Idrottsutbildning och utbildningsreformer en kartläggningsstudie av Sveriges gymnasiala idrottsutbildning

Idrottsutbildning och utbildningsreformer en kartläggningsstudie av Sveriges gymnasiala idrottsutbildning Stefan Lund FoU-rapport 2010:2

FoU-rapporter STOCKHOLM SEPTEMBER 2010 ANDRÈN & HOLM FOTO: BILDBYRÅN 2005:1 Doping- och antidopingforskning 2005:2 Kvinnor och män inom idrotten 2004 2005:3 Idrottens föreningar - en studie om idrottsföreningarnas situation 2005:4 Toppningsstudien - en kvalitativ analys av barn och ledares uppfattningar av hur lag konstitueras inom barnidrott (Eva-Carin Lindgren, Hansi Hinic) 2005:5 Idrottens sociala betydelse - en statistisk undersökning hösten 2004 2005:6 Ungdomars tävlings- och motionsvanor - en statistisk undersökning våren 2005 2005:7 Inkilning inom idrottsrörelsen - en kvalitativ studie 2006:1 Lärande och erfarenheters värde (Per Gerrevall, Samanthi Carlsson och Ylva Nilsson) 2006:2 Regler och tävlingssystem (Bo Carlsson, Kristin Fransson) 2006:3 Fysisk aktivitet på Recept (FaR) (Annika Mellquist) 2006:4 Nya perspektiv på riksidrottsgymnasierna(maja Uebel) 2006:5 Kvinnor och män inom idrotten 2005 2006:6 Utvärdering av den idrottspsykologiska profi len - IPS-profi len (Göran Kenttä, Peter Hassmén och Carolina Lundqvist) 2006:7 Vägen till elittränarskap (Sten Eriksson) 2006:8 Näridrott i skolmiljö (Björn Forsberg) 2006:9 Kartläggning av det idrottspsykologiska området med avseende på svensk elitidrott (Göran Kenttä) 2007:1 Idrotten Vill - en utvärdering av barn- och ungdomsidrotten (Lars-Magnus Engström, Johan R Norberg och Joakim Åkesson) 2007:2 Sexualisering av det offentliga rummet (Birgitta Fagrell, Jesper Fundberg, Kutte Jönsson, Håkan Larsson, Eva Olofsson och Helena Tolvhed) 2007:3 Det sociala ledarskapet (Martin Börjeson, Johan von Essen) 2007:4 Frivilligt arbete inom idrotten (Lars-Erik Olsson) 2007:5 Varumärkets betydelse inom idrotten (Anna Fyrberg, Sten Söderman) 2007:6 Analys av träningstider inom föreningsidrotten - en studie av sju lagidrotter sett ur ett ålders- och könsperspektiv (Christian Augustsson, Göran Patriksson, Owe Stråhlman och Stefan Wangsson) 2007:7 Målstyrning och bidragsgivning inom svensk idrott (Johan Söderholm ) 2007:8 Ekonomiska styrmedel inom ideella organisationer (Erik Lundmark, Alf Westelius) 2007:9 Näridrott i skolmiljö, etapp 2 (Josef Fahlén, Björn Forsberg) 2007:10 Doping - personlighet, motiv och moral i idrotten (Jesper Thiborg, Bo Carlsson) 2007:11 Eliten e liten - men växer. Förändrade perspektiv på elitidrott (Mikael Lindfelt) 2008:1 Doping- och antidopingforskning - En inventering av samhälls- och beteendevetenskaplig forskning och publikationer 2004-2007 (David Hoff) 2008:2 Idrottens anläggningar ägande, driftsförhållanden och dess effekter (Josef Fahlén, Paul Sjöblom) 2008:3 Idrottens roll i samhället ll (Sara Sandström, Mats Nilsson) 2008:4 Vilka stannar kvar och varför? (Britta Thedin Jakobsson, Lars-Magnus Engström) 2008:5 Medlemskapet i den svenska idrottsrörelsen - En studie av medlemmar i fyra idrottsföreningar (Torbjörn Einarsson) 2008:7 Äldre en resurs för idrottsrörelsen (Margareta Johansson) 2008:8 Möjliga tekniklösningar för LOK-stöd, SISU verksamhet och antidoping (Kenneth Olausson, Stewe Gårdare, Torbjörn Johansson, Mikael Wiberg, Oskar Juhlin) 2009:1 Kunskapsöversikt: Styrketräning för barn och ungdom (Michail Tonkonogi) 2009:2 Kunskapsöversikt: Kost- och näringslära inom idrotten (Eva Blomstrand och William Apró) 2009:3 Varumärkets betydelse inom idrottsrörelsen - ett sponsorperspektiv (Anna Fyrberg och Sten Söderman) 2009:3 A Sponsor s Perspective on the Swedish Sports Movement (Anna Fyrberg och Sten Söderman) 2009:4 Valuta för pengarna - om föräldrars kostnader för barnens deltagande i tävlingsidrott (Krister Hertting) 2009:5 Ämnet specialidrott i gymnasieskolan - en utvärdering av ämnet läsåret 2008/09 (Magnus Ferry och Eva Olofsson) 2009:6 Vilka är idrottens valda makthavare? - Om rekrytering till styrelser inom svensk idrott (Jesper Fundberg) 2010:1 Användning av idrottsanläggningar - en studie av tillgänglighet till och fördelning av tider i idrottsanläggningar ur ett jämställdhetsperspektiv (Christian Augustsson, Owe Stråhlman, Göran Patriksson, Stefan Wagnsson) 2010:2 Idrottsutbildning och utbildningsreformer - en kartläggningsstudie av Sveriges gymnasiala idrottsutbildning och dess villkor i den nya gymnasieskolan (Stefan Lund) 2010:3 Utärdering av RIG-verksamheten - ur ett SF och elevperspektiv 1999-2009 (Sten Eriksson) Tryckta rapporter kan beställas från Riksidrottsförbundets kundtjänst kundtjanst@rf.se Ladda hem rapporterna i PDF från www.rf.se/dokumentbank. En komplett FoU-lista fi nns på www.rf.se.

