Mitt Liv med Datorer. "Skillnaden mellan Gud och en dator: Gud ser i nåd till Människan" Mitt Liv med Datorer, Gunnar Nordström, April 2008 0 (56)

Mitt Liv med Datorer "Skillnaden mellan Gud och en dator: Gud ser i nåd till Människan" Mitt Liv med Datorer, Gunnar Nordström, April 2008 0 (56)

Mitt Liv med Datorer INNEHÅLLSFÖRTECKNING Del 1 Sidan 1 Förord 2 1. 1937-1960 Familj, skola, lumpen, egen familj 3 2. 1961-1974 IBM 2.1. Utbildning Vintern o våren 1961 7 2.2. 1400-talet Programmering 1961-1963 2.2.1. Mitt första kundsystem - Yllekoncernen 12 2.2.2. Albrektsons Presenningsuthyrning 13 2.2.3. Hylte Bruk 16 2.3. IBM SE Symposium 1963 i Schweiz 20 2.4. "Skogsdataexperten" 23 2.5. 1400-talet Installationer 1964-1966 2.5.1. ADA 25 2.5.2. SÖDRA 27 2.6. Säljare i Västerås Skogsföretag 1967-1969 32 2.6.1. Fiskeby o Holmens Bruk 35 2.6.2. Billerud o Uddeholm Värmlands Data 38 2.7. Gruppchef Skogsindustri Sundsvall 1969-1972 41 2.7.1. SDC Skogsbrukets Datacentral 46 2.7.2. Holmens Bruk Remote Job Entry 49 2.7.3. Virkesmätningsterminaler 50 2.8. Säljare i Göteborg 1972-1974 52 Bilagor till Del 1 Sidan 1 2. 1961-1973 A. IBM Organisation 1961 2 B. 1401/7070 Datateknik 4 C. Yllekoncernen 13 D. Hylte Bruk 20 E. IBM SE Symposium 1963 i Schweiz 28 F. IBM System 360 Modeller Operativsystem Programspråk 32 G. IBM 100% Club 35 Mitt Liv med Datorer, Gunnar Nordström, April 2008 1 (56)

Mitt Liv med Datorer Förord I september 2007 fick jag veta att Tekniska Museet i Stockholm önskade kontakt med "datanördar" från dataålderns barndom. Jag ansåg mig ha den bakgrund som stämde in med vad man önskade och hade smått planerat att dokumentera mina erfarenheter. Denna dokumentation redovisar MINA minnen från 1961 och framåt dataorienterade, familjeinriktade och med ett persongalleri från mina arbetsgivare och kunder. Jag får säga som en gubbe sa när han blev tillfrågad om han levt på samma plats i hela sitt liv "Neej, Inte än". Min datahistoria är inte klar ännu. Med en förstående och stöttande familj i bakgrunden har jag fått förmånen att vara med om dataålderns första halvsekel. I denna första del beskriver jag mina fjorton år med IBM fram till och med 1974. Detta är inget forskningsresultat utan mina subjektiva minnen och värderingar. Jag ber dig som läser detta respektera min önskan att inte bli korrigerad om du hittar faktafel eller tycker att jag har fel i något avseende. De bilder som finns i materialet har jag i de flesta fall tagit själv. En del bilder har jag "lånat" från IBM:s och SDC:s utbildningsmaterial detta markeras vid bilden med IBM eller SDC. Jag har försökt att inte vara för teknisk eller detaljerad i kapitel 1 o 2 medan bilagorna innehåller mer information för den intresserade. Som vanligt har min fru Enni stöttat mig, även i detta arbete. Hon har kontrolläst materialet och haft värdefulla synpunkter på obegripliga formuleringar Till sist önskar jag dig en trevlig läsning. Habo i april 2008 Gunnar Nordström Mitt Liv med Datorer, Gunnar Nordström, April 2008 2 (56)

Mitt Liv med Datorer 1. 1937-1960 Familj, skola, lumpen, egen familj Mitt namn är Gunnar, Fredrik, Natanael och jag föddes i Januari 1937. Jag kallas Gunnar tack o lov! Fredrik har jag fått från min morfar Oscar, Fredrik. Natanael skämdes jag för i skolan ända tills min mamma talade om att hon ville ge mig namnet som betyder "Den i vilken inte finnes något svek" Om det hjälpt vet jag inte, men jag kan inte påminna mig något tillfälle där jag medvetet svikit någon människa. Att någon gång smålura staten räknar jag inte som svek. Både min mamma o pappa var lärare ett på den tiden aktat och respekterat yrke. Jag hade en tre år äldre bror och fick efter tre år en syster. Mitt första minne är från juni 1940 då jag fick scharlakansfeber och fick vara på epidemisjukhuset flera veckor isolerad från alla. Ett annat tidigt minne är från sommaren 1942. Mamma o pappa hade som lärare lång sommarledighet. Några år hyrde vi sommarbostad i närheten av Varberg. En sen eftermiddag satte pappa mig i barnsadeln, som på den tiden satt på stången framför den som trampade. Min bror hade lärt sig cykla på egen liten cykel. Pappa tog oss till en järnvägsövergång där vi väntade på ett tåg. När det passerade såg vi att alla fönsterluckor var täckta. Det var ett av de tyska permittent-tågen som gick på västkustbanan. Pappa sa: "Ni förstår det inte nu men kom ihåg att jag visat er detta en skam för Sverige!" När jag började skolan kunde jag redan läsa, jag hade ju en äldre bror som lärde mig mycket. På den tiden gick man två år i Småskolan, gemensam klass för flickor o pojkar. Sedan kom man till folkskolan med skilda klasser för flickor o pojkar. Efter två år, klass 3 o 4 kunde man tenta för vidare studier på läroverk. Av en händelse råkade det bli så att jag fick min pappa som lärare dessa två år. Han talade tidigt om att han inte skulle favorisera mig. Jag kom in på Högre Allmänna Läroverket i Jönköping och tog efter 5 år Realexamen med ganska bra betyg utom i Gymnastik som aldrig varit mitt favoritämne. Min bror råkade ut för en olycka som gjorde honom rörelsehindrad för resten av livet. Detta påverkade mig mycket. Jag försökte hjälpa till och "serva" så gott jag kunde. I kvartersgänget fick jag kompisnamnet "Spex". Jag brukade klippa ur små historier o vitsar ur pappas Stockholmstidning så att jag alltid ur någon ficka kunde ta fram o läsa en historia. En historia tillkom när min mor firade sin 50-årsdag. Den skickade pappa in till Stockholmstidningens historieredaktion "Tre Små Trumslagarpojkar". Den blev publicerad och jag fick mitt första honorar. När vi kom hem från födelsedagsfesten var vi alla trötta. Jag sa till pappa: "Ta tid på hur fort jag somnar!" Han svarade: "Kan du tala om för mig när du har somnat ska du få en krona." Efter en liten stund sluddrade jag: "Pappa, lägg upp 50 öre för nu halvsover jag". Mitt Liv med Datorer, Gunnar Nordström, April 2008 3 (56)

