sluttning mot sjön. Det var soldaten Tomas Andersson och hans familj från Finnfors. Den finska invandringen till Västerbotten har skett i olika etapper, men aldrig i några större mängder. Under en hundraårsintervall från 1539 fanns det enligt myndigheter 26 personer och de flesta hade med Finne i sina namn. Den första nybyggaren i Granbergsträsk, 1636, kastade in handduken efter två år. Det måste ha varit svåra tider. Utskrivningarna till krigen utarmade arbetskraften och svälten, eller oron för att inte ha tillräckligt med mat, var ständigt närvarande.
Västerbotten hade en expansiv period under slutet av 1400-talet och början av 1500-talet. Jakt, fiske och handel gav avsättning. Birkarlarna är få i Västerbotten, och de få som finns tillhör Piteå lappmark. De idkar handel med samerna, framför allt skinn. Nya gårdar med odling etableras. Men Sveriges krig bidrar till ekonomisk nedgång. Från 1621 fanns det ett system med rotar. Var tioende man, senare var femte, över 15 år tas ut som knekt. Man kunde undgå utskrivning om man betalade någon annan att åka. Rotarna rekryterades också bergsknektar som skickades till Nasafjäll. Regnet har upphört. Granbergsträsk 10 juli 2010.
Rune Holmgren och Ingegärd Björk slog följe sträckan Hornsträsk till Klockträsk. Här vid en återskapad kavelbro vid Kvarnbäcken där legenden säger att Drottning Kristina red på en häst. Men tyvärr stämmer den inte. När den här sträckan byggdes var hon redan död och dessutom besökte Drottning Kristina aldrig norra Sverige. I bäcken syntes spår av den gamla kavelbron. Natursköna Kvarnbäcken. Här kan man bland annat se orkidén nurnan växa. Rune Holmgren hoppas på fler vandrare längs med leden. 36 Geografi och Blåkullafärd Ju närmare kustområdet jag vandrade, desto mer tänkte jag på det geografiska avståndet och vad det innebar. Fjällnaturen och dess kärvare klimat låg flera dagsmarscher bort. Nu var det grönare, mer frodigt och varmare i luften. Två och tre generationer tillbaka var det sällsynt att man gjorde en resa till kusten. Om man ändå skulle skaffa varor gjordes det lämpligast vintertid när man när isarna var farbara och eller så tog man skidorna. Skulle man frakta varor på 1600- och 1700- talen måste man, om man inte själv var same, anlita samerna med sina ackjor, dåtidens snallare körkarlar. Det var i stort sett bara i kustområdet som man utnyttjade hästskjuts. En och annan äventyrare sökte sig till fjällområdet och röjde ny mark. Men det var först 1901 som den första vägen öppnades till Arjeplog. Den gick via Långträsk, Allejaur och Radnejaur. Den första bilen åkte vägsträckan så sent som 1912. Arjeplog var länge en av landets mest isolerade orter. Kunskapen om andra platser var begränsad. Petrus Laestadius skriver 1831 hur han irriteras över Stockholm ser på Lappmarken, en fjärdedels yta av Sverige: Men hela den del af Lappmarken, som lyder under Vesterbottens län, har med Gelleivare lika litet beröring som Småland eller Vestergötland med med Dannemora. Men han påpekar också att folken i till exempel Arjeplog inte känner till platser i norr: I Arjeplog har man aldrig hört talas om Karesuando, så att, när min bror skulle flytta dit, himlade sig Arjeplogs Lapparne deröfve, nästan som en Blåkullafärd till verldens ända.
Nasaleden passerar Klockträsk. En vacker by intill sjön Klockträsket. Här passar en simtur bea! Näckrosornas långa stjälkar snor in sig i benens simtag. Rune Holmgrens barnbarn metar abborre. Byn ligger en mil nordväst om Bjurvattnet och det första nybygget utsynades 1776 av Lars Jonsson. I boken Skellefteå socken 1650 1790 kan man läsa om denne nybyggares förutsättningar. Till fördel hörde fin skog. Det fanns gott om tall- och granskog.
