PROLOG Följande anteckningar skriver jag ned helt ur minnet. Eftersom jag aldrig fört dagbok kan de innehålla minnesfel, i synnerhet vad beträffar personnamn och årtal. I flera fall minns jag efternamn på personer men har skam till sägandes glömt deras förnamn. Många detaljer i samband med utvecklingen av TEST-l och A-210 har drunknat i glömskan. Trots det hoppas jag att mitt bidrag kan vara av intresse. Texten är skriven med OpenOffice.
Programmering av datorer. Televerket erhöll våren 1957 en inbjudan från Bell Laboratories att sända en delegation till en presentation aven programminnesstyrd elektronisk telefonväxel. Det blev Bertil Bjurel, Gunnar Sparrendahl och jag som fick förmånen att uppleva denna telefonhistoriska händelse. L. M. Ericsson hade fått en liknande inbjudan och sände herrarna Gunnar Svala, Per Carlström och T. Neovius. Presentationen skedde vid Western Electric i New York och Bell Laboratories i NewArk. Fortfarande minns jag min reaktion, när jag hörde föredraget om hur man styrde den nya växeln med en computer. Det är svårt att i ord beskriva upplevelsen men det var ett: 'Jaha det är precis så man ska göra'. Jag var med andra ord övertygad från första ögonblicket. Men det skulle dröja innan vi kunde ge oss på ett sådant projekt på Televerket. Bertil Bjurel var tydligen också övertygad för ett år senare anställde han Bengt Gunnar Magnusson som projektledare för utveckling aven programminnesstyrd telefonväxel. Strax därpå kom även Gösta Lindberg för att leda programmeringsarbetet. Själv blev jag skickad på en programmeringkurs och lärde mig programmera BESK. Man programmerade fortfarande i sifferkod även om det talades om nyare metoder. De tillgängliga minnesvolymerna var begränsade och en del mer eller mindre sköna tricks användes för att spara på utrymme. Till de mindre sköna hörde den s.k. halvordssjukan, vilken innebar att gömma konstanter i icke utnyttjade halvord i sifferkoden. Ett annat tricks utnyttjade sifferkodens möjlighet att låta programmet modifiera sig själv. Eftersom programmet själv bestod av siffror kunde man genom att ändra siffrorna byta en kod mot en annan. Sådana program var för andra än programmeraren helt obegripliga, vilket jag snart skulle erfara. De första trevande försöken att programmera ett telefonsamtal bestod i att försöka efterlikna telefonväxelns registerfunktioner med BESKs sifferkod. De försöken ledde till en sammanställning aven lista med önskvärda instruktioner för den blivande datorn. Samtidigt hade Bengt-Gunnar tillsammans med kretskonstruktörer skissat upp hur den nya växeln skulle se ut. Den första målsättningen var en liten lokalväxel för 100 anslutningar, som fick arbetsnamnet TEST-l. Två komponenter blev föremål för en speciell undersökning: kopplingspunkten för samtalen och minnet. För kopplingspunkten valde man ett glimrör. Minneskomponenten blev ett djärvt val. Ingen hade försökt sig på den tekniken. Man ville utnyttja virvelströmmar i en kopparplåt. Det gick att skilja på virvelströmmen runt ett hål från den där det inte var ett hål. Teoretiskt enkel men praktiskt problematiskt. Ett av många problem blev att omsätta programmen i hål och att stansa dem på rätt plats. En stor nackdel var att nya kopparplåtar måste stansas allt eftersom programfelen blev korrigerade. Det skapades mycket kopparskrot den gången. För att inte förbruka alltför mycket kopparplåt testade vi programmen på BESK så långt det gick. Men innan vi kom så långt lämnade jag utvecklingsgruppen för ett sex månaders FN-uppdrag i Indien 1959-60. Jag kom på det sättet tillbaka till koordinatväljartekniken som för indierna då var lika ny som elektroniken var för oss. När jag kom tillbaka hade två frilanceprogrammerare - herrarna Bring och Hellström - fått i uppdrag att skapa en testbädd på BESK för våra program. Likt FA-5 på BESK hade vi definierat en alfanumerisk kod som skulle översättas till sifferkod