Remissvar över scenkonstpensionsutredningen (SOU 2009:50) från PTKs förhandlingsgrupp Svensk Scenkonst

Finansdepartementet 103 33 STOCKHOLM Remissvar över scenkonstpensionsutredningen (SOU 2009:50) från PTKs förhandlingsgrupp Svensk Scenkonst Sammanfattning Det finns starka skäl för att se över den nuvarande pensionsordningen på scenkonstinstitutionerna. Genom utredningen finns ett genomarbetat underlag för hur denna kan förändras. Men det finns också svagheter med utredarens förslag. För dansare och sångare, som av konstnärliga och fysiska skäl har lägre pensionsåldrar än de gängse på arbetsmarknaden, är utredningens förslag inte acceptabelt. Särskilt anmärkningsvärt är att utredaren inte lägger något förslag till lösning på den frågan om dansarnas och sångarnas pensioner efter 65 år. En fråga som är akut för en bred övergångsgeneration som omfattar de som nyligen lämnat sina anställningar men som ännu inte fyllt 65 år, de som uppnår pensionsåldern som dansare och sångare under tiden fram till en ny pensionsordning införs och de som kommer att omfattas av föreslagna övergångsregler fram till 2017. Utredningens förslag måste därför kompletteras med en garantiordning för dansare och sångare som innebär att pensionen inte sjunker efter 65 års ålder. Det finns ett konkret förslag till hur en sådan garanti kan utformas och det finns inte heller några ekonomiska hinder för att genomföra denna. Förslaget om att dansare och sångare även fortsättningsvis ska omfattas av en särskild statlig förordning tillstyrks. Dansarnas och sångarnas pensionsvillkor måste ses som ett kulturpolitiskt ansvarstagande och lämpar sig inte för kollektivavtalsreglering Däremot föreslås alternativa lösningar på flera punkter när det gäller innehållet i denna förordning. Förhandlingsgruppen delar uppfattningen om att pensionskapitalet fram till 65 års ålder ska kunna omfördelas så att en större andel kan tas ut inledningsvis för att stödja och underlätta en karriärväxling. Detta är dock inget skäl för att minska det sammantagna pensionskapitalet. Låga löner som ger låga pensioner är redan idag ett starkt ekonomiskt incitament för pensionerade dansare och sångare att bygga upp kompletterande arbetsinkomster. Men det ekonomiska stödet måste också utformas med hänsynstagande till dem som har svårt att få jobb efter att de lämnat scenen. Utredarens förslag innebär att rätten till omställningsersättning och efterlön fram till 65 års ålder helt bortfaller om man utnyttjar sin lagstadgade rätt att fortsätta att arbeta efter 44 respektive 53 år såvitt inte arbetsgivaren medger ett undantag. Det är tveksamt om utredarens förslag på denna punkt är förenlig med gällande lagstiftning. Den enda rimliga ordningen är att den enskilde alltid har rätt att få del av intjänade förmåner. Utredningen tar också upp frågan om stöd till karriärutveckling. Frågan har en särskild dimension för dansare där behovet av att utveckla och skapa en fast grund för ett karriärutveck-

2 lingscentra länge påtalats. En sådan verksamhet måste utformas så att det når alla professionella dansare oavsett om de arbetar mot dansinstitutioner, andra scenkonstinstitutioner, det fria danslivet, privatteatrar eller film/tv. Samtidigt har givetvis scenkonstinstitutionerna ett stort ansvar gentemot de dansare som deras verksamhet är helt beroende av, det gäller då både tillsvidareanställda och frilansanställda. När det gäller utredningens skiss till framtida kollektivavtalsreglering finns en positiv grundsyn på utredarens skiss men förhandlingsgruppen avstår ifrån att kommentera enskildheterna i förslaget. På vissa punkter görs dock några klarlägganden. Det första rör grundnivån i den avgiftsbestämda pensionsplanen. En höjning av denna från 4,3 till 4,5 % ska ses helt frikopplad från scenkonstpensionsutredningens förslag. Denna höjning borde ha varit beslutad och på plats redan 2008 och måste komma till stånd i god tid innan några diskussioner om en helt ny kollektivavtalsreglering kan påbörjas. Det andra är att förhandlingsgruppen är frågande inför utredarens förslag till en för alla institutioner och yrkesgrupper gemensam fond för förtida avgångar av konstnärliga skäl. Eventuella kollektiva lösningar ska utformas för berörda yrkesgrupper var för sig. Särskild uppmärksamhet bör ägnas musikområdet där åldersrelaterade problem kan kräva en flexibilitet vad gäller möjligheten till ett värdigt avslut på en karriär. Det tredje är en följd av att utredningens förslag medför stora kostnadsbesparingar för arbetsgivarna. För att skapa trygghet kring en radikal och genomgripande förändring av pensionsreglerna krävs att staten och arbetsgivarna gör tydliga utfästelser. Staten bör uttala att man inte avser att göra några andra indragningar av statliga anslag till följd av ändrade pensionsregler än de som krävs för att finansiera den nya förordningen för dansare och sångare. Arbetsgivarna bör utfästa sig att de premier som institutionerna betalar också efter övergången till ett nytt pensionssystem ska användas för pensioner, pensionsrelaterade ändamål eller andra anställningsförmåner och då i första hand för de grupper för vilka premierna erlagts. Bakgrund och utgångspunkter Pensionerna på de offentligt ägda scenkonstinstitutionerna har under många år varit ett sorgebarn. Tillkomsten av scenkonstpensionsutredningen välkomnades därför av de berörda fackliga organisationerna som samverkar inom PTKs förhandlingsgrupp Svensk Scenkonst, nedan kallad Förhandlingsgruppen. I Förhandlingsgruppen ingår Teaterförbundet, Sveriges yrkesmusikerförbund (Symf), Unionen, Akademikerförbunden (DIK m fl) och Ledarna. Svenska Musikerförbundet inom LO är adjungerad till gruppen. De fackliga organisationerna, och särskilt då Teaterförbundet och Symf som företrädare för dansare och sångare, har under mer än ett decennium arbetat och haft kontakter med regeringskansliet i syfte att lösa de problem som är förenade med pensionerna på scenkonstinstitutionerna. Mycket av arbetet har skett i nära samarbete med arbetsgivarmotparten Svensk Scenkonst. Man har gemensamt deltagit i och fört fram förslag till lösningar i de olika arbetsgrupper som under årens lopp har arbetat med frågan inom regeringskansliet. Pensionsproblematiken på detta område är mycket komplex. Ett första problem är, vilket Teaterförbundet och Symf lyfte fram redan i mitten av 1990-talet, att den nuvarande PISA-förordningen inte anpassades som en konsekvens av de ändringar som gjorts av det allmänna pensionssystemet. Detta har medfört att de

