Riksförbundet för Social och Mental Hälsa Instrumentvägen 10, Hägersten Telefon: Fax: E-post:

Transkript

1 MANO ÅTER UTAN FÖ MANO A Riksförbundet för Social och Mental Hälsa Instrumentvägen 10, Hägersten Telefon: Fax: E-post: rsmh@rsmh.se Hemsida:

2 Att leva med självskadebeteende... FÖRDOMAR HÄLSA PSYKOS KAMRATSTÖD TRÖTTHET DEPRESSIVITET TERAPI STÄMPLAD UTANFÖRSKAP HÄMTNING ATTITYDER ÅNGESTVÄLBEFINNANDE KRIS ENSAMHETÅTERHÄMTNIN PSYKI G UTMATTNING PANIK GEMENSKAP STRESS ATT MÅ BRA FÖRSKAP TRÖTTHET TERAPI ISOL RDOMAR HÄLSA PSYKOS DEPRESSIVITET KAMRATSTÖ TT MÅ BRA

3 Diagnos utifrån upplevelser Till skillnad från många fysiska sjukdomar vet vi inte helt klart varför vissa drabbas av psykisk ohälsa. Det går oftast inte att peka på en tydlig orsak. Vi antar, tolkar och ser tänkbara orsaker. Alltför snäva och självklara tolkningar av symptom riskerar att leda till förenklingar, vilket kan göra att förhållandet mellan diagnos och behandling blir oklart. Attityder till olika diagnoser skiljer sig åt och om en diagnos inte är till hjälp kan den vara stigmatiserande. Samtidigt är det obestridligt att det finns gemensamma upplevelser som till exempel personer som är deprimerade har och som hör ihop med depressionen, på samma sätt som det är för personer som har ångest eller fått diagnosen borderline personlighetsstörning. Det gäller också dem som har ett självdestruktivt beteende och som vi skriver om i den här skriften. Många RSMH-medlemmar har uttryckt en önskan om att få mera kunskaper om just de problem de har för att på det sättet bättre få kontroll över sin psykiska ohälsa. Att tillsammans med andra diskutera vad som kan vara till hjälp när det gäller ens speciella problem kan förändra den egna situationen (I slutet av broschyren finns frågor som kan vara användbara). Det är av det skälet RSMH ger ut skrifter om olika diagnoser. Den faktabaserade texten bygger på läroböcker om psykisk ohälsa, men också på fakta från olika nationella och internationella internetsidor för människor med psykisk ohälsa. För att beskriva hur komplex psykisk ohälsa kan vara har faktamaterialet kompletterats med intervjuer. Tala med någon! Sofias, Jonas och Lenas självdestruktiva beteende som ni kan läsa om i den här skriften har påverkat deras liv på ett genomgripande sätt. I intervjuerna berättar de om hur det började, på vilket sätt de skadade sig själva men också vad det var som hjälpte dem. Berättelserna är väldigt olika men där finns sådant som är gemensamt. Till exempel säger alla tre att deras självdestruktivitet var något de tog till under ungdomsåren när de hade låg självkänsla och stort självförakt, därför att de inte visste något annat sätt att uttrycka svåra känslor på. Därför menar de att det inte leder någon vart att fokusera på självskadan eller det självdestruktiva beteendet. 2 Det kan till och med förvärra situationen. I stället måste man få hjälp med att ge svåra känslor ett annat uttryck, liksom att se sidor hos en själv som man tycker om och som kan lyfta en ur den negativa spiralen. Sådan hjälp finns att få och den hjälpen måste ges innan det självdestruktiva beteendet blir det som dominerar ens liv. Om du själv håller på och skadar dig medvetet försök tala med någon om det. Att chatta med andra som varit i din egen situation kan vara en början till förändring. Ett annat sätt kan vara att försöka tala med någon som kan hjälpa dig vidare till dem som har kunskap och erfarenhet av att möta unga med självdestruktivt beteende. Det gäller också om du är anhörig.

