skeppsbroadeln blev rik på ofriheten

skeppsbroadeln blev rik på ofriheten (/) :t> ~ :r: ;t>:,.,. l av Klas Nyberg 1700-talets svenska storföretagare var grosshandlarna i Stockhol- Skeppsbroadeln. De levde högt på statliga detaljregleringar so de själva hade drivit igeno. Men en ny tids entreprenörer tog över när onopolen avskaffades. H EBBESKA HUSET PÅ Riddarholen och Skeppsbron 36 är två byggnader so lätt kan beskådas under saa söndagsproenad i Gala Stan i Stockhol. Husen är nog det enda so idag påinner o en av Sveriges est betydande iportfiror under 1700- talet. Christian Hebbe invandrade till Stockhol från Greifswald på 1710-talet där han till en början tjänade so handelsbokhållare hos köpannen Georg Bernhard von Scheven. Efter hand övertog Hebbe firan so blev ett av Stockhols ledande handelshus ed säte i nuvarande Skeppsbron 36. Av Christian Hebbes söner fortsatte de två äldsta att driva företaget so under resten av 1700-talet kallades handelshuset Chr. Hebbe & söner. En annan son, Hindric, var tillsaans ed svågern Johan Kantzow ägare till Danviksanufakturen, en av Stockhols största klädesfabriker. En tredje, Anders, blev ed tiden en frastående bruksägare ed utgångspunkt i faderns inköp av Risinge respektive Högfors bruk. Vid sin död hade Christian Hebbe även ofattande engageang i varv, fabriker och det spektakulära Ostindiska kopaniet. Christian Hebbe och hans söner hörde till den så kallade Skeppsbroadeln, de köpän so bodde och verkade längs Skeppsbron i Gala Stan under 1600-, 1700- och 1800-talet. Teren, so ursprungligen var tänkt so en ironi, koer av att de rikaste grosshandlarna såg sig själva so en uppåtstigande socialgrupp genteot adeln. storköpännen brukar betecknas so den viktigaste dynaiska faktorn i svensk ekonoi under 1700- talet fra till 1800-talets början. Dynaiken bestod i att de på kort tid gjorde stora vinster so sedan spreds till andra sektorer i svensk ekonoi. De stora handelshusens viktiga roll i svensk ekonoi och sahälle är obestridlig och i synnerhet gäller det deras engageang i landets ledande exportvaror. Den fortsatta frågan är dock vilken betydelse själva skeppsbroadeln hade på längre sikt för Stockhols och Sveriges ekonoiska utveckling. För so vi skall se i det följande var de utländska storköpännens glansperiod starkt tidsbunden till frihetstiden ( 1718-1772) och dess politiska kliat. Fraför allt geno att an ed utgångspunkt i hattpartiets ekonoiska politik lyckades utverka en oläggning av politikens inriktning ed onopol, subsidier och särbestäelser till sin egen ekonoiska fördel. Efter 1760-talets svåra ekonoiska och politiska kriser inskade skeppsbroadelns politiska inflytande en bibehöll en stark ställning i Stockhols ekonoiska liv till början av 1800-talet. Från 1700-talets slut tycks en ny grupp av köpän och fabrikörer ed en er anspråkslös fratoning växa fra vid sidan av Skeppsbrons ledande köpän. Kanske de er än Skeppsbroadeln, ed sin förankring i 1700-talets korporationstänkande, förebådar näringsfrihetsreforerna och den efterföljande industriella revolutionen so inleddes vid itten av 1800-talet? GROSSHANDELN INTERNATIONELL Det är i första hand grosshandelns internationella karaktär so förklarar den utländska närvaron i Stockhol under 1600-, 1700- och början av 1800-talet. Större handelshus behövde ha agenturer och filialer i länder so de regelbundet handlade ed. Religionsförföljelser och folkoflyttningar bidrog också till internationaliseringen, såso var fallet ed judar, skottar och franska hugenotter. I andra fall innebar den internationella handelns utbildningssyste ed läroår på utländska handelsorter att några blev kvar och etablerade sig för gott där de gått i lära. För svenskt vidkoande blev de utländska etableringarna i svenska stapelstäder ett sätt att finansiera l Svensk Tid skrift l2ooj, nr 1 l fl

