Om du är missnöjd Enligt Hälso- och sjukvårdslagen (HSL) och verksamheter som tar emot uppdrag från hälso- och sjukvården har psykiatrin en skyldighet att ge god vård. Om man är missnöjd med vården och vill klaga bör man först göra det till vårdpersonalen för att eventuellt reda ut missförstånd eller oklarheter. Nästa steg kan vara att vända sig till verksamhetschefen om man får vård inom landstinget eller till den ansvariga sjuksköterskan inom kommunen. Man kan också vända sig till patientombud inom landstinget om man tycker sig blivit illa bemött eller är missnöjd med vården. Om man vill göra en formell klagan kan de också hänvisa en vidare till patientnämnden som finns i alla landsting. Patientnämnden är en fristående instans dit patienter, anhöriga och personal kan vända sig när det uppstått problem i kontakterna med vården. Dit kan man både ringa eller skriva för att få sitt klagomål utrett eller hjälp med att slussas vidare till rätt instans. Om man tycker att någon i vården gjort fel kan man begära att Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) ska pröva det rättsligt. HSAN kan dela ut en varning eller erinran. Varning är mycket allvarligt och kan leda till att en läkare får sin legitimation indragen. Man kan också göra en anmälan till Socialstyrelsen som har tillsyn över hälso- och sjukvården. Men då ska anmälan vara mer generell och inte handla om en person. Om man tycker att en myndighet handlagt ens ärende felaktigt kan man vända sig till Justitieombudsmannen (JO) och om man tycker det finns ett systemfel hos myndigheten vänder man sig till Justitiekanslern (JK). Tycker man att man diskrimineras på grund av sitt funktionshinder ska man vända sig till handikappombudsmannen (HO) eller Diskrimineringsombudsmannen (DO). Vill du veta mer om psykisk ohälsa och vad RSMH gör? Gå in på RSMH:s hemsida; www.rsmh.se eller kontakta vårt kansli: 08-7723360. Riksförbundet för Social och Mental Hälsa Instrumentvägen 10, 126 53 Hägersten Telefon: 08-772 33 60 Fax: 08-772 33 61 E-post: rsmh@rsmh.se Hemsida: www.rsmh.se
Att leva med ångest FÖRDOMAR HÄLSA PSYKOS KAMRATSTÖD TRÖTTHET ODEPRESSIVITET TERAPI STÄMPLAD UTANFÖRSKAP ERHÄMTNING ATTITYDER ÅNGESTVÄLBEFINNANDE PSYKISK OHÄLSA KRIS ENSAMHETÅTERHÄMTNIN G UTMATTNING PANIKÅNGEST GEMENSKAP STRESS ATT MÅ BRA ANFÖRSKAP TRÖTTHET TERAPI ISOLERING FÖRDOMAR HÄLSA PSYKOS KAMRATSTÖD ODEPRESSIVITET ATT MÅ BRA
ATT MÅ BRA UTANFÖRSKAP TRÖTTHET ÅNGEST ÅTERHÄMTNING ATTITYDER VÄLBEFINNANDE FÖRDOMAR ÅTERHÄMTNING Diagnos utifrån upplevelser Till skillnad från många fysiska sjukdomar vet vi inte helt klart varför vissa drabbas av psykisk ohälsa. Det går oftast inte att peka på en tydlig orsak. Vi antar, tolkar och ser tänkbara orsaker. Alltför snäva och självklara tolkningar av symptom riskerar att leda till förenklingar, vilket kan göra att förhållandet mellan diagnos och behandling blir oklart. Attityder till olika diagnoser skiljer sig åt och om en diagnos inte är till hjälp kan den vara stigmatiserande. Samtidigt är det obestridligt att det finns gemensamma upplevelser som till exempel personer som är deprimerade har och som hör ihop med depressionen, på samma sätt som det är för personer som har ångest eller fått diagnosen borderline personlighetsstörning. Det gäller också dem som har ångest och fobier som vi skriver om i den här skriften. Många RSMH-medlemmar har uttryckt en önskan om att få mera kunskaper om just de problem de har för att på det sättet bättre få kontroll över sin psykiska ohälsa. Att tillsammans med andra diskutera vad som kan vara till hjälp när det gäller ens speciella problem kan förändra den egna situationen (I slutet av broschyren finns frågor som kan vara användbara). Det är av det skälet RSMH ger ut skrifter om olika diagnoser. Den faktabaserade texten bygger på läroböcker om psykisk ohälsa, men