En kort tid efter att mamma fyllt 50 blev hon sjuk i Hjärninflammation. Det påverkade henne resten av livet. Detta med både min bror och min mor gjorde att jag tränade upp en förmåga att se vad som behövdes och fixa det. Jag har haft nytta av detta både i arbetet och privat. En nackdel är att jag måste nästan sätta mig på händerna för att inte rusa upp och hjälpa till om någon inte klarar av t.ex. en projektor, overheadapparat eller gör något annat praktiskt Normalt fortsatte man med automatik till gymnasiet men jag hade tidigt bestämt mig för att jobba ett år och sedan gå på Handelsgymnasium. Mina föräldrar var alltid öppna för diskussioner men det kanske fortfarande förvånar mig hur lätt de köpte min version. Pappa hade bra kontakter och ordnade så att jag fick börja på det anrika Munksjö Aktie Bolag. Det är nu 1952 och jag är 15 år. Jag arbetade på kontoret och fick skriva fraktsedlar och adresslappar. Munksjö var ett av få nordiska pappersbruk som var godkända tillverkare av hålkortskartong. Detta var min första kontakt med International Business Machines. Inte anade jag då vilken betydelse detta bolag skulle få för min framtid. Jag anade inte heller att en flicka, som jag träffade på Munksjö detta år, skulle bli min fru. Vi började kila stadigt redan när jag var 16 år. 1953-1955 gick jag 2-årigt Handelsgymnasium i Jönköping. När jag slutat skolan hade jag ett kort jobb som kontorist på ett litet åkeri. Foto var tidigt i livet min hobby och mitt intresse. Jag fick arbete i butik på Hasselblads Fotografiska i Göteborg i december 1955. Det var både en lärorik och rolig tid. Kodak, som i stort sett redan då styrde Hasselblads, hade en bra lärlingsutbildning både vad avser fototeknik och uppförande mot kunder. Första tiden bodde jag tillsammans med min bror i ett hyresrum men sedan bodde jag fram till våren 1957 själv i olika hyresrum. En mentor jag fick mycket hjälp av som ensamboende tonåring var en arbetskamrat och vän, Curt Ternebrink. P.O.Passby butikschef på Hasselblads var också en god "ungdomsfostrare". Under den här tiden skaffade jag motorcykel och for naturligtvis varje helg hem till min tjej i Jönköping. Man jobbade lördagar om man var butiksanställd. Jag var faktiskt en av de första som hade visir på hjälmen. Visiret gjorde jag själv av plexiglas. 20 februari 1956 förlovade vi oss Enni o jag. Enni är ett par år äldre och kommer från Finland. Hon kom till Sverige som "krigsbarn" 1942, växte upp i Jönköping där vi träffades på Munksjö1952-53. Det var bara några få som visste om vår förlovning så vi överraskade de flesta jag var bara 19 år. Min mamma sa spontant: "Gud som haver barnen kär, hjälp dom klara upp det här." 1957 skulle jag göra lumpen. Jag blev i det militära uttagen till underofficersutbildning och tilldelad Kustartilleriet. Femton långa månader tillbringade jag på KA4:s Radarskola på Käringberget i Göteborg. Vi planerade naturligtvis att gifta oss så snart jag "muckat", men att få tag på lägenhet på den tiden var nästan omöjligt. En arbetskamrat tipsade om att HSB byggde i Partille. Det Mitt Liv med Datorer, Gunnar Nordström, April 2008 4 (56)

