Utfodring av smågrisar runt avvänjningen

Utfodring av smågrisar runt avvänjningen Maria Neil a, Ann Högberg b & Jan Erik Lindberg b Inst för husdjurens utfodring och vård, SLU a Funbo-Lövsta, 755 97 Uppsala, tel 018-67 45 38, e-post Maria.Neil@huv.slu.se b Box 7024, 750 07 Uppsala, tel 018-67 21 01, e-post Ann.Hogberg@huv.slu.se Avvänjningen - ett nålsöga i smågrisproduktionen Avvänjningen är något av ett nålsöga i smågrisproduktionen. Vanliga komplikationer är nedsatt foderkonsumtion, nedsatt tillväxt och diarré som kan vara svårbemästrad. För att komma till rätta med dessa problem har man tidigare blandat antibiotika eller zinkoxid i fodret i förebyggande syfte under tiden närmast efter avvänjningen. Bruket är inte längre tillåtet i Sverige och kommer troligen på sikt att försvinna även i andra länder, och man måste alltså lösa problemen på annat sätt. Frilevande grisar avvänjs gradvis från suggan under en utdragen period. Enligt Jensen (1993) är avvänjningsåldern 15-22 veckor. Inom ekologisk svinproduktion avvänjs smågrisarna vid 7-9 veckors ålder och detta anses motverka problemet med avvänjningsdiarré. I konventionell svinproduktion vill man av ekonomiska och tekniska skäl begränsa diperiodens längd suggan kan då producera fler kullar per år, suggan magrar inte av så kraftigt under diperioden och suggan kommer snabbt och säkert i brunst efter avvänjningen. Vad händer vid avvänjningen? Vid avvänjningen försvinner suggan och med henne mjölken som varit smågrisarnas främsta källa till både näring och vatten. Under diperioden fungerar suggan som moderator för smågrisarnas näringsintag, med digivning ungefär en gång i timmen. Efter avvänjningen måste grisarna klara sig på foder med en helt annan sammansättning än suggmjölken, de måste klara av att äta och dricka separat, och också att själva styra sitt intag av vatten och foder. Avvänjningen är alltså en stor omställning för smågrisarna, framförallt nutritionellt. Under diperioden är smågrisarnas digestionssystem anpassat till suggmjölken, inte minst vad gäller digestionsenzymerna och deras aktivitet. Från avvänjningen är anpassningen sämre men enzymspektrum förändras, laktasdominansen avtar, medan amylas och maltas ökar. Enzymspektrum förändras med ålder hos grisarna, men anpassas också till de tillgängliga substraten, alltså till utfodringen. Tarmepitelet förändras också vid avvänjningen, villi förkortas och kryptorna blir djupare. Detta medför att tarmens absorptiva yta minskar, och därmed också kapaciteten att uppta näringsämnen. Kombinationen av bristande anpassning av enzymspektrum och försämrad absorption medför en ökad risk för att mängden fermenterbart material som passerar vidare till grovtarmen ökar. Därmed skapas förutsättningar för en större mikrobiell tillväxt med ökad risk för en uppförökning av patogena bakterier. Situationen kan lätt bli okontrollerad med diarré som följd. Dessutom försämras grisens näringsförsörjning, och en undernärd gris faller givetvis lättare offer för infektioner än en välnärd. Det är välkänt att mjölk bidrar till att bevara strukturen hos tarmepitelet. Åtminstone delvis beror detta på att mjölken under diperioden tillförs med täta intervaller så att smågrisen har närmast kontinuerlig näringstillförsel. Denna kontinuerliga näringstillförsel är viktig för att försörja tarmepitelcellerna som till betydande del erhåller sin närings- och energiförsörjning direkt från mag-tarmkanalen, dvs. från den föda som grisen konsumerat och smält. 131

