GYMNASIET GRANKULLA SAMSKOLA

Världen om 30 år Ett steg mot det okända GYMNASIET GRANKULLA SAMSKOLA September 23, 2013 Författare: Theo Herold

Innehåll 1. Inledning... 3 2. Den arabiska våren... 4 3. Den europeiska konflikten... 5 3.1. Ett förändrat EU... 6 3.2. The Irish-British Union... 6 3.3. Skandinavien... 7 3.4. Konsekvenserna... 9 4. Resten av världen... 10 4.1. Asien... 10 4.2. Nord- och Sydamerika... 11 4.3. Afrika... 12 5. Avslutning... 12 Källhänvisningar anges som fotnoter 1

1. Inledning Världen, så som vi idag känner den, börjar nå sitt slut. Krig och den instabila ekonomin har börjat tära på den grund vårt samhälle är uppbyggt på, och bara radikala konsekvenser kan vara resultatet. USA förlorar sin ställning som toppnation i världen både ekonomiskt och rent politiskt. Kina växer fram. Den ledande första världen börjar allt mer att förlora sitt grepp om världen och hur den styrs och formas. De ledande orsakerna till att världen skakas om kommer att kunna spåras ända till Kol- och stålgemenskapen som grundades 1952 och händelser efter det. Instabiliteten i Afrika efter de imperialistiska staternas inflytande på dem, Japans och Kinas utveckling efter såväl första som andra världskriget samt efter USA:s inblandning i deras respektive inrikes- och utrikespolitik, Bosnienkriget och Jugoslaviens upplösning och kanske mest aktuellt; 9/11- attackerna. Vid sidan om dessa kriser har också den politiska makten tagit ett säte i skuggan medan ekonomin spelat en viktig del i hur utrikespolitiken sköts. Världsbanken, som gett lån till afrikanska stater, har länderna i järngrepp. Ingen märkbar ekonomisk stimulans sker i landet, vilket i sin tur leder till att de måste basera sina beslut på de tillgångar landet har. EUpolitiska frågor följer samma mönster, likaså USA. Fallet USA är dock kanske den viktigaste frågan. Med ofattbara skulder till sin största konkurrent, Kina, kommer landet förr eller senare att tvingas skära ned på utgifter, däribland militära utgifter. Kommer det att leda till att en annan nation växer fram som den största militärstaten? Kommer USA att luta mot utvecklingsland eller repar det sig snabbt och kommer återigen på benen, som det tidigare gjort? Hur kommer resten av världen att förhålla sig till detta? Frågor som dessa är definitivt aktuella. Kanske får vi svaren om bara några veckor, det vet ju ingen. Den kalla realiteten är dock att världen har ställt sig själv ett ultimatum; hur långt kommer vi att gå för att spara det vi i västvärlden har och hur långt kommer utmanarna att gå för att uppnå det de vill ha? Inte bara politiska frågor och politiska aktioner påverkar hur världen kommer att se ut. Växthuseffekten är mer än bara något som händer i en avlägsen framtid. Att världen går igenom en drastisk klimatförändring kommer högst sannolikt att ske under vår livstid. Hur skulle det påverka de politiska beslut varje nation tar? En global uppvärmning skulle kräva att vi tar andra åtgärder för att förhindra problemet, vilket i sin tur skulle leda till dyrare och krångligare metoder inom ekonomin som potentiellt skulle kunna försämra den. Allting kretsar runt oss och vi runt allting. Bara genom varje nations beslut kan vi forma världen, det svåra är dock att försöka förstå hur världen kommer att formas. En icke-trovärdig framtidsbild betyder inte att den inte skulle kunna hända, utan att sannolikheten är väldigt liten. Bara genom att följa med utvecklingen av vår värld kan vi verkligen få svaren på de tusentals frågor som rör sig kring vår framtid. 2