innan kopparplåtarna kunde stansas. Men först och främst behövde vi testbädden för att kunna börja testa programmen innan hårdvaran stod på plats. De första programmeringsspråken t,ex. FORTRAN fanns redan då men vi kände inte tiden vara mogen för att använda sådana på våra problem. Däremot var en alfanumerisk kod praktisk bl.a. för att lättare kunna minnas de kommandon som fannas. Jag fick sätta mig ner och lära mig det av Bring/Hellström skrivna programmet och lärde mig på det sättet många av finesserna i BESK-programmering av två skickliga programmerare. Det blev många telefonsamtal för att reda ut deras tricks. Testbädden levererades på en kort magnetremsa för karusellminnet på BESK. Sedan följde programtestningen som vi gjorde omväxlande på BESK och den då nystartade BESK-kopian FACIT. P.g.a. traktamentsbestämmelserna på Televerket alternerade jag mellan BESK på Drottninggatan och Facit på Karlavägen. Om man höll på en längre tid på samma plats sänktes nämligen
traktamentet. För att stansa kopparplåtarna konstruerades en stansmaskin. Vi försökte olika metoder att föra över programkoden till stansmaskinen. Jag försökte att använda katodstråleröret på BESK. Det fanns en möjlighet att fotografera bilden. Sedan var tanken att använda fotot som mall i stansmaskinen. Den metoden motsvarade tyvärr inte precisionskravet för stansmaskinen. När TEST-l skulle byggas upp hade vi flyttat ut i provisoriska lokaler i Farsta. Den lilla växeln blev ansluten till telefonnätet och vi kunde ringa inom hela automatområdet. Innan TEST -1 var i drift hade vi gjort de första förberedelserna för TEST -2. Den skulle senare döpas till A-2l Oi linje med beteckningarna för Televerkets tidigare växlar. Eftersom inte glimrören var säkra i drift belv kopplingsnätet uppbyggt med en modifierad koordinatväljare. Som minne valdes ett kärnminne som då var en etablerad teknik. Hålremsor kunde läsas in direkt i kärnminnet via en telexapparat. Under tiden vi utvecklade A-2l0 hade BESK hunnit bli omodern och FOA hade skaffat sig en IBM 7070 (jag hoppas jag kommer ihåg numret korrekt). Det blev ett nytt sätt att arbeta. Man skrev i en kod som kändes fjärran från maskinkoden på BESK och programmen med testdirektiv blev stansade på hålkort som skickades till FOA. Testdirektiven behövdes för att styra operativsystemet - ett nytt begrepp vi konfronterades med på de nya datorerna. Min första reaktion var negativ. Nu skulle allt det roliga försvinna, när jag inte längre kunde sitta framför maskinen och arbeta. Men jag vande mig snart och kom underfund med hur jag skulle skriva direktiven för att få ut mesta möjliga av varje körning. Fram på SO-talet skulle det gamla arbetssättet med direkt tillgång till maskinen återkomma. Då i form av terminalkörning. Med PC'ns ankomst erbjöds den direkta tillgången till maskinen via ett grafiskt snittställe. På Televerket hade vi blivit flera programmerare varav en fick uppdraget att skriva testbädden på IBM-maskinen. Från Bell hade vi hört att deras erfarenhet var att den viktigaste vinsten med programminnesstyrning var alla de nya möjligheter för underhåll och administration av växlarna som den nya tekniken tillät. Därför fick en programmerare i uppgift att studera just de problemen. FORTRAN hade funnits sedan flera år men nu blev det aktuellt att använda det även för oss. Jag besökte en fortsättningskurs i FORTRAN på IBM och lärde för mycket. D.v.s. jag lärde hur man skulle snabba upp programmen genom att utnyttja kompilatorns uppbyggnad. De kunskaperna utnyttjade jag till bristningsgränsen i ett program vi använde i flera år. Men när FOA skaffade sig en ny maskin och en modernare FOR TRAN- kompilator vägrade programmet att göra sin tjänst. Lärdom: Man ska aldrig använda möjligheter som inte finns i manualen. Ett annat minne från FOA-maskinen var att den handbok de ställde till förfogande var den bästa handbok jag någonsin har sett. Den