3 yrkesverksamma i konstnärliga yrken med lägre pensionsåldrar, särskilt dansare och sångare, riskerar kraftigt sänkta pensioner efter 65 år i takt med att det tidigare ATPsystemet fasas ut. Det andra är nivån på kompletterande avgiftsbestämda tjänstepensionen. Denna problematik tydliggjordes när parterna på det statliga området kom överens om ett nytt pensionsavtal PA 03 som utgör grunden också för PISA-förordningen. Avsättningarna till den avgiftsbestämda pensionen har sedan 2003 successivt höjts för att komma i nivå med PA 03, i den senaste avtalsrörelsen genom att de fackliga parterna avsatt en del av löneutrymmet, men de ligger fortfarande lägre än vad som gäller för statligt anställda. Ett tredje är att det fram till början av 2000-talet inte fanns något samband mellan de premier arbetsgivarna betalade till SPV och SPVs försäkringstekniskt beräknade premier. Genom en rad olika riksdags- och regeringsbeslut har institutionerna tillförts ökade anslag för att täcka de tillkommande kostnaderna för de försäkringstekniskt beräknade premierna men detta har skapat en rad administrativa problem och det har även ifrågasatts om dessa varit tillräckliga. Det fjärde är att övergången till individuellt beräknade försäkringstekniska premier blottlagt avgörande svagheter med den nuvarande PISA-förordningen. Den fungerar illa på en arbetsmarknad som kännetecknas av många visstidsanställningar och stor rörlighet. Det finns en rad exempel på visstidsanställda dansare, sångare, skådespelare och musiker som i det närmaste drabbats av ett yrkesförbud. Institutionerna kan behöva erlägga pensionspremier i storleksordningen 40-50 procent av lönen för frilansande skådespelare och upp till 100 procent för frilansande dansare utan att de individer som berörs får någon glädje av dessa höga pensionsavsättningar samtidigt som arbetsgivarna inte kunnat förutsäga sina pensionskostnader. Sammantaget finns således starka skäl för att se över den nuvarande pensionsordningen på scenkonstinstitutionerna. Genom utredningen finns nu också ett genomarbetat underlag för hur detta kan förändras. Men det finns också svagheter med utredarens förslag. För dansare och sångare, som av konstnärliga och fysiska skäl har lägre pensionsåldrar än de gängse på arbetsmarknaden, är utredningens förslag inte acceptabelt. Utredningen har inriktat sig på att lösa problemen utifrån ett arbetsgivare och pensionsadministrativt perspektiv. De yrkesverksamma och deras behov har kommit i skymundan. I det sammanhanget är det olyckligt att den fackliga experten till utredningen kom med i arbetet nästan ett halvår efter övriga experter samt att experterna inte gavs tillfälle att avge egna särskilda yttranden. Förhandlingsgruppen menar att den nödvändiga övergången till en ny pensionsordning måste utformas med följande utgångspunkter. Alla anställda, oavsett pensionsålder och anställningsform, ska tillförsäkras en pensionsnivå efter 65 år som minst motsvarar den som är gängse på arbetsmarknaden. Dansare och sångare som av kulturpolitiska skäl har en lägre pensionsålder ska ha en omställningsersättning/pension fram till 65 år av nuvarande omfattning samtidigt som de också måste finnas trygghet i att pensionen inte sjunker efter 65 års ålder. De premier som institutionerna idag erlägger för pensioner ska också efter en övergång till ett nytt pensionssystem användas för pensioner, pensionsrelaterade ändamål eller andra anställningsförmåner och då i första hand för de grupper för vilka premierna erlagts.

4 Remissvaret är disponerat så att först behandlas frågan om dansarnas och sångarnas pensioner efter 65 år, därefter utredningens förslag till en ny statlig förordning för dansare och sångare, sedan behovet av stöd till karriärutveckling och slutligen utredarens skiss till ett nytt kollektivavtal. Dansares och sångares pensioner efter 65 år Att arbeta som dansare och sångare har aldrig varit ett höglöneyrke. Lönerna är låga inte minst i ett internationellt perspektiv. En pluspost har varit en tjänstepension fram till 65 års ålder. Denna har gett en grundläggande ekonomisk trygghet när man av fysiska och konstnärliga skäl lämnar sina anställningar vid en tidigare tidpunkt än den gängse på arbetsmarknaden. I denna har tidigare ingått en garanti för att pensionen inte sjunker vid 65 års ålder när tjänstepensionen ersätts med ordinarie ålderspension. En garanti som man inte behövt ta i anspråk om man fram till 65 år har haft kompletterande arbetsinkomster. Men det finns också de som av fysiska och andra skäl inte har haft denna möjlighet eller haft begränsade kompletterande arbetsinkomster. När garantin togs bort i början av 1990-talet gällde fortfarande det gamla ATP-systemet. Ingen hade hört talas om den så kallade livsinkomstprincipen som skulle komma att ligga till grund för det nya allmänna pensionssystemet. Med detta förändrades förutsättningarna radikalt. Den som inte har rejäla kompletterande inkomster riskerar nu en kraftigt sänkt pension vid 65 års ålder. Frågan om dansarnas och sångarnas pensioner efter 65 år har därigenom sedan slutet av 1990- talet varit föremål för beredningen inom regeringskansliet och har också återkommande behandlats av riksdagens kulturutskott. Under sin tid i riksdagen var bland andra nuvarande kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth starkt engagerad. I en fråga i mars 2005 till dåvarande kulturministern Leif Pagrotsky om dansarnas och sångarnas pensioner sade Lena Adelsohn Liljeroth: Oron är minst sagt stark hos dem som, av konstnärliga skäl, fått gå i pension mellan 41 och 55 års ålder. Fram till 65 års ålder får de ut 65 procent av sin tidigare lön, men efter fyllda 65 år sjunker pensionerna rejält. De har inga normala livslöner att falla tillbaka på och få av dem kommer att kunna leva på sin framtida pension. Lönerna har tidigare hållits nere med argumentet att de fast anställda scenkonstnärerna, till skillnad från frilansande kolleger, trots allt hade en trygg pension. 1991 förändrades dessa villkor. Problemet ligger uppenbarligen i bristande kommunikation mellan kultur- och finansdepartementen, trots att det inte handlar om mer än drygt 300 personer. I mars 2007 svarade Lena Adelsohn Liljeroth, som kulturminister, på en fråga från kulturutskottets ordförande Siv Holma om dansares och sångares pensioner. I det skriftliga svaret står att målsättningen är att åstadkomma en helhetslösning inom nuvarande kostnadsramar. Kulturutskottet genomförde under 2008 en omfattande kartläggning av pensionsproblemen på scenkonstens område. I rapporten Uppföljning av pensionsvillkoret inom scenkonstområdet (2008/2009:RFRI) som kulturutskottet lade fram hösten 2008 intar frågan om dansarnas och sångarnas pensioner efter 65 år en framträdande roll och det finns en förväntan om att frågan kommer att lösas inom ramen för den pågående scenkonstpensionsutredningen.

