Mobilister och nallar i forskningens tjšnst Jan Einarsson

Mobilister och nallar i forskningens tjšnst Jan Einarsson Tidigare publicerad i 1) LUNDASTUDIER I NORDISK SPR KVETENSKAP A 55 : Inger HaskŒ & Carin Sandqvist (red), Alla tiders sprœk. En všnskrift till Gertrud Pettersson, november 1999, (s.59-67) Institutionen fšr nordiska sprœk, Lunds universitet 1999 2) SprŒkvŒrd nr 1/2000. Tidskrift utgiven av Svenska sprœknšmnden 1

Det kan vara intressant och lšrorikt att studera sin egen irritation šver folks sštt att anvšnda sprœket. SprŒkvetare har emellertid fšr vana att inte visa nœgon aversion mot olika sprœkliga beteenden och uttryckssštt. Till den sprœkintresserade allmšnhetens fšrtvivlan fšr de sšllan sina egna attityder till torgs. Olika sprœkbrak Šr uttryck fšr sprœklig mœngfald och variation, hšvdar de. Alla sprœk och sprœkliga varieteter Šr i sig lika bra i sina sammanhang. "Tala om hur fan det ska heta!", ryter dœ den intresserade delen av "folket" och slœr nšven i bordet hos redaktšrerna fšr tidningarnas sprœkspalter. Men de mšter nšstan alltid samma tolerans hos de initierade: "Det Šr frœga om naturlig variation som sœ smœningom mynnar ut i en lika naturlig sprœkfšršndring som Šr ett led i ett levande sprœks historia, sšger sprœkvetarna med upphšjt lugn och beskriver fšrhœllandena men undviker att vara (šppet) fšreskrivande. (Jfr Olle Josephsons artikel "Folk och sprœkvetare - om attityder till svenska sprœket" i SprŒkvŒrd nr 2, 1999.) (En orsak till att jag skriver den hšr artikeln Šr att mitt sprœkvetarjag och mitt privatjag inte Šr helt šverens: Jag (sprœkvetarjag) retar mig pœ att jag (privatjag) retar mig pœ det jag retar mig pœ.) Men visst kan všl ocksœ sprœkvetare bli irriterade! Och visst kan det všl vara dumt att inte anvšnda sig av sin irritation fšr att analysera sprœkbruks variation och fšršndring! Irritationsframkallande faktorer kan ju sšga oss nœgot om t.ex. talandets vett och etikett, dvs. om vilka regler som vi sjšlva (och dšrmed ocksœ normalt den egna gruppen) har fšr hur man bšr bete sig i en viss sprœklig miljš. Det hšr Šr frœgor som brukar hšnfšras till den del av sprœksociologin som kallas taletnografi (etnography of speaking), dšr man undersšker bl.a. vem som "fœr" tala med vem, nšr, var och hur. Men irritationsanalys kan ocksœ ge insikter om vilka normer som styr sprœkbruket rent allmšnt. Genom att studera irritationsframkallare kan vi lšgga mšrke till sprœkliga normer som Šr "omšrkta", dvs. normalt omšrkliga nšr de fšljs. Vi kan dœ pœ ett indirekt sštt studera vœr sprœkkšnsla, dvs. "vœra internaliserade normer". Irriterande mobilister Hur ska vi t.ex. fšrstœ den irritation som framkallas av folks pratande i mobiltelefon i vœra gemensamma talrum? (Alla retar sig nog inte lika mycket. Men Šven mobilisterna eller deras gelikar verkar reta sig, Œtminstone ibland. Det framgœr av att SJ har sett sig nšdsakat att i sina X2000-tŒg inrštta sšrskilda kupžer fšr sœdana passagerare som vill sitta i, eller komma bort frœn, nallepratarnas tjatterlandskap. Jag utgœr dœ frœn att resenšrerna i den typen av tœg Šr potentiella brukare av mobiler.) 2