svensk export ed utländskt kapital. Lagstiftningen hindrade utlänningar från att finansiera de svenska järnbruken och utländskt kapital gick inte att placera i fast egendo i Sverige. När utländska köpän etablerade sig i Stockhol var det ofta ett sätt att lösa detta proble. De stora handelshusen hade vanligen långvariga fortsatta kontakter ed släktingar i helandet. Det är härkosten er än något annat so förklarar de stora handelshusens specialisering. Christian Hebbes ofattande iport av spannål berodde på att han härstaade från och hade sina nätverk i norra Tyskland. Det är saa fenoen so förklarar varför tyskättade köpän i geen sysslade ed den ofattande iporten av säd från Danzig och städerna i Poern. På ett liknande sätt var det handelshusen av brittisk härkost so doinerade exporten av järn till England. FÅ AKTÖRER Satidigt skilde sig export och iport åt på ett grundläggande sätt: antalet exportvaror var få likso antalet exportörer edan varuiporten kännetecknades av stor ångfald och ett stort antal iportörer. Varken export eller iport var jät fördelad ellan handelshusen; ett fåtal stora företag doinerade edan den stora ajoriteten fraktade så andelar. Stockhols hade cirka 150 exportörer under 1700- talet en de tio största handelshusen svarade för er än hälften av exportens årliga värde. Efter hand accentuerades detta förhållande: de tio största handelshusen- av vilka de flesta hörde till skeppsbroadeln - svarade år 1730 för 55 procent av det årliga exporvärdet steg till 71 procent knappt hundra år senare, år 1820. De est betydande exportprodukterna var likso under 1600-talet stångjärn, koppar, trävaror sat beck och tjära. Viktigast var det järn so producerades i Bergslagen. Stockhol var den klart ledande exporthanen och behöll denna ställning trots att staden efter 1700-talets itt tappade i betydelse ino alla dessa varugrupper. Iporten var starkt differentierad och antalet iportörer betydligt fler, cirka 450 satida. Den doinerades inte på saa sätt so exporten av de utländska handelshusen även o en viss koncentrationstendens gjorde sig gällande under 1700-talet. De tio största iportörernas andel steg från en fjärdedel av den salade iportens värde år 1730 till cirka en tredjedel i början av 1800-talet. Iporten till Sverige bestod inte inst av salt och spannål, en även kryddor, te och rävaänen till textilier sat ycket annat lossades i Stockhol för vidare transport till Bergslagen, Norrlandskusten, Finland och ellansvenska inlandet. Men Stockhols doinans inskade även när det gällde iporten och nedgången satte in under 1700-talets senare hälft. REGLERAD EKONOMI skeppsbroadelns särställning under 1700-talet var uppbyggd på en ekonoisk lagstiftning so ensidigt gynnade Stockhols exportörer. Det var under 1720-talet, när Stockhols borgerskap stärkte sina positioner på agistratens bekostnad efter det karolinska enväldets fall, so en grupp storköpän allter ko att doinera Stockhols borgerskap. Med säte i hattpartiet drev en ganska liten grupp, ed än so Gustaf Kieran och Thoas Plogren, igeno en ny handels-, sjöfarts- och industripolitik på det bredare borgerskapets bekostnad. Fraför allt drabbades det traditionella hantverket och de traditionella iportörerna av textilvaror hårt. Resultaten blev bland annat förordningarna o heloch halvfrihet, produktplakatet och förbud ot iport av fraför allt textilvaror till förån för inheska anufakturer so år 1739 fick en egen industrilagstiftning. Dessa och andra regelverk so ensidigt gynnade de stora exportörerna, förblev delvis intakta fra tilll760- talets internationella handelskris och össornas politiska tillträde. Det bottniska handelstvånget och produktplakatet från 1724 avskaffades när össorna tog över vid riksdagen 1765/66; de gala hel- och halvfri- III Svensk Tidskrift 12003, nr l l