5 Kulturutskottets rapport kom när utredningens direktiv redan förelåg. I direktivet tecknas bakgrunden till utredningsuppdraget där man bland annat pekar på att de senaste årens förändringar av det allmänna pensionssystemet medfört att pensionen efter 65 år för grupper med lägre pensionsåldrar riskerar att bli mycket låg och att det framförts förslag om att införa någon form av garanti för nivån på den sammanlagda pensionen efter 65 års ålder i förhållande till pensionsnivån före denna ålder. Mot denna bakgrund är det synnerligen anmärkningsvärt att utredaren inte lägger något förslag till lösning på den fråga som under mer än tio år varit i centrum för diskussionerna kring pensionerna på scenkonstområdet och på vilken det är helt nödvändigt att finna en lösning i anslutning till övriga förändringar av pensionsordningen. Den väg utredaren anvisar för att hantera detta är en så kallad ex gratia-ordning för särskilt ömmande fall. Den innebär att den enskilde ska kunna vända sig till en nämnd vid Statens Pensionsverk som ska pröva om den enskilde drabbas orimligt hårt av den slopade garantiordningen. Vi ser inte detta som en lösning. Det är ett ovärdigt sätt att behandla en liten grupp högt kvalificerade dansare och sångare som i hård konkurrens med andra vigt sina bästa år till den svenska scenkonsten. Diskussionerna kring denna fråga har försvårats av bristen på faktaunderlag. Det har saknats säkra uppgifter om i vilken utsträckning pensionerade dansare och sångare arbetar efter att de lämnat sina anställningar och vilka inkomster de har från sådana arbeten. På den punkten har utredningen genomfört en förtjänstfull kartläggning. Genom den undersökning som SCB genomfört på uppdrag av utredningen om pensionerade dansares och sångares inkomster år 2007 finns nu ett sådant underlag. Undersökningen, som redovisas i utredningens avsnitt 4.2.5, bekräftar i allt väsentligt den ovan beskrivna problembilden. En stor grupp, särskilt sångare, saknar helt kompletterande arbetsinkomster. Av dem som har kompletterande inkomster ligger dessa för flertalet på en så låg nivå att tillkommande pensionsavsättningar inte räcker för att lyfta pensionsnivån efter 65 års ålder till en rimlig nivå. I bilaga 1 till detta remissvar redovisas beräkningar av pensionen efter 65 år för dansare och sångare som försäkringsexperter på PTK gjort på grundval av de faktaunderlag som finns i utredningen. Dessa visar att också för de dansare och sångare som har andra arbetsinkomster vid sidan av pensionen så har dessa en begränsad effekt på pensionen efter 65 år. Pensionen kommer att inklusive tjänste/avtalspension ligga på runt 50 procent av den tidigare slutlönen som dansare eller sångare (även om det också finns en mindre grupp som har höga kompletterande inkomster och därigenom också en bra pension efter 65 år). Normalt bör enbart den lagstadgade allmänna pensionen ge 50 procent och tillsammans med tjänste/avtalspensionen innebära en pension på runt 65-70 procent av slutlönen. Dessa siffror bygger på uppgifter för år 2007. En berättigad fråga är om dessa är representativa också för kommande år. Givetvis skulle ökade arbetsinkomster förbättra pensionerna efter 65 år. För detta krävs dock kraftigt höjda inkomster, i synnerhet för sångarna, för att detta på något avgörande sätt skulle förändra de pensionsnivåer som framkommer genom SCBs kartläggning. I utredningen framhålls att de föreslagna nya kollektivavtalade pensionsavsättningarna för dansare och sångare kommer att förbättra pensionen efter 65 år. Detta är dock något som får effekter först långt fram i tiden. Andra beräkningar som gjorts av PTK pekar på att om utredningens förslag genomförs så kan en dansare som anställs vid 20 års ålder år 2012 räkna med

6 en hygglig ålderspension när hon eller han 2057 blir 65 år. Detta löser emellertid inte problemen för en idag 40-årig dansare eller för en 50-årig sångare som drabbats av förändringarna av det allmänna pensionssystemet som de inte kunnat förutse och som idag har ett obefintligt stöd för omställning. Problemen är således särskilt akuta för en stor övergångsgeneration som omfattar de som lämnat sina anställningar men som ännu inte fyllt 65 år, de som uppnår pensionsåldern som dansare och sångare under tiden fram till att den nuvarande PISA-förordningen föreslås bli avskaffad år 2012 och de som föreslås omfattas av de föreslagna övergångsreglerna fram till år 2016. Utredningens förslag kan mot denna bakgrund inte ligga till grund för en omläggning av pensionsreglerna utan att man samtidigt löser frågorna om dansarnas och sångarnas pensioner efter 65 år. Det måste skapas en trygghet för att dansare och sångare som lämnar sina anställningar vid nuvarande pensionsåldrar tillförsäkras en rimlig ekonomisk standard även som ålderspensionärer. Ett intresse som är gemensamt för de anställda och berörda institutionerna. Teaterförbundet och Symf lämnade redan 2005, tillsammans med Svensk Scenkonst, ett förslag till regeringskansliet om en garantiordning som innebär att dansare och sångare som lämnar sina anställningar vid nuvarande pensionsåldrar har en garanti för att pensionen inte sjunker efter 65 år. I förslaget ingick även att stödja karriärbreddning och yrkesväxling genom att omfördela det pensionskapital som individen tjänat så att en större andel kan tas ut i anslutning till att man lämnar sin anställning för att finansiera en omställning i kombination med andra stödinsatser som utformas utifrån respektive yrkesgrupps förutsättningar och behov. Garantiordningen föreslogs bli finansierad genom en samordning av utgående pensioner med arbetsinkomster fram till 65 års ålder. En sådan samordning bygger på en solidaritetsprincip inom berörda yrkesgrupper och skulle inte innebära ökade kostnader vare sig för staten eller berörda institutioner. Samordningen skulle utformas och anpassas till behovet av en förstärkt finansiering. Den modell som skisserades byggde på att samordningen påbörjas efter en omställningsperiod på fem år, att det fanns ett fribelopp och att det därutöver skulle ske en nedräkning av pensionen med en viss andel av arbetsinkomsten. Förhandlingsgruppen menar att en sådan garantiordning kan och bör byggas in i utredningens förslag till en ny statlig förordning om omställningsförmåner för vissa dansare och sångare. De delar av förslaget om garantiordning som handlar om omfördelning av pensionskapitalet och stöd till karriärväxling ingår redan i utredningens förslag även om utredaren föreslår en delvis annan utformning. Den tillkommande delen handlar om garantiordningen efter 65 år. Också den delen bör kunna administreras av SPV som redan hanterar likartade garantiordningar för bland annat riksdagsledamöter och statliga chefer. När det gäller kostnaderna för en sådan garantiordning bör beaktas att utredaren räknar med att den föreslagna modellen för att finansiera den föreslagna omställningsförordningen inledningsvis kommer att innebära en betydande överfinansiering samtidigt som behovet av en garantiordning successivt kommer att minska till följd av både aktiva insatser för karriärväxling och genom att högre kollektivavtalade pensionsavsättningar efterhand kommer att förstärka pensionen för dansare och sångare efter 65 års ålder. Överhuvudtaget är det svårt att se att det skulle finnas några ekonomiska motiv för att avstå ifrån att genomföra förslaget om en garantiordning. Sammantaget medför utredarens förslag kraftigt sänkta pensionskostnader för institutioner. Förslaget till finansieringen av en garantiordning är utformat så att det så långt möjligt ska vara kostnadsneutralt i förhållande till nuva-