4 Jonas, Sofia och Lena bär fortfarande på såväl synliga som osynliga ärr men lever numera normala och aktiva liv. Det kommer med största sannolikhet även du att göra. Det kan vara viktigt att tänka på. När Sofia Åkerman var 14 år och gick i åttonde klass träffades hon av ett hårt slag på handen av en bandyklubba. Det blev ett djupt sår som irriterade och som hon började riva i. Handen svullnade upp. Människor runt omkring henne hörde sig för hur det stod till med henne, visade omsorg och tyckte att hon borde gå och kolla upp såret. Jag hade en bristande tro på mig själv och på min kropp. När någon äntligen lade sin hand på mig och undrade hur jag hade det och, som jag tyckte, såg den oro som malde inom mig, fortsatte jag att riva i såret, berättar Sofia Åkerman. Någon förklaring till varför hon redan som liten bar på en stor oro kan hon inte se. Hennes föräldrar var som andra föräldrar, med förtjänster och brister. Och själv var jag som andra barn, men med den skillnaden att jag tydligen var som en känslomässig tiger som ville ha koll på allt. Ungefär samtidigt som hon rev i sitt sår började hon utveckla en ätstörning. Hemma blev det en tuff kamp om maten. Hon blev efterhand allt sämre och det slutade med att hon lades in på en ungdomspsykiatrisk avdelning. Det liv som jag levt innan jag togs in kapades bort. Det var det stora felet som gjordes. För även om jag inte mådde bra fanns det mycket friskt kvar i mig, säger Sofia Åkerman. För att skona sina föräldrar, som hon trodde, förbjöd hon dem att besöka henne på den psykiatriska avdelningen och de gamla kompisarna byttes ut mot nya, som likt henne själv skadade sig på olika sätt. Eftersom Sofia inte längre hade något att komma ut till fanns det heller ingen anledning att sluta med självskadebeteendet, kände hon. Hon och hennes medsystrar blev skickliga på att hitta nya sätt att skada sig på och låg Bara att se bestick fick mig att tänka på att skada mig alltid steget före personalen. Till slut, efter ett och ett halvt år, gick det så långt att avdelningen där de vistades stängdes, flickorna separerades och Sofia hamnade på en vuxenpsykiatrisk avdelning. Bara att se en kopp eller ett bestick fick mig att tänka på att skada mig, säger hon. Efter ett halvår inom vuxenpsykiatrin fick Sofia och hennes föräldrar beskedet att man inte kunde göra något mer för henne. Antingen fick föräldrarna ta hem henne eller så skulle hon hamna på en rättspsykiatrisk avdelning. För att kunna ta emot henne hemma gjorde man om i huset och en av föräldrarna sov på tältsäng utanför Sofias dörr. Efter en tid gick hon med på att träffa en psykolog som föräldrarna fått tips om. Om du inte vill bli frisk kan jag förstå det. Du kan ju inte veta hur det är att må bra och känna att livet inte är perfekt men att det duger. Men bara du får smaka på livet vet jag att det kommer att gå bra för dig, sa psykologen, berättar Sofia. Det var precis vad som hände. Intresse för teater som hon hade innan hon blev sjuk blev vändpunkten. Trots att hon mådde dåligt tog hon mod till sig och sökte sig till en liten teatergrupp där hon fick den minsta rollen av alla, helt utan repliker. Men jag fick möjlighet att utveckla en frisk sida hos mig själv, säger Sofia Åkerman. Under den sista föreställningen föll hon ihop och transporterades akut till sjukhuset. På grund av självsvält hade känseln i ena armen försvunnit och hon hade tillfälligt förlorat synen på ett öga. 3

