KULTURMÖTEN Uppsats för kursen 'I religionernas smältdegel' Anneli Leppinen vt 2002 1 INLEDNING Denna uppsats utgör slutarbetet för kursen 'I religionernas smältdegel'. Uppsatsen bygger på den världsberömde judiske författaren Isaac Bashevis Singers bok 'En dag full av glädje'. Jag valde denna bok av flera orsaker. Den kan utgöra en inkörsport till I.B.Singers författarskap för den som inte ännu bekantat sig med hans produktion. Boken är mångfacetterad och kan läsas på många sätt: som ett antal små berättelser som beskriver livet i Polen kring förra sekelskiftet och en bit in på 1900-talet ur en liten pojkes perspektiv. Den kan också läsas som en skildring av en värld och en livsstil som inte längre finns - ett liv som fick sitt slut då majoriteten av den polska (och europeiska) judiska befolkningen förintades under II världskriget. Man kan också läsa boken som en skildring av kulturmöten. 2 KORT PRESENTATION AV ISAAC BASHEVIS SINGER Isaac Bashevis Singer föddes år 1904 i Leoncyn (enligt andra källor Radzymin), en småstad i Polen. Isaac B. Singer växte dock upp i ett av Warszawas judiska kvarter dit familjen flyttade våren 1908. Han studerade ett par år på ett rabbinseminarium i enlighet med faderns önskan men lämnade studierna för att bli författare. Under många år livnärde han sig som korrekturläsare och översättare men skrev också små berättelser i olika tidskrifter. Hans första roman Satan i Goraj utgavs år 1935 och samma år flydde han det nazistiska hotet till USA där brodern Israel Joshua redan bodde. Där arbetade han som frilansjournalist och blev amerikansk medborgare år 1943. Hans romaner kom ut som följetonger i den jiddisch-språkiga tidskriften Jewish Daily Forward. Singer skrev all sin produktion på jiddisch, den europeiska judendomens språk. Småningom blev han allt mera berömd i och med att böckerna översattes till engelska och sedan till ett flertal andra språk. Han tilldelades Nobelpriset i litteratur år 1978. I hela sin produktion beskriver han det judiska livet så som det var före II världskriget. 3 BOKENS ATMOSFÄR I 'En dag full av glädje' beskriver Singer sin egen barndom på Krochmalnagatan i det judiska kvarteret där familjen bodde. I boken möter vi också hans familj och en del vänner och kamrater samt folk som familjen på ett eller annat sätt hade att göra med. Den lille Isaacs hem var fylld av lärdom men också av problem och oro eftersom speciellt en av bröderna hade blivit världslig och hade avancerade åsikter om världens gång. Diskussionens vågor kunde gå höga.
Fadern var en chassidisk rabbin, mycket uppskattad för sin visdom och fromhet. Han fungerade som rabbin för folket på Krochmalnagatan där också familjen bodde. Alla i hyreshuset på Krochmalnagatan 10 var fattiga, en del var lärda, en del affärsidkare men där fanns också sysslolösa och busar enligt Isaac. På Krochmalnagatan bodde också revolutionärer - sådana som ville störta den ryska tsaren men dessa ville inte modern höra talas om. Fadern berättade historier om under som många olika rabbiner gjort men också historier om spöken, djävlar och troll och om de dödas andar som tar de levandes kropp i besittning. Dels intresserade dessa ting honom, dels berättade han historierna för att påminna sina barn om att det finns mystiska krafter i vår värld. Historierna skulle också skydda barnen från storstadens faror - man kommer så lätt på avvägar i en stad där man ser allt och där det finns världsliga böcker. Modern var dotter till rabbinen i Bilgoraj och en rak motsats till fadern. Också hon var lärd i religiösa frågor och när hon hade en stund över för allt hemarbetet, läste också hon i en helig bok. Moderns tro var av annan art än faderns: enligt henne hade allt en förklaring. Enligt fadern bråddes modern på sin far som 'var en mycket lärd man, men en kallblodig rationalist. Folk varnade mig innan vi förlovade oss...' I en av berättelserna, Varför gässen skrek, beskriver Singer mycket levande denna spänning. Då modern löser frågan utgående från vardagskunskap, ser fadern åter en gång vad som har skett: 'logik, kall logik kämpade än en gång mot hans tro, gäckade den, utlämnade den till hån och löje'. Isaac hade en bror som var elva år äldre, Israel Joshua. Han hade blivit världslig, läste mycket och kände väl till både sionismen och kommunismen. Han ifrågasatte föräldrarnas tro, något som tog fadern hårt. De två hade svårt att diskutera med varandra men däremot kunde brodern diskutera mycket med modern. Men även moderns tolerans hade gränser: hon ville inte höra Konfucius och Moses nämnas i samma andetag. Han brukade berätta historier om främmande länder och nationer och om märkvärdiga trosföreställningar för lille Isaac. Han berättade också stolt att rabbinerna i Tyskland studerade vid universitet. Israel Joshua blev sedermera författare, emigrerade till USA och dog där i unga år. Systern, Hinde