Upprepad utsatthet för bostadsinbrott

Kriminologiska institutionen Upprepad utsatthet för bostadsinbrott en uppföljning i Uppsala län Examensarbete 1 15 hp Kriminologi Examensarbete 1, Avancerad nivå (15 hp) Vårterminen 2008 Susanne Axbom

2

Sammanfattning Föreliggande studie syftar till att följa upp en kartläggning avseende upprepad utsatthet för bostadsinbrott som genomfördes av Polismyndigheten i Uppsala län år 2005 samt det efterföljande förändrade arbetssättet. I studien görs en kartläggning av de polisanmälda bostadsinbrotten i Uppsala län år 2006, vad gäller såväl antal anmälningar som andel upprepade anmälningar. De brottskoder som ingår i kartläggningen är 0857, 0874, 9801 samt 9802 vilka omfattar både fullbordade inbrott i villa/radhus respektive lägenhet och försöksbrott. Uppföljningen görs dels genom en jämförelse av resultaten i Uppsala län år 2006 med dem från 2004, dels med dem som framkommer i en motsvarande kartläggning för Västmanlands län, som här används som kontrollän. Därutöver tillkommer en mindre intervjustudie med slumpvis utvalda personer i både Uppsala och Västmanlands län som utsatts för bostadsinbrott. Resultaten visar att både antalet anmälningar och andelen upprepade anmälningar i Uppsala län är lägre såväl i förhållande till den tidigare studien som i förhållande till Västmanlands län. När det gäller fördelningen av de upprepade anmälningarna över tid har denna förändrats något då en något mindre andel inkom inom en månad jämfört med tidigare. Samtidigt ligger andelen upprepade anmälningar som gjorts inom ett halvår på ungefär samma nivå. I Västmanlands län har både en högre andel och ett större antal upprepade anmälningar gjorts inom en månad respektive inom ett halvår. När det gäller den geografiska fördelningen kan konstateras att antalet anmälningar är, liksom i den tidigare studien och i Västmanlands län, koncentrerade till länets största stad. Till skillnad från Västmanlands län återfinns emellertid de flesta upprepade anmälningarna i Uppsala län i en mindre stad, inte i den största staden. Genom de brottsofferintervjuer som ingår i studien framkommer att de inbrottsoffer som deltog över lag är nöjda med mötet med polisen. Intervjupersonerna i Västmanlands län är dock något mindre nöjda än de i Uppsala län. I den teoretiska genomgången redovisas livsstils- och rutinaktivitetsteorierna liksom Rational Choice-teorin som på olika sätt förklarar fenomenet upprepad utsatthet för bostadsinbrott. I vilken utsträckning dessa kan förklara minskningen i andelen upprepad utsatthet för bostadsinbrott som skett i Uppsala län mellan åren 2004 och 2006 är däremot svårt att avgöra; det ingår heller inte i uppsatsens syfte. 3

4

Innehållsförteckning SAMMANFATTNING 3 INNEHÅLLSFÖRTECKNING 5 1 INLEDNING 7 1.1 Syfte 7 1.2 Frågeställning 8 1.3. Begreppsdefinitioner 9 1.3.1 Brottsoffer/målsägande 9 1.3.2 Upprepad utsatthet för brott 9 2 BAKGRUND 10 2.1 Uppsala län 10 2.1.1 Polismyndigheten i Uppsala läns arbetssätt vid bostadsinbrott 10 2.2 Västmanlands län 11 2.2.1 Polismyndigheten i Västmanlands läns arbetssätt vid bostadsinbrott 11 2.3 Bostadsinbrott 11 2.4 Polisens skyldigheter gentemot brottsoffer 13 3 TIDIGARE FORSKNING 14 3.1 Upprepad utsatthet för brott 14 3.2 Polisen och brottsoffren 17 4 TEORI 19 4.1 Livsstilsteorin och rutinaktivitetsteorin 19 4.2 Rational Choice-teorin 21 5 METOD OCH MATERIAL 23 5.1 Urval 23 5.2 Tillvägagångssätt/bearbetning av material 25 5

5.3 Bortfall 26 5.4 Reliabilitet och validitet 28 5.4.1 Metodproblem 29 5.5 Etik 33 6 RESULTAT 33 6.1 Antal polisanmälda bostadsinbrott 33 6.2 Andel upprepat utsatta för bostadsinbrott 34 6.3 Tidsintervall mellan två på varandra följande anmälningar 35 6.4 Skillnader i utsatthet mellan olika kommuner 36 6.5 Inbrottsoffers uppfattning om mötet med polisen och polisens arbete 36 7 SAMMANFATTNING 40 8 AVSLUTANDE DISKUSSION OCH SLUTSATS 42 8.1 Återkoppling till teorin 45 8.2 Förslag till vidare forskning 46 9 LITTERATUR/REFERENSER 48 10 BILAGOR 52 Bilaga 1 53 Bilaga 2. 54 Bilaga 3 55 Bilaga 4 59 6

1 Inledning Till polisens uppgifter hör att förebygga, förhindra och utreda brott. 1 I detta ligger således att förhindra att brottsoffer drabbas upprepade gånger. En viktig kunskap är därför den om upprepad utsatthet för brott. Generellt sett ger denna kunskap svar på två grundläggande frågor, nämligen var brottsförebyggande åtgärder ska sättas in, och hur de ska se ut. Kunskapen om upprepad utsatthet för brott har till och med kallats för århundradets kanske viktigaste kriminologiska insikt. 2 År 2005 genomförde Polismyndigheten i Uppsala län en studie i syfte att kartlägga förekomsten av upprepad utsatthet för brott i länet (Svensson & Lindgren 2005). Kartläggningen avsåg tre brottskategorier: våld och hot mot kvinnor i nära relation, bostadsinbrott samt rån och inbrott i butik. Underlaget utgjordes av anmälningar avseende dessa brott som inkommit till myndigheten under år 2004. Resultaten visar att de upprepade anmälningarna om våld mot kvinnor i nära relation respektive rån och inbrott i butik står för en inte oväsentlig del av det totala antalet anmälningar. När det gäller bostadsinbrott är dock koncentrationen betydligt mindre; tre procent av anmälningarna hade föregåtts av en liknande anmälan (Svensson & Lindgren 2005). Denna studie utgör en av tre uppföljningar av ovannämnda studie avseende upprepad utsatthet för brott och berör endast brottskategorin bostadsinbrott. 3 Den genomfördes på uppdrag av Polismyndigheten i Uppsala län vid vilken jag samtidigt var anställd. 1.1 Syfte Utifrån de resultat som framkom i kartläggningen år 2005 beslutade Polismyndigheten i Uppsala län att förändra sitt arbetssätt gällande de aktuella brottskategorierna. Syftet med denna undersökning är att följa upp den tidigare kartläggningen, i den del som gäller bostadsinbrott, och det efterföljande förändrade arbetssättet hos polisen för att se huruvida andelen upprepade anmälningar har förändrats. Uppföljningen görs genom en jämförelse av resultaten för Uppsala län med den tidigare studien samt genom en jämförelse med Väst- 1 2 Polislagen (SFS 1984:387). 2 Probably the decade s most important criminological insight (Skogan 1996). Min översättning. 3 För rån och inbrott i butik se Alm (2007) och för våld mot kvinnor i nära relation se Nilsson (pågående arbete vid Juridiska institutionen, Stockholms universitet). 7

