Vad avgör rörliga bolåneräntor? - En kvalitativ studie om vad som påverkar svenska rörliga bolåneräntor

Uppsala universitet Kandidatuppsats Vårterminen 2012 Vad avgör rörliga bolåneräntor? - En kvalitativ studie om vad som påverkar svenska rörliga bolåneräntor Författare: Kristoffer Jarmelid och Axel Zetterblom Handledare: Karin Holmblad Brunsson

Sammanfattning Vi har i denna uppsats studerat vilka faktorer som påverkar de rörliga bolåneräntorna på den svenska marknaden. Detta har vi gjort genom att intervjua fem svenska banker, en tillsynsmyndighet samt ta del av information från Riksbanken. Vi har även undersökt sambandet mellan Riksbankens reporänta och de utvalda svenska bankernas rörliga (3 månader) bolåneräntor över en tioårsperiod. Sambandet har visat sig starkt men det har försvagats sedan finanskrisen 2008. Vår undersökning visar att de viktigaste faktorerna som påverkar rörliga bolåneräntor är: bankernas upplåning, regleringsstandarder, klimatet på finansiella marknader, bankernas strategier, produktkostnader, riskpremier, konkurrenter, bankernas marknadsförutsättningar samt låntagarens förutsättningar. I arbetet belyser vi även hur vissa av dessa faktorer skiljer sig mellan bankerna. Nyckelord: Rörliga bolåneräntor, svenska banker, reporänta, STIBOR, regleringsstandarder, Basel, Riksbanken, finanskrisen 2008. 2

Förord Vi vill först och främst tacka vår handledare Karin Holmblad Brunsson för hennes vägledning och synpunkter som har förbättrat denna uppsats. Vi vill även tacka samtliga respondenter som har tagit sig tid och givit oss möjlighet att intervjua dem. Det är tack vare dessa personers hjälpsamhet som vi har kunnat skriva detta arbete. Uppsala, 2012-03-26 Kristoffer Jarmelid Axel Zetterblom 3

Innehållsförteckning Bolåneräntor i Sverige... 6 Frågor som vi vill reda ut... 6 Avsikten med detta arbete... 7 Avgränsning... 7 Tillvägagångssätt... 8 Att förstå sig på bolåneräntor... 8 Utvalda banker och myndigheter... 8 Tabell 1: Intervjuobjekt... 9 Olika angreppssätt för att utreda bolåneräntemarknaden... 9 Informationsinsamling... 10 Granskning av tillvägagångssätt... 11 Räntesystemets uppbyggnad... 13 Riksbankens roll... 13 Hur bankernas utlåningsränta bestäms... 14 Sambandet mellan reporäntan och de rörliga bolåneräntorna... 14 Riskpremier och obligationsmarknaden... 15 Baselreglerna... 16 Bankernas finansiering av bolån... 18 Bolåneräntor utifrån vår undersökning... 20 Räntornas roll... 20 Korrelation mellan reporäntan, STIBOR 3M i förhållande till de rörliga bolåneräntorna... 20 Tabell 2: Korrelationsvärden mellan STIBOR 3M, reporäntan i förhållande till de rörliga bolåneräntorna, mellan januari 2003 och januari 2012... 20 Diagram 1: Reporäntan och bankernas rörliga bolåneräntor... 21 Diagram 2: STIBOR 3M och bankernas rörliga bolåneräntor... 22 Hur påverkar inflationen de rörliga bolåneräntorna?... 22 Sambandet mellan reporäntan och de rörliga bolåneräntorna... 22 Riskpremier... 23 Bankernas påslag... 24 Baselreglerna... 24 Bankernas finansiering av utlåning till bolån... 26 Diagram 3: Svenska bankers finansiering av bolån... 28 Kostnader som bankerna har för att bedriva bolåneverksamhet... 29 Utvärdering av vår undersökning... 30 Faktorer som påverkar rörliga bolåneräntor... 34 Förslag till vidare studier... 37 Referenslista... 38 Intervjuer... 38 Böcker... 38 Rapporter... 39 Elektroniska källor... 40 Artiklar... 41 Föreläsningar... 42 4

Bilaga 1... 43 Intervjumall till intervjuer av samtliga behandlade banker... 43 Bilaga 2... 44 Intervjumall till Finansinspektionen... 44 Bilaga 3... 46 Bankernas annonserade bolåneräntor samt Riksbankens reporänta... 46 5

