September 1998 Medlemsblad nr 34. Gränsbygdens Släktforskare i Dalsland, Bohuslän och 0stfold. Redaktion: Monika Åhlund-Efraimsson, Taxvikens kvarn 23, 660 10 Dals Långed, Bo Rask, Lärksoppsväg. 5, 452 34 Strömstad, Eva Caroluson, Bakke Rute 280, N-1765 Halden, Roland Olsson Gamla, Edsbräckevägen 11, 668 32 Ed. Dagsverket är avslutat och det sista hölasset är på väg in. Bonden står högst uppe på lasset och han har en hoper militärer till hjälp. Kan någon säga var den här hilden är tagen? Känns någon igen?
Föreningens funktionärer och adresser: Föreningens adress: Gränsbygdens Släktforskare, Box 12, 66821 ED Ordf. Sven Emanuelsson, Håbol, Fälterud, 66891 ED,0531-34015 Sekr. Jan Noren, Topperudsväg. 20, 668 31 ED, 0534-61456. Kassör Ulla Inders, Ängsholteväg. 7, 66832 ED, 0534-61214 Kassör i Norge, adjungerad Egil Johansen, Gimleveien 62, N-1786 HALDEN, tel, 69-185664. Ledamöter: Eva Caroluson (vice ordf.) Bakke Rute 280, N-1765 HALDEN, tel 69-196545. Rosa Borg, Fressland, Mo, 450 84 BULLAREN, 0525-42040. Bengt Svensson, Storgatan 8, 668 30 ED, (registerförare), 0534-10067. Gunnar Lindqvist, Ramberg, Rölanda, 668 93 ED, 0534-20028. Bo Rask, Lärksoppsvägen 5, 452 34 Strömstad, 0526-61740. Suppleanter: Tom Birkelund, Granitveien 2, N-1738 BORGENHAUGEN, 69-165717 Rose-Marie Woldberg, Haga, Laxarby, 666 92 BENGTSFORS, 0531-42379 Redaktör: Monika Åhlund-Efraimsson, Taxvikens Kvarn 23, 660 10 DALS LÅNGED, 0531-33090. Klubbmästare: Ingegerd Strutz, Kronoparksvägen 9 668 31 ED, 0534-10587. Det svenska postgirot: Gränsbygdens Släktforskare, 69 70 60-2. Det norska postgirot: Gränsbygdens Slektsforskere, 0824. 0544 12 r----------------------------, Redaktören har ordet... Nu kommer hösten och alla långa mörka släktforskarkvällar... Du kan starta med att komma till Höstrnötet i Mellerud den 4 oktober. Välkommen! I detta nummer av Gräns Posten kan du läsa om valloner och deras ättlingar i vårt land. En fantastisk häststöldsutredning från 1685 i norra Bohuslän och Norge. En torpbeskrivning från Naverstad och lite annat smått och gott. Trevlig läsning L ~ 2
V älkommen till Gränsbygdens Släktforskares HOSTMOTE på Melleruds Museum den 4 oktober kl. 13.00 Lokalen är öppen från kl. 11.00 och hela Museets släktforskningsarkiv står till Ditt förfogande. Kl. 13.00 Möte Anbyte, Efterlysningar. Försäljning av böcker, antavlor och tidigare utgivna medlemsblad. Läsapparat, kopieringsapparat och dator finns på plats. Kaffeservering och lotterier. Melleruds Museum ligger i det gamla Tingshuset utefter riksväg 45 i centrala Mellerud. Anmäl gärna deltagande till någon i styrelsen, så att vi vet hur många vi skall skaffa förtäring till. VÄLKOMMEN 3
Vallonerna i Sverige o av Kjell Aberg Historien om de insmugglade vallonerna Louis de Geers hustru, Adrienne, reste från Amsterdam till Göteborg 1614 "med ett följe av åtta personer". Följet bestod av "personlig betjäning", men namnet på dessa betjänter anges inte. Traditionen om att det var på detta sätt de första vallonsmederna insmugglades är alltså fullt möjlig. Vallonerna kom från landskapet Vallonien, som ligger på gränsen mellan nuvarande Belgien och Frankrike. Redan under 1400-talet hade Holland blivit Europas vapensmedja och största delen av dess bruksindustri fanns just i Vallonien. Men det tärde på landets resurser och man fick uppleva liknande saker som vi i vårt land fick uppleva under 1600-talet. Skogarna tog slut! Gruvorna, masugnarna, hamrarna - allt krävde ved för sina processer. Till detta kom att flera av 1500-talets krig under reformationen och frihetskriget emot Spanien fördes i Belgien och följden blev stora skador på de vallonska bruken. Man började då att se sig om efter nya länder att överföra produktionen till. Därvid såg man till att de arbetslösa vallonerna fick följa med till de nya bruken! Europas ekonomiska centrum, som tidigare hade legat i Italien, försköts under slutet av 1500-talet emot norr till London och Amsterdam. Därifrån finansierade bankirer industrialiseringen i England, Tyskland, Spanien, Danmark, Sverige och Ryssland. Sverige låg en bit utanför detta centrum, men vattenvägarna gjorde att det var lätt att ta sig hit. De stora naturtillgångarna lockade och när det 30-åriga kriget började 1618 var det nog ganska naturligt för dem att vilja etablera vapentillverkning i vårt land. Hos oss fanns en önskan att man skulle få en export med förädlade varor, inte enbart råvaror, som vår export tidigare till största del hade bestått av. Redan Gustav I försökte att bygga upp en inhemsk förädlingsindustri genom att bygga hamrar där tackjärnet skulle förädlas till stångjärn för export i stället för osmundjärnet, men utvecklingen gick långsamt. De första kronobruken byggdes omkring 1540. Man kan indela utvecklingen i tre perioder. Den första stora utvecklingsperioden för svensk järnindustri inföll 1580-1600 då holländaren och köpmannen Wellem de Wijk försökte få fram förädlade exportprodukter i de första kronobruken, bl.a. Österby, Finspång och Asphyttan, 4
utan att lyckas. Han hade bl.a. i uppdrag att locka hit "goda hammaroch plåtsmeder" från Tyskland. Järnet tillverkades efter tyska metoder. Nästa period, 1600-1620, leddes av holländaren Wellem de Besche. Han var metallurg, d.v.s. specialist på den tidens järnframställning. Senare tog han även hit sina tre bröder: Gillis, Hubert och Gerard. Nu införde man vallonska metoder i järnhanteringen. Nyköping blev ett centrum för järnhanteringen. Tråddragning, klyvning av järn och pressning av plåtar räknas som två av de tekniska nyheter som de Besche införde, man tillverkade ju även rustningar på denna tid. Den allra viktigaste nyheten torde ha varit att han började att gjuta kanoner av järn i stället för mässing. De holländska fartygen behärskade Östersjön vid denna tid. Enligt listor från Öresundstullen 1615 gick 4.999 fartyg genom sundet, av dessa var drygt 60% (3.336) från Holland. 