manlands län. Västmanlands län används här som kontrollän, dels för att det är ett med Uppsala län jämförbart län såtillvida att det är ett till ytan litet län med en större centralort och liknande befolkningstäthet (Sveriges nationalatlas hemsida den 29 september), dels för att Polismyndigheten i länet inte förändrat sitt arbetssätt avseende bostadsinbrott under den studerade tiden. 1.2 Frågeställning Undersökningen avser att besvara följande frågeställningar: Hur många fall av bostadsinbrott anmäldes till Polismyndigheten i Uppsala län under år 2006? Hur stor andel av anmälningarna utgörs av upprepade anmälningar? Hur lång tid förflöt mellan två på varandra följande anmälningar? Vilka skillnader respektive likheter finns mellan de olika kommunerna 4 när det gäller upprepad utsatthet för bostadsinbrott? Hur skiljer sig resultaten av denna kartläggning från den tidigare kartläggningen respektive från Västmanlands län? Vilka likheter finns? Hur uppfattar inbrottsoffer polisens arbete och mötet med polisen? Den sista frågan lades till därför att brottsoffers uppfattning av det bemötande de fått av polisen påverkar deras beslut att polisanmäla eventuella nya brott eller att avstå. Forskning visar att så många som en knapp femtedel uppger att de inte skulle göra en ny anmälan eller är osäkra. Dock är inbrottsoffer något mer benägna att anmäla nya brott jämfört med dem som har utsatts för rån eller misshandel (Lindgren 2004, s. 264 f). Det är ändå ett visst antal som väljer att avstå från att anmäla nya brott. I en studie om upprepad utsatthet för bostadsinbrott, som baseras på polisanmälda brott, kan således brottsoffers beslut att inte polisanmäla nya brott naturligtvis leda till att omfattningen av den upprepade viktimiseringen underskattas. Med tanke på att antalet intervjupersoner här är så litet kan emellertid inga generella slutsatser dras. Frågan kan istället ses som ett sätt att illustrera den genomförda uppföljningen. 4 För att underlätta en jämförelse av de båda studierna används kommun istället för närpolisområde då närpolisområdesindelningen tidigare följde kommunindelningen (se avsnitt 2.2.1). 8

1.3. Begreppsdefinitioner 1.3.1 Brottsoffer/målsägande Med brottsoffer avses vanligen fysiska personer som har utsatts för brott, såväl direkt som indirekt. Begreppet målsägande definieras i 20 kap. 8 Rättegångsbalken (RB) som den mot vilken ett brott har blivit begånget eller som har blivit förnärmad av brottet eller som har lidit skada av det. Vid inbrott är det inte enbart den som registreras som målsägande i juridisk mening som är att betrakta som brottsoffer utan hela hushållet drabbas, såväl vuxna som hemmavarande barn. Här används därför begreppen målsägande och brottsoffer synonymt. Det är dock endast en person i hushållet som i denna kartläggning har kodats som målsägande 5 och det är den person (eller, i förekommande fall, den första personen 6 ) som står som målsägande i polisanmälan. 1.3.2 Upprepad utsatthet för brott Upprepad utsatthet för brott kan definieras på ett flertal olika sätt beroende på hur tidsperioden specificeras, om begreppet endast omfattar upprepade brott av samma typ eller flera typer av brott samt vilken måttenhet som ligger till grund för definitionen. Med det sista avses om definitionen utgår från en person, en plats eller ett objekt. Det senare är särskilt viktigt när det gäller studier avseende upprepad utsatthet för bostadsinbrott. Att olika studier väljer olika sätt att definiera begreppet påverkar naturligtvis jämförbarheten dem emellan varför det är viktigt att vara uppmärksam på hur begreppet är definierat 7 (Weisel m.fl. 1999, s. 13 ff). I denna kartläggning definieras upprepad utsatthet för brott som att en målsägande har polisanmält fler än ett bostadsinbrott inom en tidsperiod om ett år räknat från den senaste polisanmälan. Definitionen utgår således från en person, nämligen målsäganden. 8 I undersökningen studeras endast i vilken utsträckning de utsatta har drabbats av ytterligare brott av samma brottstyp, det vill säga något av de brott som ingår i undersökningen, 9 inte eventuell 5 Se mer under 5.2 Tillvägagångssätt/Bearbetning av material för hur denna inkodning gjorts. 6 Med undantag av en anmälan där ett barn i en brottsdrabbad familj skrevs in som första målsägande men där detta senare ändrades till modern. 7 Fördelar och nackdelar med olika sätt att definiera begreppet, liksom deras olika effekt på resultatet, diskuteras närmare i avsnitt 8. Avslutande diskussion och slutsats. 8 Liksom i den tidigare studien från Uppsala län (Svensson & Lindgren 2005) och repliken från Dalarna (Torstensson 2006). Se mer under avsnitt 5.2 Tillvägagångssätt/Bearbetning av material. 9 Hit hör samtliga i undersökningen aktuella brottskoder (0857, 0874, 9801 och 9802) avseende bostadsinbrott. Ingen åtskillnad görs mellan fullbordade brott och försöksbrott. 9

