Röster från Ravensbrück Intervju nr 211 (svensk översättning) VITTNESFÖRHÖR nr 211 Vittne: xxxxxx Född: 1910 Yrke: läkare Katolik Jag arresterades den 2 februari 1940 i Miechów [ca 70 km rakt norr om Kraków], ett häradshövdingssäte dit jag hade kommit från Warszawa med 2 000 exemplar av den underjordiska tidningen Walka [kamp]. Jag greps alltså med bevisen. Efter arresteringen klockan 3 på eftermiddagen, fördes jag till Gestapos avdelning i Miechów. På en gång slog de mig, eftersom tyskarna förstod av det stora kapet att de hade att göra med en viktig person i den underjordiska rörelsen och var ute efter namn och platser och ville veta varifrån jag fått transporten med de olagliga tidningarna. Jag var konfunderad, eftersom jag inte visste hur de hade kommit mig på spåren; jag antog att någon hade angett mig, och därför intog jag en avvaktande hållning och beslöt att inte säga något. Efter två timmar kom jag till cell nr 1 i ortens fängelse. Fängelsepersonalen utgjordes av polska fångvaktare. Jag fördes dit klockan 5, och klockan 6 gjorde det nya vaktskiftet en appell och kontrollerade alla celler. I den fångvaktare som kontrollerade min cell kände jag igen Konarski, medlem i ZWZ [Zwiazek Walki Zbrojnej = Förbundet för väpnad kamp], och han kände igen mig också. De kriminella fångar som satt tillsammans med mig i cellen förstod av mitt yttre att de hade att göra med en politisk fånge, eftersom kriminella inte misshandlades på det sättet. Den ovannämnde Konarski passade på att informera mig om vilken försvarsmetod jag borde anta, och avslöjade också namnet på den som hade angett mig (också en medlem i organisationen). Nästa morgon klockan 4 fördes jag i handbojor till rannsakningshäktet i Kraków, det så kallade Montelupich. Genast efter ankomsten välkomnades jag med 25 piskrapp. Det gladde mig, för som jag senare fick veta i cellen var det ett normalt sätt att ta emot nya fångar på i rannsakningshäktet. Jag sattes i cell 149. Samma dag hölls mitt första förhör, som resulterade i en krossad skrivmaskin och ett antal bambustavar som förstördes mot min kropp. Hur jag såg ut när de bar upp mig och släpade in mig i cellen som ett bylte kan bäst beskrivas av professor Tomiczek, som svimmade vid min åsyn. Då antog jag att jag skulle få lite andrum mellan förhören och kunna återhämta mig lite, men dessvärre misstog jag mig. Nästa förmiddag öppnades celldörren och en SS-man skrek mitt namn. Jag kunde inte resa mig ur sängen, inte ens sparken jag fick kunde tvinga mig. När min skyddsängel till vakt såg det tog han mig i kragen och hjälpte mig på så sätt att ta mig ner från andra våningen till förhörsrummet.
Den dagen konfronterades jag med mannen som hade angett mig och som jag lade hela skulden på, enligt organisationens instruktioner. Eftersom mannen förstås kategoriskt tillbakavisade anklagelserna om sin skuld fick jag åter ett lämpligt antal käpprapp, som skulle få mig att ändra min utsaga. Eftersom jag fortsatte att neka sade man åt mig att inta utgångsställning för fortsatta pacifikationsförsök. Den här gången var det provokatören som skipade rättvisa. Därefter föreslog man ombytta roller, varpå jag svarade att jag själv var tillräckligt misshandlad och hade för ont i händerna för att tvinga fram bekännelser med slag. Följaktligen fick det ske utan min medverkan han blev slagen av Gestapomän som hade stått i ett hörn och var utsedda särskilt för detta ändamål. Eftersom jag fortfarande inte ändrade min utsaga avgjorde förhörsledarna att det var nog för dagen och började göra sig i ordning att gå. En av Gestapomännen i hörnet sprang ut och hämtade två par amerikanska handbojor. Han satte dem på mina händer och fötter och drog mig på det gamla vanliga sättet i kragen, och halvt medvetslös släpades jag till cell 56, en så kallad Dunkelzelle [mörkercell]. Efter att ha tänt lyset gick han också in i cellen och sa med ett leende: Jetzt wirst Du singen [ung. nu kommer du att sjunga ut ]. Den mannen hade tydligen en egen metod, som gick ut på att slå på ett och samma ställe hela tiden i det här fallet var det min panna som blev experiment område. Med en kort piska gav han mig slag efter slag i pannan. Trots att jag var halvt omtöcknad såg jag som läkare att mannen var berusad och att det skulle bli den sista dagen i mitt liv om jag inte började sjunga. Metodiska slag mot huvudet orsakar en oerhörd smärta, samtidigt som man inte kan svimma. Jag insåg att om jag inte skulle säga något som kunde avbryta denna ström av plåga så skulle jag helt enkelt bli galen. Det var klart att jag på grund av smärtan gjorde olika rörelser som automatiskt drog åt bojorna. Till slut skrek jag