heterna från tull för svenska skepp so förnyats 1722 avskaffades. Denna avreglering saanföll ed att Stockhols så kallade stagnationsperiod för näringslivet inleddes vilket bör ha fördjupat svårigheterna i slutet av 1700-talet. Med 1763 års internationella handelskris och 1766 års räfst förlorade Stockhol och skeppsbroadeln sin tidigare ställning. De åtföljande rättegångarna ot deltagarna i 1750-talets Växelkontor, en gång initierat av släkterna Grill, Lefebure och Clason, drev flera stora handelshus i konkurs. En otsvarande räfst drabbade industripolitiken och också ånga spektakulära industriföretag ed köpän so förläggare gick i konkurs. Perioden från 1700-talets itt till1850 representerar en period av stagnation i huvudstadens ekonoiska utveckling. Den ekonoiska tillväxten var svag och hantverk och anufaktur gick tillbaka. Befolkningsutvecklingen var närapå stillastående och de höga dödstalen, även ätt ed internationella ått, stod sig långt in på 1800- talet. Carl Michael Bellan har fångat 1760-talets tidsstäningar i sista versen av sin beröda dikt o storköpännen i Stockhol: Chapeau-bas och pungen klar, Lite högod ännu kvar - Ge förslag tilllandets nytta, Äntligt stupa kullerbytta... Slutet, slutet, ina herrar, slutet! Den långsiktiga effekten av 1760-talets kriser och skeppsbroadelns inskade politiska inflytande är dock svårtolkad. Vi såg tidigare att de ledande exportörerna snarare stärkte än tappade sin doinans i huvudstadens export. Den inskande andelen för så och edelstora aktörer kan bero på att de indre grossisterna drabbades hårdare av Stockhol ekonoiska stagnation än de större. Totalt sett förlorade Stockhol andelar av sjöfarten under 1700-talet, fraför allt till Göteborg en det var en långsiktig tendens. Naturligtvis förstärktes den av att onopolen avskaffades. Ändå ökade Stockhols export av stångjärn i absoluta tal och förblev ganska stabil i förhållande till riket. Även när det gäller övriga exportvaror tycks förhållandena ellan stapelstäderna varit relativt stabila under hela 1700-talet. Däreot förändrades saansättningen av utländska köpän efter 1766. Den generation so blev föreål för össornas åtgärder försvann. Efter 1760-talet upphörde brittisk och fransk invandring edan den tyska fortsatte och ökade i betydelse. Den förändringen har satts i saband ed att svenskt stångjärn långsiktigt fick inskande internationell betydelse edan iport av spannål och textilier från Östersjornrådet förblev viktiga. Man skall också koa ihåg att anufakturerna -so i allt väsentligt förädlade iporterade textilvaror - ofta drevs av personer ed sina rötter i Tyskland. Också de ledande iportfirornas än var nästan uteslutande därifrån, so släkterna Hebbe, Koschell, C/) )> s: I )>: FAKTA Skeppsbron anlades under 1630- och 1640-talet geno förnyade totregleringar och en ofattande nybyggnation på stadsholens östra sida. Nanet Skeppsbron var allänt vedertaget från seklets itt. I allänhet inrydes här både bostad och handelsrörelsens kontor. Lager, agasin och stall placerades inåt gränderna. Längs kajen låg fartyg och båtar i rader för i- och urlastning av varor från när och fjärran. Skeppsbron var under 1700-talet en av stockhals förnästa gator ed en otalad enhetlig arkitektur i for av en beröd silhuett: Skeppsbroraden. Bottniska handelstvånget förbjöd norrländska och finländska städer vid Bottniska viken att sända sina fartyg till hanar söder o stockhal och Åbo och att ta eot utländska fartyg. Det avskaffades till största delen 1765, en var inte helt upphävt förrän 1812. Hel- och halvfriheten var ett sätt att gynna den inheska handelsflottan under frihetstiden. Huvudtanken var att iport och export so bedrevs ed utländska fartyg belades ed 50 procent högre tull än svenska så kallade helfria fartyg. Enligt 1724 års produktplakat var alla fartyg av utländsk nationalitet förbjudna att införa andra varor än det egna landets och dess koloniers i Sverige. städernas hallrätter hade från 1739 uppsikt över anufakturer och fabriker. De gav tillstånd att sätta i gång fabriksrörelse, granskade det so tillverkades och hallstäplade de godkända varorna. 1846 års näringsfrihetslagstiftning avskaffade skråtvånget och hallrätterna. Även inuthandeln blev jäförelsevis friare, fraför allt på landsbygden, kvinnliga näringsutövare tilläts och regleringarna upphävdes också ino bergsbruket. Vissa kvarstående inskränkningar i näringsfriheten upphävdes helt ed 1864 års förordning o fullständig näringsfrihet. l Svensk Tidskrift lzoo3, nr 1 l ~~