utsatthet för andra typer av brott (till exempel stöld ur annan typ av hus, såsom fritidshus, eller stöld ur eller från källare/vind). 2 Bakgrund 2.1 Uppsala län Fram till december 2006 bestod Uppsala län av sju kommuner: Enköping, Håbo, Knivsta, Tierp, Uppsala, Älvkarleby och Östhammar. Folkmängden uppgick till 319 925 personer den 31 december 2006. Nästan två tredjedelar av befolkningen bor i residensstaden Uppsala. Den 1 januari 2007 ökade folkmängden med 13 634 personer då Heby kommun övergick från att tillhöra Västmanlands län till att tillhöra Uppsala län. Antalet polisanmälda bostadsinbrott i länet minskade, enligt statistik från Brottsförebyggande rådet (Brå) 10, mellan år 2004 och 2006. År 2004 uppgick antalet bostadsinbrott till 369. Därefter minskade antalet till 313 år 2005 för att året därpå öka marginellt till 315 11 (Brå:s hemsida den 24 juli 2007). 2.1.1 Polismyndigheten i Uppsala läns arbetssätt vid bostadsinbrott Polismyndigheten i Uppsala län var under år 2006 indelad i fyra närpolisområden (Enköping/Håbo, Tierp, Uppsala/Knivsta samt Östhammar). 12 Redan innan studien från 2005 presenterades hade Polismyndigheten i Uppsala län som mål att genomföra brottsplatsundersökningar vid samtliga bostadsinbrott. Likaså gällde att målsägande och brottsoffer ska få rätt information (Polismyndigheten i Uppsala län 2006, s. 15). Inom Polismyndigheten görs brottsplatsundersökningar av både tekniker, som tillhör den tekniska roteln, och av personal på Krimjouren. Initial spårsökning företas av polis på plats som tillkallar tekniker, förutom då det är uppenbart onödigt. 13 Polismyndigheten i Uppsala läns mycket omfattande broschyr Till dig som drabbats av inbrott vänder sig till dem som drabbats av bostadsinbrott. Den är tänkt att bland annat lämnas till brottsdrabbade av polis på plats och innehåller lokalt anpassad information av såväl brottsofferstödjande som brottsförebyggande karaktär. I och med att den var färdig 10 Statistiken från Brå innehåller även så kallade felkodningar och annat som har rensats bort ur denna studie. 11 Enligt Polismyndigheten i Uppsala län anmäldes emellertid 319 bostadsinbrott. Varför siffrorna skiljer sig åt kan jag inte svara på. 12 Sedan Heby kommun tillkommit Uppsala län är kommunen uppdelad och tillhör både närpolisområde Enköping/Håbo och närpolisområde Tierp. 13 Det kan till exempel gälla fall där målsäganden har städat innan polis kommit till platsen eller att den som är skäligen misstänkt för brottet tillhör målsägandens familj. 10

redan då rapporten från 2005 utkom föreslogs inga förändringar i arbetssättet utan förändringen kan sägas bestå av utdelningen av broschyren samt en betoning på brottsplatsundersökning vid samtliga bostadsinbrott. 2.2 Västmanlands län Västmanlands län bestod år 2006 av elva kommuner (Arboga, Fagersta, Norberg, Skinnskatteberg, Heby, Hallstahammar, Surahammar, Kungsör, Köping, Sala samt Västerås). Folkmängden uppgick till cirka 248 489 personer den 31 december 2006, varav cirka hälften bor i Västerås. Liksom i Uppsala län minskade antalet bostadsinbrott i Västmanlands län mellan år 2004 och 2006 enligt statistik från Brå 14 och även här ökade antalet polisanmälda bostadsinbrott marginellt mellan år 2005 och 2006. Antalet polisanmälda bostadsinbrott uppgick år 2004 till 358. Därefter minskade antalet till 326 år 2005 för att året därpå öka något till 331. För båda åren ligger Västmanlands län på en något högre nivå än Uppsala län trots att Västmanland alltså låg på en lägre nivå år 2004 (Brå:s hemsida den 24 juli 2007). 2.2.1 Polismyndigheten i Västmanlands läns arbetssätt vid bostadsinbrott Polismyndigheten i Västmanlands län var under år 2006 indelad i åtta närpolisområden (Arboga, Fagersta, Heby, Kolbäcksdalen, Kungsör, Köping, Sala samt Västerås). I Västmanlands län har Polismyndigheten som mål att utföra fler brottsplatsundersökningar, dock utan närmare specifikation om antal (Polismyndigheten i Västmanlands län 2005, s. 15). Brottsplatsundersökningar genomförs både av tekniker från den tekniska roteln och så kallade Näpo-tekniker. 15 Till skillnad från den omfattande broschyr som finns i Uppsala län och som specifikt vänder sig till inbrottsdrabbade personer innehåller Polismyndigheten i Västmanlands läns broschyr Inbrott, skadegörelse och stölder endast kortfattad och övergripande information om vissa möjligheter till stöd och ersättning. 2.3 Bostadsinbrott Bostadsinbrott är ofta instrumentella handlingar där gärningsmannen i första hand begår brottet i syfte att uppnå ett visst mål, till exempel för att få pengar till narkotika (Wahlin 1999, s. 140 f). Till bostadsinbrott räknas såväl inbrott i lägenhet som inbrott i villa och radhus. I undersökningen ingår både fullbordade och ofullbordade inbrott, så kallade försöks- 14 Statistiken innehåller även så kallade felkodningar och annat som har rensats bort ur denna studie. 15 Kallas även LOKUS. 11

brott. Som fullbordat inbrott räknas även händelser där gärningsmannen varit inne i bostaden men inte lyckats få med sig något stöldgods. 16 Juridiskt sett betraktas inbrott i bostad som grov stöld 17 och anses vara ett av de mest integritetskränkande tillgreppsbrotten. För polisens del tillhör bostadsinbrott det som kallas för mängdbrott. Med det menas brott som drabbar många människor i vardagen och är av integritetskränkande karaktär och som därmed skapar otrygghet i samhället (Polismyndigheten i Uppsala län 2006, s. 9). Bostadsinbrott är många gånger svåra att klara upp på så sätt att en gärningsman kan knytas till brottet. En av orsakerna till det är att det oftast saknas en interaktion mellan brottsoffer och gärningsman. Gärningen upptäcks därför oftast först i efterhand vilket gör brottet svårare att utreda och klara upp, i synnerhet då det i de flesta fallen saknas vittnesuppgifter eller andra uppgifter som gör att polisen kan identifiera gärningsmannen. I de fall där en misstänkt person kan knytas till gärningen har denne oftast tagits på bar gärning eller ertappats med exempelvis stöldgods som polisen kan koppla till ett specifikt bostadsinbrott (Brå 2006b, s. 111). Enligt en internationell jämförelse ligger antalet polisanmälda bostadsinbrott per 100 000 invånare betydligt lägre i Sverige än genomsnittet (Farrington m.fl. 2004, s. viii). Statistik från Brå visar att antalet polisanmälda bostadsinbrott i Sverige dessutom minskade mellan år 2004 och 2006 efter en viss ökning mellan år 2000 och 2004. Motsvarande minskning kan ses i Uppsala län, liksom i Västmanlands län, trots en mycket marginell ökning i båda länen mellan år 2005 och 2006 18 (Brå:s hemsida den 24 juli 2007). Samtidigt har emellertid uppklaringen av bostadsinbrott och andra mängdbrott minskat. För att bryta denna trend inledde polisen år 2005 en nationell satsning i syfte att långsiktigt reducera mängdbrottsligheten och öka antalet personuppklarade brott, det vill säga antalet brott till vilka en eller flera gärningsmän kan knytas. Genom satsningen ska polisen öka förmågan att förebygga, utreda och klara upp brott. Dessutom ska brottsoffer sättas i fokus och ges ett bättre bemötande och ökad uppmärksamhet (Persson 2005, Polisens intranät den 15 juni 2007). 16 Den som registrerar anmälan i RAR har handboken Kodning av brott vid anmälningar respektive misstankar om brott (Brå 2006a) till sin hjälp när det gäller att avgöra vilket brott en händelse ska betraktas som. Enligt denna ska man i princip inte skilja mellan fullbordat brott, försök till brott, förberedelse eller stämpling till brott (a.a., s. 7). Denna åtskillnad görs endast vid ett mindre antal brott, varav bostadsinbrott är ett. 17 8 kap 4 Brottsbalken. 18 Under år 2006 polisanmäldes 15 005 bostadsinbrott i Sverige, 8 364 av dessa gällde villa/radhus och 6 641 gällde lägenhet. I Uppsala län anmäldes 315 bostadsinbrott varav 169 gällde villa/radhus och 146 lägenhet. Under samma tid anmäldes 331 bostadsinbrott i Västmanlands län. Av dessa gällde 173 anmälningar villa/radhus och 158 lägenhet. 12