504 kom från Tyskland och bara 21 kom från Sverige. Bröderna de Besche startade bl.a. Åkers styckebruk i Södermanland och Forsmarks bruk i Uppland. Det fanns ännu en vallon, Påke Harneskmakare, eller Paschilius Dionysius Gilliusson Chenon, som var verksam i Nykroppa och Storfors, utanför Filipstad. Påke och 12 fransoser dyker upp i Nykroppa redan 1609, enligt bevarade räkenskaper. Efter några år flyttade han in till Filipstad och blev borgare där. I olika handlingar från Filipstads bergslag möter man vallonska namn som: Bilock, De Preez, Dress, Gagot, Grave och La Montagne. Under den tredje perioden 1620-1650 invandrade de flesta vallonsmederna. Ett par av Amsterdams främsta affårsmän var svågrarna Elias Trip och Louis de Geer. Redan 1615 var den 28-årige Louis en av de största internationella affärsmännen! Detta år hade han även flyttat sin verksamhet till Amsterdam. Någon har sagt att de Geer sålde vapen till "konungen, Gud och Satan"! Genom släktens och egna erfarenheter kände han järn- och metallbranschen. Han hade även personliga förbindelser med järnbruken i Liege och Namur. Han har kallats den svenska industrins fader och blev Sveriges störste finansiär. Han gav även lån till England och Frankrike! Under cirka 25 år verkade han i Amsterdam och anställde mängder av arbetare från Vallonien som skulle arbeta i Sverige. Så här långt har jag i första hand följt framställningen i Karl Kilboms bok, Vallonerna, från 1958. 5
1985 kom en doktorsavhandling om vallonernas immigration till Sw:rige, Arbete, kapital och migration, skriven av vallonättiingen Bemt Doahan. En del saker i denna bok gäller generellt för de flesta av de invandrande vallonerna, medan andra saker enbart gäller de valloner som kom till Uppland,. eftersom det är dessa som i första hand har varit föremål för hans undersökning. De flesta kom sjövägen till Nyköping, Stockholm eller Öre grund och spreds sedan därifrån främst till mellersta Sverige, Småland och även till Finland. Louis de Geer hade anställt särskilda agenter som värvade arbetare åt honom. En del av dessa uppsökte arbetarna vid deras bruk, medan andra fanns på kontoren i några större orter som Liege, Sedan och Amsterdam. Utifrån städerna Liege och Sedan har man funnit två olika flyttningsmönster. Från staden Sedan flyttade redan från början hela familjer, medan det vanligaste i staden Liege var att bara mannen och eventuellt hans söner flyttade till Sverige. Ibland anges ett ortnamn i kontraktet, därvid måste man skilja mellan kontrakts ort och hemort. Ibland anges båda, ibland bara ett av dessa och ibland ingen ort alls. Det är även viktigt att poängtera att de flesta som värvades var analfabeter som varken kunde läsa eller skriva.. Sedan någon hade värvats sände agenten en uppgift om detta både till kontoret i Amsterdam och till huvudkontoret i Norrköping. I Norrköping infördes dessa uppgifter i en journal, som nu finns i Löfsta arkivet, som förvaras på Riksarkivet i Stockholm. Ofta gjorde man senare en förnyelse av kontraktet exempelvis då man på sin resa till Sverige hade kommit till Amsterdam. Tre "invandringsvågor" under 1600-talet Under de 25 första åren av 1600-talet fann Douhan 229 invandrade valloner, många av dessa hade sina familjer med sig så att det totala antalet invandrare var betydligt större. Av dessa 229 kom bara 7% till de uppländska bruken, medan resten spreds till övriga bruk ute i landet. De flesta av dessa kom till Finspång, Åker, Nyköping, Norrköping och Kroppa i Värmland. Enligt Douhan invandrade de flesta vallonerna under åren 1626-55. Då kom minst 612 arbetare med familjer. Detta var 70% av hela den vallonska invandringen till vårt land. Av dessa kom 1/3 till Uppland. Under denna period kom även olika hantverkare, vilket har medfört att man 6
ibland fått den uppfattningen att man överfört "hela bruk" med all dess personal till Sverige. Så var inte fallet, men det var nära. Det är alltså viktigt att slå fast att de valloner som kom hit inte enbart var smeder. Det var även smältare, kolare, hyttdrängar, kuskar, hjulmakare, remsnidare, masmästare, lodmakare, mässingsgjutare, skogshuggare, oxkörare, snickare, murare, bälgmakare, masugnsbyggare, vagnmakare, sadelmakare, hovslagare, mjölnare m.fl. Det här är en av Douhans stora upptäckter: att det inte bara var smeder som kom från Vallonien, det var många flera yrkesmän, även kolare och skogshuggare! Detta innebär att man inte bara förbättrade masugnsprocessen, utan även att kolet fick en bättre.kvalite. En skillnad när det gällde milorna var att den tyska milan hade liggande ved, medan veden i den vallonska milan är stående. Under resten av 1600-talet invandrade bara 29 valloner. Det skulle då bli totalt 870 valloner som invandrade. Lägger man så till kvinnor och barn, skulle den totala siffran, enligt Douhan, stiga till max 2500. Mal\ har även lagt märke till att "ett betydande antal" av vallonerna återvände till sitt hemland! Genom de Geers insatser för svensk järnindustri blev Sverige en av 1600-talets stormakter. Det svenska järnet och de svenska järnkanonerna blev världens mest efterfrågade! Det var främst det s.k. Öregrundsjärnet från bruken i Uppland som lade grunden till en expansiv järnexport. Bruken i Löfsta och Österby blev landets största. Först 1641 flyttade Louis de Geer till Sverige och blev snart landets störste jordägare och störste bruksidkare. Han drev alla slags manufakturer, mässingsbruk, ståltillverkning, bleckslageri, trådslageri, pappersbruk, klädesfabrik och ett stort skeppsrederi med skeppsvarv. Urider kriget mot Danmark 1644-45 utrustade han två flottor. Han hade även en koloni på Guldkusten i Afrika. Han återvände till Amsterdam och dog där 1652. En annan vallon, var Mikael Henriksson Ernst, som blev bergmästare i Lindesbergs och Nora bergmästaredöme 1611, i mina hemtrakter. Han är i det närmaste helt bortglömd. I stället har Christoffer Polhem fått äran aven del som han gjorde. Mikael Ernst konstruerade den första kända konstgången i Sverige redan 1614! Det var vid Stripa gruvor i Linde bergslag och den var 600 m läng. En konstgäng gör att man kan överföra kraften från ett vattenhjul till exempelvis pumparna som pumpar upp vattnet ur gruvorna. 7
