Kärnkraft i vår omvärld ETT NYHETBREV FRÅN ELFORSK EL- OCH VÄRMEPRODUKTION NUMMER 1 JUNI 2008 Bevakning av kärnkraftens utveckling Kärnkraften utgör jämte vattenkraften basen för den svenska elförsörjningen. I det perspektivet är kärnkraften en viktig motor för svensk industri och välfärd. Idag genomförs en stor modernisering och uppgradering (effekthöjning) i den svenska kärnkraftsflottan med syfte att på ett tekniskt och ekonomiskt sätt driva kärnkraftverken vidare längre än 40 år med bibehållen eller ökad säkerhet. För att detta skall kunna ske på ett tryggt sätt så behövs det en bibehållen kompetens inom kärnkraftsområdet. Det är också viktigt att följa teknikutvecklingen för att se vilka förutsättningar som gäller den dagen dagens reaktorer faller för åldersstrecket. Mot denna bakgrund beslöt Elforsk under våren 2008 att starta föreliggande omvärldsbevakningsprojekt. Syftet med projektet är att följa utvecklingen inom kärnkraftsområdet för att se vilka konsekvenser och möjligheter detta kan ha för Sverige och Norden. Uppdraget koncentreras mot Gen III och Gen III+, dvs de kärnkraftverkstyper som är under uppbyggnad idag. Gen II behandlas endast i mindre omfattning och Gen IV följs upp vad gäller pågående FoU-aktiviteter och utvecklingsinsatser. Projektet har som mål att ge en uppdatering av kärnkraftens status i framför allt närområdet, dvs Sverige och Norden. Projektet har också som mål att sprida denna kunskap till Elforsks medlemmar och en intresserad allmänhet i form av några nyhetsbrev och ett årligt seminarium. Uppdraget genomförs av Vattenfall Research and Development AB på uppdrag av Elforsk. Vi önskar Er en intressant och trevlig läsning! Lars Wrangensten, ansvarig Programområde El- och Värmeproduktion, Elforsk AB Leverantörer och reaktorer De reaktorer som kommer att byggas runt om i världen de kommande åren tillhör, med något undantag, det som brukar kallas den tredje generationen. Det rör sig om vidareutvecklingar av de typer av reaktorer som finns i drift idag. Marknaden för reaktorer domineras av tre stora aktörer. Dessa är alliansen mellan fransk-tyska Areva och japanska Mitsubishi Heavy Industries (MHI), konsortiet Toshiba (japanskt) Westinghouse (amerikanskt) samt samarbetet mellan General Electric (GE) från USA och Hitachi från Japan. Bland övriga aktörer kan bland annat nämnas; Atomic Energy of Canada (AECL) med sina tungvattenreaktorer ACR-700, ACR-1000 och Candu6; de ryska reaktorerna av typen VVER; den sydkoreanska APR-1400 och den kinesiska CPR-1000. Areva och Mitsubishi Heavy Industries Areva bygger just nu två European Pressurized Water Reactor (EPR), en i Finland och i en Frankrike. Man har även en mindre modell, Simplified BWR (SBWR 1000). Mitsubishi marknadsför APWR, US-APWR och presenterade nyligen även en EU-anpassad version i Bryssel. Ansökan om typgodkännande av US-APWR-designen accepterades av den amerikanska kärnkraftsmyndigheten, NRC, i slutet av 2007. Förra året ingick Areva och Mitsubishi Heavy Industries (MHI) ett partnerskap och startade Atmea som utvecklar en gemensam PWR-reaktor, baserad på båda företagens tekniker. Designen beräknas vara färdig under 2009. Designgranskning av tredjepart är planerad och marknadsföringen har redan startat. De två företagen samarbetar även i projektet för Finland 5 där Areva bygger sin EPR till vilken MHI levererar tunga smidda komponenter. De båda samarbetar även inom en offert på två EPR till Sydafrika. MHI och Areva har även planer på ett samarbete inom bränslesektorn för BWR, PWR och MOX-reaktorer. Enligt överenskommelsen skall man diskutera en eventuell investering från MHIs sida i Arveas