7 rande ordning. Men även om man skulle avstå från att finansiera garantiordning genom den ovan föreslagna samordningen finns inga ekonomiska hinder för att med kulturministerns ord finna en helhetslösning inom nuvarande kostnadsramar. För att uppskatta kostnaderna för en sådan garantiordning finns i bilaga 1 ett räkneexempel. Räkneexemplet gäller dansare som är födda mellan 1951 och 1975 och sångare som är födda mellan 1947 och 1965. Därigenom omfattas dansare som avgått eller har rätt att avgå med pension 2002-2016 och sångare som har avgått eller har rätt att avgå med pension 1999-2016. Dessa beräkningar pekar på att när garantiordningen blir aktuell för de första sångarna år 2012 så kan kostnaden uppskattas till 0,3 miljoner kronor. År 2016, när det första dansarna kommer med, uppskattas kostnaden till 1,8 miljoner kronor. Den beräknade kostnaden stiger sedan sakta och når sin högsta nivå år 2039 då den årliga kostnaden kan uppskattas till ca 12 miljoner kronor. Därefter sjunker de år för år för att fasas ut år 2063. Sammantaget visar detta räkneexempel dels att kostnaderna för garantiordningen är mycket måttliga, dels att de utan problem inryms inom befintliga kostnadsramar och dels att periodiseringen av kostnaderna sammanfaller med att utrymme skapas inom ramen för ett nytt pensionssystem. Förordningen om omställningsförmåner för dansare och sångare samt intjänade pensionsrätter enligt PISA-förordningen Utredningens förslag innebär att dansarna och sångarna även fortsättningsvis ska omfattas av en särskild statlig förordning och att den ska administreras och betalas ut av SPV. Detta ligger i linje med det förslag som Teaterförbundet, Symf och Svensk Scenkonst tidigare fört fram i vad som då beskrevs som en mini-pisa. Utredaren motiverar sitt förslag med de mycket speciella förutsättningar som råder för dansare och sångare som i regel avslutar sina karriärer långt innan de kan ta ut allmän pension och att liknande behov inte finns på andra delar av arbetsmarknaden. Förhandlingsgruppen anser i likhet med utredningen att dansarnas och sångarnas pensionsvillkor måste ses som ett kulturpolitiskt ansvarstagande och att den inte lämpar sig för kollektivavtalsreglering. Det medför också att det är naturligt att den nya förordningen till skillnad från den nuvarande PISAförordningen faller inom Kulturdepartementets ansvarsområde. Förhandlingsgruppen tillstyrker också den modell för att finansiera den nya förordningen som utredningen föreslår. Det är en elegant lösning som minimerar de problem som idag föreligger med att pensionssystemets utformning påverkar institutionernas repertoar och anställningsbeslut. Däremot föreslår förhandlingsgruppen alternativa lösningar på flera punkter när det gäller innehållet i den föreslagna förordningen. Utredningens förslag innebär att den nuvarande förmånsbestämda pensionen fram till 65 år ersätts med en kombination av omställningsersättning och efterlön. Sammantaget innebär det en kraftig minskning av det samlade pensionskapitalet fram till 65 års ålder. För dansare innebär den en minskning av pensionskapitalet med 1/3 och för sångare med 1/4. I viss mån kompenseras detta av de föreslagna höjda pensionsavsättningarna under tiden som dansare och sångare ges en högre pension efter 65 år. Det har dock betydelse i första hand för nyanställda unga dansare och sångare. För de dansare som går in i den nya ordningen och som är

8 födda 1976 har det mycket begränsad effekt liksom för sångare som går in i den nya ordningen och är födda 1965. Som framgått ovan delar förhandlingsgruppen uppfattningen om att pensionskapitalet fram till 65 års ålder ska kunna omfördelas så att en större andel kan tas ut inledningsvis för att stödja och underlätta en karriärväxling. Detta är dock inget skäl för att minska det sammantagna pensionskapitalet. Utredaren motiverar den låga nivån på efterlönen med att en högre nivå skulle motverka den så kallade arbetslinjen. Arbetslinjen får därigenom karaktären av ett bestraffningssystem. Vi delar inte den synen på arbetslinjen. Arbetslinjen bör uppfattas och utformas som ett stöd för den enskilde att få en kompletterande arbetsinkomst som både ger ekonomiskt utbyte och ett meningsfullt arbete. Låga löner som ger låga pensioner är redan idag ett starkt ekonomiskt incitament för pensionerade dansare och sångare att bygga upp kompletterande arbetsinkomster. Men det ekonomiska stödet måste också utformas med hänsynstagande till dem som har svårt att få jobb efter att de lämnar teatern. Det gäller dansare, med dubbla diskbråck och trasiga fötter, som vigt hela sitt liv åt att stå på scenen och slita på sina kroppar. Såväl friska som halvskadade. Det handlar också om hindren för en 55-årig sångare, med ett CV som enbart handlar om operasång, att komma ut i arbetslivet och snabbt få ett nytt jobb. Förhandlingsgruppen är också kritiska mot delar av den tekniska utformningen av den nya förordningen. I utredningen pekas med all rätt på de stora problem som följer av så kallade antastbara pensionsförmåner, det vill säga att rätten till intjänade pensionsförmåner bortfaller om man inte uppfyller vissa krav. Pensionen före 65 år enligt den nuvarande PISA-förordningen är ett tydligt exempel på de negativa följderna av en antastbar förmån. Men också utredningens förslag till omställningsersättning och efterlön blir i praktiken en antastbar förmån. Rätten till omställningsersättning/efterlön är liksom den nuvarande förmånsbestämda pensionen före 65 års ålder kopplad till att individen har en anställning vid en institution som omfattas av förordningen när rätten till omställningsersättning/efterlön inträder. För dansare mellan 39 och 44 års ålder och för sångare mellan 48 och 53 års ålder. Ett undantag finns för sångare med långtidskontrakt. Konstruktionen är dock sådan att en sångare genom långtidskontrakt aldrig kan få full omställningsersättning/efterlön. Även om man arbetat i 16 år kan man enligt förslaget endast erhålla halv omställningsersättning/efterlön. Detta framstår som en ren diskriminering utifrån anställningsform. Uppseendeväckande är också att rätten till omställningsersättning och efterlön fram till 65 års ålder helt bortfaller om man utnyttjar sin lagstadgade rätt att fortsätta att arbeta efter 44 respektive 53 år; såvitt inte arbetsgivaren medger ett undantag. Med hänsyn till det stora ekonomiska värde som ligger i denna förmån för den enskilde innebär detta i praktiken att man bakvägen inför en form av avgångsskyldighet för dansare och sångare som ersätter den avgångsskyldighet som riksdagen tidigare förbjudit. Förhandlingsgruppen ifrågasätter om utredarens förslag på dessa punkter är förenlig med gällande lagstiftning. Denna fråga belyses närmare i bilaga 2. Under alla förhållanden bör utre-