Jag kan inte minnas att jag tidigare blivit irriterad šver vem som talar med vem och pœ vilket sštt i všntsalar, pœ tœg, restauranger eller torg. (I snabbkšp har jag dock retat mig, och det Œterkommer jag till.) Men nu nšr det blivit vanligt att mina medmšnniskor samtalar via sina mobiltelefoner irriteras jag av dessa mobilister. Jag ska strax komma in pœ en diskussion om varfšr irritationen kan tšnkas uppstœ och dšrmed ocksœ fšrsška reda ut vilka normer som mobilanvšndarna bryter mot. Fšrst mœste jag emellertid nu sjšlvutlšmnande fšrsška lyfta fram vad jag sjšlv retar mig pœ mer specifikt i det hšr sammanhanget. Och jag utgœr dœ frœn att jag inte Šr unik i det hšr avseendet. Men jag Šr inte helt sšker pœ hur jag ska beskriva den grupp som jag skulle kunna vara nœgot sœ nšr representativ fšr. "Halvgamla, bildade, teknikskeptiska gnšllspikar" skulle kanske nœgon vilja fšreslœ, men det Šr en alltfšr smalt definierad grupp. Det visar en insšndare i Postis, dvs. Sydsvenska Dagbladets insšndaravdelning fšr ungdomar. Det Šr signaturen "Daniel Johns hemliga beundrarinna!!" som i en lœng artikel har fšljande passus om mobiltelefonerna: Vill oxœ ta upp det hšr med mobiltelefoner! Mobiltelefonen Šr ett hjšlpmedel till arbetet. Inte nœgon j-la leksak som smœ 5:or och 6:or ska springa omkring och leka med! Jag hatar nšr det ringer nšr man sitter och Šter nœnstans eller bara gœr pœ stan. Det Šr sœ in i h-vete jobbigt! Nu kommer jag fœ jšttemœnga hatbrev att mobilen Šr bra fšr att ringa hem med nšr man har varit pœ fest, bio, stan m m. OK, det Šr kanske inte fel. Men skyltar man med sin nya Nokia sœ Šr det klart att den kan bli stulen! Och ni som har skrivit in till Postis och skrivit ungefšr sœ hšr: ÓHan tog min nya mobiltelefon" sœ Šr det sškert nœgon i 6:an, 7:an, 8:an eller 9:an som bara har lekt och skyltat med den. Det Šr som om det stœr pœ mobilen: "Kom och ta mig, jag Šr dyr och ny!!" BlŠ! Ner med mobiltelefonerna! AnvŠnd det bara till jobbet! SŒ Šr i alla fall min mening om "nallarna" (SDS 6/8 1999). SŒ irritationen har sškert betydligt stšrre utbredning Šn vad jag antydde ovan. Citatet stšder ocksœ en iakttagelse av att i vissa ungdomsgrupper Šr modellen pœ nallen en kraftfull markšr av den personliga stilen. Den visar vilken grad av modernitet man har. Irritationsmoment 1. Jag retar mig pœ att mœnga mobilister, bœde normalpratare och missbrukare, ofta talar med fšr mina šron alltfšr hšg ršst. Liksom mœnga som talar i vanliga stationšra telefoner verkar de inte riktigt lita pœ att tekniken av sig sjšlv fšrmœr bšra deras ršst Šnda fram till mottagaren. De tycks vilja hjšlpa tekniken genom att skruva upp sin egen ršstvolym. 3

2. SŠrskilt illa beršrd blir jag nšr talarna inte har en gest som visar att de talar just i mobiltelefon. Utvecklingen har ju nu kommit dithšn att man kan t.ex. stœ med hšnderna i fickorna och samtidigt tala ljudligt utan att det finns nœgon synlig samtalspartner eller nalle. Jag kunde fšrsta gœngen jag stštte pœ detta beteende inte fšrstœ vad som fšrsiggick. kallade talaren hšgre makter? Det gav mig ett intryck av mental ohšlsa, och jag fick en impuls att ingripa. Men beteendet har blivit allt vanligare, och jag har insett hur det hela fungerar tekniskt och att det finns en sorts ŠndamŒlsenlighet i det. Irritationen har minskat nœgot. Kunskap om ŠndamŒlsenligheter ger alltsœ stšrre tolerans, och det Šr den sortens tolerans som sprœkvetare i allmšnhet har i kraft av sin insikt, sœ som jag antydde ovan. 3. Jag stšrs ocksœ av att nallepratarna Šr onœbara med blickar. Jag kan inte le mot dem eller glo ilsket pœ dem, inte ens nšr de finns i en position som normalt borde gjort blickkontakt mšjlig. De finns dšr, och de Šr vakna. Jag kan se och hšra