2.4 Polisens skyldigheter gentemot brottsoffer I polisens bemötande av personer som har utsatts för brott ingår bland annat att förmedla information om vart man kan vända sig för att få stöd och hjälp. Svensk polis har en omfattande underrättelse- och informationsskyldighet gentemot brottsoffer som regleras i regeringsformen (RF), polisförordningen (PF) och, kanske främst, i förundersökningskungörelsen (FuK). 19 Enligt FuK ska målsägande underrättas om reglerna kring enskilt anspråk och om möjligheterna att få ersättning enligt brottsskadelagen. Dessutom ska de som så behöver få information om möjligheterna till målsägandebiträde, besöksförbud, stödperson, rättshjälp samt vilka myndigheter, organisationer och andra som kan lämna stöd och hjälp. Därtill ska polisen fråga målsägande om de vill bli underrättade om de beslut som fattas i det egna ärendet. Målsägande har inte någon generell rätt att kräva fortlöpande information om viktiga händelser, till exempel om en misstänkt gärningsman berövas friheten, däremot ska de vid behov underrättas om en gripen/anhållen eller häktad person avviker. Målsägande ska också underrättas så snart åklagare beslutar att väcka åtal (13 a-d FuK). Slutligen ska de som begärt att få information om utredningen av ärendet alltid underrättas i de fall polismyndigheten fattat beslut att inte inleda eller att lägga ned en förundersökning (14 FuK). 19 Dessutom har bland andra Förenta Nationerna (FN), Europarådet och The European Forum for Victim Services utarbetat en rad internationella dokument som behandlar relationen mellan polisen och brottsoffer (se bland annat Lindgren m.fl. 2001). 13

3 Tidigare forskning 3.1 Upprepad utsatthet för brott Fenomenet upprepad utsatthet för brott uppmärksammades först på 1970-talet då forskning visade att en liten grupp personer drabbas av brott vid upprepade tillfällen och utsätts för en stor andel av samtliga brott (Carlstedt 2001, s. 12). Det är främst två amerikanska studier (Johnson m.fl. 1973 och Ziegenhagen 1976) som räknas som de första på området. 20 I den första uppmärksammade Johnson m.fl. att flera offer för kniv- och skottskador som uppsökte ett amerikanskt sjukhus återkom vid flera tillfällen medan Ziegenhagen genomförde en intervjustudie med personer som utsatts för upprepade våldsbrott. Därefter har det ökade intresset lett till att ett flertal undersökningar på området genomförts i framförallt Storbritannien, men även i USA och Australien (Townsley m.fl. 2000, s. 40). Vad forskningen visar är att olika individer löper olika hög risk att utsättas för brott och att detta gäller även bland dem som redan har utsatts en gång. Om det beror på att den som en gång utsatts löper större risk att drabbas igen just för att han/hon redan har drabbats eller om det finns en förhöjd risk att drabbas sedan tidigare är inte klarlagt. För att förklara dessa skillnader används begreppen risk heterogeneity och state-dependence 21, varav det senare även förekommer som state dependency eller event dependence. Enligt det första löper vissa personer större risk att utsättas för brott än andra bland annat på grund av det sätt på vilket de lever sina liv. Risken är således konstant förhöjd och påverkas inte enbart av att personerna utsätts för brott. Enligt state-dependence är det däremot just det att en person har utsatts för brott som ökar risken att utsättas igen, åtminstone tillfälligt under en period nära inpå brottet. En sådan förklaringsmodell utgår från att gärningsmannen upplever ett positivt resultat från inbrottet och använder erfarenheten och kunskapen om brottsplatsen för att begå nya brott. Sammanfattningsvis är skillnaden mellan de olika förklaringsmodellerna att den ena utgår från den brottsdrabbades livsstil eller rutinaktiviteter och den andra från 20 Två engelska studier (Sparks m.fl. 1977 och Hindelang m.fl. 1978) med fokus på våldsbrott och egendomsbrott etablerade en modell för att förklara hur risken att utsättas för brott fördelas. Enligt denna är risken att utsättas för brott ojämnt fördelad över populationen och följer inte en slumpmässig fördelning vare sig i tid eller rum. Se till exempel Carlstedt 2001, s. 35 f för en genomgång av den så kallade Poisson-fördelningen. 21 Begreppen finns ej i vedertagen översättning på svenska. 14