Förord Sverige är en av världens främsta idrottsnationer. Trots den lilla befolkningsmängden, klimatet och det avlånga landet har svensk idrott ständigt internationella framgångar. Det rör sig både om sommar och vinteridrotter, lagbollidrotter och vinteridrotter, små idrotter och stora idrotter som skördar EM, VM och OS medaljer. Den svenska modellen, där samhälle och idrottsrörelse, gemensamt tar ett socialt och ekonomiskt ansvar för de aktivas elitidrottssatsning och gymnasiestudier har sannolikt haft en stor betydelse. Det handlar också om en filosofi där civil utbildning och elitsatsning går hand i hand. När en elitidrottare avslutar sin karriär ska en utbildning finnas i botten som kan leda fram till ett arbete och ett fungerande socialt liv. Den svenska idrottsmodellen består i grunden av en stark föreningsrörelse. Ett av föreningsrörelsens givna mål är att skapa förutsättningar för idrott till alla oavsett kön, etnicitet och social bakgrund. Skolan har blivit en allt viktigare arena för idrottslig utveckling samtidigt som idrotten också ökat i betydelse för skolan. Idrott har blivit status och inte minst inneburit ett sätt för skolor att profilera sig och bygga ett starkt varumärke med idrott som förtecken. Det svenska utbildningsväsendet håller också internationell klass och kanske har stora utbildningsinsatser utvecklat Sverige till en framstående nation på många olika områden. Integrationen mellan idrotten och skolan har blivit synnerligen lyckad och kanske är det samverkan mellan skola och idrott som varit en viktig faktor för att utveckla den svenska idrottsmodellen. I grunden handlar det om att ge alla lika förutsättningar att kunna satsa och nå sin fulla potential som idrottare och människa. Kombinationen elitidrott och utbildning ska ge möjlighet för varje idrottare att bli vinnare i det långa loppet. Men hur har framväxten av olika idrottsgymnasier sett ut? I vilka former, i vilken utbredning och i vilka idrotter finns dessa idrottsgymnasier, idrottsprogram m.m. i Sverige. Stefan Lund, lektor vid institutionen för pedagogik, psykologi och idrottsvetenskap vid Växjö universitet har på uppdrag av Riksidrottsförbundet genomfört den första kartläggningsstudien av Sveriges gymnasiala idrottsutbildning och dess villkor i den nya gymnasieskolan. Stefan har med hög kvalité och på ett precist sätt beskrivit och problematiserat idrott och skola. Rapporten har ett viktigt syfte i att skapa förståelse och kunskap till att fortsätta och på bästa sätt utveckla den svenska idrottsmodellen avseende kombinationen idrott och utbildning i den svenska gymnasieskolan. Maja Uebel Chef Idrottsutveckling RIKSIDROTTSFÖRBUNDET

Innehåll Sammanfattning...7 1. Inledning...11 Syfte och frågeställningar...11 2. Bakgrund och begrepp...13 Utbildningspolitiska reformer och idrottsutbildning...13 Decentralisering och idrottsgymnasier...14 Centrala begrepp...15 3. Studiens genomförande...17 Resultatdisposition...17 4. Idrottsprofilerad utbildning i Sverige...19 Idrottsutbildning i samverkan...20 Lärare och elever inom idrottsutbildningen...21 5. Den nationella och lokala idrottsrörelsen i samverkan...23 Specialidrottsförbund i samverkan med gymnasieskolor och idrottsföreningar...23 Auktoriserade idrottsutbildningar...23 Godkända idrottsutbildningar...25 Certifi erade idrottsutbildningar...25 Rekommenderad idrottsutbildning...28 Undervisande lärare och kvalitetssäkrade idrottsutbildningar...29 Sammanfattning och kommentarer...30 6. Idrottsutbildning och dess beteckningar...32 Sju idrottsutbildningar...32 Sammanfattning och kommentarer...36 7. Gymnasieidrotter och dess utbredning...38 Specialidrotternas utbredning i gymnasieskolan...38 Idrottsutbildning en relation mellan utbud och efterfrågan...40 Sammanfattning och kommentarer...44 8. Utbildningsreformer och en ny gymnasieskola...45 Kartläggningsstudiens huvudresultat...45 Idrottsutbildning i den nya gymnasieskolan...46 Gymnasiereformen och dess konsekvenser för dagens idrottsutbildning...47 Den nya idrottsutbildningens normativa innebörder...48 Avslutande kommentarer kring den nya gymnasieskolan...52 Referenser...54

Sammanfattning Den här rapporten är skriven på uppdrag av Riksidrottsförbundet och baseras på en nationell kartläggning av den gymnasiala idrottsutbildningens generella och specialidrottsliga omfattning, organisation, syften och samverkansformer. Rapporten avslutas med en diskussion om idrottsutbildningens villkor i förhållande till de direktiv som pågående gymnasiereform ger uttryck för. Aldrig tidigare i historien har Sverige haft en så omfattande och varierad gymnasial idrottsutbildning. Antalet elever har mångfaldigats efter att gymnasieskolan decentraliserades under början av 1990-talet. Riksidrottsgymnasier och lokala idrottsgymnasier ger elitidrott, motionsidrott och idrottsledarskapsprogram i olika varianter och former. Den idrottsvetenskapliga forskningen har inte haft möjlighet att följa denna utveckling på en övergripande nationell nivå. Kartläggningsstudien ämnar ge detta bidrag. Studien baseras på webbdata från Sveriges samtliga gymnasieskolor, intervjuer med specialidrottsförbundsrepresentanter och en instruktör/lärarenkät. Inom kort ska gymnasieskolan reformeras. I rapportens andra del diskuteras resultaten från kartläggningsstudien i relation till de förändringar som den nya gymnasieskolan kommer att medföra. Kartläggningsstudien visar att det finns gymnasial idrottsutbildning i sjuttiofem procent av Sveriges kommuner. I stora och medelstora kommuner erbjuds eleverna ofta en varierad idrottsutbildning (elit bredd idrottsledarskap) i ett stort antal idrotter. I små kommuner är utbudet av idrotter betydligt mindre. I samtliga kommuner finns en stark koppling till idrottsrörelsen. Generellt sker idrottsutbildningen, oberoende av kommunens storlek, i samverkan mellan gymnasieskola och idrottsföreningar. Vissa specialidrottsförbund har valt att införa kvalitetskriterier som dels ökar likvärdigheten och dels elitanpassar lokala idrottsutbildningar. Benämningarna skiljer sig åt mellan Specialidrottsförbunden: Ishockey- och Golfförbundet auktoriserar idrottsutbildning, Bandyförbundet godkänner idrottsutbildning, Fotbolls-, Handbolls-, Basket- och Bowlingförbundet certifierar idrottsutbildning och Innebandyförbundet rekommenderar idrottsutbildning. En samlad analys av dessa utbildningar är att auktoriserade, godkända och certifierade idrottsutbildningar riktar sig mot skolan som objekt. Det är den enskilda gymnasieskolans sak att uppnå vissa mätbara kriterier (instruktörers utbildningsnivå, antal elever per instruktör, träningsfaciliteter, träningstid på förmiddagar, antal gymnasiepoäng i specialidrott, träningspass per vecka etc.). Kriterier som ska borga för en god idrottslig kvalité. Den rekommenderade idrottsutbildningen riktar sig till eleven som objekt. Samverkan mellan skola, förbund och klubb handlar i första hand om att elitinriktade elever kan vara förvissade om att möta en viss utbildningsstandard. I rapporten görs vidare tolkningen att begreppet auktoriserad, påtalar en tydlig top-down relation mellan de ingående parterna. Ishockey och Golfförbundet ger gymnasieskolorna rättighet att ge idrottsutbildning Top-down styrningen är inte lika uppenbar i förhållande till begreppet certifierad. Fotbolls-, Handbolls- och Basketförbundet bekräftar en skolas utbildningsstandard. När skolorna uppfyllt kraven som ställs kan de certifieras. Den auktoriserade idrottsutbildningen ställer liknande standardiserade krav men Specialidrottsförbundens styrning av idrottsutbildningen är dock än mer omfattande i detta fall. Det räcker inte med att en gymnasieskola uppfyller vissa auktoriseringskrav, det är ändå Ishockey- och Golfförbundet som beslutar om rätten till att en gymnasieskola får beteckningen auktoriserad idrottsutbildning. En majoritet av idrottsutbildningen arrangeras inom elevernas individuella val och inom specialutformade gymnasieprogram. I drygt sju av tio kommuner som ger idrottsutbildning kan eleverna kombinera sin specialidrott med både yrkes- och studieförberedande program. Det är framförallt de kommunala gymnasieskolorna som ger denna möjlighet. Vid fristående gymnasieskolor 7