9 darens förslag om att på olika sätt göra den föreslagna omställningsersättningen/efterlönen till en ny form av antastbar förmån avvisas. Den enda rimliga ordningen är att den enskilde alltid har rätt att få del av intjänade förmåner. De förslag till förändringar som föreslås ovan innebär till viss del ökade kostnader för den nya förordningen. Dessa ryms dock inom de tillgängliga kostnadsramarna. Enligt utredningens beräkningar uppgår institutionernas nuvarande pensionskostnader för dansare till 16 013 kr/mån och för sångare till 10 761 kr/mån. Genom utredningens förslag till ny pensionsordning sjunker dessa till 11 996 kr/mån för dansare och 8 595 kr/mån för sångare. Det finns således en god marginal för att rätta till de punkter som tagits upp ovan också med hänsyn taget till de förslag om garantiordning som behandlades i föregående avsnitt. Förhandlingsgruppen vill i detta sammanhang även ta upp en jämställdhetsproblematik som med utredarens förslag oförändrat förs över från den nuvarande PISA-förordningen till den nya förordningen om omställningsersättning och efterlön. Den föreslagna omställningsersättningen/efterlönen grundas liksom nuvarande PISA-pension på ett underlag som grundas på den pensionsgrundande lönen fem år före avgångsåret. Förutsättningarna för dansaryrket innebär att det är vanligt att kvinnliga dansare skjuter upp sitt barnafödande till den senare delen av sin yrkeskarriär. Det medför att kvinnliga dansare vid beräkningen av underlaget för omställningsersättningen/efterlönen riskerar att inte kunna räkna in de rörliga tillägg, bland annat OB och föreställningsersättningar, som normalt ingår i tjänsten och som ligger i storleksordningen 20-40 000 kr/år. Vid utformningen av den nya förordningen bör detta på lämpligt sätt beaktas så att kvinnliga dansare inte diskrimineras i förhållande till manliga dansare. I utredningen läggs också förslag om hur man ska behandla intjänade pensionsrätter enligt PISA-förordningen. Detta gäller förutom dansare och sångare också övriga yrken med lägre pensionsålder än 65 år, det vill säga främst skådespelare, regissörer och musiker. Förhandlingsgruppen anser i likhet med utredningen att det är självklart att staten vid ett eventuellt avskaffande av PISA-förordningen ska fullgöra sina förpliktelser mot dem som innehar eller har innehaft en anställning som omfattas av denna. Utredningen föreslår att detta ska ske i form av så kallade övergångsfribrev. Vid utformningen av dessa har utredningen emellertid räknat ner dessa med hänsyn till att vissa inte utnyttjar dessa från pensionsåldern eller att de inte kvarstår i sina anställningar till pensionsåldern. Att på detta sätt ta hänsyn till nyttjandegraden av en pensionsförmån vid beräkningen av fribrevet är enligt förhandlingsgruppen mycket tveksamt. Så görs inte i andra sammanhang när man avlöser olika former av tidigare pensionsåldrar. En förutsättning för att få del av övergångsfribreven är att berörda individer har en anställning under minst 30 dagar under både 2011 och 2012. Det kan synas som en generöst utformad regel men innebär i praktiken att många frilansanställda med återkommande men oregelbundna anställningar vid scenkonstinstitutionerna går miste om möjligheten att få del av övergångsfribreven samtidigt som de blir helt beroende av att arbetsgivaren erbjuder dem anställningar under båda åren. Stöd till karriärutveckling I anslutning till utredningens förslag rörande dansare och sångare tar utredningen även upp frågan om stöd till karriärutveckling. Utredningen går inte närmare in på dessa frågor utan överlåter detta till kollektivavtalsparterna.

