Pappors upplevelse av akut sectio Fathers experience of emergency caesarean section

KAROLINSKA INSTITUTET Institutionen för kvinnors och barns hälsa Enheten för reproduktiv hälsa Kurs: 2BM014 Pappors upplevelse av akut sectio Fathers experience of emergency caesarean section Examensarbete i sexuell, reproduktiv och perinatal hälsa, 15 hp (Avancerad nivå), 2014 Författare: Katri Karkiainen Leg. Sjuksköterska Barnmorskestuderande Helen Seltman Leg. Sjuksköterska Barnmorskestuderande Handledare: Eva Nissen Leg. Barnmorska Professor Examinator: Wibke Jonas Leg. Barnmorska Medicine Doktor

Sammanfattning Bakgrund: Antalet kejsarsnitt ökar i Sverige. Det finns ett flertal riskfaktorer för kejsarsnitt, bland annat induktion. Tidig hudkontakt såväl som tidigt initierad amning uppmuntras vid vaginala förlossningar men är inte lika högt prioriterat efter ett kejsarsnitt. Hudkontakt har visat sig ha positiva effekter på amning, men även på barnets andning, temperatur samt blodsockernivå. Pappans roll påverkas av förlossningssättet då han efter ett kejsarsnitt får en mer central roll i barnets omvårdnad. Syfte: Syftet med denna studie är att undersöka pappors upplevelse av en förlossning som slutat i ett akut kejsarsnitt. Även hans upplevelse av hud mot hud-kontakt, amning samt hans upplevda delaktighet i samband med barnets födelse skall studeras. Metod: Detta är ett kvalitativt arbete där nio pappor intervjuades. Intervjun utfördes semistrukturerat enligt en intervjuguide författarna arbetat fram. Datan analyserades med innehållsanalys med induktiv ansats. Resultat: Att barnet skulle förlösas med kejsarsnitt väckte blandade känslor hos papporna. De upplevde oro över partnern och samtidigt lättnad över att förlossningens slut närmade sig. I de flesta fall fick pappan ensam ta hand om barnet medan mamman var på uppvakningsavdelningen. Den första amningen blev därmed fördröjd. Papporna upplevde i stor utsträckning en ambivalens då bristfällig information om partnerns tillstånd skapade stress samtidigt som de kände glädje över sitt barn. Samtliga barn hade hudkontakt med pappan, något papporna upplevde som positivt. Majoriteten av papporna uppgav att de varit delaktiga genom hela processen och att deras relation till barnet fått en god start av denna delaktighet och den hudnära kontakten i ett tidigt skede. Nyckelord: pappors upplevelse, hud-mot-hud kontakt, kejsarsnitt.

Abstract Background: The number of caesarean sections is increasing in Sweden. The reasons for this are unknown, but induction of labour is one of them. Early skin to skin contact and early initiated breastfeeding are encouraged after a vaginal birth, however, this is not prioritised after caesarean section. Skin to skin contact has a documented positive effect on breastfeeding, the baby's breathing, temperature and blood glucose level. Further, fathers have a more central role in the care of the baby after a caesarean section. Aim: To deepen the understanding of fathers experiences regarding an emergency caesarean section and to identify the procedures regarding early skin to skin contact and breastfeeding after an emergency caesarean section. Furthermore, the aim was to identify the experience of father involvement at the birth of their child. Method: In the present study, nine men were interviewed. The interviews were semistructured and an interview guide, developed by the authors for this study, was used. Content analysis with an inductive perspective was used for analysis. Results: The fathers experienced mixed emotions when the decision for emergency caesarean section was made. The fathers were worried about their spouse but also relieved that the delivery would come to an end. While the mother was in the recovery room, the fathers were left to take care of the baby alone at the delivery ward, which causes an postponed initiation of breastfeeding. The fathers experienced ambivalence as a result of insufficient information concerning their spouses, which led to them being worried at the same time as they felt happy about their baby. All fathers held their babies in skin to skin contact, which exerted positive effects in all fathers. The majority of the fathers stated that they felt involved through the whole process. They also stated that the relationship with their baby had a good start due to the skin to skin contact at an early stage. Keywords: fathers' experience, skin-to-skin contact, caesarean section.

Innehållsförteckning 1. Inledning... 1 2. Bakgrund... 1 2.1 Kejsarsnitt... 1 2.1.1 Akut kejsarsnitt... 2 2.2 Hud mot hud-kontakt... 3 2.3 Amning... 4 2.4 Kejsarsnittets påverkan på pappan... 5 2.5 Förlossningsupplevelse... 6 3. Problemformulering... 7 4. Syfte och frågeställningar... 7 4.1 Syfte... 7 4.2 Frågeställningar... 7 5. Metod... 7 5.1 Studiedesign... 7 5.2 Urval... 8 5.3 Material och metod... 10 5.4 Dataanalys... 10 5.5 Etiska överväganden... 10 6. Resultat... 11 6.1 Pappans upplevelser och tankar kring akut kejsarsnitt... 11 6.2 Pappans upplevelse av hud mot hud i samband med förlossningen... 13 6.3 Pappans upplevelse av sin delaktighet samt relationen till sitt barn i samband med födelsen... 15 6.4 Pappans upplevelse av vården i samband med sitt barns födelse... 17 7. Diskussion... 20 7.1 Resultatdiskussion... 20 7.2 Metoddiskussion... 23 7.2.1 Styrkor och svagheter... 25 7.3 Förslag till vidare forskning... 26 8. Konklusion... 26 Referenser... 27 Bilaga 1 - Informationsbrev till pappa/partner... 30 Bilaga 2 - Intervjuguide... 32 Bilaga 3 - Matrisexempel... 35

