Till vice statsministern

Till vice statsministern En förklaring om unionens framtid antogs vid Europeiska rådets möte i Nice i december 2000. I denna anges att EU-länderna ska sammankalla en regeringskonferens under år 2004. Regerings konferensen ska överväga nödvändiga fördragsändringar som framkommer i den debatt om EU:s utveckling som enligt förklaringen ska inledas efter Nicemötet. Även kandidatländerna ska kunna vara aktiva i förberedelserna och medverka i regeringskonferensen. I deklarationen framförs önskemålet att konferensen förbereds av en bred och djup diskussion om EU:s framtida utveckling. Det fastslås att diskussionen i huvudsak bör ägnas fyra frågor, nämligen maktfördelningen mellan EU och medlemsländerna (subsidiaritetsprincipen), grundläggande rättighetsstadgans ställning, förenkling av fördragen och de nationella parlamentens roll. I en deklaration från toppmötet i Laeken i december 2001 utvecklades detta ytterligare till att omfatta ett tjugotal punkter, av vilka flertalet ändå faller inom de fyra huvudområdena. Samtidigt beslutades att inrätta det Europeiska konventet. Stödda av nationella debatter skall konventet från februari 2002 förbereda regeringskonferensen 2004. Konventet förväntas diskutera framtidsfrågorna och lämna förslag till hur EU kan bli mer effektivt och demokratiskt, särskilt med hänsyn till EU:s planerade utvidgning och behovet att bättre förankra EU hos medborgarna. Arbetet planeras avslutas i juni 2003 då konventets förslag till fördragsändringar överlämnas till Europeiska Rådet. Önskemålet om förberedande nationella debatter inför 2004 års regeringskonferens föranledde den svenska regeringen att den 26 april 2001 tillsätta en parlamentarisk kommitté med företrädare för samtliga i riksdagen företrädda partier (Dir.nr: 2001:35). Kommittén har antagit namnet EU 2004-kommittén. Ordförande är Berit Andnor (s). Övriga ledamöter är Gunilla Carlsson (m), Carl B Hamilton (fp), Sören Lekberg (s), Åke Pettersson (c), Yvonne

Missiv SOU 2002:81 Ruwaida (mp). Camilla Sköld Jansson (v) samt Ingvar Svensson (kd). EU 2004-kommitténs uppdrag är att - stimulera en bred, offentlig debatt om Europeiska unionen (EU), särskilt inför den kommande regeringskonferensen, bidra till att öka kunskaperna hos allmänheten om aktuella frågeställningar kring EU:s utveckling samt ge företrädare för olika åsiktsriktningar utrymme att argumentera för sina uppfattningar - skapa kontaktytor mellan den svenska debatten om EU och motsvarande debatt i övriga europeiska länder - sammanställa analyser av de frågor som kan komma att behandlas vid regeringskonferensen. Expertuppsatser Inom ramen för den tredje huvuduppgiften och efter samråd med Svenska institutet för europapolitiska studier (SIEPS) har EU 2004-kommittén givit experter i uppdrag att närmare analysera några av de fyra s k Nice-frågorna. I föreliggande SOU analyseras de nationella parlamentens roll i EU. SOU:n omfattar två expertrapporter, den ena författad av Hans Hegeland, fil.lic. i statsvetenskap, föredragande i Riksdagen, den andra av Ann-Cathrine Jungar, fil.dr, lektor vid Södertörns högskola och Shirin Ahlbäck, fil.dr, Uppsala universitet. Annat informationsmaterial Kommittén har upprättat en hemsida www.eustafetten.nu som innehåller information, nyheter, skolprojekt, debattsida, m m. Kommittén har publicerat ett antal småskrifter med nära anknytning till kommitténs hemsida och som behandlar debatten om framtidsfrågorna, inklusive framtidskonventets arbete, och anger sätt att delta. Hemsidan och skrifterna är centrala instrument för att uppfylla kommitténs första huvuduppgift, nämligen att stimulera ökad kunskap och en bred, offentlig debatt om EU och EU:s framtidsfrågor. Stockholm i oktober 2002 Berit Andnor Ordförande i EU 2004-kommittén

Innehåll 1 Nationella parlament i Europeiska unionen... 7 Nationella parlament i Europeiska unionen potentiella vinnare?... 7 Inledning... 7 De nationella parlamentens roll i Europeiska unionen... 8 Parlamenten och EU:s demokratiska underskott... 9 Nationella parlament allt mer aktiva i EU-frågor... 11 Ökat intresse på EU-nivå för nationella parlament... 13 Engagemang och information... 13 Debatten i konventet... 15 Ökat samarbete mellan parlament på EU-nivå... 16 COSAC, konferensen mellan parlamentens Europautskott... 18 Konventet som arena för nationella parlament... 19 Debatten om samarbete mellan parlamenten... 21 Debatten om andra kammare på EU-nivå... 22 Ett organ för lagstiftning... 23 En kongress för övergripande diskussioner... 25 Argumenten mot en andra kammare... 26 Subsidiaritetsprincipen... 28 Brittiska tankar om nationella parlament och subsidiaritetsprincipen... 28 Debatten i konventet... 29 Framtida subsidiaritetskontroll i praktiken... 31 Den svenska erfarenheten av subsidiaritetskontroll... 34 EU och den nya nordiska parlamentarismen... 36 Nationella parlament i en flernivådemokrati... 41 Referenser... 45 5

Innehåll SOU 2002:81 2 Parlament i bakvatten?...47 Parlament i bakvatten? Den svenska och finländska riksdagens inflytande över EU-politiken...47 Inledning...47 EU och parlamentens demokratiska underskott...48 Den svenska och finländska riksdagen lika eller olika?...50 Vem har makten över EU-politiken?...53 Maktens centralisering? några hypoteser...55 Regeringen dominerar i Sverige...57 Vem bör ha makten?...61 Riksdagens maktunderskott...63 EU-frågornas hantering i riksdagen...66 Inrättandet av EU-organ i Sverige och Finland...67 EU-nämndens och Stora utskottets arbete...70 Utskottens arbete med EU-frågorna...75 Slutsatser...77 Referenser...79 Bilaga Bilaga 1: Kommittédirektiv...83 6