10 Frågor som rör karriärbreddning, karriärutveckling och karriärväxling är frågor som har aktualitet för alla konstnärliga yrken. Förutsättningarna skiljer sig dock mycket mellan olika yrkesområden varför de här diskuteras och behandlas var för sig. När det gäller dansare har dessa frågor en särskild dimension genom dansarnas i regel korta yrkeskarriärer. Även om det är önskvärt att dansare ska kunna arbeta och utvecklas i sitt yrke så länge som möjligt och att förutsättningarna varierar för olika individer är det uppenbart att det finns ett starkt behov av stöd till karriärutveckling. Detta behov gäller generellt för alla dansare och är inte knutet till om de arbetar mot dansinstitutioner, andra scenkonstinstitutioner, det fria danslivet, privatteater eller film/tv. Samtidigt har givetvis scenkonstinstitutionerna ett stort ansvar gentemot de dansare som deras verksamhet är helt beroende av, det gäller då både tillsvidareanställda och frilansanställda. Behovet av att utveckla och skapa en fast grund för ett stöd till dansarnas karriärutveckling har länge påtalats. Det finns också goda exempel från andra länder på hur detta kan utformas. Med stöd av bland annat dessa erfarenheter har inom Dansalliansen diskuterats och utvecklats en modell för hur ett centra för dansares karriärutveckling skulle kunna utformas. Ett utvecklingsarbete som skett i nära samarbete med Trygghetsrådet TRS. För att få till stånd ett sådant karriärutvecklingscentra krävs ett ekonomiskt tillskott till Dansalliansen. En sådan verksamhet kan inte finansieras inom ramen för Dansalliansens ordinarie budget. Genom utredningens förslag frigörs ett betydande ekonomiskt utrymme för scenkonstinstitutionerna. En del av detta utrymme bör kunna kanaliseras till att stödja ett karriärutvecklingscentra för dansare. Som framgått ovan måste dock ett sådant centra få ett bredare uppdrag än att arbeta mot dansare som är yrkesverksamma mot scenkonstinstitutionerna. Det synes inte realistiskt att arbetsgivarna inom det fria danslivet eller andra arbetsgivare som anställer dansare kommer att kunna ge något mer omfattande ekonomiskt bidrag till ett sådant centra. Det är därför nödvändigt att staten ger ett riktat ekonomiskt bidrag så att verksamheten kan nå ut till och omfatta alla professionellt yrkesverksamma dansare. En väl fungerande karriärutveckling och omställning för dansare innebär bland annat en minskad belastning på arbetsmarknadspolitiken och arbetslöshetsförsäkringen varför ett sådant statligt stöd skulle kunna finansieras genom en omfördelning av arbetsmarknadsmedel. Vad gäller sångare är förutsättningarna för att genom karriärväxling påverka den framtida pensionen på många sätt annorlunda än för dansare. Möjligheterna att vid 52-55 års ålder helt skifta karriär är begränsade samtidigt som framtida arbetsinkomster har en begränsad effekt för pensionsintjänandet. Utformningen av pensionsreglerna under den yrkesaktiva tiden som sångare har därigenom en avgörande betydelse för den framtida ålderspensionen. Men också för sångare är det givetvis angeläget att ge ett stöd både för att använda sin kompetens som sångare i ett bredare sammanhang och för olika former av kompletterande försörjning. I det sammanhanget har TRS en viktig roll. För skådespelare, regissörer och musiker innebär utredningens förslag att de lägre pensionsåldrarna inom den nuvarande PISA-förordningen helt avvecklas. Detta kommer att medföra ett ökat behov av stöd på individuell basis för personer som av olika skäl har behov av att skifta yrkesinriktning. Det innebär att Trygghetsrådet TRS får en ökad betydelse för dessa yrkesgrupper samtidigt som det också förstärker Musikalliansens och Teateralliansens roll vad gäller kompetensutveckling. Det finns även anledning att peka på att en avveckling av PISA-förordningen kommer att påverka TRS möjligheter att stödja de yrkesgrupper som idag har en lägre pensionsålder. TRS

11 kan idag vid uppsägningar på institutionerna gå in och betala pensionspremier för att upprätthålla pensionsrätterna för konstnärliga yrken med lägre pensionsåldrar. Detta kommer att upphöra 2012 som en konsekvens av utredningens förslag. Det understryker ytterligare vikten av att utveckla andra former av stöd för de konstnärliga yrkesgrupperna. Förhandlingsgruppen vill när det gäller frågorna kring karriärutveckling även hänvisa till de remissvar som lämnas över utredningen från Dansalliansen, Teateralliansen och Trygghetsrådet TRS. Utredningens skiss till kollektivavtalsreglering Utredarens förslag innebär att den nuvarande PISA-förordningen avvecklas och de delar som inte regleras i den föreslagna förordningen för omställningsförmåner för dansare och sångare överförs till ett kollektivavtal mellan parterna. Vidare föreslås en övergång från en blandning av en förmånsbestämd och avgiftsbestämd pensionsordning till ett helt avgiftsbestämt system. Förhandlingsgruppen ser övergången till en kollektivavtalsreglering som en naturlig utveckling och kan också se fördelar med ett helt avgiftsbestämt pensionssystem på vår del av arbetsmarknaden med stora grupper visstidsanställda frilansare. Avgörande är att pensionsnivåerna minst motsvarar de som är gängse på arbetsmarknaden och att övergångslösningarna utformas så att övergångsgenerationerna, oavsett anställningsform, erhåller full kompensation för övergången från ett förmånsbestämt till ett avgiftsbestämt system och för övriga intjänade förmåner enligt PISA-förordningen. Utformningen av övergångsreglerna blir särskilt viktiga med hänsyn till att utredarens förslag i pensionssammanhang innebär en osedvanligt kort övergångsperiod. Utredningen lämnar i sitt betänkande också förslag på innehållet i ett sådant tänkt kollektivavtal samtidigt som man konstaterar att det är en fråga för kollektivavtalsparterna. Förhandlingsgruppen ser ett stort värde i att utredningen tagit fram detta underlag men avstår från att i detta sammanhang gå in och kommentera enskildheter i utredarens förslag till kollektivavtalsreglering. På några punkter ser förhandlingsgruppen det dock som nödvändigt att redan nu göra några klargöranden. Det första rör grundnivån i den avgiftsbestämda pensionsplanen. Utredarens förslag bygger på att denna grundnivå höjs från dagens 4,3 % till 4,5 %. Förhandlingsgruppens uppfattning är att en sådan höjning inte har någon koppling till scenkonstpensionsutredningen utan att denna borde ha varit beslutad och på plats redan från den 1 januari 2008. Bakgrunden till detta är följande. Den nuvarande PISA-förordningen bygger på det statliga pensionsavtalet PA 03. Det innebär att alla förändringar av PA 03, utöver nivån på den avgiftsbestämda pensionen, får ett direkt genomslag också för de arbetsgivare och anställda som omfattas av PISA-förordningen. De statliga avtalsparterna beslutade hösten 2007, med verkan från den 1 januari 2008, att göra en förändring av PA 03 innebärande att den avgiftsbestämda avgiften höjdes från 4,3 % till 4,5 % och att finansiera detta genom att sänka sjukpensionen. Förhandlingsgruppen påkallade förhandlingar med arbetsgivarmotparten att som en konsekvens av dessa förändringar av sjukpensionsreglerna också på PISA-området höja nivån på den avgiftsbestämda avgiften från 4,3 % till 4,5 %. Detta har avvisats av Svensk Scenkonst. Att arbetsgivarmotparten inte är beredd att genomföra denna typ av uppenbara konsekvens-