, o Stånggång vid gruvmuseet på Ludvika gammelgård. Foto M A-E, 1998. Dessa innebar en revolution för bergshanteringen. De har även kallats stånggångar och användes i Vallonien från början av 1600-talet. Med hjälp av den kraft som konstgången förmedlade upptogs 2196 tunnor vatten per dygn ur gruvorna vid Stripa! Man var så glad över detta att man höll tacksägelsegudstjänst i Lindesbergs kyrka, när stånggången var färdigbyggd! Ibland måste man lära sig en del om det yrke som en anfader hade för att man skall få veta mera om honom, exempelvis soldater, skräddare och smeder. Den som ville bli smed började som lärpojke i 14-15 årsåldern. Då skulle de uppvisa ett s.k. bördsbevis. I detta, som utfärdades av häradsrätten, angavs föräldrarnas namn och hemvist. Söner till mästare kunde inskrivas redan vid 8 års ålder och hade i regel en kortare utbildningstid, omkring 3 år. Efter c:a 5 år blev han gesäll och senare skulle han avlägga mästarprov. En del tillhörde,ett s.k. skrå, t.ex. pistolsmedernas skrå. Det gjorde en av min hustrus förfiider. Han arbetade vid faktoriet i Huskvama. På länsmuseet i Jönköping finns en del bevarade skråhandlingar. Där har jag funnit att han skrevs in som gesäll 1708 och att han avlade sitt mästarprov 1718! 8
Släktforskning Det kan ofta vara svårt att bevisa en tradition. Många har satt stor tilltro till traditioner, som de tror är gamla och så visar det sig att den var fel eller att den inte alls går att bevisa, kanske för att det inte finns tillräck - ligt gamla källor eller för att respektive skrivare inte har angivit efternamnen på förfäderna. Likhet räcker inte ensamt för att bevisa en historisk sanning! * Ex. Tolf, i Kilboms bok - Smedsläkten Tolf, 1989, av Lars-Olof Lööv s. 7, 9, 45, 47, 48. Rektor Erik Hellerström, som bl.a. har utrett Dan Anderssons släkt, har ett exempel på att en tratidion inte alltid behöver vara riktig. Släktnamnet Skjerp möter tidigast omkring 1810. Här fanns inga valloner. Det var inte alls någon gammal tradition, inte ens 100 år. Den äldste kände stamfadern på modems sida hette Sone och levde i slutet av 1500-talet. Han torde ha varit finne! * Bilock - där nutida ättlingar, i mina hemtrakter, härstammar från ett svenskt fosterbarn, som togs av valloner. * Många blev nog retade och "släppte" sitt vallonska efternamn på ett tidigt stadium. Ju längre bort från Uppland och Östergötland, desto fortare. Det finns exempel på att man beordrade valloner att anta svenska namn! (Douhan om vallonnamn s. 34). Exemplet Hero En av mina stammödrar var vallon, min ff ff m, hette Anna Reinholdsdotter Hero. Hon var född 1766 vid Saxåhyttan, utanför Filipstad. Ett litet bruk, där mina förfäder har bott sedan Gustav I:s tid. Anna Hero var dotter till snickaren Reinhold Hero, som i sin tur var son till mästersmeden Henrik Andersson Hero, f. 1691 vid Lanfors bruk i Bjurtjärns socken, söder om Filipstad. Namnet Hero finns med första gången för honom 1713, då han gifter sig. För några år sedan drog Bertil Kjelldorff i Solna igång ett projekt, där vi försökte reda ut just släkten Hero. Vi har funnit tre bröder Serva, Goffin och Jaques/Jakob, samt Leonard Hero som skrev varsitt kontrakt med Louis de Geer och flyttade hit under 1620-talet. Resultatet publicerades SoH nr 3-4, 1994. Vi har inte lyckats att räta alla frågetecken eller att knyta ihop alla med detta namn. För de tre bröderna finns kontrakten bevarade med två varianter på namnet: Herro(u) och Henrot. I underskrifterna står det Hero, med litet 9
olika stavning (Herrou, Herro, Haro) och med ett bomärke, som i båda fallen ser ut som ett stort "H". Jakobs kontrakt saknar bomärke, han har själv skrivit under. Historien om Hero i Horrsjön Då man anlade Gustavsfors bruk i Gåsbarns socken, på gränsen mot Dalarna omkring 1750, anställde man även smeder, som var ättlingar till dem som invandrat under l600-talet. Det finns ju också ett bruk i Torrskog med samma namn. Vid nämnda Saxåhytta fanns då bl.a. 3 bröder Hero, min stamfar Reinhold, samt hans bröder Henrik och Clas. Henrik var en av dem som begav sig till Gustavsfors. Det berättas att smederna gjorde den sista övernattningen på en gård vid Horrsjön norr om Persberg. Senare visade det sig att en av pigorna i gården hade blivit med barn och hon påstod att det var en av vallonerna som skulle vara far till hennes barn. Hon var inte blyg av sig utan begav sig upp till Gustavsfors för att hitta smeden. Hon kunde inte komma ihåg namnet, men trodde att hon skulle känna igen det, om hon fick höra det igen. När hon kom fram bad hon därför den förste smed som hon träffade på att räkna upp namnen på de vallonsmeder som fanns vid bruket. När han kom till "Hero", berättas det att, hon slog sig på knäna och skrattade: "Ja, Hero var det, Hero var det"! Vallons m ederna i Dalsland Smederna var ofta mycket rörliga och kunde flytta mellan flera olika bruk. Skulder var ofta inget hinder, då man skulle flytta, eftersom den nye brukspatronen köpte loss den smedmästare som han ville ha! Skulderna överflyttades till det nya bruket. Alternativt kunde en bruksägare äga flera bruk och då kunde han flytta omkring sina arbetare efter behov! Under l630-talet blev det, som jag tidigare sagt, allt svårare att få bränsle för järnhanteringens olika processer. Nästan allt krävde ved. 1636 togs därför ett drastiskt beslut genom förbudet att ha hamrar i Bergslagen. Detta innebar längre avstånd mellan å ena sidan gruvor och hyttor och å andra sidan hamrarna. Bergsmännen skulle fortsätta att framställa stångjärn av tackjärnet i sina hamrar. Därför "utlokaliserades" hamrarna från Bergslagen åt alla väderstreck, bl.a. till Dalsland. Men det gick långsamt. 1695 fanns 549 hamrar, Örebro län hade flest med 177, Västmanlands 10
län 99 och Värmlands län 84, medan Älvsborgs län hade 7 hamrar. 70 år senare, 1763, fanns 546 hamrar, alltså 3 färre. Men då hade antalet hamrar i Örebro län halverats till 60, medan Dalarna nu hade 66 mot ingen 1695, och Älvsborg hade 6. (Enligt Furuskog 1924). 1687-88 tillsattes de s.k. hammarkommissionerna som hade till uppgift att undersöka Bergslagens bergverk och skogstillgångar. Eftersom tillgången på ved inte hade ökat nämnvärt bestämde de att många stångjärnshammare skulle flyttas ifrån Bergslagen till andra delar av landet. Detta blev den direkta orsaken till uppkomsten av bruk nära Åmål, bl.a. Vittlanda, Hanefors, Forsbacka och Persby. Omkring 40 år tidigare, 1643 hade man hittat järn i Högsäters socken, vid Jolsäter. Man fick hjälp aven inte namngiven masmästare från Filipstads Bergslag och anlade en masugn i Högsäter. Upperuds järnbruk är Dalslands äldsta, det grundades 1674. Året före hade bergmästaren Anders Kentzel från Filipstad synat platsen och gett sitt godkännande. Förste ägaren blev Paul Rokes, handelsman i Göteborg. Efter hans död 1684 blev dotter Britta, som var gift med brukspatronen Johan Linroth från Alkvettems gård i Bjurtjärn, söder om Filipstad, ägare. Man återupptog brytningen i gruvan vid Jolsäter med hjälp av gruvbrytare från Filipstads bergslag! Eftersom min släkt kommer från Filipstadstrakten tycker jag att det är intressant att se att det varit så många kontakter mellan den trakten och Dalsland. Ä ven vallonsmeder har kommit därifrån och hit, ex. Olof Hero f. 1757 i Färnebo sn vid Filipstad. Han flyttade till Borgvik vid Grums och blev mästare där 1784. Två år tidigare hade han gift sig med en flicka därifrån. 