Schidt, Beskow och Bohnstedt. Vad so hände under 1700-talets sista decennier var att de nu också stärkte sin ställning so exportörer. TILLBAKAGÅNG skeppsbroadeln bibehöll således sina positioner under de svåra decennierna i 1700-talets slut och under Napoleonkrigen och kontinentalblockadensår fra till1815. So frako svarade de tio största handelshusen för drygt 70 procent av exportens salade värde ännu år 1820. Därefter inleds skeppsbroadelns egentliga tillbakagång en det är den period i den här skisserade processen so vi har inst kunskap o för närvarande. Vad vi vet är att Stockhols långvariga stagnation fortfor ett par decennier och bröts först vid 1800-talets itt en den behöver inte ha drabbat den här aktuella utrikeshandeln. Kartläggningar visar också på en geografisk tyngdpunktförskjutning i grosshandelns lokalisering från Skeppsbron till Söderal. Det totala antalet registrerade handelskontor, förråd och hushåll i Stockhol fördubblades ellan år 1800 och 1840 satidigt so antalet grosshandlarhushåll vid Skeppsbron inskade något. Detta är också en period ed stora förändringar i järnhanteringen inklusive kraftiga förskjutningar i arknadernas länderfördelning ed en inskande internationell betydelse för svenskt järn och stål. En annan förändring av betydelse är att Sverige blev självförsörjande ed spannål. Effekten av detta slår troligen igeno under 1820-talet då skeppsbroadeln tycks spela en er tillbakadragen roll. Perioden är ovälvande. 1846 års näringsfrihetslagstiftning, då skråväsendet, hallrätter och handelskorporationer avskaffades, föregicks av ett ofattande reforeringsarbete flera decennier före i syfte att avreglera svensk ekonoi. De tyskättlade handelshusens skötebarn, spannålshandeln, avreglerades redan ed det sena 1700-talets arknadsreforer. Medan skeppsbroadeln inskade i betydelse ökade det totala antalet grosshandlare i Stockhol ökade under 1800-talets första hälft. Mycket tyder på att det var fråga o en ny typ av entreprenörer. NYA TIDER En person so förebådar den nya tidens än är grosshandlaren Bengt Magnus Björkan (1745-1824) so var verksa decennierna efter 1760-talets kriser. Till skillnad från det tidiga 1700-talets storköpän härstaade Björkan ur västsvenska bruksägarsläkter. Han började so handelslärling på 1760-talet, en vid sekelskiftet 1800 hade han skapat ett handels- och sjöfartsiperiu so ofattade både Sverige och Finland. Handelshuset Björkan skilde sig so företag på viktiga punkter från Skeppsbroadeln. För det första var Bengt Magnus Björkan en odern entreprenör på ett annat sätt än de traditionella storköpännen. Visserligen hade han koit i besittning av flera av sina större förvärv geno slupen, en Björkans sätt att aktivt förvalta och driva egendoen var nytt. Ett typiskt kännetecken för Björkan so företagare- det fragår av hans bevarade brevkopior-var att alla förvärv skulle integreras i företagskongloeratet so helhet. Delkoponenter i de ofattande egendoarna so inte var användbara, såso exepelvis kvarnar och klädesvalkar, arrenderades ut. Kärnverksaheter so gruvor och bruk effektiviserades. Björkan var er av en brukspatron so integrerade produktionen bakåt och fraåt än han var en traditionell grosshandlare. För det andra skilde sig Bengt Magnus Björkans nätverk från de so kännetecknade de gala köpannafailjerna. De hade sedan gaalt ofattande släktförbindelser sig eellan i for av olika slags strategigiften där gifterål och fadderskap konfirerade affärsförbindelser och saarbete. Bengt Magnus Björkan gifte däreot in sig i den judiska failjen Levin, utanför Skeppsbroadeln, ed Ulrika Magdalena Levin. Hennes far Adolf Ludvig Levin hade visserligen antagit lutheransk konfession och var en av hovets viktigaste bankirer, en han var ingalunda en okontroversiell person. Judar hade, trots lättnader i slutet av 1700-talet, fortfarande begränsade rättigheter och fick bara ägna sig åt vissa särskilda yrken. För det tredje skilde sig Björkans politiska engageang från Skeppsbroadeln. Björkan var under 1780- talet och 1790-talet starkt politiskt engagerad i oppositionen ot Gustav III. Under 1790-talets politiska oro betecknades han so politiskt radikal och