arrangeras idrottsutbildningen företrädesvis inom ett Samhällsvetenskapligt eller Naturvetenskapligt gymnasieprogram. Ungefär sex av tio idrottselever väljer mot denna bakgrund att kombinera idrottsutbildning med ett av gymnasieskolans studieförberedande program. Riksidrottsförbundets val av beteckningar på lokalt framtagna idrottsutbildningar (Regionala idrottsgymnasier och Lokala idrottsgymnasier) används sällan av gymnasieskolorna. Den språkliga variationen är påtaglig och likartade idrottsutbildningar kan benämnas på skilda sätt även inom enskilda kommuner. I kartläggningsmaterialet finns dock sju grundläggande beteckningar som gymnasieskolorna använder sig av. Dessa är: Idrottsgymnasier finns i tjugo procent av de kommuner som arrangerar idrottsutbildning. Inom ett idrottsgymnasium arrangeras generellt idrottsutbildning i fem eller fler idrotter och vänder sig till elever på olika idrottsliga nivåer. Utsedda lärare/instruktörer sköter idrottsundervisningen och utbildningen sker framförallt i samverkan mellan gymnasieskolor och idrottsföreningar. Specialidrottsgymnasier finns i fjorton procent av de kommuner som ger idrottsutbildning. Idrottsutbildningen sker endast inom en idrott (t.ex. Fotbollsgymnasium). En stor andel specialidrottsgymnasier har en tydlig elitidrottslig inriktning och är kvalitetssäkrade av specialidrottsförbunden. I sex av tio kommuner har specialidrottsgymnasierna en omfattning av 500 poäng eller mer. Idrottsprofiler finns i arton procent av de kommuner som har idrottsutbildning. Idrottsprofilerna har en liknande organisation som idrottsgymnasierna. Idrottsprofilerna har dock en mindre omfångsrik idrottsutbildning och ger generellt utbildning i färre idrotter. Specialidrottsprofiler finns i tio procent av de kommuner som ger idrottsutbildning. Specialidrottsprofilerna har stora likheter med specialidrottsgymnasierna. Den stora skillnaden mellan dessa båda beteckningar är att idrottsutbildningen har en mindre omfattning och arrangeras företrädesvis inom ramen för elevernas individuella val (300p). Idrottsprogram ges i tjugosex procent av de kommuner som har idrottsutbildning. idrottsprogrammen är ofta specialutformade varianter av det Samhällsvetenskapliga programmet. Den idrottsliga utbildningen är generellt väldigt omfattande (500-1000p). Idrottsprogrammen har tre grundläggande syften: förbereda för högskolestudier, utveckla idrottsligt utövande och fördjupa elevernas kunskaper inom en idrottsrelaterad sektor (t.ex. idrottsledarskap). Specialidrottsutbildning finns i trettiofem procent av de kommuner som ger idrottsutbildning. I nio fall av tio sker specialidrottsutbildningen inom elevernas individuella val. Huvuddelen av den praktiska idrottsundervisningen bedrivs av elevernas föreningstränare. Rådande princip är att eleverna väljer specialidrott som sitt individuella val och deras idrottsförening skriver ett samverkansavtal med gymnasieskolan inför kursintroduktionen. Riksidrottsgymnasier finns i tjugotvå procent av de kommuner som bedriver idrottsutbildning. Riksidrottsgymnasierna har ett särskilt ekonomiskt stöd och dimensioneras av Riksidrottsförbundet i samråd med Specialidrottsförbunden. Utbildningsformen har en tydlig elitinriktning där eleverna bedöms och antas efter idrottslig förmåga. Kartläggningsstudien visar att det finns idrottsutbildning i femtiotvå idrotter. Decentraliseringen av gymnasieskolan i början av 1990-talet har framförallt inneburit en stark expansion bland de största ungdomsidrotterna fotboll, ishockey, innebandy, ridsport, handboll och golf. Dessa idrotter finns i drygt tjugo procent av Sveriges kommuner och har en stor geografisk spridning samt riktar sig till elever med olika idrottsliga kompetenser och målsättningar. 8

En stor majoritet av lärarna på idrottsutbildningarna är män som har högskoleutbildning och idrottstränarutbildning inom sin specialidrott. Sex av tio idrottselever är pojkar och sex av tio elever har minst en förälder med högskoleutbildning. Könsmönstren förstärks ytterligare i samband med att lärarna får besvara frågor om vilka elever de i huvudsak undervisar. Endast sex procent av de manliga lärarna undervisar i huvudsak flickor. Bland de kvinnliga lärarna undervisar trettiotvå procent i huvudsak flickor. Den nya gymnasiereformen tar generellt stor hänsyn till nuvarande RIG-verksamhet och till de specialidrottsförbund som idag har kvalitetssäkrade idrottsutbildningar. Den gymnasiala idrottsutbildningen får därmed en tydlig elitinriktning. De tidigare beskrivna specialidrottsgymnasierna och specialidrottsprofilerna, med en stor andel kvalitetssäkrade utbildningar, gynnas av utbildningsreformen. Inom övriga idrottsutbildningar krävs väsentliga förändringar av utbildningsinnehåll och omfattning. 9