1. Inledning Under vår verksamhetsförlagda utbildning närvarade vi vid vaginala förlossningar men även vid akuta kejsarsnitt. I de fall då förlossningen fortskred som förväntat arbetade barnmorskan med föräldrarna som ett team, på så sätt var pappan delaktig i förlossningen. Det vi upplevde var att då det tillstötte komplikationer som ledde till att förlossningen avslutades med ett kejsarsnitt minskade pappans delaktighet eftersom fullt fokus riktades på kvinnan och barnet. Vi kunde se att arbetet med hud mot hud-kontakt var ett vedertaget arbetssätt vid vaginala förlossningar. Om allt var medicinskt utan anmärkning fick barnet komma till mamman direkt efter förlossningen, men vid ett akut sectio fullföljs inte detta tillvägagångssätt. Vi upplevde även att pappan då ofta kom i skymundan. Vi skulle därför vilja få ta del av hans upplevelser, hur han uppfattade situationen kring kejsarsnittet, om han fick ha barnet mot sin hud då mamman i de flesta fall inte kunde ha det efter kejsarsnittet. Vi ville även veta om han tror att detta påverkat hans föräldraskap och relationen mellan honom som förälder och hans barn. Denna studie är en del i ett större projekt som drivs på Karolinska Institutet av forskaren Sofia Zwedberg som även innehar det etiska tillståndet. 2. Bakgrund 2.1 Kejsarsnitt När en vaginal förlossning av någon anledning inte är möjlig kan ett barn behöva förlösas med kejsarsnitt. Kejsarsnitt kan vara elektiva, akuta och urakuta/omedelbara (Abascal, 2012). Elektiva eller planerade kejsarsnitt brukar planeras in ca 7-10 dagar före beräknat förlossningsdatum för att minska risken att förlossningen startar spontant (Hildingsson, 2009). Några av anledningarna till ett elektivt snitt kan vara att barnet ligger i fel bjudning, det vill säga att det inte har huvudet ner, att moderkakan ligger i vägen för barnet, att mamman har en stark rädsla inför en vaginal förlossning, att mamman blivit opererad tidigare på ett sätt som kan påverka förlossningen, att mamman har ett trångt bäcken eller att mamman eller barnet inte är helt friska (Andolf, 2008; Hildingsson, 2009). Då man sett att barn som inte föds i huvudbjudning har en ökad risk för komplikationer vid en vaginal förlossning har trenden i dessa fall gått mot fler kejsarsnitt i både Sverige och resten av världen. Vid tvillinggraviditet 1

då tvilling 1 inte ligger med huvudet neråt eller om man tror att det blir svårt att övervaka tvilling två under hela förlossningen övervägs elektivt kejsarsnitt (Bokström, 2010). I de fall då man upptäcker en annan bjudning än huvudbjudning handlägger olika kliniker situationen på varierande sätt. Då graviditeten passerat 36 fulla veckor bör en specialistläkare undersöka kvinnan. Då en yttre vändning utförs minskar risken för sectio (Mollberg, 2009). Ett ökande antal kvinnor begär kejsarsnitt av humanitära skäl, det finns då inga medicinska skäl för kejsarsnittet, ofta är då skälen psykologiska som till exempel förlossningsrädsla (Ryding, 2010). 2.1.1 Akut kejsarsnitt Ett akut kejsarsnitt sker efter att förlossningen startat. Om något inträffar som utgör en risk för mamman eller barnet kallas det urakut/omedelbart kejsarsnitt (Hildingson, 2009). Enligt Svenska Anestesiologiska Föreningens riktlinjer ska operationen kunna starta 15 minuter efter att beslutet fattats gällande ett omedelbart/urakut/katastrofsnitt (Amer-Wåhlin, 2010). I de fall en förlossning påbörjas med induktion ökar risken för att barnet behöver förlösas med kejsarsnitt jämfört med i de fall förlossningen startat spontant (Bodner-Adler, et al., 2005; Vrouenraets, Roumen, Dehing, van den Akker, Aarts, & Scheve, 2005). En anledning till akuta kejsarsnitt kan vara utebliven progress, vilket innebär att förlossningen inte går framåt som önskat. Anledningar till detta kan vara stort barn, trångt bäcken men även svaga värkar eller att mamman blivit uttröttad. En annan anledning till akut kejsarsnitt kan vara att mamman börjar blöda vaginalt vilket kan tyda på bland annat att moderkakan helt eller delvis lossnat eller att navelsträngen fäster i hinnorna (Andolf, 2008). Enligt Källén (2010) var fetal indikation, disproportion eller stort barn de vanligaste orsakerna till akut kejsarsnitt i Sverige under tiden 1995-2006. Maternella faktorer så som stigande ålder hos kvinnorna och högt BMI ger en ökad risk för att förlossningen avslutas med ett kejsarsnitt. Detta innebär att vi i Sverige kan förvänta oss ett stigande antal kejsarsnitt. Den vanligaste fetalindikationen är hotande fosterasfyxi. Fosterövervakning, CTG, har använts i Sverige sedan 1970-talet för att kontrollera hur barnet mår under förlossningen och på så sätt minska risken för perinatal död. Flera undersökningar visar att CTG-övervakning 2

och ett ökat antal kejsarsnitt har ett samband. En osäkerhet vid tolkningen av CTG kan leda till ett akut kejsarsnitt trots att ett behov av detta inte förelåg (Amer-Wåhlin, 2010). Bodner-Adler et al. (2005) visar i sin studie att risken för kejsarsnitt och sugklocka ökar signifikant vid en induktion då Bishops score är fyra eller mindre. Andra risker för ett operativt avslut av en förlossning är faktorer som kvinnans ålder, barnets storlek och om kvinnan är förstföderska. Innan en induktion bör paret informeras om risken att förlossningen avslutas operativt och att ett elektivt kejsarsnitt i vissa fall bör övervägas. Det finns ett samband mellan induktion, operativ förlossning, EDA-användning och låga APGAR-poäng. Vrouenraets et al. (2005) har kommit fram till liknande resultat gällande sambandet mellan induktion, Bishop score och kejsarsnitt. De menar att då Bishop score är 5 eller mindre vid förlossningsstart ökar risken att den avslutas operativt. De nämner även andra riskfaktorer som kvinnans ålder, BMI och barnets vikt. Om tid finns sker kejsarsnittet med spinal/epiduralbedövning och kvinnan är vaken. Vid plötsliga komplikationer då det finns fara för mamma eller barn sker kejsarsnittet i narkos. Frekvensen av kejsarsnitt varierar över landet, men stiger i samtliga landsting. I Sverige är frekvensen 17 procent medan Stockholm ligger något över medel med sina 20.5 procent varav 9.3 procent består av de akuta kejsarsnitten (Socialstyrelsen, 2013). Att förlösas med kejsarsnitt ökar risken för komplikationer jämfört med en vaginal förlossning; riskerna ökar för stora blödningar, uterusruptur, blodproppar och infektioner (Hildingsson, 2009). Ett akut kejsarsnitt medför en större risk för komplikationer än ett planerat (Andolf, 2008). 2.2 Hud mot hud-kontakt Hud mot hud innebär att barnet ligger naket och har direktkontakt med förälderns hud. Hudkontakten gynnar amning, minskar gråt och stabiliserar barnets hjärt-lungfrekvens, blodsockernivå samt kroppstemperatur. Det ökar även mammans känslor gentemot barnet och påverkar hur mycket hon rör barnet. Inga negativa effekter har kunnat påvisas (Moore, Anderson, Bergman & Dowswell, 2012). Velandia, Uvnäs-Moberg och Nissen (2012) finner i sin studie att hud mot hud-kontakt omedelbart efter födelsen är viktig, detta innefattar naturligtvis både vaginal förlossning och 3