12 förändringar är illavarslande inför kommande komplicerade pensionsförhandlingar. Förhandlingsgruppen ser det därför som helt nödvändigt att denna fråga är löst innan man kan gå in i några diskussioner kring en helt ny kollektivavtalsreglering. Det andra rör utredarens förslag om en fond för förtida avgång av konstnärliga skäl. Denna föreslås bli finansierad genom en avgift på 1 procent av scenkonstinstitutionernas totala lönesumma. Syftet med fonden är i första hand att tillgodose arbetsgivarnas behov av en flexibel pensionsålder genom att institutionerna ska söka medel för att finansiera avgångspensioner när en anställd av fysiska och konstnärliga skäl inte klarar sin uppgift på ett nöjaktigt sätt. Fonden ska vidare kunna bidra till att finansiera omställningsinsatser för dansare och sångare. Förhandlingsgruppen vill redan nu redovisa att vi är mycket frågande till en sådan för alla institutioner och yrkesgrupper gemensam fondbildning. Förhandlingsgruppen menar att eventuella kollektiva konstruktioner ska utformas för berörda yrkesgrupper var för sig. Det behövs således separata lösningar för dansare, sångare, skådespelare och musiker utifrån dessa yrkesgruppers förutsättningar och behov. Förhandlingsgruppen vill i detta sammanhang peka på musikernas speciella förhållanden. Också på musikområdet finns en problematik där åldersrelaterade problem kan kräva en flexibilitet vad gäller möjligheten till ett värdigt avslut på en karriär. Det är angeläget att musikernas pensionsvillkor ägnas särskild uppmärksamhet i den fortsatta beredningen av dessa frågor. Det tredje rör de ekonomiska konsekvenserna för staten och arbetsgivarna. Utredningen har räknat både på kostnaden för dagens pensionssystem, för de föreslagna nya reglerna och kostnaderna för övergångsreglerna. Dessa beräkningar pekar på att redan vid övergången till den nya pensionsordningen 2012 så minskar institutionernas pensionskostnader. De sjunker sedan successivt under den femåriga övergångsperioden 2012-2017 och sänks sedan ytterligare fram till 2037. Eftersom förändringarna främst rör de konstnärliga yrkesgrupperna så är det också där besparingarna uppkommer. Utredningens kalkyler pekar på att redan 2012 minskar institutionernas genomsnittliga pensionskostnad för dansare med 4 000 kr/mån, för sångare med 2 000 kr/mån och för skådespelare med 1 500 kr/mån. För sångare och dansare är beloppen oförändrade fram till 2017 medan de för skådespelare ökar till 2 300 kr/mån år 2017 efter den inledande övergångsperioden som slutar 2016. Också för regissörer och musiker sker besparingar men beloppen är lägre. Efter den inledande övergångsperioden uppkommer från 2017 ytterligare besparingar för alla grupper fram till 2037 då de sista åldersberoende tilläggspremierna fasas ut. De totala kostnadssänkningarna för arbetsgivarna uppgår till 18 miljoner kronor 2012, det växer till 29 miljoner kronor 2017 och ökar sedan successivt till 57 miljoner kronor per år 2037. Besparingen uppgår då till ca 20 % av institutionernas nuvarande pensionskostnader. Uppenbart är att det finns en bred ekonomisk marginal för att utforma de framtida pensionsreglerna på scenkonstinstitutionerna så att de också tillgodoser de yrkesverksammas intressen. Samtidigt finns erfarenheter av att det ofta uppkommer diskussioner och invändningar av ekonomisk art kring de lösningar som utgår från de anställdas perspektiv. Diskussioner som kan skapa en onödig misstro och försvåra konstruktiva lösningar. För att underlätta denna process och för att skapa en trygghet kring en radikal och genomgripande förändring av pensionsreglerna är det önskvärt att både staten och arbetsgivarna gör tydliga utfästelser. Staten behöver uttala att man till följd av förändrade pensionsregler inte

13 avser att göra några andra indragningar av statliga anslag till scenkonstinstitutionerna än de som krävs för att finansiera den nya förordningen om omställningsförmåner för dansare och sångare. Arbetsgivarna måste utfästa sig att de premier som institutionerna idag erlägger för pensioner också efter övergången till ett nytt pensionssystem ska användas för pensioner, pensionsrelaterade ändamål eller andra anställningsförmåner och då i första hand för de grupper för vilka premierna erlagts. Stockholm 30 oktober 2009 FÖR PTKs FÖRHANDLINGSGRUPP SVENSK SCENKONST Jaan Kolk

14 Bilaga 1 Beräkningar av pensionen för dansare och sångare efter 65 års ålder samt kostnaderna för en garantiordning för en övergångsgeneration. Övergången till det nya allmänna pensionssystemet innebär risker för kraftigt sänkta pensioner efter 65 år för dansare och sångare. Problemen är en följd av att pensionen före 65 år inte är pensionsgrundande i kombination med att dansarna och sångarna saknar eller har låga kompletterande arbetsinkomster (förvärvsinkomster) fram till 65 års ålder. Nedanstående beräkningar av pensionen efter 65 år bygger på den undersökning av dansares och sångares inkomster år 2007 som scenkonstpensionsutredningen beställt av SCB och som redovisas i utredningen (sid 126 f, avsnitt 4.2.5). Uppgifterna avser dansare och sångare som lämnat sina anställningar med tjänstepension och som ännu inte har fyllt 65 år. I undersökningen ingår både de som år 2007 inte hade några kompletterande arbetsinkomster (förvärsinkomster) och storleken av dessa för de som hade kompletterande inkomster. I beräkningar har antagits att de förhållanden som gällde för år 2007 är representativa för hela tiden från pensionsåldern fram till 65 år. För premiär- och kårdansare är pensionsåldern 41 år, för sångsolister och korister 52 år. Slutlönerna bygger på uppgifter från Teaterförbundet och Symf. Pension från 65 år baseras på reglerna i nuvarande PISA-förordningen. Pension efter 65 år grundas på beräkningar och uppskattningar av tjänstepension och lagstadgad pension gjorda av PTK. En sammanfattande slutsats är att för flertalet kommer pensionen efter 65 år uppgå till runt 50 procent av den slutlönen man hade som dansare eller sångare. Kårdansare Antagen slutlön vid 41 års ålder är 24 000 kr/mån. Pension fram till 65 års ålder. Pension efter 65 år. Ingen kompletterande arbetsinkomst. (Gäller 1/5 av alla 2007) Låg kompletterande arbetsinkomst. (8 000 kr/mån, 25 % av alla med inkomst 2007) 17 100 kr/mån 10 100 kr/mån 12 800 kr/mån