Bolåneräntor i Sverige Bankerna och deras utlåningsräntor berör de flesta människor som ska köpa bostad och är därför ett ämne som ofta hamnar i centrum i människors vardag. Den senaste tiden har det framförallt varit bolåneräntorna som har uppmärksammats i medierna. En anledning till detta är att Riksbankens reporänta, det vill säga den ränta som svenska banker kan låna från Riksbanken till, har sänkts utan att bankerna har gjort detsamma med sina bolåneräntor i samma utsträckning (Oldenburg, 2011). Riksbanken har till uppgift att hålla inflationen i landet på en låg nivå (två procent) och dess främsta verktyg för att göra detta är att justera reporäntan (Sveriges Riksbank, 2011). Vid första anblicken är det lätt att hävda att om reporäntan sänks bör bankernas bolåneräntor följa efter. Det finns ett naturligt samband, eftersom en sänkning av reporäntan gör det billigare för svenska banker att låna likvida medel från Riksbanken och således även sänker kostnaderna för utlåning till kunderna. Det visar sig dock att penningpolitiska åtgärder inte alltid har den förväntade effekten på bolåneräntorna. Ofta finns det andra faktorer, till exempel regleringar och marknadsläget som påverkar minst lika mycket (Karlsson, 2009). Den 20 december 2011 sänktes reporäntan med 0,25 procentenheter till 1,75 procent. Bankerna valde att inte följa efter i samma utsträckning vilket väckte en stor förargelse hos bland annat finansminister Anders Borg. Konjunkturinstitutets prognoschef Jesper Hansson uttalade sig i en artikel två dagar efter sänkningen att konsumenterna inte kunde förvänta sig att bankerna skulle sänka sina bolåneräntor (Lindström, 2011). Bankerna försvarar sig med att säga att det inte finns något samband mellan reporäntan och bolåneräntorna, samtidigt som Riksbankschefen Stefan Ingves hävdar att sambandet finns kvar i allra högsta grad (Lindström, 2012). Dessa uttalanden tyder på att det finns skilda meningar kring huruvida det finns ett samband mellan reporäntan och bolåneräntorna, samt vilka faktorer som faktiskt påverkar bolåneräntorna. Frågor som vi vill reda ut Vilka faktorer påverkar de rörliga bolåneräntorna på den svenska marknaden? Hur skiljer sig dessa faktorer mellan bankerna? Hur har kopplingen mellan reporäntan och de rörliga bolåneräntorna förändrats under de senaste tio åren? 6

Avsikten med detta arbete Vi vill utreda bakomliggande faktorer till varför bankerna inte alltid följer Riksbankens reporänta, som enligt Riksbanken i viss mån ska fungera som en riktlinje för bankernas bolåneräntor. Genom att undersöka detta hoppas vi kunna redogöra för hur samspelet mellan Riksbank och svenska banker ser ut gällande bolåneräntorna samt vilka andra faktorer som avgör när bolåneräntorna bestäms. Vår ambition är att hitta och kunna peka på faktorer som spelar stor roll när bolåneräntorna ska bestämmas hos några av de svenska bankerna. I syfte att få förståelse för hur de rörliga bolåneräntorna bestäms har vi valt både stora och små banker med olika förutsättningar på marknaden och kan i och med detta se vilka olika faktorer som är avgörande när bolåneräntorna prissätts. Uppsatsen riktar sig till personer som vill få en större kunskap om bakomliggande faktorer som avgör bolåneräntor hos svenska banker. Avgränsning Vi har avgränsat vår undersökning till fem banker på den svenska marknaden, varav två kan anses tillhöra de absoluta storbankerna, två är mindre etablerade banker samt en mellanstor statligt ägd bank med inriktning på bolån. För att få förståelse för bolånemarknaden har vi endast granskat den rörliga bolåneräntan som enbart är en del av de produkter de utvalda bankerna erbjuder. Vi fokuserar endast på den rörliga bolåneräntan (3 månader) eftersom detta är den ränta som är obunden och därmed inte påverkas i lika stor mån av andra faktorer som bl.a. spekulationer om framtiden i förhållande till övriga bolåneräntor. Att gå in på djupet i en av räntetyperna gör även att vi kan göra en starkare analys. 7

Tillvägagångssätt I följande kapitel förklarar vi metoden vi har använt för att utforma detta arbete. Först förklarar vi utvecklingen av problemställningen och vad vi har fokuserat på. Vidare kommer en beskrivning av hur information har samlats in samt tillvägagångssättet och av hur empiriska data har behandlats. Efter att överskådligt ha förklarat vilket urval vi har använt oss av samt hur detta har gått till avslutar vi med att kasta ljus på svagheter, samt kommentarer till dessa. Att förstå sig på bolåneräntor Målet med detta arbete har varit att reda ut och bringa klarhet i vilka faktorer som avgör när banker på den svenska marknaden beslutar om nivån på sina bolåneräntor. Vi vill särskilt belysa hur stor vikt i beslutsprocessen Riksbankens reporänta har och om denna faktor har ändrats över tid. Vi har även tagit in en tidsaspekt för att undersöka om det finns skillnader över tid och urskilja huruvida en symmetrisk eller asymmetrisk koppling av Riksbankens reporänta i relation till de svenska bankernas bolåneränta existerar. Vi har samlat in historiska data över en tioårsperiod från Riksbanken och de tillfrågade svenska bankerna. Anledningen till just denna tidsram är delvis för att det är svårt att få tag i äldre statistik från vissa av de banker som vi har granskat till detta arbete. Men vi anser att detta är tillräckligt för att ge oss en indikation på hur kopplingen av reporäntan och bolåneräntan har sett ut, eftersom en konjunkturcykel är i genomsnitt inte längre än åtta år (Medberg, 2009). Utvalda banker och myndigheter I den empiriska undersökningen har vi fokuserat på intervjuer med personer som har positioner som påverkar bolåneräntan hos de olika bankerna, detta för att få inblick i hur bankerna resonerar vid sin prissättning av bolåneräntorna och vilka faktorer som de anser har störst betydelse. Det har varit viktigt för oss att välja rätt personer att intervjua för att kunna få relevant information, därför har vi valt att ta personer med arbetsuppgifter rörande detta ämne snarare än att de är högt uppsatta. Enligt Brunsson (2009) är högt uppsatta personer i ett företag inte nödvändigtvis de som besitter den största kunskapen och det har varit en del av vår utmaning att hitta lämpliga personer att intervjua. Vår ambition har varit att få en stor spridning bland bankerna men även deras angreppsätt till marknaden. Därför intervjuade vi personer på två storbanker, SEB och Handelsbanken. En mellanstor bank, Danske Bank, samt en mellanstor statlig bank, SBAB. Vidare har vi även intervjuat en mindre bank, Länsförsäkringar Bank. Alla dessa banker har olika sätt att förhålla sig till den svenska 8