innehöll allt man behövde veta och uppställd på ett sätt så att man lätt kunde finna svar på sina frågor. Där de flesta handböcker brister är de första greppen som är nödvändga för att få i gång en maskin eller för att starta ett program första gången. Även den saken tog FOA-handboken hänsyn till. Ett missbrukat begrepp som j ag då konfronterades med första gången var 'kompatibilitet'. Resultatet från 7070 var utskrifter eller hålkort. De senare med den fårdiga programkoden för A-2l0. Men inmatningen till A-2l0 var hålremsor (telexremsor). Vi måsta alltså konvertera hålkortskoden till hålremsor. IBM tillhandahöll en maskin som skulle kunna göra den konverteringen. Det kunde den - nästan. Vi använde alla tecken som fanns. Men IBM's begrepp om kompatibilitet var att endast alfanumeriska tecken skulle omvandlas. Det tog en del diskussioner och modifieringar innan maskinen producerade de hålremsor vi behövde. Ett annat litet intermezzo visar de missförstånd som kan uppstå mellan olika men närstående yrkesgrupper med olika yrkesspråk. Gränssnittet mellan hårdvara och mjukvara bestod bl.a. i testpunkter som programmet skulle avläsa. I en beskrivning hade jag informerat mig vad som var 'O' och vad som var '1'. Men mitt program gick ständigt fel. Innan jag analyserade felet närmare ringde jag till författaren av beskrivningen och fick bekräftat att jag förstått texten korrekt. Nästa gång jag testade mitt program ringade jag systematiskt in felet och kom till slutsatsen att beskrivningen var fel. Jag ringde min kollega och bad honom komme ner till maskinen. När han kom visade jag hur jag gjort.
"Ja naturligtvis", sa han" det sitter en inverterare på utgången". Det ansågs inte behöva nämnas i en beskrivning. Jag insåg att när programtestningen ökade på maskinen skulle vi behöva hjälpmedel. Eftersom jag sett ett testhjälpmedel for FORTRAN-program kom jag på iden att göra något liknande for A-2ID. Genom att definiera testpunkter i programmet och utnyttja avbrottsystemet i maskinen kunde jag skapa ett ALGOL-liknande programspråk som jag kallade PUST (PogramUtvecklingsSpråk for Televerket). Hjälpmedlet var säkert bra. Men det jag inte hade tänkt på var att man måste sälja en produkt. Jag hade visserligen skrivit en beskrivning. Men det räckte inte. Man måste bedriva propaganda får att kollegerna ska utnyttja det och det hade jag inte gjort tillräckligt. A-2ID kom så småningom att sättas i drift i en forsöksanläggning i Storängen utanfor Stockholm. Men då hade jag lämnat projektet. En annan forsöksanläggning sattes i drift i Tumba av L.M.Ericsson. Här vill jag påminna om en annan datoranvändning på Televerket. Det var en maskin som stod vid sidan av vår testutrustning for A-2ID - Trafikmaskinen. Det var en relämaskin speciellt konstruerad for trafikberäkningar i telefonnät. Själv hade jag aldrig någon anledning att använda den men fick den demonstrerad av mina kolleger ftån trafikberäkningsgruppen. Programmering av telefonväxlar hade visat många problem. Programmen blev stora och ohanterliga med foljd att terminplaner överskreds. Problemet diskuterades på ett antal internationella konferenser. Det var tre metoder som stod i forgrunden for att komma till rätta med problemet: ett lämpligt programmeringsspråk, modularisering och återanvändbara program. Det fanns flera programmeringsspråk i användning. Mycket talade den gångenfor att det behövdes ett speciellt programmeringsspråk for telefonväxlar. Gösta Lindberg och jag kom under en diskussion ftam till att det borde vara en lämplig uppgift for CCITT. Vi såg en ftamtida situation där telefonforvaltningar med flera programminnesstyrda system skulle ha samma program i alla systemen skrivet i ett internationellt rekommenderat programmeringsspråk. Tanken skulle senare visa sig vara fel. I stället blev det så att varje tillverkare skulle sälja sitt system till flera forvaltningar med samma program