var ju inte i Göteborgs kommun så Bostadsförmedlingen hade inte med detta att göra. Jag besökte HSB i maj 1958 och kunde direkt välja lägenhet att flytta in i juli samma år. Att det var möjligt att få lägenhet så smidigt berodde nog på att Partille för en äkta Göteborgare gränsade till Sibirien. Bröllopsdatum fastställdes och jag fick nöjet att begära militär tjänstledigt för eget bröllop 9 augusti 1958. Min morbror David - en patriarkalisk gammal vis man sa i bröllopstalet: "Jag önskar er så mycket Lycka ni tål och så mycket nöd ni behöver" Vi har fått en del av varje och klarat av det tillsammans. Jag muckade 5 september. Vår första lägenhet var 2 rum o kök, 54 m2, med en hyra på 223:-/månad. Enni hade fått jobb på Åkerlund & Rausing i Göteborg. Jag hade min anställning kvar på Hasselblads men fick nu arbete på grossistdelens inköpsavdelning, där jag ganska snart fick ansvar för att införa lagerbokföring, först på huvudkontoret i Göteborg sedan på grossistkontoren i Stockholm, Malmö och Sundsvall. Sommaren 1959 skulle vi resa till Finland och jag skulle för första gången träffa mina riktiga svärföräldrar. Det var spännande varken Enni eller jag talade finska utan fick tolkhjälp av Ennis syster Elvi. När vi kom hem förstod vi att Enni väntade vårt första barn. Vi fick veta att hon troligtvis skulle föda i början av mars 1960. Det var en del besvär för Enni under graviditeten men vid en läkarkontroll 22 december verkade allt OK o doktorn hälsade Enni välkommen tillbaka i mars nästa år. Eftermiddagen samma dag ringde Enni mig på jobbet och larmade att värkarna hade börjat. Jag skyndade mig hem och då var det så akut att vi åkte ambulans till sjukhuset. Som jag tidigare nämnt bodde vi inte i Göteborgs kommun utan ambulansen körde till Mölndals lasarett. Jag minns att i ambulansen frågade de vilken graviditetsvecka det var för att bestämma om dom skulle köra till BB eller Kirurgen för abort. Det blev med 1 veckas marginal BB. Enni blev hastigt omhändertagen men den blivande pappan var på den tiden inte välkommen, så jag blev hemskickad med beskedet att de ringer när något händer. Jag skulle inte ringa. Enni berättade sedan att barnmorskan frågat om faderns namn och ålder. Spontant hade hon sagt: "Herre Gud, han är inte äldre än min lille pojke hemma!" Vad gör en orolig 23-årig blivande pappa? Klockan var ungefär 5 på eftermiddagen. Jag minns inte men jag måste ha tagit spårvagn o buss hem till Partille. Kanske jag ringde någon men jag kommer ihåg att Enni sagt att hon lagt bruna bönor i vatten och att jag skulle koka dom. Så den 22 december kokte jag bruna bönor och var orolig. Jag gick o la mig vid midnatt. Kvart i ett ringer telefonen och en vänlig röst gratulerar mig till att ha blivit far till en flicka. Jag var välkommen att hälsa på klockan sju. Efter samtalet hoppades jag att jag fick komma på morgonen. Jag ringde o kollade men fäder hade besökstid kl 19.00 varje dag jag fick inte träffa Enni förrän efter 18 timmar. Det var andra tider då. Jag satte mig då i vår gamla finska gungstol och spelade en skiva Pastoralsvit av Lars-Erik Larsson. Enni hade fått SE men inte röra vid vår dotter innan hon skickades med ambulans till Sahlgrenska där de tog hand om för tidigt födda barn. Maria som vår dotter heter var född 10 veckor för tidigt o vägde 1250 gram. På den tiden var det ett kritiskt fall så vi vågade inte annonsera eller glädjas fullt förrän senare. Maria har klarat sig bra och nu kan vi glädjas åt både henne o hennes barn. Mitt Liv med Datorer, Gunnar Nordström, April 2008 5 (56)

Min ambition växte o jag ville börja på Handelshögskolan. Då visade det sig att mitt betyg från 2-årigt handelsgymnasium inte räckte till. Komplettering till normal studentnivå krävdes i svenska o något ämne. Jag läste på kvällskurser och tenterade i de ämnen som behövdes. Jag är till min natur otålig. Det ska hända saker. Min bror arbetade i Stockholm hos Åhlén & Åkerlund och tipsade mig om att IBM sökte folk inför en ny maskinlansering. "Jag kan ju inget om hålkort!" var min första invändning. Då sa han "Sök jobb, de testar, tror dom du duger så får du jobb". Jag kontaktade IBM utan att veta vad för jobb jag sökte. Jörgen Larsson tog emot mig och talade om att jag skulle testas. "Jag har bara testen på engelska men det är väl inget problem för dig!" Hoppsan! Engelska hade jag läst en del i skolan så jag chansade o sa att det var inga problem. Testen gick väl inte så lysande men intervjun där jag berättade om vad jag sysslat med gick nog bättre. Hur som helst IBM behövde folk jag fick anställning med samma lön jag hade på Hasselblads 600:- i månaden. Jag skulle börja 1 januari 1961. Jörgen blev min första chef och vi har fortfarande kontakt. Mitt Liv med Datorer, Gunnar Nordström, April 2008 6 (56)

Mitt Liv med Datorer 2. 1961-1973 IBM 2.1 Utbildning Vintern o våren 1961 "First working day meeting" Den 1 januari 1961 steg jag något nervös in på IBM-kontoret i Göteborg. Det låg i samma hus vid Kungsportsavenyn som Bräutigams Konditori med adress Ö. Hamngatan 52. När jag presenterade mig vid receptionsdisken var den första kommentaren: "Är du här!?". "Ja, jag börjar i dag" svarade jag. "Men du skall ju vara i Stockholm för utbildning!" blev svaret. På något sätt hade man missat att informera mig om att jag skulle börja en kurs omedelbart. Snabb omplanering biljett till kvällens nattåg tala om för Enni att jag skulle vara borta några månader ordna rum hos min bror i Vällingby en omtumlande start. Jag fick anställningsnummer 62575. Sedan blev jag presenterad för BOM Bransch Office Manager Ove Aldrin. Några år senare uppmärksammades han när hans kusin astronauten Gus Aldrin besökte släkten i Sverige. Jag tror att Ove var Gus kusin. På IBM ordnade man över hela världen på den tiden FIRST WORKING DAY MEETING. En form av start på det nya året. På Göteborgskontoret ingick i detta Meeting ett studiebesök på SKF, som just installerat Sveriges första skivminne. Det var en tidig hybrid av dator och hålkortskalkylator 305 RAMAC. RAMAC stod för Random Access Memory. Jag minns hur jag försökte verka oberörd när allt detta nya vällde över mig. Detta skivminne var enligt serviceteknikerna ett under av elektronik, hydraulik, pneumatik och mekanik. Jag fick också lära mig en förkortning MTBF MeanTime Between Failure den tid som prylen funkar utan reparation. Med 305 RAMAC kunde man för första gången läsa och skriva en post i ett yttre minne utan att sekvensiellt läsa alla posterna från början av en hålkortsbunt eller ett magnetband. "Glasskåpet" var ungefär B100xD120xH160cm. Där fanns ett 40-tal skivor med en diameter av 80 cm. En läsarm kunde vertikalt förflyttas till rätt skivhöjd och matas in mellan skivorna för att på ett givet spår söka data som var lagrade på den magnetiserade skivan. Jag minns inte hur många tecken skivpacken rymde men jag gissar cirka 2 MB. Åtkomsttiden tror jag var ungefär 2-10 sekunder beroende på hur långt läsarmen skulle flyttas vertikalt. Om jag minns rätt installerades 305 RAMAC också på ALLMÄNCO i Borås ett av Sveriges första postorderföretag. Utbildning i Stockholm På kvällen åkte jag nattåg till Stockholm där jag nästa dag började utbildningen på IBM:s skola på Ankdammsgatan i Solna. Första veckorna bodde jag hos min bror i Vällingby sedan fick jag tag på ett stort hyresrum hos en äldre dam på Hantverkargatan. Mitt Liv med Datorer, Gunnar Nordström, April 2008 7 (56)