2. Den arabiska våren 12 En militär attack inleddes mot Syrien och dess regering i början av 2014 efter att den syriska regeringen använt sig av kemiska vapen på de syriska rebellerna. Bashar al-assad, Syriens president, förklarades efterlyst. Efter hetsiga debatter och protester för och emot, bestämde sig USA, med en majoritet av röster från EUländer för grönt ljus, för att stationera trupper i Aleppo. Aleppo, som inte var under den syriska regeringens kontroll, fungerade som en bra bas för de hjälpande styrkorna att organisera sig och planera attacker ifrån. Britterna, fransmännen, amerikanerna och turkarna gick alla med i den militära attacken. I och med deras styrka bestämde sig Ryssland för att avvakta med vapenhandlingen för att inte skapa försämrade relationer till USA eller något annat delaktigt land. Från Aleppo avancerade de attackerande styrkorna sakta men säkert ned mot Damaskus. Olika småslag förekom vid de olika städerna. Den syriska regeringen, med indirekt ekonomiskt stöd från Kina, försåg soldaterna med fina 2 vapen, som i slutändan ändå inte kunde mätas med den effektiva krigsföringen och de perfekta vapnen som de attackerande nationerna använde. Utdragna slag som väckte missnöje världen runt, likt USA:s inblandning i Vietnam, fick de attackerande länderna att öka på produktiviteten och trycka snabbare på mot Damaskus. I slutet av 2015 togs också Bashar al-assad till fånga. Han dömdes till döden. Syrien, med sitt demokratiliknande statsskick, tvingades inte ändra statsskick, men attacken betydde slutet för familjen al-assads styre (Bashar al-assad var sin egen pappas efterträdare som president i Syrien). För att upprätthålla lugnet i landet och hjälpa det komma tillbaka upp på fötter, upprättade EU-länderna och USA zoner i Syrien, likt Tyskland efter Potsdam-konferensen 1945. Bashar al-assad 1 De omkringliggande staterna i Mellanöstern förblev ett hot. De gillade inte de västerländska ockupationsstyrkorna i Syrien och började därför ta emot stöd från Ryssland och Kina. Dominoeffekten började nyanseras. Folk i de kringliggande staterna insåg att de också kunde bryta sig fria från sitt förtryckta statsskick. Detta togs också upp bland de attackerande länderna, där det diskuterades hur man borde behandla detta. De lovade rebelliska styrkor hjälp, som i sin tur ledde till att många regeringar gick med på kraven de allt större 1 http://en.wikipedia.org/wiki/bashar_al-assad 2 http://en.wikipedia.org/wiki/syria 3

rebellstyrkorna krävde. Inget större bröt ut, den arabiska våren började nå sommar, en ljusare tid där inbördeskrigen i de olika staterna började minska. Visserligen förekom det ännu ett längre tag strider i de olika länderna, men i och med Bashar al-assads fall och den syriska regeringens förlust, hade man upprättat lugn för en längre tid framåt. 3. Den europeiska konflikten I och med att EU hade upprättat zoner i Mellanöstern behövdes mera pengar för att underhålla dessa. Frågor kring hur zonerna finansiellt skulle skötas gick heta runt omkring i EU (USA hade redan lovat att satsa pengar i Mellanöstern fast de sakta men säkert började förlora inflytande p.g.a. sin försvagade ekonomi). Detta kom att leda till konflikter i EU. Idén var att vi har redan satsat så mycket resurser på vår operation i Mellanöstern, vi ser till att vi gör allting ordentligt. De ekonomiskt försvagade nationerna i EU fick se en minskad andel pengar strömma in till dem, och stödpaketen blev mindre hela tiden till förmån för primärt Syrien. Irland, Portugal, Spanien och Grekland visade sitt missnöje med den nya reformen, men förgäves. Försämrade relationer mellan länderna i EU ledde till en stor klyfta i hur de respektive länderna ville att EU skulle styras. Det var bara en tidsfråga innan det skulle smälla. I början av 2016 hölls ett stort EU-möte i Frankfurt på de missnöjda ländernas begäran som en form av protest emot EU. Efter flera dagars förhandling, bestämde sig de ekonomiskt icke-försvagade länderna att de ekonomiskt försvagade länderna skulle avsättas från EU. Det var en hård omröstning som onekligen smällde hårt på de utsatta länderna. De kvarlämnade EU-länderna fick massiv kritik världen runt, mest från USA, Kina och Ryssland. Inte heller i EU togs beslutet emot med öppna armar. Ett redan EU-hatande land