Sundbyberg 2006-10-12 Vår referens: Ylva Branting Diarienummer 22 2006 Finansdepartementet Rättssekretariatet 103 33 Stockholm YTTRANDE ÖVER BETÄNKANDET (2006:48) BIDRAGSBROTT Handikappförbundens samarbetsorgan, nedan kallat Handikappförbunden, är ett partipolitiskt och religiöst obundet samarbetsorgan för rikstäckande handikappförbund. Vårt mål är ett samhälle för alla. Det samhället präglas av solidaritet, jämlikhet och full delaktighet för alla människor. Handikappförbundens samarbetsorgan representerar 43 medlemsförbund med sammanlagt ca 480 000 enskilda medlemmar. Betänkandet har sänts ut till våra medlemsorganisationer för synpunkter. Sammanfattning av författningsförslaget Utredningen föreslår en ny straffrättslig reglering som omfattar offentliga bidrag, ersättningar och lån för personligt ändamål som beslutas av bland andra Försäkringskassan, CSN, länsarbetsnämnderna, kommunerna och arbetslöshetskassorna. Straffbestämmelserna tas in i en särskild lag som benämns bidragsbrottslagen. Uppsåtligt brott enligt den nya lagen förekommer i tre svårhetsgrader. Huvudbrottet benämns bidragsbrott. Den som lämnar en felaktig uppgift till en myndighet eller underlåter att anmäla ändrade förhållanden och därigenom ger upphov till fara för en felaktig utbetalning skall kunna dömas för bidragsbrott. Vidare finns ett ringa brott samt ett grovt brott som betecknas grovt bidragsbrott. Dessutom föreslås en utvidgad kriminalisering av grovt oaktsamma beteenden genom införandet av en särskild straffbestämmelse. Brottet kallas vårdslöst bidragsbrott och bestraffas med böter eller fängelse i högst ett år. 1
Handikappförbundens inledande synpunkter Handikappförbunden delar riksdagpartiernas strävan efter att säkra så att offentliga bidrag och förmåner endast ges till de personer som verkligen behöver dessa. Vi vill inte ha ett samhälle där personer fuskar och snor åt sig förmåner som de inte är berättigade till. Trovärdigheten för systemen måste upprätthållas. Vi tror dock inte att detta förslag är rätt sätt att lösa problemen. I den iver som finns kring att sätta dit fuskare riskerar våra parlamentariker att bli fartblinda. De personer som trygghetssystemen är byggda för blir misstänkliggjorda. Speciellt besvärligt är det för personer kroniska funktionsnedsättningar och de med osynliga funktionshinder. Detta har på senare tid visat sig på många sätt. Parallellt med att Försäkringskassan visar på minskade ohälsotal får vi inom handikappförbunden allt fler signaler om att personer som verkligen är sjuka ifrågasätts och faller genom samhällets skyddsnät. Många personer med funktionshinder har väldigt många myndighetskontakter, vilket naturligtvis ökar risken för att man någon gång fyller i blankett fel. Frågan som nu ska behandlas är i vilket läge felen är så grava att de bör kriminaliseras. Handikappförbunden tycker att uppsåt är en bra gräns för när en handling blir ett brott. Kring uppsåt finns redan bedrägeribestämmelser i brottsbalken. Handikappförbunden avstyrker förslaget om att oaktsamhet i form av att lämna felaktig uppgift eller att underlåta att anmäla ändrade förhållanden ska betraktas som ett brott. Ansvarsfördelning mellan myndighet och individ Många regler inom de namngivna myndigheterna är ologiska. Även då den enskilde tror sig göra rätt kan det bli fel. Myndigheternas språk är svårbegripligt och sättet att kommunicera är inte anpassat till mottagaren. Till alla de exempel som finns i betänkandet på hur folk fuskat kan man också lägga exempel på hur folk försökt göra sitt bästa men då det ändå blivit fel. En person som flyttat från föräldrahem till gruppbostad och meddelar adressändring till Försäkringskassan. Senare visar det sig att anmälan enbart noterats av den som handlägger bostadsbidrag. Handläggaren av vårdbidrag/handikappersättning får inte reda på detta och det blir felaktig utbetalning. Då personer med handikappersättning får ålderspension/ sjukersättning sänks handikappersättningen. Beslutet om sjukersättning fattas av Försäkringskassan och då tror naturligtvis den försäkrade att man inte behöver anmäla detta till just Försäkringskassan. Men jodå, då kan man fem månader senare få reda på att man ska betala tillbaka handikappersättningen då man undanlåtit att anmäla ändrade förhållanden. Försäkringskassan skickar brev hem till personer som uppbar handikappersättning för att de är svårt synskadade eller blinda. Breven med villkor för förmånen och information om vad som ska anmälas som ändrade förhållanden är ändå skrivna med vanlig text. Trots att anledningen till förmånen är just att personen inte kan läsa text. Att man blir återbetalningsskyldig är en sak man kan acceptera, även om det kan drabba låginkomsttagare mycket hårt. Det kan också tyckas försmädligt när man på ett annat håll 2