genug ich werde sagen ich habe das geschrieben [ung. det räcker jag kommer att berätta jag har skrivit det], i det här fallet rörde det sig om ett utkast till en artikel som påträffades på mig vid arresteringen. Ach, so, och efter en stund drogs jag på nytt i kragen till förhörsrummet. Förhörsledarna var redan påklädda och på väg ut när min plågoande triumferande släpade in mig i rummet. Er hat zugegeben [Han har erkänt], ropade han. Förhörsledarna tog av sig ytterkläderna igen och förhöret började. Haben Sie das geschrieben? [Har du skrivit detta?] frågade en av förhörsledarna. Jag var tyst en stund och svarade till slut: Nein. Aber Sie haben doch zugegeben [Men ni har ju erkänt] svarade förhörsledaren. På det svarade jag: Visst, men ni måste förstå att jag såg galenskap i ögonen på mannen som misshandlade mig i cellen och insåg att cellen skulle bli min grav om jag inte sade något. Men nu vill jag återigen understryka min tidigare utsaga och hävdar att jag erkände under tvång. Min överman, som stod bredvid med sin piska där bitar av min hud fortfarande klibbade fast, grep mig vid det svaret i kragen med den tydliga avsikten att upprepa föreställningen. Då skrek jag: Om ni (det var riktat till förhörsledaren) har för avsikt att förhöra mig igen så ber jag att inte lämna ut mig till den mannen. Förhörsledaren vände sig till sin kollega och sa: Es ist genug für heute, schliesslich haben wir Zeit [Det är nog för idag, vi har ju gott om tid]. Förhörsledaren gav order om att fotbojorna skulle tas av och att jag skulle föras till ovannämnda Dunkelzell, Es wird nicht mehr geschlagen [Han kommer inte att slå dig mer]. Kort därefter befann jag mig i mörkercellen, insparkad av vakten. Efter en stund var det mörkt. I den cellen fanns redan två politiska fångar, slagna i bojor (det är skillnad mellan att ha handbojor och vara slagen i bojor; en fånge som är slagen i bojor har bokstavligen slagits i bojor av fängelsesmeden en
mycket plågsam procedur) och hopfästa med en så kallad koppling. Trots att dessa kamrater själva befann sig i ett slutstadium av utmattning och hade svårt att röra sig, eftersom de var tvungna att utföra samma rörelser båda två, tog de hand om mig, tvättade ansiktet och pannan på mig och lade på ett slags trasa som hade doppats i vatten. Det är svårt för mig att här skriva mer ingående om vad jag fick gå igenom på rannsakningshäktet det är för lite tid att tala om det, i vilket fall som helst blev det många fler sådana förhör. Jag satt sex veckor i Dunkelzell det bör tillläggas att fångarna i mörkercell fick mindre mat- ransoner, som ändå var för små för att man någonsin skulle bli mätt, men för stora för att man skulle dö. Under de sex veckorna förhördes jag åtskilliga gånger. Jag behöver väl inte tillägga att det blev omväxling i förhören när jag svimmade då hälldes kallt vatten över mig, och jag måste tillägga att slag genom blöta kläder gör mycket mera ont än genom torra. Eftersom spåren i förundersökningen ledde till Sląsk [Schlesien], blev jag efter två månaders vistelse på Montelupich, förflyttad till Gestapos högkvarter i Sosnowiec [någon mil nordost om Katowice]. Metoderna som användes av Gestapo i Sląsk, skilde sig inte alls från förhörsmetoderna i Kraków, och senare kom jag efter samtal med kamrater från olika städer i Polen fram till att det var likadant i hela Polen. Där konfronterades jag med kapten Gasior, som senare sköts i Myslowice [söder om Sosnowiec]. Efter två månaders vistelse hos Gestapo i Sosnowiec förflyttades jag till Myslowice. Det var ett mycket känt fängelse, som levde länge kvar i minnet hos dem som suttit där. En intressant metod som tillämpades där var att man fick ligga orörlig på betong, ibland i flera veckor. Liggandet avbröts på kommando för uträttande av naturbehov (alla gick tillsammans till avträdet) och för måltider. Maten var under all kritik. I samma fängelse konfronterades jag med, eller skulle rättare sagt identifiera, en av ledarna för organisationerna i Sląsk, som jag för övrigt hade samarbetat med före min arrestering. Han hade också deltagit i alla tre upproren i Sląsk: Karol Szpila. Efter avslutade förhör i Myslowiec flyttades jag tillbaka till mitt första fängelse Montelupich, varifrån jag sommaren 1940 skickades till Oświęcim. Oświęcim öppnades sommaren 1940. Den första transporten bestod av över 900 fångar från fängelserna i Sanok och Tarnów, alla så kallade turister, dvs. människor som gripits vid försök att passera gränsen till Rumänien eller Slovakien. Det kan nämnas att Hlinkagardet [Andrej Hlinka, 1864 1938, var katolsk präst och nationalistledare under mellankrigstiden i Slovakien. Troligen