som England började tvivla på EU:s välfärd och relationen mellan England och resten av EU försämrades märkbart. Frågor växte också i Norden om hur de nordiska länderna skulle förhålla sig till EU. Island och Schweiz började visa starkt intresse för EU-medlemskap och Turkiet tog återigen upp en intensiv jakt på EU-mandat, eftersom de ansåg att EU kunde vara lönsamt på flera olika sätt. Också runt omkring i EU började man märka att det var lönsamt att få in mera medlemsstater efter att ha förlorat en hel del. Både ekonomiskt starka nationer, så som Schweiz, samt geografiskt stora riken, så som Turkiet, kunde spela en stor roll för EU:s bild utåt. Man försökte bygga så bra relationer med dem som möjligt i hopp om att det skulle ge inflytande inom EU när de väl blivit en del av den Europeiska Unionen. Båda länderna var intresserade av att få komma med. I och med dessa länders försök att komma med, speciellt med Turkiets position som en buffertzon i Mellanöstern, var det flera länder som förespråkade en militärallians inom EU. Man hade insett att läget i världen var oroligt och att en allians skulle hjälpa alla att sova 4

bättre om nätterna. Man hade bestämt sig för att vänta ända tills Schweiz och Turkiet antingen kommit med i EU, eller dragit tillbaka sin ansökan om EU-medlemskap. 3.1. Ett förändrat EU 1 januari 2017 gick Schweiz och Turkiet med i EU. Schweiz hade utlovats mycket inom EU, och de själva insåg att relationerna mellan andra EU-länder skulle förbättras, vilket var viktigt. Turkiet hade redan länge ansökt om medlemskap, och hade alltså ett bra strategiskt utgångsläge. Också Norge och Island började diskutera om de borde ansöka. Intresset växte, speciellt nu när polerna i världen började skifta, med Kina på frammarsch. Visserligen hade EU smutsat ned sitt rykte med sina katastrofala beslut, men länder sökte trygghet och EU kunde förse dem med det. De utstötta länderna, Irland exkluderat, började ta emot ekonomiskt stöd av Kina och Ryssland både för att de behövde det och för att jävlas med EU. Kina såg hjälpen som ett bra sätt att irritera västvärlden och bygga kontakter för framtiden. Ryssland hade visserligen samma agenda, men kunde med saftiga räntor på lång sikt fiska upp en god summa. En hel del handelsavtal slöts mellan Kina och de utstötta länderna samt Ryssland och de utstötta länderna, i hopp om att verkligen sparka igång ekonomin igen. I själva EU hade separeringen tagit sin del av kakan. Relationerna mellan länderna nådde nya bottennivåer och länderna kunde inte lita på varandra sinsemellan. Pro-nordiska känslor började ta form i Norden och protester emot EU började allt mer äga rum. Inte bara pronordiska känslor heller, britterna var mer missnöjda än någonsin. 5 3.2. The Irish-British Union Federation Anglosaxiska och keltiska nationalister började framhäva kopplingen mellan de olika folken. De tyckte att både britter och irländare var ett och samma folk, i en tid av terror var en sammanslagning av de båda ett rekommenderat ideal. De extremt konservativa, vi-hatarbritterna -irländarna motsatte sig detta, men majoriteten började sakta men säkert skifta för att öppna förhandlingar med England. En folkomröstning i landet 1 januari 2018 visade att majoriteten ville försöka skapa en federationsstat, och den 4 mars 2018 inleddes förhandlingar i Belfast mellan de båda nationerna. Irländarna såg möjligheten som en chans att få sin ekonomi upp på fötter igen och fortsätta sin snabba tillväxt där den slutat, och samtidigt kunna försvara de båda länderna med hjälp av varandra. EU ställde ett ultimatum till England som garanterade dess avgång i EU om det startade en federationsstat med Irland. England, i sin tur, hotade med att dra ut sina soldater och förstöra sin upprättade zon i Mellanöstern. Spänningen mellan de båda aktörerna var mycket skrämmande, medan flera tidningar världen runt menade att t.o.m. militära