1788-90 arbetade han vid Loviseholms bruk i Töftedal, grundat 1747 av Johan Magnus Didron. 1792-99 arbetade han vid Öxnäs bruk i Högsäter, grundat 1726 av Jöns Kock. Sedan flyttade han till Jörlanda i Bohuslän och det har inte gått att följa honom efter 1800 på grund av dåliga kyrkböcker. Föreningar och arkiv Innan jag berättar en sista vallonhistoria vill jag slå ett slag för något som kallas "Ekomuseum Bergslagen". Den som är intresserad av hur järnhanteringen gick till förr i världen kan resa runt i detta Ekomuseum,, som finns på flera platser från Västerås i söder via Fagersta, Norberg, Skinnskatteberg, Smedjebacken och Ludvika till Dan Andersons hemtrakter vid Skattlösberg och Fredriksberg. Här kan man se gruvor, hyttor, 11
hamrar och mycket mera. För ett tag sedan var jag på kurs i Örebro, men jag hann även med att släktforska en del på länsbiblioteket. En av dagarna hade jag bredvid mig en pensionär, som berättade följande "solskenshistoria", då det visade sig att man verkligen hade en gammal släkttradition, som gick att bevisa. En stor orsak till detta anser jag ligger i att släkten har bott kvar i samma trakter sedan 1600-talet, ju längre bort som man har flyttat från släktens gamla hemtrakter, desto större risk är att en tradition förvanskas, alternativt att nya byggs på rena gissningar: "Vår släkt kommer från Ö. Torsås socken, söder om Växjö. Jag har en morbror som nu är 95 år och som bor i grannsocknen Nöbbele. Då och då har han sagt till mig: 'Vi har vallonskt påbrå'. Enligt familjelegenden var det en soldat i släkten som en dag kom hem med en vallonsk flicka och gifte sig med henne. Jag har letat och letat och för några månader sedan hittade jag det! 1688 vigdes en av mina förfäder i Ö. Torsås och flickans namn var Douhan". (Ovanstående artikel är stommen till ett föredrag som Kjell Åberg höll vid Gränsbygdens Släktforskares årsmöte i Håbols församlingshem den 19 april 1998.) Släktforskardag i Mellerud Den 18 april hölls Släktforskardag på Melleruds museum och släktarkiv. Det var jämn ström till Anna Lena Hultmans datorhörna, där hon med hjälp av olika databaser hjälpte forskare att hitta släktingar i Amerika. Forskare från olika delar av Dalsland och Bohuslän kom till Mellerud för att ta reda på sina rötter. Föredrag hölls av Lars-Göran Johansson, Emigrantinstitutet i Växjö. Han talade om svensk-amerikanska kyrkoarkiv. Anna-Lisa Berglund talade om sjukdomar förr i tiden och Olof Ljung talade om dalsländska släktforskartraditioner. Sven Emanuelsson 12
Laila och Bengt Viklundfår hjälp av Anna Lena Hultman att söka i Saka-databasen vid släktjorskardagen på Melleruds museum. Foto: Sven Emanuelsson. Lars-Göran Johanssonjrån Emigrantinstitutet i Växjö, talar vid släktjorskardagen i Mellerud. 13
Anna-Lisa Berglund hölljöredrag om sjukdomar i äldre tider, vid släktforskardagen i Mellerud. Häststöldutredning från 1685 Denna utredning är avskriven för hand från microfilm av Harald Andersson. Han var född i Svarteborg 1916 och dog i Stockholm i dec. 1996. Han hade även bott några år i Lane-Ryr. Evald Olsson, född och uppväxt i Lommeiand har sedan skrivit av' den handskrivna förlagan. De som bearbetat målet kände alltså väl till Norra Bohuslän och trakterna mot Dalsland och Norge. Men naturligtvis kan det bliva felaktigheter när det har varit flera omskrivningar. Några uppgifter om de personer som är omnämnda följer här. Sahl. Wetterman står det på ett ställe. Det är häradshövding Johan Larsson Wetterman i Norrvikens Domsaga. Han dog alltså innan domen blev klar. Anders Börjesson var Befallningsman, eller som det vanligen kallades Fogde i Norrviken. Han blev häradshövding i Sunnerviken 1687, under några år var han även häradshövding för Norrviken. Efter 1693 hade han bara Norrviken. Bergersson - som troligen dog 1702 - har aven 14
person som särskilt forskat om honom betecknat honom som en mycket hård domare. Befallningsman Petter Kahl, rätta namnet är Kall, har skrivit en förordning om hur skatterna i Bohuslän skulle uträknas. När Kammar Rådet i Kammarcollegium J. Falkman i mitten av 1850-talet skreven undervisningsbok för skattemasarna så rättade han sig efter vad Kall hade skrivit i slutet av 1600-talet - så nog hade den mannen makt och inflytande. Men Falkmans bokfick nog inte så många tillämpningsår. Länsmannen Jakob Svensson i Kville blev själv år 1699 dömd till döden, han var orsak till att Jakob på Dyngön som var vrakplundrare lyckades rymma och vrakplundrare skulle ha dödsstraff och den som var orsak till rymning skulle dömas som rymmaren. Hovrätten ansåg dock att detta straff var för hårt och föreslog att han borde släppas lös så att han kunde leta rätt på den försvunne. Så gjorde tydligen också häradsrätten och även Länsman försvann. 1 januari 1705 var det på tinget i Rabbalshede efterlysning av förre länsmannen Jakob Svensson för vissa ekonomiska oklarheter - bl.a.låg han efter med skatten. Nämndemännen som förekommer: Gunnar i Ytterby Svenneby - hette Larsson och slutade som nämndeman 1704. Han hade suttit i rätten i mer än 40 år och fick vid sin avgång skriftligt betyg av häradshövding Nordberg. Gunnar hade varit ägare av egen gård i varje fall sedan 1654 och gården har varit kvar i släkten allt sedan dess. Knut i Rabasshe (Rabbalshede) Knut Hansson är densamme som Knut i Dahle Kville. Även han blev häradsdomare med tiden. Han visade sig vid flera tillfällen vara en human och vettig man. Gunnar i Hala Kville - Gunnar Ellingsson är troligen densamme som vid något tillfälle kallas Gunnar i Grimslätt. Han dog 1702. Bodolf i Widingen Kville hette Arvidsson och han övertog både gården och blev nämndeman efter sin svärfader Anders Larsson i Widingen. Bodolf var riksdagsman 1680. Anders är nämnd som en av valmännen vid det senaste kungavalet i Danmark, det var 1648, då valdes Fredrik /li. Erik i Espelunden i Moo hette Andersson. 1691 hade han blivit Länsman i Bullaren men någon gång mellan 1707 och 1710 rymde han till Norge. På ett ställe står det något om skjutsskaffare eller skjutsrättare som det också kallades. Hans uppgift var att ordna med transporter av fångar och militärförnödenheter samt bistå länsman vid behov. Han var liksom 15