kejsarsnitt. I de fall som mamman sövs är detta inte möjligt och då är det av stor vikt att pappan kan ha barnet hos sig hud mot hud. På så sätt känner sig papporna delaktiga och tillfredsställda med att kunna ge sitt barn hudnära vård. Man kunde se att vissa saker såsom barnets rooting och masserande rörelser på bröstet inte skiljde sig åt om det fick ligga hudnära hos mamman eller pappan. I de fall då barnet fick ligga hud mot hud med mamman under sin första halvtimme i livet kunde man dock se att barnen ammade tidigare än om de legat hos sin pappa. Blomqvist, Rubertsson, Kylberg, Jöreskog och Nyqvist (2012) visar att papporna känner sig viktiga, delaktiga och att deras självförtroende i den nya rollen som pappa ökar av att få ha barnet nära sig. Hud mot hud-kontakten gynnar sammanfattningsvis både barnet och pappan. 2.3 Amning Ett nyfött barn som blir placerat naket på mammans bara bröst kan själv utan hjälp hitta mammans bröstvårta och börja suga inom en timmes tid (Widström, 2009; Ransjö-Arvidsson, Sjödin & Widström, 2008). Amning har en gynnsam effekt både på mamman och på barnet. Barnet får ett skydd mot infektioner i luftvägarna, i öron och urinvägar, mot diarré och sepsis. Man diskuterar även skyddet mot allergier, fetma och plötslig spädbarnsdöd. Mamman får genom amning en bättre återhämtning efter förlossningen, livmodern drar ihop sig effektivare vilket minskar risken för blödning och hon har troligtvis en minskad risk för bröstcancer. Amningen har också en positiv effekt på viktnedgång hos kvinnan i de fall då hon helammar efter 4-6 månader (Svensson, 2009). WHO:s och Unicefs (1989) rekommendationer, de 10 stegen till lyckad amning är en internationell kod som alla WHO:s medlemsländer uppmanas följa. Punkt fyra innebär att barnet ska ha en möjlighet att börja amma inom 30 minuter från sin födelse (a.a.). I Australien finns så kallade baby friendly hospitals där man strävar efter att följa dessa rekommendationer för att öka amningens duration och prevalens. En studie där man jämfört en förlossningsklinik på ett baby friendly hospital och tre andra kliniker visar att tidsintervallet mellan förlossning och första amning var signifikant kortare på den kliniken. På samtliga kliniker hade de kvinnor som förlösts vaginalt möjlighet till den första amningen tidigare än de som förlösts med kejsarsnitt. På kliniken där man strävade efter att hjälpa mamman att komma igång med amningen hade 60 procent av kvinnorna som förlösts med 4

kejsarsnitt fått möjlighet att amma en timme efter förlossningen. Vid de andra tre klinikerna hade ingen mamma som förlösts med kejsarsnitt fått möjligheten att amma vid samma tidpunkt. Man såg däremot ingen skillnad mellan klinikerna eller förlossningssätt då man åtta månader senare tittade på hur länge kvinnorna ammat (Rowe-Murray & Fisher, 2002). I samband med amning frisätts Oxytocin i pulsationer. Dessa pulsationer är inte lika täta och inte heller lika starka hos kvinnor som förlösts med kejsarsnitt som hos kvinnor som förlösts vaginalt. Förlossningssättet påverkar även prolaktinnivån i mammans blod efter amningen. Hos de kvinnor som förlösts vaginalt steg prolaktinet 20-30 minuter efter amning, något som inte sker hos de kvinnor som förlösts med kejsarsnitt (Nissen, Uvnäs-Moberg, Svensson, Stock, Widström & Winberg, 1996). 2.4 Kejsarsnittets påverkan på pappan En förlossning är en känslosam upplevelse för pappor som stärker och bygger en grund till ett känslomässigt band mellan pappa och barn (Johansson, Rubertsson, Rådestad & Hildingsson, 2012). I de fall då förlossningen slutat instrumentellt eller med kejsarsnitt upplever papporna i större utsträckning en negativ upplevelse av förlossningen, till skillnad från pappor vid en vaginal förlossning. Även den obekanta miljön i operationssalen förhöjer känslan av oro. Den, av pappan, upplevda kvaliteten på vården påverkas också av hur förlossningen avslutades. Vid ett akut sectio upplever många pappor att vården inte håller samma goda kvalitet som vid en komplikationsfri förlossning. Pappor kan uppleva oro över kvinnans hälsa på grund av att de själva känner sig hjälplösa/maktlösa när förlossningen avslutas på ett annat sätt än vaginalt. Många pappor önskar att de får vara med i beslutsfattandet om kejsarsnittet (Johansson & Hildingsson, 2013; Johansson et al., 2012). Johansson, Hildingsson och Fenwick (2013b) skriver att pappor i stor utsträckning upplever en oro över hur barnet mår, men när det tillstöter komplikationer får de även en oro över partnern och får därmed en större oro eftersom den är riktad gentemot fler personer. Johansson, Hildingsson och Fenwick (2013a) har även visat i en studie att pappor kände att det var viktigt att inte bli exkluderade under förlossningen och under barnets första tid. 5

Papporna ville vara närvarande, de kände att det var en viktig tid för att skapa ett band mellan dem och barnet samt att de kände sig behövda i omvårdnaden kring den nyfödda. Papporna som blir utelämnade från operationssalen känner en ökad oro och ångest. De som dessutom blir lämnade ensamma utanför operationssalen får en ännu högre nivå av oro och ångest. Pappornas upplevelse skiljde sig mycket beroende på om kejsarsnittet var akut eller planerat. Det kunde påvisas att pappor ibland uppgav att de upplevde ett planerat kejsarsnitt som säkrare ur medicinsk synpunkt än en vaginal förlossning (Johansson et al., 2013b). 2.5 Förlossningsupplevelse En negativ förlossningsupplevelse kan påverka kvinnans känslomässiga hälsotillstånd och även viljan att genomgå en till förlossning och därmed viljan att skaffa ett till barn. Riskfaktorer för en negativ förlossningsupplevelse är oväntade händelser så som akut sectio, induktion, om barnet är i behov av neonatalvård samt känslan av brist på kontroll. Av dessa är den enskilt största risken för en negativ förlossningsupplevelse akut sectio (Waldenström, Hildingsson, Rubertsson & Rådestad, 2004). Den största delen av kvinnor som har en positiv förlossningsupplevelse beskriver att det som bidrog till denna upplevelse var att de till stor del kände sig involverade i processen kring sin förlossning och att de värderade sin insats som bättre än de förväntat sig. Faktorer som bidrog till en negativ förlossningsupplevelse beskrivs vara att förlossningen drog ut på tiden, att de inte kände sig involverade i förlossningsprocessen, operativa ingrepp, att man upplevde bristande stöd från barnmorskan, smärta och att förlossningen inte blev som förväntat (Waldenström, Borg, Olsson, Sköld & Wall, 1996). Den negativa förlossningsupplevelsen kan leda till att kvinnorna kanske inte önskar fler barn. De som väljer att få ett barn till väntar signifikant längre tid till nästa barn. Är kvinnan 35 år eller äldre vid förlossningen som medfört den negativa upplevelsen ökar risken signifikant att hon inte får ett till barn (Gottvall & Waldenström, 2002). 6

