Maria Björkman, doktorand Tema teknik och social förändring Linköpings universitet. TVD 2008 Nils von Hofstens eugenik

Maria Björkman, doktorand Tema teknik och social förändring Linköpings universitet TVD 2008 Nils von Hofstens eugenik Inledning Detta paper är en introduktion till ett avhandlingsprojekt om den svenske eugenikern Nils von Hofsten (1881-1967). Avhandlingen tar avstamp i tidigare forskning om eugenikens och steriliseringarnas svenska historia, och fokuserar främst på Hofsten av det skäl att han hade ett stort inflytande över den svenska steriliseringsverksamheten, under sin långa och mångfacetterade karriär på arenor viktiga för vetenskapen om rasbiologi, men också för dess praktik och politik. Att fokusera på en enda individ kan medföra risker, till exempel en tendens att övervärdera den enskilda aktören, men också erbjuda fördelar, som möjligheten att undersöka hur förändring sker (eller inte sker) i det unika fallet. Till hjälp att undersöka både individen Hofsten och den kontext han befann sig i har jag använt mig av en kvalitativ nätverksmodell som betonar social heterogenitet. 1 I det följande är min avsikt främst att göra nedslag i tre texter av Nils von Hofsten från olika tidpunkter i hans karriär, tidpunkter som överensstämmer med tre åtskiljbara perioder i eugenikens historia: mainline (1919), reform (1944) och vad man kan kalla posteugenik (1963). 2 År 1919 pågick processen att formera ett fält kring ärftlighetsforskning tillämpad på människan, 1944 var steriliseringsverksamheten i full gång, men 1963 hade den utsatts för intern och extern kritik, vilket resulterat i att praxis nu var en annan än vid lagens tillkomst och revidering 1935 och 1941. Syftet med dessa nedslag är att ge ögonblicksbilder av svensk eugenik som den kunde se ut vid dessa tre olika tillfällen (där Hofsten väl följde med sin tid vid de två första nedslagen, men inte vid det sista), att söka identifiera delar av hans nätverk och att försiktigtvis tolka Hofstens eugeniska visioner kring förhållandet mellan vetenskap, politik och praktik vid dessa tre tillfällen. Jag har funnit att nätverksperspektivet har gett dubbla fördelar. Dels har det varit möjligt att genom texterna urskilja delar av Hofstens nätverk, dels har nätverksperspektivet underlättat förståelsen av texterna. Till hjälp i arbetet med att analysera texterna har jag förutom nätverksperspektivet haft ett arbetsschema för berättelseanalys av Elliot G. Mishler. 3 Mina slutsatser är här inte definitiva, utan av en mer prövande karaktär. Svensk eugenik och de svenska steriliseringarna är väl undersökta ur olika aspekter. Den första studien som på detaljnivå behandlade den svenska steriliseringsverksamheten var Gunnar Broberg och Mattias Tydéns Oönskade i folkhemmet (1991). Den tog upp utvecklingen av en rashygienisk vetenskap, rasbiologins institutionalisering, och förändringar i steriliseringsverksamhetens praktiker och i mentaliteterna kring den. Några år senare kom 1 Som bland annat tillämpats av Sven Widmalm i Ett vetenskapligt nätverk. The Svedberg och hans lärjungar i Bäste Broder! Nätverk, entreprenörskap och innovation i svenskt näringsliv, Ylva Hasselberg och Tom Petersson (red.), Gidlunds, 2006, s. 153-155, men också av Anna Tunlid i Ärftlighetsforskningens gränser. Individer och institutioner i framväxten av svensk genetik, Lund 2004. 2 Med mainline avser man oftast eugeniken fram till 1930-talet, en eugenik som var antropologiskt inriktad, med reform menar man eugeniken från 1930-talet och framåt, som fokuserade mer på befolkningsgenetiska frågeställningar. Med post-eugenik avser jag här tiden efter 1960, då tidsandan och praxis speglade betänkligheter gentemot tidigare former av eugenik. 3 Elliot G. Mishler, Modeller för berättelseanalys, Lars-Christer Hydén och Margareta Hydén, Att studera berättelser: samhällsvetenskapliga och medicinska perspektiv, Stockholm 1997. 1