en vice länsman och om länsman var sjuk eller på annat sätt förhindrad kunde skjutsrättaren vara åklagare i mindre viktiga mål vid tingen. De större brottmålen sköttes i allmänhet av fogden. Uppgifterna är hämtade ur: Bondeståndets ledamöter av Ludvig Mårtensson, Fredrik III:s hyllning av Oskar Albert lonsen samt förstås Domböcker. Nils Hansson Tiufwar Under Åthskillige Optagne Ransakninger i Rabasshee d. 60ctobr. 1685 i Svarteborg, den 9 Dito opå Ord. höst och revisionstingh i Heede den 14 octobr Rabasshee den 10 Decembr i Swarteborg den 14 Decembr den 10 Martij i Rabasshee och den 18 Dito i Swarteborgh anno 1686 öfwer några stycken tiufwar, Anders i Lössboo af Qville Sochn, Swen i Kåxred af Bullaren, Anders i opropat trenne andre: Anderses granne i Lössbo, Anders Nilsson, Manslagaren Engebret i Bastegillgan af Foss Sochn och Christopher i Söräfian af Dals Landh, som dee 3 altid sig undan och frigdige, äre så förenämbde tiufwar framhafde som effter flitigh, och noga ransakninger och Examen äre förhörde på ofwanskrefne Terminer, som och giordt deras bekiennellser at frivilligen begånget af berådt mood efterskrefne stölld och tiufnadh ifrån efter föllgiande allmoge på åtskillige tijder sig h sammanrootat och söckt sigh beläglige boställe i Landet, at så snart den ene eller andre något stuulit i Landet, hafwer dee ginaste haft dee andre sine cammerater till afnämere och fört till Dahls Landh till denne Christopher i Söräfian och öfwer gräntzen åth Norgie, der hafwer denne Swen i Kåxred med sin Broder Anders i Böön een sin syster boendes på Hallröedh i Enningedahlen, hwillke tiufwar hafwa delat sin emillan hwad dee så tillsamman stulit hafwa, Nembl: först af den 6 Octob: 1685 på Rabasshee framhafdes denne tiufwen Swen i Kåxred som då efter noga och flitigh förhör, beskiende huru många gånger först finnes för rätten twefaligh, och befundne i den ene lögnen effter den andre, innan han gådt till rätt bekiennellsse, och hafwer een för deras åthskillige twetaler och Lögner, mest låta dem opstå på wäggen som då sen godwillign bekiendt, äre och sen på alle förbemellte tingh blefne standhaftige wedh hwad dee een gångh rett bekiendt hafwa, hafwer alltså för bemällt Swän i Kåxzeröedh det Tinget af den 6 octobr: tillagdt Anders i Lössbo, at han hafwer stulit een häst ifrån Wättle i Bräcke i Qville Sochn, hwilken häst sedermehra igenfantz nord om gräntzen, 16
wara dränkter i een siöö, och med een steen om HalIsen nedersänkter, Andra Tinget af den 9 octobr: Uthi Swarteborg, är Swen i Kåxzeröd åter framförder igen, och då bekienner sigh hafwa Kiöpt hästen som tillhörde Wättle i Bräcke af Anders i Lössbo, då dee tillsammans wore hos Engebret på Moen, Hwarpå blef framhafder Tiufven Anders ilössboo, Hwilken Befalldningsman Anders Börgesson hafwer låtet fastgripa och hitföra, dee stooge hwar andre till mundz, och Anders bekienner icke allenast een gångh uthan twenne gånger at Swen i Kåxzredh stahl Wättles Häst, men då på sidstone efter flitig Examen bekenner Anders i Lössboo sigh taget den på Wättle i Bräckes ängh. Tredie tinget af den 14. octobr: Höst och Revisionstinget Höllz på Heede, framhades åter Tiufwen Anders i Lössboo, och bekienner ytterligare hafwa stuulit Wättles Häst, och sållt den till Swen i Kåxredh för 4rBr meera Wille Anders i Lössboo intet bekiennia, och som berättes af allmogen seen Anders i Lössbo kom dit at boo, äre 15 Häster der i grannlaget bortstullne, och alle dee, tree Nembden, denne Anders i Lössboo bortstulit med sine Cammerater för denskulldh rätten funnit, at dem opslå låta, på weggen, Framhaddes så Anders i Lössboo igen, och stogh Swen till handz (!) sampt öfwertygade Swen i Kåxredh, at dee woro begge, både han och Swen och stuhle Wättles Häst om nattetijdh, uthe på marken huillket tiufwen Swen i Kåxzredh wedhgår, som war om natten den 1 Maij. Item bekienner desslikest denne tiufwen Swen i Kåxzredh af Anders i Lössboo, och hans Bror Anders i Böön stahit Stoo i Rönängen, och gaf Anders i Lössbo een Richzdaler med sigh. Fierde Tinget af den 10 Decembr i Rabasshee, framfördes åter tjufwen Anders i Lössbo, och nu friwilligen bekiänner at hafwa Stulit Uddz Stoo i Rönängen, hwillken Anders Andersson i Böön hafwer Stimlit af honom, och Stahl den förleden wår et åhr sedan. Item tillstår at han och Swen i Kåxzred wore Samtenckte om at stiäla Wättles Häst i Bräcke. Feemubt Tinget af den 14 Decemb: Swarteborg, Framhades Anders i Böön af Sörbögden, som då nys grepen war, hwilken efter Essbjörn Andersson, i Lilla Ryyr af Dahls Landh angifwande, hafwer stulit av honom en Koppar Kittell, som kostade honom 12 r/br, hwar på Anders i Böön Examinerades och wille fuller i förstone med många andra undanflyckter der till necka, men då på sidstene bekiände, och visade sigh deq. hafwa kiöpt af Christopher i Söräfian på Dahls Landh, samma Kiätell sällde han till Anders i Stärkestadh af Foss Sochn och innan han gick åtstadh och stahl, gaf Anders i Sterkestadh penninger på Kiätlen, och nå- 17
got efter kom Essbiörn och efterfrågade sin bortstulne Kiätell, sampt wed Kyrckan lät lysä efter den, då grof Anders i Sterkestadh samma Kiätell under Jorden wed hans huggekubb, och for så Anders i Sterkestadh med Anders i Böön nord till Anders i Bööns Syster på det norska, och sällde den, och fick een Crona, och resten i penning er, Anders i Bön bekienner och at Christopher i Söräfian sade till honom, och Anders i Sterkestadh, at Kiätlen hörde Essbiörn i Lilla Ryyr till, hwartill Anders eij neeka kan, och likwäll dölgde han Kiätlen då Essbiörn war hos Anders i Stärkestad, och frågade efter sin Kiätell, blef så Anders i Stärkestad her före afdömbder, at plickta 8 gånger så mycket Kiätelen kostao de efter Straffordningen 36 Dr Smt. Ater framfördes tiufwen Anders i Böön, och nu tillstår at Christopher i Söräfian war hoos honom, och trugade honom för Per Torgierssons Häst i Uddewalla, och wille at han skulle betala honom igen för Per Torgierssons