10

1. Inledning Samarbetet mellan idrottsrörelsen och gymnasieutbildningen har under lång tid varit en viktig del av svensk idrottsutveckling. Allt sedan början av 1970-talet har talangfulla idrottsungdomar haft möjlighet att kombinera idrott med studier. Den svenska modellen, där samhälle och idrottsrörelse gemensamt tar ett socialt och ekonomiskt ansvar för de aktivas elitidrottssatsning och gymnasiestudier, har inom vissa idrotter haft en betydande roll för Sveriges sportsliga framgångar på den internationella arenan (Eriksson 2007). Under början av 1990-talet förändras den gymnasiala idrottsutbildningen omfattning och inriktning. Gymnasieutbildningen decentraliseras och parallellt med Riksidrottsgymnasierna (RIG) skapas lokala möjligheter att bedriva idrottsutbildning under skoltid. Inom gymnasieskolan har vi har aldrig haft så mycket och så varierad idrottsutbildning som idag. Det finns elitidrott, breddidrott och idrottsledarprogram i olika varianter och former. De nya formerna av idrottsgymnasier döljer en rik flora av olika aktiviteter. Idrottsutbudet vid RIG har kompletterats med nya idrotter (dykning, amerikansk fotboll, baseball etc.). Utbildningens generella elitidrottsinriktning har även den omförhandlats. Idag vänder sig idrottsgymnasieutbildningar till elevkategorier med vitt skilda idrottsliga intressen och aspirationer (Lund & Olofsson 2009). Även formerna för samverkan mellan skola och den frivilliga idrotten har fått nya och förändrade innebörder. En gymnasieskola kan i samverkan med lokala idrottsklubbar bedriva omfattande idrottsutbildning, utan inblandning av Riksidrottsförbundet, specialidrottsförbunden eller de statliga myndigheterna. Expansionen av idrottsutbildning har också skapat en motsatt reaktion, där samverkan mellan gymnasieskola, specialidrottsförbund och idrottsföreningar fått nya former. Under framförallt andra hälften av 2000-talet har några specialidrottsförbund börjat kvalitetssäkra den gymnasiala idrottsutbildningen. Utvecklingen inom den gymnasiala idrottsutbildningen kan även kläs i siffror. De första Riksidrottsgymnasierna (RIG) startade som försöksverksamhet 1972 och de 79 pionjäreleverna var fördelade på 6 idrotter. RIGsystemet utvecklades allt efterhand och nådde sin numerära kulmen 1993 då 1800 idrottselever var fördelade på 32 idrotter. Under 1980- talet kompletterades RIG med det så kallade hemortsalternativet. Tränings- och utbildningsmöjligheterna ansågs inom vissa idrotter och orter vara likvärdiga med vad RIG kunde erbjuda. Hemortsalternativets grundläggande syfte var att erbjuda elitsatsande elever möjlighet att kombinera idrottsutövande och gymnasieutbildning på sin hemort. 1991 studerade 1200 elever i denna skolform. I samband med att gymnasieskolan reformeras 1993 deltog cirka 3000 elever i någon form av idrottsgymnasial utbildning (Jonsson 2000). Under början av 2000-talet menar Jonsson (2000) att denna siffra uppskattningsvis ökat till cirka 4000-6000 elever. Skolverkets betygsstatistik (2008) visar att 17820 elever som lämnade gymnasieskolan under vårterminen 2007 fick betyg i någon av Specialidrottskurserna A och B. Ferry och Olofsson (2009) menar att ytterligare 3000 elever, vid samma tidpunkt, studerade lokalt utformade kurser för Specialidrott C och D. Ferry och Olofsson (2009) uppskattar att var tionde elev läser specialidrott i gymnasieskolan. Alltsedan inledningen på 1990-talet och fram till slutet på 2000-talet har den gymnasiala idrottsutbildningens omfattning tiodubblats. Syfte och frågeställningar Vare sig idrottsrörelsen eller den idrottsvetenskapliga forskningen har haft möjlighet att följa den expansion av idrottsutbildning som tagit form inom gymnasieskolan. Vissa forskningsinsatser har dock genomförts. I en nyligen publicerad rapport utvärderar Ferry och Olofsson (2009) ämnet specialidrott i gymnasieskolan. Lund och Olofsson (2009) har analyserat hur social bakgrund, kön och skolprestationer samvarierar med elevers val av idrottsutbildning. Eriksson (2002) diskuterar 11

utvecklingen av lokala och regionala idrottsutbildningar och i en rikstäckande enkätstudie visar samme författare på idrottens och ämnet idrott och hälsas ställning i grundskolan och gymnasieskolan (Eriksson 2007). Tre studier har vidare fördjupad förståelsen för den verksamhet som bedrivs inom RIG. Eriksson (1999) har genom en elevenkät analyserat RIG:s betydelse för elitidrottande. Jonsson (2000) analyserar tidigare RIG-elevers idrottsliga resultat, arbetsmarknadsinträde och fortsatta studier. Uebel (2006) har slutligen analyserat vilka dominerande värden som präglar RIG samt under vilka villkor som pojkar och flickor ges möjlighet att uppnå dessa värden. Dessa forskningsinsatser är tvärsnittsstudier, elev- och/eller lärarenkäter som riktar sig till ett urval av respondenter. Flera av studierna har endast RIG som utgångspunkt för sina analyser. Det finns inga totalundersökningar av den idrottsgymnasiala utbildningen. Därför har heller inte, utbildningarnas innehåll, organisationsformer och koppling till idrottsrörelsen kunnat kartläggas i ett nationellt helhetsperspektiv, vilket även betonas i två av de ovan redovisade forskningsrapporterna (Jonsson 2000, Ferry & Olofsson 2009). Denna forskningsrapport består av två delar. I del ett genomförs en nationell kartläggning av dagens gymnasiala idrottsutbildning. I del två diskuteras kartläggningsstudiens huvudresultat i förhållande till kommande gymnasiereform, Gy-11 (Prop. 2008/09:199). Studiens inledande syfte är att kartlägga den gymnasiala idrottsutbildningens generella och specialidrottsliga omfattning, organisation, syften och samverkansformer. Fyra frågor är vägledande för denna analys: Vilka typer av idrottsutbildningar finns det idag? Och hur organiseras de? Hur ser utbredningen av olika idrotter i gymnasieskolan ut och hur kan den förklaras? Inom kort ska gymnasieskolan reformeras. Gymnasieskolornas möjligheter att utforma specialutformade program kommer att försvinna och ämnet specialidrott får enbart bedrivas inom vissa utbildningsalternativ (Prop. 2008/09:199). De utbildningspolitiska beslut som fattats kommer på ett eller annat sätt att påverka nuvarande idrottsutbildning. Mot denna bakgrund förefaller det därför angeläget att diskutera kartläggningsstudiens resultat i förhållande till dessa pågående utbildningspolitiska förändringsprocesser. Rapportens andra syfte är att relatera den gymnasiala idrottsutbildningens generella och specialidrottsliga omfattning, organisation, syften och samverkansformer till de reformintentioner som lyfts fram i propositionen Högre krav och kvalitet i den nya gymnasieskolan (Prop. 2008/09:199) och i den nya gymnasieförordningen (SFS 2010:235). Följande frågor kommer att vara vägledande för denna analys: Vilka konsekvenser för nuvarande idrottsutbildning kommer reformförändringarna att innebära? Vilka risker och möjligheter ställs de aktörer som anordnar gymnasial idrottsutbildning inför i den nya gymnasieskolan? Hur många svenska kommuner erbjuder gymnasial idrottsutbildning och vilka sociala karaktäristika har verksamhetens elever och lärare? Hur ser formerna för samverkan ut mellan specialidrottsförbund, gymnasieskola och idrottsföreningar? 12