5 Jag insåg att det liv jag drömde om inte var förenligt med mitt självskadebeteende och att jag höll på att förlora det som var viktigt för mig, berättar Sofia Åkerman avslutningsvis och förklarar att hon fortfarande funderar över hur hon ska leva sitt liv och att hon alltjämt är en känslomässig tiger. Men jag har blivit en mycket bra tigertämjare, tillägger hon och förklarar sammanfattningsvis att hon tror det var många saker som räddade henne. Förutom teatern och terapin hos psykologen vet jag inte hur det skulle gått utan mina föräldrar. Jag tror också att jag behövde vård. Felet vården gjorde var att de bara fokuserade på det sjuka hos mig. Vi människor är inte bara ett vandrande problem. Sofia Åkerman har en Internetsida för dem med självskadebeteende och har skrivit en självbiografisk bok om åren då hon skadade sig genom självsvält och att skära sig: och 4 Psykiatrin lärde honom hantera ångesten Jonas och hans pappa stod varandra mycket nära. När Jonas var 12 år tog hans pappa sitt liv. Eftersom vare sig Jonas, hans syskon eller mamma fick någon förklaring lade Jonas skulden på sig själv. På begravningen orkade han inte gå. Och allt det han och pappan gjort tillsammans raderades ut ur hans minne. Jonas slöt sig. En tid senare kom han till en skolpsykolog som menade att han inte var behandlingsbar då han inte kunde uttrycka vad han kände. Han lyckades ändå hanka sig fram under högstadiet, delvis beroende på att mobbningen av honom hade upphört. Dessvärre återkom den under gymnasiet, där han orkade gå två månader innan han hoppade av skolan för att aldrig mer komma tillbaka. Snart upptäckte han att ångesten han bar på kunde dövas med droger och framför allt alkohol, som blev viktiga ingredienser i hans vardag. Att han mådde psykiskt dåligt såg alla, utom Jonas själv. Vid 21 års ålder blev Jonas pappa. Alla var lyckliga utom Jonas. Jag fick panikångest när min dotter kom till världen och kände att hon skulle övervaka mig. Sedan visste jag ju inte hur en pappa skulle vara eller vad en sådan gjorde. En tid därefter lydde han rösterna som han hört i huvudet under flera år och som allt intensivare terroriserade honom. Tillsammans med en större mängd öl sköljde han ner en burk starka värktabletter. Med nöd och näppe lyckades man få liv i honom på sjukhuset. Efter tre dagar vaknade han upp. Är jag så värdelös att jag inte klarar av att ta mitt liv var min första tanke, berättar Jonas. Han ville hem och avsluta det han misslyckats med. Upptäckte då att han var tvångsomhändertagen. Direkt efter att han blev utskriven började han gå ner sig igen. Förutom att döva den inre smärtan med alkohol började han skära sig i armar och ben. Därtill åt han nästan ingenting och snart vägde han bara 45 kilo. Jag hade ett sådant hat mot mig själv att jag inte var värd att få äta och inte heller leva för den delen. Därför bestraffade jag mig. Efter otaliga nya självmordsförsök och andra destruktiva handlingar fick han så småningom hjälp på en psykiatrisk rehabiliteringsavdelning där han fick stanna i ett och ett halvt år. Behandlingen bestod bland annat i att han successivt fick utsätta sig för situationer som gav honom ångest utan att använda sig av sitt självdestruktiva beteende. Dessutom fick han lära sig hur han skulle