bolånemarknaden på grund av sina olika förutsättningar sett till storlek och marknadsandelar, men även på grund av sin organisationsuppbyggnad (Svenska Bankföreningen, 2011). För att få en opartisk syn på ämnet har vi även intervjuat en ränteanalytiker på Finansinspektionen samt inhämtat information från Sveriges Riksbank. Tidigt i arbetet intervjuade vi Johan Grundström, privatmarknadsrådgivare på Handelsbanken. Detta hjälpte oss att få en uppfattning om hur vi kunde undersöka ämnet samt utforma detta arbete på ett lättförståeligt sätt. Vi har inte använt intervjun med Grundström i vår undersökning eftersom den utfördes i syfte att öka vår kunskap om bolåneräntor. Tabell 1: Intervjuobjekt Bank/Myndighet Namn Titel Danske Bank Peter Nousu Chief Price Management Finansinspektionen Magnus Karlsson Ränteanalytiker Handelsbanken Hypotek Bo Engström Marknadschef Handelsbanken Uppsala Johan Grundström Privatmarknadsrådgivare SBAB Tor Borg Ränteanalytiker SEB Jacob Sebardt Ansvarig för bolån Länsförsäkringar Uppsala Ulf Svensson Kreditchef Olika angreppssätt för att utreda bolåneräntemarknaden Vi har behandlat olika teorier som har varit till nytta för att få en egen bild av hur situationen på marknaden ser ut rörande frågor hos de svenska banker som har undersökts. Uttalanden från relevanta myndigheter såsom Riksbanken och Finansinspektionen samt personliga intervjuer med fem utvalda banker på den svenska marknaden har varit ett viktigt och fundamentalt underlag för uppsatsen. Vi har haft som utgångspunkt att förmedla en klar och lättförståelig beskrivning om situationen på marknaden som vi har upplevt den. Under utformningen av teoridelen har vi samlat in och granskat information från olika källor som behandlar vår problemställning med relevant koppling till bankernas agerande på den svenska marknaden. Det är med hjälp av denna datainsamling som vi har fått ökad förståelse 9

och som resultat av detta kunnat utforma intervjuer med de berörda bankerna. Denna teori har dock endast utgjort en grund vid insamling av empiri. Det är till stor del den insamlade empirin som har legat till grund för avgränsningen av den teori som vi har baserat uppsatsen på. Vidare har vi haft som mål att relatera teori och den uppfattningen av ämnet som vi har fått under arbetets gång till varandra. Detta är inte alltid enkelt men vi har använt ett induktivt tillvägagångssätt för att relatera teori och empiri. Ett induktivt tillvägagångssätt innebär att vi har kunnat studera vår problemformulering utan att först ha förankrat undersökningen i vedertagen teori (Patel och Davidson, 2010). Det är med hjälp av den empiri vi har funnit som vi har utformat en teori då vi har återkopplat dessa primära data vi har samlat in och utformat en form för teorin. Enligt Bryman och Bell (2003) möjliggör detta tillvägagångssätt att författaren kan pendla mellan teori och insamlad data för att dra paralleller och söka ett mönster kring det som ska granskas. Vid kvalitativa undersökningar är det ofta optimalt att analysera samtidigt som empirin fortfarande utformas. Fördelen med detta har i enlighet med Patel och Davidsson (2003) varit att vi efter genomförda intervjuer kunde få idéer om hur vi skulle gå vidare eller bearbeta teori som inte tidigare hade undersökts. En annan fördel med detta tillvägagångssätt är att vi har kunnat bli varse om sambanden och tolkningarna som har gjorts i uppsatsen då vi har pendlat mellan teori och empiri och detta har bidragit till ökad noggrannhet och på så vis förhöjt reliabiliteten i detta arbete (Ekengren och Hinnfors, 2006). Vidare har vi även valt att göra kvantitativ undersökning. Detta gör vi med en korrelationsanalys mellan Riksbankens reporänta, bankernas interna ränta och de utvalda bankernas rörliga bolåneräntor. Korrelationsanalyser används för att mäta sambandet mellan olika variabler och hur de följer varandra över en viss tid (Nationalencyklopedin, 2012). De data vi har använt till vår kvantitativa undersökning är bankernas annonserade rörliga bolåneräntor. Vi vill påpeka att den faktiska ränta som kunden får kan skilja sig från den annonserade räntan. Den faktiska räntan är konfidentiell information som vi inte har kunnat ta del av. Informationsinsamling Vi har delvis använt sekundära källor, för att hitta tidigare information som har blivit publicerad, samt primärdata som vi själva har samlat in via intervjuer med väl förankrade personer inom detta ämnesområde. Efter varje intervju har vi avsatt en halvtimme till att säkerställa att vi har noterat samma saker, reflektera och sammanställa. Det är en viktig del av 10

intervjuprocessen att göra detta för att inte relevanta delar av intervjun ska falla bort (Brunsson, 2009). Samtliga intervjuer har genomförts i respondentens naturliga miljö där vi har kunnat intervjua respondenten på den arbetsplats där respondenten arbetar. Intervjuerna vi har genomfört under arbetet har tenderat att bli explorativa då vi har haft en semistrukturerad intervjumetod. Intervjuerna har haft ett tydligt tema men frågorna har varierat samt att olika följdfrågor har ställts under intervjuerna. Syftet med intervjuerna har varit att utforska hur de olika bankerna skiljer sig och detta har vi valt att lägga stor vikt vid. Enligt Myreteg (2012) är det viktigt att vid jämförelse mellan respondenter belysa skillnader mellan dem då detta kan leda till viktiga upptäckter. För att vara säkra på att få med allt som sades under intervjuerna spelade vi in alla utom en via digital diktafon. Bryman och Bell (2003) påpekar att detta är fördelaktigt då vi kan ta hjälp av inspelningen för att säkerställa exakt vad som sades. De genomförda intervjuerna har ökat vår kunskap inom det område som uppsatsen behandlar, då vi har intervjuat personer med olika befattningar inom de valda bankerna med syfte att klargöra en övergripande förståelse av hur situationen på marknaden ser ut i dagsläget. Intervjuerna har även givit oss möjlighet att ta del av statistik som behandlar bankernas rörliga bolåneräntor, dessa data använde vi sedan till vår kvantitativa undersökning. Dessa data redovisas i Bilaga 3. Efter samtal med Riksbanken framkom det att de inte ger intervjuer. Istället har vi haft kontakt med Riksbanken via mail, där de har hjälpt oss att hitta rätt bland deras stora utbud av information. Detta har hjälpt oss att reda ut oklarheter och besvara frågor som har uppkommit under arbetets gång. Granskning av tillvägagångssätt Som följd av användningen av ett induktivt tillvägagångssätt, baseras en stor del av uppsatsen på personliga intervjuer. Nackdelen med detta är att det har varit tidskrävande att boka in, samt genomföra dessa intervjuer. Samtidigt kan de intervjuer som är genomförda hos de svenska bankerna anses innefatta risk för uttalanden som är i enlighet med hur banken vill bli uppfattad snarare än hur det faktiskt ser ut. Bankerna vill självklart skydda sina egna intressen och kan därför även vinkla sina svar utifrån detta. Den ursprungliga tanken med arbetet var att intervjua samtliga stora banker samt ett par aktörer med en mindre, men dock betydande andel, på den svenska bolånemarknaden. Vi har försökt, men tyvärr inte fått möjlighet att boka intervjuer med Swedbank eller Nordea som utgör två av de största aktörerna gällande 11

bostadsutlåning (Svenska Bankföreningen, 2012). Anledningen till detta har varit tidsbrist hos de personer som vi har önskat intervjua. De genomförda intervjuerna har dock skapat en god förståelse till ämnet då vi har intervjuat majoriteten av resterande viktiga aktörer på bolånemarknaden; Handelsbanken, SEB, Danske Bank samt Länsförsäkringar. Gällande kritik till att bankerna kan ha återgivit en bild av hur de vill bli uppfattade istället för de mest sanna svaren till ställda frågor, anser vi att de opartiska myndigheterna Finansinspektionen samt Riksbanken har varit till stor hjälp för att bringa klarhet i hur det berörda ämnet ser ut. Vi vill poängtera att det är svårt att dra generella slutsatser kring detta arbete då urvalet är begränsat men anser att det vi har kunnat utröna kan bidra till en indikation till svar på vår problemformulering. I endast en intervju, med Peter Nousu, vars titel är Chief Price Management på Danske Bank, har vi skickat intervjufrågorna i förväg. Detta undantag har vi gjort på begäran av respondenten. I enlighet med Brunsson (2009), har dessa varit öppna frågor till respondenten i syfte att respondenten kan tala fritt kring ämnet utan att vi härleder respondenten i en förutfattad riktning. I övrigt har vi inte skickat frågorna i förväg eftersom vi kan se det som en nackdel att respondenten får möjligheten att utforma ett enhetligt svar på frågorna utefter hur denne vill uppfattas. Detta kan respondenten göra om denne har haft god tid på sig att förbereda lämpliga svar. Samtliga respondenter besitter stor kunskap om detta uppsatsämne och vi anser att respondenternas erfarenheter av ämnet har tillfört en ökad trovärdighet kring den information vi har samlat in. 12

Räntesystemets uppbyggnad I detta kapitel kommer vi att redogöra för det svenska penningmarknadssystemet samt belysa viktiga faktorer som spelar in i bankernas agerande på de finansiella marknaderna. Vi kommer även att beskriva en del av det finansiella systemet som berör bolåneräntor. Riksbankens roll Centralbanker står under regeringens eller parlamentets tillsyn och de flesta länder har en centralbank (Nationalencyklopedin, 2012). Tidigare var centralbankens primära roll att ansvara för hanteringen av sedlar och mynt, samt att hantera statens lån och reserver. Detta har numera skiftat till att centralbankernas huvudsakliga roll är att säkerställa att landets pengar behåller sitt värde. Riksbanken är Sveriges centralbank och har endast ett uttalat mål, vilket är att hålla inflationen på en låg och stabil nivå. Skälet till detta är att det är framför allt på detta vis som Riksbanken via penningpolitiken kan främja ekonomisk utveckling i landet (Oxenstierna, 2011). För att göra detta har Riksbanken fått ansvar för Sveriges penningpolitik. Detta innefattar utöver att kontrollera inflationen att se till att det finns välfungerande betalningssystem, hantera sedlar och mynt, samt att förvalta landets reserver (Riksbanken, 2011). Inflation innebär en allmän prisstegring, det vill säga att priset på varor och tjänster i landet stiger (Nationalencyklopedin, 2012). Att priserna stiger medför att invånarna inte får lika mycket för sina pengar som tidigare, vilket i sin tur innebär att pengarna förlorar i värde. Riksbankens inflationsmål är två procent. Det finns dock ingen bestämd tidsram för hur snabbt inflationen ska tillbaka till en stabil nivå om den skulle avvika från målet. Det vanligaste måttet för att mäta inflationen är genom konsumentprisindex (KPI). KPI innefattar en samling varor och tjänster vars priser jämförs med priserna från tidigare år. På så vis går det att se hur priserna har förändrats i procent och det är den procentuella ökningen som visar hur stor inflationen blev jämfört med ett år tidigare (Riksbanken, 2011). Riksbankens starkaste verktyg för att styra inflationen är reporäntan, vilket är den ränta som avgör till vilken ränta de svenska bankerna får låna pengar från Riksbanken när de behöver likvida medel. Eftersom bankerna endast lånar och placerar pengar i Riksbanken under korta tidsperioder (högst sju dagar) är det framförallt de korta räntorna som påverkas av den korta upplåningen (Oxenstierna, 2011). Vid inlåning får bankerna en inlåningsränta som är 0,75 procent lägre än reporäntan och vid utlåning får bankerna en utlåningsränta som är 0,75 13

procent högre är reporäntan (Riksbanken, 2012). Reporäntan anpassas generellt sett så att inflationen beräknas vara någorlunda nära inflationsmålet om två år (Riksbanken, 2012). Hur bankernas utlåningsränta bestäms För att bankerna ska bedriva utlåning krävs först och främst att de kan finansiera denna utlåning. Banker har olika möjligheter att finansiera utlåningen, bland annat genom inlåning från allmänheten. Det vanligaste alternativet är dock att låna från andra institut eller banker. Detta kan bankerna göra genom inlåning från Riksbanken via reporäntan, andra banker via interbankräntan som är den ränta som bankerna använder när de lånar från varandra, eller genom att emittera säkerställda obligationer. Det är någon av dessa räntor som bankerna utgår från när de sedan ska lägga på ytterligare kostnader och marginaler, innan de bestämmer sin utlåningsränta till kund (Karlsson et al., 2009). Utlåning till kund är en process som även kräver produktkostnader som uppstår när banken ska ta fram lånet. Dessa kostnader kan bestå av till exempel personalkostnader samt andra omkostnader. Tillsammans utgör de kostnaden för att skapa ett lån till låntagaren och går under benämningen produktkostnadspris. Banken måste även ta hänsyn till att det kan uppstå vissa kreditförluster, det vill säga så mycket som banken förväntar sig förlora på sin kreditportfölj. En banks kreditportfölj består av samtliga fordringar banken har. Dessa kostnader täcker banken upp genom ett påslag på utlåningsräntan. Detta representerar riskpremien för lånen (Karlsson et al., 2009). Kapitalbaskostnader är följderna av lagstiftade krav på kapitaltäckning och även att kreditvärderingsinstitut ställer krav på bankerna. Dessa krav innefattar att bankerna vid varje tidpunkt måste ha tillräckligt med eget kapital för att täcka upp en viss del av det utlånade kapitalet. Kapitalbaskostnaden kan variera beroende på storleken samt risken i de tillgångar som bankerna vid en given tidpunkt besitter (Finansinspektionen, 2012). Slutligen lägger bankerna på ett påslag för vinsten de vill göra på nyutlåningsräntan. Tillsammans utgör alla dessa påslag en grund till bankernas beräkningar av utlåningsräntor (Karlsson et al., 2009). Sambandet mellan reporäntan och de rörliga bolåneräntorna Det finns ett historiskt samband mellan reporäntan och bolåneräntorna, då reporäntan bestämmer till vilken ränta bankerna får låna från Riksbanken och detta styr delvis bankernas bolåneräntor. Den rörliga bolåneräntan är den ränta som på grund av sin korta löptid har starkast koppling till inflationen och är därför den ränta som påverkas mest av förändringar av 14