Den första kursen var i programmering av IBM 7070. Kursledaren hade gått en kurs i USA veckorna innan nu var han vår lärare. Efter en lunchpaus kunde han komma in o säga: "Det jag lärde er på förmiddagen Glöm det! Jag har fått telex. Det skall vara så här i stället!" Ingen hade någon erfarenhet av datorer. Den första IBM-datorn, en 7070 kom till SCB Statistiska Centralbyrån i mars samma år. Vårt första besök för att få se de nya datorerna på SCB var helt otroligt spännande. Först fick vi se "Omformaren". Datorn var tillverkad i USA och avsedd för växelström 60Hz och i Sverige har vi ju 50Hz. Kanske även av andra skäl hade man ordnat strömförsörjning via en omformare. Ett svänghjul som var 2 m i diameter och vägde flera ton drevs av det svenska elnätet. Allt drev en generator som levererade rätt ström till datorhallen. Datorhallen var cirka 10x15 m. Hela hallen hade dubbelgolv för att de kraftiga signal- o elkablarna inte skulle skadas. I datorhallen fanns de två datorerna. En 7070 med 12 bandstationer. 7070 behövde alltid en sidodator för in- och utmatning av data. 1401 hette slaven. Den hade förutom sin Centralenhet 1401 ett par bandstationer, en enhet för läsning o stansning av hålkort 1402 och en för utskrifter 1403. Allt var mycket imponerande likt det man kan se i dag på gamla science fiction filmer. Utbildningen fortsatte med kurs i programmering av 1401. Det blev ju ganska mycket torrsim eftersom vi inte hade tillgång till datorer. Basen för oss som utbildades till SE Systems Engineer var hyrda lokaler på Grevgatan där Lennart Schwieler Country SE-Mgr var ansvarig för vår utbildning. Han lärde mig en viktig sak som jag har haft stor nytta av. Han sa: "IBM kommer att ge dig stort ansvar i olika projekt. Det finns mycket som kan gå fel. Kunden klarar inte sin del. Du har inte fått rätt resurser. Tidsplanen kan vara fel. Om du inget säger tror alla att det går bra. Om du i tid talar om att du bedömer att det är kris kommer INGEN att klandra dig. IBM har alltid resurser att styra upp ett projekt. Det enda fel du kan göra är att INTE larma i god tid." Min utbildning varade i sju månader. IBM bekostade 2 hemresor per månad så det blev en jobbig tid både för min fru gräsänka med vår 1-åriga dotter och för mig. Mina planerade studier på Handelshögskolan blev aldrig förverkligade. Jag var nu helt inbegripen i den revolution som datorernas ankomst betydde för alla, inte minst för oss som hade förmånen att vara med från start. Efter torrsimmet skulle jag göra ett övningsexempel. IBM:s fabrik i Vällingby tillverkade vissa hålkortsmaskiner. IBM hade som princip att ha två fabriker som tillverkade samma produkter. En fabrik i USA för den amerikanska marknaden och en någonstans i övriga världen för marknaden utanför USA. IBM i Sverige hade då i konkurrens lyckats få tillverkningen av några viktiga produkter och fick senare tillverka den bästa radskrivare som funnits 1403. Svante Landén på fabriken blev min uppdragsgivare och mentor våren 1961. Uppdraget bestod av att göra en "Bruttobehovsberäkning" av maskindelar/detaljer till den planerade produktionen. Mitt Liv med Datorer, Gunnar Nordström, April 2008 8 (56)

Svante lärde mig en halvtaskig ekonom vad en Produktstruktur betyder. Det hette på IBM-språk "Bill of Material BM". En sådan struktur kunde innehålla flera nivåer Exempel: Specialskruv 12345 kunde användas både när man börjar plocka ihop produkten och vid sista operationen, när man fäster en skyddskåpa. Systemet jag skulle programmera skulle: 1. Lagra Bill of Material - BM 2. Uppdatera förändringar av BM 3. Läsa in Produktionsplanen fördelad på månader 4. Beräkna behovet av varje detalj i varje månad baserat på produktionsplanen. 5. Skriva ut en tidsfördelad behovslista för alla detaljer. Om jag minns rätt kunde vi räkna med en fast anskaffningstid och vi behövde inte räkna med några lager eller mellanlager. Det skulle vara en 7070-lösning. Jag minns att jag under arbetets gång checkade med Svante. Han var fantastisk på att acceptera mina lösningar även om dom inte var som han hade tänkt sig, men fyllde funktionen. När jag första gången skulle testa mina program som jag högmodigt ansåg felfria förberedde Svante mig på att det var mycket sällsynt att något fungerade vid första test. Det tog också mycket längre tid än jag räknat med innan jag fick systemet godkänt. Svante var med och stöttade och tröstade även när det gick åt mer testtid än beräknat och kostnaderna steg. Detta ingick förmodligen också i min utbildning. Tack Svante! Testmiljön på SCB När SCB fick igång sina datorer skulle IBM få disponera viss maskintid för sina kunder som ännu inte fått sina datorer. 7070 hade sålts bl. a. till Flygvapnet ASEA VOLVO Thule Bofors FOA (En snabbare 7090) SAAB Alla behövde nu testtid. SCB körde dygnet runt endast avbrott för Tekniskt underhåll Man behövde för att testa sitt 7070-program: 1. 1401 för att först läsa in de stansade 7070-programkorten 2. 7070 för att kompilera program 3. 7070 för att testköra programmet om kompileringen gick bra 4. 1401 för att skriva ut testresultatet om man kom så långt SCB hade en bokningsrutin där man bokade tider i perioder om 1/10 dels timma 6 min. Man kunde få tid på 1401 kl 22,3 på 7070 kl 23,1 och på 1401 kl 02,6. Många kom ju inte igenom sina tester så det blev en jakt på outnyttjade tider. Den enes fördärv en misslyckad test blev en annans lycka outnyttjad datortid så att man kunde få ett extra testskott. Mitt Liv med Datorer, Gunnar Nordström, April 2008 9 (56)