i alla växlar for alla for att på det sättet hålla nere programmeringskostnaderna. Förvaltningarnas skilda krav tillftedsställes med parametrar, dels sådana som definieras när programmet kompileras (t.ex. signalsystem) dels sådana som definieras under driften av växlarna (t.ex. abonnentdata). Det blev min uppgift att skriva ett forslag till Teleunionen (ITU varav CCITT är en underavdelning) att ta upp ett programmeringsspråk på sitt studieprogram. Det fårslaget diskuterades på CCITTs möte 1968 i Mar del Plata, Argentina. Under mötet ringde vår delegat Lars Acksell till mig och talade om att det uppstått svårigheter eftersom det fanns ett motforslag att skapa ett specifikationsspråk. Jag uppmanade honom att forsöka få med ordet 'Programmeringsspråk' i texten till den nya studieftågan. Det lyckades honom. Mitt bidrag till studiegruppens forsta sammanträde foljande år innehöll en tolkning att texten innebar två delftågor en att skapa ett programmeringsspråk en annan att skapa ett specifikationsspråk. Den tolkningen blev accepterad och det bildades två undergrupper. En grov modularisering gav sig själv. Ett program for mottagning av abonnentens sifferval; ett annat for sökning av väg genom väljarnätet etc. Men en vidare modularisering krävde mer forarbete än vi ursprungligen insett. När jag fick se ett program skrivet aven IBM-anställd med subrutiner innehållande endast en rad började jag undra vad meningen var med det. Jag lärde så småningom fordelen med sådana programdelar. I dag har jag i mina egna program helt tomma subrutiner, som hjälper mig att strukturera programmen. Ateranvändbara program skulle senare skapas baserat på den metod som kom att kallas Objektorienterad programmering. Just SIMULA var det forsta programmeringsspråket som uppfyllde kraven får objektorienterad programmering. Numera har flera andra språk utvecklats i den riktningen t.ex. C++ och LISP. Vi hade kommit ftam till 1969 och jag hamnade i en grupp som började de forsta diskussionerna om ett ftamtida datanät. De diskussionerna var lika trevande som när vi började med pro gramminnes styrd a telefonväxlar. Vi kände till arbeten som gjorts i England, Frankrike och USA
men det var allt. Vid British Telecom hade en grupp utvecklat ett dataöverföringssystem baserat på vad de kallade Packet Switching. Där fanns grunddragen till dagens dataöverföring. I Frankrike fick vi höra talas om planerna för Teletext. Jag hann aldrig bidra något nämnvärt i gruppen eftersom jag fick ett intressant erbjudande från Schweiz.
Fortsättning i Schweiz.!970 fick jag en anställning på Hasler AG i Schweiz. Hasler var en av de finnor där en gång den unge Lars Magnus Ericsson hade gått i lära. Det blev ett äventyr att flytta med en 4-barnsfamilj till ett annat land. Alla barnen var i skolåldern på olika nivåer. För skolkommissionen i den lilla by på landet där vi hamnade var det inte lika självklart som i Sverige att samhället skulle stå för barnens skolgång. Vi kompromissade så att tre barn fick gå i byns skolor medan jag fick sätta min äldste son i en privatskola i Bern. I Schweiz finns ingen skolöverstyrelse man kan vända sig till får att få rätt i sådana situationer. Varje kanton har dessutom sina egna skolbestämmelser. På Hasler skulle jag överta liknande arbetsuppgifter jag haft på Televerket. I ett samarbete mellan PTT, Hasler, Standard (ett ITT -företag) och Albiswerk (ett Siemensföretag) skulle man utveckla en programminnessyrd telefonväxel, som baserade sig på en PCM-uppfinning (PCM: Pulse Code Modulation) av PTT-ingenjören Dr. Neu. Systemet kallades IFS (Integrierte Fernmelde-System). Min uppgift var att tillsammans med medarbetare från de tre andra parterna skapa programsystemet. Det var avsikten att använda en dator, som Hasler använde i telexsystemet T300. Man höll just på att installera en T300 telexväxel i HongKong. Det existerade en viss fårhoppning att kunna använda