Esther, var tretton år äldre än Isaac. Också hon läste världsliga böcker och av henne hörde Isaac romantiska berättelser om grevar som blev kära i tjänsteflickor. Hinde Esther gifte sig med en Warszawachassid och de flyttade till Belgien. Också hon blev författare. Den yngsta brodern, Moshe, var cirka tre år yngre än Isaac. Han var den enda av barnen som inte blev författare. Hurudan var Isaac själv då? Han var ett nyfiket och vetgirigt barn med livlig fantasi. För honom var livet fullt av under. Han lekte med sin fars Talmudvolymer och hans fickor var fulla av böcker som han lånade eller köpte av kringvandrande försäljare. Vid fyra års ålder började han gå till chedern för att studera judiska skrifter och hans mor önskade att han, med Guds hjälp, skulle bli rabbin. Hemma lyssnade han på alla diskussioner om både tro och världsliga ting och ibland förstod han vad som sades, ibland inte. Tro och världslighet stod alltid på kant med varandra i hans hem. Och historierna som man berättade i familjen, närde hans fantasi och kom senare att ge stoff till hans böcker.
Han hade blå ögon och eldrött hår - något som har var ensam om på hela Krochmalnagatan och som gjorde honom kännspak bland alla små pojkar. Det mycket eldröda håret fick Isaac att känna sig exotisk. Något år senare, då I världskriget brutit ut och barnen tillsammans med modern reste till Bilgoraj, tog det exotiska slut. Det visade sig nämligen, att huset i Bilgoraj var fullt av kusiner och alla hade de lika eldrött hår som Isaac. Den tre dagar långa tågresan till Bilgoraj blev en stor upplevelse för Isaac, likaså den lilla staden. Där fanns en harmoni som han inte känt förut. För första gången hörde han att någon tilltalar hans mor med hennes förnamn, Batseba. I hemmet följde fadern den chassidiska seden att inte tilltala en kvinna vid hennes förnamn. I stället brukade han säga 'hör på här' till sin fru. Isaac hade också vänner på sin gata. Den ena hette Mendel och den andra Boruch-David. Pojkarna brukade hitta på historier och berätta dem för varandra. På Krochmalnagatan fanns ingen natur men bin, flugorna, ett löv på en äppelstjälk och snön väckte Isaacs kärlek för naturen. Boruch-David talade ständigt om de stora ängarna och skogarna utanför Warszawa. På dessa ängar betade vilda kor och i skogen bodde vildmannen. En gång fick Isaac följa med Boruch-David för att se allt detta. De promenerade hela långa dagen, såg floden Wisla och en hop timmerflottar. Vännen bad Isaac ta av sig skorna men det gjorde Isaac förlägen - 'bara råskinn och kristna pojkar går barfota', hade Isaac hört. De såg också ett lokomotiv, ett bi och många olika slags bär och frukter. Allt detta bekräftade för Isaac att hans sagoböcker inte hade ljugit. Sent om sider kom Isaac ihåg de vilda korna och skulle just till att fråga sin vän om dem men lät bli. Plötsligt hade han insett att de vilda korna liksom också vildmannen, bara existerade i vännens fantasi. På gatan bodde även Reb Asher, mjölkutköraren. Han hade också en affär där hans fru med en av döttrarna sålde om dagarna. Allt i deras hem andades ro och harmoni. Reb Asher hade en häst och en kärra, något som väckte en våldsam avund hos lille Isaac. Reb Asher var stor och stark och han röt som ett lejon. Men han hade välsignats med en underbart vacker sångröst. På Nyåret och Försoningsdagen var det hans röst som bar alla judars böner direkt till Den Allsmäktige och han kunde varje melodi och varje rörelse. 'När Asher sjöng om människans ringhet och Guds storhet och den tröst och glädje som omfattade alla, då gav varje ord och varje ton människorna på Krochmalnagatan nytt hopp och nytt mod' skriver Singer som vuxen. Ibland fick Isaac sitta på när Asher hämtade mjölkflaskorna från järnvägsstationen eller skötte andra ärenden. Asher behandlade alla, även barn, med respekt. Isaac fick se stadens liv och när Asher gick in för att uträtta ärenden på olika håll, kunde Isaac känna sig rädd för både hästen och kristna som kom förbi, tittade på honom och sade något på polska till honom. Han förstod inte deras språk och de skrämde honom - de var stora, starka och obegripliga. Men då, när det var som värst, kom Asher tillbaka och Isaac kände sig åter trygg. Asher 'var starkare än hästen och starkare än den kristne, men han hade snälla ögon och talade mitt språk'. På sabbaten kom han till fadern rabbinen för att läsa ett kapitel ur Talmud. Det läste han med stor möda men han älskade sin judendom precis som han älskade sitt arbete. Det som andra predikade om, det gjorde Reb Asher i det tysta. Han var en god människa. I hemmet hade man inte just någon kontakt med kristna och den ende kristne i huset var portvakten. Till påsken sålde fadern folks hametz (syrat bröd, mjöl o.a. som inte är tillåtet i ett judiskt hem på påsken) till portvakten. Allt som såldes återgick till sina ägare efter påsken.