3. Problemformulering Enligt Socialstyrelsen (2013) ökar antalet kejsarsnitt för varje år. Vid en vaginal förlossning får barnet direkt komma till mammans bara bröst men vid ett akut kejsarsnitt uteblir ofta denna kontakt. Enligt internationella rekommendationer bör kvinnan få möjlighet till en första initierad amning inom 30 minuter efter barnets födelse (WHO/Unicef, 1989). På sjukhusen där kejsarsnitten utförts fanns inte något PM för hur hud mot hud-rutinerna skulle bibehållas vid kejsarsnitt. Ett akut kejsarsnitt medför i större utsträckning en negativ upplevelse av förlossningen för pappan (Johansson & Hildingsson, 2013; Johansson et al., 2012). 4. Syfte och frågeställningar 4.1 Syfte Syftet med denna studie är att undersöka pappors upplevelse av en förlossning som slutat i ett akut kejsarsnitt. Även hans upplevelse av hud mot hud-kontakt, amning samt hans upplevda delaktighet i samband med barnets födelse. 4.2 Frågeställningar Hur upplevde pappor ett akut kejsarsnitt och vad var deras tankar kring detta? Hade pappan hud mot hud-kontakt med sitt barn efter kejsarsnittet och hur upplevde han det? Hur var pappors inställning till amning? Hur upplevde pappor sin roll och delaktighet under förlossningen och BB-tiden? 5. Metod 5.1 Studiedesign Semistrukturerade intervjuer med nio nyblivna pappor/partners har genomförts. Denna typ av intervjumetod ger informanten, den som intervjuas, en möjlighet att svara uttömmande och fritt. Författarna utformade en intervjuguide (se bilaga 2) som enligt ovan 7

testades och förbättrades. Denna guide har utformats så att informanten har en möjlighet att svara fritt samtidigt som intervjuarna måste klargöra för informanten vad de är ute efter (Malterud, 2009). 5.2 Urval Efter godkännande av verksamhetschefen på en förlossningsklinik i Stockholm erhölls en lista med de kvinnor som nyligen genomgått ett kejsarsnitt. Inledningsvis inkluderades förstföderskor som förlösts med ett akut kejsarsnitt, där barnet vid en minuts ålder haft APGAR lägst 7 och inte varit i behov av vård på neonatalavdelningen. Familjen hade kommit hem från sjukhuset och barnen var födda i Stockholms län. Pappan skulle tala och förstå svenska eller engelska obehindrat. Av de 100 kvinnorna inkluderades 22 utifrån våra urvalskriterier. Mammorna kontaktades initialt för att be om tillstånd att kontakta pappan/partnern eftersom bådas kontaktuppgifter hämtats ur hennes journal. Papporna kontaktades via telefon med en förfrågan om intresse fanns att delta i studien. De som önskade delta fick ett informationsbrev (se bilaga 1) gällande studien via mail. Av de 22 mammorna exkluderades sju mammor på grund av bristande kunskaper i det svenska språket eller att de inte gick att nå via telefon. Resterande 15 mammor godkände att vi kontaktade pappan till barnet. 10 pappor avböjde, således intervjuades fem pappor som fått barn under de senaste två månaderna. Intervjuerna skedde på en plats som deltagarna valt. Författarna ansåg att materialet för studien inte blev tillräckligt med endast fem intervjuer varpå omföderskor inkluderades. Ur den ursprungliga listan inkluderades ytterligare nio mammor. Av dessa nio var det ingen pappa/partner som deltog, skälen till detta var att mamman inte kunde nås, att mamman inte ville att pappan/partnern skulle delta eller för att pappan/partnern avböjde. För att få fler studiedeltagare kontaktades BB på det sjukhus i Stockholm där verksamhetschefen som gett sitt godkännande var ansvarig. Det fanns då tre familjer som genomgått ett akut sectio på avdelningen, en förstföderska och två omföderskor. Samtliga 8

pappor önskade delta i studien. En av dessa intervjuer skedde på engelska. Intervjuerna skedde i ett konferensrum på BB-avdelningen. Inför studien intervjuades två pappor i syfte att testa och utveckla intervjuguiden. Den senare kom att inkluderas i studien eftersom förändringar i intervjuguiden skett efter den första intervjun exkluderades den. Papporna som deltog i dessa två intervjuer hade kontaktats via författarnas sociala nätverk. Anledningen till att det blev akut kejsarsitt varierade. Två av barnen hade annan bjudning än huvudbjudning, den ena sätesbjudning och den andra fotbjudning. Gällande barnet med fotbjudning upptäcktes bjudningen i samband med en vaginalundersökning, under pågående förlossningsarbete. Man informerade då föräldrarna om alternativen; att göra en bäckenmätning för att fastställa om en vaginal förlossning var möjlig eller kejsarsnitt. Kvinnan önskade kejsarsnitt i den rådande situationen. Barnet som bjöd sätet hade vänt sig natten innan förlossningsstart, det fanns således inte möjlighet till vändning i det fallet heller. I ett av fallen vågade man inte utsätta tvilling två för stressen som uppstår då den genomgår två förlossningar, varför man valde snitt. Att det blev akut berodde på försämrat flöde i navelsträngen till den ena tvillingen, beslutet fattades således på fetal indikation. I de övriga sex fallen hade förlossningarna startat med induktion istället för spontant. Tabell 1. Anledning till sectio samt förstföderska eller omföderska. Anledning till akut sectio Förstföderska Omföderska Antal Induktion 5 (varav 1 duplex) 1 6 Sätesbjudning 1 1 Fotbjudning 1 1 Fetal indikation 1 (duplex) 1 Totalt 7 2 9 9