dem. Men jag verkar inte existera fšr dem. 4. Nallarna fšrknippades i bšrjan av sin tillvaro med yuppisar. Detta kan tillsammans med mobilisternas hšgršstadhet, allmšnna mšrklighet och onœbarhet ge ett intryck av att de Šr allmšnt kaxiga. Till detta kan ocksœ bidra att manliga mobilister nšr de sitter och talar ofta lutar sig bakœt med ena benet lagt šver det andra. SŒdan kaxighet kan jag ocksœ reta mig pœ. 5. Mobilpratarna blir naturligtvis ocksœ pœtršngande genom att jag i vissa lšgen motvilligt mœste lyssna eller medvetet anstršnga mig fšr att inte lyssna pœ deras struntsamtal. Jag inser naturligtvis att struntpratet Šr viktigt fšr etablerandet och upprštthœllandet av sociala relationer. Det skulle bli fšrfšrande tyst i vœr všrld om alla alltid skulle fšrmedla všsentlig information. Men hšr spills detta strunt ut ocksœ šver mig som ofrivilligt tvingas hšra pœ. Det konstiga Šr att jag inte retar mig pœ folk som utan nalle samtalar om motsvarande innehœll. En anledning till detta Šr kanske att jag som Œhšrare av mobilsamtal lockas att gšra en psykolingvistisk anstršngning, fylla i de budskap jag inte hšr fšr att gšra det hela meningsfullt. Jag fœr ett behov av att fšrestšlla mig mottagaren och dennas repliker. Det behovet och den anstršngningen blir naturligtvis inte aktuella om de samtalande t.ex. sitter i samma tœgkupž som jag sjšlv. (Vid samtal i fasta telefoner tycks inte detta behov vara lika starkt. Dels Šr talaren dœ oftast mer avskild, och dels ger nog viss kšnnedom om talaren och miljšn tillršckligt med ledtrœdar fšr att jag inte ska behšva anstršnga mig fšr att uppfatta nœgon form av normalitet och ŠndamŒlsenlighet i samtalet.) 4

De irritationsframkallare som jag nu har nšmnt har alltsœ ršrt fall dšr jag sjšlv inte Šr direkt inbegripen i samtalet, jag Šr Œhšrare - inte mottagare. Jag har i dessa fall egentligen inte med saken att gšra mer Šn pœ sœ sštt att talandet ingœr i min miljš. Men det finns ocksœ fall dšr nallepratandet kan gripa in mer direkt i det egna samtalandet. Min son Lasse beršttade t.ex. att han hade tršffat sin barndomsvšn. De hade inte setts pœ lšnge och inledde ett livfullt samtal. Hennes mobil ringde, hon svarade den uppringande med att hon pratade med Lasse och bad att fœ ringa upp senare. LikvŠl bredde mobilsamtalet ut sig, och nšr hon efter fem minuter hade avslutat det hade luften gœtt ur ansikte-mot-ansikte-samtalet. Det verkar alltsœ som om icke nšrvarande personer fœr prioritet fšr (en del av) mobilisterna. (Som en fšljd av fšrundran šver tekniken och moderniteten?) Om den tredje parten i det hšr samtalet hade varit kroppsligen nšrvarande hade irritationen inte uppstœtt, Œtminstone inte med samma styrka. Alla hade dœ varit indragna i en gemenskap. Den kraftfullaste irritationsframkallaren Šr kanske att en etablerad gemenskap stšrs. Den ersštts av en mental icke-nšrvaro hos nalleprataren trots att hon har pœtaglig kroppslig nšrvaro. NŒgra bakomliggande normer UtifrŒn dessa irritationsmoment skulle man alltsœ kunna komma fram till fšljande (normalt omšrkliga) normer fšr alldagliga samtal. (Jag gšr naturligtvis inte ansprœk pœ att vara den fšrste som iakttar detta.) Vi anpassar vœr ršstvolym till en sorts standard fšr den aktuella talmiljšn. Det Šr skillnad pœ kyrkor och fotbollsplaner. Vi anpassar den ocksœ efter en mental nšrhets- och avstœndsdimension. Det Šr skillnad pœ godnattsagor och utskšllningar. Ett exempel pœ brott mot den