2. Bakgrund och begrepp Denna forskningsrapport vilar på vissa antaganden om idrottsutbildningens förändrade former och innebörder. Dessa antaganden har i sin tur betydelse för hur materialet strukturerats och tolkats. I detta kapitel ska idrottsutbildningen inledningsvis placeras i sitt samhälleliga sammanhang. Därefter kommer rapportens centrala begrepp att förklaras. Utbildningspolitiska reformer och idrottsutbildning Expansionen av gymnasial idrottsutbildning kan sättas samman med de utbildningsreformer som introduceras under början av 1970- talet och under den första delen av 1990-talet (se Kårhus 2003). Vid dessa tidpunkter förändras de generella villkoren för gymnasieutbildningens genomförande, vilket på ett grundläggande sätt påverkar relationen mellan idrott och skola. Under 1960-talet tillsatte den dåvarande regeringen en rad utredningar, bland andra Gymnasieutredningen (SOU 1963:42), Fackskoleutredningen (1963:50) och Yrkesutbildningsberedningen (SOU 1966:3). Beredningsarbetenas mål var att ersätta floran av gymnasieutbildningar med en sammanhållen gymnasieutbildning för alla. Det hade vid denna tidpunkt etablerats en utbildningspolitisk övertygelse om att massutbildning är nödvändigt, inte minst för att tillgodose alla ungdomars jämlika möjligheter. En grundläggande tanke var att utbildningsvalen inte skulle baseras på kön och social bakgrund, utan på förmåga, intresse och ambition. Därmed var tanken att även en ökad social mobilitet skulle uppnås. Den sammanhållna gymnasieskolan kan även ses som ett svar på en förändrad och mer otydlig men alltmer kunskapsintensiv arbetsmarknad. För att kunna möta framtidens behov sågs ungdomar vara i behov av generella kunskaper, och många fack- och yrkesutbildningar förlängdes och fick ett delvis akademiskt innehåll (Lund 2006). I tät anslutning till dessa utbildningsreformer tillsattes en idrottsutredning vars huvudsyfte var att utreda Riksidrottsförbundets roll och den samhälleliga anslagsfördelningen till idrott. I rapporten Idrott åt alla (SOU 1969:29) lade idrottsutredningen fram förslag om en organisationsform som skulle underlätta kombinationen idrott och studier. Det övergripande syftet för ett införande av RIG går i linje med den tydliga utjämningstanke som präglat de övriga utbildningspolitiska ambitionerna. I den svenska modell som växer fram under denna tidsperiod tar staten och idrottsrörelsen ett gemensamt socialt ansvar för att elitidrottande ungdomar även ska ges möjlighet till adekvat gymnasieutbildning. Kollektiv samverkan och konsensus har länge utgjort en stomme i den svenska välfärdsmodellen (Dahlstedt 2009). Samverkansambitionerna har varit att finna en gemensam förståelse kring unga elitidrottares situation och framtida livschanser. Introduktionen av RIG kan ses som en del av denna övergripande utbildningspolitik. Kårhus (1985) menar att det även fanns en hög grad av samstämmighet mellan Riksidrottsförbundet, politiker och lokala skolledare. Den svenska elitidrottsmodellen hanterade inte bara elevernas situation. Gymnasieskolans samarbete med idrotten satte kommuner på kartan och ökade skolors attraktionskraft, vilket indirekt gav inblandade lärare trygga anställningsförhållanden. Läsåret 1977/78 införs ämnet Specialidrott i gymnasieskolan (Uebel 2006) och kort därefter kompletteras RIG med ett så kallat hemortsalternativ. Precis som i fallet med RIG antogs eleverna på sina idrottsliga meriter. Denna lokala anpassning möjliggjorde för elever att kombinera gymnasiestudier och idrottssatsning på sin hemort (Eriksson 2007b). Under 1980-talet utsätts grundskolan och de frivilliga skolformerna för stark kritik. Den centrala regelstyrningen uppfattades vara alltför otymplig, ineffektiv och svårhanterlig (Karlsen 2002). I det nya framväxande kun- 13

skapssamhället sågs detta som ett hinder för individuell initiativkraft och lokalt utvecklingsarbete. Precis som många andra industrialiserade länder genomförde Sverige en rad utbildningspolitiska reformer med syften att decentralisera gymnasieutbildningen. Sverige räknas idag som ett av de mest decentraliserade länderna i väst (Daun 2006). En viktig riktningsförändring innebar att kommunerna 1991 fick det ekonomiska ansvaret för utbildningens genomförande och dimensionering (Daun 2006). Det åligger varje kommun att erbjuda gymnasieutbildning till de ungdomar som genomfört sin grundskoleutbildning. Kommunernas och gymnasieskolornas autonomi har stärkts. Varje skola har möjlighet att utveckla lokala kurser och program, exempelvis specialutformade idrottsprogram (Lund 2007). I förhållande till tidigare gymnasieutbildning innebar reformerna även en ökad möjlighet för elever att välja gymnasieskola och utbildningsinnehåll. Med varje elev följer vidare en viss skolpeng (Whitty, Power & Halpin 1998, Daun 2006) och så kallade friskolor kan efter att ha prövats hos Skolverket ges liknande ekonomiska villkor som de kommunala gymnasieskolorna. Kombinationen av elevers valfrihet, friskolor och skolpeng är en viktig grogrund för den utveckling som tagit form inom den idrottsprofilerade utbildningen. Decentralisering och idrottsgymnasier Decentraliseringen av gymnasieskolan har skapat utrymme för enskilda kommuner och kommunala samverkansområden att organisera och genomföra idrottsgymnasieutbildning. Det finns således en viktig skillnad mellan det tidigare regel- och detaljstyrda linjegymnasiet och dagens målstyrda kursoch programgymnasium. I det tidigare utbildningssystemet reglerades gymnasieskolornas utbildningsutbud regionvis. I detta system konkurrerade eleverna med sina betyg om ett bestämt antal linjeplatser. För idrottselevernas del reglerades antagningen uteslutande i Riksidrottsförbundets och Specialidrottsförbundens regi genom tidigare idrottsprestationer. I dagens utbildningssystem konkurrerar gymnasieskolorna om ett okänt antal elever (om vi bortser från RIG, även idrottselever) för att fylla sina program. Gymnasieskolors och kommuners möjligheter till lokal utveckling, flexibilitet och elevers ökade valfrihet är dock utsatta för två former av styrning. För det första finns en statligt upprättad läroplan med tillhörande kursplaner, som styr gymnasieutbildningen mot vissa mål. För det andra styrs gymnasieskolorna indirekt genom den marknadsanpassning som slagit rot. Vid tidpunkten för reformernas genomförande fanns en blocköverskridande (dock i olika språkdräkter) tilltro kring marknadens möjligheter att effektivisera utbildningsinsatser och elevers skolprestationer. Karlsen (2002) menar att det framförallt är nyliberala strömningar som definierar utbildningspolitiken under denna tid. I en marknadsorienterad idrottsgymnasieutbildning har relationen mellan idrottsligt utbud och elevers efterfrågan på idrottsutbildning fått en stor betydelse. Gymnasieskolornas erbjudanden om idrottsutbildning måste på ett eller annat sätt stå i relation till elevernas efterfrågan av idrottsutbildning (se Lund & Olofsson 2009). Enligt Riksidrottsförbundet ges idrottsutbildning i tre varianter; riksidrottsgymnasier, regionala idrottsgymnasier och lokala idrottsgymnasier. De tre utbildningsformerna för idrottsprofilerad utbildning beskrivs ha olika inriktning. I Riksidrottsförbundets formuleringar vänder sig de olika utbildningarna till olika elevkategorier. Riksidrottsgymnasierna riktar sig till en nationell elit, de regionala idrottsgymnasierna till en regional elit och de lokala idrottsgymnasierna vänder sig till samtliga idrottsintresserade ungdomar (Riksidrottsförbundet 2010). Genom detta breddade utbildningsutbud skapas förutsättningar för en ökad mångfald vad gäller elevsammansättning, idrottsliga målsättningar och undervisningsinnehåll (Eriksson, 2002). 14