gärningsmannen 22 (Brå 2001, s. 12 f; Carlstedt 2001, s. 55 f, 69 f; Farrell m.fl. 1995, s. 384 f, 391; Pease 1998, s. 6 ff). Tidigare utsatthet för brott anses generellt sett vara den bästa faktorn för att förutspå framtida utsatthet 23 oavsett om det gäller samma eller annan typ av brott, och både på områdesnivå och på individuell nivå (Farrell & Pease 1993, s. 2; Pease 1998, s. 3, 5 f). Kunskapen kan därför användas i det brottsförebyggande arbetet oavsett hur den upprepade utsattheten förklaras. En fördel med denna kunskap är att ett fokus på upprepat utsatta riktar åtgärderna både mot de mest brottsbelastade områdena och de personer som löper störst risk att utsättas för brott. En annan är att kunskapen förenar det brottsförebyggande och det brottsofferstödjande arbetet (Farrell & Pease 1993, s. 1; Pease 1998, s. 18). 24 Trots detta var det inte förrän i slutet av 1980-talet som kunskapen först omsattes i praktiken. Det mest kända exemplet är det så kallade Kirkholt-projektet i Storbritannien vars syfte var att förebygga upprepade inbrott i bostadsområdet Kirkholt i Rochdale utanför Manchester (Forrester m.fl. 1988; Forrester m.fl. 1990; Brå 2001, s. 12 f). Erfarenheterna därifrån visar på flera fördelar med en brottsförebyggande strategi som vänder sig mot dem som redan utsatts för brott. Efter detta projekt började därför studier i hur kunskapen om upprepad utsatthet kan tillämpas i brottsförebyggande arbete att ersätta rena kartläggningar av fenomenet (Carlstedt 2001, s. 16 f). Detta har i sin tur lett till att upprepad viktimisering används som ett mått på framgång (key performance indicator) i den engelska polisens arbete (Brå 2001, s. 8; Townsley m.fl. 2000, s. 40). Polisen hålls därmed ansvarig för att vidta åtgärder så snart de får kunskap om en viktimisering för att säkerställa att den inte upprepas (Weisel m.fl. 1999, s. 6). Upprepad utsatthet varierar kraftigt såväl mellan en stads olika områden som mellan olika städer. 25 Om det beror på att andelen utsatta personer är hög eller om det är för att andelen upprepat utsatta är hög är dock inte klarlagt. Skillnader i antalet brott per invånare kan nämligen förklaras dels av skillnader i andelen utsatta, dels av skillnader i antalet brott per utsatt 22 Se mer under avsnitt 4.1 Livsstilsteorin och rutinaktivitetsteorin respektive avsnitt 4.2 Rational Choice-teorin. 23 Det är emellertid relativt ovanligt att polisen vid anmälningsupptagningen uppmärksammar att brottsoffer har utsatts för upprepade brott (Axbom & Lindgren 2007, s. 20). Inte minst med tanke på att det kan finnas ett samband mellan brotten är det viktigt att i större utsträckning uppmärksamma upprepad viktimisering för att kunna sätta in eller hänvisa till relevanta brottsförebyggande åtgärder. 24 Eftersom forskningen visar att brottsligheten är koncentrerad i tiden och att de som har utsatts för brott riskerar att utsättas igen i nära anslutning till det föregående brottet bör brottsförebyggande åtgärder sättas in i så nära anslutning till det brottet som möjligt. Då risken att utsättas för ytterligare brott endast förhöjs temporärt kan dessa vara tidsbegränsade (Brå 2001, s. 27; Carlstedt 2001, s. 17 ff; Townsley m.fl. 2000, s. 40 f). 25 Fenomenet har visat sig särskilt vanligt i områden med hög nivå av brottslighet och är nära knuten till forskning kring så kallade hot spots (se till exempel Farrell & Pease 2001, s. 3; Pease 1998, s. 6 f samt Weisel m.fl. 1999, s. 5 ff). 15

(Brå 2001, s. 28 ff; Carlstedt 2001, s. 18 f). Ofta används antalet brott per antalet möjliga offer som mått vid studier av utsatthet för brott. De begrepp som ofta används är prevalence, incidence och concentration 26 (Carlstedt 2001, s. 49; Farrell & Pease 1993, s. 5; Townsley m.fl. 2000, s. 39). Det genomsnittliga antalet brott per brottsoffer (concentration) antas göra att andelen brott per person (incidence) är hög i vissa områden snarare än andelen utsatta personer (prevalence). Det bästa måttet för såväl ett områdes brottsnivå som för brottstrender anses vara concentration (Pease 1998, s. 8). Förekomsten av upprepad utsatthet för brott har kartlagts för ett flertal olika brottstyper. För bostadsinbrott visar det engelska inrikesdepartementets (Home Office) statistik, baserad på brottsofferintervjuer gjorda inom ramen för British Crime Survey (BCS), en nivå av upprepad utsatthet på 13 procent år 2006/2007 27 (Nicholas m.fl. 2007, s. 22). I en amerikansk studie av upprepad utsatthet för bostadsinbrott i tre städer noteras nivåer på mellan sju och tio procent (Weisel m.fl. 1999, s. 66). Ytterligare studier visar på liknande nivåer (se till exempel Bennett & Durie 1999; Farrell & Pease 2006 samt Forrester m.fl. 1988). Det begränsade antalet studier i Sverige visar att upprepad viktimisering är relativt vanligt vid vissa typer av brott, men inte vid andra. Statistiska Centralbyråns (SCB) levnadsundersökningar (ULF), som genomförs regelbundet sedan 1978, innehåller frågor om utsatthet för brott och trots att undersökningen inte har som specifikt syfte att studera upprepad viktimisering uppmärksammas fenomenet i resultaten. Av de hushåll som under en ettårsperiod har utsatts för någon form av stöld eller skadegörelse 28 uppger till exempel hela 32 procent att de drabbats av två eller fler brott (SCB 2004, s. 111). SCB:s material utgör också underlag för en avhandling från kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet avseende just upprepad viktimisering. Denna visar att en stor andel av de drabbade uppger att de drabbats fler än en gång, oavsett om de utsatts för vålds-, tillgrepps- eller skadegörelsebrott. 29 Hela 40 procent av dem som utsatts för våldsbrott uppger sig vara upprepat utsatta, medan en näs- 26 Med prevalence avses andelen personer (eller hushåll) i en population som, under en given tidsperiod, har utsatts för brott. Incidence räknar antalet brott och används som ett mått på andelen brott per person och beskrivs ofta som brottsnivån. Med concentration avses det genomsnittliga antalet brott per brottsoffer i populationen under samma tidsperiod. Begreppen finns ej i vedertagen översättning varför de ursprungliga engelska begreppen används här. 27 En topp nåddes emellertid år 1999 då nivån låg på 20 procent. 28 Här ingår naturligtvis ett flertal brott varav bostadsinbrott endast är ett. Det finns emellertid ingen särredovisning av nivån för bostadsinbrott. 29 Även här ingår naturligtvis ett flertal brott varav bostadsinbrott endast är ett. Resultat avseende bostadsinbrott särredovisas emellertid inte. 16