5.3 Material och metod Intervjuerna inleddes med ett antal standardfrågor för att få papporna att känna sig avslappnade och komma tillbaka i tankarna till sina upplevelser i samband med barnets födelse. Intervjuerna har spelats in med ljudupptagning och transkriberats. Samtliga intervjuer är utförda av den ena av författarna, den andra har suttit med som observatör vid fyra av de nio intervjutillfällena. Intervjuerna har tagits upp via ljudupptagning och har därefter transkriberats ordagrant. Allt material behandlas så att obehöriga inte kan komma åt det. Avidentifiering av informanten har skett. Samtliga intervjuer var informativa och papporna uppfattades känna sig bekväma med att delge oss vad de upplevde. Vi har valt att presentera resultatet i en återberättande form för att ge en så fyllig bild av materialet som möjligt. 5.4 Dataanalys Materialet har analyserats genom innehållsanalys med induktiv ansats. Författarna har en förhoppning att på så sätt få en djupare förståelse kring upplevelserna. Induktiv ansats innebär att författarna under analysen inte haft någon förutfattad mening om resultatet. Författarna har haft intentionen att arbeta objektivt med materialet för att få en djupare förståelse (Malterud, 2009). Ur materialet från intervjuerna har 273 meningsbärande enheter sorterats fram, författarna har sedan kodat dessa. De 23 koderna har sedan grupperats i 11 subkategorier. Utifrån dessa subkategorier har författarna arbetat fram fyra kategorier. Dessa kategorier har författarna valt att benämna; Upplevelser och tankar kring sectio, Personalens bemötande och rutiners inverkan på upplevelsen av vården, Upplevelsen av att bli pappa samt Hud mot hud och amning. 5.5 Etiska överväganden Etiskt godkännande har sökts, erhållits och innehas av forskare på Karolinska Institutet. Genom tillstånd från verksamhetschefen har information ur kvinnornas journaler hämtats. Deltagarna har gett muntligt och skriftligt godkännande att delta i studien. All data har behandlats konfidentiellt, samtligt material har avidentifierats och vi har värnat om att bemöta samtliga deltagare på ett jämlikt och vänligt sätt. 10

Vi har övervägt att deltagaren genom intervjun känslomässigt förs tillbaka till en stressad och stor händelse i livet vilket kan väcka de känslorna som upplevdes då. Enligt Helsinkideklarationen (Milton, 2002) får forskning som innefattar människor endast ske om man anser att befolkningsgruppen gynnas av resultatet. Genom att identifiera eventuella fördelar och brister i vården i samband med ett akut kejsarsnitt har författarna en förhoppning om att vidare forskning, som kan leda till förbättrade riktlinjer och arbetssätt, utförs. Enligt Helsinkideklarationen (Milton, 2002) måste deltagandet i en studie alltid ske frivilligt och deltagaren ska vara informerad om studien. 6. Resultat 6.1 Pappans upplevelser och tankar kring akut kejsarsnitt Här beskrivs kategorin Upplevelser och tankar kring sectio. Papporna förmedlade att de upplevt blandade känslor under förlossningen. De ville finnas där som stöd för sin partner och framföra hennes åsikter samtidigt som några uppgav att de kände sig hjälplösa. Flera uppgav att de var rädda att göra fel, att de var nervösa, något de upplevde att de inte kunde visa för sin partner. En pappas beskrivning av sina känslor: Jag har aldrig varit så nervös i hela mitt liv alltså, jag var nästintill skakig, så jag sa att jag behövde sätta mig ner...men jag ville inte visa [namnet på partnern] på något sätt att jag höll på att bryta ihop. (Intervju nummer 1). Flera pappor uppgav att de först när barnet fötts kunde släppa fram känslorna de hållit inom sig för att inte oroa sin partner. Några beskriver att de börjat gråta och skratta om vartannat, medan andra beskriver att de sjönk ihop och inte ens orkade stå upp. Flera pappor uppgav att det var skönt att operationspersonalen sa till dem vad, när och hur de skulle göra saker då de inte vågade ta egna initiativ på grund av rädsla för att göra fel. En pappa uppgav att han fick intrycket av att personalen tyckte att han var viktig. En pappa med en annan etnisk bakgrund betonade att han tyckte att det var underbart att papporna fick vara närvarande vid förlossningar och även vid sectio i Sverige. En annan pappa, med annan etnisk bakgrund, 11

hade blivit förvånad över att han fick närvara i operationssalen. Han tyckte dock att det var positivt då han önskade stödja sin partner och även själv få närvara vid sitt barns födelse. En pappa uppgav att han blev orolig innan operationen inletts då han inte visste att ett skynke skulle sättas upp som hindrar dem från att se snittet. En annan pappa uppgav att han satt så att han såg plasten som fästs på mamman i vilken blodet samlades och mättes, han hade reagerat över att det var så mycket blod i den. När beslutet om kejsarsnitt fattats upplevde flertalet pappor en ambivalens. Känslor som lättnad över att förlossningens slut närmade sig blandades med en oro över operationen och vad den innebar för både mamma och barn. Flera pappor uppgav dock att det viktigaste ändå var att barnet var friskt och att kejsarsnittet varit en lättnad och ett lugnare alternativ. En pappa berättade att han kände sig arg och ångerfull till en början, då han upplevde att situationen hade kunnat undvikas. Då han accepterat situationen började han ställa frågor till personalen för att han och partnern skulle kunna förbereda sig på vad som skulle hända. Två av papporna berättade att de själva förlösts med kejsarsnitt och inte haft några bekymmer till följd av det. Det viktigaste för dem var att barnet och partnern skulle må bra. En av papporna med en annan etnisk bakgrund förklarade att han hade en oro och rädsla över att det blev en operation, då det i landet han kom ifrån fanns en stor sannolikhet att man inte överlever operationer. Han sa att han inte oroade sig över att förlossningssättet blev kejsarsnitt utan tänkte på barnets chanser att överleva. Återkommande var att papporna nämnde att förlossningen inte blev som de hade tänkt sig. Flera hade förberett sig genom att gå på föräldra- och förlossningsförberedande kurs, men i dessa fall blev de inte hjälpta av kursens förberedelser. I ett av fallen med flerbörd hade man beslutat om ett akut kejsarsnitt i samband med en kontroll av barnen, då det ena barnet hade sämre flöde i navelsträngen. Pappans kommentar om detta var: Det blev ju inte som man tänkt sig, man hade ju föreställt sig ett samtal på jobbet att nu var det dags. (Intervju nummer 5). Han uppgav dock att han tyckte det blev lugnare som det blev nu. 12