också på fakta från olika nationella och internationella internetsidor för människor med psykisk ohälsa. För att beskriva hur komplex psykisk ohälsa kan vara har faktamaterialet kompletterats med intervjuer. Alla intervjupersoner har fingerade namn. Tala med någon! Såväl Margit, Erik som Kristina beskriver på sidorna framöver hur viktigt det är att söka hjälp i tid. Om du själv tror att du har ångest eller fobi eller är orolig för att en anhörig eller vän har det tala med någon! Det kanske kan vara en arbetskamrat du känner förtroende för eller någon 2 som står dig nära, eller om du är tonåring en skolkurator eller skolpsykolog om det finns sådana. Du kan också vända dig till en läkare eller en psykiatrisk mottagning. Det viktiga är som sagt att tala med någon och försöka beskriva hur du känner det.
Ångestsyndrom När vi är rädda eller känner att fara är å färde reagerar vi fysiskt och psykiskt. Det är en signal och ett försvar för att vi inte ska utsätta oss för mer än vad vi tror att vi klarar av. Reaktionen är kopplad till det vi upplever eller utsätts för. Sådana reaktioner kan också komma i samband med mycket arbete, en uppslitande separation eller närståendes död. Inte sällan inträffar det när vi börjar känna att livet håller på att återgå i normala banor igen. För vissa går det över av sig självt medan andra kan behöva hjälp. Om ångestreaktioner av den här typen kommer tillbaka och är lättväckta brukar man tala om ångestsyndrom, liksom då vi inte direkt vet vad orsaken till ångesten är. Den kan då vara svår att uthärda och många inrättar sina liv så att de undviker ångest. En del gör det till exempel genom att hålla sig borta från platser eller situationer där ångesten drabbade dem första gången. Det kan innebära att man kanske inte kan vistas i stora folksamlingar, åka tåg eller flyga. Många försöker kontrollera det tankemässigt genom att utföra bestämda saker eller ritualer. Ritualerna upplevs som lugnande men kan komma att dominera ens liv. Inte sällan dras anhöriga med i besvären, vare sig de vill det eller ej, genom missriktad välvilja eller för att undvika konflikter. Tvångstankar, alltså återkommande tankar eller impulser om sjukdomar, död, sex, religion etcetera, kan också skapa ångest och räknas även det som ett ångestsyndrom. Ångestsyndrom omfattar det som kallas för generaliserat ångestsyndrom, tvångssyndrom, paniksyndrom, panikångest, tvångstankar, posttraumatiskt stressyndrom och social fobi. Gränserna mellan tillstånden är inte glasklara och många kan ha flera symptom samtidigt. Generaliserat ångestsyndrom Vid generaliserat ångestsyndrom har man en ständig oro och ängslan som ska ha pågått i mer än sex månader. Symptom kan vara osäkerhet, spänningar, att man är stresskänslig, rastlös eller okoncentrerad. Oftast sover man också dåligt, svettas, har hjärtklappning och mag- och tarmbesvär. Det är inte ovanligt att ångesttillstånden leder till depression eller att man försöker självmedicinera genom att missbruka alkohol eller använda droger. När man ber om hjälp är det ofta på grund av andra orsaker som till exempel orolig mage, spänningar i kroppen eller att man har sömnproblem. Den här formen av ångest börjar ofta i tonåren eller redan i barndomen och blir värre om man inte får hjälp. Den är vanligare bland kvinnor än män. Behandlingen brukar ofta vara kognitiv beteendeterapi och antidepressiva läkemedel (se mer om kognitiv beteendeterapi och läkemedel på sidan 9). 3