Hade man beställt för lite tid stängde SCB-folket av datorn. De flesta programmerare jagade tid. Då man kunde få tider med flera timmar emellan stannade folk kvar på SCB. Man låg o sov överallt en del på bord andra under. Det gick faktiskt så långt att SCB byggde några extra duschar så att man inte luktade apa fast man nästan levde som apor. Jag drabbades också av denna psykos. När jag testade mina "Vällingby-program" tillbringade jag många nattimmar på SCB. Jag minns hur jag många vårmorgnar promenerade "hem" till mitt rum på Hantverkargatan. Varje gång jag hör Sakta vi gå genom stan tänker jag på mina tidiga vandringar genom ett stilla o tyst Stockholms centrum. Den våren bärgade man "Wasa" och jag minns att jag fotograferade de första spanten som började sticka upp ur vattnet. Man var helt uppslukad av datatekniken. Alla som utbildades var lika engagerade. Vi var som dagens människor som är uppslukade av Datorspel. Skillnaden är väl att vi gjorde något produktivt och var delaktiga i en väsentlig utveckling. Hur fascinerande detta kunde bli illustreras av ett yttrande från en av mina programmerarkompisar: "Hade jag vetat att det skulle bli så här på IBM hade jag aldrig gift mig!?" Här kan man snacka om att vara otrogen med sitt jobb. Två gånger i månaden betalade IBM tågresan hem till Göteborg. Under dessa tågresor såg jag många vältor av begagnade järnvägsslipers. Jag fick en konstig idé att bygga en sommarstuga, liknande en timmerstuga av slipers. Jag kollade måtten och de hade en längd på 2,5 3 m. Det kunde vara lämpligt med en stuga på 2 x 3 slipers. En helg hemma i Partille såg jag en annons om en tomt i Landvetter. Jag åkte dit o tittade och till min frus överraskning hade jag köpt den där tomten utan att vi pratat om det. Senare har jag undrat över hur jag kunde göra så på egen hand. Också i det avseendet har jag blivit bättre med åren. Jag hade från tåget sett en välta med slipers vid Landvetter station och när jag kollade med SJ fick jag köpa 150 slipers för 40 ÖRE styck. Det kom aldrig någon faktura. Det kostade 150 kronor att få en lastbil att köra upp dom till tomten. Där tippades dom av i en salig röra. Detta var på våren 1961. Någon semester var inte aktuell för min del den sommaren. Enni och vår dotter bodde hos mig i Stockholm några dar innan de åkte till Ennis föräldrahem i Finland. När utbildningen var klar i slutet av Juli kom jag hem till Partille innan Enni kom hem från Finland. Enni hade i Finland fått en gammal gungstol. Den hade en gång tillhört Ennis morfars far. Hur fraktar man hem en sån otymplig sak till Sverige? Jo, oemballerad med en adresslapp bunden vid armstödet skickades den per järnväg som fraktgods hem till Partille. Jag kan tänka mig alla undrande blickar hos gubbarna som hanterade den järnväg i Finland till Åbo, båt till Stockholm, tåg till Partille. Jag hade kommit hem från utbildningen och skulle hämta stolen på stationen. Vi hade ingen bil på den tiden men en gammal Lambretta. Med hjälp av kraftiga snören lyckades jag få fast gungstolen grensle över baksitsen på scootern. Det måste ha varit en märklig syn att se detta ekipage åka iväg. Vi har fortfarande gungstolen kvar i originalskick. Mitt Liv med Datorer, Gunnar Nordström, April 2008 10 (56)

Under hösten åkte jag upp till Landvetter för att i ljuset av en fotogenlampa trava om sliprarna så att de inte låg direkt på marken. De var tunga o blöta, de vägde 60-80 kilo. Jag ordnade en vajer mellan två träd och taljor så att jag kunde lyfta upp dom och på vajern dra dom till platsen för vältorna. Det tog tid men det var samtidigt en nyttig fysisk aktivitet för en stillasittare och dessutom bra avkoppling för hjärnan att tänka på annat än datorer. Mitt Liv med Datorer, Gunnar Nordström, April 2008 11 (56)