syftar Bohdan på efterföljare till Hlinka] aktivt hjälpte till med att gripa dessa människor åt Gestapo. Allra först, före den första polska transporten, kom 30 tyska kapos [ordningsvakter, oftast rekryterade bland fångar] från lägret Sachsenhausen. Alla 30 yrkesförbrytare, som skulle placeras på alla ledande poster i lägret. Och så blev det. För varje fånge i Oświęcim kommer namn som Krankenmann, lägerförmännen Leo och Bruno, enarmade Zigrud (Industriehof) och många andra att bli kvar för alltid i minnet. Dessa herrar gjorde Oświęcim till ett helvete på jorden. Nästa transport kom från Sląsk, minnesvärd genom att var och en i den transporten fick 25 piskrapp vid porten de var 70 stycken. Därefter flera stora transporter från Warszawa. I april 1941 hade fångnummerserien nått 10 000. Däremot var antalet levande runt 6 000. Under 1941 började masstransporter, t.ex. den 5 april 1941, när 1 000 kom från Kraków. Många i den transporten omkring 80 personer kvävdes i godsvagnarna, som var överfulla och hermetiskt tillslutna. Ett tiotal
miste förståndet de åkte i stängda plåtvagnar (franska) utan vatten och tillräckligt med luft. Hitintills hade mest polacker kommit. Det bör tilläggas att det under tiden hade kommit 100 kapos från Sachsenhausen, bara tyska kriminella, med 4 undantag (4 var politiska fångar). De människorna hade många års vistelse i fängelser och koncentrationsläger bakom sig många av dem var sjukligt perversa. Dessa människor var lägrets styrande elit. År 1940 och 1941 var arbetsförhållandena oerhört svåra misshandel ute vid kommandona och till och med dödande förekom dagligen; allt gjordes i så kallat Laufschritt [språngmarsch] även arbetet. Efter varje kommando som kom tillbaka på kvällen bars några eller ett tiotal lik. Jag kommer ihåg att det efter ett flyktförsök blev ett allmänt ståstraff som varade 48 timmar. 160 nedkylda fångar bars till sjukstugan. Det hände att kapon fick i uppdrag från blockchefen att komma tillbaka med ett reducerat antal vilket tillgodosågs. Redan i mars var fångarna tvungna att lämna ifrån sig rockar och handskar, trots den rådande kylan. Atmosfären i lägret, som redan var svår och hård, förvärrades av osäkerheten kring de exekutioner som från 1941 genomfördes mycket ofta. På Oświęcims lägerområde fanns en intern grupp, den så kallade Oświęcimgruppen. Medlemmarna var engagerade i den underjordiska rörelsen och kända från livet i Polen före kriget som t.ex. överste Mackowski (häradshövding i Zamość före kriget), överste Dziama, överste Jan Karcz, dr Frank och många, många andra. Organisationen hade som mål att ge ömsesidig hjälp, samtidigt som man ville snöra åt rikstyskarnas alltför stora friheter. Från 1942 började organisationen konkretisera sina planer på ett upplopp inne i lägret. Behjälpliga i detta var ryska krigsfångar, som var i lägret vid den tiden, och likaså judar, som befann sig i Birkenau. År 1942 den 2 november (möjligen den 1) genomfördes en enormt stor avrättning, som vi kallade för Lublinexekutionen, eftersom de flesta av dem som arkebuserades kom från en transport från Lublin. Numren på de skjutna låg mellan 14 000 och 18 000. I samband med den avrättningen påbörjades en inre rensning i lägret (eftersom den politiska avdelningen hade kommit Oświęcimgruppen på spåren med ledning av brev som skrivits av ett antal dödsdömda). En rannsakning inleddes i lägret, med resultatet att det under fyra månader sköts omkring 300 fångar. Bland dem fanns överste Dziama, Karcz, major Piasecki, Alfred Stössel, löjtnant Eugeniusz Obojski från Warszawa, löjtnant Zdzislaw Wróbelski, och många andra, främst officerare och kadetter ur den polska armén. I samband med den affären satt jag fyra månader i bunkern, och därefter skickades jag till Buchenwald. Den första gasningen i Oświęcim genomfördes i själva lägret i juli 1941, i dåvarande block 13. Under blocket fanns en bunker, dit man bar ner ca 170 sjuka från sjukstugan (alla skulle de med en tids lämplig vård ha kunnat bli friska) samt 500 ryska officerare som drevs dit nattetid (av SS-män med gasmasker). Efter tre dagar bar fångar som arbetade i sjukstugan ut lik som fördes till krematoriet. Tandläkare drog dessförinnan ut likens guldtänder. Under 1942 tilltog avrättningarna till den grad att flyktförsöken blev allt fler och fler. För en som rymde sköts 20 fångar från rymlingens block, även om de arbetade i andra kommandon. Det var ett kol- lektivt ansvar. Ingen kunde veta när hans stund skulle komma. Repressalier i lägret genomfördes ofta efter någon polsk aktion mot tyskar. Människor som kommit till lägret på grund av razzior blev ofta arkebuserade vid dessa repressalier.