amerikanska bränslefabrik. Areva går nu även in i ett samarbete inom underhåll av EONs nuvarande och framtida reaktorer. Man kommer även att samarbeta inom forskning och utveckling. Bland annat ska EON hjälpa till att fortsätta utvecklingen av Arevas BWR med passiva säkerhetssystem ( SW-1000 ) tillsammans med andra Europeiska länder. General Electric och Hitachi General Electric (GE) och Hitachi har tillsammans byggt tre ABWR i Japan och ytterligare en ABWR är under uppförande Japan och två i Taiwan. Förutom ABWR marknadsför GE också sin 1500 MW kokarreaktor, Economic Simplified BWR (ESBWR). Reaktorn har helt passiva säkerhetssystem och genomgår nu typgodkännande i USA. Det är troligt att den första ESBWR kommer att byggas vid Grand Gulf i Mississippi. GE och Hitachi, har däremot dragit sig ur den kanadensiska processen i Ontario bland annat för att man vill fokusera på licensieringen av ESBWR i USA. Man har nyligen satt upp ett kontor i Kalifornien för detta ändamål. ABWR-designen utvecklades av GE, Toshiba och Hitachi tillsammans utgående från GEs gamla BWR-koncept. Alla tre företagen deltar i byggandet i Japan och i Taiwan och efter att GE-Hitachi gick ihop 2007 har alla tre rätt att bygga denna ABWR. GE- Hitachi äger den specifika designen som har typgodkänts i USA. Två ABWR är beställda till South Texas i USA. Där är det Toshiba som fått kontraktet att uppföra reaktorerna. Westinghouse och Toshiba Företagen samarbetar för att vinna ordrar främst på den amerikanska marknaden, men även i bland annat England och Sydafrika. ABWR och AP-1000 marknadsförs som komplement då ABWR är en kokvattenreaktor och AP-1000 en tryckvattenreaktor. Westinghouses Advanced PWR (AP600) har sedan flera år ett amerikanskt typgodkännande. Den uppskalade AP-1000 fick sin licens i januari 2006. Konsortiet har för närvarande order på fyra AP-1000 till Kina och åtta reaktorer till USA. Sex av dessa är AP-1000 och två ABWR. Dock är det bara fyra av AP-1000 ordrarna som är bekräftade av beställarna. Enligt Toshiba förväntar man sig order på ytterligare 33 reaktorer före 2015. Man planerar samtidigt att licensiera Toshibas mindre 4S-reaktor för den amerikanska marknaden. Enligt Westinghouse är man uppbackad av sex europeiska kraftverksägare som tillsammans med Westinghouse delar på kostnaderna för licensieringen av AP-1000 i England. Toshiba America Nuclear Energy Group etablerades i januari 2008 med det primära målet att marknadsföra ABWR (1350 MW) i USA. Nuclear Innovation North America (NINA) har även nyligen grundats av NRG Energy och Toshiba i samma avseende. Toshiba och Ryska AtomEnergoProm har också skrivit under en överenskommelse om att undersöka samarbete.
Foto: Cameco Uranprospektering i Sverige Det har länge varit känt att den svenska berggrunden innehåller en hel del uran. Framför allt är alunskiffrarna uranförande. Den tidiga uranprospekteringen, i AB Atomenergis regi, ledde inte till att några högvärdiga fyndigheter hittades. Men, man lokaliserade ett antal områden med uranförande malm. Prospekteringen efter uran i Sverige låg under många år helt nere. År 2005 blev dock en vändpunkt. Då ansökte flera internationella aktörer om tillstånd att prospektera i Sverige och angav samtidigt att det främst var uran de var intresserade av. Det stigande världsmarknadspriset skall ses som förklaringen till att man vände sina blickar även mot Sverige. Kanadensiska och Australiensiska bolag var de första som visade intresse, men de följande åren kom också ansökningar från flera mindre bolag. Idag finns drygt 100 prospekteringstillstånd för vilka tillståndsinnehavarna meddelat att man är