Ibland kunde en kristen utföra små tjänster som en rättrogen jude inte fick göra, under sabbaten. Men det fanns en kristen som kom till familjen under lång tid och som Singer minns med stor värme. I berättelsen om tvätterskan möter läsaren den enda kristna som Isaac hade kontakt med som barn. Kvinnan var mycket gammal och hon hade en rik son. Ändå arbetade hon som tvätterska i flera judiska familjer fram till sin död. Hon hämtade tvätten hos familjen och lämnade tillbaka den efter någon vecka. Hon tvättade även männens fransade böneplagg. En av vintrarna var mycket sträng och folk dog av kölden. Både de judiska och de polska skolorna höll stängt. En sådan dag kom den gamla kvinnan för att hämta tvätt. Hennes händer var knotiga av arbete. Den gången fanns det mycket tvätt och kvinnan orkade knappt bära knytet. Det skulle dröja mycket länge innan kvinnan kom tillbaka med de rena kläderna - så länge att det ledde till kris i Isaacs familj. Det fanns knappt kläder att ta på sig. Så kom hon. Hennes ansikte var vitt som lakan och hon var ännu mer böjd och ännu magrare än förr. Hon berättade att hon varit mycket sjuk men allt efter började hon känna sig bättre. När hon igen orkade, tog hon itu med arbetet att tvätta alla de kläder hon hämtat hos olika familjer. 'Tvätten ville inte låta mig dö' sade hon till Isaacs mor. Efter den gången kom hon aldrig mera tillbaka. Hon hade lämnat allt till dess ägare och 'hennes kropp som inte varit mer än en skärva, stödd endast av hederlighet och pliktkänsla, hade äntligen fallit', kan vi läsa i berättelsen. 'Hennes själ steg upp till de sfärer där alla heliga själar möts oberoende av de roller de hade spelat på jorden och vilket tungomål och vilken tro de än hade haft' skriver Singer vidare. Han kan inte tänka sig Paradiset utan denna kristna tvätterska. Det fanns också kristna som man mötte på stadens gator. De kunde kasta glåpord efter judarna eller säga 'titta på den lilla chassiden', kanske fråga om Isaac hade fransade plagg. De chassidiska judarna var synliga i gatubilden på grund av sin klädsel och sina tinninglockar. Många förstod eller kunde polska men inte alla. För Isaac tedde sig dessa kristna som skrämmande och obegripliga. De levde i samma stad men egentligen fanns de i en annan värld. Även de minsta städer nås av nya vindar. Så också Bilgoraj, där en av Isaacs morbröder var rabbin efter morfadern. Morbrodern ägde enligt judarna i staden inte samma styrka och karaktär som morfadern och många nya företeelser gjorde entré. Stadens ungdomar grundade ett sionistsamfund och en del unga män hade kommunistsympatier. Nya tider påverkade även bönehuset där de unga männen delade upp sig i två två grupper, Mizrachi och Traditionalister. Också en judisk pionjärgrupp såg dagens ljus. Också nöjeslivet fick känna av de nya tiderna då en teatergrupp från Warszawa uppförde pjäsen Sulamit på brandstationen och en teater byggdes på torget. Också ett bibliotek med världsliga böcker öppnades i Bilgoraj i ett privathem. Där kunde man finna böcker både på jiddisch och hebreiska. För Isaac blev detta bibliotek något härligt - han satt under äppelträden eller uppe på vinden bland gamla kastruller och läste den ena boken efter den andra. Han blev bekant med Bialik och många andra författare inom jiddischlitteraturen men han läste även noveller, essäer, romaner, skådespel... allt. Han läste franska och ryska och tyska författare och t.o.m. Strindberg då dessa böcker översatta till jiddisch. Medan han läste lärde han sig att känna igen bra litteratur.