15 Medel kompletterande arbetsinkomst. (15 400 kr/mån, 50 % av alla med inkomst 2007) Danssolister/Premiärdansare Antagen slutlön vid 41 års ålder är 34 000 kr/mån. Pension fram till 65 års ålder. Pension efter 65 år. Ingen kompletterande arbetsinkomst. (Gäller för 1/5 av alla pensionerade dansare 2007) Låg kompletterande arbetsinkomst. (8 000 kr/mån, 25 % av alla med inkomst 2007) Medel kompletterande arbetsinkomst. (15 400 kr/mån, 50 % av alla med inkomst 2007) Korister Antagen slutlön vid 52 års ålder är 28 000 kr/mån. Pension fram till 65 års ålder Pension efter 65 år. Inga kompletterande arbetsinkomster. (Gäller 1/3 av alla 2007) Låg kompletterande arbetsinkomst. (8 000 kr/mån, 25 % av alla med inkomst 2007) Medel kompletterande arbetsinkomst (15 400 kr/mån, 50 % av alla med inkomst 2007) Sångsolister Antagen slutlön vid 52 års ålder är 35 000 kr/mån. Pension fram till 65 års ålder Pension efter 65 år. Ingen kompletterande arbetsinkomst. (Gäller 1/3 av alla 2007) Låg kompletterande arbetsinkomst. (8 000 kr/mån, 25 % av alla med inkomst 2007) Medel kompletterande arbetsinkomst. (15 400 kr/mån, 50 % av alla med inkomst 2007) 15 400 kr/mån 23 600 kr/mån 16 000 kr/mån 18 700 kr/mån 21 300 kr/mån 19 700 kr/mån 13 000 kr/mån 13 900 kr/mån 14 800 kr/mån 24 300 kr/mån 18 400 kr/mån 19 300 kr/mån 20 200 kr/mån Kostnader för en garantiordning Utifrån ovanstående uppgifter går det också att uppskatta kostnaderna för en garantiordning som omfattar en övergångsgeneration av dansare och sångare som lämnat sina anställningar men som ännu inte fyllt 65 år, de som uppnår pensionsåldern under tiden fram till att den nu-

16 varande PISA-förordningen föreslås bli avskaffad år 2012 och de som föreslås omfattas av de föreslagna övergångsreglerna fram till 2016 och som därigenom omfattas av nuvarande regler. Resultatet sammanfattas i nedanstående tabell. Tabellen grundas på följande antaganden: För sångare räknas på individer som fyller 65 år tidigast år 2012. Det vill säga de är födda 1947 fram till 1964 som är den sista årskullen som går på nuvarande PISA-förordningen. Med stöd av ovan gjorda beräkningar om pensionen efter 65 år så uppskattas garantibeloppet i snitt till 5 000 kr/individ och månad. Antalet sångare och korister som uppnår pensionsåldern har antagits vara 5 individer för varje år. För dansare räknas på individer som fyller 65 år tidigast år 2016. Det vill säga de är födda 1951 fram till 1975 som är den sista årskullen som går på nuvarande PISA-förordningen. Orsaken till att dansare som fyller 65 år mellan 2012 och 2015 inte är medtagna är att dessa dansare fortfarande omfattades av den garantiordning (bruttosystem) som ingick i PISAförordningen fram till 1991. De är således redan nu garanterade att deras pension inte faller efter 65 års ålder. Utifrån ovan gjorda beräkningar av pensionen efter 65 år så uppskattas garantibeloppet för dansare till i snitt 4 000 kr/individ och månad. Antalet dansare som uppnår pensionsåldern antas vara 7 individer för varje år. Beräkningarna grundas vidare på en antagen medellivslängd på 88 år. De sångare som är 52 år 2016 och 65 år 2029 blir 88 år 2052. De dansare som är 41 år 2016 och 65 år 2040 blir 88 år 2063. Uppskattad årlig kostnad för en garantiordning för sångare och dansare Årtal Sångare Dansare Summa kostnad 2012 300 000 kr 0 kr 300 000 kr 2013 600 000 kr 0 kr 600 000 kr 2014 900 000 kr 0 kr 900 000 kr 2015 1 200 000 kr 0 kr 1 200 000 kr 2016 1 500 000 kr 336 000 kr 1 836 000 kr 2017 1 800 000 kr 672 000 kr 2 472 000 kr 2018 2 100 000 kr 1 008 000 kr 3 108 000 kr 2019 2 400 000 kr 1 344 000 kr 3 744 000 kr 2020 2 700 000 kr 1 680 000 kr 4 380 000 kr 2021 3 000 000 kr 2 016 000 kr 5 016 000 kr 2022 3 300 000 kr 2 352 000 kr 5 652 000 kr 2023 3 600 000 kr 2 688 000 kr 6 288 000 kr 2024 3 900 000 kr 3 024 000 kr 6 924 000 kr 2025 4 200 000 kr 3 360 000 kr 7 560 000 kr 2026 4 500 000 kr 3 696 000 kr 8 196 000 kr 2027 4 800 000 kr 4 032 000 kr 8 832 000 kr 2028 5 100 000 kr 4 368 000 kr 9 468 000 kr 2029 5 400 000 kr 4 704 000 kr 10 104 000 kr 2030 5 400 000 kr 5 040 000 kr 10 440 000 kr 2031 5 400 000 kr 5 376 000 kr 10 776 000 kr 2032 5 400 000 kr 5 712 000 kr 11 112 000 kr 2033 5 400 000 kr 6 048 000 kr 11 448 000 kr

2034 5 400 000 kr 6 384 000 kr 11 784 000 kr 2035 5 400 000 kr 6 720 000 kr 12 120 000 kr 2036 5 100 000 kr 7 056 000 kr 12 156 000 kr 2037 4 800 000 kr 7 392 000 kr 12 192 000 kr 2038 4 500 000 kr 7 728 000 kr 12 228 000 kr 2039 4 200 000 kr 8 064 000 kr 12 264 000 kr 2040 3 900 000 kr 8 064 000 kr 11 964 000 kr 2041 3 600 000 kr 7 728 000 kr 11 328 000 kr 2042 3 300 000 kr 7 392 000 kr 10 692 000 kr 2043 3 000 000 kr 7 056 000 kr 10 056 000 kr 2044 2 700 000 kr 6 720 000 kr 9 420 000 kr 2045 2 400 000 kr 6 384 000 kr 8 784 000 kr 2046 2 100 000 kr 6 048 000 kr 8 148 000 kr 2047 1 800 000 kr 5 712 000 kr 7 512 000 kr 2048 1 500 000 kr 5 376 000 kr 6 876 000 kr 2049 1 200 000 kr 5 040 000 kr 6 240 000 kr 2050 900 000 kr 4 704 000 kr 5 604 000 kr 2051 600 000 kr 4 368 000 kr 4 968 000 kr 2052 300 000 kr 4 032 000 kr 4 332 000 kr 2053 0 kr 3 696 000 kr 3 696 000 kr 2054 0 kr 3 360 000 kr 3 360 000 kr 2055 0 kr 3 024 000 kr 3 024 000 kr 2056 0 kr 2 688 000 kr 2 688 000 kr 2057 0 kr 2 352 000 kr 2 352 000 kr 2058 0 kr 2 016 000 kr 2 016 000 kr 2059 0 kr 1 680 000 kr 1 680 000 kr 2060 0 kr 1 344 000 kr 1 344 000 kr 2061 0 kr 1 008 000 kr 1 008 000 kr 2062 0 kr 672 000 kr 672 000 kr 2063 0 kr 336 000 kr 336 000 kr 17