Häst, som Christopher i Söräfian af Dahls Landh war der tilldömbder at betala, desslickest öfwertygade Essbiörn i Ryr af Dahls Landh honom att han Stahl hans Kiätell, och een war med honom, det kunde Anders i Böön intet neeka. Inhades åter tiufwen Anders i Lössboo, som säger at Anders i Böön stahl den guppete hästen, af Swenning i Branneby och då låg han twå nätter i Skogen innan hann fick den. Her på Inkallades Anders i Böön, och stoge hwarandra till mundz, kan och eij neka at Stahl Sweningz häst i Branneby den guppete och at Anders i Lössbo wiste honom den. Item Inhades åter Swen i Kåxzred, och öwertygade sin Bror Anders i Böön och Anders i Lössboo, at de begge wore med i Norgie, der Swen sällt Wädtles häst, och dränkte den, då de förnam med hwad Ifwer och allfwar Wädtle efterspanade sin bortstulne häst, då giorde de det till den ände, att Wädtles häst ej mera skulle spanas, då under samma ransakningh framkom Enkan Olug Tollesdotter i Böön af Sörbygden, och angifwer Anders i Böön hafwa stulit ifrån henne, om een Pingesseldaghnatt, een Röö Klädeströja, een Swart Klädeströja, et rött Snörlif, een Järnliusestake 2 gambia Lijar och 1/2 Barkat Huus, Rätten i nogaste måtto Examinerade Anders i Böön om samma Kläder, men intet Kunnat fått honom till någon bekiennelse Uthan han säger Christopher i Söräfian har stulit dem. Item befinnes denne Anders i Bön efter tillfrågan, Hwem som togh Per Torgierssons häst i Uddewalla, då säger han, att han fick den hästen af Christopher i Söräfian, hwilken den Stahl i Uddevalla på ängen, der han war tiudrat, och han gaf Christopher för samma Per Torgierssons hest een Swart fohle igen, denne hästen säger Anders sigh 18
hafwa seen sällt i Norgie, Siätte Tinget af den 10 Martij Anno 1686 i Rabasshee, framfördes tiufwen Swen i Kåxzrödh, och nu återigen som för tillstår at hafwa w;1fit medh Anders i Lössbo, och stulet Wätles häst i B räcke, sampt Pers häst i Måstorp. Inhades åter tiufwen Anders i Böön, och säger sig waret ock trugat Christopher i Söräfian af Enkan Olug i Böön skulle få sine Kläder igen, dee han hafwer stuulit, och ähnnu inte will bekienna sielfun sanningen, ehuru wähl hon Enkan honom med månge öfwerbevisninger fulltygade, med tiufwen alltid Stadnat i den bekiennelsse, at Christopher dem stuulit, så sluter Rätten dem her i. warit lijka goda, och delaktige i tiufnaden. Item bekienner Enkan Olug at dee alle tiufwene i förledet åhr. wore alldrig i säär, men alltid samman i Böön hos tiufwen Anders. Sedan inkallades Swen i Kåxzrödh och öfwertygadhe Anders i Lössbo och sin Broder Anders i Böön at dee woro alle tree om och dränkte Wättles häst i Bräckje, der nord om en Natt, som då dee igen på ny igen stahl från den mannen der nord, och giorde detta nidingzwärk, skuro Börhewidier, och slogo om stennane som dee bande på hästen om halsen, Anders i Lössboo höllt hästen, och Swen med sin Bror Anders i Böön, rodde uth på watnet med een Eekestååk och så dränkte de hästen, det de alle 3 tiufwarne bekiende i sanningh wara. Inkallades åter tiufwen Anders i Lössboo, bekenne at Swen i Kåxzredh alen a stahl Pärs häst i Måstorp, som war guhl om 4 åhr, der till tiufwen Swen i Kåxzredh eij neka kan, och säger at han sållde Måstorps häst till Marker i Norgie i Böön een Enkeman minns intet mannens nampn, och togh samma häst wäster Måstorps gård, och Swen fick 4 rbr för den gule hästen. Anders i Lössboo framställtes för Rätten som bekienner han och hans granne Anders Nillsson i Lössboo för tu åhr sedan wore samman och stahl från Joen Speleman i Branneby et gullt ungt Stoo på fierde åhr, och med den for Anders Nillsson åth dahl och sällde, och gaf han sin granne Anders i Lössboo et par Skinbyxer, och et par Skoofångh (?), Åter framhades för Rätten Anders i Lössbo, och tillfrågades om han icke hafwer Stuhlit sin grannes Tolles penningar i Lössboo, hwar till han nekar, och säger sigh samma tijd wara hoos sin granne Wättle i Bräcke i giestebudh. Åter tillsporde rätten honom om han icke weet, hwem som giort det, då bekienner han sigh eij kunna sanningen döllgia, utahn wara samtenkt och oplagat rååd med medh Engebret på Bastegillgan, att han då skulle stiähla penningeme efter han då weste det var Lägligen at husen war öde och alle follken i giestebud, och Engebret instahl sigh uthi een Cammer i een 19
Kista, der togh han 10 eller 12 penninger een grå Klädesråck, een wallmars Råck, någre st-n gula Skin med een dehl anre Kläder, Item befienner tiufwen Anders i Lössboo, at Anders i Böön stahl Anders Larssons häst i Heekullen för 4 eller 5 åhr sedan, hwilken Anders i Böön sedan sållde och gaf Anders i Löstorp en R Br med sigh, och bekienner der hoos, at alldrig hafwa stulit för ähn han kom i lagh med Engebret i Bastegillgen, och Anders i Böön visa versa, och efwen desslikest bekienner Anders i Böön Alldrigh för Stuulit äimhan kom i lagh medh Anders i Lössboo och Engebret i Bastegillgan, Och som Anders i Lössboo, att begge warit sammen, och Stulet Joen Spelemans guula Stoo i Branneby i Qwille, S-n hafwer gienast rätten låtet efterslå denne Anders Nillssen i Lössboo, och som dee utskickade kom till Lössboo om lördagzmorgonen at fastgripa denne tiufwen war han om natten rymbder medh hustru och barn, samt sine Creatur, och all hans ägenendomb, Och som rätten beslööt honom ware på flyckten, och mente ähnna åt Tiönne fiäll åth Norgie, fan så rätten rådsampt at låta Geuvalldigern med någre flere till hielp, at på grentzen emotstigz mot honom at låta honom der fast gripas. Blef och förordnat begge Skiutzretterene i Sohlbergh, att gienaste fara samme wägh efter som tiufwen gått före med sine Creatur, så de kunna fahre siellfwa footspor effter, huillket dee och gienaste gjorde, och som Lördagen war mest förleden, och giorde retten sigh dee tankar, at denne tiufwen eij kunde undkomma, Hwarföre beslötz at rätten opskiutes till den 18 Dito nestkommande i Swarteborg, och då bemällte tiufwar företagas och afdömmas. Den 18 Dito försambladhe sigh åter Rätten i Swarteborgh medh fulla Nembdh, samt Cronenes Befalldningzman welbetrodde Petter Kahl, Lendzmännene Lars Persson och Jacob Swensson, sampt Gustaf Gabriellsson, Framstältes så för Rätten begge Skjutsskaffame i Solbergh, som wore befallte at gå gienaste i Fotspor efter tiufwen Anders Nilsson i Lössboo, hwillka bekienne så giort, och föllgde i footspor, efter honom åth Hesteskiedet i Foss Sochn, på een liten huusplatz under Möe äger der Befalldningsmannen Erich Swensson boer, finner så der om natten bemelte tiuf Anders Nillsson i det lilla huu set hwarest hans Swärfader bodde, då dristade dee sigh eij at honom midnatten, war fastgripa. I befrucktande för tiufwen, Swärfaderen och begges deras Hustrur, at dee skulle blifwa dem förmecktige, gåfwo och före at de woro efter honom Kombne för den orsaks skulldh, at han stegh inne medh någon Skatt, det tiufwen sade sig willia betala, och då om natten undslap han dem, och 20