hšr regeln fšr ršstanpassning kan man iaktta hos den sociala grupp som pœ semesterorter brukar kallas stockholmare (i det hšr fallet en mer socialt Šn geografiskt grundad benšmning). I snabbkšpet pœ sœdana orter retar dessa "stockholmare" urbefolkning och andra genom att tala hšgljutt šver flera frysdiskar om t.ex. vilka personer som ska komma till kvšllens middag. SŒdana i och fšr sig ofšrargliga trivialiteter retar man sig pœ. Denna irritation kan i sjšlva verket utgšra grund fšr gršnsdragningen mellan "stockholmare" och "vanligt folk". Anledningen Šr antagligen att de hšgt talande behandlar švriga nšrvarande som om de inte vore nšrvarande. Vi som retar oss uppfattar det i alla fall sœ. En annan sida av ršstvolymsregeln Šr att man inte heller bšr tala med alltfšr lœg volym. Fšr dœ utestšnger man de švriga, dvs. talar som om man šnskade att de inte vore nšrvarande. 5

Vi utgœr i kommunikation ifrœn att folk Šr vettiga och handlar med ett rimligt syfte. Filosoferna Jan Andersson och Mats Furberg (1969:29) Šr inne pœ en liknande tanke nšr de formulerar en princip om "avsšndarens vederhšftighet". De menar t.ex. att om man tar bort den hšr principen, sœ faller fšrutsšttningarna fšr (att lšra sig) sprœk šver huvud taget. Fšr vad skulle hšnda om vi mœste misstro vettigheten och vederhšftigheten hos varje talare vi stšter pœ? Om vi t.ex. skulle tvingas misstšnka att varje fenomen skulle kunna fœ olika benšmningar vid varje omnšmnande? Om alla lurades? Alltid? Fšrresten skulle man všl inte ens kunna luras utan den principen. Vi har normer fšr hur stort kroppssprœkligt revir vi "fœr" ta fšr oss. De omedvetna "trafikreglerna" fšr turtagning i samtal gšr att vi oftast inte utan sšrskild anledning "kolliderar" och pratar i munnen pœ varandra, och pœ samma sštt stšter vi vanligtvis heller inte mot varandra nšr vi gœr pœ trottoarer, inte ens i stora folksamlingar gšr vi det. Skulle det ske, sœ sšger normen att vi ska be om ursškt. Normalt har vi alltsœ en intuition som sšger oss hur stort utrymme vi "fœr" ta sprœkligt och kroppsligt. Fast olika personer kan fšrstœs ha olika uppfattningar om hur stort det egna reviret kan vara vid ett visst givet tillfšlle. Det beror pœ hur de uppfattar de inbšrdes maktrelationerna. Nallepratarna fšljer fšrstœs normerna fšr ršstvolym, vettighet och iansprœkstagande av utrymme nšr de inte talar i sina mobiler. Men nšr de gšr det, sœ blir de som fšrbytta. Responsa och se Socialpsykologen Johan Asplund har bl.a. i boken "Om hšlsningsceremonier, mikromakt och asocial pratsamhet" (1987:10 ff) anvšnt sig av begreppet Ósocial responsivitet" vid analys av relationer mellan deltagare i kommunikation. Han menar att personer Šr socialt responsiva nšr de i olika former av umgšnge tar notis om varandra, samspelar och ger Škta gensvar pœ varandras beteenden. Motsatsen Šr fšrstœs "asocial responslšshet". Asplund fšrsšker urskilja ett samspel mellan dessa tvœ fenomen i det sociala umgšngets elementšra former. NŠr den sociala responsiviteten Šr total rœder ett "responsorium". "Inom ramen fšr ett responsorium finns inga inslag av asocial responslšshet, men till allt det som faller utanfšr responsoriet fšrhœller sig de involverade personerna asocialt responslšst" (a.a.: 11). Som exempel pœ responsorier nšmner Asplund just telefonsamtal dšr man glšmmer sin omgivning. Han anfšr som exempel ocksœ tvœ boxare som Šr totalt upptagna av varandra och sitt boxande, och "om endera av dem bšrjar uppmšrksamma vad som sker utanfšr ringen sœ kan det stœ honom mycket dyrt". Han anfšr Šven som exempel tvœ personer som under en middagsbjudning bšrjar flirta intensivt. Detta všcker misshag som bottnar i 6