operationer kunde utbryta. Det brittiska folket hade redan accepterat att de inte var en del av EU, och England självt hade inte deltagit i några EU-politiska frågor. Det inledde en officiell bojkott i slutet av 2017 som ledde till att EU än en gång började samla mera röster som skulle få England att tvingas avgå. I juni 2018 i Bryssel beslöt sig EU för att förklara England fritt från EU, vilket många andra länder ansåg som ett gigantiskt slag mot EU. Det engelska folket jublade och förhandlingar med Irland inleddes. I december 2018 hade man kommit fram till hur allt skulle gå till väga, grundramen var nedtecknad. 1 januari 2018 utropades The Irish-British Union Federation, också kallad IBUF. Genast började IBUF att förhandla med USA, som nu insett att IBUF nästan kunde mätas med EU. Med två starka makter i Europa, insåg USA att det måste spela sina kort smart för att inte dras in i några onödiga konflikter. EU och IBUF talade illa om varandra, och relationerna mellan de båda var riktigt dåliga. 3.3. Skandinavien 3 Runt om i världen blev strävan efter ett större de jureland stort, men acceptansen för krig var liten. Nationalismen hade också tagit ett litet fotfäste och började påverka folk runt om i världen mer och mer. Efter IBUF:s skapande hade det blivit en slags boom att slå ihop sina de jure-riken till större riken eller federationer. EU-medlemsstater började också sakta men säkert bli trötta på att vara med i EU, vilket i sin tur exempelvis ledde till att Nordiska rådet verkligen började diskutera kring Gunnar Wetterberg 4 och hans skrift om att Nordiska Rådet borde fungera som en federationsstat. Nordiska Rådet, senare Skandinaviska Federationen 3 IBUF hade lovat att stöda Nordiska rådet och försökte aktivt få dem att lämna EU. Flera olika överenskommelser med IBUF skrevs under ifall de nordiska länderna skulle fortsätta med processen, däribland en icke officiell militär allians och garanterad handel sinsemellan om intresset var stort och någondera hade en produkt som hade stor efterfrågan i vardera landet. 3 http://en.wikipedia.org/wiki/file:location_nordic_council.svg 4 http://www.dn.se/debatt/de-fem-nordiska-landerna-bor-ga-ihop-i-en-ny-union/ 6

Liksom IBUF fick de nordiska länderna en uppmaning av EU att upplösa förhandlingarna som Nordiska Rådet utförde. EU hade börjat inse att rådet var ett hot och man ville förhindra att det skulle ske så som med England och Irland. Finland måste också beakta Ryssland i sitt beslut för att hålla relationen uppe så länge som möjligt. Ryssland hade börjat anta en isolationspolitik och bestämde sig därför för att låta Finland göra vad det ville vad gällde en federationsstat. I augusti 2018 hade Nordiska Rådet gjort ett handelsavtal som man skulle framföra till EU där tobak, alkohol, snus och andra tidigare förbjudna varor skulle få transporteras inom de nordiska länderna i hurudana mängder som helst och att alla dessa produkter också skulle få säljas utanför de respektive länderna. EU sköt genast ned idén, givetvis. Danmark, Sverige och Finland började då tala om en möjlig uppsägning från EU. Givetvis skulle folket ha något att säga i saken, men folket visste inte nödvändigtvis vad som var det bästa för landet, så en folkröstning var inte avgörande utan istället bara vägledande. I alla tre länderna röstade majoriteten emot EU, i hopp om att få lämna organisationen. De tre nordiska länderna tog upp saken inför EU och utan något större drama godkände EU de nordiska ländernas uppsägning av EU-medlemskapet. Tillräckligt med kaos hade uppstått i och med att England lämnat EU och att ett flertal länder tvingats lämna EU, så organisationen ställde inte några större krav vad gällde de nordiska länderna. Kvar i Schengen stannade dock alla tre. Liksom i IBUF inleddes nu förhandlingarna mellan de olika länderna. Man ville erhålla sitt eget land men ändå ha en federation. Man menade att varje land skulle existera