6 göra när han kände att ångesten var på väg. Efter ett tag räckte det med att jag skrev ner vad jag skulle göra i situationer som jag visste kunde ge mig ångest, som till exempel att åka buss eller träffa nya människor. Idag lever Jonas Andersson i ett nytt förhållande med sin dotter och två bonusbarn. Han arbetar som verksamhetssamordnare för ungdomar som har psykiska problem. Fortfarande har jag ångest varje dag. Men jag har lärt mig att leva med det. Det tillhör min vardag. I lågstadiet hade Lena få vänner och i högstadiet inga alls. Skälet var inte att hon var mobbad, som man kan tro. Inte heller hade hon problem med lärarna eller svårt för att inhämta kunskaper. Betygen hon fick var mer än godkända, trots att hon under högstadiet sammanlagt gick ett par månader i skolan. Nej, skälet var helt enkelt att hon inte ville umgås med andra människor. Bäst trivdes hon hemma där hon kunde läsa böcker, titta på teve, rita och måla. Egentligen ville jag nog gå i skolan. Men jag hade ett motstånd som jag har svårt att förklara vad det berodde på. Att hon inte gick i skolan var inget större problem för henne själv, i vart fall inte till en början. Det kom senare, vid tretton, fjorton års ålder när hon började fundera över en framtid med vänner och kanske pojkvän. Sociala myndigheter föreslog under förespegling att hon skulle få gå i en specialskola att hon skulle lägga in sig på ett behandlingshem, vilket hon gick med på. Det visade sig vara ett ställe för unga människor med olika problem. Där fick hon kompisar för första gången på länge. Det var också där hon lärde sig hur man kunde skada sig utan att ta livet av sig eller hur man skulle göra om man verkligen ville det. Tidigare hade jag aldrig en tanke på att skada mig själv. Det var därifrån jag fick en massa dumma idéer som jag sedan använde då jag flyttade till en egen lägenhet, förklarar hon. När hon kom till den egna lägenheten fick hon via psykiatrin även en stödkontakt. Men den avbröts då hon uteblev från tider som satts upp. Utan stöd, inga kompisar, dålig kontakt med föräldrar och bara socialbidrag att leva på Återhämtning är som att lägga pussel fann hon ingen annan utväg att ta till än det hon lärt sig på behandlingshemmet. Förutom att skära sig överdoserade hon mediciner hon fått utskrivna. Sedan ringde hon SOS-alarm. Jag ville inte ta livet av mig. Det var ett rop på hjälp. Förutom att ångesten lindrades när jag skar mig kom det en massa gulliga ambulanskillar och tog hand om mig. Ångesten försvann alltid när hon blev omgiven av människor på sjukhuset. Dagen efter när hon sovit ut och fått en ordentlig frukost kom en psykiater och frågade hur hon mådde. Hon sa som det var att det kändes mycket bättre, skrevs då ut och allt började om igen. I hela tre år, en till två gånger i månaden, höll det på på det sättet. Ett annat sätt att dämpa ångesten som hon använde sig av var att äta mycket. Ett tag vägde hon en bra bit över 100 kilo. Men eftersom hon inte spydde menade psykiatrin att det inte var en ätstörning. Så länge du äter av fel skäl är det ett negativt beteende ett missbruk. Så ser jag på det. Lena kände sig fet, ful och värdelös och var det någon man som närmade sig henne och ville ha sex sa hon för det mesta ja. Jag gjorde det för att känna mig uppskattad, berättar hon. När hon började gå ner i vikt upptäckte hon att hon kunde välja vem hon själv ville träffa. Hon kunde också börja söka sig ut i samhället och så småningom även ut på arbetsmarknaden, vilket inte var det lättaste. Idag arbetar 5