Panikångest och paniksyndrom Det som utmärker panikångest eller panikattacker är en plötslig och väldigt intensiv rädsla och obehag som kan yttra sig i form av kraftig hjärtklappning, andnöd och yrsel. Attackerna kan komma till synes helt utan orsak och hålla i sig i ett par minuter. Om de återkommer med jämna mellanrum och gör att man undviker situationer eller platser där man en gång fått en attack brukar man tala om paniksyndrom. Även här är det ungefär ett par procent av befolkningen som drabbas. Det börjar ofta i tonåren och är mer vanligt bland kvinnor än bland män. Det är viktigt att annan sjukdom utesluts. Ett sätt att avgöra om man fått en panikattack är att se om man har fyra av följande symptom som utvecklas hastigt och som avklingar inom 15 minuter: 1. Dödsskräck 2. Svettning 3. Bultande hjärta eller hastig puls 4. Darrning eller skakning 5. Kvävningskänsla 6. Känsla av att tappa andan 7. Smärta eller obehag i bröstet 8. Svindel, ostadighetskänslor eller matthet 9. Domningar eller stickningar 10. Illamående eller obehag i magen 11. Overklighetskänslor 12. Rädsla att mista kontrollen eller bli tokig 13. Frossa eller värmevallningar Tvångssyndrom Tvångssyndrom eller OCD karaktäriseras av att man utför vissa ritualer som är svåra att stå emot och som ger kraftig ångest om man inte kan utföra dem. Det kan vara väldigt påfrestande då man kanske måste tvätta händer ideligen, ständigt upprepa vissa rörelser, gång på gång kontrollera att dörren är låst eller duscha flera gånger per dag. Man är själv medveten om tvångshandlingarna men måste utföra dem, annars kommer ångesten eller paniken. Det brukar sägas att om dessa ritualer upptar mer än en timme per dag så har man tvångssyndrom. Tvångssyndromet uppkommer oftast tidigt i livet. Vad orsaken är råder det delade meningar om. En del hävdar att det finns ärftliga faktorer bakom som kan utlösas av stress eller infektioner. Andra att det rör sig om en inre konflikt. Maria har tvångssyndrom och Erik har haft det. Trodde jag var ensam om det Maria är 24 är. Från det hon började skolan till dess hon kunde säga ifrån vid 13 års ålder mobbades hon av några klasskamrater. När hon var 19 år fick hon sitt första riktiga jobb. Då en av hennes chefer uppträdde mycket 4 nedlåtande mot henne och ständigt klagade på hennes arbetsprestation kände hon sig återigen utsatt och värdelös. Det gjorde att hon kände sig oren och försökte tvätta bort det orena genom att skrubba händerna, ibland så att skinnet lossnade med blodvite som följd. Mer och mer tid tillbringade hon
på toaletten, eftersom tvättandet också var lugnande. När hon kom hem från arbetet bytte hon alltid kläder och duschade för att försöka bli av med den orena känslan. Efter ett tag behövde hon bara passera sin arbetsplats eller bli påmind om den på annat sätt för att hon skulle känna ett stort obehag inombords. Till slut kände jag mig så värdelös att när min kompis förolyckades ifrågasatte jag varför jag skulle få leva och hon dö eller varför en person som Saddam Hussein skulle dö medan jag fick leva. Snart utvecklade hon andra tvångsmässiga ritualer som hon var tvungen att utföra tills det blev rätt. En riktig jobbig dag kunde börja med att jag på morgonen öppnade ögonen på fel sätt och fick göra om det flera gånger. Sedan måste jag sätta ner fötterna rätt. Varje liten grej kunde bli ett svårt hinder. Till slut en morgon när jag tappade en smörgås i golvet och bröt ihop fullständigt insåg jag att jag behövde hjälp. Det var år 2003. Hon tog då kontakt med psykiatrin och fick diagnosen tvångssyndrom. Ofta tänkte jag att jag var galen och helt ensam som höll på så här. När jag fick diagnosen insåg jag att jag inte var det. Att jag tog kontakt med psykiatrin är det bästa jag gjort. Det räddade mig. Maria är sjukskriven och går varje dag på ett dagcenter men hoppas på att hon snart ska kunna få ett vanligt arbete. Hon får antidepressiv medicin som är till hjälp. Jag vet hur dåligt jag kan må fast jag äter medicin och då vill jag inte veta hur dåligt jag mår utan medicin, säger hon. Utöver det går hon även i KBT-terapi. Med dess hjälp har hon successivt börjat närma sig sin gamla arbetsplats. Först gick jag bara förbi och sedan var jag