intresserade av uran. Innan prospekteringen inleds skall en plan upprättas för verksamheten. I slutet av maj i år fanns sådana planer för knappt 30 av de meddelade prospekteringstillstånden. Dessa är koncentrerade till sex företag med de kanadensiska och australiensiska bolagen i spetsen. Bland de aktiva bolagen finns Aura Energy Ltd., som nyligen meddelade att man skickat borrkärnor från Sverige till Australien för analys, samt de två kanadensiska bolagen Mawson Resources och Continental Precious Minerals. Tillstånd att prospektera uran meddelas av Bergsstaten. Tillstånden för mineral är generella i den meningen att de inte är begränsade till en speciell metall. Det är därför möjligt att fler aktörer undersöker möjligheten att bryta uran tillsammans med någon annan metall. En stor del av uranet i Sverige tros finnas i alunskiffrar. Alunskiffrarna är intressanta dels för sitt uraninnehåll, men också för att de innehåller vanadin, molybden och en del andra legeringsmetaller. De kan också innehålla en del olja och gas. Bergsstatens bedömning är att det skulle vara olönsamt att bryta alunskiffrar enbart för uranets skull, men att det mycket väl skulle kunna utvinnas som en biprodukt av någon annan brytning. Brytningen i alunskiffrarna i Ranstad mellan åren 1965 och 1969 syftade till att utvinna uran. Verksamheten var dock aldrig ekonomiskt motiverad, utan upprätthölls för att Sverige skulle vara självförsörjande på uran. Totalt utvann man 215 ton uran ur 1,5 miljoner ton malm, vilket får anses vara ett tämligen lågt utbyte i jämförelse med andra urangruvor världen över. Om någon skulle finna det lönt att bryta uran i Sverige måste denne ansöka om brytningskoncession. I vanliga fall fattas beslut om koncession av Bergmästaren, men för uran skall beslutet, enligt miljöbalkens sjuttonde kapitel, fattas av regeringen. Vidare har fullmäktige i den kommun vari brytningen är tänkt att utföras veto mot ett beslut om brytning. Internationell utblick Finland I Olkiluoto i Finland pågår bygget av en femte reaktor, en EPR, för fullt. Bygget är försenat och man räknar nu med att reaktorn skall vara i drift 2011. TVO, som bygger reaktorn, lämnade i slutet av april in en ansökan om att bygga ytterligare en reaktor, vilket skulle bli Olkiluotos fjärde. I ansökan anger man fem olika reaktoralternativ i storleken 1 000-1 800 MWe. Även Fortum förbereder en ansökan om att bygga en tredje reaktor i Loviisa. Ansökan har dock ännu inte inkommit till den finska kärnkraftsmyndigheten Stuk. Fennovoima är ett nystartat finskt företag som undersöker möjligheterna att bygga ny kärnkraft. Man är fortfarande öppen för nya ägare, men tanken är att en tredjedel av ägarunderlaget skall utgöras av industrin, en tredjedel av lokala elbolag och en tredjedel av E.ON. som skall bidra med sin kärnkraftserfarenhet. Man har under våren undersökt platser i fyra finska kommuner; Pyhäjoki, Strömfors, Simo och Kristinestad. Lokala kontor finns i alla fyra kommunerna och man har också skaffat mark på flera platser. Den sjätte juni meddelade Fennovoima att man lägger ner förstudien i Kristinestad då man upplever att det finns ett politiskt motstånd mot projektet där. Fennovoima lämnade i januari i år in miljökonsekvensbeskrivningar av de reaktorbyggen man planerar. Dokumentet innehåller två alternativ, antingen en stor reaktor 1 500-1 800 MWe, eller två mindre i storleken 1 000-1 250 MWe. Förutom en eller två reaktorer vill man bygga ett slutförvar för låg och medelaktivt avfall. Man överväger tre olika reaktorer, EPR, ABWR och SWR- 1000. För alla tre reaktortyperna finns referensanläggningar. Olkiluoto 3 är referensen för