att de tvœ i sin sjšlvupptagenhet har isolerat sig frœn alla andra, menar Asplund. (Fast en och annan kan nog tycka att det hela Šr enbart rart.) MŒnga responsorier genomfšrs i det avskilda och privata, men mœnga verksamheter som tidigare utšvats i detta avskilda privata bšrjar allt mer utšvas ocksœ mer šppet infšr mœngas šgon och šron. Ett exempel pœ detta Šr att allt fler, Šnnu sœ lšnge mest ungdomar, intensivt kysser och omfamnar varandra šppet pœ bussar och gator. De fšrsta gœngerna jag stštte pœ detta kunde jag bli irriterad. Nu blir jag šmsint och avundsjuk. I TV ventileras privata, personliga problem šppenhjšrtigt i soffor. OcksŒ politiska frœgor dryftas i samma soffor. GrŠnsen mellan det privata och det offentliga suddas rent allmšnt ut allt mer (Svensson 1988.) "Vad som sker vid ett responsoriums gršns Šr alltid všrt att lšgga mšrke till", skriver Asplund (a.a.: 12). Och det Šr alltsœ just det jag fšrsšker gšra hšr. Men till skillnad frœn Asplund menar jag alltsœ att nalleboxarna bšr Šgna en blick Œt vad som "sker utanfšr ringen". SŒvida de inte vill skapa irritation fšrstœs. hšrare Šr ocksœ mottagare Det lšr fšrekomma att folk pratar i nalle utan att det finns nœgon mottagare i andra Šndan av "trœden". De gšr det fšr att visa Œhšrarna i omgivningen och sig sjšlva att de Šr upptagna personer i farten. I sœdana fall fœr metaforen nalle tillbaka nœgot av sin ursprungliga betydelse, dvs. ungefšr 'nœgon att hœlla mot kinden och tala med'. Man talar alltsœ med sin nalle, inte via den. "Jag talar (utan mottagare, men med Œhšrare), alltsœ finns jag", verkar vara den underliggande existentiella motiveringen. De talar alltsœ bœde med Œhšrarna och sig sjšlva. BeslŠktat med det statushšjande inslaget i den hšr typen av samtal Šr s.k. "name-dropping", som innebšr att man i ett samtal markerar nšrhet till kšnda personer genom att dœ och dœ i fšrbigœende omnšmna dem, helst med smeknamn: ÓOch dœ sa Calle /dvs. Carl Bildt/ till Janne /dvs. Jan Guillou/ÉÓ PŒ sœ sštt fšrsšker man hšja sin egen status, i sina egna, mottagarens och Œhšrarnas šgon (jfr Sigurd 1980:22). Samtalsanalyser har hittills, rimligt nog, fršmst inriktat sig pœ kommunikationen mellan de aktiva parterna i ett samtal (sšndare och mottagare som byter roller). Mobilister och nallar visar dock att det kan vara intressant att mera studera ocksœ Œhšrarnas roll i samspelet. Fšr de direkt involverade i ett samtal har sprœkfõlosofen H.P. Grice (1967) formulerat fšljande regler (maximer): SŠg sœ mycket som Šr nšdvšndigt och inte mer! Var sanningsenlig! HŒll dig till saken! Var klar! 7

Dessa regler Šr fundamentala om man ska enbart šverfšra information, och de fungerar bra om man ska kommunicera med datorer, skriva avhandlingar el.dyl. Men i alldagliga samtal mœste man ocksœ lšgga till ytterligare en regel: Var hšvlig! Visa hšnsyn! Och det Šr kanske just den regeln som - tillsammans med den fšrsta - i vœrt fall bšr utvidgas till att gšlla ocksœ de passiva Œhšrarna. (De fšrsta fyra ursprungliga reglerna hos Grice ršr ju enbart de direkta mottagarna av budskap.) Den tillagda regeln om hšvlighet ocksœ mot Œhšrarna skulle dœ kunna konkretiseras ungefšr sœ som jag gšr i de všlvilliga rœd som jag