framme och tog i byggnaden utan att jag tvättade händerna efteråt. Därefter har jag varit inne och hälsat på och träffat en av mina chefer. Det var liksom grejen. En natt för många år sedan började det storma och takpannorna på Eriks hus blåste ned. Först blev han som förlamad och sedan började han skaka i hela kroppen och kände att han måste ut ur huset. Det som hände tror jag var att jag blev påmind om när taket på mina föräldrars sommarstuga blåste av en natt när vi bodde där då jag var grabb. Det var en fruktansvärd upplevelse, berättar Erik. Efter händelsen med takpannorna började Erik studera vädret mycket noga, läste femdygnsprognoser och kollade med SMHI hur mycket det skulle blåsa, satte upp vimplar för att beräkna vindars förhållande till husets läge och gjorde för säkerhets skull förstärkningar av takstolarna i huset. Samtidigt började tvångsmässiga ritualer tränga sig på. Innan han gick in i huset var han till exempel tvungen att först gå ett varv Första steget erkänna att man är sjuk runt det och ytterkläderna var han tvungen att hänga på samma krok. Och när han tog bilen för att åka hemifrån gick han först ett varv runt den och sedan åkte han alltid en speciell väg. Tanka bilen skulle alltid ske på samma bensinmack och från samma bensinpump, oavsett om det bara var den som var upptagen. Lika jobbigt blev det när han reste i jobbet. Vid ombordstigning på flygplanet kunde han inte gå på först av alla passagerare, inte heller sist och alltid måste han klappa planet med höger hand vid dess dörr och säga: Lycka till. Blev han av någon anledning hindrad i att göra dessa ritualer började han precis som den natten då takpannorna åkte av taket att skaka i hela kroppen. När Erik funderar vidare på vad som kan ha legat bakom ångesten och tvångsmässigheten 5
tror han att det krävande och hårda arbetet han hade med många och långa resor, inte sällan till andra kontinenter, också spelade in. När jag sedan kom hem på helgerna hade jag familjen att ta hand om. Våran son tävlingssimmade på elitnivå vilket kunde innebära att jag på lördagsmorgonen var tvungen att resa iväg igen. Länge lyckades han dölja ritualerna och problem på sitt jobb men snart kunde han själv se att han inte längre var lika högpresterande som tidigare. Hans vakna tid togs mer och mer upp av tvångsmässiga ritualer och så en natt blåste det upp till storm igen. Direkt satte panikångesten in. Likt flera gånger tidigare var han på väg ut i den 15-gradiga kylan. Men då sa jag till min hustru: Jag är sjuk! Om jag inte får hjälp dör jag. Tänk att det skulle ta så lång tid innan jag kunde erkänna för mig själv att jag var sjuk och att jag inte kunde fortsätta som tidigare. Det är det första steget man måste ta för att kunna återhämta sig, menar Erik. Det andra steget var för Eriks del att han började medicinera med antidepressiv medicin. Jag är egentligen emot mediciner. Men jag hade inget annat val. Med hjälp av medicinerna kunde jag andas och hålla mig strax ovanför vattenytan, säger han. Erik blev trots det stödet sämre och bytte mediciner ett par gånger och när det inte hjälpte återstod att lägga in sig på en psykiatrisk avdelning. För min del var det bra. Jag fick möjlighet att släppa allt ansvar och bli omhändertagen, samtala med någon och få möjlighet att själv fundera över min situation. Erik lyckades så småningom hitta en medicin som fungerade. När han sedan försökte göra något åt sina tvångshandlingar började han med det han hade mest problem med, som att hela tiden kontrollera väderleksprognoserna. Därefter tog han tag i tvångshandlingarna som till exempel var han skulle hänga kläderna, tanka bilen etcetera. Sedan tog jag ett par plastmuggar som jag alltid var tvungen att dricka ur och drämde dem i cementgolvet i garaget så att plasten yrde, berättar Erik. Idag är Erik förtidspensionerad