Mitt Liv med Datorer 2.2 1400-talet Programmering 1961-1963 2.2.1 Mitt första kundsystem - Yllekoncernen Lennart Engholm var säljare med ansvar för företagen i Borås. Han ordnade kontakt med Yllekoncernen, ett av få kvarvarande ylleväverier man vävde kostymtyger. De ville ha hjälp med att beräkna behovet av garner. De både spann o tvinnade garnerna själva. Vi gjorde en kravspecifikation, systemlösning och offert. Hela detta system är väldokumenterat i bilaga 2 C. För varje ny tillämpning fick jag lära mig nya saker. Kostymtyger vävdes i längder på 23 m som kallades styck. Jag fick lära mig om kätting o inslag. Tvinnade garner kunde ha upp till 4 trådar av olika färg o tjocklek. Jag hade naturligtvis erfarenhet av mitt "elevjobb" med Bruttobehovsberäkning. På YK skulle även lagret av garn tas med i beräkningen och här gällde 2 nivåer Tvinnade garner och Enkelgarner. Duktiga o snälla människor på YK lärde mig mycket och gjorde noggranna tester. När systemet gick i produktion gällde följande: 1. Varje fredag eftermiddag hämtade jag stansade hålkort som sänts Järnväg Express till Göteborg. 2. Sen skulle korten sorteras på IBM:s servicebyrå. 3. Sedan ut till Volvo Data för bearbetning i System 1401. Systemet skrev ut garnbehovslistor och stansade garnbehovskort. 4. Tillbaka till servicebyrån för bindning av listor och översättning av de stansade hålkorten. Det fanns en maskin som läste hålkort och skrev i överkanten kortinnehållet. Se exempel i Bilaga 2 B sidan 2. Hålkorten användes sedan för att rapportera vad som tillverkats av olika garner. 5. Så till SJ igen för att skicka allt till YK Borås med Järnväg Express. YK kunde på lördagen, som på den tiden var arbetsdag planera nästa veckas produktion. Jag körde själv jobbet varje fredag i några månader sedan togs det över av folk på Servicebyråns driftavdelning. Det var då jag färdigställde den driftsdokumentation som finns i Bilaga 2 C. Efter några år flyttades produktionen till Eiser, Borås som installerat egen dator. Ansvaret för systemet övertogs då av Wigar Bartholdsson. Det händelserika året 1961 är slut och jag har varit inblandad i kontakter med olika kunder utan resultat. Mitt Liv med Datorer, Gunnar Nordström, April 2008 12 (56)

Mitt Liv med Datorer 2.2.2 Albrektsons Presenningsuthyrning IBM hade 1961 lanserat ett litet Hålkortssystem. Jag tror det kallades System 3000. Tanken var att mindre företag skulle använda detta system som kallades "bordssystem". Alla maskinerna hade de vanliga hålkortsmaskinernas funktioner men var betydligt mindre och kunde stå på skrivbord. Till detta system lanserade IBM nya mindre hålkort med runda hål. Det märkliga var att IBM fattade beslutet att stoppa produkten. Det snackades en massa om orsakerna till detta agerande som aldrig tidigare hänt i IBM:s historia och inte senare heller, vad jag vet. Naturligtvis påverkades beslutet av datasystemens introduktion och man ville nog inte ha in en ny produktlinje nästan parallellt med denna. Det ryktades att det också rörde sig om ett möjligt patentintrång. Runda hål i korten var ju signifikant med "Power" det engelska hålkortssystem, som i Sverige marknadsfördes av LM Ericson. Det fanns redan kontrakt med en del kunder men inga maskiner var installerade. När man skulle förhandla bort dessa kontrakt erbjöds kunderna olika alternativa lösningar: Man kunde få hyra "vanliga" hålkortsmaskiner till reducerat pris och prestanda. Man sänkte farten på maskinerna kunden hyrde ju funktionerna inte maskinerna. Ett bra erbjudande, men många kunder hade inte plats för dessa klumpiga komponenter. Man kunde få ett "Servicebyråavtal" på datoriserade rutiner där IBM svarade för hela eller del av programmeringskostnaden. Det fanns nog andra alternativ också. Det måste ha varit ett svårt jobb att gå ut till kunder som man ena dagen sålt på detta fantastiska nya hålkortssystem och nästa dag komma och tala om att det blir ingen leverans. En av de kunder som tecknat ett 3000-avtal var Albrektsons Presenningsuthyrning i Göteborg. Jag fick uppdraget att utveckla en datarutin åt dom. Vi är nu i vintern 1962. Hittills hade de haft sin fakturering på hålkortsmaskiner på IBM:s Servicebyrå i Göteborg. Albrektsons stansade hålkort själva över kundernas ut- och inlämning av presenningar. Vid månadens slut levererades korten till SB. Där fanns ett stort hålkortskartotek med uppgift om alla kunders innehav av presenningar. De flesta kunder hade naturligtvis många arbetsplatser, som skulle ha separata fakturor. Priset var däremot beroende av hur många presenningar kunden hyrde totalt. Antalet fakturor per månad var runt 27.000. Det tog nästan 2 veckor att på hålkortsmaskiner köra denna bearbetning. Efter fakturautskrifterna skrevs naturligtvis en fakturajournal. Systemet utvecklade jag för att köras på kombinationen 1401/7070. Hålkorten lästes in i 1401 där vissa kontroller genomfördes. Därefter flyttades magnetbandet till 7070 där ett Mitt Liv med Datorer, Gunnar Nordström, April 2008 13 (56)