7 hon bland annat med att informera om psykisk ohälsa och självdestruktivt beteende. Jag brukar säga att återhämta sig är som att lägga pussel ju fler bitar som passar desto bättre mår man. Hon får dock tänka på hur hon lever. Sena kvällar är inte bra eftersom hon behöver ordentligt med sömn, liksom att stressa på jobbet. Trots sitt sunda leverne fick hon en svacka för en tid sedan, bland annat beroende på att hon bröt upp från ett förhållande, samtidigt som hon hade en del fysiska krämpor. Hos husläkaren fick hon utskrivet ångestdämpande medicin och när hon ringde psykiatrijouren, ett telefonnummer hon fortfarande kan utantill, sa de att hon mått bra så länge och att det inte var konstigt att bli deppig efter en separation. Att höra det gjorde mig glad, säger hon och berättar att receptet hon fick av husläkaren har hon fortfarande inte hämtat ut. Vad menas med självskada? Självskadebeteende som Jonas, Sofia och Lena berättar om förekommer vad man känner till bara i västvärlden, med historiska belägg från 1700-talet. Många menar att det på senare tid ökat bland unga människor. Skälen skulle vara en utbredd kroppsfixering i samhället och där fler gör skönhetsoperationer, tatuerar och piercar sig och att vissa grupper av ungdomar har det gemensamt att de självskadar sig. Ett annat skäl skulle vara att det smittar på det sätt som Lena berättar om och ytterligare skäl som anförs är att ungdomar mår sämre idag. Samtidigt vet vi att det är ett problem som uppmärksammas mer än tidigare. Så även om man kan anta att självskadebeteende ökar finns inga säkra belägg för det. Med självskada menas en impulsiv och medveten handling med syfte att skada sin egen kropp utan att vilja dö. Beräkningar säger att mellan fem och sju procent (12 procent av flickorna) av alla ungdomar självskadar sig och bland vuxna drygt tre procent. Självskada räknas som ett självdestruktivt beteende, precis som att röka, utsätta sig för farliga situationer och relationer, självmord och självmordsförsök, ätstörning, missbruk av alkohol och droger. 6 När det talas om självskada brukar också nämnas en form av självskada som kan förekomma hos personer som är utvecklingsstörda eller har autismstörning, så kallat stereotypt självskadande, liksom självskada vid vissa svåra psykotiska tillstånd och tvångsmässig självskada vid något som kallas för trichotillomani. Någon skarp gräns mellan självdestruktivt beteende och självskada går inte att dra. En del som självskadar sig har tidigare haft traumatiska upplevelser, andra har missbrukat alkohol eller droger och åter andra har försökt ta livet av sig. I Jonas fall är det till exempel uppenbart att han åtminstone vid ett tillfälle hade för avsikt att verkligen avsluta sitt liv, samtidigt som han medvetet skadade sig själv genom att skära sig, svälta och dricka alkohol. Han har alltså haft flera självdestruktiva beteenden och där ett av dem, att han skar sig själv, direkt kan hänföras till det man menar med självskada. Hälften av alla som självskadar sig har också någon form av ätstörning, liksom att det ofta förekommer bland dem som fått diagnosen borderline, som är en form av personlighetsstörning. Det finns många känslomässiga reaktionsmönster som påminner om varandra

8 7

9 oavsett vilket självdestruktivt beteende man har. När Lena skadade sig själv genom att förgifta sig med mediciner gjorde hon det för att människor skulle bry sig om henne, förklarar hon. Det var också anledningen till att Sofia fortsatte att karva i sitt sår. Självhat är också något som går igenom i alla tre berättelserna som vi fått del av. Självskada och andra självdestruktiva handlingar handlar alltså om svårigheter att kunna hantera negativa känslor och impulser. Varför vill man självskada sig? När ungdomar i större undersökningar tillfrågas om vad skälet till att de självskadar sig är svarar också de flesta att det i första hand är för att reglera negativa känslor men även för att stävja positiva. Andra motiv är att man gör det för att lindra anspänning och ångest, känna fysisk smärta i stället för psykisk. Ytterligare motiv är känsla av tomhet och avstängdhet inombords och genom att självskada sig får man kontakt med verkligheten igen. Åter andra som till exempel Lena och Sofia framhåller att det kan vara ett sätt att försöka visa hur dåligt psykiskt man mår. Andra förklaringar som omnämns inom forskningen är att det uppstått problem tidigt i relationen till föräldrarna. Vissa forskare talar också om en medfödd sårbarhet som gör sig till känna när det finns stress i uppväxtmiljön och en strikt biologisk förklaring gör gällande att impulskontrollen störts genom obalans i signalsubstanserna. Sammanfattningsvis kan sägas att det å ena sidan kan vara många olika faktorer som samverkar när ett självskadebeteende utvecklas, å andra sidan kan det framför allt vara symptom på svåra upplevelser när livet för en ung människa är för påfrestande. Oavsett orsak är det viktigaste att bli sedd av vuxna som visar intresse, inlevelse och vilja att försöka förstå och hjälpa. Hur kan man hjälpa? Självskada är ett svårt psykiskt tillstånd och handlar inte om att söka uppmärksamhet. Om man vill hjälpa lönar det sig inte att fördöma eller försöka tvinga en person till att sluta skada sig eller förhindra att en person skadar sig genom att plocka undan alla föremål som det går att skada sig på. Uppmärksamheten bör i stället riktas in på den självskadandes oro och psykiska lidande. Och den professionella hjälpen måste bygga på ett genuint intresse för vad den som söker hjälp känner och tänker så att vederbörande känner förtroende. Under sådana förhållanden har psykoterapi visat sig vara en bra behandlingsmetod för många, framför allt den som kallas för DBT, dialektisk beteendeterapi,. FÖRDOMAR HÄLSA MANODEPRESSIVITET ÅTERHÄMTNING ATTITYDER ÅNGEST KRIS ENSAMHETÅTERHÄMTNIN G GEMENSKAP 8