och arbetar ideellt. Jag tror att det som hjälpt mig har varit stödet hemifrån, en medicin som fungerar, viss hjälp från psykiatrin och sedan när tiden var mogen att jag själv tog itu med mina tvångshandlingar, avslutar Erik. Fobier Ordet fobi kommer från grekiskans fobos som betyder rädsla eller skräck. Fobier kan utvecklas olika och förekommer ungefär bland hälften av dem som också har ångestsyndrom. Vid agorafobi eller torgskräck har man svårt att lämna det trygga hemmet och vistas på öppna platser, i affärer, tunnelbanan, hissar eller torg. En annan form av fobi är vad man brukar kalla för specifik fobi och kan vara rädsla för olika djur, liksom vissa företeelser i naturen, rädsla för att skada sig eller vistas i trånga utrymmen. Det tycks 6 vara lättare att utveckla fobier mot saker som funnits under lång tid som till exempel vissa djurarter och mindre vanligt mot moderna företeelser som datorer eller mobiltelefoner. Om man inte får hjälp kan fobier bli väldigt handikappande. Genom till exempel beteendeterapi kan man gradvis utsätta sig för det man är rädd för och på så sätt minska rädslan. Social fobi är en annan form av fobi. Det är en rädsla för att stå i centrum för andra människor. Man är alltså rädd för att göra bort sig. Det är viktigt att göra skill-
nad mellan blyghet, rampfeber och social fobi, där det senare påverkar hela ens liv. Symptom brukar vara ångest som yttrar sig i form av rodnad, svettning, domningskänslor, hjärtklappning och yrsel. Margit har haft social fobi och panikångest. Så länge Margit var i klassrummet med sina elever trivdes hon alldeles utmärkt. När det för 15 år sedan blev fasta arbetstider i skolan innebar det också flera lärargemensamma konferenser. Då gick det inte längre. Man skulle alltid säga något klokt och genomtänkt, kände jag. Därför satt jag så nära utgången det gick i fall jag fick en panikattack och så långt som möjligt ifrån den som ledde konferensen för att slippa andras blickar, berättar Margit. Tvingades hon säga något fick hon hjärtklappning så att det kändes som om hjärtat slog utanför kroppen, svetten lackade och sedan blev hon alldeles grumlig i huvudet. Och sa hon något blev det osammanhängande, tror hon. Jag var alltid rädd för att göra bort mig, att jag skulle bli avslöjad på något sätt. För att skydda mig satte jag upp en tuff attityd utåt. Men det var inte jag. Jag förstår inte hur jag stod ut. Men det var väl för att jag tyckte det var kul att arbeta med ungarna. Vår kropp är så bra inrättad att den säger ifrån när det blir för mycket, förklarar Margit. För hennes del innebar det att hon fick en massa fysiska problem; susningar i öronen, synrubbningar, ont i ryggen, yrsel, värk i ett knä så att hon fick gå med kryckor och dessutom ideliga infektioner. Det var också efter en yrselattack då hennes man fick komma och hämta henne som hon tog tjänstledigt för att aldrig mer komma tillbaka till jobbet som lärare. Jag hade turen att få hjälp med en utbildning till konservatorsassistent, ett annat yrke som jag drömt om. I samband med att hon slutade som lärare och bytte arbete var hon i kontakt med psykiatrin. Förutom en psykologkontakt fick hon även medicin, ett antidepressivt läkemedel, en s.k. MAO-hämmare. Den medicinen fick hon under ett år. Lärde sig nytt beteende Jag vet inte om det berodde på att jag bytte arbete eller fick en ny medicin eller både och. Den sociala ångesten blev mindre och jag lärde mig ett nytt beteende. Vilket bland annat innebär att hon idag kan sitta och dricka kaffe med sina arbetskamrater. Hon har fått ett helt annat liv. Det viktigaste som hänt är att jag känner mig som en hel person. Jag behöver inte längre förställa mig. Så länge Margit kan minnas har hon haft social fobi. Panikattackerna kom första gången då hon var 18 år i samband med att hon födde sitt första