Linnéstigen VÄGAR OCH VATTENDRAG är betydelsefulla spridningsvägar för växter. Dagens användning av vägsalt har dock utarmat mycket av vägkanternas växtlighet längs de hårt trafikerade stråken. Kvar finns bara den salttåliga växtligheten. Utefter andra vägsträckor finns dock fortfarande intressant växtlighet kvar. Ett exempel på detta är gamla E4:ans sträckning mellan Torsboda och Fjäl. Där är diket växtplats för mängder av Jungfru Marie nycklar och liljekonvalj. I FJÄL utfördes förmodligen den första botaniska undersökningen av vårt områdes blommor. Det var självaste Carl von Linné som år 1732 passerade på sin Lapplandsresa. Han reste dock i helt andra ärenden än att undersöka våra vägkanters blommor. AV DEN VÄG Linné färdades mellan dåvarande färjestället i Fjäl och Hässjö kyrka återstår en kortare sträcka i någorlunda ursprungligt skick. Där har växterna inventerats av Timrå Naturskyddsförening. Det handlar om en sträcka från strax öster om Gumböle fram till Rolandsbacke, som vi gett namnet Linnéstigen. Sträckan ingår i Norrstigen, den gamla riksvägen. Med undantag för första biten har denna sträcka inte genomgått några större förändringar eller påbyggnader. Den kvarstår som en väg för häst och kärra och visar upp den vägkantsflora som hör till en flera hundra år gammal kärrväg.
STIGEN ÄR POPULÄR som ridväg. Dagens påverkan av hjul hör dock mer samman med traktorer än hästdragna kärror. Stigen är dessutom sommar- och vintertid uppskattad som vandrings- eller skidled. Skid- och Friluftsfrämjandet ansvarar för en raststuga vid Lappstegaberget intill stigen. DEN UNDERSÖKTA STRÄCKAN visar att Linné färdats genom ett för området ganska typiskt landskap. Den variation av miljöer och biotoper som stigen löper igenom ger plats för våra vanligaste växtarter, men även några udda inslag. Vi redovisar här lite ur anteckningarna och lägger till några kommentarer. VI UTGÅR söderifrån och startar vid Skid- och Friluftsfrämjandets parkering, som ligger vid södra vägen mot Hässjö kyrka, en biväg till norrstigen. Cirka 100 meter ner efter skogsvägen mot Gumböle finns vid vägkanten en brant sluttning. Ett gammalt vägräcke står kvar som minne efter intensivare trafik. Redan här i vägkanten lägger man märke till stora bestånd av springkorn (vildbalsamin). Växten är ettårig och ska på en säsong hinna gro, växa upp, blomma och sätta frö. Om Linné gjort en avstickare hit och bestånden av nordisk stormhatt fanns på plats redan då skulle detta ha förvånat honom. Endast här kring Indalsälvens utlopp går denna fjällväxt ner till havet. PÅ DE SMÅ bergsknölar som ryms i dalen finns rikligt av orkidéerna grönkulla och knärot. I dalgångens botten finner man också trolldruva och mängder av skogssallat. Närmast vägsluttningen finns gott om gammal asp, björk, gran och tall. Marken är bemängd av död ved. Alltsammans en bristvara i dagens skogar. VI VÄNDER nu norr ut och åter till Lappstegastugans parkering. Redan i dikeskanten vid parkeringen upptäcker man släktingen till rödblära, gökblomstret. De fransade kronbladen ger denna art ett närmast japanskt utseende. Strättans liksom hästhovens (tussilagon) stora sommarblad finns kring parkeringen. Enstaka maskrosor är strålande exempel på en växt som spridits längs vägarna. Nu tar vi den högra stigen från parkeringen och efter en svacka bär den fuktiga och steniga stigen uppåt. På stigen och längs kanterna upptäcker man grodblad, den vackert blåblommande brunörten och
skogsnävan/midsommarblomstret. Även borsttistel trivs med fukten. Högre upp blir stigen torrare och visar upp några bestånd av örnbräken. Flera grupper av orkidén nattviol kan också upptäckas. Fukten finns nu främst i små gropar längs vägkanten. I en del av groparna står den viol som Linné vid Fjäl kallade Violam aqvaticam/kärrviolen. Latinska namnet är i dag Viola palustris. På vänstra sidan av stigen övergår granskogen alltmer i hällmark och tallen blir vanligare. På högra sidan där lövskogen försöker täcka ett gammalt hygge finns en provkarta på våra vanligaste lövträd; björk, rönn, sälg och så vidare. VI NÅR ETT KRÖN och stigen går svagt utför. I vägkanterna ser vi rödblära, i folkmun kallad röddocka, Skogssallat tillsammans med kryddiga gräset vårbrodd samt exemplar av rölleka. I blötare diken finns kråkklöver och humleblomster. LINNÉ HADE säkert intresserat sig för bestånden av åkerbär om han vetat att de i dag ingår i en växtkorsning med det nordamerikanska cloudberry. Bäret odlas och serveras som delikatess på restauranger. HÄR ANSLUTER Linnés färdväg utefter norrstigen och vi trampar fortsättningsvis historisk mark. Myren som tar vid var nog vid Linnés tid ett betydande hinder. Myren ändrar också helt på växtförhållandena. Mellan lågvuxna björkruskor lägger man märke till färgskiftningarna mellan lappvidets silverton och porsbuskarnas blågröna ton. I och Gökblomster Brunört omkring myren kan man upptäcka orkidéarterna Jungfru Marie nycklar och korallrot. Här finns också en växt med en av våra markers vackraste blomningar, nämligen vattenklövern. Den vita fransiga blomman är en fantastisk upplevelse. I torrare myrpartier växer kråkbäret, som utan att Linné visste om det idkar kemisk krigföring. Dess utsöndringar förhindrar andra växters frön att gro intill plantan. Myren ger också livsutrymme till växter som rosling, odon, tranbär och pyttelilla ängsullen snip med flera.