Smidigare övergång från diande till fast föda -torrfoder före avvänjning En tänkbar modell för att underlätta smågrisens anpassning av mag-tarmkanalen till fast föda är att erbjuda grisarna torrfoder redan före avvänjning. Detta tillämpas också i praktiken, men i allmänhet är intaget av smågrisfoder lågt eller rent av försumbart före avvänjning. I tabell 1 redovisas foderkonsumtion och utveckling av levande vikt hos grisar i 464 kullar gruppindelade efter foderkonsumtion före avvänjning. Data är hämtade från institutionens gamla svinbesättning. Smågrisarna hade fri tillgång till torrfoder i automat placerad i smågrishörnan från 21 dagars ålder till avvänjning vid 35±3 dagar. Av tabellen framgår att torrfoderintaget före avvänjning varierade från i medeltal 50 g per gris (ca 4 g/dag) hos de 115 kullarna med lägst foderkonsumtion till i medeltal 1,2 kg per gris (ca 86 g/dag) hos de 114 kullarna med högst foderintag. Grisarna med högst foderintag före avvänjning hade också högst foderintag under perioden 5-9 veckor. Av tabellen framgår att grisarna i alla grupperna vägde lika mycket vid 3 veckors ålder. Vid avvänjningen var levande vikten hos grisarna med högst tidigt torrfoderintag något högre och vid 9 veckors ålder vägde dessa grisar 20% mer än grisarna med lägst tidigt foderintag. Det fanns alltså ett positivt samband mellan å ena sidan foderintag före avvänjningen och å andra sidan foderintag och tillväxt efter avvänjningen. Detta samband stöder uppfattningen att konsumtion av tillskottsfoder under diperioden underlättar avvänjningen, även om det inte är klarlagt vad som är orsak och verkan. Tabell 1. Tillväxt och foderkonsumtion efter avvänjning hos grisar grupperade efter konsumtion av torrfoder före avvänjning. Data från svinbesättningen vid Institutionen för husdjurens utfodring och vård, SLU. Foderkonsumtion per gris Obetydlig Låg Högre Högst före avvänjning (3-5v.) (0,05 kg) (0,18 kg) (0,40 kg) (1,2 kg) Antal kullar 115 117 118 114 Foderkonsumtion, kg/gris vecka 5-9 12,4 12,4 13,5 16,6 Levande vikt, kg vid 3 veckor 5,7 5,5 5,5 5,5 5 veckor 8,2 8,2 8,3 8,9 9 veckor 13,6 13,7 14,5 16,4 - mjölkersättning runt avvänjning En annan tänkbar modell för att underlätta omställningen till fast föda är att erbjuda smågrisarna mjölk eller mjölkersättning. Man skulle då utnyttja att smågrisen fortsatt får föda i en form som den under lång tid vant sig vid och är lätt att konsumera och smälta. Ett högt intag av näring från mjölk eller mjölkersättning bidrar till att bevara tarmepitelets funktion, och också förlänga anpassningsperioden till en ny utfodringssituation. Detta medför också att grisarna kan hinna längre i sin fysiologiska utveckling innan de blir helt hänvisade till torrfoder. Om tillskottsutfodring med mjölkersättning påbörjas före avvänjningen kan också ett ökat foderintag förväntas. I ett försök vid institutionen (Lindberg et al., 1997) undersöktes effekterna av mjölkersättning runt avvänjning på foderintag och tillväxt. Grisarna i det ena försöksledet fick fri tillgång till mjölkersättning (1,8 MJ omsättbar energi (OE)/l) från 2 veckors ålder, och erbjöds dessutom torrt smågrisfoder (12,2 MJ OE/kg). Grisarna i det andra försöksledet hade endast tillgång till smågrisfoder. Grisarna avvandes vid 5 veckors ålder och försöksutfodringen pågick fram till insättning i slaktsvinsstall vid 22 kg levande vikt. Resultaten redovisas i tabell 2. Förbrukningen av tillskottsfoder, alltså torrfoder och mjölkersättning, var låg före avvänjning. Torrfoderintaget före avvänjning var ungefär lika i de båda grupperna (0,6-0,7 kg per gris). Utöver detta konsumerade grisarna som fick mjölkersättning lika mycket mjölkersättning på energibasis. 132

Tabell 2. Foderförbrukning och levande vikt hos smågrisar med eller utan mjölkersättning som tillskottsfoder Behandling Kontroll Mjölk Signifikans Foderkonsumtion torrfoder, kg/gris 23,2 10,6 *** mjölkersättning, l/gris - 58,3 Tillväxt, kg/gris och dag 2-5 veckor 183 221 NS 5-9 veckor 364 440 * Ålder vid 22 kg, dagar 67 62 ** Efter avvänjning ökade torrfoderförbrukningen från vecka till vecka i båda försöksleden, dock mera i kontrollgruppen än i gruppen med tillgång till mjölkersättning. Konsumtionen av mjölkersättning ökade också kraftigt vid avvänjning, men därefter fram till vecka 9 var ökningen endast obetydlig. Det dagliga intaget av omsättbar energi under perioden 5-7 veckor var högre hos grisar som hade tillgång till mjölkersättning och torrfoder än hos grisar som bara fick torrfoder. Under perioden 7-9 veckor var det dagliga intaget