barn. Förlossningen var besvärlig, hon var medvetslös i tre dygn. Känslan av att försvinna och bli okontaktbar upplevde hon sedan igen när hon var instängd i utrymmen utan fönster, som toaletter, hissar och sannolikt även i flygplan om hon skulle ha vågat flyga. Men en enstaka händelse kanske inte kan utveckla paniksyndrom, menar hon. Ytterligare en förklaring kan vara att hon som liten ofta tvingades gömma sig i en garderob tillsammans med sin mor då hennes äldre bror kom hem narkotikapåverkad vissa kvällar. Men det var då det. Nu är nu. Och jag brukar faktiskt säga att även om jag hade en panikattack för fem minuter sedan har jag haft panikångest. För ingen av oss kan ju veta något om framtiden, säger hon och berättar att hon med stöd av en blivande terapeut i KPT (kognitiv psykoterapi) och ett självhjälpsprogram (Carlbring-Hanells bok: Ingen panik) successivt håller på att träna på sådana saker som hon fortfarande har problem med. Och sedan en vecka tillbaka är hon för första gången på 7
mycket, mycket länge helt medicinfri. Det stärker mig att jag kan vara utan medicin och jag får en massa energi av det. Det känns som att jag håller på att greja det här på riktigt, säger hon och berättar att hon en dag som kanske inte ligger allt för långt bort i framtiden för första gången ska ge sig iväg på semester i ett flygplan. Posttraumatiskt stressyndrom Posttraumatiskt stressyndrom, PTSD, uppmärksammades på 1950-talet (även om det inte benämndes så) när före detta koncentrationslägerfångar uppvisade symptom som hängde samman med deras upplevelser. Personer som varit med om olika former av övergrepp eller olyckor kan uppleva den här typen av stress. Men det är viktigt att komma ihåg att de allra flesta som råkar ut för traumatiska händelser inte får posttraumatiskt stressyndrom. Den utlösande faktorn kan vara en händelse som påminner om en skrämmande händelse man varit med om tidigare. Vad som gör att vissa råkar ut för posttraumatisk stress och andra inte gör det kan naturligtvis bero på händelsens karaktär och hur man kunnat bearbeta den men också på att vi har olika sårbarhet. Det finns ett stort mörkertal när det gäller PTSD genom att många hanterar det genom att arbeta mycket eller konsumera alkohol eller droger. Det finns tyvärr också en ökad självmordsrisk vid PTSD. Det är viktigt att få hjälp att bearbeta det man varit med om, helst redan i samband med den första händelsen. Behandling Ångestsjukdomar kan behandlas med stödsamtal, psykoterapi, sjukgymnastik och läkemedelsbehandling. Det som i första hand brukar rekommenderas är kognitiv beteendeterapi (KBT) i kombination med antidepressiva läkemedel. Vilken behandling man väljer vid olika ångesttillstånd är naturligtvis helt individuellt. Även om det för flertalet är den behandlingen som fungerar passar den inte alla. Kristina vände såväl läkemedelsbehandling som den psykiatriska vården på den ort hon bor ryggen och lyckades i stället med egen kraft och stöd från människor i hennes omgivning återhämta sig. Gemenskap blev vägen tillbaka 8 Kristina mådde psykiskt dåligt under lång tid med ångest och flera självmordsförsök. Under fyra års tid åkte hon in och ut inom den psykiatriska vården. Medicinerna hon fick gjorde att hon började få muskelsmärtor och hallucinationer, kände vare sig lukter eller upplevde färger. Det var som att leva i en bubbla, minns hon. Insikten om att vården inte kunde hjälpa henne blev smärtsam men livsavgörande, menar hon. Antingen skulle jag ha överlämnat mig till vården för resten av mitt liv och kanske lyckas ta livet av mig eller så var jag tvungen att gå vidare. När hon bestämde sig för det senare insåg hon att allt hängde på henne själv. I det fanns en stor sorg eftersom hon varit hjälpsökande och gripit efter varje halmstrå och varje ny medicin som den psykiatriska vården erbjöd henne.