Förutom skönlitteratur fanns på biblioteket också böcker i både judisk och annan filosofi. Boken om filosofen Spinoza var knepig. Fadern tyckte att Spinozas namn borde utplånas men boken väckte många tankar och frågor hos Isaac. Spinozas tankar trollband honom i många år. En dag blev Isaac tillfrågad om huruvida han ville bli lärare i hebreiska för pojkar och flickor. Han trodde att eleverna var barn men de visade sig vara världsliga unga män och kvinnor. Det hela blev nog litet av en skandal eftersom Isaac var dottersonen till den gamla rabbinen. Och där bländades Isaac av en flickas obeskrivliga leende och ett par kolsvarta ögon. Han hade läst både romaner och poesi och 'var beredd på det kaos som författare kallar "kärlek"'. 4 KULTURMÖTEN I BERÄTTELSERNA Vi tänker oss lätt att ett kulturmöte är dramatiskt till sin natur och mera handlar om krockar än om möten människor emellan. Det är också lätt att uppfatta kulturmöten som något som sker mellan två olika kulturer. I bokens berättelser sker många kulturmöten i det vardagliga livet utan dramatik: man möts, skiljs och möts igen. Man är och förblir medveten om den andres särart och olikhet i jämförelse med det egna men det är något som ingår i livet. Naturligtvis finns också händelser där stereotypa föreställningar om den andre klart kan skönjas. Vid kulturkrockar ligger det nära till hands att förklara krocken som oundviklig p.g.a. skilda kulturer. Jag tror att man här bortser från två aspekter: en del krockar har mera att göra med personliga egenskaper än kulturella olikheter, vi är olika som människor. När man möter någon från en annan kultur, möter man dels ett främmande sätt att tänka och vara men också sina egna stereotypier och rädslor. Det främmande kan kännas skrämmande. Vi är rädda men också den andre är det - det kan kännas lika främmande och skrämmande för honom som för oss. Båda rör sig på okänd mark. Kulturmöten kan ske också inom en och samma kultur, i detta fall den judiska. En kultur är dynamisk till sin natur - den ändras ständigt men förändringen blir oftast synlig först i ett tidsperspektiv. Under tider då en kultur står inför stora och omvälvande händelser och förändringar, kan både kulturmöten och speciellt kulturkrockar bli påtagliga. Bokens händelser är från förra sekelskiftet när många politiska och samhälleliga förändringar var på väg. Samma år som Isaac föddes, dog Theodor Herzl, sionismens grundare. Sionismen var en omstridd rörelse så till vida, att den uppmanade folk att själva skrida till verket för en egen stat i stället för att vänta på Guds ingripande. Detta var något oerhört - något som aldrig inträffat under hela den judiska historien. Sionismen hade många anhängare men det fanns också många som tog avstånd från den. Också den judiska upplysningen, haskalan, hade förändrat den judiska kulturen. I Tyskland hade många judar lämnat den judiska sfären och blivit tyskar. De studerade vid universitet och många blev kända. Jag tycker att bokens berättelser exemplifierar denna brytningsperiod på ett tydligt sätt. Isaacs fader hade mycket svårt att acceptera Israel Joshuas sätt att tänka och hans världssyn. Den chassidiska traditionen kolliderar våldsamt med allt det nya. För fadern var tron och skrifterna
heliga medan sonen avvisar allt detta och 'blir världslig' i faderns ögon. Sonen talar om sionismen och moderna tänkare och han ser det judiska folkets (både tidigare och nuvarande) dåliga situation ur ett samhälleligt perspektiv. Detta sätt att tänka är för fadern helt främmande - och skrämmande. Fadern ställer frågan 'Vad blir det av en jude som lämnar judendomen?'