Buchenwald. Till det lägret kom jag i april och skickades efter en kort tid vidare till Bombenkommando i Köln. Fångarnas uppgift var att röja blindgångare, skaffa bort ruinhögar osv. Man kan tillägga att det inte fanns några skyddsrum för oss. Arbetet var mycket betungande, även psykiskt eftersom man ständigt var på helspänn. Det var verkligen farligt, eftersom blindgångarna ofta smällde av och hela kommandot kom till den hinsides världen. Bland fångarna kallades sådana kommandon Himmelfahrtskommando. I dessa kommandon var det mest polska politiska fångar, men också ryssar. Vid ett sådant kommando fanns det alltid en Kranken-Stube [sjukstuga], där jag arbetade. Därifrån återvände jag till Buchenwald, varifrån jag åkte med ett likadant kommando till Duisburg, och därefter med ett kommando bestående av 1 200 personer till Laura en småstad i Thüringen småstaden hette Lechesten. Man byggde om en skiffergruva till en underjordisk fabrik. Till en början bodde vi i själva gruvan och sov på halm under högst primitiva förhållanden. Från det kommandot var det inte tillåtet att skicka sjuka fångar tillbaka till Buchenwald. Det förklarades med att det var nödvändigt att bevara hemligheten. I gruvan behandlades fångarna värre än arbetsdjur av tyska kapos, SS-män, och civila tyska förmän. Som läkare i sjukstugan försökte jag på ett eller annat sätt förhindra sådan behandling, vilket slutade med att jag hamnade i nattkommandot och fick bära cementsäckar. Efter slutfört arbete flyttades hela kommandot, nu reducerat till mindre än 50 %, till lägret Dora, som låg i Harzgebirge. Vid den tiden fanns i lägret runt 30 000 fångar: polacker, fransmän, ryssar och några få holländare. Från Dora kom jag inom kort ut på ett Aussenkommando [kommando för arbete utanför lägret], eftersom jag trodde att det skulle bli bättre på ett Aussenkommando. I själva Dora rådde hungersnöd, fångarna var tvungna att arbeta i 12 timmar eller mer, och att knäcka fångar och slå dem hörde till vardagen i stollgångarna. Dora var en underjordisk fabrik, där man tillverkade V1. Alla fångar arbetade med att bygga nya industrihallar, och specialisterna, t.ex. ingenjörer, tekniker, svarvare osv., arbetade i den redan fungerande fabriken. Sabotage var ganska vanliga, och kamraterna från Dora minns raden av galgar som stod på appellplatsen och där många sabotörer hängdes. Det bör tilläggas att man ganska ofta såg sabotage där det inte alls fanns, eller var resultat av tekniska fel som begåtts av de tyska ingenjörerna själva. Självfallet fick fångarna sona för det. Lägret där vi bodde bestod av baracker med sängar två eller ibland tre fångar fick dela säng. Kommandot som jag åkte ut till hette Klosterwerke och låg också i Harzgebirge. På det kommandot (arbetet där var likadant som i Dora ) blev jag kvar fram till evakueringen i slutet av mars 1945. Den 3 maj 1945 befann vi oss i Neustadtbukten på fartyget Kap-Arcona. Utöver Kap-Arcona fanns där ytterligare 4 fartyg på fartygen fanns det sammanlagt 20 000 fångar. Förhållandena var mycket svåra det rådde svält och många var sjuka. Den 3 maj 1945 blev vi bombade av engelska plan. Av 20 000 fångar räddade sig 1 260 polacker, som registrerades av Polska föreningen i Neustadt. Jag räddade mig genom att simma till stranden. I hamnen fanns redan engelsmännen och friheten! Underskrivet efter läsning xxxxxx