Men det var inte elchocker och mediciner jag behövde utan omtanke och kärlek, någon som såg mig i min nöd och ångest. Men det förstod de aldrig. Kristina bestämde sig för att bli medicinfri och gick ut i lokaltidningen och berättade vad medicinerna kunde ställa till med. Det blev en serie artiklar och nu fanns det ingen väg tillbaka. Hon kunde inte bara ge upp. Jag var tvungen att visa den personal som inte trodde på mig att jag skulle klara det. På det sättet blev hon en besvärlig patient och inte blev det bättre av att hon även var kritisk till den vård andra fick. Av en händelse fick hon kontakt med en förening för dem med egen erfarenhet av psykisk ohälsa. Gemenskapen och engagemanget blev viktiga för henne. Det gjorde att hon växte och började skriva insändare i tidningar. Snart kände hon igen sig i hur hon var innan hon blev sjuk. Jag hade ju en historia innan jag blev sjuk, en frisk sida då jag var politiskt engagerad och kämpade för andra människor som hade det svårt. Att se hur människor for illa av vården mådde jag dåligt av samtidigt som det skingrade min egen ångest. Och gemenskapen innebar att hon kunde se sig själv i ett annat perspektiv. Att vara psykiskt sjuk var något skamligt och jag hade svårt att erkänna att jag var det. Jag behövde ett forum och en gemenskap som kändes naturliga för att kunna göra det, säger hon. Olika terapiformer Kognitiv beteendeterapi syftar till att skapa insikter om de tankar och beteenden som frambringar ångesten. Behandlingen brukar vara mellan 10 och 20 gånger. Genom dessa insikter kan man sedan förändra tankemönstret. KBT har visat sig fungera väldigt bra vid panikångest. Om du vill veta mer om KBT kan du vända dig till Beteendeterapeutiska föreningen (www.kbt.nu). Det finns också andra terapiformer som används, till exempel psykoanalys som är en mer långsiktig metod, liksom psykodynamisk terapi där terapeuten tillsammans med sin patient försöker skapa större medvetenhet om hur ens inre värld fungerar i relation till andra människor. Vill du veta mer kontakta Psykoterapiinstitutet: www.riksforeningenpsykoterapicentrum.se Viktigt att tänka på De reaktioner man känner i kroppen är överdrivna men känslorna är normala. Även om reaktionerna är obehagliga är de inte skadliga, man kommer vare sig dö eller bli tokig. Ett bra knep är att försöka andas lugnt och djupt och inte tänka på det som just nu skrämmer en. Dölj inte heller att du har det besvärligt, det är inget att skämmas för. Genom att så noggrant som möjligt iaktta vad som händer med en själv vid en panikattack kan man lära sig klara av nästa bättre. När panikattacken är över är det bra om man kan ta vid där man så att säga avbröts på grund av attacken. 9
Annat stöd och hjälp Eftersom ångest för de flesta också sätter sig i kroppen kan man få problem med stela leder och huvudvärk. Hos en sjukgymnast kan man få hjälp att mjuka upp kroppen (Be din läkare om remiss). När man har ångest andas man ofta med korta ytliga andetag. Hos en sjukgymnast kan man även få hjälp att komma igång med att andas djupare. En del har prövat akupunktur med framgång, andra kanske har provat yoga. Vad du än väljer är det viktigt att du känner att det stämmer för dig. Självhjälpsgrupper Maria blev hjälpt av KBT-terapi, Erik genom bland annat att lägga in sig på en psykiatrisk avdelning och Kristina genom att vara en besvärlig