reporäntan. Riksbanken skriver i sin penningpolitiska rapport för 2012 att skillnaden mellan den rörliga bolåneräntan och reporäntan har ökat det senaste året. Rapporten visar att detta beror på att bankerna har fått högre finansieringskostnader, men även att bankerna har höjt sina marginaler (Riksbanken, 2012). Innan finanskrisen 2008 var det i regel en procentenhets marginal mellan reporäntan och den rörliga bolåneräntan. En reporänta som motsvarade en procent har alltså inneburit att den rörliga bolåneräntan skulle vara cirka två procent. Detta skiljer sig från hur det har sett ut efter finanskrisen 2008, då skillnaden mellan de två räntorna ligger på över två procent (Andersson, 2011). Riksbanken påpekar dock i sin rapport att skillnader mellan den rörliga bolåneräntan och reporäntan tenderar att variera över tiden. I dagsläget är de finansiella marknaderna mycket volatila, det vill säga att de varierar mycket. Detta resulterar i höjda riskpremier för bankerna eftersom det är svårt att förutse hur marknaden kommer att utveckla sig, vilket i sin tur leder till större skillnader mellan reporäntan och den rörliga bolåneräntan (Riksbanken, 2012). Riskpremier och obligationsmarknaden Vid utlåning finns det alltid viss risk för att låntagare av olika anledningar inte kommer att ha möjlighet att betala tillbaka sina lån. För att täcka denna risk använder bankerna sig av en riskpremie. En låg riskpremie resulterar oftast i lägre ränta (Oxenstierna, 2010). När en låntagare binder sitt lån över en längre tid, till exempel fem år, utsätter sig banken för större risk vilket kräver högre ränta än ett lån med kortare löptid. Rörliga bolåneräntor eller bolåneräntor med den kortaste bindningstiden (3 månader) har därför en lägre riskpremie då tiden som banken är exponerad mot en okänd ränteförändring är mycket kortare. Obligationsmarknaden präglas av långfristig in- och utlåning där bankerna ställer ut certifikat för att säkerställa likvida medel i mer än ett år (Nationalencyklopedin, 2012). Obligationsmarknaden fungerar som en mötesplats för förvaltare av långsiktigt sparande med aktörer som är i behov av kapital. Det är även ett bra alternativ för aktörer i behov av säkerhet för det lånade kapitalet, eftersom den långa bindningstiden betyder att den som köper obligationen åtar sig att låna ut pengarna under hela bindningstiden. 15

Baselreglerna Baselreglerna är en uppsättning internationella bankregler som har tagits fram av Baselkommittén i syfte att stabilisera den finansiella marknaden i Europa. Denna kommitté består av centralbanker och tillsynsmyndigheter från länder som tillhör det så kallade G-10 där Sverige är en av medlemmarna (Finansinspektionen, 2005). För närvarande finns det två regelverk som har trätt i kraft, Basel I och Basel II. Baselkommittén har som uppgift att ta fram standarder, riktlinjer och rekommendationer som kommer att utgöra en norm för de flesta tillsynsmyndigheter. Denna kommitté fungerar som ett globalt nätverk för tillsynsmyndigheter och säkerställer tillsynssamarbetet på lokal nivå genom regionala kommittéer samt genom att tillhandahålla utbildning inom tillsynsområdet (Finansinspektionen, 2012). I de flesta länder ställs bekräftelsekrav på att bankerna enligt lag ska besitta en viss mängd kapital. Ett minimikapital ska fungera som en buffert för att förebygga förluster samtidigt som detta utgör en disciplinerande faktor för bankens ägare. 1988 beslutades av Baselkommittén att en riskbaserad kapitaltäckningsgrad, det vill säga så mycket kapital som bankerna måste lägga av för att säkerställa sina åtaganden, på minst 8 procent för kreditrisker ska gälla. 1996 kom kapitalkraven att även gälla marknadsrisker. Dessa regler kom att lägga grunden till den första Baselregleringen som ofta kallas för Basel I. Denna reglering tar hänsyn till relativt få faktorer, till exempel tillämpas samma riskfaktor på nästintill alla lån till företag och privata kunder. I och med detta kan riskbedömningen bli missvisande eftersom en låntagare med hög kreditvärdighet i praktiken utgör en betydligt lägre risk än en lånetagare som anses ha låg kreditvärdighet (Lind, 2012). Sedan Basel I infördes har mätning samt hantering av risker i kombination med nya finansiella instrument ökat avsevärt vilket har inneburit att bankerna har ökat sin förmåga att minimera riskerna. Detta har inneburit att skillnader mellan internationellt verksamma storbanker och lokala banker har ökat. Regelverket som Baselkommittén tidigare utformat har ansetts behöva omarbetas för att kunna spegla den mer aktuella situationen på marknaden. För vara effektiv bör bankregleringen inte skilja sig alltför mycket från hur bankerna bedriver sin verksamhet i praktiken. För att motverka denna skillnad utformades det som kom att bli kallat för Basel II (Lind, 2012). Basel II kan anses vara ett mindre krävande regelverk som generellt reducerar kapitaltäckningen banken behöver ha för att bedriva bolåneverksamhet, eftersom den 16