6.2 Pappans upplevelse av hud mot hud i samband med förlossningen Här beskrivs kategorin Hud mot hud och amning. Fyra mammor fick se sina barn direkt efter förlossningen. Två av dessa fick även ha barnet liggande hos sig innan det togs ut till rummet intill för kontroller och undersökningar utförda av barnmorska och/eller barnläkare. I samtliga fall följde pappan med barnet till undersökningsrummet. En pappa uppgav dock att han kände sig splittrad då han ville följa med sitt barn men samtidigt inte ville lämna sin partner. När barnen undersökts blev alla utom ett inlindat i en handduk innan de överlämnades till föräldrarna, i de flesta fall pappan. Han fick då möjlighet att vara med sin partner och sitt barn under en kort stund inne i operationssalen innan det var dags att gå tillbaka till förlossnings- alternativt antenatalavdelningen. I operationssalen höll papporna barnen nära sig själva eller hos mamman, initialt var det dock endast en pappa och ingen mamma som fick möjlighet till hud mot hud-kontakt. Den pappa som fick ha sitt barn hud mot hud efter undersökningen blev av barnmorskan uppmuntrad att ha barnet innanför sina kläder. De övriga papporna fick möjlighet till detta först när de och barnet kommit tillbaka till förlossnings- eller antenatalavdelningen. De mammor som fick barnet till sig redan på operationsbordet hade patientkläder på sig, det blev således ingen direkt hud mot hud-kontakt. Två pappor fick möjlighet att gå med barnet till uppvakningsavdelningen, de hade lagt barnet hud mot hud med mamman för att, som de uppgav det, få igång amningen. I de övriga fallen fick mammorna möjlighet till hud mot hud-kontakt med barnen först då familjerna återförenats på BB. Den tiden då papporna och barnet varit ensamma hade papporna suttit med sina barn hud mot hud. I ett av fallen hade pappan efter att barnet somnat lagt ner det i sin säng. Papporna angav att skälet till hudkontakten var att barnet skulle känna trygghet och värme, för att inte gråta, för att främja amning, för att det rekommenderas, att det var en instinkt eller för att barnet inte skulle ligga ensamt. Papporna använde ord som mysigt, viktigt, fantastiskt, underbart och att det var viktigt för både honom och för barnet då de beskrev denna stund av hudkontakt. En pappa beskrev situationen som att han kände sig mer som en pappa då han upplevde att barnet var beroende av honom, att det var han som gav barnet trygghet och värme. Flera pappor nämnde att det kändes speciellt att få vara den första som fick börja skapa en relation till barnet, en pappa sa: 13

Den första touchen är speciell. (Intervju nummer 6). Föräldrarna rekommenderades att ha sina barn hud mot hud, en familj som fått tvillingar angav att barnen verkade mer nöjda om de fick ligga tillsammans med sin tvilling och spekulerade i om det kunde bero på att det kändes bekant och tryggt då barnen legat tillsammans i magen under nästan nio månader. En pappa tyckte att ömheten och tillgivenheten för barnet blev djupare av att han fått ha sitt barn i hudnära kontakt. Det framkom att många pappor njöt av stunden med barnet, att de kände sig lugna och nöjda men att de ändå hade sin partner i tankarna. Papporna beskrev stunden då familjen återförenades och mamman fick barnet till sig i uteslutande positiva ordalag. Några poängterade att de hade fått sin stund, nu var det mammans tur. En pappas tankar kring detta: Jag hade ju fått mina timmar där och rent egoistiskt så tyckte jag att det var helt underbart, så det var mycket värt för mig. (Intervju nummer 5). En pappa kände en sådan samhörighet med sitt barn i samband med hudkontakten att han tyckte att papporna bör få möjlighet till detta, i ett tidigt skede, även vid en vaginal förlossning. Omkring hälften av papporna uppgav att barnet börjat söka efter mat under tiden de hade hud mot hud-kontakt med pappan. Flera pappor uppgav att det fanns svårigheter för partnern med amningen. Anledningar, som uppgavs av papporna, var att barnet tröttnat på att leta efter mat då det letat på pappan, att mamman varit för trött, att amningen gjorde ont eller att det fanns svårigheter att hitta en bekväm ställning för mamman då hon hade smärta efter operationen. Instruktioner och information som personalen givit gällande barnets mat under det första dygnet varierade. En del pappor hade fått koppmata sina barn medan andra hade blivit informerade om att barnen klarar sig bra utan mat det första dygnet förutsatt att barnet mådde bra för övrigt. Några av barnen hade fått bröstmjölksersättning med anledning av att de var små medan andra fått ersättning med förklaringen att det var för att få energi så att de skulle orka suga på bröstet när det var dags. 14

En genomgående positiv inställning till amning bland papporna i denna studie kunde identifieras. De uttryckte tankar om amning med beskrivningar att det kändes som det naturliga valet, en självklarhet, att det kändes bra och viktigt och att de hade en förhoppning om att det skulle fungera med amningen dels för matens skull, men även för att stärka immunförsvaret hos barnet. När barnen visade tecken på att vilja suga fick de således möjligheten till det. En pappa poängterade dock att han blivit arg då personalen inte tagit hans oro gällande barnets matintag på allvar. De hade önskat amma initialt, men upplevde att barnet inte fick tillräckligt med mat. Barnet grät mycket och gick ner i vikt, trots detta fick de inte det gensvar av personalen de upplevde sig behöva. En pappa angav att barnen både ammades och fick bröstmjölksersättning, men att förhoppningen var att de skulle övergå till uteslutande amning. En del pappor berättade att barnmorskorna, genom tips på hjälpmedel och ställningar för mor och barn, underlättade amningen och stöttade familjerna. Av de sex familjer som kommit hem från sjukhuset och haft möjlighet att etablera amningen var det tre mammor som ammade exklusivt och en som ammade delvis. En av dessa familjer, som fött tvillingar, hade valt att ge barnen bröstmjölk som mamman pumpat ut i flaska för att få mer regelbundna mattider för att på så sätt få en fungerande vardag då barnen åt samtidigt. Två familjer hade övergått till enbart bröstmjölksersättning några veckor efter förlossningen då amningen inte fungerat. I ett av dessa fall uppgav pappan att det var synd då de önskat att amma men att barnet behövde få i sig mat på något sätt. 6.3 Pappans upplevelse av sin delaktighet samt relationen till sitt barn i samband med födelsen Här beskrivs kategorin Upplevelsen av att bli pappa. En pappa uttryckte att det blev väldigt verkligt och mäktigt när barnet föddes, trots att han varit medveten om att han skulle bli förälder. Många pappor berättade att de grät, att förlossningen var omvälvande och speciell med mycket blandade och starka känslor. Dels mycket glädje, men även oro över att de nu skulle behöva ta hand om barnen själva vilket kunde kännas både otäckt och härligt. En pappa sammanfattade sina känslor då kejsarsnittet inleddes som: 15