telexsystemets operativsystem för telefonväxeln. Mitt bidrag till det systemet blev dock obetydligt. På grund av ett intrigspel mellan de fyra parterna lämnade jag projektet efter ett par år och övergick till Haslerinterna projekt. Under min Haslertid kom jag att medverka i den CCITT -grupp vars arbete skulle resultera i programmeringsspråket CHILL. Under fårberedelserna får det arbetet hade jag många intressanta diskussioner med Professor Wirth vid ETH, mannen bakom programmeringsspråken PASCAL, MODULA och OBERON. I det sammanhanget skrev jag ett par typiska funktioner får telefonväxlar i PASCAL. Nu efteråt med facit i hand måste sägas att det vore bättre om varje tillverkare valde ett programmeringsspråk bland de som fanns. Flera av tillverkarna gjorde så. Ericsson tog fram ett språk, ERIPLEX, baserat på det norskutvecklade SIMULA. SIMULA var ett simuleringsspråk med ALGOL som undennängd. Det ligger nära till hands att om ett språk är lämpligt får att beskriva simuleringen aven process bör det även vara lämpligt att beskriva processen själv. Ett specifikationsspråk, som den andra CCITT -gruppen arbetade med, var däremot lämpligt får en internationell rekommendation. En händelse som inte berörde mig direkt men som har IT-anknytning kan vara intressant att inskjuta här. Under 70-talet uppstod ett begrepp som kallades ordbehandling. Det var egentligen bordsdatorer som var specialprogrammerade får att ersätta skrivmaskinerna på sekretariaten. Även på Hasler införskaffades sådana. Det medfåljde bl.a. goda anvisningar får hur man borde inrätta en arbetsplats. Men som så ofta i sådana sammanhang var det inkompetent folk som skulle ställa upp maskinerna. Till utvecklingsavdelningen där jag var anställd hörde en experimentverkstad. Allt praktiskt arbete sköttes av verkmästaren där, t.ex. att beställa kontorsmöbler. Till ordbehandlaren på sekretariatet hämtade han ett vanligt bord och ställde en enkel stol framfår. Dänned hade han gjort sitt. När jag sa till honom att jag tyckte det såg obekvämt ut fick bara reda på att jag inte skulle lägga mig i sådant jag inte hade med att göra. Det var i och får sig riktigt men resultatet blev att sekreteraren knappt använde ordbehandlaren får hon fick ont i ryggen. Hennes plats vid skrivmaskinen var bekvämt inrättad enligt kända regler. Under några år var jag ansvarig för programmen till ett Ehternet-liknande ringsystem kallat SILK. Det var min fårsta konfrontation med mikroprocessorer. Systemet kom endast att säljas till tre kunder. Vid Frauenhoferinstitutet i Berlin installerades systemet som en intern telefonväxel. Hos Deutsche Welle i Köln användes systemet av nyhetsredaktörerna får att söka i material från telegrambyråerna. ZDF (Zwei te Deutsche Fernsehen) beställde systemet får sin nya sändaranläggning i Wiesbaden för att koppla samman apparaturen som behövs får inspelning och sändning av TV -program. Där fick vi att göra med TV-teknikens tidskrav - alla manipulationer skulle ske inom tiden får en halvbild ca 20 ms. I mitten på 1970-talet började mikroprocesssorer att användas i allt fler sammanhang. Ett lustigt
mellanspel får mig blev programmeringen aven HP (Hewlet Packard) plotter. Den råkade stå i mitt tjänsterum och en kollega på fårsäljningen var intresserad av att använda den får att rita kurvor får ROI (Return On Investment) m.m. Han kunde inte programmera och jag hjälpte honom med programmen. Eftersom problemställningarna var komplexa och programutrymmet var begränsat fick jag använda lärdomen från BESK-tiden och packa programmet med allahanda tricks. Till slut gick det. De andra båda firmorna i IFS-samarbetet hade tillgång till interna moderna elektroniska växlar inom respektive koncern men så icke Hasler. Direktionen i Hasler såg risken att Hasler kunde bli ställd utanfår leveranser till PTT om samarbetet skulle misslyckas. Därfår bildades 1980 en grupp som skulle studera möjliga strategier. Jag