förenklar för bankerna att uppnå kravet om kapitaltäckning. Basel II trädde i kraft år 2007 och tillämpades med hjälp av en övergångsfas på tre år som gav möjlighet för bankerna att successivt börja tillämpa de nya reglerna (Svenska Bankföreningen, 2011). Basel II innebar att vid varje kreditgivningstillfälle av en kund ska en riskklassificering göras. Denna riskklassificering baserades på bland annat kunskapen banken har om kunden, nyckeltal, framtida affärer, konkurrenssituationen samt betalningshistorik i och utanför banken. Tanken bakom detta var att få en god bedömning av kundens återbetalningsförmåga vilket resulterade i en mer individuell prissättning till bankens kunder (Swedbank, 2012). I och med att Basel II reducerade kapitaltäckningsreglerna fick bankerna större möjlighet att välja mellan olika metoder när de bedömer vilken kapitalbas som behövs för att täcka förluster som kan uppstå på grund av de kreditrisker, marknadsrisker och operativa risker som banken utsätter sig för vid utlåning. Tanken med detta var att få långivare att skapa en kultur av väl utförd riskhantering inom hela organisationen (Council of Mortgage Lenders, 2010). Slutligen har Basel III utformats och kommer att efterträda de nuvarande Basel II reglerna. Syftet med det nya regelverket är att stärka bankernas kapacitet att undvika förluster och att minska risken för nya finansiella kriser. Med start år 2013 kommer Basel III stegvis att införas och dessa regler innefattar bland annat en större kapitaltäckning med större säkerhet av vad som anses vara innanför ramen av kapitaltäckning än vad som Basel II godtar. Även helt nya krav på bankernas likviditet kommer att införas. En större säkerhet av kapitaltäckningen innebär med de nya Basel III-regelverken att ett antal justeringar gällande hur bankerna beräknar sitt kapital vid kapitaltäckning kommer att införas. Ett exempel på detta är goodwill som i och med Basel III inte längre får inkluderas i lika hög grad som Basel II tillåter. Basel III ställer även ett högre krav på kapitalet än Basel II. Totalt kommer bankerna att behöva inneha minst sju procent i kärnprimärkapital, vilket är det kapital som är bundet i banken för att hantera förluster som kan uppstå (Sveriges Riksbank, 2011). De regler som Basel III innebär är endast ett minimikrav som Finansinspektionen, Finansdepartementet och Riksbanken har valt att bedriva längre än det som Baselkommittén förordar. Kapitaltäckningskravet för de fyra största svenska bankerna (Swedbank, SEB, Nordea och Handelsbanken) ska vara minst tio procent av de riskvägda tillgångarna i kärnprimärkapital med start i januari 2013. Kraven kommer höjas ytterligare i januari 2015 till 12 procent. Sverige kommer i och med detta att gå före den internationella processen med att ta fram högre krav på systemviktiga banker. En systemviktig bank anses vara en 17

tillräckligt vital del av det finansiella systemet att det kan innebära stora konsekvenser för det finansiella systemet om de skulle gå i konkurs (Sveriges Riksbank, 2011). De nya kraven på likviditetsregleringar i Basel III består av två delar: Liquidity Coverage Ratio (LCR) samt Net Stable Funding Ratio (NSFR). Liquidity Coverage Ratio innebär att en banks likviditetsbuffert ska vara minst lika stort som nettoutflödet av pengar under 30 dagar under ett stressat scenario enligt Baselkommitténs definitioner. Ett stressat scenario innefattar bland annat att en uppskattning över hur många procent av inlåningen som plockas ut av bankens kunder samtidigt som andra typer av finansiering hos bankerna inte kan komma att förnyas (Institute of International Finance, 2010). Net Stable Funding Ratio är en långtidslöpande kvot som mäter hur mycket stabila finansieringsmedel en bank måste ha för att uthärda en krissituation som sträcker sig upp till ett år. Bankernas poster på skuld- och tillgångssidan ges olika vikter efter vad Basel-kommittén anser innefatta stabilitet (Institute of International Finance, 2010). I reglerna för Net Stable Funding Ratio finns det beskrivet hur många procent av olika typer av skulder som anses vara klassificerade som stabil finansiering och hur många procent av tillgångarna som kan anses behöva stabil finansiering. Exempelvis anses emitterade värdepapper med löptid på över ett år och inlåning med löptid på över ett år som en stabil finansiering. Lån från finansiella företag med en löptid under ett år anses inte utgöra någon stabil finansiering överhuvudtaget (Sveriges Riksbank, 2011). Enligt Baselkommitténs ordförande Nout Wellink (Bank For International Settlements, 2009) kommer de nya kapital- och likviditetsförslag att innebära att bankerna blir mer motståndskraftiga samtidigt som samhället får ett sundare bank- och finanssystem. Basel III kommer att främja bättre balans mellan ekonomisk innovation och hållbar tillväxt än vad som tidigare finns i dagsläget. Banksektorn har klagat på de kommande Basel III-reglerna som enligt bankerna kommer att begränsa tillväxten eftersom de får låna ut mindre pengar samtidigt som de får högre kostnader. Detta påstående har bekräftats av Riksbanken men som kommentar från Riksbanken anser de inte att bankerna behöver anstränga sig nämnvärt för att uppfylla reglerna (Sveriges Riksbank, 2011). Enligt Riksbanken är de svenska storbankerna väl kapitaliserade och befinner sig redan nära de krav som Basel III innebär (Jones, 2011). Bankernas finansiering av bolån För att en bank ska bevilja ett bolån behöver den finansiera lånet. Bankerna finansierar sin utlåning med hjälp av marknadsfinansiering samt inlåning via sina kunder. Normalt är 18