1 Nationella parlament i Europeiska unionen Hans Hegeland Nationella parlament i Europeiska unionen potentiella vinnare? Inledning De nationella parlamenten har kommit att uppmärksammas allt mer i debatten om Europeiska unionen. De nationella parlamentens roll i den europeiska strukturen var således en av de fyra frågor som nämndes i den förklaring om unionens framtid som regerings konferensen i Nice antog i december 2000. I Laekendeklarationen, som antogs i december 2001 under det belgiska ordförandeskapet, sades de nationella parlamentens roll hänga ihop med den demokratiska legitimiteten. Två av de frågor som ställdes var om parlamenten bör vara representerade i en ny institution och om de bör kontrollera att subsidiaritetsprincipen respekteras. I denna studie redovisas inledningsvis de nationella parlamentens formella roll i EU-samarbetet. Formellt sett kan de hävdas ha mycket makt, men ofta sägs det att de har en svag ställning och att denna ställning är en del av EU:s demokratiska underskott. Två synsätt på hur EU som politiskt system bör fungera skisseras, ett federalt där de nationella parlamenten närmast betraktas som delstatsförsamlingar och ett konfederalt där parlamenten spelar en avgörande roll. Den dominerande svenska synen redovisas. Därefter beskrivs den faktiska utvecklingen där de nationella parlamenten har blivit mer aktiva i EU-frågor och också uppmärksammats mer inom EU. Det ökade samarbetet mellan parlamenten på EU-nivå behandlas. Inlägg från framtidsdebatten, inklusive det pågående konventet, diskuteras. Debatten om en andra kammare på EU-nivå med nationella parlamentariker ägnas ett avsnitt. En fråga 7

Nationella parlament i Europeiska unionen SOU 2002:81 som behandlas utförligt i konventet tas därefter upp, nämligen subsidiaritetsprincipen och parlamentens roll i förhållande till denna. Frågan om EU-frågor behandlas som inrikespolitik eller utrikespolitik i de nordiska parlamenten ska besvaras, och vad detta innebär för den nationella demokratin. Avslutningsvis skisseras på ett alternativ till de federala och konfederala synsätten, nämligen flernivådemokrati, där parlamenten kan spela en egen roll gentemot EU:s institutioner utan att EU omvandlas till en fullfjädrad federation. De nationella parlamentens roll i Europeiska unionen De nationella parlamenten har beskrivits som hörnpelare i den europeiska integrationen 1. Detta eftersom nya fördrag och fördragsändringar träder i kraft först när medlemsstaterna har ratificerat ändringarna i överensstämmelse med deras konstitutionella bestämmelser (art. 48 och art. 52 i EU-fördraget), vilket i 13 av 15 medlemsstater innebär att det är parlamentet som har att pröva frågan. 2 Det är också det nationella parlamentet som en gång har fattat beslut om sitt lands medlemskap, ofta efter folkomröstning. När ett land väl har gått med i EU har det nationella parlamentet fortfarande en del formella roller att spela i EU-samarbetet, utöver att pröva fördragsändringar. Fördragen ställer också i några andra artiklar upp villkoret att medlemsstaterna ska godkänna beslut i överensstämmelse med deras konstitutionella bestämmelser, till exempel när en ny medlemsstat ska bli medlem i unionen (art. 49 EU-fördraget). 3 Ofta, men inte med automatik, innebär det att beslut måste fattas av nationella parlament. Vidare kan direktiv antagna i EU kräva nationell lagstiftning av parlament. EG-förordningar kan också innebära att nationella lagar måste ändras. Avgöranden från EG-domstolen kan innebära att nationell lagstiftning måste ändras för att göra den förenlig med EG-rätten. För vissa länder, till exempel Sverige, kan rambeslut i tredje pelaren (art. 1 Smith, Eivind (red.) (1996) National Parliaments as Cornerstones of European Integration. The Hague: Kluwer. 2 I Irland krävs utöver beslut i parlamentet att en fördragsändring godkänns i en folkomröstning. I Danmark krävs också folkomröstning om inte tillräckligt stor majoritet uppnås i Folketinget. 3 Detta villkor finns i artiklarna 17 (1), 24 (i vissa fall), 34(2d) och 42 i Fördraget om Europeiska unionen samt i artiklarna 22, 190(4) och 269 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen. Jfr Wouters, Jan (2000) National Constitutions and the European Union, Legal Issues of Economic Integration, vol. 27 no. 1. 8

SOU 2002:81 Nationella parlament i Europeiska unionen 34(2)(b) EU-fördraget) och vissa beslut i andra pelaren kräva parlamentariskt godkännande. Parlamenten och EU:s demokratiska underskott Trots att parlamenten således har vissa uppgifter enligt fördragen brukar de beskrivas som förlorare i EU:s beslutsprocess. Genom att besluta att det egna landet ska gå med i EU har parlamenten överlåtit makten att fatta beslut inom vissa politikområden till EU. Inom EU är det regeringarna som företräder medlemsstaterna, vilket innebär att det har skett en maktförskjutning från parla menten till regeringarna. Utvecklingen kan beskrivas så att varje parlament har när det har godkänt sitt lands medlemskap i EU gjort bedömningen att de politiska problem som finns löses bäst i samverkan mellan fler länder. För att beslutsfattandet inom EU ska bli effektivt har parlamenten också godkänt att deras egen regering kan bli nedröstad i ministerrådet. Vidare har kommissionen och EG-domstolen givits befogenheter att övervaka och genomföra fördragen, med ett begränsat inflytande för medlemsstaterna till följd. De nationella parlamentens svaga roll i EU är en del av det demokratiska underskottet. Det demokratiska underskottet i EU har uppmärksammats mycket på senare år och kan beskrivas på olika sätt. Tre grundläggande aspekter av det demokratiska underskottet är dock bristen på demokratiskt inflytande i beslutsprocessen, bristen på öppenhet och svårigheten att utkräva ansvar av beslutsfattarna. De nationella parlamentens ofta begränsade inflytande avspeglar det faktum att beslut som annars skulle ha fattats av parlaments fattas av regeringar i ministerrådet, emellanåt tillsammans med Europaparlamentet. Öppenheten i rådet är ofta begränsad, och innebär att ett parlament kan ha svårt att följa frågorna. Den begränsade öppenheten gör det också svårare att hålla regeringen ansvarig för dess handlingar. Även om regeringen följer parlamentets råd kan regeringen bli nedröstad i rådet. Eftersom regeringen i ett sådant fall har agerat i enlighet med parlamentets ståndpunkt, kan parlamentet knappast hålla sin regering ansvarig för rådets slutliga beslut. Två principiella argumentationslinjer kring frågan om EU:s demokratiska underskott, en federal och en konfederal linje, kan 9

Nationella parlament i Europeiska unionen SOU 2002:81 urskiljas. 4 Enligt den federala linjen bör samarbetet inom EU fördjupas, och i förlängningen nå statusen av federation. En utveckling mot ökad överstatlighet är önskvärd och kan ske genom att majoritetsbeslut används i större utsträckning. Utvecklingen mot överstatlighet kräver, enligt federalisterna, att EU utvecklas i demokratisk riktning. Ansvarsutkrävandet bör i första hand ske på övernationell nivå. Detta innebär att Europaparlamentet bör stärkas medan de nationella parlamenten inte spelar en avgörande roll. Den konfederala linjen ser EU snarare som ett diplomatiskt samverkans organ än som ett demokratiskt beslutssystem. Medlemsstaterna bör ges vetorätt så att inget land kan bli nedröstat i ministerrådet och de enskilda ländernas suveränitet bör värnas. Ansvarsutkrävandet bör ske på nationell nivå. Genom kravet på enhällighet kan varje regering ställas till svars i det egna landet, av väljare och parlament, för de beslut som fattas på EU-nivå. De nationella parlamenten är de främsta bärarna av demokratisk legitimitet. Som visats av såväl Kerstin Jacobsson och Kristian Sjövik sammanfaller den svenska officiella synen huvudsakligen med den konfederala linjen. 5 Den svenska synen är att EU främst bör ses som ett mellanstatligt samarbete, även om överstatlighet accepteras på vissa områden. Denna konfederala ansats finns också i den svenska argumenteringen i framtidsdebatten om de nationella parlamentens roll i EU. De nationella parlamenten är de främsta bärarna av demokratisk legitimitet och de är mycket närmare medborgarna än vad Europaparlamentet är. Riksdagens förra talman Birgitta Dahl har uttryckt det på följande sätt: Medlemsstaterna är fördragens herrar, och inom medlemsstaterna är det parlamenten som är herrarna. Och väljarna är parlamentens herrar. 6 Riksdagen har betonat att parlamentens möjlighet till påverkan genom den egna regeringen är det konstitutionellt, politiskt och strategiskt avgjort mest fördelaktiga alternativet jämfört med t.ex. en andra kammare på EU-nivå. Det är en påverkansmetod som inte innefattar något eget agerande på den europeiska arenan för ett nationellt parlament eller ett kollektiv av 4 Sjövik, Kristian (2002) Demokratisk legitimitet och beslutseffektivitet: ett svårlöst dilemma sid. 38-54 i Johansson, Karl Magnus (red.) Sverige i EU. Dilemman, institutioner, politikområden. Stockholm: SNS. Andra upplagan. 5 Jacobsson, Kerstin (1997) Så gott som demokrati. Om demokratifrågan i EU-debatten. Umeå: Boréa. Sjövik, Kristian (2002). Med den svenska officiella synen avses den syn som kommer till uttryck i utskottsbetänkanden, propositioner och liknande. Det finns naturligtvis nyanser i denna syn men här handlar om att måla en bild med breda penseldrag. 6 Tal vid European Law Conference 2001-06-11, seminarium The European Parliament and the National Parliaments. Influence in the Legislative Process. 10

SOU 2002:81 Nationella parlament i Europeiska unionen sådana parlament något som enligt riksdagen hade varit artfrämmande. Riksdagens erfarenhet är att vägen genom den egna riksdagen har visat sig mer effektiv än vad som skulle vara fallet med något av alternativen, vilket leder till slutsatsen att den vägen är strategiskt riktig. 7 Regeringen har i samma anda framhållit att de nationella parlamentens arbete med EU-politiken i medlemsstaterna och deras kontroll av regeringarnas agerande bidrar till att ge EU:s beslut nödvändig legitimitet. Inflytande för parlamenten uppnås bäst genom granskning av regeringarnas agerande i rådet och parlamenten måste ges bästa möjliga förutsättningar att utföra detta arbete. Om nya former för de nationella parlamentens medverkan ska skapas, bör dessa ha nära anknytning till parlamentens dagliga arbete, betonar regeringen. 8 Nationella parlament allt mer aktiva i EU-frågor Sedan början av 1990-talet har således det demokratiska under skottet och de nationella parlamentens roll i EU kommit att diskuteras allt mer. Anledningen till detta är att EU har börjat ägna sig åt frågor som i någon mening är politiskt viktiga. 9 Under 1970- talet och början av 1980-talet var det dåvarande EG huvudsakligen inriktat på förhållandevis tekniska frågor och samarbetet gick överhuvudtaget inte framåt med några stora steg. Förverkligandet av den inre marknaden innebar sedan att många lagar i medlemsstaterna fick anpassas. Därefter har EU samarbetat om till exempel den ekonomiska och monetära unionen samt rättsliga och inrikes frågor. De nationella parlamenten har blivit mer aktiva i EU-frågor i takt med att EU har kommit att ägna sig åt frågor som tidigare avgjordes av parlamenten. Samtidigt ska det betonas att mycket av EU:s beslutsfattande rör frågor av teknisk karaktär, t.ex. inom jordbrukspolitiken. EU:s budget är också mycket begränsad, högst 1,27 % av ländernas bruttonationalprodukt. Många av de frågor som är viktiga i den nationella politiska debatten, som skattenivåer, välfärdsstaten, skola, vård och omsorg, hanteras inte på EU-nivå utan på nationell, regional eller lokal nivå. Sammantaget har dock 7 Bet. 2001/02:KUU2. 8 Skr. 2001/02:115. 9 Jfr Martin, Lisa L. (2000) Democratic Commitments. Legislatures and International Cooperation. Princeton: Princeton University Press. 11

Nationella parlament i Europeiska unionen SOU 2002:81 samarbetet inom EU kommit att röra frågor som har större politisk betydelse. I takt med denna utveckling har parlamenten engagerat sig mer än tidigare. I alla EU-länders parlament finns numera någon form av utskott eller nämnd som har hand om EU-frågor. Alla parlament utom Finlands och Österrikes har inrättat ett nytt EU-organ (utskott eller nämnd). I parlamenten i Finland respektive Österrike har man i stället valt att låta ett existerande organ ha huvudansvaret för EU-frågor, Stora utskottet respektive Hauptauschuss. Sju av EU:s femton medlemsstater har också skrivit in i sina författningar att parlamentet har rätt till information från regeringen om EU-frågor. I Tyskland var denna författningsändring en direkt följd av diskussionerna om Maastrichtfördraget, dvs. när EG blev EU. Sverige kommer troligen också att grundlagsreglera parlamentets ställning i EU-frågor. Riksdagen har nämligen fattat ett första beslut om en ändring om detta i regeringsformen, en av Sveriges grundlagar. Ett andra beslut förväntas fattas i slutet av 2002. I så fall kommer regeringen enligt regeringsformen att vara skyldig att fortlöpande informera riksdagen och samråda med organ som utses av riksdagen om vad som sker inom ramen för samarbetet i EU. 10 Denna regeringens skyldighet har tidigare reglerats i riksdagsordningen, som intar en mellanställning mellan vanlig lag och grundlag. Att regeringens skyldigheter nu troligen regleras i grundlag är ett sätt att markera frågans vikt. Det är också ett tecken på att EU-samarbetet har kommit att påverka riksdagen mer än vad man kanske trodde när Sverige blev medlem i EU 1995. I de statsvetenskapliga standardverken om EU behandlas nationella parlament mycket knapphändigt. I utgåvor under senare delen av 1990-talen är det dock vanligare än tidigare att parlamentens aktivitet nämns. I den andra upplagan av boken European Union Power and policy-making har t.ex. ett kapitel om Europaparlamentet och de nationella parlamenten tillkommit. Vidare publicerades under hösten 2001 en studie om över 500 sidor om samtliga 15 medlemsstaters parlaments hantering av EU-frågor. 11 10 Prop. 2001/02:72, bet. 2001/02:KU18. 11 Richardson, Jeremy (red.) (2001) European Union Power and policy-making. London: Routledge. Andra upplagan. Den omfattande studien av EU-frågornas hantering i parlamenten är: Maurer, Andreas och Wolfgang Wessels (red.) (2001) National Parliaments on their Ways to Europe: Losers or Latecomers? Baden-Baden: Nomos. 12