fortfarande större men skillnaden var inte så markant. Grisar som fick mjölkersättning växte snabbare, signifikant snabbare efter avvänjning, och nådde slutvikten, 22 kg, 5 dagare tidigare. Eftersom de hade kortare uppfödningstid var deras totala förbrukning mätt som omsättbar energi lägre än kontrollgrisarnas (234 resp. 283 MJ/gris). Grisarna som hade fri tillgång till mjölkersättning klarade alltså avvänjningen bättre än grisar som bara hade tillgång till torrfoder. Frågan är varför de inte konsumerade mera mjölkersättning redan före avvänjning. Enligt Harrell et al. (1993) har diande smågrisar potential för betydligt högre foderintag än det suggan tillhandahåller i form av mjölk. Det kan vara så att digivningens mönster med små, ofta återkommande foderportioner hämmar smågrisarnas egna initiativ vad gäller fodersökande. Vatten Den gynnsamma effekten av mjölk på tarmepitelet hos smågrisar och på smågrisarnas foderintag och tillväxt är naturligtvis avhängig den nära anpassningen mellan egenskaper hos mjölkens komponenter och smågrisarnas digestionssystem. Sålunda har de i mjölken ingående näringsämnena hög smältbarhet och mjölkproteinet en fördelaktig aminosyrasammansättning. Men i mjölken finns också vatten som är absolut nödvändigt för allt liv. Vattentillsats till torrt smågrisfoder har påvisats bevara tarmepitelets struktur på samma sätt som mjölk (Deprez et al., 1987). Vidare upplevs blött foder som smakligare än torrt och accepteras lättare av grisarna. En del av denna effekt kan sannolikt tillskrivas en bättre vätskeförsörjning då smågrisarnas vattenkonsumtion via vattennippel ofta kan antas vara otillräcklig (Barber et al., 1989). Om vatten tillsätts fodret kan därför såväl förbättrat foderintag som förbättrad vätskeförsörjning förväntas. Att denna enkla åtgärd inte tillämpas allmänt förklaras troligen av att det är arbetskrävande och, inte minst, risken för försämrad foderhygien. I ett försök utfört senhösten-vintern 1998 var effekterna av att tillsätta vatten till smågrisarnas foder på foderförbrukning, tillväxt och diarréförekomst övervägande positiva (Neil & Johansson, 1999). Torrsubstanshalten i det uppblötta fodret var 34%. Vatteninblandningen gjordes dagligen och den färdiga blandningen förvarades i stalltemperatur. Smågrisarna utfodrades två gånger per dag, och undersökningen omfattade totalt 20 kullar. Smågrisar som fått blött foder hade högre foderintag, signifikant högre efter avvänjning, högre tillväxt under de två första veckorna efter avvänjning och lägre förekomst av avvänjningsdiarré (tabell 3). Dessutom var avvänjningsdiarrén lindrigare hos de blötutfodrade än hos de torrutfodrade grisarna. En delförklaring till de positiva effekterna, ökat foderintag och snabbare tillväxt, av vattentillsats till smågrisarnas foder är att stöpning av foder kan aktivera endogena enzymer i fodrets spannmålsdel (Selby et al., 1999). Dessa enzymer spjälkar komplexa kolhydrater i fodrets fiberdelar och gör dem därmed mera tillgängliga för grisen. Denna studie kompletteras f.n. med ytterligare en vinteromgång 133

och en sommaromgång eftersom de hygieniska riskerna kan befaras vara värre sommartid bl.a. med tanke på flugförekomst. Tabell 3. Foderkonsumtion, tillväxt och avvänjningsdiarré hos smågrisar utfodrade med torrt resp. uppblött foder. Behandling P-värde, effekt av Torrt Blött Behandling Kullstorlek Kullstorlek 10,0 9,7 Foderintag, g torrfoder/gris och dag 3 veckor avvänjning 22 32 NS NS Avvänjning -7 veckor 533 678 0,012 0,032 7-9 veckor 1010 1360 0,001 0,04 Tillväxt, g/gris och dag 3 veckor - avvänjning 210 211 NS 0,01 Avvänjning -7 veckor 230 297 0,02 0,06 7-9 veckor 491 494 NS NS Levande vikt vid 9 veckor, kg 20,1 21,5 0,09 Antal grisar med avvänjningsdiarré 43 28 0,039 Foderkomponenter Svinfoder är till övervägande del spannmålsbaserat och innehållet av kolhydrater är högt. Om diarréer ska förebyggas med hjälp av fodrets råvaror är det därför kolhydratfraktionen som i första hand är intressant. Bach Knudsen et al. (1991) har visat