löptiden på bolån till svenska hushåll cirka 40 år, men hushållens räntebindningstid är avsevärt mycket kortare. Räntebindingstiden utgör den tid som kunden är bunden till en avtalad räntesats. Trots att bankernas kunder har kort bindningstid måste bankens finansiering ha en betydligt längre löptid (Sveriges Riksbank, 2012). Vi kommer att redogöra de största och viktigaste finansieringskällorna bankerna använder för att bedriva sin utlåning. En viktig källa för finansieringen är inlåningen från allmänheten, det vill säga det kapital som kunderna placerar hos banken. Detta innebär att konsumenter investerar och placerar sitt sparande hos banken. På så sätt får banken billig finansieringskälla. Bankerna kan inte själva bestämma storleken på inlåningen från kunderna. Därför är det av stor betydelse hur bra förtroende banken har bland befintliga samt potentiella kunder (Karlsson et al., 2009). Finansiering sker även genom att bankerna använder sig av säkerställda obligationer där löptiden på dessa är cirka 3 år (Sveriges Riksbank, 2012). Interbankränta, även benämnd STIBOR, är den ränta som bankerna använder som referensränta när de lånar pengar sinsemellan. STIBOR är en förkortning för Stockholm Interbank Offered Rate och den vanligaste löptiden på denna ränta är 3 månader. Ibland benämns denna ränta STIBOR 3M för att understryka löptiden (Nasdaq OMX, 2012). De fyra storbankerna (Nordea, Swedbank, Handelsbanken och SEB) på den svenska marknaden har olika tillvägagångssätt när de avgör vilken internbankränta som ska gälla, det vill säga varje bank väljer själva till vilken ränta de vill låna ut. Processen kring hur bankerna hanterar sin inlåning är central för att beräkna interbankräntan (Karlsson et al. 2009). Riksbanken är ytterligare en möjlighet de svenska bankerna kan ta hjälp av vid finansiering av utlåning. Lånet innebär att de svenska bankerna får betala en viss procent av det upplånade beloppet till Riksbanken (Sveriges Riksbank, 2012). Europeiska centralbanken (ECB) har som uppgift att värna om prisstabiliteten inom EU och har ansvar som innefattar att utforma den monetära politiken (Europeiska centralbanken, 2012). Svenska banker har möjlighet att använda sig av finansiering från ECB (Redeye, 2012). 19

Bolåneräntor utifrån vår undersökning Följande kapitel beskriver information inhämtad från de genomförda intervjuerna. Frågorna som har använts till intervjuerna redovisas i Bilaga 1-2. Vi behandlar även data inhämtad från respektive bank samt Riksbanken som berör rörliga bolåneräntor. Vidare har vi granskat de mest relevanta faktorerna som påverkar de rörliga bolåneräntorna som har framgått vid inläsning samt intervjutillfällena. Räntornas roll Som tidigare har beskrivits är Riksbankens främsta vapen för att styra bolåneräntorna att ändra reporänan. För att undersöka hur stor koppling som finns mellan styrräntan och bolåneräntorna har vi gjort en korrelationsanalys över de tio senaste åren. Vi vill även belysa hur kopplingen har förändrats över denna tioårsperiod vilket vi gör med ett tidsseriediagram. Det är även relevant att undersöka korrelationen mellan STIBOR 3M och bankernas rörliga bolåneräntor för att se hur denna korrelation skiljer sig från den till reporäntan. Korrelation mellan reporäntan, STIBOR 3M i förhållande till de rörliga bolåneräntorna Tabell 2: Korrelationsvärden mellan STIBOR 3M, reporäntan i förhållande till de rörliga bolåneräntorna, mellan januari 2003 och januari 2012 (Bilaga 3, bankernas annonserade bolåneräntor och Sveriges Riksbank) Det är tydligt att det finns en korrelation till både STIBOR- och reporäntan från de rörliga bolåneräntorna. Alla värden i tabellen ligger över 0,8 vilket bör ses som ett starkt samband. Ett är det starkaste värdet korrelationen kan ha och noll är det lägsta värdet. Det är även tydligt att korrelationen till STIBOR är mycket starkare än korrelationen till reporäntan. Danske Banks rörliga bolåneränta har starkast korrelation till både STIBOR 3M och 20