Gunnar Brobergs Statlig rasforskning, som beskriver tillkomsten av Rasbiologiska institutet och ger en detaljerad bild av vardagslivet på institutet under främst Herman Lundborgs tid. 4 En jämförande studie över steriliseringslagarna och deras tillämpning i Skandinavien publicerades 1996. 5 År 1997 hamnade de svenska steriliseringarna i blickfånget när journalisten Maciej Zaremba publicerade artiklar i DN där steriliseringarna starkt kopplades till den svenska socialdemokratin. Zaremba sammanfattade sedan sitt material i boken De rena och de andra (1999) som också jämför rashygienen och dess tillämpningar i Sverige med andra länder, där eugeniken inte ledde till samma drastiska åtgärder som i Sverige. 6 Zaremba hade fått en del av sitt material från historikern Maija Runcis, som 1998 publicerade sin avhandling där hon utgick ifrån ett genusperspektiv (huvuddelen av de steriliserade var kvinnor), och bland annat granskade de kategoriseringar som utgjorde motiv till steriliseringarna (till exempel sinnesslö ). 7 Mediedebatten 1997 gav upphov till en statlig utredning av steriliseringarna, vilket sedermera ledde till att individer som steriliserats mot sin vilja kunde få ekonomisk ersättning. Utredningen, SOU 2000:20, innehöll en historisk studie av steriliseringslagarnas tillkomst, dess politiska historia, praktiken på olika anstalter och sjukhus, samt en genomgång av policyprocessen (Tydén), som senare ingick i Tydéns avhandling 2002 (se nedan). Utredningen innehöll också avsnitt med intervjuer av steriliserade (Ingrid Lomfors), samt artiklar av andra forskare som tidigare publicerats i bokform. 8 Debatten gav också upphov till att tidskriften Scandinavian Journal of History ägnade ett temanummer 1999 åt steriliseringarna, främst i ett jämförande internationellt perspektiv. 9 Året därpå publicerade Eva Palmblad en studie över den repression svenska abortsökande kvinnor utsattes för under trettio- och fyrtiotalen, och hur till exempel rätt sorts ånger var central för hur abortlagen (som var samordnad med steriliseringslagen) utövades. 10 Nils Lynöe studerade steriliseringsverksamheten med ett etiskt perspektiv och fokuserade på läkargruppen, med utgångspunkt i Svenska Läkarsällskapet. Det han främst intresserat sig för är huruvida den svenska läkarkåren kan sägas ha skuld i steriliseringsfrågan. 11 Om den starka 4 Gunnar Broberg, Statlig rasforskning. En historik över Rasbiologiska institutet, Lund 1995. 5 Eugenics and the Welfare State. Sterilization Policy in Denmark, Sweden, Norway, and Finland, Gunnar Broberg och Nils Roll-Hansen (red.), East Lansing, 1996. 6 Maciej Zaremba, De rena och de andra. Om tvångssteriliseringar, rashygien och arvsynd, Stockholm 1999. 7 Maija Runcis, Steriliseringar i folkhemmet, Stockholm 1998. 8 Lars-Eric Jönsson Ett skarpt vapen om sterilisering som alternativ till anstaltsvistelse, Lena Lennerhed, Steriliseringar och sexuell reform: Om Elise Ottesen-Jensen och Riksförbundet för sexuell upplysning, Eva Palmblad, Abortpolitikens dolda dagordning under trettio- och fyrtiotalen, Kristina Engwall, Sterliseringspolitikens tillämpning på Västra Mark, Mikael Eivergård, Bör först steriliseras: Anstalt, patient och steriliseringar vid Salberga sjukhus, Fem uppsatser om steriliseringen i Sverige, Gunnar Broberg, Mattias Tydén och Karin Johannisson (red.), Lund 2000. 9 Här medverkade bland andra Dorothy Porter, Peter Weingart, Paul Weindling och Nils Roll-Hansen, Scandinavian Journal of History, 24:2, 1999. 10 Eva Palmblad, Den disciplinerade reproduktionen. Abort- och steriliseringspolitikens dolda dagordning, Stockholm 2000. 11 Nils Lynöe, Rasförbättring genom sterilisering. Ett försök att värdera dåtidens handlingar. En studie av Svenska Läkaresällskapets skrifter 1920-1974, Svensk medicin 68, Stockholm 2000. 2