självständigt, fast i den stora helheten var man en enda federation. Man möttes första gången i Köpenhamn på Nordiska rådets högkvarter, men nu var det inte bara ledamöter i Nordiska rådet som förhandlade. Komplikationer i de första förhandlingarna ledde till att en andra session ägde rum i Malmö. Malmöfördraget, underskrivet 1 januari 2019, lade upp grunderna för hur federationen skulle fungera vad gällde gränser, försäljning av varor m.m. Man kom överens att man skulle ta efter Finlands skolsystem, eftersom det visats vara effektivast. Gemensamma sportligor gjordes också på begäran av fansen. Malmöfördraget bestämde också med vem man skulle försöka handla och vem man skulle associera sig med. Med ett svagt USA låg det ett stort intresse i Asien, mestadels Kina och Japan. En namnlös gemensam valuta bestämdes det också över. 2 februari 2019 hölls det tredje mötet, igen i Malmö. Det andra Malmöfördraget skrevs under samma dag och en nordisk federation var ett faktum. Island, Norge, Danmark, Sverige och Finland gick alla med på kraven och villkoren. Dessutom kom alla autonoma delar, så som Färöarna, Åland och Grönland, givetvis också med. Man visste att alla nordiska länder inte hörde till Skandinavien, men namnet hade en sådan klang att det valdes som det officiella namnet för federationen. Alla länders regeringar förhandlade sinsemellan när det kom till frågor gällande federationen, medan Nordiska rådet fungerade som ett gemensamt 7

styrelseorgan i riket. Det betydde att mycket fokus lades på vem som valdes in i Nordiska rådet, eftersom rådet också skötte utrikespolitiken. 3.4. Konsekvenserna och reaktionerna världen runt De länder som tvingats lämna EU hade ingen märkvärdig utrikespolitik sinsemellan, men de alla förklarade sig neutrala. Med tre stora makter nu i Europa (EU, IBUF och Skandinavien) insåg de att ensamma var de för svaga att konkurrera med de tre stormakterna. De märkte också att både USA och Kina tagit ett steg bakåt från Europa p.g.a. alla komplikationer och allt kaos som uppstått i Europa. Också EU:s resurser måste skäras ned eftersom flera inflytelserika länder lämnade organisationen. Det betydde att länder i Mellanöstern måste prioriteras, vilket i sin tur betydde att ett flertal länder där fick minimalt eller inget stöd av EU. Det var heller inte i IBUF:s eller Skandinaviens intressen att upprätta ett förhållande med staterna i Mellanöstern. Kina och Skandinavien blev goda handelspartners i slutet av 2022 men inte något mer. USA och IBUF likaså, medan både Kina och USA båda självständigt förhandlade med IBUF och Skandinavien. EU förhöll sig neutralt till alla och kom överens med både Skandinavien och IBUF att ha öppna gränser och att Skandinaviens och IBUF:s medborgare hade nästan samma privilegier som en reguljär medborgare i EU. Att både IBUF och Skandinavien uppstått ledde också till att tidigare handelsförbindelser med andra länder måste återupptas och omförhandlas för nu var de nya federationerna inte enskilda länder. Det, i sin tur, ledde till att handeln i början gick trögt, vilket i sin tur sänkte jobbmängden när produktionen minskade osv. Dock, efter några år, började federationerna uppnå samma status som tidigare. FN hade inte kunnat hjälpa till i händelserna som inträffat. Inte för att det skulle ha behövts direkt, men dess icke-existerande involvering i allting som hände i Europa gjorde att FN förlorat anseende. Länder och folk världen runt började allt mer sätta sig emot FN. Till slut ansågs hela organisationen vara ett skämt med inget inflytande. Efter att flera länder valt att inte vara med i FN, upplöstes organisationen 2022. 8