tan lika stor andel (38 %) uppger att de har drabbats av två eller fler tillgrepps- eller skadegörelsebrott (Carlstedt 2001, s. 40, 43). Det fåtal studier som finns som redovisar resultat för bostadsinbrott visar däremot att upprepad utsatthet är förhållandevis ovanligt. Brottsförebyggande rådets studie utifrån polisanmäld brottslighet i två svenska städer visar att fem procent av de studerade anmälningarna om bostadsinbrott är upprepade (BRÅ 2001, s. 23). Den kartläggning som denna studie är en uppföljning av visar att endast tre procent av anmälningarna avseende bostadsinbrott hade föregåtts av en liknande anmälan (Svensson & Lindgren 2005, s.22). Därutöver finns den replik av studien som genomfördes på uppdrag av Polismyndigheten Dalarna som visar på en andel upprepade anmälningar om två procent (Torstensson 2007, s. 32). Även om de svenska studierna uppvisar en förhållandevis låg nivå upprepad utsatthet för brott jämfört med utländska studier är den ändå viktig. Enligt Farrell & Pease är höga nivåer av upprepad viktimisering alltid viktiga, om än mindre anmärkningsvärda, i områden där brottsligheten är hög (2001, s. 1). Detta eftersom nivån av upprepad viktimisering är beroende av det totala antalet brott i ett område. Samtidigt kan alltså en låg nivå av upprepad utsatthet vara viktig i länder och regioner med låg brottslighet. 3.2 Polisen och brottsoffren Ett ökande om än fortfarande begränsat antal undersökningar med fokus på brottsoffers erfarenheter av och inställning till polisen visar att brottsdrabbade personer i stort sett är nöjda med och positiva till polisen. I de fall de är missnöjda tycks orsaken bland annat vara bristen på information (Lindgren 2004, s. 254). Med tanke på att brottsoffret kanske aldrig tidigare har utsatts för brott och är känslomässigt överväldigad är det för polisens del viktigt att komma ihåg att det som kan tyckas vara ett rutinärende inte är det för den drabbade; något som i högsta grad gäller dem som utsatts för upprepade brott. Där är det ännu viktigare att polisen förstår att det som kan verka litet eller obetydligt sett som en enstaka händelse kan vara oerhört påfrestande då det upprepas (Lindgren m.fl. 2001, s. 123 ff, 136; Pease 1998, s. 4). Polisens kontakt med dem som har utsatts för brott är emellertid inte bara viktig ur brottsoffrets synvinkel genom att ett dåligt bemötande till exempel kan förvärra brottsoffers redan utsatta position och påverka dennes fortsatta medverkan i rättsprocessen negativt. Brottsof- 17

fer som befinner sig i en känslomässigt stressig situation kan också ha svårt att förmedla den information som polisen behöver för att kunna utreda brottet. I ett större perspektiv kan brottsoffers erfarenheter även komma att påverka allmänhetens inställning till polisen - (Lindgren m.fl. 2001, s. 152; Waller 1990, s. 144). En förutsättning för brottsoffers medverkan i rättsprocessen är att de polisanmäler de brott de utsätts för. Brottsoffer som har fått information uppger i större utsträckning än andra att de skulle anmäla en liknande händelse i framtiden. Det är således viktigt såväl för det enskilda brottsoffret som för hela rättsväsendet att polisen arbetar på ett sådant sätt att de som har utsatts för brott blir nöjda och har förtroende för polisen (Waller 1990, s. 143). 18

4 Teori För att polisen ska kunna bedriva ett effektivt brottsförebyggande arbete krävs kunskap, inte bara om dem som begår kriminella handlingar utan även om dem som drabbas av dem. I takt med det ökande intresset för brottsoffer har ett antal teorier uppkommit för att förklara skillnader i olika personers risk att utsättas för brott. Tidiga viktimologiska teorier sökte förklaringar i brottsoffrets personliga egenskaper, numera söks istället förklaringar i dennes rutinaktiviteter och livsstil. Två av de teorier 30 som valts ut för denna studie utgår här från omständigheterna kring brottet och brottsoffret (rutinaktivitetsteorin och livsstilsteorin) och en från gärningsmannen (Rational Choice-teorin). 4.1 Livsstilsteorin och rutinaktivitetsteorin Livsstilsteorin utvecklades under slutet av 1970-talet och enligt denna förklaras skillnader mellan olika personers risk för att utsättas för brott av skillnader i dessa personers livsstilar. Med livsstil avses sådana aktiviteter som människor företar sig på daglig basis och enligt teorin finns ett samband mellan risken att utsättas för brott och en livsstil där mycket tid spenderas utanför hemmet, på allmänna platser. Det betyder att personer vars livsstil gör att de ofta befinner sig i situationer där risken för brott är stor också sannolikt drabbas i större utsträckning än de som endast sällan befinner sig i sådana situationer. Därmed fördelar sig risken att utsättas för brott inte slumpmässigt på populationen (Hindelang m.fl. 1978; Carlstedt 2001, s. 63). Rutinaktivitetsteorin, som utvecklades ungefär samtidigt som livsstilsteorin, uppkom främst för att förklara utsattheten för brott där det finns en direktkontakt mellan gärningsman och brottsoffer men har senare vidareutvecklats för att kunna tillämpas på egendomsbrott utan sådan direktkontakt, som till exempel bostadsinbrott. Genom att fokusera på de förhållanden som råder vid brottstillfället snarare än på varför vissa människor begår brott förklarar teorin hur brott begås, och kan förebyggas. Att olika personer löper olika stor risk för att utsättas för brott förklaras av olikheter i deras rutinaktiviteter (bland annat arbete, matinköp och fritidsaktiviteter). Rutinaktiviteterna sker såväl i hemmet som på arbetet samt vid annan aktivitet förlagd utanför hemmet och skiljer sig därmed inte mycket från de aktiviteter som nämns 30 Tillfällesteorierna har anklagats för att inte vara fullt utvecklade teorier och snarare bör benämnas förklaringsmodeller (Felson & Clarke 1998, s. 4). Jag tar dock inte ställning i frågan utan använder teori och förklaringsmodell synonymt. 19

inom livsstilsteorin. Enligt rutinaktivitetsteorin förutsätter dock ett brott ett samspel mellan en motiverad gärningsman, ett lämpligt objekt 31 samt frånvaron av så kallade kapabla väktare. 32 Då alla tre komponenter sammanfaller ökar risken för att ett brott ska begås; om bara två av dessa infinner sig samtidigt minskar risken för brott betydligt. Sannolikheten för att detta samspel ska uppstå ökar då människors rutinaktiviteter gör att de befinner sig utanför hemmet (Cohen & Felson 1979; Carlstedt 2001, s 60 f; Farrell m.fl. 1995, s. 385). Rutinaktivitetsteorin är nära knuten till den gren av brottsförebyggande arbete som benämns situationell brottsprevention och som, med utgångspunkt i teorins termer, menar att det brottsförebyggande arbetet bör inriktas på att försvåra för motiverade gärningsmän att få tillgång till lämpliga objekt. Enkelt uttryckt innebär det att vidta åtgärder som inte främst syftar till att påverka den potentielle gärningsmannens motivation utan till att minska tillgången på lämpliga offer/objekt, till exempel genom bättre fönster och larm samt genom att se till att dörrar är låsta, liksom att öka antalet kapabla väktare (Lab 1997, s. 154 ff). Som framkommer ovan överlappar de båda teorierna i mångt och mycket varandra i det att båda söker förklaringar till att olika personer löper olika stor risk att utsättas för brott i deras olika livsstil och vardagliga rutiner. 33 Till skillnad från livsstilsteorin, som förklarar skillnader mellan olika nivåer av utsatthet vid en given tidpunkt, förklarar rutinaktivitetsteorin även förändringar i brottsnivåer över tid, såväl på individnivå som på områdesnivå. Detta gör rutinaktivitetsteorin till en så kallad makroteori eller strukturell teori som menar att det inte bara är våra rutinaktiviteter i sig, utan det sociala sammanhang som omger dem, som skapar själva förutsättningarna för brottsligheten i samhället. Det betyder att olika samhällsförändringar som har skett under åren har lett till att våra vardagliga rutiner förändrats så att sannolikheten har ökat för att de tre ovannämna elementen ska mötas. Som en följd av att till exempel allt fler kvinnor arbetar utanför hemmet står fler hem tomma under långa tider varigenom antalet lämpliga objekt har ökat samtidigt som antalet kapabla väktare minskat. Likaså har en ökande rörlighet med inflyttning till större samhällen lett till en minskad informell 31 Ett objekt kan vara en person, en sak eller en plats. För en genomgång av vad som gör ett objekt lämpligt, se till exempel Sarnecki 2003, s. 223. 32 Här avses inte bara poliser och väktare utan också familj, grannar, vänner och andra som kan förhindra att brott begås. 33 Då en individs livsstil eller rutinaktiviteter antingen kan skapa eller motverka tillfällen till brott har teorierna kommit att innefattas i det gemensamma begreppet tillfällesteorier (Carlstedt 2001, s. 63). 20