patient. Att diskutera med andra vad som hjälper kan man göra genom att besöka olika Internetsidor där man kan diskutera med människor med egen erfarenhet av psykisk ohälsa. Eller så kan man tillsammans med andra träffas i så kallade självhjälpsgrupper där sådana finns. Självhjälpsgrupper kan då också bli ett känslomässigt stöd. Frågor att diskutera: Vad är likheterna och vad är skillnaderna mellan den ångest eller fobi du har och den som beskrivs ovan? Vad kan du göra för att få mer information om din fobi eller din ångest? Vad kan du göra för att få mer information om de läkemedel du har och/eller den psykoterapi du eventuellt får? Vad gör du för andra saker för att försöka må bättre? Vilket eller vilka tips om hur man kan må bättre skulle du kunna pröva som andra i gruppen berättat om? Finns det något annat som du skulle vilja ta upp och diskutera? 10
Vad kan jag göra mera? Du kan som sagt göra mycket själv för att inte ditt tillstånd ska försämras eller för att minska risken att bli deprimerad. Här kommer några saker som du kan tänka på: Acceptera den du är Vad vi tror på, kommer ifrån, vilken religionstillhörighet vi har, hudfärg, kön eller sexuell läggning gör oss till den vi är. Våra olikheter är vi alla skyldiga att respektera. Försök respektera och acceptera den du är. Var aktiv Regelbunden motion hjälper om du känner dig stressad, deprimerad eller har ångest. Försök hitta någon aktivitet som du gillar som till exempel att cykla, simma, dansa eller promenera. Även om du har ett starkt motstånd, försök ändå. Gör något kreativt All kreativitet hjälper om man känner sig nere eller har ångest. Det ökar din självkänsla. Försök hitta något kreativt som du kan göra och som passar just dig, som till exempel skriva, måla, fotografera eller laga mat. Lär dig något nytt Att försöka lära sig något nytt kan öka din självkänsla, oavsett om det är genom att söka ett jobb eller att göra något för nöjes skull. Det kan få dig att må bättre. Bli engagerad Att möta nya människor och bli involverad kan betyda mycket. Genom att stödja andra och känna att du får stöd själv mår du oftast mycket bättre. Koppla av Om du är hårt engagerad, försök skaffa tid för dig själv genom att lyssna på musik, läsa eller meditera. Försök hitta något som passar just dig. Ät ordentligt Att skaffa sig bra matvanor gör inte bara att du mår fysiskt bra det påverkar också ditt psykiska välbefinnande. Ät regelbundet och glöm inte färsk frukt och grönsaker. Be om hjälp Alla behöver vi hjälp då och då. Det är alltså helt okey att be om hjälp, även om det tar emot att göra det. Du kan be om hjälp av en vän, någon i familjen, din doktor, någon stödgrupp eller genom att till exempel ringa Nationella Hjälplinjen. Tala om det De flesta känner sig isolerade eller överhopade av problem. Det kan hjälpa att dela sina känslor med någon annan. Drick måttligt Att dricka alkohol när man mår psykiskt dåligt gör det hela värre. Drick måttligt eller undvik alkohol helt. Kämpa på Var inte för hård mot dig själv. Vi kan alla känna att vissa dagar är svårare än andra och som vi tacklar på olika sätt. Det finns inte något rätt eller fel sätt att försöka tackla livets svårigheter på. Det viktigaste är att vi ändå försöker. Håll kontakt Du behöver inte kämpa och vara stark helt på egen hand. Vänner är viktiga, speciellt när man har det svårt. Håll kontakten. 11