10 Olika terapiformer Kognitiv beteendeterapi syftar till att skapa insikter om de tankar och beteenden som frambringar ångesten. Behandlingen brukar vara mellan 10 och 20 gånger. Genom dessa insikter kan man sedan förändra tankemönstret. Om du vill veta mer om KBT kan du vända dig till Beteendeterapeutiska föreningen. Dialektisk beteendeterapi (DBT) är en metod som kombinerar österländsk meditation, dialektik och inlärningsteori med kognitiv terapi. Man får bland annat träna sig i att acceptera livet som det är och hantera svåra känslor utan att självskada sig. Självhjälpsgrupper Såväl Jonas, Sofia som Lena har återhämtat sig från sitt självdestruktiva beteende genom att de lärt sig hantera sin oro och ångest. Att hitta andra sätt att hantera sitt självdestruktiva beteende är något man lär sig genom erfarenhet. Man kan också få tips av andra som redan har dessa erfarenheter. Det kan man till exempel göra genom att besöka olika internetsidor där människor med egen erfarenhet diskuterar just det. Eller så kan man tillsammans med andra träffas i så kallade självhjälpsgrupper där sådana finns. Självhjälpsgrupper kan då också bli ett känslomässigt stöd. du har och det som beskrivs i intervjuerna ovan? Vad kan du göra för att få mer information om ditt självdestruktiva beteende? Vad kan du göra för att få mer information om de läkemedel du har, den psykoterapi du eventuellt får? Vad gör du för andra saker för att försöka må bättre? Vilket eller vilka tips om hur man kan må bättre skulle du kunna pröva som andra i gruppen berättat om? Finns det något annat som du skulle vilja ta upp och diskutera? Frågor att diskutera: Vad är likheterna och vad är skillnaderna mellan det självskadebeteende PSYKOS KAMRATSTÖD TERAPI STÄMPLAD UTANFÖRSKAP VÄLBEFINNANDE UTMATTNING STRESS ATT MÅ BRA 9