2023 gick Kina förbi USA som den ledande ekonomiska makten i världen. USA hade länge segt haltat i fören, men 2022 var Kina officielt förbi. USA måste koncentrera sig på att bli av med de otroligt stora skulderna landet hade vilket betydde att det måste skära ned på flera av sina utgifter. Däribland måste militären skäras ned vilket gjorde att Kina år 2024 också hade en större stående armé. USA försökte p.g.a. detta förhandla så mycket som möjligt med EU, IBUF och Skandinavien i försök att sparka igång sin ekonomi igen. Denna gång upprepade inte historien sig, utan Kina fortsatte med stormsteg uppåt medan både Skandinavien och IBUF började närma sig USA. 2025 hade Skandinavien och IBUF passerat USA. 4. Resten av världen 4.1. Asien Världen hade förändrats. Asien blev stället att vara på. Kina fick pengar från de länder det gett lån åt, som USA och olika nationer i Afrika. Dess involvering i Europa gav det också dividender, eftersom dess handel kunde blomstra. Innovation och kvantitet blev Kinas nya motto. Kinas inflytande på kringliggande stater var stort och de alla började ta efter Kina. Det gällde dock inte för Sydkorea och Japan, som båda gillade de västerländska systemen och bestämde sig för att behålla sina västerländska seder och vanor. På grund av detta fick de mycket kritik från de olika asiatiska staterna, inte minst av Nordkorea vars självständighet var garanterad av Kina. Nordkorea, som med understöd av Kina lyckats bygga upp sitt land starkare än någonsin tidigare, var lika stängt som förut, men tillsammans med Kina kunde det föra en kraftigare utrikespolitk. Flera kontroversiella uttalanden gällande Japan och Sydkorea fick omvärlden att se ännu mera ned på dem. Nordkorea hade efter Arabiska Våren hållit sig lugnt och tyst, men 2025 vågade det börja tala igen när inget USA stod och knackade på dess dörr. Ett officiellt fredsavtal med Sydkorea efter Koreakriget hade inte skrivits under, så tekniskt sett var de ännu i krig. Efter otaliga hot emot både Japan och Sydkorea bestämde sig IBUF, Skandinavien och EU för att försöka bevara freden mellan de tre länderna, nu när FN inte fanns med i bilden mera. De garanterade också Japans och Sydkoreas självständighet, så utifall krig skulle bryta ut, var de alla med på att försvara de tre länderna. På papper såg det bra ut, och fungerade som ett ultimatum till Nordkorea som visste att det inte kunde ta sig an dem alla. Kina hade heller inte lovat att följa med Nordkorea i krig och speciellt krångligt skulle det ha blivit eftersom Kinat upprättat viktiga relationer med Skandinavien och IBUF. Efter en krånglig process skrev både Nord- och Sydkorea under ett fredsavtal 2030 som avslutade ett 80-årigt krig. Likt Kubakrisen var det än en gång risk för att det skulle smälla 9

riktigt ordentligt, eftersom Nordkorea pantade på kärnvapen. Till följd av detta gick Kina, Sydkorea, Japan, IBUF, EU och Skandinavien med i ett avtal där de avstod rätten att förklara krig emot varandra. Flera andra stater runt omkring Asien skrev också under avtalet, förutom Nordkorea som var övertygat att det var tillräckligt starkt att ta sig an alla. Utan Kinas tillit agerade det dock inte. 10 4.2. Nord- och Sydamerika USA hade redan länge lidit av sin försvagade ekonomi. Likt Ryssland började det alltmer utöva en form av isolationspolitik. Visserligen idkade det handel med Europa och andra delar av världen, men sin roll som världspolis hade det avstått. 2025, efter Nordkoreas kommentarer om Japan och Sydkorea, väntade världen på att USA skulle ställa sig i rampljuset och hantera situationen. När det inte hände, började USAs polisroll sakta tina bort. Det hade inrikesproblem med en konstant ökande arbetslöshet och en försvagad ekonomi. USA började allt mer att förhandla med både Kanada och Mexico samt andra länder som låg i närheten. USA och Brasilien började dela kunskap med varandra med förmåner åt båda. USA hade insett att det var tid att vända blad och svälja stoltheten. Visserligen ansågs det engelska språket vara världsspråket, medan amerikanska filmer fortfarande toppade i biografer i västvärlden. Dess inflytande hade minskat på en politisk nivå, men landet var fortfarande USA; ansågs än