Att idrott kommit att få en så stor betydelse inom nuvarande gymnasieutbildning kan även förklaras på andra sätt. Idrott har generellt en påfallande stor betydelse i unga människors liv. Sex av tio ungdomar tilldelar idrotten en mycket stor eller ganska stor betydelse i livet och sju av tio ungdomar menar att idrott har en hög status i ungdomskulturen (Trondman 2005). Idrottssociologen Coakley (2007) har visat hur tävlingsidrott som produkt passar in i det nyliberala tänkandet i samhället i stort t.ex. som marknadsföring av en kommun eller företag - och därmed också som konkurrensmedel i skolan. Att idrott har kommit att bli ett viktigt verktyg för gymnasieskolornas kamp om elever kan antas bero på den betydelse som idrott har i dagens samhälle. För inte alltför länge sedan fungerade tävlingsidrotten i första hand som en arena för andra marknader och varumärken. Idag kan vi snarast se idrott i sig självt som ett varumärke (Coakley 2007). Idrottens starka samhälleliga legitimitet innebär därmed att idrottsutbildning passar som hand i handske för skolprofilering. När de inblandade aktörerna internt (kommun, skolledning och lärarkollegor) och externt (närsamhälle, elever och föräldrar) är överens om idrottens positiva värden kan utvecklingen av idrottsprofilerad utbildning ta fart. Idrottens attraktionskraft som marknadsföringsverktyg understöds av den praktiska omständigheten att utbildningsplatserna också tycks fyllas av elever. Centrala begrepp Ett första begrepp som behöver redas ut är idrottsgymnasial utbildning. Med idrottsgymnasial utbildning avses att eleverna inom ramen för ett nationellt eller specialutformat gymnasieprogram studerar minst 300 poäng med anknytning till någon av Riksidrottsförbundet ansluten idrott (kurserna kan dock vara inriktade på olika innehållsområden ex. specialidrott, ledarskap, idrottspsykologi). Ett nationellt gymnasieprogram innehåller totalt 2500 poäng. Avgränsningen bygger på två argument. För det första ger begreppet idrottsgymnasial utbildning anvisningar om att idrottsutbildningen har en viss omfattning. På många skolor kan eleverna välja enstaka kurser i idrott (ex fotboll) eller alternativt studera Specialidrott A under de sista två läsåren. I denna studie har enbart skolor som arrangerar idrottsutbildning under gymnasieutbildningens samtliga tre årskurser tagits med. I praktiken innebär detta att eleverna minst utövar sin idrott 2 3 gånger i veckan under tre års tid. Idrottsprofilerad utbildning ger därmed också uttryck för att en viss idrottslig kontinuitet och progression som organiseras inom gymnasieskolans ramar. För det andra innebär avgränsningen att denna studies resultat kan relateras till andra undersökningar och avgränsningen ska därmed ses i relation till hur forskare hanterat den gymnasiala idrottsutbildningens fält (Ferry & Olofsson 2009, Ubel 2006, Jonsson 2000 m.fl.). För att skapa en språklig variation i texten likställs idrottsgymnasial utbildning med liknande benämningar, såsom idrottsutbildning, idrottsgymnasier och idrottsprofilerad utbildning. De olika benämningarnas innebörd är dock densamma. Ett annat viktigt begrepp för denna studie är ämnet specialidrott. Det finns nationella kursplaner och betygskriterier för gymnasiekurserna Specialidrott A och B. Det övergripande syftet med ämnet beskrivs i nedanstående citat: Gymnasieskolans utbildning i specialidrott syftar till att fördjupa och vidga elevernas kunskaper om människan i fysisk aktivitet med särskild tonvikt på kunskaper i specialidrotter. Ämnet syftar också till att utveckla såväl den idrottsliga talangen som uppgiften att vara idrottsledare. Dessutom syftar ämnet till att fördjupa elevernas kunskaper i träningslära. (Skolverket 2010) I kursplanerna för ämnet nämns ytterligare några innehållsområden. Målsättningen är att eleverna ska utveckla fördjupade kunskaper i idrottspsykologi, idrottsligt ledarskap och organisering av tävlings- och träningsverksamhet samt kunna diskutera idrottens etiska, 15

kulturella och samhälleliga aspekter. Enligt Ferry och Olofsson (2009) har ämnet fem huvudområden: idrottslig förmåga, träningslära, idrottsledarskap, pedagogik/psykologi kost- och näringsfrågor (s. 8). Det finns även kurser i Specialidrott C och D. Inga nationellt fastställda kursplaner finns att tillgå men Riksidrottsförbundet och vissa Specialidrottsförbund har utarbetat förslag på hur kurserna ska/kan utformas. Här finns två väsentliga tillägg i förhållande till kurserna i Specialidrott A och B. Båda med elitidrottsliga förtecken. För det första ska idrottseleverna få: fördjupad kunskap och färdighet i specialidrott för att ge förutsättningar till en idrottskarriär med internationella förtecken. samt kunskaper och färdigheter i specialidrott som ger förutsättningar för eleven att i hög grad själv utveckla sin idrottskarriär mot och på seniornivå (Riksidrottsförbundet 2008, s. 28) Kurser i Specialidrott C och D kan även utvecklas av lokala utbildningsanordnare (gymnasieskolor, idrottsklubbar) och Riksidrottsförbundet betonar att beskrivningarna av Specialidrottskurserna C och D ska uppfattas som förslag. Det är upp till varje kommuns skolstyrelse att fastställa kursplaner och betygskriterier. Varje Specialidrottsförbund ska även ha möjlighet att precisera målsättningarna inom den aktuella idrotten. 16