Det första var lycka, det andra var väl shit nu är det dags, nu är det igång. Man har ju väntat ett tag, men det första var lycka, nu är det allvar. (Intervju nummer 9). Flera pappor uppgav att då de hörde barnets första skrik bakom operationsdraperiet kände de lättnad, att det var ett slags kvitto på att det kommer gå bra. Tiden på BB har bland annat beskrivits som en trevlig tid då de nyblivna föräldrarna snabbt fick ta hand om sina barn på egen hand, med stöttning från barnmorskorna som gav råd, framförallt om amning. Papporna upplevde att de fick en stöttande och avlastande roll på BB då partnern, som nyligen opererats, hade svårt att exempelvis resa sig från sängen och att gå. Papporna fick ordna mat och ordna med allt partnern kunde behöva hjälp med. Återkommande är att papporna poängterade att det var de som skötte blöjbyten på barnet. De kunde även hjälpa sin partner vid amning. Detta medförde att många pappor kände sig delaktiga under tiden på BB. En pappa berättade att han initialt koppmatade barnen och fick sedan lära sin partner hur man gjorde, något som kändes bra för honom. En pappa sade sig dock ha en, enligt honom, mer traditionell syn på mannens roll, han ansåg att det han kunde göra var att puffa kuddar och massera mamman om hon önskade men att det för övrigt var mer mammans roll att ta hand om barnet. Flera pappor uppgav att relationen till barnet kan ha påverkats positivt av att de fick den första tiden med barnet och att de fått vara så delaktiga. Däremot var det några som påpekade att då detta endast var en liten del av barnens liv, påverkades troligtvis inte barnet utan att det var de kommande åren som var viktigare för deras relation. Den första tiden tillsammans har inte påverkat relationen till barnet negativt. Återkommande var att papporna uppgav att detta påverkat deras relation till barnet även om det troligtvis inte påverkat barnets relation till pappan lika mycket. De kände att de kunde trösta barnet, i vissa fall bättre än mamman framförallt innan amningen hade kommit igång. En pappa tyckte att detta starka band mellan honom och barnet även höll i sig då de kommit hem och en annan pappa uppgav att det var en trygghet för honom att veta hur han kunde trösta sitt barn. En del pappor spekulerade i att de blivit mer involverade till följd av kejsarsnittet jämfört med vid en vaginal förlossning. En pappa sa att han kommit till en punkt i livet då mycket skulle bli annorlunda i och med födelsen av hans barn och att detta inte påverkades av förlossningssättet. En annan pappa däremot tyckte att han kände sig mer som en pappa och upplevde en känslomässig skillnad på grund av kejsarsnittet då han fått ta hand om sitt barn initialt. 16

Många pappor uttryckte att de blivit förvånade över hur fort allt gick. Flera beskriver att de plötsligt hört barnskrik och att de då blivit pappor. Det var uteslutande positiva känslor, men samtidigt inte vad de förväntat sig när de åkte in till förlossningen. En pappa sammanfattade olikheten i vad han hade föreställt sig och hur förlossningen blev med orden: It was quite different, but good different. (Intervju nummer 3). 6.4 Pappans upplevelse av vården i samband med sitt barns födelse Här beskrivs kategorin Personalens bemötande och rutiners inverkan på upplevelsen av vården. Tre pappor uttryckte en oro över att partnern skulle få ett ärr som hon skulle vara missnöjd med senare. Återkommande var att papporna tyckte synd om partnern som genomgått många timmars smärta utan resultat för att sedan genomgå ett kejsarsnitt. En pappa uttryckte det med orden: Jag tyckte det var lite synd om henne när hon legat där och krystat och hållit på och det varit jobbigt för henne i 28 timmar och med en gång säger de att de kan göra något som tar 15 minuter och så är det klart. (Intervju nummer 1). Andra pappor menade att det var skönt att komma till ett slut av förlossningen efter en lång och mentalt påfrestande tid utan resultat. En pappa berättade att han och partnern i princip förväntat sig att det skulle bli ett kejsarsnitt. Hans partner hade haft svåra smärtor i bäckenet under graviditeten och progressen vid igångsättningen var otillräcklig, när beslutet fattades om kejsarsnitt kände han endast lättnad. Han uppgav att han kände sig mer nervös inför en vaginal förlossning. Trots att papporna var lättade och glada över att barnet mådde bra efter förlossningen, var det många som nämnde att de velat vara hos sin partner eller bli informerade om hennes tillstånd efter operationen. En pappa uttryckte att partnern var i en utsatt situation på operationsbordet och att situation blev jobbig för honom, men att han samtidigt blev glad av att höra barnet 17

skrika när det föddes. Majoriteten av papporna uttrycker att de att upplevde separationen från sin partner, mamman till barnet, som ansträngande då det var under så pass lång tid med bristfällig informationen gällande hennes tillstånd. En pappa berättade att han hade uppskattat någon slags rapport om sin partners tillstånd, bara få höra att hon mådde bra hade underlättat för honom. En annan pappa berättade att han gärna ville finnas vid sin partners sida tillsammans med barnet för att stötta henne i operationsrummet men då han blivit tillsagd att vänta i förlossningsrummet med barnet inte vågat ifrågasätta personalen för att inte vara i vägen. En del pappor berättade att de frågat om möjlighet fanns att vara hos partnern på uppvakningsavdelningen, men att de blivit nekade av anledningar så som att det var för kallt för barnet där eller att partnern snart förmodligen skulle komma och att de helt enkelt fick vänta. Andra pappor fick vara med sin partner på uppvakningsavdelningen då med förhållningsregler som att det var han som hade ansvaret för barnet under tiden. Papporna uttryckte oro över sin partner samtidigt som de var glada och nyfikna över barnet. En pappa sa: Jätteballt, men samtidigt så är min fru snuvad på upplevelsen. Det var en ganska jobbig tid. Dels var man jätteglad för att man hade fått barn det skulle vara skönt att höra att hon lever fortfarande. Man visste ju ingenting. Mycket känslostormar. (Intervju nummer 2). En del pappor angav även att det var stressande att bli lämnad ensam med barnen eftersom detta var en ny situation för dem. De kunde känna sig hjälplösa då de inte visste hur de skulle hantera vissa situationer som att ändra position på barnet i famnen på ett säkert sätt för att inte tappa barnet. Trots en del brister i vården, som familjen fått i samband med barnets födelse, uppgav samtliga pappor att de var nöjda med den erhållna vården. Papporna uppgav att personalen hade vägt upp dessa brister genom att de varit professionella, glada, trevliga, lugna, bra, handfasta och visat empati. Detta trots att i ett av fallen påbörjades förlossningen med en induktion på ett sjukhus och avslutades på ett annat. Efter att induktionen startats transporterades mamman i ambulans till ett annat sjukhus på grund av platsbrist. Pappan hade fått argumentera med personalen för att få åka med i ambulansen. Då det beslutades om 18