11 Vad kan jag göra mera? Du kan som sagt göra mycket själv för att inte ditt tillstånd ska försämras eller för att minska risken att bli deprimerad. Här kommer några saker som du kan tänka på: Acceptera den du är Vad vi tror på, kommer ifrån, vilken religionstillhörighet vi har, hudfärg, kön eller sexuell läggning gör oss till den vi är. Våra olikheter är vi alla skyldiga att respektera. Försök respektera och acceptera den du är. Var aktiv Regelbunden motion hjälper om du känner dig stressad, deprimerad eller har ångest. Försök hitta någon aktivitet som du gillar som till exempel att cykla, simma, dansa eller promenera. Även om du har ett starkt motstånd, försök ändå. Gör något kreativt All kreativitet hjälper om man känner sig nere eller har ångest. Det ökar din självkänsla. Försök hitta något kreativt som du kan göra och som passar just dig, som till exempel skriva, måla, fotografera eller laga mat. Lär dig något nytt Att försöka lära sig något nytt kan öka din självkänsla, oavsett om det är genom att söka ett jobb eller att göra något för nöjes skull. Det kan få dig att må bättre. Bli engagerad Att möta nya människor och bli involverad kan betyda mycket. Genom att stödja andra och känna att du får stöd själv mår du oftast mycket bättre. Koppla av Om du är hårt engagerad, försök skaffa tid för dig själv genom att lyssna på musik, läsa eller meditera. Försök hitta något som passar just dig. Ät ordentligt Att skaffa sig bra matvanor gör inte bara att du mår fysiskt bra det påverkar också ditt psykiska välbefinnande. Ät regelbundet och glöm inte färsk frukt och grönsaker. Be om hjälp Alla behöver vi hjälp då och då. Det är alltså helt okey att be om hjälp, även om det tar emot att göra det. Du kan be om hjälp av en vän, någon i familjen, din doktor, någon stödgrupp eller genom att till exempel ringa Nationella Hjälplinjen. Tala om det De flesta känner sig isolerade eller överhopade av problem. Det kan hjälpa att dela sina känslor med någon annan. Drick måttligt Att dricka alkohol när man mår psykiskt dåligt gör det hela värre. Drick måttligt eller undvik alkohol helt. Kämpa på Var inte för hård mot dig själv. Vi kan alla känna att vissa dagar är svårare än andra och som vi tacklar på olika sätt. Det finns inte något rätt eller fel sätt att försöka tackla livets svårigheter på. Det viktigaste är att vi ändå försöker. Håll kontakt Du behöver inte kämpa och vara stark helt på egen hand. Vänner är viktiga, speciellt när man har det svårt. Håll kontakten. 10

12 Om du är missnöjd Enligt Hälso- och sjukvårdslagen (HSL) och verksamheter som tar emot uppdrag från hälso- och sjukvården har psykiatrin en skyldighet att ge god vård. Om man är missnöjd med vården och vill klaga bör man först göra det till vårdpersonalen för att eventuellt reda ut missförstånd eller oklarheter. Nästa steg kan vara att vända sig till verksamhetschefen om man får vård inom landstinget eller till den ansvariga sjuksköterskan inom kommunen. Man kan också vända sig till patientombud inom landstinget om man tycker sig blivit illa bemött eller är missnöjd med vården. Om man vill göra en formell klagan kan de också hänvisa en vidare till patientnämnden som finns i alla landsting. Patientnämnden är en fristående instans dit patienter, anhöriga och personal kan vända sig när det uppstått problem i kontakterna med vården. Dit kan man både ringa eller skriva för att få sitt klagomål utrett eller hjälp med att slussas vidare till rätt instans. Om man tycker att någon i vården gjort fel kan man begära att Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) ska pröva det rättsligt. HSAN kan dela ut en varning eller erinran. Varning är mycket allvarligt och kan leda till att en läkare får sin legitimation indragen. Man kan också göra en anmälan till Socialstyrelsen som har tillsyn över hälso- och sjukvården. Men då ska anmälan vara mer generell och inte handla om en person. Om man tycker att en myndighet handlagt ens ärende felaktigt kan man vända sig till Justitieombudsmannen (JO) och om man tycker det finns ett systemfel hos myndigheten vänder man sig till Justitiekanslern (JK). Tycker man att man diskrimineras på grund av sitt funktionshinder ska man vända sig till handikappombudsmannen (HO) eller Diskrimineringsombudsmannen (DO). Vill du veta mer om psykisk ohälsa och vad RSMH gör? Gå in på RSMH:s hemsida; eller kontakta vårt kansli: