Ann-Britts trädgård en lisa för kropp och själ Christina Fryle text och foto (där annat ej anges) 1 I Ulvsby, en mil norr om Karlstad (zon 3) har Ann-Britt Höglund sin stora och innehållsrika trädgård. 2 1. Vår i lunden med mattor av porslinshyacinter Puschkinia scilloides och nunneört Corydalis. 2. Ann-Britt Höglund 140 Gruset knastrar under fötterna när man går längs den långa breda gången. Fågelkvitter och stråk av rosendoft. Det faluröda huset har den stolta och självklara resning som är så typisk för de gamla uppsvenska gårdarna. Som beskyddande armar sträcker vårdträdet, en ek, sina knotiga grenar mot den ena gaveln. Det kan knappast bli mer lantligt ursvenskt. Den generösa skalan frammanar bilden av en stor familj med barn, hund och kanske en huskatt som lapar sol på förstukvisten som naturligtvis är inbäddad i lavendel och rosor Bilden är statisk. Tiden har inte stått stilla sedan huset byggdes anno 1860. När Ann-Britt flyttade in 1975 var det visserligen med hela familjen. Men numera huserar hon här ensam, och allra helst uppslukad av något av alla sina projekt i den stora trädgården. Med 5 000 kvadratmeter tomt behöver hon aldrig vara sysslolös och borde somna ovaggad på kvällen. Nej, skrattar Ann-Britt, jag har ofta svårt att somna för att tankarna mal kring olika planer i trädgården. Jag vill gå ut genast och sätta idéerna i verket! Dagarna är ofta för korta, och när den ljusa tiden på dygnet inte riktigt räcker till plockar Ann-Britt faktiskt fram pannlampan. Ett trädgårdstillbehör förbehållet de riktiga fanatikerna. Det måste vara det genetiska arvet som gör sig påmint. Mina föräldrar jobbade på ammunitionsfabriken Zakrisdal. När mamma kom hem efter sina långa arbetsdagar låg hon och rensade i rabatterna på kvällarna. Jag fattade aldrig hur hon orkade och tyckte så synd om henne. När jag själv blev ensam här var mamma mycket hemma hos mig. Och vid 10 11-tiden på kvällarna kom hon ut och sade Kom in och lägg dig nu, du sliter ju ut dig!!. Jag är alltså precis lika gränslös som hon eller tio resor värre. Men det är ju så himla roligt! Proportionerna mellan en trädgård, ett hus och dess ägare är inte given. Jag minns första gången jag besökte Ann-Britt. Hur trädgården liksom förvred mitt tidigare intryck av henne. Ibland hittar man en stor jätte till karl i ett miniatyrlandskap. Här upptäckte jag att den ensamma spensliga kvinna, som jag dittills uppfattat som elegant, försynt och snudd på bräcklig, uppenbarligen hade en envetenhet och styrka som inte kunde anas på utsidan. Skenet kan verkligen bedra. Från början var trädgårdsintresset mera måttfullt och fokus låg på grönsaksodling. Men ett samtal med Gudrun Eldh, god vän och dess-
Foto: Owe Jaktlund utom landskapsarkitekt, om hur tomten skulle kunna användas blev en vändpunkt. Efter samtalet tog Ann-Britt en vända med hunden. Idéerna började snurra. Hon funderade och funderade. Sedan gick hon hem och började gräva och har sedan aldrig slutat. Det allra första som kom till var en rund rosenrabatt med timjanbotten, rakt i blickfånget inifrån köksfönstret för att ha något vackert att vila ögonen på under köksbestyren. Ann-Britt lade slipers i bakkanten, men blev ändå inte riktigt nöjd. Det behövdes en fond också. Kvickrot, brännässlor och älggräs dög inte. Nu finns där en rabatt med höga blommande perenner och bakom dem kaskader av klematis på spaljéer [6]. De stora rosenbuskagen bildar ett väldoftande rum med en spegelblank näckrosdamm och en sittplats i solen. En nordmannsgran med utbrett växtsätt, Abies nordmanniana Golden Spreader gömmer sig diskret i partiet under sommaren för att när allt annat har vissnat ner på vintern lysa så kraftfullt guldgrön att det syns ända in i köket. Steg för steg flyttade Ann-Britt fram positionerna. Lade under sig mer och mer av trädgården, ofta med en medveten koppling till hur det skulle se ut från olika fönster i huset. Trädgårdsarkitektens idéer har hon inte precis följt. Det viktiga var att tankeprocessen fick fart. Tomten är visserligen inte kuperad men 4 den är inte heller så lätthanterlig som den ser ut vid första ögonkastet. Berggrunden ligger ytligt på många ställen och det går därför inte att bara göra en plan och sedan hålla sig till den. Besluten får fattas med spaden i hand allt efter 3 hur grävandet framskrider och berget ger sig till känna. Dessutom har inlandsisen dragit med sig en hel provkarta på olika sorters sten som ligger överallt på tomten. Men det ytliga berget har inte bara varit en be- 3. I juli är lundpartiet som en djungel... 4....med trolska vattenspeglar och mossiga berghällar. 141
5. Lundområdet i maj. 6. På spaljéer i rosengårdens bakkant klättrar den ljusblå Clematis durandii, violklematis och mörkvioletta Clematis Romantika (storblommiga gruppen). 7. Rosablommig skenhortensia Schizophragma hydrangeoides Rosea 8. På ekens gamla stam klänger sig skenhortensiorna fast. 142 5 6 7 8 gränsning. I det stora lundpartiet har Ann-Britt grävt fram de mest fantastiska stenhällar under lager av gräs, jord och vildkörsbär. De utgör nu botten i ett helt dammsystem [4]. Genom det klara vattnet framträder bergets naturliga skålar och räfflor ännu tydligare. Redan i mars, långt innan trädens lövverk silar ljuset, lockas fjärilarna till lundens buskage av Daphne mezereum f. alba den vita tibasten [se omslaget]. Snart täcks marken av lökväxter, treblad Trillium, nunneört Corydalis, förgätmigej Myosotis och andra vårens budbärare [1]. Senare på säsongen skimrar luften grön och syrerik och växtligheten blir nästan tropiskt frodig. En värmländsk regnskog [3]! Stommen är tacksamma bladväxter som hostor, ormbunkar, feberrot Triosteum, sockblomma Epimedium, alunrot Heuchera och silverax och trolldruva Actaea, tillsammans med vägvinnande marktäckare och pålitligt blommande perenner som rutor Thalictrum, gillenia, stjärnflocka Astrantia och nävor Geranium. En stor tomt behöver en lättodlad bas som kan kompletteras med de mer exklusiva växterna. Överallt under vackra lönnar, skenkamelior Stewartia, magnolior och katsura Cercidiphyllum sträcker kobrakallor Arisaema upp sina eleganta kolvar och hölsterblad. Bergvallmon, Meconopsis, frodas i den svala fuktiga atmosfären och för att kunna se upp i de skyhöga drottningliljornas (Lilium superbum) lysande apelsinfärgade trattar måste man luta huvudet bakåt. Vatten samlas i fickor i berget, men växtkraften beror inte bara på den goda tillgången till fukt. Ann-Britt tycker också om att arbeta med jorden. Den befintliga mjälan och lerjorden var ganska tung och kompakt. När hon började jobba med trädgården fanns det flera stall bland grannarna. Med en lånad kärra körde hon hästdynga och under många års odlande har humuslagret successivt ökat. Jorden har funnit sin balans och växterna har svarat med att må bra. Den frodiga miljön ser ut att vara rena himmelriket för mördarsniglar, men trots att Ann-Britt handlar växter varhelst hon kommer åt på riksmötenas stora växtmarknader, resor med trädgårdsvänner till Tyskland, Danmark och Holland och via beställningar från England så har spanjorerna ännu inte invaderat. Men snäckor och åkersniglar är också glupska. Det blir en varsam balansgång mellan yppig grönska med marktäckare som binder ihop planteringarna och behovet av en viss utrensning så att sniglarna inte får alltför mycket att gömma sig under. När trädgårdsintresset började spira sade Gud-
run Eldh att Ann-Britt måste gå med i Trädgårdsamatörerna: Så att du lär dig något! Det är 20 år sedan nu. Det dröjde inte länge förrän hon blev Värmlandskretsens sekreterare. Under flera år var hon dessutom programansvarig. År 2009 tog hon plats som sekreterare i riksstyrelsen, där hennes noggrannhet och goda humör har varit en stor tillgång för föreningen. För mig blev det livet före och efter, säger Ann-Britt. När man går med i Trädgårdsamatörerna blir det plötsligt så himla roligt alltihop. Generositeten, vänligheten, entusiasmen som strömmar emot en. 1998 deltog hon på sitt första riksmöte (i Örebro) och har sedan dess inte missat mer än ett par möten. Och trots att trädgården bara precis var påbörjad och hon var alldeles ny som medlem hade hon själv visning när Värmlandskretsen 1999 stod som värdar för riksmötet. Sedan dess har det blivit många trädgårdsvisningar för både kretsmedlemmar och andra trädgårdsgrupper. Under ett antal år var det bara ett fåtal i kretsen som vågade visa upp sina trädgårdar, men i år har många nya äntligen öppnat sina grindar till stor förtjusning för besökarna. AnnBritt brukar också vara med på konstrundan vid pingst. Då kan det komma ett par hundra personer per dag. En helt annan sorts människor än de som dyker upp på en vanlig trädgårdsvisning. Vi fortsätter vår vandring runt i trädgården. Stannar till under den stora eken nära huset [8]. Två olika skenhortensior, den vanliga vita, Schizophragma hydrangeoides och den rosablommiga Rosea [7] är planterade vid foten av den och gör nu sitt bästa för att strypa den från var sitt håll med sina tentakler. De första åren blommade skenhortensiorna ganska rikligt men nu nöjer de sig med att bara målmedvetet klättra allt högre. Några av ekens grenar visar skador i topparna. Om omfamningen inte ska få dödlig utgång är det snart dags att plocka fram sågen och ta itu med inkräktarna. Det är befriande att se att Ann-Britt inte tvingar trädgården att underkasta sig husets tidsepok och stilideal utan låter sin egen odlarglädje få styra. De stora gräsmattorna ger visserligen huset luft och rymd och kring farstubron väller verkligen lavendeln ut över gruset tillsammans med rosor och purpurklätt Lychnis coronaria. Men i de övriga rabatterna är växtvalet brett utan ängsliga tillbakablickar till 1860. Överallt syns prov på smakfulla färgkombinationer, ibland mjukt ton i ton, ibland i nästan hisnande interaktioner som ändå lyckas landa i en harmonisk helhet. Som den storblommiga djupt violetta klematisen Royal Velours famnande en lackröd lilja med ryskt ursprung [11]. Det är förresten liljor överallt i Ann-Britts trädgård, så friska, höga och rikblommiga att 9 9. Farstubron ljuvt inbäddad i lavendel, rosor och purpurklätt. 10. Den röda ryska liljan, förmodligen en tigerlijehybrid, sprider sig runt i trädgården. 11. Här i sällskap med klematis Royal Velours. I bakgrunden purpurklätt, Lychnis coronaria. 10 11 143
12 12. Utsikten mot Frödings Alsterdal ramas in av Elaeagnus Quicksilver, smalbladig silverbuske, hostor, bland annat den klassiska gulgröna Gold Standard, storramsens, Polygonatum multiflorum, bågformade gröna plymer och vidjehortensian Hydrangea arborescens Annabelle. 144 jag börjar fundera på om jag inte borde ge upp mina egna misslyckade försök till liljeodling. De ynkliga rester som blir kvar när liljebaggarna kalasat färdigt på våra liljor är bara deprimerande. I ett hörn av trädgården har Ann-Britt samlat många dvärgbarrväxter, rododendron och andra utvalda mindre buskar. De är planterade så att färger och bladformer kontrasterar fint mot varandra. Ja, ett tag tyckte jag att allt bara var en enda grön röra, skrattar Ann-Britt. Nu försöker jag sätta växterna så att de samspelar. Inte bara de blommande växterna i rabatterna utan även buskar och träd. Insprängda lite överallt i trädgården finns gulbladiga växter som sprider glimtar av solsken också den mulnaste dag. Även silverfärgade blad lyser