jakobin och var till och ed tillfälligt arresterad i saband ed ordet på kungen våren 1792. Medan skeppsbroadeln således ville vara adel eller snarare gjorde anspråk på en sådan social position och använde sig av politiken för att gynna sina ekonoiska särintressen, var än so Björkan adelsprivilegiernas otståndare och svurna fiender till l' ancien regie, det gala sahällets värdegeenskap där var och en hade sin givna plats. Slutligen, där skeppsbroadeln slösade, investerade och sparade köpän so Bengt Magnus Björkn1an. So uppåtsträvande socialgrupp ägnade sig skeppsbroadeln åt en iögonfallande konsution i for av lyx och eleganta inredningar av våningarna längs Skeppsbron. Björkan var däreot anspråkslös i sin personliga fratoning och livsföring. Han tycks också ha haft fragång i sina placeringar av överskottskapital Stora delar av dåtidens placeringar skedde på reversarknaden och betydande delar av tillgångarna i ett handelshus kunde bestå av fordringar utspridda på ett stort antal aktörer. IJ l Svensk Tidskrift 12003, nr 1 l

Vl ):> s I ):>: Sådana placeringar var inte riskfria. De ånga konkurserna i slutet på 1700-talet kunde lätt leda till att ett handelshus tillgångar övergick till att vara osäkra fordringar. Alltför ånga sådana ogivande falliseang kunde på sikt påverka det egna företagets kreditvärdighet och ställning. BORT FRÅN SKEPPSBRON En vanlig uppfattning i forskningen är att de ånga olika engageangen och benägenheten till ångsyssleri var en edveten etod att sprida riskerna. Men so bland annat Fernand Braudel har påpekat så finns också öjligheten att det ofta saknades verksahet att placera kapital i för fragångsrika grosshandlare. Den så kallade cirkulationssfären och penningekonoin var före 1800- talet ytterst begränsad och stora delar av det svenska sahället ingick ännu i jordbrukssektorn. Placeringar i jordegendo och fastigheter behöver därför inte bara uttrycka passivitet och en benägenhet att läna det koersiella livet. Det var dåtidens säkra placeringar so dessuto edförde en social position i sahället. Björkans ekonoiska beteende är särskilt intressant ed hans uttryckliga strävan efter att låta varje koponent i sitt iperiu av säterier, gruvor och bruk generera vinst eller åtinstone bära sina egna kostnader. Bengt Magnus Björkan stannade inte heller i Gala Stan. När hans slutgiltigt etablerade sig ed eget hus i Stockhol, so en av stadens est frastående handlare, sökte han sig till nedre Norral och inte till Skeppsbron. Det "Björkanska huset" låg i kvarteret Hästen vid platsen för nuvarande Nordiska Kopaniet (NK). Platsen förblev centru för Björkans företagsiperiu fra till hans död 1824. För att saanfatta: forskarna vet fortfarande idag inte säkert vilken skeppsbroadelns långsiktiga betydelse verkligen var på längre sikt. Obestridligen bidrog utländska köpän på lång sikt till Sveriges ekonoiska utveckling: först via Hansan på 1500-talet och senare ed holländska köpän under 1600-talet och slutligen i for av skeppsbroadeln under 1700-talet. Satidigt var de sistnändas särställning delvis uppbyggd kring en lagstiftning so ensidigt gynnade deras egna ekonoiska intressen och so de själva varit ed o att forulera. 1730- och 1740-talets ekonoiska politik genofördes på bekostnad av andra grupper, fräst iportörer och traditionella hantverkare. När dessa särbestäelser ändrades i slutet av 1700-talet började en ny typ av företagare i er anspråkslöst forat göra sig gällande. Klas Nyberg (klas.nyberg@ekhist.uu.se) är docent i ekonoisk historia vid Uppsala universitet och forskningssekreterare i Koitten för stockholsforskning. Han leder forskningsprograet skeppsbroadeln i Gala Stan 1650-1850, finansierat av Handelsbankens forskningsstiftelser. Prograet är presenterat i skriften The "Skeppsbro Nobility" in Stockhols Old Town 1650-1850. A Research progra on the role and significance of trade capitalisin Swedish econoy and society. Uppsala Papers in Econoic History. Research Report No 49. Uppsala 2001, so också har en bibliografi ed aktue lllitteratur i änet. l Svensk Tidskrift l 2003, nr 1 l