SOU 2002:81 Nationella parlament i Europeiska unionen Ökat intresse på EU-nivå för nationella parlament Engagemang och information I takt med att EU har utvecklats har de nationella parlamenten ägnats ökat intresse också på EU-nivå. EU har således uttryckt förhoppningar om att parlamenten ska vara mer aktiva. Den regeringskonferens som 1991 ledde fram till Maastrichtfördraget antog följande förklaring (nr 13). Om de nationella parlamentens roll i Europeiska unionen Konferensen finner att det är viktigt att främja ett större engagemang från de nationella parlamentens sida i Europeiska unionens verksam het. I detta syfte bör informationsutbytet mellan de nationella parlamenten och Europaparlamentet intensifieras. I det sammanhanget skall medlemsstaternas regeringar bl.a. säkerställa att de nationella parlamenten för information och i förekommande fall granskning får tillgång till kommissionens förslag till lagstiftning i god tid. Konferensen finner vidare att det är viktigt att intensifiera kontakt erna mellan de nationella parlamenten och Europaparlamentet, särskilt genom att lämpliga resurser ömsesidigt ställs till förfogande och genom regelbundna möten mellan parlamentsledamöter som är intresserade av samma frågor. De nationella parlamentens roll diskuterades också under den regeringskonferens som ledde fram till Amsterdamfördraget 1997. Resultatet blev ett protokoll (som är mer bindande än en förkla ring) om de nationella parlamentens roll i Europeiska unionen. Protokollets inledning samt krav på information till nationella parlament lyder: Protokoll om de nationella parlamentens roll i Europeiska unionen De höga fördragsslutande parterna, Som erinrar om att de enskilda nationella parlamentens granskning av sin egen regering i fråga om unionens verksamhet är en angelägenhet för varje medlemsstats särskilda konstitutionella organisation och praxis, Som dock önskar uppmuntra till en större delaktighet från de nationella parlamentens sida i Europeiska unionens verksamhet och öka deras möjligheter att uttrycka sin uppfattning i frågor som kan vara av särskilt intresse för dem, 13

Nationella parlament i Europeiska unionen SOU 2002:81 Har enats om följande bestämmelser, som skall fogas till Fördraget om Europeiska unionen och fördragen om upprättande av Europeiska gemenskaperna: I. Information till medlemsstaternas nationella parlament 1. Samtliga kommissionens samrådsdokument (grön- och vitböcker och meddelanden) skall skyndsamt tillställas medlemsstaternas nationella parlament. 2. Kommissionens förslag till lagstiftning, enligt den definition som rådet gör i enlighet med artikel 207.3 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, skall göras tillgängliga i så god tid att varje medlemsstats regering kan säkerställa att dess eget nationella parlament erhåller dem på lämpligt sätt. 3. En sexveckorsperiod skall förflyta mellan den dag då ett lagstiftningsförslag eller ett förslag till en åtgärd som skall beslutas enligt avdelning VI i Fördraget om Europeiska unionen av kommissionen görs tillgängligt för Europaparlamentet och rådet på alla språken och den dag då förslaget sätts upp på rådets dagordning för beslut, antingen för antagande av en rättsakt eller för antagande av en gemensam ståndpunkt i enlighet med artiklarna 251 eller 252 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen; i brådskande fall kan dock undantag göras, varvid skälen skall anges i rättsakten eller den gemensamma ståndpunkten. Både i förklaringen från 1991 och protokollet från 1997 uppmuntras de nationella parlamenten att vara mer aktiva i EU:s verksamhet. En skillnad är att protokollet nämner att parlamentens möjligheter att uttrycka sin uppfattning bör öka. För att kunna behandla frågorna krävs rimligen information, och protokollet är mer konkret när det gäller vilka dokument som parlamenten ska få. För de flesta parlament har dock inte protokollet i sig inneburit några stora förändringar. 12 Få länder, om ens något land, införde nya rutiner för dokumenthanteringen som en direkt följd av protokollet. Aktiva parlament hade redan tidigare kunnat få tag på de dokument som berörs i protokollet. Informationskraven i protokollet kan ha förstärkt en utveckling som ändå var på gång, nämligen att parla- 12 Omdömet bygger delvis på en enkät i samband med det tjugotredje COSAC (ett samarbetsorgan mellan Europautskott) i Versailles i oktober 2000. Tillgänglig på: http://www.cosac.org/fr/precede/versailles_2000/reponses_questionnaires/synthese_membr es.rtf. Maurer och Wessels (red) (2001) innehåller uppgifter av värde. Olika dokument från konventets arbetsgrupp 4 Nationella parlament samt samtal med tjänstemän i de flesta EUländers parlament har bidragit till omdömet. 14