annat band innehöll uthyrningsregistret. Nu gjordes alla beräkningar och det skapades ett nytt registerband och ett band med data för utskrift. Att läsa månadens transaktioner tog kanske 5 minuter. Bearbetningen i 7070 tog om jag minns rätt 15 minuter. Utmaningen för mig vara att göra ett effektivt utskriftsprogam. 27.000 fakturor med i genomsnitt 8 rader per faktura ger en utskriftstid på 8 x 27.000 = ca 220.000 rader / 500 rader per minut = 6-7 timmar. Varje insparad utskriftsrad ger 45 minuter. På de allra flesta fakturor var det inte fler transaktionsrader än namn- och adressrader. Min lösning bestod av att göra en fakturablankett som dels var liten för att inte spilla tid i skrivaren på radmatning, dels innehöll så få skrivrader som möjligt. Det blev en liggande A5-blankett. Posten accepterade ett vänsterplacerat fönster ganska högt upp. På det sättet kunde jag på samma rader som namnrad och 3-4 adressrader skriva de första 4-5 uthyrningstransaktionerna. Hurra! vad jag var stolt. Jag hade sparat 4 x 45 min = 3 timmar utskriftstid. Avdelning roliga minnen. Vid den första produktionskörningen visade det sig att jag gjort fel vid utskrift av fakturajournal. Det var viktigt för kunden att få listorna på lördagen man jobbade lördagar på den tiden. Jörgen min chef backade upp mig och vi var ute på Volvos datacentral sent på fredagskvällen. När vi noga kontrollerat det nya resultatet kom vi på att på vägen hem till Partille, där vi båda bodde, skulle vi passera Ringön där Albrektsons låg. Vi emballerade listorna i en hålkortskartong och tänkte hänga paketet på ytterdörren, det var ju inga topphemligheter. När vi kom till Albrektsons visade det sig att de hade yttre grindar som var låsta. Vi pratade en stund klockan var mitt i natten vi hade inte lust att stiga upp tidigt nästa morgon för att leverera listorna. Vi tänkte chansa att kasta in paketet, som väl vägde ett par kilo, över staketet, som var 2 m högt och träffa lastbryggan under tak. Jag gjorde ett par provkast på gatan utanför och tog sen sats o kastade kartongen. Ett perfekt kast om det inte varit för ett lodrätt stag som paketet studsade mot och hamnade på asfaltgården. Där stod vi på ena sidan av ett högt staket o paketet låg helt fritt på den andra. Nu skall sägas att jag mer liknar en elefant än en gasell i fysiken, men som jag nämnt, har jag åtagit mig något brukar jag fullfölja. Sagt o gjort, Jörgen hjälpte mig att komma upp så att jag kunde klänga mig över staketet. Jag placerade paketet på rätt ställe allt verkade OK. Så stod JAG på ena sidan staketet och JÖRGEN på den andra. Hur skulle jag klara detta? Vid grinden fanns snedsträvor som stagade grinden. Med MYCKET stor möda kunde jag kravla mig upp och över. Jörgen bara skrattade. Jag lovar det hade inte blivit många poäng på den gymnastiska uppvisningen. Som väl var fanns det på den tiden inga larmsystem. Annars hade det varit kronan på allt om Polisen kommit med blåljus o sirener. Svårt att förklara att detta är normalt för IBM att leverera materialet till varje pris. Det var nog första och sista gången som dataresultatet levererats med KAST. När fakturablanketterna skulle beställas fick jag kontakt med Åke Uvberg, han var då säljare på Landskrona Tryckeriet. Han hjälpte mig med hur man skulle göra manus för blankettbeställning och fick naturligtvis beställningen från Albrektsons. Han bjöd mig på en vrålfika i solskenet på Avenyn. Det var första gången jag fått del av vad som måste betraktas som representation. För mig var detta fantastiskt 25 årig programmerare. Jag Mitt Liv med Datorer, Gunnar Nordström, April 2008 14 (56)

var naiv nog att inte uppfatta värdet för honom att få en beställning som innebar en årsförbrukning på över 300.000 fakturablanketter. Åke och jag hade flera för oss båda givande kontakter när det gällde datablanketter. Åke flyttade senare till Nässjö Tryckeriet. Mitt Liv med Datorer, Gunnar Nordström, April 2008 15 (56)

Mitt Liv med Datorer 2.2.3 Hylte Bruk Det projekt som betytt mycket för min fortsatta utveckling är datoriseringen av virkesadministrationen vid Hylte Bruk. Projektet varade tiden 1962-1963. Bakgrund Hylte Bruk ägdes redan då av Wallenbergsgruppen genom Papyrus. Hylte var på den tiden, till skillnad från dagen stora massafabrik, en sulfitmassefabrik av "mindre" storlek. Papyrus ägde också den nybyggda sulfatmassafabriken i Nymölla vid Blekingekusten. Hylte ansvarade för massavedsinköpen för både Hylte, Nymölla och Ryd, en ännu mindre massafabrik i gruppen. Hylte och Ryd låg utmed Nissan som tidigare använts som flottled för virke. Flottningen var nu nerlagd. Sulfitmassetillverkningen i Hylte krävde 2 år gammal granmassaved medan Nymölla kunde ta emot färsk ved av olika trädslag. All skogsråvara som levererades mellan 2 parter skulle enligt Virkesmätnings-lagen mätas av neutrala Virkesmätningsföreningar. Vid mätningen upprättades en Mätsedel som var det papper som talade om vem som sålt och köpt den uppmätta kvantiteten. Mätsedeln för massaved innehöll uppgift om trädslag, hur virket var barkat, virkets standardlängd, kvalitet, volym, antal travar och var de var belägna. Massaved mättes i denna del av Sverige i travat mått travens längd x travens höjd x virkeslängden minus ett bedömt procentuellt tomrumsavdrag. Det mesta virket mättes före transport till fabrik eller sågverk, så kallad Bilvägsmätning. Massaveden hade i södra Sverige en standardlängd för att underlätta transport på bil eller järnväg. Den tidens standardlängd var 2 meter av hanteringsskäl, av samma skäl har standardlängden nu blivit 3 m. Detta beror på att det då krävs färre lyft för att lasta och lossa samma kubikmetermängd och att bilarna försetts med bättre lyftutrustning. Hyltes virkeslager bestod alltså av stora vältor vid fabriken och ett antal bilvägsmätsedlar, som representerade vältor ute vid bilvägsupplag. Vid köp av massaved upprättades ett virkeskontrakt där en leverantör åtog sig att under en viss tidsperiod leverera en angiven mängd massaved av viss beskaffenhet. Hylte anlitade åkare för att transportera virket, angivet på en viss Mätsedel till en angiven industri Hylte, Ryd eller Nymölla. Det förekom också byteshandel mellan massaföretagen. Man kunde sälja och köpa Mätsedlar. Det kunde vara så att bolaget Lessebo Bruk hade attraktiv sulfitmassaved i närheten av Hylte medan Hylte gärna avstod från en annan kvantitet i närheten av Lessebo. Mitt Liv med Datorer, Gunnar Nordström, April 2008 16 (56)