blev en av medlemmarna i gruppen. Den gruppen fanns på plats i rätt tid när utvecklingen av det gemensamma projektet ett par år senare plötsligt avbröts av PTTs direktion. Var och en av de tre firmorna erbjöds att lämna en offert på ett modernt system. Vi började att åka på studiebesök till firmor andra än Siemens och ITT får att söka en licensgivare. Till slut valdes Ericssons AXE-system. För mig hade cirkeln slutits. I AXE ingick bl.a. de erfarenheter vi vunnit med TEST-l. Fram till min pensionering 1990 medverkade jag i offertarbete får AXE. Samarbetet med Ericsson ledde till att det installerades terminaler vid alla arbetsplatser. Med dem kunde vi nå kontakt med alla som arbetade med AXE-systemet över hela världen och söka information i AXE-databaserna. Ett intressant resultat av de möjligheterna visade sig när jag tillsamman med en Ericsson-medarbetare i Australien skulle skriva en omfattande beskrivning. Jag arbetade med den under dagen och innan jag gick på kvällen sände jag mitt resultat till min kollega i Australien. Medan jag sov arbetade han vidare med den. När jag kom nästa morgon hade jag hans resultat på min terminal. Vi upptäckte dessutom skillnaderna mellan min engelsk-engelska spelling checker och hans australisk-engelska.
Hobbvprogrammering. Från första stund fascinerades jag av programmeringen. Det var lika intressant om jag skrev i sifferkod, alfanumerisk kod eller använde något av alla de programmeringsspråk som korn att stå till förfogande. Under årens lopp har jag skrivit program i rent studiesyfte på de maskiner jag har kommit i kontakt med. I Televerkets maskinhall fanns en IBM 1401. På den skrev jag ett program som framställde Erlangtabeller. 1401 var så till vida en intressant maskin att den hade en obegränsad ordlängd, d.v.s. man definierade den själv. Den möjligheten utnyttjade jag för att få tillräcklig noggrannhet på tabellerna. Det fanns ofta en högtalare på maskinerna som var ansluten till en punkt som användes av vissa instruktioner. Det ljudet kunde man använda vid programtestningen. Man lärde snabbt melodin som ett visst program förorsakade och hörde missljud som tydde på programfel. Men högtalaren kunde även användas till lustiga saker. Till en jul skrev jag ett program som spelade julsånger på TEST-1 genom att låta programmet passera testpunkten i lämpliga frekvenser. I början på 1980-ta1et hade tekniken kommit så långt att jag kunde köpa en egen bordsmaskin för en rimlig kostnad. Det blev en Sinclair. Det var en för sin tid fantastisk maskin. Man kunde använda en vanlig tape-recorder för programlagring. I stället för en bildskärm anslöt man den till en TVapparat. Som tillbehör fanns en liten skrivare. Allt som allt erbjöd denna lilla maskin, som fick plats på skrivbordet, samma möjligheter som BESK, som krävde två stora salar. Tangentbordet var anpassat till att programmera i Sinclair BASIC. Bl.a. försökte jag skriva ett program som kunde spela Bridge. Där fick jag användning för min lärdom från BESK-tiden. Det var knappt möjligt att få plats till ett sådant program i den tillgängliga minnesvo1yrnen. Men med s.k. overlay-teknik gick det bra. De tre programdelarna Giv, Bud och Spel fanns på ett magnetband och spolades in efterhand som de behövdes. En mindre programdel var gemensam och låg ständigt i maskinrninnet. Programmet kunde spelreglerna men spelkvaliten var minst sagt bedrövlig. Programmet i sin ursprungliga struktur men utan overlay-tekniken har jag flyttat till Amiga först BASIC sedan C och vidare till C++ och nyligen till LINUX på min senaste PC. Spelkvaliten har förbättrats och motsvarar numera en bättre nybörjare. Det finns visserligen utmärkta bridgeprogram på marknaden men att skapa ett själv var roligare. Min Sinclair gav en svart/vit-bild på TV-skärmen. Det korn senare en Sinclair-modell med fårger men den skaffade jag inte. I stället blev min nästa maskin en Amiga 