SOU 2002:81 Nationella parlament i Europeiska unionen menten ägnar mer intresse åt olika EU-dokument. Generellt sett kan parlamenten, inte minst tack vare elektronisk post och Internet, ganska enkelt få tag på kommissionens förslag till EG-lagstiftning om intresse finns. För de parlament som likt riksdagen har samråd med regeringen veckan före ministerrådsmötena har ett annat problem funnits. Det är kort tid mellan mötena i Coreper (det organ som förbereder ministrarnas möten i rådet) och i rådet vilket innebär att samråd i Europautskotten kan ske utan att man vet hur frågan hanteras i Coreper. Protokollets krav på information påverkade inte detta men rådets arbetsordning ger sedan 1999 parlamenten lite mer tid att granska frågorna innan de behandlas på rådsmötet men efter Coreper. Arbetsordningens regel följer efter ett uttalande i slutsatserna från Europeiska rådet i Helsingfors och innebär att det förberedande arbetet i Coreper i en lagstiftningsfråga måste vara klart i slutet av den vecka som föregår veckan före rådsmötet. Debatten i konventet Som påpekades i inledningen är de nationella parlamentens roll i EU en av frågorna i framtidsdebatten och har således diskuterats i det pågående konventet. 13 Bred enighet råder om att nationella parlament har en viktig roll att spela i EU och att de ska ha en stark ställning. Ledamöter från de nationella parlamenten brukar framhålla att de nationella parlamenten är närmare sina väljare än vad Europaparlamentet är. De 15 medlemsstaterna och de 12 kandidatländer som förhandlar om medlemskap har sammanlagt 9 622 ledamöter i sina parlament. 14 Efter en utvidgning till 27 länder kommer Europaparlamentet enligt Nicefördraget ha 732 ledamöter, dvs. på varje Europaparlamentariker kommer det att gå 13 ledamöter i de nationella parlamenten. Förslag har förts fram om att parlamentens viktiga roll särskilt ska nämnas i det konstitutionella fördrag som lär bli resultatet av konventet. Mer konkret betonas att parlamenten bör involveras i 13 Redogörelsen för debatten i konventet bygger på plenarmötena, arbetsgrupperna samt skriftliga bidrag från konventsledamöterna. Mycket av materialet finns tillgängligt på konventets hemsida: http://european-convention.eu.int/bienvenue.asp?lang=sv. Slutrapporten från arbetsgrupp 4 Nationella parlament (Conv 353/02) återfinns på: http://register.consilium.eu.int/pdf/su/02/cv00/00353s2.pdf 14 Dybkjaer, Lone (2002) Overview of the number of Members of National Parliaments and the European Parliament, EU Member States and Candidate Countries, European Convention, Working group IV Role of National Parliaments, Working document 15. 15

Nationella parlament i Europeiska unionen SOU 2002:81 EU:s lagstiftningsprocess i ett tidigare skede. Kommissionen bör, enligt en vanlig tanke i konventet, översända alla lagstiftningsförslag direkt till de nationella parlamenten samtidigt som de översänds till Europaparlamentet och rådet. Kommissionen har i konventet sagt att den inte har något emot att skicka förslagen direkt till de nationella parlamenten, om medlemsstaternas regeringar är med på det. Vidare anser många i konventet att parlamenten i någon form ska kunna delta i diskussionen om kommissionens årliga arbetsprogram. Enighet råder i konventet om att varje parlament bör fastställa sina egna regler för den politiska kontrollen av sin regering samtidigt som det ofta framförs att informationsutbyte om de mekanismer som fungerar bäst vore välkommet. Den politiska kontrollen bör ske på förhand om den ska vara effektiv, dvs. innan rådet har fattat beslut. Flera konventsledamöter har i sammanhanget nämnt praxisen att fastställa ett förhandlingsmandat och i detta sammanhang hänvisat till bidrag från finländska och svenska representanter. 15 Flera konventsledamöter, inte minst från Europaparlament, framhåller att när rådet uppträder som lagstiftare bör dess överläggningar vara offentliga för att bland annat underlätta de nationella parlamentens kontroll av sina respektive regeringar. Rådets överläggningar borde också vara bättre organiserade. Ökat samarbete mellan parlament på EU-nivå I takt med att parlamenten har ägnat sig mer åt EU-frågor på hemmaplan har också kontakterna mellan parlament i olika länder ökat, liksom kontakterna mellan nationella parlament och Europaparlamentet. I förklaringen i samband med Maastrichtfördraget framhölls att informationsutbytet mellan de nationella parlamenten och Europaparlamentet bör intensifieras. Europaparlamentarikernas roll i de nationella parlamenten varierar mellan länderna. Huvuddelen av kontakterna går dock i allmänhet genom de politiska partierna och Europaparlamentarikerna deltar sällan direkt i de nationella parlamentens arbete. I Belgien och Grekland finns det gemensamma utskott som består av leda- 15 Bidrag från företrädarna för Finlands riksdag i konventet om de nationella parlamentens roll i Europeiska unionens struktur 30/05/2002 CONV 82/02. Bidrag från de svenska ledamöterna av konventet om de nationella parlamentens granskning av regeringsverksamheten i EU 22/05/2002 CONV 61/02. 16

SOU 2002:81 Nationella parlament i Europeiska unionen möter från det nationella parlamentet och Europaparlamentet och där Europaparlamentarikerna har samma rättigheter som de nationella parlamentarikerna. I Tyskland består Förbundsdagens utskott för Europafrågor av 36 nationella ledamöter och 14 ledamöter från Europaparlamentet, men de senare har inte rösträtt. Det kan ofta vara svårt för Europaparlamentarikerna att hinna delta i arbetet i det nationella parlamentet. I Nederländernas parlament har man sedan 1999 en årlig debatt i plenum om EU där en företrädare för varje holländsk partigrupp i Europaparlamentet deltar. I Sverige har riksdagen betonat att Europaparlamentet och riksdagen är två skilda parlament och att mandaten för respektive parlaments ledamöter inte ska blandas ihop. Europaparlamentarikerna kan inbjudas till öppna eller slutna utfrågningar i EU-nämnden och utskotten, men Europaparlamentarikerna har inte getts tillfälle att delta i debatter i kammaren. 16 Det förekommer att ledamöter från de nationella parlamenten deltar i möten i Europaparlamentets utskott. De har rätt att yttra sig men inte rösträtt. I Europaparlamentets arbetsordning anges att man ska hålla medlemsstaternas nationella parlament regelbundet underrättade om Europaparlamentets verksamhet. Samarbetet mellan parlamentens fackutskott har ökat under senare år. Som exempel kan nämnas att det under det svenska ordförandeskapet 2001 anordnades fem möten av fackutskott, där övriga nationella parlament och Europaparlamentet deltog med var sin representant (utrikespolitik, biståndspolitik, försvarspolitik, flyktingpolitik samt miljöpolitik). Vidare möts talmännen i de nationella parlamenten och i Europaparlamentet årligen. I Rom i november 1990 träffades den så kallade Parlaments konferensen ( the parliamentary assizes ). Denna konferens tillkom på initiativ av François Mitterand, rådets dåvarande ordförande. Över 250 parlamentariker (två tredjedelar från nationella parla ment, en tredjedel från Europaparlamentet) möttes i en hel vecka för att diskutera gemenskapens utveckling och en gemensam deklaration antogs. Vissa förslag om att institutionalisera denna parlamentskonferens fanns men dessa vann inte gehör. I stället antogs i Maastricht en deklaration till fördraget, som uppmanar nationella parlament och Europaparlamentet att vid behov sammanträda såsom parlamentskonferens. Det är upp till parlamenten att avgöra när de anser att ett sådant möte är påkallat. Än så länge har det inte 16 Förs. 2000/01:RS1 sid. 142. 17