inom myndigheten känt till förhållanden. Men om dessa personer i framtiden ska betraktas som misstänkta bedragare som begår något brottsligt får det en annan dimension. Svårt inse vad som är fel Enligt lagförslaget gör den som får för hög ersättning eller anger felaktiga uppgifter sig skyldig till brottslig handling. Det rör inte bara de som är medvetna om att det är fel utan även de som borde inse att det är fel. Men många gånger är reglerna så ologiska att det är väldigt svårt att misstänka eller inse hur en handling ska tolkas. Exempel: Att man inte kan få vårdbidrag för det man förlorar i inkomst när man går ner i arbetstid. Det hänvisas ofta till föräldraansvaret. Men har man vårdbidrag och jobbar heltid och blir sjuk, då blir man sjukskriven på deltid eftersom att ta hand om sitt barn då räknas som arbete. Vårdbidrag räknas inte som SGI eller pensionsgrundande, men räknas som en inkomst om man söker socialbidrag. Har man aktivitetsersättning uppmanas man att vara aktiv och exempelvis delta i föreningsliv med olika uppdrag. Man gör upp planer på hur den bidragsberättige ska vara så aktiv som möjligt. Men när personen sedan fyller 29 år och aktivitetsersättningen ska omvandlas till sjukersättning inträder ett annat synsätt. Ideella uppdrag och föreningsengagemang ses då inte alls som hälsobefrämjande längre utan som en arbetsförmåga och ersättningen kan minskas eller dras in. En regel som kom nyligen säger att man nu kan få vilande sjuk- och aktivitetsersättning, inte bara för att prova på arbete, utan även studier. Men man kan bara studera på heltid. Detta trots att man tidigare fått sin sjukersättning beviljad med hel, trefjärdedels halv eller en fjärdedels ersättning. Ytterligare en ologisk regel eftersom många studier sker på halvfart eller deltid. Aktiviteterna inom aktivitetsersättningen ska syfta till att ge ett arbete men kan inte användas för yrkesutbildning. Man får inte ha körkortsundervisning som aktivitet, eller göra något som liknar rehabilitering trots att detta skulle vara aktiviteter som ger just arbete. Tillgänglig information Myndigheter måste vara mer noggranna med hur de enskilda bidragstagarna informeras om sina rättigheter och skyldigheter. Blanketterna måste vara tydliga och inte leda till missförstånd. Speciella hänsyn måste tas till personer som på grund av funktionshinder inte kan ta till sig information och eller fylla i blanketter på riktigt sätt. Det står i betänkandet att : Oaktsamhetsbedömningen måste vara individuell, dvs. man skall ta hänsyn till gärningsmannens egenskaper, intelligens och förmåga osv. Handikappförbunden vill påpeka att bristande förmåga att ta till sig information kan ha många olika orsaker. Kognitiva funktionshinder gör det svårt att förstå regler frågor på blanketter. Synskador gör att man inte kan ta till sig vanlig text utan det krävs tolkning av en annan person. Har man vissa fysiska funktionshinder kan det vara svårt att använda telefon eller tangentbord. Detta är mycket besvärande då myndigheterna i allt större grad använder sig av webbaserad information och inspelad information som förmånstagarna ska ta till sig via tonvalstelefon. Dyslexi, afasi eller koncentrationssvårigheter gör det också svårt att läsa in regelverk. Har personen dessutom en annan kulturell bakgrund och inte känner till hur det svenska samhället är uppbyggt eller myndigheternas olika ansvarsområden blir det ännu svårare. 3
Ett enögt perspektiv Känner man till vilka svårigheter personer med olika funktionsnedsättningar kan ha, känns skrivningen på sidan 109 föga inkännande och visar vilken oförståelse det finns från utredarens sida. Där står: Det bör kunna krävas att en förmånstagare i samband med en ansökan eller utbetalning tar del av information som lämnas eller att man åtminstone läser igenom blanketterna innan man fyller i dem /. / Trots det upplysnings- och utredningskrav som myndigheterna har måste således en stor del av ansvaret för att blankett fylls i på rätt sätt m.m. ligga på den enskilde förmånstagaren. Denna skrivning stämmer inte överens med den syn som förvaltningslagen står för. Hela betänkandet gör en ansvarsförskjutning från myndigheter till individer. Myndigheterna måste först bli mycket bättre på att följa förvaltningslagen. Skulle myndigheterna ta sitt informationsansvar på allvar skulle misstagen som görs av enskilda minska. Exempelvis vill vi lyfta fram 4, 5 och 7. Om att hjälp skall lämnas i den utsträckning som är lämplig med hänsyn till den enskildes behov. Myndigheterna skall se till att det är möjligt för enskilda att kontakta dem med hjälp av telefax och elektronisk post och att