kejsarsnitt och allt var förberett i operationssalen lämnade alla utom operationssköterskan salen för något mer akut i salen bredvid. Paret lämnades att vänta på att personalen skulle återvända. Även i ett annat fall fick paret överföras från det planerade sjukhuset där de genomgått samtliga kontroller och där beslutet om akut kejsarsnitt fattats, till ett annat sjukhus mycket längre hemifrån på grund av platsbrist. Båda fall var tvillinggraviditeter och platsbristen gällde tillgång till neonatalvårdsplatser efter förlossningen. Inget av barnen visade sig dock vara i behov av dessa. Papporna upplevde att personalen på förlossningen och operation hade gett ett gott intryck samt informerat de blivande föräldrarna om vad som skulle ske på ett förståeligt sätt. Många uppgav att de var imponerade över bemötandet, kände sig väl omhändertagna och att de upplevde att personalen hade kontroll över situationen och att de gjorde ett bra jobb. Några av pappornas beskrivningar var: Barnmorskorna och läkarna gjorde ett mästerligt jobb. (Intervju nummer 7). Barnmorskorna är fullblodsproffs. (Intervju nummer 5). Flera pappor berättar om en bra stämning i operationssalen och personalen hade presenterat sig och förklarat vad som skulle ske. Operationssköterskan beskrevs av flera pappor som den som styrde operationssalen. En pappas beskrivning var: Hon styrde med järnhand, alltså det var officerskategori på henne. (Intervju nummer 1). En pappa förtydligade att personalens noggrannhet lugnade honom. Något som var genomgående var att papporna var förvånade över antalet personer i operationssalen, men samtidigt imponerade över att det var så välorganiserat. Några nämnde att de var imponerade över hur fort det gick från att beslutet om kejsarsnitt fattats till att snittet utfördes trots antalet inblandade personer. En pappa hade tankar om att personalen inte alltid informerar de blivande föräldrarna om vad som händer för att inte skapa oro hos dem utan istället kommunicerar med den övriga personalen genom blickar, varför han hela tiden hade observerat sköterskornas blickar mellan varandra. En del pappor upprördes av att det tog så lång tid innan beslutet om kejsarsnitt fattats. Deras partner hade då genomgått många 19

timmars, ibland över ett dygns, värkarbete som inte hade lett förlossningen framåt. En pappa beskrev sin upplevelse av förlossningen innan beslutet om kejsarsnittet fattats så här: Jag är mer traumatiserad än hon. (Intervju nummer 4). En pappa upprördes över att det, i hans mening, tog alldeles för lång tid innan hans partner fick epiduralbedövning, något som han förmodade hade med sjukhusets organisation att göra. Flera pappor angav att de kände sig strandsatta när de kom till BB. Där fick majoriteten helt plötsligt klara sig själva utan någon information om BB, hur lokalerna såg ut och vilka rutinerna var såsom var man kunde hämta mat, var flaskor förvarades och var man kunde värma bröstmjölksersättning till barnet. Även hur personalen prioriterade kontroller och medicinutdelning till mor och barn förvånade några pappor då de kunde ske nattetid utan någon förklaring till varför. 7. Diskussion 7.1 Resultatdiskussion Denna studies viktigaste fynd; Att det blev ett kejsarsnitt påverkade de flesta papporna emotionellt. Flera upplevde en oro över partnern men var samtidigt lättade att förlossningen närmade sig sitt slut. Operationspersonalens tydlighet med var pappan skulle befinna sig och vad han skulle göra underlättade för papporna då många var nervösa och rädda att göra fel. I de flesta fall separerades familjen efter barnets födelse. Medan mammorna befann sig på uppvakningsavdelningen fick papporna ensamma ta hand om barnet. När papporna var ensamma med barnen hade de barnen hud mot hud, något som samtliga pappor tyckte kändes bra. Flera pappor upplevde att den första stunden de hade med barnet var speciell och mysig. Flera av barnen visade tecken på att de letade efter mat under tiden papporna höll dem mot sin hud. Råden gällande matning skiljde sig åt. Några koppmatade sina barn innan mamman återförenades med familjen medan andra försäkrades om att barnet klarade sig tills mamman kommit. En genomgående positiv inställning till amning identifierades bland deltagarna. Papporna upplever att de varit delaktiga i stor utsträckning i eftervården då partnern i de flesta fall varit medtagen efter operationen. Organisatoriska brister skapade onödiga negativa upplevelser. Att familjen separerades efter förlossningen upplevdes som jobbigt och papporna 20

berättade om ambivalensen de upplevde då de samtidigt som de njöt av att skapa en första kontakt med sitt barn oroade sig över partnern, detta ofta på grund av bristfällig information om hennes tillstånd. Studien visar att barnet inte läggs hud mot hud med mamman som rutin efter ett akut sectio och att det drog ut på tiden innan mamman återförenades med sin familj. I sin magisterexamen om hud mot hud-kontakt efter kejsarsnitt visade Madumarova (2012) att 42,2% av barnen läggs hud mot hud med mamman inom 15 minuter efter ett akut kejsarsnitt. Ytterligare 24,2% av barnen fick hudkontakt med mamman 15-30 minuter efter kejsarsnitten. Det var en studie, som inkluderar kliniker i hela Sverige, besvarad av barnmorskor i chefspositioner. Det vi kunde se i denna studie var dock motsatsen, i de flesta fall, 7 av 9, gick personalen, tillsammans med pappan, först ut med barnet och när barnet sedan introducerades för mamman var det inlindat i en handduk och hade således ingen möjlighet till hud mot hudkontakt med mamman. Madumarova (2012) visade att 48,5% av klinikerna svarat att barnet fått ligga hud mot hud med mamma upp till 60 minuter och att 54,5% svarat att barnet fått ligga hud mot hud med mamman tills de sugit första gången. Detta får oss att fundera över personalens medvetenhet om att barnen i stor utsträckning tas ut ur operationssalen innan mamman fått se eller röra vid sitt barn. Personalen hindrar, troligtvis omedvetet, hud mot hudkontakt mellan mamma och barn då de lindar in barnet i en handduk innan de återvänder till operationssalen och mamman. Vi har undersökt om arbetssättet på klinikerna överensstämmer med gällande PM, då familjerna separerades istället för att vara med mamman på uppvakningsavdelningen i denna studie, inga PM fanns. Separationen gav upphov till oro. Flera av papporna uttryckte en ambivalens, glädje över att få vara med sitt barn och skapa en relation men samtidigt oroa sig över sin partner. Trots att de flesta papporna upplevt sig vara välinformerade upptäckte författarna att det fanns en del missförstånd. Papporna trodde i många fall att partnern opererades i flera timmar efter att barnet fötts och detta bidrog till en ökad oro över partnern. Denna oro hade med största sannolikhet kunnat undvikas om personalen informerat pappan att operationen avslutats och att partnern befann sig på uppvakningsavdelningen. Anledningen till denna bristande information kan vi endast spekulera i men det kan dock konstateras att rutinerna gällande information till pappor efter sectio, då man separerat familjen, bör ses över. 21