3. Studiens genomförande Föreliggande rapport har två syften. För det första har en nationell kartläggning av den gymnasiala idrottsutbildningens generella och specialidrottsliga omfattning, organisation, syften och samverkansformer genomförts. Här har kommuner och gymnasieskolors webbsidor utgjort underlag för rapportens beskrivningar och analyser. Varje kommun och gymnasieskola har granskats utifrån vissa grundläggande principer: Har kommunerna idrottsutbildning? Idrottslig omfattning? Enbart de idrottsutbildningar som omfattar minst 300 gymnasiepoäng har tagits med i kartläggningen (i de flesta fall liktydigt med Specialidrott A och B) 1 Gymnasieutbildningarnas idrottsliga inriktning? Endast idrotter som är anslutna till Riksidrottsförbundet har granskats. Då dessa tre kriterier uppfyllts, har gymnasieskolornas webbpresentationer skrivits ut. Vid en grov uppskattning uppgår materialet till ca tvåtusen sidor text. För att hantera detta omfattande material skapades ett kategoriseringsdokument 2 som dels möter forskningsrapportens första syfte och dels fångar upp webbsidornas generella innehåll. Kategoriseringsdokumentet hanterar följande information om varje kommun: om det finns gymnasieutbildning i den aktuella kommunen, vilka benämningar av idrottsutbildning som används, vilka specialidrotter eleverna utbildas inom, idrottsutbildningarnas omfattning, idrottsutbildningarnas samverkansformer samt vilka gymnasieprogram idrottseleverna kan kombinera med sin specialidrott. 1 Ämnet specialidrott har både en teoretisk och praktiskt idrottsutövande sida. Av skolornas presentationer framgår att ca 80 procent av tiden används till träning av elevernas specialidrott och resterande tid till studier av mental träning, näringsfysiologi, träningslära, idrott som samhälleligt fenomen etc. 2 Kategoriseringsdokumentet finns som pdf-fil på Riksidrottsförbundets webbsida och hos författaren av denna rapport: Stefan.Lund@lnu.se Ytterligare två empiriska material har använts för att besvara rapportens inledande syfte. Dels har åtta telefonintervjuer med specialidrottsförbundsrepresentanter inom idrotterna fotboll, innebandy, ishockey, golf, friidrott, danssport, ridsport och längdskidor genomförts och dels har en rikstäckande enkät skickats ut till lärare/instruktörer som undervisar inom idrottsutbildningarna. Totalt besvarade tvåhundratre lärare enkäten. Intervjustudien och enkätstudien är inga totalstudier. Detta material har använts för att komplettera och kommentera de svar som webbmaterialet har kunnat ge. Rapportens andra syfte är att relatera resultaten från kartläggningsstudien till kommande gymnasiereform. De empiriska underlagen utgörs här av en propositionstext (2008/09:199) och den nya gymnasieförordningen (SFS 2010:235). Resultatdisposition Resultatpresentationen bygger på rapportens två syften. Inledningsvis genomförs en nationell kartläggningsstudie. Denna del innehåller fyra kapitel: Idrottsprofilerad utbildning i Sverige Den nationella och lokala idrottsrörelsen i samverkan Idrottsutbildning och dess beteckningar Gymnasieidrotter och dess utbredning För att ge svar på kartläggningsstudiens syfte formulerades fyra frågor. Varje kapitel i resultatpresentationen besvarar en av dessa frågor. Den idrottsprofilerade utbildningens omfattning i Sverige beskrivs i kapitel fyra. I kapitel fem synliggörs Specialidrottsförbundens medverkan och styrning av den idrottsgymnasiala utbildningen. Idrottsutbildningarnas olika former och beteckningar diskuteras i kapitel sex. Kapitel sju avslutar denna del i rapporten där den nationella omfattningen av olika gymnasieidrotter åskådliggörs. 17

Resultatpresentationens andra syfte besvaras i kapitel åtta; Utbildningsreformer och en ny gymnasieskola. I detta kapitel ställs kartläggningsstudiens huvudresultat mot regeringens reformintentioner, vilket tydliggör de förändringar som kommer att ta form inom den gymnasiala idrottsutbildningen. Kapitlet avslutas med en kritisk diskussion av den nya gymnasieutbildningens problem och möjligheter. 18

4. Idrottsprofilerad utbildning i Sverige I detta inledande resultatkapitel diskuteras forskningsrapportens första fråga: Hur många svenska kommuner erbjuder gymnasial idrottsutbildning och vilka sociala karaktäristika har verksamhetens elever och lärare? Kapitlets empiriska underlag har hämtats från kommunernas och gymnasieskolornas webbsidor samt den genomförda lärarenkäten. För att kvalificera analysen av förhållandet mellan kommuner och idrottsutbildning har vissa distinktioner mellan olika typer av kommuner genomförts. I materialet visar sig tre kommunkategorier. För det första finns kommuner som saknar egen gymnasieutbildning. Det är då fråga om relativt små kommuner med låga invånarantal. Kommunerna måste enligt gällande lagstiftning (Skollagen 1985:1100) erbjuda alla ungdomar som gått ut grundskolan plats i gymnasieskolan. Dessa kommuner betalar interkommunal ersättning till andra kommuner som ger gymnasieutbildning för dessa ungdomar. För det andra finns det kommuner som har gymnasieutbildning men som saknar idrottsutbildning. Det rör sig även i detta fall om mindre kommuner, med små skolenheter som endast ger ett fåtal nationella gymnasieprogram. Slutligen har vi för det tredje kommuner som både har egen gymnasieutbildning och idrottsutbildning. Till denna kategori räknas även de kommuner som slutit sig samman i så kallade gymnasieförbund/utbildningsförbund. Gegrafiskt angränsande kommuner har alltid en gemensam presentation av sitt totala utbildningsutbud och ungdomar kan fritt söka inom ramen för detta utbud. Med andra ord finns det är en viktig distinktion mellan kategori ett och tre. I kategori ett köper kommuner som saknar gymnasieutbildning utbildningsplatser av andra kommuner. I kategori tre har kommunerna gjort gemensam sak i syfte att erbjuda ett rikt utbud av programalternativ. I nedanstående tabell finner vi utfallet av denna kategorisering: Tabell 1. Antal kommuner och gymnasieutbildning/idrottsutbildning. Procent och frekvens. Kommuner som saknar egen gymnasieutbildning Kommuner med egen gymnasieutbildning men som saknar idrottsutbildning Kommuner med gymnasieutbildning och idrottsutbildning 16 (47) 9 (25) 75 (218) Totalt 100 (290) Tabellen talar sitt tydliga språk. Tre fjärdedelar av Sveriges kommuner har idrottsutbildning. Inga tidigare studier har behandlat den kommunala nivån, men kompletterade studier av Eriksson (2007) samt Ferry och Olofsson (2009) förstärker bilden av den gymnasiala idrottsutbildningens omfattning. Ferry och Olofsson visar att minst var tionde gymnasieelev hade specialidrott under vårterminen 2007. I Erikssons (2007) riksomfattande enkätstudie dras slutsatsen att cirka hälften av Sveriges gymnasieskolor ger någon typ av idrottsprofilerad utbildning. Decentraliserings-, valfrihets-, och friskolereformerna under 1990-talet har skapat förutsättningar för en stark expansion av idrottsutbildning. Enbart tjugofem procent av Sveriges kommuner saknar idrottsprofilerad utbildning. Då ska vi hålla i minnet att ungdomar genom rätten till frisök kan söka gymnasieutbildningar utanför den egna hemkommunen. Ifall eleven söker till ett program som inte ges i den egna hemkommunen tas denne in på grundval av betyg. Om ett program ges i hemkommunen men eleven av olika anledningar ändå önskar annan studieort, betraktas denne som andrahandssökande, och kan antas i mån av plats (Prop. 2009/10:165). Det finns alltså inga formella hinder för ungdomar i kommunkategori 1 och 2 att antas till en idrottsutbildning i annan kommun. På denna övergripande nivå kan vi därmed påstå följande: 19