EPR, Hamaoka 5 i Japan och Gundremmingen C är referenser för ABWR respektive SWR-1000. Vilken reaktor som blir aktuell kommer att bestämmas sent 2008. Därefter kommer Fennovoima att skicka in en ansökan om att bygga reaktorn (eller reaktorerna) i början av 2009. Man hoppas att regering och riksdag kan fatta beslut i ärendet under första halvåret 2010, så att bygget kan starta 2012. Fennovoima arbetar med platsundersökningar i tre finska kommuner; Simo, Pyhäjoki och Strömfors/ Routsinpyhtää. Illustration: Fennovoima Fennovoima arbetar med platsundersökningar i tre finska - kom muner; Simo, Pyhäjoki och Strömfors/Routsinpyhtää. Illustration: Fennovoima 2
Storbritannien Eftersom man i Storbritannien var tidigt ute med utvecklingen av kärnkraft med sina gaskylda reaktorer har man en åldrande kärnkraftverksflotta. Inom några år kommer de sista reaktorerna i den första generation reaktorer som byggdes i Storbritannien att stänga. På 1980-talet byggdes en andra generation kommersiell kärnkraft med en fortsatt utveckling av gaskylda reaktorer (AGR). Ett 15-tal av dessa finns kvar i drift. Den senaste reaktorn som byggdes i Storbritannien, Sizewell B är en tryckvattenreaktor. Elkonsumtionen ökar och den kommande tioårsperioden måste dessutom ett antal åldrande kol- och gaskraftverk ersättas med ny elproduktion. Satsningarna på mer gas och på vindkraft har kommit av sig och den brittiska regeringen har mycket tydligt uttalat att man vill satsa på ny kärnkraft. Sammantaget öppnar dessa faktorer för en stor utbyggnad av kärnkraften i Storbritannien. Man förväntas fatta beslut om en första ny reaktor under 2009 för att sedan börja bygga i storleksordningen fem verk inom ett par år. Det första kan då eventuellt vara klart redan 2017. Storbritannien kommer att använda samma licencieringsprocedur som används i USA för att typgodkänna reaktorer. Det första steget är redan avklarat för AP-1000, EPR samt ESBWR. Ursprungligen var även kanadensiska AECL med sin ACR1000. Men, de har dragit sig ur. Hela processen beräknas ta tre år, och vara avklarad under 2010. Mycket talar för att EPR kommer att byggas i Storbritannien efter att den brittiska och den franska regeringen slutit ett samarbetsavtal. Areva har strategiskt köpt brittiska kärnkraftssäkerhetsrelaterade företaget RMC och positionerar sig starkt på den brittiska marknaden. Den brittiska delen av Electricité de France (EdF) har dessutom köpt mark vid existerande kärnkraftverk. Den del av BE som ägs av staten är till salu och det ryktas att EdF har lagt ett bud. Tyska EON kommer, enligt egen utsago, att samarbeta med Areva och Siemens, som bland annat tillverkar turbiner, vid ett eventuellt nybygge i Storbritannien efter att tidigare har varit intresserat av Westinghouses AP-1000. Westinghouse samt GE-Hitachi paras ihop med andra Europeiska aktörer som Iberdrola, RWE och Suez. USA Det har inte byggts några nya kommersiella reaktorer i USA sedan det sena sjuttiotalet. Ett vikigt skäl är att tillståndsprocessen har inneburit stora ekonomiska risker för den som velat bygga en reaktor. Det krävdes fram tills nyligen att man sökte drifttillståndet för reaktorn först då denna stod färdig. Man riskerade alltså att inte få sitt tillstånd, alternativt få krav på ändringar i den färdiga reaktorn. Den här risken har i princip gjort det omöjligt att hitta finansiärer till nya reaktorer i USA. Nyligen ändrades tillståndsprocessen. Nu söker man en Early site permit som ger tillstånd att 20 år framåt söka en Combined construction and operationg license, COL, för en viss plats. En COL kan medges för att bygga en reaktor som typgodkänts och fått en så