Nationella parlament i Europeiska unionen SOU 2002:81 funnits konsensus om att hålla ett sådant möte, och frånvaron av hänvisning till denna möjlighet i Amsterdamfördraget verkar innebära att Romkonferensen var ett experiment som inte kommer att upprepas med mindre än att ett nytt beslut fattas. 17 COSAC, konferensen mellan parlamentens Europautskott Det mest institutionaliserade samarbetet mellan nationella parlament sker inom ramen för COSAC 18 som är ett samarbets organ mellan de nationella parlamentens särskilda utskott eller nämnder för EU-frågor samt Europaparlamentet. COSAC inrättades i Paris i november 1989. I protokollet om nationella parlament från Amsterdam sägs följande: II. Konferensen mellan organ för EG-frågor 4. Den konferens mellan organ för EG-frågor, nedan kallad COSAC, som inrättades i Paris den 16-17 november 1989, får bidra med allt som den finner att Europeiska unionens institutioner bör uppmärksamma, särskilt på grundval av utkast till lagtexter som företrädare för medlemsstaternas regeringar med hänsyn till frågans art i samförstånd får besluta att tillställa COSAC. 5. COSAC får granska alla lagförslag eller initiativ som rör upprättandet av ett område med frihet, säkerhet och rättvisa som direkt kan påverka enskilda personers fri- och rättigheter. Europaparlamentet, rådet och kommissionen skall informeras om alla bidrag från COSAC enligt denna punkt. 6. COSAC får till Europaparlamentet, rådet och kommissionen överlämna alla bidrag som konferensen finner lämpliga när det rör unionens lagstiftande verksamhet, särskilt beträffande tillämpningen av subsidiaritetsprincipen, området med frihet, säkerhet och rättvisa, samt frågor som rör de grundläggande rättigheterna. 7. Bidrag från COSAC skall inte på något sätt vara bindande för de nationella parlamenten eller föregripa deras ståndpunkt. COSAC möts en gång i halvåret, i ordförandelandets parlament. Varje nationellt parlament representeras av sex ledamöter från sitt Europautskott. Europaparlamentet har också sex representanter. 17 Corbett, Richard, Francis Jacobs och Michael Shackleton (2000) The European Parliament. 4th ed. London: John Harper Publishing, sid. 284. 18 COSAC är en förkortning av den franska benämningen Conférence des organes spécialisés dans les affaires communautaires et européennes de l Union européenne. COSAC:s hemsida återfinns på: http://www.cosac.org/index.html 18

SOU 2002:81 Nationella parlament i Europeiska unionen Vidare deltar tre observatörer från varje kandidatland. I mötena i COSAC, som varar en och en halv dag, håller värdlandets premiärminister eller utrikesminister oftast ett anförande och svarar på frågor. Vidare kan en EU-kommissionär från värdlandet framträda. Enligt protokollet ovan kan medlemsstaterna lämna COSAC utkast till lagtexter men detta har inte skett i något fall. COSAC har antagit bidrag men dessa har inte gällt några konkreta lagförslag inom EU och har inte heller koncentrerat sig på de områden som pekas ut i protokollet. Bidragen har inte rört särskilt kontroversiella frågor vilket kan bero på att enhällighet krävs för att bidrag ska antas (bidrag kan dock antas även om någon eller några delegationer avstår från att rösta). Slutsatserna från COSAC-mötet i Dublin 1996 bidrog till Amsterdamfördragets protokoll om nationella parlament, men normalt får COSAC:s bidrag inget stort genomslag. Efter COSAC i Versailles i oktober 2000 svarade den franske presidenten Jacques Chirac på COSAC:s bidrag men i övrigt är reaktioner från dem som bidragen ställs till ovanliga. Sören Lekberg, som representerar riksdagen i konventet, har i konventets arbetsgrupp om nationella parlament föreslagit att de institutioner som mottar ett bidrag från COSAC också ska åläggas att reagera på bidraget. Vid COSAC-mötet i Köpenhamn i oktober 2002 gavs en arbetsgrupp i uppdrag att, utifrån de riktlinjer som det danska ordförandeskapet dragit upp, överväga hur COSAC kan reformeras. Syftet är att göra COSAC mer effektivt. Sammanfattningsvis har COSAC blivit ett fast samarbets- och diskussionsforum för Europautskottens ledamöter men har inte kommit att spela någon viktig roll i EU:s beslutsprocess. Konventet som arena för nationella parlament Konventet bildades efter förebild från det konvent som tog fram stadgan om grundläggande rättigheter. Enligt John Palmer, från The European Policy Centre, bidrog de nordiska länderna vid Europeiska rådets möte i Gent i oktober 2001 till att de nationella parlamenten fick en starkare representation i konventet. 19 19 Palmer, John (2001) Report from the European Council meeting in Ghent. Återfinns på följande webbadress: http://www.theepc.be/documents/dialdetail.asp?sec=documents&subsec=dialogues&s UBSUBSEC=&REFID=566 19

Nationella parlament i Europeiska unionen SOU 2002:81 Valéry Giscard d'estaing är konventets ordförande och Giuliano Amato och Jean Luc Dehaene är vice ordförande. Utöver dessa består konventet av: 15 företrädare för medlemsstaternas stats- och regeringschefer (1 för varje medlemsstat), 13 företrädare för kandidatländernas stats- och regeringschefer (1 för varje kandidatland), 30 företrädare för medlemsstaternas nationella parlament (2 för varje medlemsstat), 26 företrädare för kandidatländernas nationella parlament (2 för varje kandidatland), 16 företrädare för Europaparlamentet, 2 företrädare för Europeiska kommissionen. Varje ordinarie konventsledamot har en suppleant. Av 105 ordinarie konventsledamöter är lite mer än hälften, 56 stycken, från nationella parlament vilket innebär att de nationella parlamentarikerna åtminstone till antalet är förhållandevis starka i konventet. I början av konventets arbete var de nationella parlamentarikerna lite av kusinerna från landet. Mötena äger rum på Europaparlamentarikernas hemmaplan, i deras byggnad i Bryssel, och Europaparlamentarikerna var vana vid sammanträdesformerna. Efter några plenarmöten blev dock de nationella parlamentarikerna mer varma i kläderna, även om deras konkreta erfarenhet av t.ex. förlikningsförfarandet mellan Europaparlamentet och ministerrådet av naturliga skäl är begränsad. Olika konstellationer av konventsledamöter har egna sammankomster, t.ex. regeringsrepresentanterna. Företrädarna för de nationella parlamenten träffas regelbundet inför konventets plenarmöten. Under det danska ordförandeskapet ägnas mötena mellan de nationella parlamentarikerna åt rapporter från konventets presidium samt från ordförandena i konventets arbetsgrupper. Partigruppstillhörigheten torde dock vara viktigare än identiteten som nationell parlamentariker. 20