Kvällen innan en möteskväll i Glommersträsk. Tjugofem personer kom för att lyssna till berättelser om Nasaleden. Eric Forsgrens film hade åter visats. Nu var jag framme i Jörn. Fötterna var enormt ömma. Nasaleden går över Skidträskbron. Vandrarhemmet var stängt i Jörn. Åk till järnvägstationen, där kan jag sova, sa jag till taxichauffören Carl-Hugo Granberg. Absolut inte! sa han och erbjöd mig ett rum på taxistationen. Carl-Hugo visade sig vara barnfödd i Arjeplog. 38
Så tacksam jag kände mig när en bro var gjord över bäckar och myrmark! Här fanns en vilja att underlätta resan för andra. 39
Många gruvor i området. Det ger många arbetstillfällen! Ytterområdet av det nya sandmagasinet i Hötjärn. Vägen läggs om. Här kroknade jag. Beställde en taxi. Nästa dag återvände jag till samma plats för att fortsätta. Vilken lycka med de ljusa nätterna! Utsikt från det gamla brukshotellet i Boliden, annexet. Jag lyckades få det sista rummet för natten det var någon som inte dök upp. 40 Gruvor, krig och orättvisor Malmhistorien tar tidigt fart i Västerbotten, till och med före Nasafjällsepoken. Bergsbruk startade i Kågeträsk på 1620-talet, när man försökte utvinna koppar, och i Bygdsiljum på 1630-talet. Det innebar att flera smeder senare tjänstgjorde i Nasafjäll och Silbojokk och i Kvikkjokk, en gruva som startade 1660. Det var inte bara till krigen som unga män tvångsrekryterades alltså, utan även till gruvorna. Staten och prästerna gjorde gemensam sak. Så här långt på vandringen tänker jag på alla de unga människor som gick förlorade. Det var inte bara samer man utnyttjade för skjutsar av malm, här fanns en stor arbetskraft som med all sannolikhet önskade sig en annan plats i tillvaron. Min tidigare bild av arbetarnas villkor nyanseras till att även gälla andra gruppers plågor. Samerna var av staten befriade från krigstjänst och gruvarbete (med några få undantag). Västerbottens byar som jag nu vandrade igenom, och deras befolkning, hade betalat ett högt pris för krig och riskfyllt gruvarbete. I början av 1600-talet fanns också andra drastiska sätt att försöka hålla befolkningen i Herrens tukt och förmaning. I Hedensbyn avrättade till exempel 1638 en kvinna, Elsa Clemetsdotter, för dubbelt hor. Året efter stupade hennes man Olof Nilsson i krigets Stettin. 1622 fick tinget i Stämningsgården fallet med bonden Nils Sunesson som hade fått barn med sin piga Maria Persdotter. Paret dödade det nyfödda barnet för att undkomma skammen, men någon kom på dem. Året efter avrättades både bonden och pigan. Så kunde också tillvaron se ut i det tidiga 1600-talets norr, i dåtidens hederskultur.
Bjurvattnet mot kvällen. Här har byföreningen intresserat sig för den historiska Nasaleden. 1991 högg man upp vägen, restaurerade gångbroar och satte upp skyltar. De skriver: Vägen var egentligen bara en stig, framkomlig för gående samt rid-och klövjehästar. Över myrarna fanns det kavelbroar. I Bjurvattnet rekryterades också bergsknektar. En av dem, Olof Eriksson, var i Nasafjäll 1642-1644. Han var i sin tur lejd (betald) av Anders Persson i byn. Ytterligare en var Anders Jakobsson 1643-1644 som också skrevs ut i någon annans ställe.
Anders Björk, som engagerat sig för den märkta leden, hittar skyltar och informationstavlor i ett dike. Hötjärnsdammen färdigställs. Vandringsleden Nasaleden är sammanlagt 78 km lång. Nasaledsföreningens tavla för den kommande sträckningen låg här. Hötjärnsdammens vägar har fina yttermarkeringar i form av stora stenar. Överraskande snyggt mitt i det stora industriprojektet! 42 Som ett historiskt minne En varm sommardag, lördag. Boliden Mineral håller på att färdigställa sitt nya sandmagasin i Hötjärn. Men just idag ligger allt stilla. Flugor surrar, en gök gal och ikväll ska jag nå Forsbacka. Just här, vid sandmagasinet, passerade Nasaleden. För att inte gå vilse visar Anders Björk hur jag ska ta mig vidare bland de nybrutna vägarna vidare till Bruträsk. Om han bara kunde skulle han gärna gå med, men benen säger stopp. Han har tidigare haft en arbetsperiod i Laisvalls blygruva och vi diskuterar industriminnen. Sådant är viktigt, enas vi om. Men, på egen hand går jag vilse efter Hötjärn och söker efter brandgula N på tallarna. Det måste vara ödets ironi. Gruvbolaget, som haft så starka intressen längs med 1600-och 1700-talens leder till Nasafjäll, kan alltså inte flytta några skyltar så att leden upprätthålls... Nasaledsentusiasterna i Västerbotten tror knappt sina ögon. Men de säger tålmodigt att allt kommer att återställas. Kanske nästa sommar. Men skriv gärna om det här! uppmanas jag. I vår nya tid tycks det historiska intresset som bortblåst. Kanske inträffade den nya tiden just 1999? Jag funderar över detta när jag vandrar längs med det enorma sandmagasin som nu tar form. Egentligen handlar det bara om struntsummor som skulle kunna skjutas till för att en vandringsled ska kunna existera och locka besökare. Samma irritation känner jag inför de arkeologiska utgrävningarna längs med de stora sjöarna i min hemkommun Arjeplog. Det var regleringarna som