kontroll och större frånvaro av kapabla väktare (Carlstedt 2001, s. 61, 68; Sarnecki 2003, s. 222 f, 295). 4.2 Rational Choice-teorin Rational Choice-teorin använder ett gärningsmannaperspektiv för att förklara varför vissa individer drabbas av brott i större utsträckning än andra (Brå 2001, s. 13; Carlstedt 2001, s. 66 ff; Farrell m.fl. 1995, s. 385). Teorin, som ofta används vid studier om bostadsinbrott, tar sin utgångspunkt i antagandet att en gärningsman handlar på ett målinriktat, instrumentellt sätt vid val av objekt. Med det menas att gärningsmannen är en rationell person med ett definierbart mål som denne sedan försöker hitta medel för att uppnå, som pengar till droger (Sarnecki 2003, s. 34; Wahlin 1999, s. 140 f). Uttryckt med rutinaktivitetsteorins termer kan det till exempel anses rationellt för en (motiverad) gärningsman att välja en bostad där det finns en bärbar TV (ett lämpligt objekt) och där det inte finns några tecken på att någon är hemma (frånvaro av kapabla väktare) då detta ökar chansen att uppnå stor vinst samtidigt som risken för upptäckt är liten (Farrell m.fl. 1995, s. 385). Då forskare förklarar upprepad utsatthet för brott skiljer de på de offer som drabbas av brott av en och samma gärningsman vid flera olika tillfällen och de som drabbas av olika gärningsmän, eller en kombination av dessa (Farrell m.fl. 1995, s. 385). För bostadsinbrott finns till exempel tre möjliga förklaringar till varför upprepade brott är att förvänta efter ett första inbrott. I det första fallet kan det vara en och samma gärningsman som återvänder för att ta sådant som inte kunde tas med första gången eller eventuella nya objekt som ersatt de tidigare stulna. Det är då rationellt för gärningsmannen att begå upprepade brott mot en och samma person eftersom det innebär mindre ansträngning och mindre risk i och med att gärningsmannen har lärt sig av det första brottet vad han/hon kan stöta på vid ett upprepat besök. I det andra fallet kan det vara andra personer som har hört talas om bostaden av den tidigare gärningsmannen varefter dessa gör inbrott. Eftersom gärningsmän till viss del har samma kriterier för vad som utgör ett lämpligt objekt är det rationellt för olika gärningsmän att begå brott mot en viss bostad. Om en gärningsman anser att ett objekt är lämpligt så gör även andra det. Slutligen kan det vara så att bostaden i sig är sådan att den inbjuder till inbrott. Den upprepade utsattheten förklaras då av egenskaper som härrör från bostaden och dess läge, som till exempel om bostaden är insynsskyddad eller ligger mycket avsides etc. När det gäller upprepade brott av en och samma gärningsman är det dock viktigt att förstå att ett 21

upprepat besök inte bara påverkas av närvaron av bra konsekvenser för gärningsmannen, utan också huruvida några åtgärder har vidtagits för att förändra den situation som ledde till det första brottet (Farrell & Pease 1993, s. 13; Farrell m.fl. 1995, s. 388). Liksom Rutinaktivitetsteorin kopplas ofta Rational Choice-teorin till den så kallade situationella brottspreventionen i och med att de åtgärder mot brott som ryms däri förutsätter en rationell gärningsman som, på ett rationellt sätt, kan reagera på dessa åtgärder genom att avstå från att begå brottet då riskerna är för stora (Lab 1997, s. 154; Sarnecki 2003, s. 34). Även om samtliga ovan redovisade teorier förklarar upprepad viktimisering på olika sätt så grundas de mer eller mindre på antagandet att vissa tillfällen uppmuntrar till brott, vilket är minst lika viktigt som personliga faktorer för att förklara brottslighetens uppkomst (Felson & Clarke 1998, s. 2 f). 22

5 Metod och material Denna studie är en uppföljning 34 av en tidigare studie om upprepad utsatthet för brott (Svensson & Lindgren 2005), dock endast i den del som rör bostadsinbrott. För att jämförelser ska kunna göras används här i huvudsak samma metod, med ett tillägg bestående av en mindre intervjuundersökning. Studien är således först och främst en kvantitativ registerstudie vars material utgörs av anmälningar avseende inbrott i bostad som registrerats i Polisens system för anmälda brott (Rationell anmälansrutin, RAR) 35 hos Polismyndigheten i Uppsala län under år 2006. Liksom i den ovan nämnda studien är uttagen från RAR gjorda för ett kalenderår, från den 1 januari till och med den 31 december 2006. Anmälningar registrerade för kalenderåret 2005 utgör kontrollåret. Eftersom en jämförelse görs med Västmanlands län har motsvarande anmälningar tagits fram från det länet. 36 Den del av studien som rör brottsoffers uppfattning om polisen är baserad på en mindre intervjuundersökning med åtta slumpvis utvalda personer som drabbats av bostadsinbrott under år 2006. Dessa har besvarat ett antal frågor om mötet med polisen i samband med brottet. Frågorna består främst av flervalsfrågor med slutna svarsalternativ. Enkäten innehåller fem delar med frågor om brottsoffrets bakgrund, den aktuella polisanmälan samt eventuell upprepad utsatthet för brott, kontakten med polisen, information från polisen samt nöjdheten med resultatet av anmälan och med polisens arbete. 37 Brottsoffren fick även möjlighet att lämna övriga synpunkter med egna ord. 5.1 Urval Bostadsinbrott innefattar såväl inbrott i lägenhet som i villa och radhus, inklusive försöksbrott. 38 Följande brottskoder igår i studien: 0857 Försök till inbrott i villa/radhus 9801 Fullbordat inbrott i villa/radhus 0874 Försök till inbrott i lägenhet 9802 Fullbordat inbrott i lägenhet 34 Det är alltså inte en utvärdering enligt de definition som ges bland annat i Sandberg 2006. 35 RAR-systemet utgör sedan 1994 ett centralt förvaltningssystem för brott som anmälts eller på annat sätt kommit till polisens kännedom. 36 Samtliga anmälningar har tagits fram genom Rikspolisstyrelsens försorg. För exempel på polisanmälan, se Bilaga 2. 37 Se Bilaga 3. 38 Närbesläktade brott som inbrott i källare/vind samt stöld i fritidshus ingår däremot inte. 23