kallad Design certification. Tanken med den nya processen är att minimera de ekonomiska riskerna, genom att möjligheten att starta reaktorn skall vara säkrad innan man behöver ta tunga investeringar. Tio amerikanska elproducenter och två reaktortillverkare bildade 2004 företaget NuStart som har till uppgift att ta ledningen i utbyggnaden. Man har riktat in sig på två platser, Grand Gulf, där man vill bygga en ESBWR, och Bellafonte, där man vill bygga två AP-1000. En viktig del av NuStarts arbete är också att arbeta fram standardiserade ansökningar som senare kan användas av ägarna då de ansöker om att bygga reaktorer på egen hand. För att stimulera nybyggnaden av reaktorer erbjuder den amerikanska staten en garanti som täcker förseningar utom Foto: TVO kraftbolagens kontroll, till exempel förseningar i tillståndsprocessen. Garantin gäller de första sex reaktorerna som kommer att byggas och avser de räntekostnader som uppstår på grund av förseningen. Man har också infört en skatterabatt för de första 6 GWe kärnkraft som byggs. Vidare finns för alla energikällor som inte släpper ut CO 2 möjligheten till statliga lånegarantier för 80 % av investeringen. Sammantaget har de här faktorerna gjort att planeringen för nya reaktorer i USA har tagit fart. Hittills har nio ansökningar om COL inkommit till det amerikanska energidepartementet DOE. Dessa avser totalt 15 reaktorer av fyra olika typer; ESBWR, AP-1000, ABWR och EPR. Fyra av dessa reaktorer är också officiellt beställda, alla fyra AP-1000. Toshiba hävdade i maj att man har ytterligare ordrar. Inkluderat de fyra officiellt beställda AP-1000 skulle man totalt ha beställningar på sex AP-1000 och två ABWR från USA. Det bör nämnas att en del företag har lämnat in sina COL-ansökningar främst för att hålla dörren öppen för att senare kunna bygga kärnkraft, medan andra är mer tydligt inriktade på att bygga, vilket visas av att reaktorer har beställts. I sin senaste prognos räknar DOE med att nya kärnreaktorer kommer att tillföra 16.4 GWe installerad effekt i USA fram till 2030. Inkluderas effekthöjningar och att gamla verk stängs innebär det att USA kommer att ha 115 GWe installerad kärnkrafteffekt 2030. Produktionen beräknas uppgå till 917 TWh per år, vilket antas utgöra 18 % av den samlade elproduktionen i USA. Förutom nybyggnadsplanerna händer en del annat spännande i USA. För att förstöra vapenplutonium kommer man att börja producera MOX-bränsle. I maj slöts ett avtal mellan DOE och Shaw Areva MOX Services om att bygga en MOX-produktionsanläggning vid Savannah River i South Carolina. Trots att upparbetning av använt kärnbränsle inte är tillåten i USA tillkännagav den amerikanska tillsynsmyndigheten Nuclear Regulatory Commission den sjätte maj att man förbereder sig för att hantera ansökningar om tillstånd att upparbeta bränsle och även bygger upp kompetens för att kunna inspektera framtida anläggningar.
Frankrike Frankrike är en av de ledande kärnkraftsnationerna i världen med 59 tryckvattenreaktorer byggda av Framatome (numera Areva) och ägda av EdF. Man är en stor exportör av elektricitet till framförallt England och Italien och 75 % av landets elförbrukning kommer från kärnkraft. Man har även exporterat sin PWR-reaktorteknik till Belgien, Sydafrika, Sydkorea och Kina. Frankrike är som beskrivits ovan i högsta grad involverat i den planerade utbyggnaden i Storbritannien. Förutom import av uran framförallt från Kanada är landet självförsörjande och har egen konvertering, anrikning och bränsletillverkning genom Areva. EdF bygger (delvis i samarbete med Italien) Arevas EPR, Flamanville 3, med planerad driftsättning 2012. Samma