togh skogen. I lijka måtto framförde Lendzmannen Jacob Swensson dee twenne som wacktat tiufwen Anders i Lössboo, som satt på sitt lif, och samma natt har för deras försummellsse och undsluppet till Rymbningz som war Jacob Andersson i Berg i Qwille Sochn, och Anders Christensson i Teggen, twenne styfwa och fullwuxne karlar, bekiende så Lendz- mannen till dem förordnat mannen i huset, sampt flytt dem fången under hender, med handklöfwer påläst, till hwillket allt dee eij necka kunde, Hwarföre dem af Rätten tillspordes, hwij dee så slap bernälite tiuf. Hwartill dee bekienne begge efter Hustruns Merta Börgesdotters ordh i Huuset, som bed et dem gå at legga sigh, så wille hon och hennes dotter i medier tijdh waacka, kom och äfwen då in huusman och lade sig, ginge -så dee gienaste och lade sigh, och lät fången sittia, och ner det led in på natten då Hustrun med dottren wille liggia sigh iwäckte hon Hustrun på Anders Christensson och bad honom stå up, men lade sigh gienaste nedigen, Hwilket allt dee stött hvar andra till mundz om, och gent emot i andra Stufwan satt wackten öfwer den andra fången Anders i Böön och woro begge desse Stufwer om een förstugu, och ner dee een stundh så sofwet, som dee wedgå, och då upwacknadhe, sågo dee fången wara borta, och dette war något efter midnattztid, och Hustrun bekienner at det war snart midnatt, då hon wäckte dem, och lade sigh. Och som rätten befarade at denna tiufwar begge intet mera skulle ståå till ertappas, så wähl som Manslagaren och tiufwen Engebreet i Bastegillyan med tiufwen Christopher i Söräfian ut i Dahls Landh som intet warit fastgrepen, Hwarföre Rätten funnet rådsamt at gå till Dombz, med hwad bekiennellsse reeda giort är af desse twenne Bröder och tiufwar AndelS i BÖÖIl och Swen i Kåxred, Resolutio: Af dee skiähl In actis finnes blef opräcknat all Anderses stölldh i Böön han bekiendt hafwer. Nembl: Essbjöms Anderssons Kopparkiätell af Lilla Ryr på Dahls Landh som han warit medh och stuulit, och döljgt medh Christopher som werderades för 18 Dr Smt. Item Swenningz Hästi Branneby för 7 1/2 Dr Smt, Anders Larssons Häst i Heekullen för 6 Dr och för det han warit med, och dränkt Wätles Häst i Bräcke der Nord, 12 Rr Smt. Och som rätten funnet honom lijka dehlaktigh med Christopher i Söräfian om Olugz Kläder i Böön som blifwa Werderadhe för 7 Dr 8 öre Smt och giör tillsamman 50 Dr 24 öre Smt och som det andra Capitel i tiufwebalken i Stadzlagen förmår och inneholler, at dee böra plickta 2-'
lijka högt så den som stiähl, der råder, giömmer och döllgier, sampt åtni utet och delat sigh emillan, som her skedt är. Alltså dömbdes Anders Böön efter Strafordningen, at plichta 3 gånger så mycket som hans tiufnat belöper. Nembl: 152 Dr 8 öre Smt samt gifwe Mållsäganden sitt igen, och så förwisas Häradet, och som han inga penningar häfwe, är hann tillkiendt at arbeta för hans brått på watn och bröd i l 1/2 åhrs tijdh, I lijka måtte blefu tiufwen Swen i Kåxröedz Stölld opräknat, som på lijka sätt hafwer warit samtänkt i råd och dådh med tiufwen Anders i Lössboo, först för det han war medh och stahl Wättles häst i Bräcke 12 Dr Smt Item för det han med dee andre sine Cammerater Anders i Lössboo och Anders i Böön Stahl hästen på ny igen i Norgie ifrån den han sällde honom till, och seen dränkte den 12 Dr Smt och för Pers häst i Måstorp i Qwille Sochen 9 Dr smt, som giör tillsammann 33 Dr Smt Hwarföre dömbdes han tiufwen Swen i Kåxzredh på lijka sätt efter Drotningh Christine Strafordningh samt efter Krigzartiklarne 103 punct at plickta tree gånger så mycket som tiufwud oplöper till 99 Dr Smt och der penninger eij finnes at arbeta för sina bööter ähr så han tillkienndt at arbeta på watn och bröd i 12 Månaders tidh. Anno 1686 den 15 Aprill höllet Extra ord: ting h i Dahle uthi Qwille Sochen, öfwer tiufwen Anders i Lössboo, som rymbde natten emillan den 17 och 18 Martij, nerwarandhe, Cronones Lendzman Jacob Swensson med fuil Nembdh, af Quille Heredh, Gunnar i Ytterby, Knut i Rabasshe, Gunnar i Hala, Bodolp i Widingen, af Sörbögdens Nämbd, Herman i Röed, Jacob i Åneröed, af Bularens Nämbd, Hallfwor i Edzsemb, Gude i Fagerhollt, Joen i Flötemarken Erich i Esspelund, Anders i Fresslandh och Oluf Hansson i Sundzhollt, och som bemellte tiuf är igenfunnen döder i Sörbögden i Hee Sochn wed gården Borgen (?) 1/4 Hemman, hwar om inlades i rätten Lendzmannen Gustaf Gabriellssons besichtellsebref i embete Nembdemannen Jacob i Åhneröd, Joen Andersson i Torbiömeröd, Per Larsson i Söbbhullt, huillket innehåller hwad dee efter undfångne befallningh, hafwa funnet, och huru wijda dem är uplyst blifwet, och efter besichtellssen kan dee slett intet finna på hans kropp till Dödstäcken, af någon annan man tillfogat ähr på den eena handen baakpå, war swullet så stort som en Nagell, och intet mera, ligger och i Borgens marck wed et Skogekiärr, och een Bergzkulle, Hans Skoo och mössa stå under een Buske, och Skoheleme på Skoen nedertrodde, så ut synes han hafwer gått kippseskodder, der finnes een liten 22