Efter myren kommer en ås där hovspår och hästspillning ligger tätt som i forna dagar. Här kryper mängder av linnéa nästan ut på stigen som om de ville påminna om sin namngivares resa. Kärrviol Den lilla ormbunken ekbräken väver en matta under träden. EN FUKTIG svacka med myr till vänster visar upp ett nytt växtsamhälle. I stigkanten börjar sly att bilda våra allorstädes närvarande grå alträd. Arten är det enda svenska trädet som kan tillgodogöra sig luftkväve. Tillsammans med mjölkört växer här också älgört med desinfektionsmedlet acetylsalicylsyra i sina växtdelar. Närmare marken ser man ormbunken hultbräken och den sirligare och mer violetta arten av blåklocka, nämligen ängsklocka. Pors Ihop med slåtterblomma finns här också tätörten. Man kan förmoda att Linné väl kände till dess förmåga att göra mjölken seg och syrlig. Kunskapen var väl känd i det gamla bondesamhället. Efter svackan bär det uppåt mot avtagsstigen mot Lappstegastugan och stigen planar ut. Vi befinner oss här i en ganska ny avverkning som inneburit en stor omställning för skogens örter. Vissa arter är dock helt beroende av liknande omvälvningar. Här sägs den sällsynta svedjenävan ha blommat något år efter avverkningen. Solinstrålningen hade då höjt temperaturen tillräckligt. Den ännu sällsyntare brandnävan kräver ännu högre temperaturer och skogsbrand för att dess fröskal ska öppnas. Vid kvarstående frötallar har ljuset även väckt brudborste och prästkrage. Flera exemplar av stor blåklocka kan upptäckas. Här finns även ängs- och skogskovall tillsammans med skogsveronika och ärenpris. De senare verkar stressade av hyggets torka. Lingon, gullris och skogsklöver klarar torkan bra. Nu bär stigen utför och vid slutet av hygget kan man i dikeskanten se vår ganska vanliga men ändå rätt okända buskart brakved. På högra sidan av stigen börjar nu ett sluttande skogsparti med gran av Linnéa hög ålder och med höga, grova stammar. Grenarna bär rikligt med olika arter av skägglav. Detta visar att luftkvaliten i området är bra.
På vänster sida är skogen yngre och stiger mot hällmarker. I vattenförande sänkor upptäcker man potentillaarten blodrot med bara fyra kronblad. Övriga potentillaarter har fem. Blodrotens rot användes förr i syfte att få bruden att känna lust på bröllopsnatten. Roten hackades i bitar och lades i hennes sprit. Återstår förstås att utreda om det var roten eller spriten som orsakade den avsedda verkan. Här liksom på hygget finns det vackra gräset bergslok. Axet ser ut som droppar hängande på en tråd. Sent på säsongen, i torka och stark instrålning antog grästuvorna på hygget en klart mörkröd färg. HÖGRE UPP på berghällarna finns plats för kattfot, som missgynnas i modernt jordbruk. Magra beteshagar var ett av dess starka fästen. Här finner vi också små, Blåsuga Blodrot styva ormbunksblad i en spricka i berget. Det handlar om stensöta som i gången tid användes som godis åt barnen. Linné var säkert bekant med detta förhållande. I stigens sista utförslöpa skuggas den av skog på båda sidor. Öppningen som stigen orsakar är ändå tillräcklig ljuskälla för flera exemplar av grönkulla. Här växer också den konstigt formade blåsugan. En kort växt med bred bladrosett närmast marken, smalnar upptill av till ett nästan spetsigt blomax. Latinska namnet Ajuga pyramidalis syftar på pyramidformen. DÄR STIGEN avslutas och mynnar mot bebyggelse ligger en gammal stuga med tillhörande uthus. Bortom uthuset finns en torr och mager backe med hällar. Här kan man återfinna en stor del av de växter som förr hörde till torra slåtterytor. Här finns backnejlika, det klibbiga tjärblomstret och närbesläktat backglim. Den persiljedoftande bockroten, skogsklöver och fyrkantig Johannesört finns tillsammans med tidigt blommande backskärvfrö. Vid uthusväggen ser man också revbildande och bitvis marktäckan- Bockrot de gråfibbla. Här övergår Linnés resväg till vägar av modernare snitt och den gamla kärrvägen upphör för att återkomma på platser längre norr ut på andra sidan Krigsbysjön.