SOU 2002:81 Nationella parlament i Europeiska unionen Debatten om samarbete mellan parlamenten I debatten om EU:s framtid har flera inlägg gjorts där samarbetet mellan parlament har betonats. 20 Lionel Jospin framhöll under sin tid som fransk premiärminister att den nuvarande ordningen med diskussioner mellan Europaparlamentet och de nationella parla menten inte användes i tillräcklig utsträckning utan borde förstärkas. Vidare menade Jospin att regelbundna samråd i medlemsstaterna borde anordnas. Samrådet skulle kunna ske genom de nationella parlamenten eller genom särskilda forum och behandla ett viktigt politiskt ämne, som är klart avgränsat och av europeisk betydelse. 21 Den polske presidenten Alexander Kwasniewksi har pekat på vikten av att de nationella parlamenten engageras i framtagandet av en europeisk konstitution. Kwasniewksi vill ha en verklig konstitutionell process utan att fastställa något datum för när slutprodukten en europeisk konstitution ska vara färdig. Den grundläggande diskussionen ska föras i medlemsländerna, och röra önskvärdheten av att ha en europeisk konstitution och dess förenlighet med de egna ländernas författningar. Parlamentens konstitutionsutskott är de som bäst handhar denna uppgift. Vidare bör ordförandena för konstitutionsutskotten regelbundet samråda med varandra på europeisk nivå och enas om konstitutionens huvudsakliga innehåll. Därefter skulle en regeringskonferens sammankallas. Kwasniewksi understryker att ingen konstitutionell utveckling är möjlig på europeisk nivå utan tillräcklig demokratisk legitimitet. Och legitimitet kan endast skapas genom de nationella parlamenten. 22 Den franske kommissionären Michel Barnier, som är ledamot av konventet och inom kommissionen ansvarar för reformer av institutionerna, har framhållit att samarbetet mellan ledamöterna i Europaparlamentet och i de nationella parlamenten borde intensifieras. Redan med dagens regler skulle de kunna förena sina ansträngningar och ta del av varandras analyser. Detta gäller enligt Barnier särskilt den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och rättsliga och inrikesfrågor, som till stor del fortfarande regleras genom mellanstatliga förfaranden. 23 20 Många inlägg finns på svenska i Petersson, Olof (red.) (2002) Från Fischer till Giscard. 24 röster om Europas framtid. Stockholm: SNS. 21 I Petersson, Olof (red.) (2002) sid. 98ff. 22 I Petersson, Olof (red.) (2002) sid. 93ff. 23 I Petersson, Olof (red.) (2002) sid. 137ff. 21

Nationella parlament i Europeiska unionen SOU 2002:81 Den svenska riksdagen har framhållit att partisamarbete på Europanivå är fortsatt den lämpligaste vägen för att bygga upp och bibehålla goda kontakter mellan riksdagen och Europaparlamentet. Samverkanskanaler mellan EU-ländernas nationella parlament bör utnyttjas och vidareutvecklas, såväl inom ramen för COSAC som i form av direktutbyte mellan fackutskott och i andra former, enligt riksdagen. 24 I diskussionen inför det som kom att bli det nu pågående konventet betonade riksdagen att grundvalen för EU:s verksamhet är sedvanliga folkrättsliga fördrag. En viss tveksamhet gentemot det konvent som tog fram stadgan för grundläggande rättigheter under 2000 fanns i riksdagen. De nationella parlamentens och COSAC:s roll i framtidsdebatten betonades. 25 I konventet har flera ledamöter framhållit att det vore positivt med ett bättre övergripande samarbete mellan de nationella parlamenten om unionens verksamhet. Vissa konventsledamöter har förordat att COSAC ska stärkas (fler möten, ständigt sekretariat och omröstning med kvalificerad majoritet snarare än enhällighet). Andra konventsledamöter är emellertid kritiska till hur COSAC fungerar och tveksamma till dess roll. Flera talare har föreslagit att samarbetet mellan de nationella parlamentens fackutskott och motsvarande utskott i Europaparlamentet ska utökas. John Bruton från det irländska parlamentet har i konventet framhållit kontakterna mellan fackutskotten i de nationella parlamenten och i Europaparlamentet. Fackutskotten i de nationella parlamenten bör ha en särskild rätt att ställa frågor direkt till kommissionen i Europaparlamentet och de ska kunna sända en ledamot till Strasbourg för att ställa följdfrågor. Vidare bör kommissionärer regelbundet uppträda via videolänk i fackutskotten i medlemsstaterna. Kommissionärerna bör avsätta två dagar per månad för sådana uppträdanden, enligt Bruton. Debatten om andra kammare på EU-nivå Med en konfederal syn på EU ska de nationella parlamenten agera på det nationella planet, mot sin egen regering. Med en mer federal inriktning blir parlamentens kollektiva engagemang på EU-nivå en naturlig del. I debatten om EU:s framtid har två olika slags organ bestående av ledamöter från nationella parlament framhållits. Dels 24 Bet. 2001/02:KUU2. 25 Bet. 2000/01:KUU1. 22

SOU 2002:81 Nationella parlament i Europeiska unionen ett organ som skulle ha en roll i EU:s lagstiftningsprocess, dels ett organ som skulle samlas mer sällan och diskutera övergripande frågor, en kongress. Många invändningar har dock rests mot organ av detta slag. I detta avsnitt redovisas några inlägg. Ett organ för lagstiftning Ett viktigt inlägg för debatten om EU:s framtid var Joschka Fischers tal vid Humboldtuniversitet i Berlin i maj 2000. Joschka Fischer utvecklade där sina tankar om den europeiska integrationens slutmål. Ett EU med 30 medlemsstater kräver en fundamental reform av de europeiska institutionerna. Fischer menade att man borde gå över från en union av ett statsförbund till fullt utvecklad parlamentarism i en europeisk federation. Detta innebär inget mindre än ett europeiskt parlament och en europeisk regering, som utövar den lagstiftande och den verkställande makten. Den europeiska verkligheten består av skilda nationella politiska kulturer vilket, enligt Fischer, innebär att ett europeiskt parlament därför måste representera något dubbelt: nationalstaternas Europa och medborgarnas Europa. Det europeiska parlamentet ska föra samman de nationella politiska eliterna och de nationella offentligheterna. Fischer anser att detta kan uppnås bara om Europaparlamentet har två kamrar. Den ena kammaren skulle bestå av ledamöter från de nationella parlamenten. Därmed skulle det inte bli någon motsättning mellan de nationella parlamenten och Europaparlamentet, eller mellan nationalstaten och Europa. Den andra kammaren skulle bestå antingen av direktvalda ledamöter eller av ledamöter utsedda av medlemsstaterna. Antal ledamöter kan vara samma för alla stater eller variera beroende på landets storlek. Fischer ser vidare två alternativ för hur en europeisk regering kan formas, även om olika blandformer är möjliga. En möjlighet är att vidareutveckla Europeiska rådet, vilket skulle innebära att den europeiska regeringen bildas av de nationella regeringarna. En annan möjlighet är att utgå från dagens kommissionsstruktur och införa direktval av en president med långtgående befogenheter. 26 Estlands utrikesminister Toomas Hendrik Ilves har, också i ett tal vid Humboldtuniversitet, anfört att det endast finns ett sätt att behålla medborgarnas stöd i både stora och små medlemsstater. Ilves föreslår en proportionellt vald kammare och en annan 26 I Petersson, Olof (red.) (2002) sid. 51ff. 23