Villkoren är väldigt gynnsamma för de ungdomar som vill utveckla sitt idrottsliga kunnande inom befintlig gymnasieutbildning. Utbudet av idrottsutbildning skiljer sig dock åt mellan olika idrotter. Vi får anledning att fördjupa denna diskussion i kapitel sju som handlar om gymnasieidrotter och dess utbredning. Idrottsutbildning i samverkan Kartläggningsstudien visar att idrottsutbildning påfallande ofta sker i samverkan med olika parter. På en övergripande nivå har Eriksson (2007) visat att idrottsutbildning i cirka nio fall av tio bedrivs i samverkan med idrottsrörelsen och/ eller Specialidrottsförbund /Distriktsförbund samt att denna samverkan har ökat över tid. Materialet synliggör fem olika aspekter av samverkan. Anställda lärare/instruktörer skolan ansvarar själv för elevernas idrottsutbildning, ingen särskild idrottsförening är inblandad i utbildningen. Denna organisationsform har stora likheter med ett anglosaxiskt system för relationen mellan skola och idrott där idrotten helt flyttat in i skolans miljöer och sammanhang (Coakley 2007). I vissa skolor tävlar idrottseleverna i så kallade skollag, vilket för tanken till den amerikanska collegeidrotten. De allra flesta elever deltar dock aktivt som idrottare i någon föreningsverksamhet. Skolornas antagningsprinciper för ämnet specialidrott lutar sig mot att eleverna ska vara aktiva deltagare i en av Riksidrottsförbundet ansluten föreningsidrott. Det finns dock undantag. Elever som studerar på så kallade Idrottsprogram/Ledarskapsprogram har inte alltid kravet om aktivt idrottande. Däremot rekommenderas att eleverna deltar i andra typer av idrottsliga praktiker, t.ex. som ledare eller ledamot i föreningsstyrelser. Utsedda instruktörer och samverkan skola och klubb utbildningen är inriktad mot specifika idrotter och skolan har upprättat ett avtal med idrottsklubbar som tillhandahåller utsedda instruktörer. Ofta kan dessa vara anställda vid skolan samtidigt som de är verksamma tränare i den klubb som skolan har upprättat avtal med. Eleverna tävlar och tränar kvällstid i huvudsak med den klubb som skolan har samarbetsavtal med. Utsedda instruktörer och samverkan, skola, förbund, klubb RIG och certifierade, rekommenderade, auktoriserade, godkända idrottsgymnasier är talande exempel för denna samverkansform. Här handlar det om samverkan mellan gymnasieskolan, Riksidrottsförbundet, Specialidrottsförbunden och/eller lokala idrottsförbund (ex Upplands Idrottsförbund) samt lokala idrottsföreningar. Här finns väsentliga skillnader i hur olika idrotter samverkar med idrottsföreningarna. Inom exempelvis ishockey bedrivs utbildningen nästan alltid i samverkan med en lokal idrottsklubb. I längdskidor är samverkan med föreningsidrotten betydligt svagare, där skidgymnasierna sägs föra en dialog med elevernas klubbtränare. Utsedda instruktörer och samverkan skola och idrottsutbildningsföretag samverkansformen gäller enbart friskolor. Dessa köper idrottsutbildning av särskilda utbildningsföretag, vilka står för instruktörer och organiserar samverkan mellan gymnasieskola och lokala idrottsföreningar. Anställda lärare och samverkan skola och klubb denna samverkansform bygger på en tydlig uppdelning mellan skolans anställda lärare och lokala idrottsföreningars instruktörer. I många fall tar gymnasieskolans lärare hand om specialidrottens teoretiska delar emedan idrottsklubben genomför specialidrottens praktik. Samverkan kan även innebära att gymnasieskolorna upprättar ett 20

avtal med elevens klubbtränare som sköter all undervisning i specialidrott. Elevens individuella val utgör basen för denna samverkansform. Detta innebär att eleverna kan välja att kombinera idrottsutbildning med de flesta gymnasieprogram. Samverkansformen borgar för en stor idrottslig flexibilitet. Många udda idrotter kan finna sin väg in i gymnasieskolan genom att det är elevernas idrott och deras tränare som står för huvuddelen av utbildningens innehåll. Lärare och elever inom idrottsutbildningen Vilka är då eleverna och lärarna som deltar i idrottsutbildningens genomförande? I detta avsnitt redovisas delar av den lärarenkät som genomförts. Resultaten kommer även att kompletteras med tidigare forskning inom området. Genom detta angreppssätt ges en bild av huvudaktörerna inom den idrottsprofilerade utbildningen, dess lärare och elever. En majoritet av lärarna i enkäten har någon form av högskoleutbildning (sjuttiofem procent) och sju av tio lärare har genomfört tränarutbildning motsvarande steg 3 eller högre (se även Ferry & Olofsson 2009). Vi bör alltså kunna dra slutsatsen att majoriteten av lärarna som undervisar på idrottsutbildningar både har en akademisk utbildning och en specialidrottsanpassad ledarskapsutbildning bakom sig. Lund och Olofsson (2009) visar i sin enkätstudie att ungefär sex av tio idrottselever har minst en förälder med högskoleutbildning. I samma studie framkommer att sju av tio elever genomför idrottsutbildningen inom ett studieförberedande program. Dessa resultat kan delvis förklaras genom de reproduktionslogiker som upprätthålls i samband med gymnasievalet. Barn till högskoleutbildade föräldrar väljer i högre grad än barn till andra föräldrakategorier ett studieförberedande program (Svensson, 2001). En annan förklaring är att idrottselevernas möjligheter att välja program begränsas av att gymnasieskolor och kommuner ofta organiserar idrottsprofilerad utbildning inom ett studieförberedande program (Jonsson 2000). Det finns en rad tecken som visar att det i huvudsak är män som undervisar på idrottsutbildningarna. I den aktuella enkätstudien är endast elva procent av de svarande kvinnor. I Ferry och Olofssons (2009) studie är sexton procent kvinnor och Uebel (2006) visar att knappt tio procent av lärarkåren på RIG är kvinnor. Denna tendens förstärks ytterligare i samband med att lärarna i enkätstudien får svara på hur många av deras idrottslärarkollegor som är män respektive kvinnor. En fjärdedel av lärarna som besvarat enkäten har tre till åtta kvinnliga kollegor som arbetar med idrottsrelaterade kurser. Ingen har nio eller fler kvinnliga kollegor på sin arbetsplats. Drygt hälften av lärarna arbetar med tre till åtta manliga kollegor och var tionde lärare har nio eller fler manliga kollegor. I samband med att lärarna får svara på frågan om kön och vilka elever som de i huvudsak undervisar, visar det sig att drygt fyra av tio lärare i huvudsak undervisar pojkar. En lika stor andel lärare undervisar både pojkar och flickor. Endast en av tio lärare undervisar i huvudsak flickor. Om vi jämför detta utfall med tre tidigare elevenkäter (Ferry och Olofsson 2009, Lund & Olofsson 2009, Uebel 2006) visar det sig att ungefär fyra av tio idrottsgymnasieelever är flickor. En rimlig tolkning av dessa olika enkätstudier är att majoriteten av idrottseleverna är pojkar, men att idrottsutbildningarna når upp till de politiskt beslutade måtten på jämställdhet. Om vi bryter upp materialet ytterligare ett steg och tittar på vilket kön som elever till kvinnliga respektive manliga lärare har visar sig ett intressant mönster: 21