EPR byggs även i Finland (Oliklouto 3) och väntas tas i drift under 2011. Många vill se dessa nybyggen som startskotten på en kärnkraftsrännesans i Europa. Efter några års drifterfarenhet av dessa kommer EdF omkring 2015 att fatta beslut om att bygga ytterligare reaktorer för att ersätta gamla som tas ur drift ca 2020. Det skulle i så fall bli aktuellt att bygga runt 40 EPR. För tillfället pågår även parallellt precis som i Sverige många projekt med livstidsförlängning samt effekthöjningar på de existerande verken i landet. Frankrike bedriver även intensiv forskning kring nya reaktorer och bränslecykler. Bland annat leder man det internationella Generation IV-forumet. Det franska intresset är framförallt inriktat på helium och natriumkylda snabbreaktorer. Drivkrafterna bakom utvecklingen av dessa reaktorer är dels ett effektivare uranutnyttjande, men också livslängden på avfallet, som potentiellt kan bli betydligt kortare. Ryssland Ryssland var först i världen med kärnkraftsbyggande i mitten på 50-talet och man har eget uran motsvarande ca 5 % av världens totala tillgångar, vilket har bidragit till att driva på utvecklingen. Tjernobylolyckan 1986 innebar ett stort bakslag för den ryska kärnkraftsindustrin, men man har under slutet av 90-talet exporterat reaktorer till bland annat Kina och Indien. Ryssland har nu en åldrande kärnkraftverksflotta och en stor del av den inhemska gasen går på lönsam export till Europa. Detta gör att man snart kommer att vara i stort behov av ny elproduktionskapacitet. I början av 2000-talet började planeringen och även byggandet av nya reaktorer i Ryssland att ta fart igen. Stora planer finns nu för den framtida utbyggnaden samtidigt som man ska livstidförlänga de äldre verken. Kina Med den senast tidens ekonomiska utveckling i landet stiger elbehovet i Kina kraftigt. Samtidigt som man är starkt beroende av fossila bränslen har man stora logistiska problem med kol och även med ökade utsläpp. Man har därför väldigt ambitiösa planer för kärnkraftens utveckling i landet. Kina har byggt sina nuvarande 11 reaktorer med fransk, kanadensisk och rysk teknologi. De två nyaste reaktorerna är tryckvattenreaktorer av rysk konstruktion och togs i drift 2007. Man har på senare år utvecklat sin egen PWR-teknik genom kunskapsöverföring och man har sex inhemska reaktorer, CPR1000 och CNP 600, under uppbyggnad. Beslut har tagits på att bygga två EPR och fyra AP1000 med start 2008-2010. Dessa reaktorer tillhör generation III och även i dessa affärer ingår ett stort mått av tekniköverföring för att man sedan skall kunna vidareutveckla sin egen konstruktion. På sikt vill man vara oberoende vad gäller såväl tekniken som bränslecykeln. Ytterligare 21 reaktorer är på gång att börja byggas från och med 2009 enligt den ekonomiska planen 2006-2010 (inhemska reaktorer samt AP1000 och EPR) och 18 till är på planeringsstadiet. Av de senare är flertalet inhemska CPR-1000. Den kinesiska regeringen planerar att öka kärnkraftkapaciteten, från dagens ca 8-9 GW till ca 40 GW innan 2020. Fram till 2030 planeras en ytterligare utbyggnad till 120-160 GW, vilket motsvarar ytterligare drygt 90 reaktorer. Kina bedriver även egen forskning för utveckling av en framtida gaskyld högtemperaturreaktor. De har en demonstrationsreaktor och nästa steg blir en kommersiell prototyp. Utanför Peking är också en 40 MW, natriumkyld forskningsreaktor under byggnad. Man har samtidigt lyckats förbättra tillgängligheten för de befintliga reaktorerna med runt 20 % och effektiviteten har därigenom ökat dramatiskt de senaste åren. Ryssland har idag 31 kommersiella reaktorer med totalt 22 GW installerad