Nationella parlament i Europeiska unionen SOU 2002:81 kammare där alla medlemsstater har lika många representanter. Därigenom kan de rättmätiga demokratiska intressen som de stora länderna har balanseras mot de små ländernas berättigade rädslor. Ett starkt Europaparlament behövs om EU:s beslut ska vara demokratiskt legitima, men parlamentet kommer inte att vara starkt så länge det är ett enkammarparlament med halvproportionell representation. Avsaknaden av styrka beror på att stora stater inte kommer att ha fullt förtroende för ett parlament där deras intressen inte är proportionellt representerade. Små stater är å andra sidan bekymrade över att ett fåtal stora länder kan få igenom lagförslag som skadar de små ländernas intressen. Denna motsättning leder, enligt Ilves, till att varken små eller stora länder är villiga att ge den lagstiftningsbehörighet som man, när det gäller nationella parlament, anser vara förutsättningen för ett demokratiskt och legitimt beslutsfattande. Om folket ska anse att EU är demokratiskt legitimt och att Bryssel inte är en administrativ byråkrati utan ett säte för demokratiskt beslutsfattande, måste ett parlament med två kamrar inrättas. 27 I ännu ett tal vid Humboldtuniversitet har Portugals premiärminister António Guterres pekat på att det finns två huvudmetoder att ta itu med problemen efter Nice. Den ena vägen innebär ett närmande till ett federalt styrelseskick. Europaparlamentet skulle då bestå av två separata kammare. Företrädare för de nationella parlamenten skulle utgöra en kammare, och en kammare skulle väljas direkt av medborgarna. Enligt Guterres skulle ett federalt system kräva en avsevärd ökning av EU:s budget eftersom en federal regering behöver en stark federal budget. Den andra metoden som Guterres pekar på är den öppna samordningsmetoden som förknippas med Lissabonprocessen. 28 En nackdel är, enligt Guterres, att den är mer invecklad ur institutionell synvinkel. Den har dock två viktiga fördelar: den underlättar en fördjupning av integrationsprocessen och möjliggör ett arbetssätt som är bättre anpassat till heterogeniteten i en utvecklad union. Guterres säger 27 I Petersson, Olof (red.) (2002) sid. 82ff. 28 Vid Europeiska rådets extra möte i Lissabon i mars 2000 sattes ett mål upp om att inom tio år (dvs. år 2010) ska EU vara världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi, med möjlighet till hållbar ekonomisk tillväxt med fler och bättre arbetstillfällen och en högre grad av social sammanhållning. Denna övergripande målsättning kallas Lissabonstrategin. Det är i huvudsak upp till vart och ett av medlemsländerna att självt prestera resultat för att nå de uppsatta målen i strategin. Denna arbetsmodell kallas för den öppna samordningsmetoden och innebär att EU-länderna utbyter och samordnar erfarenheter samt får en inblick i varandras arbete och resultat för att på så sätt sporra varandra att nå de slutliga målen. Det är alltså inte fråga om samordning genom lagstiftning. 24

SOU 2002:81 Nationella parlament i Europeiska unionen inget om de nationella parlamentens roll i denna modell, men man kan anta att de främst ska verka genom sina regeringar. 29 En kongress för övergripande diskussioner Inte minst från franskt håll har idéer om en kongress med ledamöter från de nationella parlamenten och från Europaparlamentet förts fram. Konventets ordförande, förre franske presidenten Valéry Giscard d Estaing, har diskuterat tanken på De europeiska folkens kongress. Kongressen skulle bestå av Europaparlamentariker och ett proportionellt antal nationella parlamentariker. Europaparlamentets lagstiftande makt ska inte påverkas av kongressen som således inte ska ägna sig åt lagstiftning. Kongressen ska diskutera unionens kompetens och befogenhetsfördelningen samt unionens utvidgning. Årligen skulle rådets ordförande och kommissionens president redogöra inför kongressen om tillståndet i unionens inre och yttre angelägenheter. Vidare skulle kongressen kunna yttra sig eller bekräfta utnämningarna till vissa höga politiska poster i EU. 30 Lionel Jospin talade under sin tid som fransk premiärminister om en federation av nationalstater där de nationella parlamenten skulle bli mer involverade i byggandet av Europa. Parlamentens ständiga konferens eller kongress borde ges en faktisk politisk roll. Den skulle samlas regelbundet och kontrollera att EU följer subsidiaritetsprincipen samt varje år debattera tillståndet i unionen. Vidare skulle kongressen pröva ändringar av de tekniska bestämmelser i fördragen som avser gemensamma politikområden. Kongressens förfarande skulle ersätta de närmare 30 nationella ratificeringar som annars skulle krävas i framtidens Europa. Därmed skulle enligt Jospin den gemensamma politiken kunna utvecklas på ett mer flexibelt sätt. 31 Ledamöter från franska parlament framhåller ofta att de nationella parlamenten bör spela en kollektiv roll på EU-nivå. Det franska parlamentet är förhållandevis svagt gentemot sin egen regering i EU-frågor, och parlamentarikerna verkar se andra vägar, på europeisk nivå, som mer framkomliga för inflytande. I Frankrike 29 I Petersson, Olof (red.) (2002) sid. 89ff. 30 Tal av Giscard d Estaing vid Collége d Europe i Brügge den 2 oktober 2002. Talet finns på: http://ue.eu.int/pressdata/fr/conveur/72348.pdf. Tankarna finns också i en artikel av Giscard d Estaing i den franska tidningen Le Monde 22 juli 2002. 31 I Petersson, Olof (red.) (2002) sid. 98ff. 25