Virkesredovisningssystemet Våren 1962 hade en IBM-säljare kontaktat Papyrus och berättat om de fantastiska möjligheterna med databehandling. Detta ledde till att jag fick uppdraget att göra en förstudie tillsammans med Hylte Bruk. Jag träffade i Hylte en person som jag i hela mitt senare liv sett upp till och beundrat för framsynthet och systematiskt tänkande Brukskamrer Yngve Teurneau. När man hör ordet kamrer anar man nog inte vilken uppsatt person en BRUKSKAMRER var i Massa-, Pappers- och Järnindustrin på den tiden. En brukskamrer var närmast disponenten, som i sin tur var närmast Marcus Wallenberg. Ingen i Yngve Teurneau:s organisation fick säga du till honom. Yngve jag skriver Yngve fast jag inte fick säga du förrän senare var mellan 55 och 60 år och tyckte jag, som 25-åring, nästan lika gammal som min farfar. Han var en lång och imponerande man med rak hållning, alltid klädd i stärkt vit skjorta, väst o kavaj. När han gick ut hade han svart Paleteau-rock och Stetson-hatt. Det var inte detta jag beundrade det tillhörde dock hans image. När vi började arbetet med förstudien visade det sig att han hade mycket klart för sig hur han ville ha det. Han talade om för mig att min uppgift var att se vad datarutinen kunde göra av hans önskemål. Vi kom snart till en ömsesidig respekt och när jag kom till Hylte för våra samtal brukade han säga: "Kom vi går ner i källaren. Där kan vi sitta ostörda". När vi kom ner till sammanträdesrummet tog Yngve av sig kavajen och jag fick redogöra för vad jag kommit fram till sedan vi träffades senast. Vårt arbete resulterade i en systembeskrivning som låg till grund för en offert. Det största problemet var att rutinen skulle vara i drift per 1 september samma år. Orsaken var att enligt hävd redovisas allt för ett bestämt virkesår och detta börjar fortfarande 1 september. En del av systembeskrivningen finns i bilaga 2.D Systemet skulle köras 2 gånger per månad så vi hade lite tid i september före första produktions-körningen. Kontraktet skrevs på den 15 juli vilket gav oss otroliga 2 månader för programmering. Jörgen hade nu anställt 2 ytterligare medarbetare till Service-Byråns dataavdelning, Per Petrén och Ove Abrahamsson. De hade just kommit hem efter sin utbildning i Stockholm. Vi tre bildade nu ett team som skulle fixa detta. Min fru och jag väntade vårt andra barn det gick ju inte att planera om men någon semester blev det inte det året. Vår pojke föddes i slutet av augusti och jag har fortfarande dåligt samvete för hur lite uppmärksamhet familjen fick under juli-oktober. Hur kunde man prioritera så märkligt? Det blev inte heller så mycket jobbat vid sommarstugetomten i Landvetter. Systemet kördes på System 7070 med in- och utmatning via 1401. Det som blev lite speciellt var att vi lyckades klara utskrift av Leverantörsavräkning, Åkareavräkning, Mitt Liv med Datorer, Gunnar Nordström, April 2008 17 (56)

Virkesfaktura och Provisionsavräkning på samma tryckta blankett. Det kostade mycket tid att byta blankett i en snabbskrivare 1403. Det blev bara 3 blankettuppsättningar. Först den tryckta blanketten sedan checkar och sist tabulatorpapper eller som vi sa "pyjamaspapper".vi sparade också på detta sätt tryckkostnad åt Hylte. Återigen var det Åke Uvberg som var min kontakt i blankettfrågor. När vi testkörde systemet märkte jag vilka fantastiska kontrollfunktioner Yngve hade byggt in i sina krav. När vi levererade de första resultaten kunde Yngve ringa och begära att jag omgående skulle åka till Hylte för det stämde inte. När jag kom ner kunde det slå fel i hans avstämning på 15 m3. På en total lagernivå på 500.000 m3 tyckte inte jag att det var så farligt. Då fick jag lära mig av Yngve: Jag bryr mig inte om 15 m3. Men om systemet inte stämmer kan jag inte lita på det. När jag korrigerat så att allt stämde var Yngve nöjd. Mitt Liv med Datorer, Gunnar Nordström, April 2008 18 (56)

Ofta när jag var på besök bjöd han på en enkel lunch på om jag minns rätt Hotell Nissan. Det brukade bli Lax med dillstuvad potatis. Vid ett av mina sista besök föreslog han att vi skulle bli "DU". För första och vad jag kan minnas enda gången i mitt liv har jag förstått vilken erkänsla detta innebar från hans sida. Att låta mig som just fyllt 26 år få säga du var en stor hedersbetydelse. Jag vill också nämna jägmästare Arne Grönqvist som inte var så inblandad i systemutvecklingen men lärde mig mycket om virkeshandeln och virkeshanteringen. Allt detta hade jag stor nytta av i mitt fortsatta arbete. IBM ordnade några seminarier där vi bjöd in representanter för olika skogsföretag för att visa vad vi gjort på Hylte Bruk. Några av dessa kontakter utvecklades till nya projekt som jag beskriver senare. Detta projekt gav mig också chans att kvalificera mig för deltagande i IBM:s första SE Symposium i Schweiz 1963. Mer om detta i ett särskilt kapitel. Efter ett par år bildade Papyrusgruppen en ny virkesinköpsorganisation SMAB Sydsvenska Massaveds AB med kontor i Halmstad. Datarutinen anpassade jag till denna nya organisation. SMAB kom jag åter i kontakt med 1978 när Sydved i Jönköping bildades. En virkesinköpsorganisation med Papyrus, Modo och Munksjö som ägare. Jag anlitades som samordnande konsult för uppbyggnaden av administrationen. Beslut togs sommaren1978 och allt skulle operativt fungera från 1 augusti 1979. Jag hade just startat verksamhet i egen regi och en sådan chans att få vara med från start av ett så stort företag som Sydved är det inte många som får. Mitt Liv med Datorer, Gunnar Nordström, April 2008 19 (56)