effekt. Till 2016 ska man enligt de senaste planerna ha 35 GW installerat, vilket skall öka till 51 GW 2020. Tjugofem nya verk är föreslagna eller planerade, de flesta inhemska reaktorer av typen VVER. Två reaktorer, VVER-1200, är under uppförande, Novovoronezh II med planerad start 2012-2013 och Leningrad II 2013-2014. Ryssland hoppas också på att få hjälpa till att bygga Kazakstans första reaktor. Japan I Japan har kärnkraften en mycket hög prioritet och den spelar en central roll i energiförsörjningen. Man har utvecklat en inhemsk industri med anläggningar för anrikning, bränsletillverkning, upparbetning och mellanlagring av utbränt bränsle baserat på importerat uran. Japanska företag har efter samarbete med USA under 70-talet utvecklat tekniken och kunskapen för att konstruera egna lättvattenreaktorer (LWR). Man exporterar numera reaktorer till andra länder i Asien och deltar även i utvecklingen av nya reaktorer som troligtvis kommer att beställas även i Europa i framtiden - Advanced BWR (ABWR) and the Advanced PWR (APWR). Japan har idag 54 reaktorer i drift som levererar ca 30 % av landets totala energi. Japan fortsätter utbyggnaden av kärnkraften, två reaktorer, en PWR och en ABWR är under byggnad och beräknas bli klara 2009 respektive 2011. Enligt planerna för utbyggnaden ska ytterligare 12 reaktorer fram till 2019. Man planerar att ta ytterligare 10 stycken i drift innan 2030 och till 2050 ska kärnkraftens installerade effekt uppgå till hela 90 GW. Man siktar på att ha en sluten bränslecykel och planerar att återföra resturan och plutonium som MOX-bränsle i sina LWR. Man har redan godkänt användningen av MOX-bränsle i flera reaktorer. Nyligen har byggandet av en fabrik för tillverkning av MOX-bränsle godkänts. MOX-tillverkningen kommer att ske i anslutning till den upparbetningsanläggningen Rokkasho-Mura som just färdigställts. Rokkasho-Mura genomgår för tillfället provdrift. I och med starten av den egna upparbetningsanläggningen, kommer allt Japanskt bränsle att upparbetas i Japan. Tidigare har man haft upparbetningsavtal med Frankrike. I slutet av april i år godkände den japanska regeringen planerna på att bygga en ABWR i Oma på Honshus norra spets. Denna kommer att bli den första reaktor som laddas helt och hållet med MOX. Japan har ett mycket stort forskningsprogram som täcker alla delar av kärnkrafttekniken och dess bränslecykel. Det långsiktiga målet är att bygga snabbreaktorer och därigenom kraftigt förbättra uranutnyttjandet och minska importberoendet. Dessa beräknas komma att introduceras i kommersiell drift efter 2050. Den japanska strategin skall förstås mot bakgrund av att Japan är så fattigt på naturtillgångar. Japan är aktivt i Generation IV konsortiet och deltar framför allt i utvecklingen av den natriumkylda snabbreaktorn. Forskningen kring natriumkylda reaktorer har pågått länge i Japan och man har också två natriumkylda experimentreaktorer. Speciellt är Mitsubishi involverade den här forskningen. Japan har nyligen skrivit kontrakt för att hjälpa Vietnam att bygga sin första reaktor med start 2015. 4
Redaktion Kristian Angele Vattenfall Research & Development AB 162 87 Stockholm kristian.angele@vattenfall.com 08 699 87 31, 070 639 87 31 Daniel Westlén Vattenfall research & Development AB 162 87 Stockholm daniel.westlén@vattenfall.com 08 739 53 96, 073 819 53 96 Bygget av snabbreaktorprototypen PFBR i Kalpakkam på Indiens östkust. Foto: Bhavini. Indien Den samlade installerade elgenereringseffekten i Indien är knappa 130 GWe. En fjärdedel, 34 GWe är vattenkraft, drygt 80 GWe utgörs av konventionell termisk kraft, huvudsakligen kol. Den