svar kan lämnas på samma sätt. Vid handläggningen skall myndigheten beakta möjligheten att själv inhämta upplysningar och yttranden från andra myndigheter, om sådana behövs. Myndigheten skall sträva efter att uttrycka sig lättbegripligt. Även på andra sätt skall myndigheten underlätta för den enskilde att ha med dem att göra. Det står ingenting i betänkandet kring vikten av att blanketter och information om regler nu ska utformas på ett pedagogiskt sätt som är anpassat till mottagaren. Man utgår enbart från myndigheternas perspektiv. Exempel på detta finns på sidan 111 i betänkandet. /./ det finns anledning att så långt det går söka anpassa det förmånsrättsliga regelsystemet till de kontrollmöjligheter som finns. Vidare står det: Att införa nya regler som man i praktiken inte kan kontrollera öppnar för missbruk och överutnyttjande. Blanketternas utformning kan möjligen också utvecklas i syfte att underlätta straffrättsliga bedömningar. Handikappförbunden anser också att regelsystem och blanketter ska utvecklas, men syftet måste vara att medborgarna kan förstå reglerna som när och vad man ska anmäla som ändrade förhållanden. Likaså måste det anpassas efter mottagaren utifrån ett tillgänglighetsperspektiv. Blanketter ska utformas för att informera och underlätta för mottagaren, inte för att skydda avsändaren. Görs detta minskar riskerna för att personer som inte har förmåga att göra som myndigheterna tänkt sig misstänkts för grov oaktsamhet. Strängare lag drabbar redan utsatta Personer med funktionshinder och kroniska sjukdomar har väldigt många myndighetskontakter. Det samma gäller föräldrar som har barn med funktionshinder. Hade det varit frågan om en kommersiell affärsverksamhet skulle vi betraktas som guldkunder 4
eller VIP-kunder. Har man många myndighetskontakter ökar förstås risken att det sker missar då och då. Dessutom blir det väldigt tydligt hur pass mycket regler och beräkningsgrunder som är olika mellan myndigheter och inom myndigheter. Hur man anger inkomst eller beräknar hyra är två exempel på sådant som kan skilja. Att man har lärt sig ett regelverk, betyder inte att man kan förstå hur ett annat fungerar. Det ursprungliga syftet; att säkra trygghetssystemen så att endast behövande ska få bidrag, riskerar att nu att drabba precis de grupper som man ursprungligen ville skydda. Lämnar en rättsäker grund Kriminaliseras missförstånd och missuppfattningar riskerar många personer hamna i brottsregister på grund av sin oförmåga att tolka information. Det måste finnas ett mer rättsäkert sätt att stävja bidragsbedrägerier. Det blir svårigheter att tolka och tillämpa ett oaktsamhetsbegrepp. Oaktsamhetsrekvisitet måste ju kopplas till myndigheternas serviceskyldighet och skyldighet att ge tydlig information som alla kan ta till sig oavsett funktionshinder. Uppsåt finns det redan straff för. I detta betänkande föreslås att en person som saknar uppsåt men har en misstanke om att han eller hon får för mycket i bidrag gör sig skyldig till brott. Men hur ska det bevisas? Symboliskt kliver man in på ett väldigt farligt område och lämnar en rättsäker grund. Man måste ställa sig frågan vilka är myndigheterna till för. Utredaren har tittat på skattelagstiftningen. Vi anser inte att man kan jämföra personer, som i en utsatt situation, söker stöd från samhället med de personer som valt att ägna sig åt bokföring och skatteplanering. Väljer man att driva näringsverksamhet är man medveten om att detta kräver en hel del pappersarbete och regeltolkning och inhämtande av information. Drabbas man av en svår olycka eller föds med ett omfattande funktionshinder har man troligtvis inget annat val än leva på sjukersättning. Sammanfattning: Handikappförbunden ser gärna att staten arbetar för att stävja missbruk av socialförsäkringar och andra försörjningsstöd. Men myndigheterna har en informationsoch serviceskyldighet och det är dags att de börjar leva upp till detta. Det lagförslag som finns i betänkandet kommer leda till ett mycket hårt klimat för de många kronsikt sjuka och funktionshindrade som är beroende av olika stöd och förmåner. Att det finns stora brister i myndigheternas sätt att informera borde vara det primära att ta i tu med. Handikappförbunden anser att nivån på vad som ska räknas som brottsligt ska gå vid att personen har ett uppsåt. Vi menar att oaktsamhet och underlåtelse att uppge ändrade förhållanden kan bero på så många andra saker än att personen vill fuska till sig pengar. Myndigheterna har ett väldigt stort ansvar genom förvaltningslagen och detta borde framhållas mer. Med vänlig hälsning HANDIKAPPFÖRBUNDENS SAMARBETSORGAN - 43 handikappförbund i samverkan Ingemar Färm Ordförande Örjan Brinkman Generalsekreterare 5
. 6