upp här och där. Däremot är det inte så många rödbladiga växter, som kan kännas lite mörka och dystra om de blir för många. Men det finns ändå plats för några undantag. Som en ovanligt vacker fröplanta av den mörkröda smällspirean Physocarpus opulifolius Diabolo. Skimrande i guld, koppar och brons påminner Ann-Britts planta om de nya lite ljusare formerna som dykt upp i handeln under senare år. Framtiden får väl utvisa om den kanske till och med är bättre än de. Den är i alla fall nyss flyttad till en bättre plats där den ska få visa vad den går för. Spontana överraskningar av det slaget dyker upp i alla trädgårdar där man samlar på sig många olika växter. En rosenpion har korsat sig med något annat och fått en avkomma med djupt röda väldigt vackra blommor. En annan spännande pion, inköpt under en resa till Holland, överlevde visserligen inte så många år men fröplantorna som dök upp efter den bjuder på ett fascinerande bladutspring i mörkrött. Nu när buskar och träd har vuxit till sig är AnnBritts trädgård under sommarhalvåret ganska sluten åt alla håll. En alldeles egen grön värld. Men mot söder ramas utblicken mot Frödings Alsterdal in av en mycket vacker plantering [12]. Även här är färgskalan noga genomtänkt i silver, blågrönt och lime. Strax intill har ännu en bit av berget börjat friläggas och stenar i olika storlekar ligger i högar. Det ser ut som ett väldigt tungt arbete, och jag kan inte låta bli att fråga om Ann-Britt verkligen gör allt detta själv, med handkraft? Ja, i princip allt. Det har hänt att jag fått ett handtag då och då. Men när sonen för många år sedan inte ville hjälpa till gav jag honom ett par grisar som grävde och bökade här en hel sommar. Någon gång har jag stått här och tittat mig omkring och tänkt. Har jag gjort allt det här!?
13 Hur har jag orkat? Men jag har snart gått runt alltihop nu. Fast det tar ju en del tid att sköta det också. Förut har jag bara gjort det som är roligt. Men nu har jag börjat tänka lite mer på att jag ska klara att sköta det också. Det hade jag inte en tanke på förut. Första steget var att ta tag i det här med kanterna, som kräver mycket skötsel eftersom det blir åtskilliga meter i en så stor trädgård. Med inspiration från Stadsträdgården i Karlstad köpte Ann-Britt 72 meter järnkant (5 mm) som hon grävde längs den långa grusade infarten. I kanterna mot odlingsbäddarna ligger sten för att separera dem från gräsmattan. Att slå ihop flera mindre rabatter till några få större har också minskat antalet kantmeter. Det ger dessutom trädgården lite mer lugn och harmoni. När Ann-Britt är på trädgårdsbesök tittar hon alltid lite extra på olika lösningar för de praktiska ytorna. Idéerna samlas på hög och nya visioner tar form. Hon fullkomligt bubblar över. Kanske en avskärmning med pelare vid den gamla köksträdgården. Med en slå upptill. En vägg med plasttak där intill hönshuset och en arbetsyta bakom. Och ett växthus förstås! Hortensior är fina, så ett parti med bara azaleor och hortensior skulle vara härligt. Planerna tar aldrig slut. När jag slutar jobba i trädgården på kvällen 13. Som ett guldgult fyrverkeri tronar bunkestarren Carex elata Aurea i den största perennrabatten omgiven av bland annat Hosta Krossa Regal, martorn (Eryngium) och i framkanten överblommad koreansk plymspirea, Aruncus aethusifolius. 14. Det finns gott om klematis i Ann-Britts trädgård. Ofta får de klättra i levande och döda träd. Här är det den ljusrosa Hagley Hybrid som klänger i ett flerstammigt glanskörsbär, Prunus serrula. 14 går jag runt och funderar och tänker hur jag ska göra här och ser vyer. Trädgården har läkt min själ på sätt och vis. Den behövs för att jag ska må bra till både kropp och själ. Jag får vara utomhus, röra på mig och koppla av allt grubbel och bara vara. 145