installerade effekten i den indiska kärnkraften är endast 3,9 GWe. Bidraget till energiproduktionen är knappa 3 %. Av de 1100 miljoner invånarna är det idag runt 30 % som helt saknar tillgång till el. Sedan många år tillbaka har man en stark politisk ambition att bygga ut kapaciteten i elproduktionen i allmänhet och kärnkraften i synnerhet. Det indiska kärnkraftsprogrammet är starkt format av två speciella omständigheter: Indien är ett av de få länder som inte har undertecknat ickespridningsavtalet. Därmed är man mer eller mindre avskuren från internationellt samarbete kring kärnteknik och från all handel med uran och reaktorer. Detta i kombination med att Indien saknar större urantillgångar, men besitter enorma toriumtillgångar har lett till Indiens så kalllade trestegsprogram. Programmets första steg består av små tungvattenreaktorer, vilka förutom el producerar plutonium till programmets andra steg. Bränslet till reaktorerna i det första steget är inhemskt uran. Det andra steget skall bestå av en snabbreaktorpark. Snabbreaktorer omvandlar effektivt ickeklyvbart uran-238 till plutonium som är ett utmärkt reaktorbränsle. Plutoniet skall framför allt användas som bränsle i snabbreaktorerna, men ska senare dessutom tjäna som sädbränsle till det torium som skall användas av reaktorerna i programmets tredje fas. I andra länder har man ansett det vara fullt tillräckligt att brida plutonuim för att dryga ut det tillgängliga uranet, men den indiska isoleringen från uranmarknaden i kombination med de väldigt stora behoven av mer el, gör det attraktivt att brida även från torium. Programmets första fas är i drift sedan många år, men fler reaktorer byggs hela tiden. Just nu byggs också en natriumkyld prototypreaktor i full skala (500 MWe). Prototypen skall gå kritisk i september 2010 och kommer att följas av ytterligare fyra natriumkylda snabbreaktorer i samma klass som planeras vara klara till 2020. Därefter är tanken att reaktorerna skall skalas upp till 1000 MW. Planerna för den indiska snabbreaktorutbyggnaden är mycket ambitiösa. Man menar att 500 GW installerad effekt är en absolut nödvändighet för att nå målen i energipolitiken. Det tredje steget i det indiska programmet ligger fortfarande långt fram i tiden. Men, man planerar för närvarande en tungvattenmodererad kokvattenreaktor, AHWR, som skall byggas som en förberedelse för att utveckla en reaktor för det tredje steget. De senaste åren har det sett ut som om Indien varit på väg att komma med i den internationella marknaden för uran och kärnteknik. Den amerikanska Bush-administrationen har under ett antal år försökt få till stånd ett avtal med Indien på detta område. Avtalet har varit utsatt får hård politisk kritik för att det bryter mot tankarna i ickespridningsfördraget. Samtidigt finns det många som är intresserade av den indiska reaktormarknaden och av att minska Indiens beroende av kol och olja. För att bli verklighet måste avtalet godkännas i Indien och av Nuclear suppliers group. Delar av det indiska parlamentet anser att avtalet kringskär Indiens självständighet på det kärntekniska området. Särskilt Indiens rätt att upparbeta det importerade uranet är en stötesten i förhandlingarna. Sannolikt måste ett avtal mellan Indien och USA undertecknas innan president Bush lämnar Vita Huset, då det är osannolikt att en eventuell demokratisk president skulle komma att skriva under. Kontakt: Lars Wrangensten Elforsk AB Programområde El- och Värmeproduktion 101 53 Stockholm 08 677 26 77, 070 345 07 14 lars.wrangensten@elforsk.se www.elforsk.se Produktion: Mio Nylén formiograf mio@formiograf.se www.formiograf.se 073 406 78 00