Örlogsstaden Karlskrona Kapitlet är hämtat ur Halva kungariket är ditt utgiven av Statens fastighetsverk på Gullers förlag i december 2008. Året var 1679. På den kargiga och bergiga skärgårdsön Trossö i Blekinge brukade en ensam bonde sin jord än så länge på behörigt avstånd från Stockholm och lyckligt ovetande om kung Karl XI:s djärva planer. Det var kungens far, Karl X, som vid freden i Roskilde 1658 såg till att Blekinge tillsammans med Skåne och Bohuslän blev svenskt. Hans företrädare på tronen hade redan tidigare vidgat rikets gränser i olika riktningar och gjort Sverige till en stormakt att räkna med. Nu var det framför allt erövringarna österut: Karelen, Ingermanland, Estland, Livland och Kurland som fick Karl XI att kasta lystna blickar åt Blekinge till. Och det skulle inte stanna vid blickar snart stod kungen på Trossö med arkitekter, befästningsbyggare och skeppsbyggare och förklarade att det här var platsen för landets nya örlogsstad: Karlskrona. Där bonden tidigare försökt tämja sin jord planerades det nu breda gator, stora torg, monumentala hus och inte minst: försvarsanläggningar. Kungen hade flera goda skäl att flytta flottan söderut. 1) Vid Blekinges kust fanns den strategiska närheten till de svenska besittningarna på andra sidan Östersjön. 2) I Blekinges skärgård var det isfritt mycket tidigare än i Stockholm. 3) Etablerandet av en ny svensk stad skulle dessutom påskynda försvenskningen av de ännu lite motsträviga sydliga landskapen med danskt förflutet. Det skulle byggas en ny modern stad, en metropol med internationell prägel som fick Europa att imponeras och ta efter. Den svenska stormakten ville visa klorna.
Redan 1680 var stadsprivilegierna på plats, och 100 år efter att den ensamme Trossöbonden tvingats flytta var Karlskrona rikets tredje största stad och centrum för en expanderande landsända. Tidens ledande arkitekter och planerare samlades kring uppgiften att utforma den nya staden. Fortifikationsofficer Erik Dahlbergh visste det mesta om befästningskonst efter gedigen utbildning i Europa och om kungens arkitekt Nicodemus Tessin den äldres kompetens rådde det inga tvivel. Med dem som förgrundsfigurer kunde det helt enkelt inte gå fel. Örlogsbasen Karlskrona fick en optimal start och har genom seklen förvaltat och utvecklat Dahlberghs och Tessins arv på ett sätt som 1998 fick Unesco att ta upp örlogsstaden Karlskrona som objekt nummer 560 på sin lista över omistliga världsarv. Motiveringen löd: Karlskrona är ett utomordentligt väl bevarat exempel på en europeiskt planerad örlogsstad inspirerad av anläggningar i andra länder. Karlskrona har in sin tur tjänat som förebild för andra anläggningar med liknande uppgifter. Örlogsbaser spelade en viktig roll under århundraden när storleken på ett lands flottstyrka var en avgörande faktor i europeisk realpolitik, och Karlskrona är den bäst bevarade och mest kompletta av dem som finns kvar. Männen bakom Karlskrona hade alltså låtit sig inspireras av andra örlogsstäder ute i Europa. Generalamiralen Hans Wachtmeister så småningom den svenska flottans främsta företrädare hämtade inspiration från Venedigs medeltida varv. Chatham, engelsmännens ledande örlogsstad ända sedan 1547, var självklart också intressant Men av allt att döma var det till Frankrike Wachtmeister, Dahlbergh och Tessin helst och oftast vände sina blickar. Där på kusten låg Rochefort-sur-Mer - den första av 1600-talets örlogsstäder som anlagts på tidigare obebyggd mark. Och Tessin, som var mer intresserad av palats och stadsplaner än fortifikationsbyggande, plockade med sig det samtida Versailles gatunät till Blekingekustens nya stolthet.
För den flitige Erik Dahlbergh fanns ingen tid att förlora. Örlogsstaden måste förstås skyddas nu var det upp till hans arkitektpenna att förse Karlskrona med befästningar värdiga en stormaktsnation. Försvaret av inloppet organiserades genom två anläggningar: Dels Drottningskärs kastell på Dynan vid Aspö, dels Kungsholms fort på Båkholmen alldeles utanför Tjurkö. Drottningskärs kastell hade från början högst status av de båda. Och om Dahlbergh fick säga det själv lyckades han ganska bra med prestigebygget: - Näpeligen något skönare SiööCastel finnas uti hela Europa, lär arkitekten ha undsluppit sig, och än idag anses kastellet vara ett av våra främsta försvarsverk från stormaktstiden. Soldater från hela Sydsverige kom till Blekingekusten för att låta landskapets granit och gråsten formas till respektingivande fästningar. Vid den tiden var den lilla ön Dynan helt omgiven av vatten och inte som idag förbunden med Aspö. Donjon kallade fransmännen den tornborg som byggs med bostad och försvar i ett enda byggnadsverk. En sådan skulle Drottningskär ha en donjon i tre våningar av blekingsk granit med batteridäck, krutmagasin och förläggning. De fyra bastionerna gavs namn efter svenska drottningar: Maria, Hedvig, Ulrica och Christina - och inne på borggården, bakom fästningens fem meter tjocka murar, byggdes kommendantens bostad. Som mest fanns här 250 soldater med uppgift att skydda örlogsstaden. Men när försvaret av inloppet skulle förstärkas räckte Dynan inte längre till och Drottningskärs ursprungliga huvudroll kom att tonas ned. Istället utvecklades systerfortet Kungsholm utanför Tjurkö till det mer betydande av de båda och tjänstgör än idag för det svenska försvaret. Drottningskärs kastell var krigsrustat fram till 1811, men upphörde att räknas som aktiv befästningsanläggning först 1895. Dahlberghs 1600-talsskapelse på Drottningskär har behållit sin magi ända in i våra dagar - det kan besökaren som tar vägfärjan till
Aspö eller passerar med sommarens skärgårdsbåtar själv konstatera. Efter att under 1900-talet i stort sett helt lämnats åt sitt öde har kastellet på senare år genomgått en varsam renovering. Därför kan man till exempel i det restaurerade Södra krutmagasinet ta del av utställningen om kastellets historia och världsarvet Karlskrona. Drottningskärs kastell och Kungsholms utgjorde alltså tidigt örlogsstaden Karlskronas yttre befästningar. I mitten på 1800-talet blev behovet av kompletterande inre befästningar allt tydligare. I synnerhet såg man de nya bepansrade och ångdrivna krigsfartygen som ett potentiellt hot mot det södra inloppet. De ursprungligen planerade sex fästningstornen stannade vid två kanske lika bra, eftersom de båda som restes var omoderna redan när de stod klara 1862 respektive 1863. Inte desto mindre utgör de båda befästningstornen Godnatt och Kurrholmen viktiga inslag i världsarvet och de sista exemplen på kärntorn en fästningstyp som förekommit i Sverige ända sedan medeltiden. Det femhörniga tornet Godnatt är rest direkt på berget. Ingången som vetter åt norr leder in till en komplicerad planlösning som i skilda plan hyste artilleri, vaktrum, krutmagasin och befälsrum. Men underdimensioneringen var pinsamt uppenbar redan vid invigningen 1862 - den en meter tjocka yttermuren skulle inte stå emot ett modernt artilleri. Tiden hade sprungit ifrån det medeltida befästningstornet som var tänkt att i skarpt läge härbärgera 150 man. Bara något decennium senare övergick Godnatt helt till att användas som fyrtorn. Bemannat fram till 1920. Kurrholmen, som stod färdig ett år efter Godnatt, är en betydligt enklare byggnad. Redan vid tillkomsten bantade man ned det cirkelrunda tornet en våning jämfört med vad som ursprungligen var planerat, och de tänkta 20 kanonerna stannade vid tio. 1995-1996 återfick de båda tornen sina så kallade fredstak till skydd mot väder och vind. Även interiört har restaureringar genomförts.
Om de båda fästningstornen var strategiska misslyckanden hade försvaret större lycka med fästningen på Västra Hästholmen. Även den kan ses som ett resultat av oron för de nya ångdrivna krigsfartygen. Redan i början på 1800-talet fanns det öppna batteriställningar på holmen men det skulle dröja ända till 1879 innan en fästning dimensionerad för 150 man stod färdig. Senare förstärktes anläggningen mot söder och kunde i början av 1900- talet hysa ytterligare ett hundratal soldater. Försvaret fanns kvar på fästningen till slutet på 1950-talet - sedan dess har patinan och naturen förpassat fästningen till ett idylliskt tillstånd långt från hot om vapenskrammel. Till örlogsstadens världsarv hör också Basareholmens artilleriverkstad som fick status av byggnadsminne i maj 2003. Efter en svår brand inne i Karlskrona bestämde man i slutet av 1790-talet att den känsliga kruthanteringen fortsättningsvis skulle ske på behörigt avstånd från stadens byggnader. Valet föll på Basareholmen öster om Stumholmen. Här växte under 1800-talet en komplett, men sluten, miljö upp kring utvecklandet av ammunition. Många av byggnaderna finns kvar mest iögonfallande är den långsträckta och sektionerade apteringsverkstaden. Under andra världskriget var artilleriverkstadens verksamhet som intensivast. 90 personer jobbade i treskift. Dygnet runt. Men med freden lade sig lugnet åter över ön och trafiken till och från Basareholmen avtog. 1986 var marinens verksamhet på ön slutligen till ända. Nära Basareholmen ligger Koholmen som i mitten av 1800-talet utrustades med ett kruthus för att komplettera de tidigare kruttornen på Ljungskär och Mjölnareholmen. Kruthuset försågs med ett intilliggande våghus där krutet vägdes. Den gamla vaktbostaden tjänstgör idag för sommargäster. Söder om Stumholmen ligger en annan liten ö med en tidigare viktig uppgift. Efter flera veckor till sjöss kunde manskapet ha ovälkomna gäster med sig ombord därför tvingades de stiga av
på Smörasken för avlusning. I folkmun kallades holmen också för Lusen. Ett vakthus, ett så kallat Corps de Garde, är bland det första som möter besökaren efter Stumholmsbron. Ett sådant har hört till platsen sedan staden anlades. Det första var av timmer men ersattes snart av ett stenhus på en hög sockel. Kararaktäriskt för vakthusen, som också byggdes på Lindholmen och Trossö, är de höga säteritaken med utkik. Stumholmen blev tidigt en plats för verkstäder och förråd. Ända fram till 1970-talet hade många karlskronabor sitt arbete på holmen men idag blandas gamla militära byggnader från 1700-talet med flerbostadshus av nyare snitt. Många av dem restes i samband med bostadsmässan Bo93. Bland det moderna märks också Marinmuseet som stod färdigt 1997. Arkitekterna har framgångsrikt lånat drag från den marina miljön i närområdet. Stora och små rum avlöser varandra i en spännande rytm som leder fram till en hög glasad hall med stolta galjonsfigurer. Tidigare höll museet till i den gamla Skeppsgossekasernen på Amaralitetstorget. Nu renoverad till en modern skol- och kontorsbyggnad om cirka 5000 kvadratmeter, men en gång också platsen för den unge Harry Martinssons första kontakt med vad de sju haven hade att erbjuda. Nära Stumholmens Marinmuseum hittar vi också det över sextio meter långa och breda slup- och barkasskjulet från 1780-talet vars stora spännvidd blev möjlig tack vare en konstruktion med korsande sadeltak. Den märkliga byggnaden i tegel och korsvirke byggdes för att vintertid hysa fler än hundra båtar av olika typer, men fungerade under en tid också som provisoriskt sjukhus. Idag är den en del av Marinmuseet. De båda flyghangarerna nära bastion Kungshall tillhör Stumholmens modernare byggnadsbestånd. Den lilla stod klar 1926, medan den stora invigdes tre år senare. Båda tjänstgjorde för marinflygkåren.
Text: Lars Hjertberg