att tillförsel av fermenterbara kolhydrater i fodret stimulerar den mikrobiella aktiviteten i mag-tarmkanalen, varvid organiska syror produceras. I ett försök vid institutionen (Högberg et al., 2000) jämfördes ett kontrollfoder med fyra foder med olika innehåll av fiberfraktionen NSP (icke-stärkelse polysackarider). Försöket utfördes med tarmfistulerade grisar med en startvikt på 30 kg. Genom fisteln kan prover av tarminnehåll tas ut vid tunntarmens slut. Bland annat studerades den mikrobiella diversiteten av E. coli och förekomst av organiska syror i tarminnehållet. Diversiteten är ett mått på antalet stammar av E. coli, och en hög mikrobiell diversitet många stammar tyder på att tarmfloran är stabil vilket kan vara fördelaktigt för djuret om det utsätts för olika patogener. Foder med medelhögt till högt innehåll av NSP medförde en högre mikrobiell diversitet i tunntarmen. Det innebär att det via fodersammansättningen kan finnas möjligheter att förebygga tarmstörningar. Vidare tyder fördelningen av de individuella organiska syrorna i prov från tunntarmen på att kolhydratsammansättningen i fodret inverkar på vilka stammar av E. coli som dominerar. Det bör alltså vara möjligt att påverka tarmfloran med fodrets sammansättning, åtminstone hos grisar från 30 kg och uppåt. Motsvarande försök under smågrisperioden 3-9 veckors ålder med samma foderblandningar har genomförts och befinner sig för närvarande under analys. Slutsatser Utfodringsområdet erbjuder flera infallsvinklar för att förbättra smågrisarnas situation vid avvänjningen. Tänkbara åtgärder är sådana som ökar konsumtionen av tillskottsfoder före avvänjningen, att erbjuda smågrisarna mjölkersättning i samband med avvänjningen och att tillsätta vatten i smågrisfodret. Det finns möjligheter att via fodrets sammansättning stabilisera tarmfloran. Detta är ett spännande forskningsfält och här kan man förvänta ny och användbar kunskap inom den allra närmaste framtiden! Referenser Bach Knudsen, K.E., Jensen, B.B., Andersen, J.O. & Hansen, I. 1991. Gastrointestinal implications in pigs of wheat and oat fractions. 2. Microbial activity in the gastrointestinal tract. British Journal of Nutrition 65, 233-248. Barber, J., Brooks, P.H., & Carpenter, J.L. 1989. The effect of water delivery rate on the voluntary food intake, water use and performance of early-weaned piglets from 3 to 6 weeks of age. I: J.M. Forbes, M.A. Varley & T.L.J. Lawrence. The voluntary food intake of pigs. Occasional Publication No 13, British Society of Animal Production, 103-104. 134

Deprez, P., Deroose, P., Van den Hende, C., Muylle, E. & Oyaert, W. 1987. Liquid versus dry feeding in weaned piglets: The influence on small intestinal morphology. Journal of Veterinary Medicine B 34, 254-259. Harrell, R.J., Thomas, M.J. & Boyd, R.D. 1993. Limitations of sow milk yield on baby pig growth. Proceedings of the 1993 Cornell Nutrition Conference for Feed Manufacturers. Cornell University, Ithaca, USA, 156-164. Högberg, A., Melin, L., Mattsson, S., Lindberg, J. E. & Wallgren, P. 2000. Comparison between the ileocaecal and rectal microflora in pigs. Proceedings of the 8th Symposium on Digestive Physiology in Pigs, Uppsala 20-22 June, 2000. Jensen, P. 1993. Djurens beteende. LTs förlag, Stockholm. Lindberg, J.E.. Neil, M. & Cidh, M. 1997. Effect of ad libitum access to milk replacer to piglets on performance of piglets, slaughter pigs and sows. Proceedings of the British Society of Animal Science Winter Meeting, Scarborough, UK, 58. Neil, M. & Johansson, C. 1999. Water addition to piglet feed: effects on post-weaning growth and health. I: P.D. Cranwell (red.). Manipulating Pig Production VII. Australasian Pig Science Association, Werribee, Victoria, Australia, 128. Selby, E., Cadogan, D.J., Campbell, R.G. & Choct, M. The effect of steeping and enzyme supplementation on the performance of liquid-fed weaner pigs. I: P.D. Cranwell (red.). Manipulating Pig Production VII. Australasian Pig Science Association, Werribee, Victoria, Australia, 38. 135