. För honom är omställningen till allt det nya mycket svår och sonens avancerade tankar förorsakar honom djup sorg. Isaac beskriver vid flera tillfällen hur upprörd fadern blir - så upprörd att han har svårt att över huvud tala med sin son. Modern är också djupt troende men med henne förhåller det sig i någon mån annorlunda. Hon för långa diskussioner med den äldre sonen. Sonen berättar om österländska religioner och filosofier men modern har sin ståndpunkt klar: där bränner de sina fruar. Hon vill inte veta av sonens tankar om att judarna inte skulle vara de enda som känner sanningen. Det finns en religion, judendomen, över alla andra. Att tala om buddism och om Konfucius är att häda. Moderns tro är 'rationalistisk' enligt fadern men hon är också chassid. I berättelserna möter vi människor, mestadels judar men också kristna. Speciellt en kristen, tvätterskan, gjorde ett bestående intryck på Isaac. Han konstaterar att hon var kristen men detta vållade inga större problem. Framför allt var hon människa. Möten med henne var möten människor emellan. Det fanns en gräns som båda visste om - ett 'vi och de' - men detta var inte det avgörande. Det avgörande var hennes egenskaper som människa. Men det fanns också andra kristna. En del behandlade man lika likgiltigt som de kristna som kom till judiska familjer under sabbaten för att tända elden. De fanns men man umgicks inte. Portvakten fick sin fredagspeng varje vecka och en gång om året köpte han upp judarnas hametz men i övrigt levde var och en sitt liv. Dessa kristna kände till något av det judiska men de förblev främmande för varandra. Kristna som Isaac mötte på gatorna i staden skrämde honom. De hånade honom för att han var jude, de kunde skratta åt hans tinninglockar och klädsel. De talade ett språk som han inte förstod. De betedde sig helt annorlunda än vad Isaac hade fått lära sig. Allt detta gjorde dem helt obegripliga i en liten pojkes ögon. Skillnaden mellan 'vi och de' var skarp och det var aldrig tal om att stiga över gränsen ens tankemässigt. Ett möte människor emellan var helt otänkbar för båda. Man såg varandra som en grupp där alla såg likadana ut men det fanns inga individer. De nya teorierna om kulturmöten och interkulturell kommunikation betonar olika aspekter av och i ett möte: man har börjat inse att interkulturell kommunikation inte bara kan uttryckas i vetenskapliga termer. Kommunikationen mellan olika kulturer bär samma kännetecken som kommunikation över lag. Man har en avsändare och en mottagare som kommunicerar sinsemellan. Kommunikationen kan gå snett av flera orsaker: det kan vara bristande kunskap eller attityder och rädsla som hindrar kommunikation. 'En dag full av glädje' består av skönlitterära berättelser och perspektivet är mycket personligt. Berättelsen om tvätterskan visar på både en attityd- och en individdimension, likaså många små episoder.
Interkulturell kommunikation har också en kunskapsdimension. Kunskap är ett besvärligt begrepp: den kan i sig vara neutral men vi lägger in våra egna tankar och attityder i tolkningen av den. För Israel Joshua betydde kunskap något intellektuellt men också något känslomässigt och kunskapen var befriande. För fadern däremot blev all den nya kunskapen ett hot mot allt vad han höll heligt. Han hörde vad sonen sade men tolkade det utgående från sin världsbild. För modern verkar kunskapen ha varit både intressant och skrämmande. Lille Isaacs förhållande till kunskap var annorlunda. Han läste allt han kom åt, han lyssnade på de vuxnas diskussioner och historier under många långa kvällar och för honom var allt detta ett intellektuellt äventyr utan like. Han tolkade det han såg, hörde och läste på ett brådmoget barns vis. För honom var det intellektuella, det religiösa och det mystiska naturliga delar av livet. Ingendera uteslöt det andra utan allt ingick i livet. Han blev tidigt medveten om människors lidande och de sociala olikheterna på Krochmalnagatan och han tänkte intensivt. För honom var det klart att en del alltid skulle vara tvungna att bo på Krochmalnagatan medan andra skulle bo i stadens mera exklusiva kvarter. Så hade det alltid varit. Hur skulle någon kunna ändra på det? I en liten pojkes värld fanns både arbetare, författare, revolutionärer, filosofer och Gud. Man kunde betrakta allt detta både på sin egen gata men också i böcker och berättelser och inget uteslöt det andra. Världen var så beskaffad. Isaac Bashevis Singer En dag full av glädje Övers. av Mårten Edlund Stockholm : Litteraturfrämjandet, 1987.