vara en central del i västvärlden. För att täppa till flera av de läckande hålen i det sjunkande amerikanska skeppet förhandlade USA med Ryssland om Alaska. USAs oljeresurser i Alaska hade torkat och området kunde säljas för en häftig summa till ett allt mer stabilt Ryssland. Flera byggnadsprojekt på USA:s fastland hade lett till att folk som bodde i Alaska skulle kunna garanteras en bostad eller ett hus, för efter djupare uträkningar hade man kommit underfund med att pengarna man skulle få från att sälja Alaska skulle vara större än priset för folket att bo gratis i en given tid på amerikanska fastlandet. 2032 började USA och Ryssland diskutera prissättning. Ryssland var intresserat av att få tillbaka Alaska, vilket skulle ge det inflytande i både Nord- och Sydamerika. Det var första gången Ryssland förhandlade utanför sin isolationspolitik. 2035 sålde USA officielt Alaska till Ryssland. Medborgarna i Alaska hade tid till 2040 att lämna Alaska och bosätta sig på fastlandet. Nu, 2043, 30 år senare, håller USA ännu på att klättra. Situationen har blivit bättre, men långsamt går det. Brasilien lyckades växa till sig markant under 2020- och 2030-talet. Tillsammans med Argentina började landet få stort inflytande i området. En växande ekonomi tog dem långt och försåg länderna med en förhöjd levandsstandard, även om skillnaden mellan de rikaste och de fattigaste ändå var stor. Liksom i Asien började mindre nationer i Sydamerika ta efter de stora gossarna, i det här fallet då primärt Brasilien. Tillsammans hade länderna upprättat

Mexico och Kanada påverkades inte så merkant. Definitivt var det en smäll när Kina passerade USA 2022 men varken Kanada eller Mexicos inrikes politik ändrades. Levnadsstandarden i vardera landet ändrades inte. 4.3. Afrika Ingen nation i Afrika hade riktigt vuxit fram. Skulder och konsekvenserna efter imperialismen präglade ännu kontinenten. Krig runt om i Afrika hade ägt rum, något som kallats den arabiskahösten när detta mestadels skedde i Tunisien och Libyen. Sydafrika hade sakta men säkert börjat komma på fötter med hjälp av Kinas utlånade pengar. Med västvärlden som modell hade Sydafrika börjat anta en allt mer västerländsk modell av landet i början av 2030. Man ville helt enkelt upprätta ett stabilt rike med omtanke om alla landets medborgare och det gjorde man genom att hedra Nelson Mandela och vad han slagits för. Inga länder hade riktigt lyckats räta på sig som på andra kontinenter. Med lånepengar från en mera omtänksam källa (till skillnad från världsbanken 5 ) började ett fåtal nationer sakta men säkert klättra uppåt, men processen var långsam och tradig. Europas inflytande på Afrika var kvarstående; organisationer som UNICEF och Röda korset fortsatte att existera och fungera som tidigare. I och med händelserna i Europa från 2000-talet till 2030-talet hade människor blivit mera givmilda efter att de olika länderna stabiliserat sig och donationer ökade, dock inte markant. 5. Avslutning Händelserna från och med 2013 till 2033 knåpade om världen och ändrade onekligen på hur framtiden för människan ser ut. Kina lyckades behålla sin roll som världsmakt och fortsätter bara att växa, medan USA i sin tur tagit ett steg bakåt. Krig lyckades man med att motarbeta, fast spänningar fanns hela tiden i luften. Flera länder insåg att för tillfället lönade det sig att ta hand om sitt land och sitt folk och att satsa på sin ekonomi. Att det eventuellt bryter ut något krig beror helt på hur världens alla länder sköter sin utrikespolitik, men med Koreakrigets fredsavtal hade världen en bra grund att jobba med och en värld där nästa generation skulle vilja leva. Avtalet var inte en garanterad fred i världen, för det är ett orealistiskt mål att uppnå, men det hjälpte hela processen genom att ge den en lyckospark och en bra grund att stå på och växa på. 5 http://en.wikipedia.org/wiki/world_bank#fairness_of_assistance_conditions 11