Som framgår av tabell 1 nedan gällde 37 av de 319 anmälningarna om bostadsinbrott som inkom till Polismyndigheten i Uppsala län år 2006 försök till inbrott i villa/radhus. 136 anmälningar gällde fullbordade inbrott i villa/radhus, 26 försök till inbrott i lägenhet och, slutligen, 120 fullbordade inbrott i lägenhet. Anmälningarna som registrerades hos Polismyndigheten i Västmanlands län år 2006 fördelar sig på samma sätt som i Uppsala län såtillvida att både antalet fullbordade och antalet försök till inbrott i villa/radhus är något högre än antalet fullbordade respektive försök till inbrott i lägenhet. Av de 331 bostadsinbrott som anmäldes till Polismyndigheten i Västmanlands län gällde 46 anmälningar försök till inbrott i villa/radhus, 127 fullbordade inbrott i villa/radhus, 36 försök till inbrott i lägenhet och, slutligen, 122 fullbordade inbrott i lägenhet. Som framgår av tabellen nedan har emellertid ett antal anmälningar utgått ur undersökningen av olika skäl. Fördelningen av anmälningarna är dock detsamma. 39 Tabell 1. Antal anmälningar inkomna i Uppsala län respektive Västmanlands län under år 2006 och antal anmälningar i undersökningen efter bortfall. Brottskategori Brottskod Antal inkomna Antal anm. Antal inkomna Antal anm. anm. Uppsala i studien anm. Västmanland i studien Försök villa/radhus 0857 37 29 46 45 Fullbordat villa/radhus 9801 136 122 127 116 Försök lägenhet 0874 26 22 36 33 Fullbordat lägenhet 9802 120 111 122 109 Totalt 319 284 331 303 Källa: Rationell anmälansrutin (RAR). Polismyndigheten i Uppsala län samt Polismyndigheten i Västmanlands län genom Rikspolisstyrelsens försorg. Urvalet för den del av studien som berör intervjuer med brottsoffer utgörs av sammanlagt tio slumpvis utvalda brottsoffer (fem för respektive län) tagna ur de aktuella anmälningarna av vilka fyra personer i respektive län intervjuades. Den femte hade endast valts ut som reserv ifall någon av de tillfrågade skulle tacka nej till att delta eller inte gick att få tag i, vilket alltså inte skedde. Sammanlagt intervjuades således åtta personer. 39 Se mer i avsnitt 5.3 Bortfall. 24

5.2 Tillvägagångssätt/bearbetning av material Samtliga anmälningar i Uppsala län från år 2006 granskades för att utröna huruvida de gäller ett i undersökningen aktuellt brott samt för att upptäcka och rensa bort eventuella dubbletter, 40 eventuella felkodade anmälningar liksom övriga anmälningar som inte ska ingå i undersökningen. 41 Därefter kodades samtliga aktuella anmälningar in och sammanställdes med hjälp av statistikprogrammet SPSS. 42 För att kunna beräkna andelen upprepade anmälningar följdes samtliga inkodade anmälningar ett år (tolv månader) tillbaka i tiden 43 och kontrollerades med hjälp av sorteringsfunktionen i SPSS mot anmälningarna från föregående år. För att öka möjligheterna att upptäcka upprepade bostadsinbrott gjordes sökningarna på såväl målsägande som brottsplats. Detta för att kunna upptäcka upprepade anmälningar där olika personer i ett hushåll registrerats som målsägande. I de fall det fanns upprepade anmälningar avseende samma målsägande kodades dessa in med hjälp av nya variabler. 44 Då en av studiens frågeställningar gällde inbrottsoffers uppfattning om polisens arbete och mötet med polisen genomfördes en mindre intervjustudie. För att få fram underlag för fyra intervjuer i respektive län slumpades fem möjliga intervjupersoner fram för att täcka upp för eventuellt bortfall. 45 Målsägarna i de utvalda anmälningarna kontaktades sedan per telefon varvid jag presenterade mig som student vid Kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet tillika anställd vid Polismyndigheten i Uppsala län och förklarade syftet med studien. Jag berättade att de valts ut slumpmässigt och att det var frivilligt att delta. Skulle de välja att delta skulle svaren behandlas konfidentiellt och jag förklarade att de inte skulle kunna identifieras utifrån deras svar. Inför intervjuerna skapade jag ett strukturerat underlag i form av ett frågeformulär. 46 Samtliga intervjuer genomfördes per telefon främst på kvällstid då intervjupersonen befann sig i 40 Flera anmälningar avseende samma brott kan till exempel uppstå då en granne eller en annan person som ser efter bostaden då målsäganden är bortrest anmäler ett inbrott varefter ägaren själv gör en polisanmälan vid hemkomsten. 41 Se mer under avsnitt 5.3 Bortfall. 42 Se Bilaga 1. 43 Analyserna i denna undersökning baseras på anmälningsdatum. Det som studeras är således andelen upprepade brott som anmälts inom den aktuella tidsperioden samt den tid som förflutit mellan två anmälningar, inte andelen brott som begåtts inom den aktuella tidsperioden eller den tid som förflutit mellan två brott. 44 Se Bilaga 1. 45 Det sammanlagda antalet anmälningar för Uppsala län (n=284) delades med 5 vilket ger 57. Därefter valdes var femtiosjunde anmälan ut från de sammanställningar över anmälningar jag fått uttagna ur RAR. Dessa lades i nummerordning (0857, 0874, 9801, 9802) vartefter jag räknade ner på listan samtidigt som jag hoppade över de anmälningar som tagits bort ur materialet till dess att jag fått fram fem intervjupersoner. Motsvarande procedur gjordes för Västmanlands län (n=303). 46 Se Bilaga 3. 25