backe strax hoss, derest han hafwer draget sigh uthur Skogen, och uth för backen, så pass som 5 alnar, och icke merr. Tillspordes så Nembdemännen Herman i Röed af Sörbögden och Jacob i Åhneröedh, som warit med och besicktat tiufwens döde kropp, om der fans någre fler tecken, ähn som mällt är, eller med hugg, slagh eller skurit på honom, eller om han synes liker till at ware förgifwen, hwar till dee swara, at alltz inga sådana täcken på honom funnet, men om Påskedagh då han först bief besiktat, war inga kiennemärken eller täcken at finna, at han wara förgifwen, Uthan war med sin lijckå tiuggheet, som han för warit haf:r och då sågh dee som litet bioodh under nääsan på honom uthrunnit i håret och skiegget, och lågh då stuupa på ansiktet, kunne och eij fleere tecken, see. eller finna på honom. Item bekenner Nembdemannen Jacob i Åhneröed at een piga benämbd Groo Andersdotter, som är hos sin Styfmoder Barbara Hansdotter, een Encka, hon hafwer gått och wacktat Creatur om skiertorsdagh den samma först funnet tiufwen dödh liggandes och då hon strax om Långefredagh det bekiendhe för Per Larsson i Söbbhullt, som är nest der intill boendes, och sedan Per Larsson wed Kyrkan o Påskedagh det berättat för Nembdemannen Jacob i Ahneröed, och han då strax efter messan med någre flere gått dit, och funnit tiufwen döder liggandes, som pigan Groo Andersdotter sagdt, och då den tijdh inge andra Kiennetäcken funnet på tiufwen, ähn som mällt är, Huarföre efter förberördhe besicktellsse, som Lendzmannen med Nembden, och dee andre dannemän, som mällt är, sluuter Nämbden eenhelleligen, honom wara af soot döder, war och nu tillståt dee twenne, som honom wacktat då han undslapp, Anders Christensson i Teggen, och Jacob Andersson i Berg, hwillka bekienna med all flijt honom seen efftersöckt dagh ifrån dagh, allt intill dee fingo honom förspörgia döder, då dee strax söckt till bemellte Nembdeman Jacob i Åhneröd, och dee der sedt tiufwen, gingo dee till Befalldningzmannen Anders Börgesson och det angåfwe, samt bedia ödmiuckeligen den höga öfwerheten nådigst wille förlåta och tillgifwa dem deras förseellsse. BIef så opåräknat all tiufwens stulld som han siellf, som warit medh och stuulet, sampt åtniutet och deelt sigh emillan. Nämbl: först för Wättles hest i B räcke, som tiufwen Anders i Lössboo med tiufwen Swen i Kåxzredh stuhlte och dellt sigh penninger emillan, blef werderat för 12 Dr Smt, och andre gången wore dee alle tree tiufweme, Anders i Lössboo, Swen i Kåxzredh, och Anders i Böön medh om, och stuuhle Wätles häst på nytt igen ifrån Bryngell i Boxenää s i Norgie, som Swen honom bytte till förste gången, werderas för 12 23
Dr Smt, Uddz stoo i Rönningen, som Anders i Lössboo och Anders i Böön sammanstulet werderas för 9 Dr Smt och Swenningz häst i Branneby som Anders i Lössboo och Anders i Böön sammanstuulet, blef werderat för 7 1/2 Dr Smt ähn för Joen Spelemans hest i Branneby, som Anders i Lössboo medh sin granne Anders Nillsson sammanstulit och werderades för 9 Dr Smt. Item för Anders Larssons stoo i Heekullen, som Anders i Lössboo medh Anders i Böön sammanstult, och blef werderat för 6 Dr Smt. I lijka måtto Anders i Lössboo, för Tol1es penninger i Lössboo, som han gaf Mandråparen Engebret i Bastegillgan, anledning at stiäla, och som dee dellte sigh emillan 18 Dr Smt, som giör tillsamman 73 Dr 16 öre Smt. Resolutio. Af de skiähl in actis finnes, lades detta måhl under Nembdens voterande och afdömmandhe, bebygnnandes på den yngste och sedan allt fort up efter hwar andre, som gaf hwar sitt vota Nembl: Bodolp i Wijdingen voterade honom böra tages af Bödelen och hengias, Anders i Fresslandh vota, hugges hufwudet af och settes på een stake, Oluf Hansson i Sundzhallt sadhe honom böra begravas under gallgien, Guude i Fagerhollt voterade, Hengias, efter hans Stölld oplöper allt öfwer 60 Dr Smt. Joen i Flötemarken sadhe honom böra tagas af Bödelen, och begrafwas under galgian, Erich i Espelandz vota, sadhe honom af Bödelen hengias, efter hans Stulldh långdt mera oplöp ähn 60 Dr Smt och det androom till warnagell, såsom dee andre hans Cammerater, som sigh frigdige hålla till Sky och förskräckellsse, Hallfwer i Edzsemb, och Knuut i Rabasshee, hans kropp böra brenna på Båhl Jacob i Åhneröd, Herman i Röed, Gunnar i Hala, Gunnar i Ytterby vota, sade honom böra af Bödelen hengas i Foss gallgie efter det är mest wed der alla tiufwame äre kombne ifrån och der altid mest haft sin sammankomst och desse som äre frigdige, och sigh i skogen mest uppehålla, Och som dee 7 af nembden mest öfwereens stemma, at hans krop böra hengias, så är deras voto Confarmt med Krigz Artiklene 18 punct om Stulldh, sampt omröstande i Dommare Regleme, at hwad dee 7 bifalida skall wara dommen, Hwarföre dömmes tiufwen Anders i Lössboo som döder är för sin begågne Stuuld, som oplöper långdt öfwer 60 Dr Smt att tagas af Bödelen och ophengias, androm och hans Camerater till skrek och afsky, Dock vi will rätten hafwa detta på det aller ödmiukeligaste hemställt uthi det Högh. Kongl. Giöta rikes Hofrättz wijdare omdömme. 24
Tunge, Sörbygden och Sodenäs TR 1688-02-06. Swarteborg. No 7 Ländzmannen Anders Tack framförde änn ytterligare Anders Nilsson, som najkit från Lössbo i Qwille Sochn. Hwillken war Gårdsboo med Hästtiufwen Anders Bryngellsson i Lössbo, om hwillcken finnes ut j 1685 och 1686 Åhrs Ransakninger och Protokoller innfattadt, sålunda att Anders Bryngellsson anngifwitt denne Anders Nillsson warit i sällskap med honom och Stuhlitt ett gohlt Stoo hoos Jon Speleman i Branneby i Qwille Sochn. Denne Anders Nillsson brukar nu med een Trumbslagare under Her Capitein Baron Kruuses Compagnie, Bastegillia i Håby Sochn 1/4 Mil. Denne Anders Nillsson ähr födder i Sörbygden i Hällesäter, men från Sin Barndomb tient her i Tunge Häradh, Fåss och Swarteborgs Sochner. Nu sedan denne eelaka Tiufwen Anders Bryngellsson kom på flyckten, och effter dedh i Skougen omkommen och dödh igenfunnen, har denne Anders Nillson waritt widh åtskillige Ting, heelt och hållit alldehles nu som förr näkar till denna gierningen, warandes aff förra Häradzhöfdingen Sahl. Wetterman alltid befallt, att noga skulle effterfrågas och undersökias, om något Oärligitt och Olofligitt med denne Anders Nillsson kunde förspörjas; Så betygade Nembden med allan närwarande Tingz Allmoge, och besynnerligen dem honom från Barndomen kiende, och hos dem han i gårdarna Dingle och Bärby mest tjent hafwer, hwillke alle såsom med een mund, gifwa honom ett godt och redligitt wittnesbördh, Han haar och på Kyrkiogårdarna wid Fåss och Håby tagit Sitt Skåttzmåhl hwillecket honom gifwitt ähr med ett ährligit lofordh, så wijda dem bekant ähr. Res: Allt förden skulld pröfwade Rätten, een sådan wijdriger salle och eelauk Menniskia, som Hästtiufwen Anders Bryngellsson war icke kunna gifwas witzordh, och sedan att denne Anders Nillsson gifwes aff dem han tient, och honom från Barndommen kiänna gott lofordh; Dy till föllje aff Lagh och Dommare Reglernas förskrifningz innehålldh uti een så blind Saak, kiennes Anders Nillsson och frij från denna beskylldning. 25