snart ska presentera i slutet av min artikel. Nallen Šr ny NŠr telefonen var ett nytt fenomen i vœr kultur gavs det i telefonkatalogen anvisningar om hur man rent sprœkligt skulle bete sig nšr man anvšnde den, bœde som uppringare och svarare. Det har ocksœ utvecklats oskrivna regler fšr hur man talar i telefon, regler som barn lšr sig efter hand. I ett inledande stadium svarar en del barn t.ex. regelvidrigt: "Hej! Vad vill du?". Detta Šr ett svar som numera kan gšras fullt rumsrent genom de nya s.k. nummerpresentatšrerna. Dessa registrerar och visar den uppringandes nummer, och fšr en svarande som vet vem som har det visade numret kan det vara helt pœ sin plats att hoppa šver sin del av svarsritualen och svara som ett barn i exemplet ovan. PŒ samma sštt ger telebolagen numera anvisningar fšr hur man bšr formulera inspelade svar pœ telefonsvarare. MŒnga ungdomar gšr šverdœdigt kreativa avvikelser frœn dessa anvisningar. MŒnga uppringare blir fšr švrigt fšrlšgna šver att uppmanas tala till telefonsvararens bandspelare, och dessutom gšra det koncist och pœ kort tid. SjŠlv har jag i vissa lšgen tvingats lšgga pœ luren, i tankarna formulera mitt Šrende och dšrefter ringa upp igen och presentera det fšr telefonsvararen. Det visar att vi egentligen Šr vana vid att formulera budskapet med stšd av den andre. Mobiltelefonerna har dšremot inga anvisningar fšr sprœkligt beteende, vad jag vet. En sak har jag dock noterat som en fšršndring i den inledande sociala fasen av nallesamtalen i fšrhœllande till samtal vid stationšra telefoner. Det Šr att man inte i fšrsta hand frœgar den uppringande ungefšr: "Hur stœr det till?" utan kanske framfšr allt: " Var(t) Šr du?". En sœdan frœga hade naturligtvis i de flesta fall tett sig helt fšrfelad i en všrld dšr alla telefoner Šr stationšra. Men den visar vœrt behov av att veta i vilken miljš vœr samtalspartner vistas. Det hjšlper oss att tolka det som sšgs. 8

FšrŠndringar Irritationsmomenten har nog ocksœ, Œtminstone Šnnu sœ lšnge, att gšra med att talandet i nalle Šr en nyhet som bryter mot en generell regel om att var sak ska ha sin plats. "Man talar i telefon i telefoner." I den satsen stœr telefon och telefoner fšr den traditionella typen av (nœgot sœ nšr) stationšra apparater i (nœgot sœ nšr) avskilda utrymmen, dšr avskildheten manifesteras av apparatens plats och av den talandes kroppshœllning och ršstbehandling. Fšrsta gœngen jag fšrundrades - inte irriterades - šver en mobilist var pœ Arlandas urinoar. En man stod dšr med kotten i ena handen och nallen i den andra och meddelade att nœgot lœg lšngst till hšger i andra lœdan uppifrœn. Det Šr bara ungefšr 10 Œr sedan, i slutet av 1980-talet, och nallen var en exklusiv statuspryl. Skulle samma sak intršffa nu, sœ skulle jag antagligen inte fšrundras - bara irriteras. Irritationsanalys skulle alltsœ ocksœ kunna anvšndas fšr att fœ syn pœ hur sprœkattityder fšršndras i tiden, dvs. som inslag i en sorts sprœklig mentalitetshistoria. Mobiltelefonens status har rimligen sjunkit nu nšr minsta barn och všrsta buse i nalle talar. Snart blir det kanske dšrfšr status i att inte tala i mobil infšr andra. Troligast Šr všl dock att sjšlva verksamheten "att tala i mobil" kommer att bli lika omšrkt som verksamheten "att tala i telefon". Olika verksamheter har sin egen "synlighetshistoriaó, všrd att ocksœ den synliggšras i ett historiskt perspektiv. Sverige Šr všrldens mobiltštaste land, och - som