1000. Den utrustade jag med tillbehör så att jag kunde göra texter till mina videofilmer. Vilket framsteg när jag jämför de primitiva metoder jag tidigare använt för att texta mina smalfilmer. Arniga 1000 blev så småningom ersatt aven Amiga 3000 med ytterligare resurser. Nu var det inte endast programmering som fascinerade. Med ritprogram kunde jag rita bilder. Jag lärde mig principerna för Raytracing och med en detaljerad beskrivning hur den sjuarmade ljusstaken (Menoran) hade sett ut i Jerusalems tempel kunde jag göra en rekonstruktion av den och låta den rotera på bildskärmen. Nästa maskin blev en PC med Windows. Tyvärr var den för liten för att få plats till LINUX. Windows blev jag aldrig en vän av. Därför använde jag den parallellt med Amiga 3000. Jag kopplade ihop de båda maskinerna via ett nollmodern. Möjligheten att nå intressant information över telefonnätet hade blivit intressant jag anslöt ett modern till Amiga 3000. Via Compuserve kunde jag sedan nå flera intressanta databaser. Sedan flera år hade jag funnit LISP vara ett intressant programmeringsspråk. När därför ett tyskt universitet ställde en LISP-interpreter gratis till förfogande var jag inte sen att ladda ner den. Med hjälp av läroböcker i LISP kunde jag skriva ett antal program bl.a. ett som kunde lära sig att förstå siffror jag skrev på skärmen med musen. Med en långsamma modernanslutningen tog det lång tid att ladda ner så pass stora program som LISP. Eftersom teletaxorna är lägre på natten startade jag nerladdningen på kvällen och på morgonen hade jag programmet i min maskin. Ett annat nattarbete var den ovan nämnda raytracingen. Amiga 3000 var ingen snabb maskin. Men vad gjorde det om den gick hela natten. Den klagade aldrig. Min gamla PC ersatte jag för ett par år sedan med en större och snabbare. 60 GB hårddisk är fantastiskt. Först och främst installerade jag LINUX (nu opensuse lo.2) som är betydligt
trevligare att arbeta med än Windows. Sedan kom jag på ett annat stort steg. Jag hade flera tusen diabilder och min projekter gick kaputt. Det var inte lönt att reparera den och köpa en ny verkade fel. I stället köpte jag en scanner, med möjlighet att scanna diabilder. Jag har nu scannat alla mina gamla diabilder. De får plats på en CD. De usprungliga bilderna finns kvar och upptar 2 meter på min bokhylla. Dessutom har jag ett program, som ingår i LINUX-distributionen, med vilket jag kan beskära och förbättra bilderna. Bilderna från min nya digitalkamera passar bra in i sammanhanget. Det är ett stort steg från maskiner som enbart manipulerade siffror och tal till de som nu handskas med bilder och filmer. Videofilmare kan nu redigera sina mästerverk på sin egen dator där hemma. Program därtill står gratis till förfogande under Linux. Den andra IT-grenen dataöverföring har gått från transport av telexremsor, hålkort och magnetband till Internet med alla sina möjligheter: nerladdning av hela program, uppslagsverket Wikipedia, Google Earth m.m, m.m. Inget av detta kunde man förutse. Men en och annan möjlighet kunda man ibland önska sig. Men att jag skulle uppleva att flera av önskningarna skulle bli verklighet hade jag aldrig kunnat drömma om. Även utvecklingen inom telefonin har tagit stora kliv framåt under min tid. När jag kom till Stockholm och böljade på KTH måste man beställa samtal till Malmö via en telefonist. Hade man otur kunde man få en dålig linje och hade svårt att uppfatta vad som sades i den andra änden. Nu kan man koppla samtal automatiskt över hela världen med samma ljudkvalitet som ett lokalsamtal. När min son bodde i Baden hade jag hans nummer inprogrammerat på min telefon och behövde bara trycka på en knapp för att nå honom. Nu bor han i Edmonton, Alberta. Fortfarande trycker jag på samma knapp och samtalet blir uppkopplat med samma kvalitet. När han ringer hit kopplar han samtalet via Internet. Dataöverföring och telefoni har kommit tillsammans.