det verkar - ocksœ ett land med Šnnu sœ lšnge mycket tillœtande normer fšr handhavandet. tminstone lšr normerna vara betydligt striktare i USA som ligger pœ andra plats i frœga om nalletšthet. DN:s USA-korrespondent Lennart Pehrson beršttar om en man som pœ en buss i New York tog emot ett samtal pœ sin mobiltelefon och bšrjade hšgljutt konversera utan att lšgga mšrke till medpassagerarnas ogillande blickar. NŠr mannen talat fšrdigt och var pœ všg ut ur bussen kom det en bitsk kommentar frœn en medpassagerare, en kommentar som fick alla i bussen att applœdera. Enligt Pehrson Šr det vanligt ocksœ i New York att folk gœr omkring och pratar i telefon pœ gatorna. Men det finns viktiga skillnader mot bruket i Sverige: De flesta anvšnder sin mobiltelefon fšr att ringa ut vid behov. Inkommande samtal Šr mer ovanligt, och det anses vara direkt ofšrskšmt att under en lunch, ett mšte eller ett samtal svara i mobiltelefon och ignorera sitt sšllskap, om Šn bara fšr en kort stund. MŒnga restauranger och barer har ocksœ infšrt fšrbud mot anvšndning av mobiltelefoner, sœ tillresande svenskar som redan efter nœgon timmas vistelse i New York börjar oja sig över att de inte förstœr hur de ska kunna klara sig utan sin mobiltelefon kan inte sjšlvklart rškna med att mštas av omgivningens fšrstœelse, Šn Vi lœnar sœ mœnga kulturella fenomen frœn USA. Kommer vi mšjligen att lœna mindre sympati. (DN 21/7 1999) in ocksœ mer tuktade normer fšr hur man talar i mobiler? Fast vi klarar det 9

kanske av egen kraft. Fšr irritation kan vara en grogrund fšr framvšxandet av stramare normer. VŠlvilliga rœd Jag har hšr fšrsškt lansera irritationsanalys som en metod fšr att tydliggšra normer fšr beteende šver huvud taget, inte bara rent sprœkligt. Mitt analysexempel Šr mobilisters sštt att tala i sina nallar. Jag hšvdar att de ofta všcker irritation hos Œhšrare i sin omgivning. De sšrskilda irritationsmoment som jag har noterat har lett mig vidare till betraktelser šver normer fšr alldagliga samtal. Dessa leder i sin tur nu fram till fšljande rœd fšr hur en person som pratar i nalle i ett offentligt rum ska kunna reta folk i sin omgivning lite mindre. 1. Tala inte med hšgre ršstvolym Šn omgivningen. 2. Markera med en gest att du talar i mobil, sœ att folk fšrstœr att du har en avsikt och en mšnsklig mottagare fšr ditt talande. 3. Visa att du Šr medveten om de andras nšrvaro genom att vara nœbar fšr deras blickar. Visa att du vet att de vet vad du hœller pœ med. 4. Ta inte "alltfšr" stort kroppssprœkligt utrymme. GŒ hellre undan eller gšr dig liten och všnd dig bort. PŒ sœ sštt markerar du att du trots allt Šr medveten om de andras nšrvaro. 5. Tala helst inte alls inom andras hšrhœll. Fšr hur du Šn gšr det, visar du asocial responslšshet. Litteratur Asplund, Johan. 1987: Om hšlsningsceremonier mikromakt och asocial pratsamhet. Gšteborg: Bokfšrlaget Korpen. Grice, H.P., 1967: "Logic and konversation". Willian James Lectures. Harvard University. Josephson, Olle. 1999: "Folk och sprœkvetare - om attityder till svenska sprœket. I SprŒkvŒrd 1999:2. S. 4-14. Pehrson, Lennart, 1999: "Svara inte i telefonen i New York.Ó DN. Dagens Nyheter. 16/7 1999. Stockholm. Sydsvenska Dagbladet SnŠllposten. Postis. 6/8 1999. Malmš. Sigurd, Bengt, 1980: "Fšrnamnsreformen". I SprŒkvŒrd 1980:2. S. 20-24. 10

Svensson, Jan. 1988: Kommunikationshistoria. Om kommunikationsmiljšn i Sverige under fem sekler. Lund: Studentlitteratur. 11