kopplingen mellan växtgenetik och rasbiologi tillämpad på människan har Anna Tunlid skrivit i Ärftlighetsforskningens gränser. 12 Tidigare forskning (främst Tydén 2002) har poängterat att trots att politiska och ideologiska intentioner spelade roll i initierings- och beredningsfasen av de svenska steriliseringslagarna, så var dess utfall (med sina beskärda delar av tvång och kontroll) till stor del beroende av praxis. Den svenska steriliseringspraktiken kom att utveckla sig på ett sätt som inte var avsett varken i 1934 års eller 1941 års lagar, genom att enskilda aktörer, förvaltningar och anstalter själva styrde praktiken i riktningar som de själva företrädde, inom lagens råmärken. Det fanns därmed inte en steriliseringspolicy, utan flera, och dessa förändrade sig över tid, och skiljde sig mellan olika aktörer. Genom att lagen i vissa avseenden var vagt formulerad, kunde enskilda aktörer, förvaltningar och tjänstemän genom egna initiativ få ett stort inflytande, och både vara mer radikala eller mer återhållsamma än vad lagen avsåg. 13 Nils von Hofsten var en av dessa aktörer, som genom sina många funktioner inom svensk steriliseringspolitik, praktik och kunskapsproduktion, fick ett stort mått av inflytande över området. 14 Nedan kan urskiljas hur Hofsten sökte utöva ett sådant inflytande. 1919: Visionen om ett eugeniskt samhälle Den första Hofstentexten till behandling här är ett avsnitt om rashygien tillämpad på människan, hämtat ur en lärobok i ärftlighetslära, som Hofsten skrev efter att ha hållit föreläsningar i ämnet 1916 och 1917. 15 Hofstens text om rasbiologin är här en visionär berättelse där den stora faran är den alarmerande degenerationen i samhället, som obehandlad kommer att leda till undergång för de moderna kulturfolken. Men till skillnad från de gamla kulturfolken har Hofstens samtid tillgång till rashygienen, som med väl avvägda och rationella åtgärder kan hjälpa naturen på traven. Den biologiska determinism som präglar Hofstens vision innebär förvisso en kamp för tillvaron, men en synnerligen ordnad sådan. Textens metaforer ger bilden av samhället som en odlingskultur, där rashygienikerna fungerar som trädgårdsmästare som med nit och skönhetssinne skapar en vacker park. Texten utgör ett utmärkt exempel på hur Hofsten tänkte sig att relationen mellan vetenskap, politik och praktik skulle se ut: en eugeniskt medveten stat som med hjälp av vetenskapen tillämpar eugeniska hänsynstaganden på i stort sett alla arenor. Detta krävde ett stort vetenskapligt inflytande i politiken och ett stort politiskt inflytande i vetenskapen. Med hjälp av denna intima koppling skulle det vara förhållandevis enkelt att styra politiken och praktiken med hjälp av eugeniska hänsyn, till exempel manifesterade i steriliseringslagar, men även en hel rad andra eugeniskt befrämjande programpunkter. Hofsten beskriver inte bara relationerna mellan vetenskap, politik och praktik, han kombinerar dem också aktivt själv. I detta exempel kombinerar han vetenskap (teoretisk ärftlighetslära 12 Anna Tunlid, Ärftlighetsforskningens gränser. Individer och institutioner i framväxten av svensk genetik. Lund 2004. Förhållandet mellan växtgenetik och rasbiologi har också Bengt-Olle Bengtsson behandlat, bland annat i Genetik och politik. Berättelser om en vetenskap mitt i samhället, Stockholm 1999. 13 Detta är förmodligen inget unikt för just steriliseringslagarna. Tydén hänvisar till senare tiders policyforskning som problematiserat den tidigare uppfattningen att lagar på ett okomplicerat sätt initieras, bereds och implementeras och menar att processen och därmed lagarnas utfall alltid påverkas i flera led, av många inblandade aktörer. 14 Mattias Tydén, Från politik till praktik. De svenska steriliseringslagarna 1935-1975, Stockholm 2002, s. 528-531, 566-568 15 Nils von Hofsten, Ärftlighetslära. Föreläsningar vid Uppsala universitet 1916-1917, Stockholm 1919 3

och zoologi) med praktik (undervisning och popularisering) och politik (genom att ansluta sig till den rashygieniska reformrörelsen), på ett framgångsrikt sätt. Här kan man också notera hur Hofsten kunde kombinera resurser från sin egen ursprungsdisciplin, zoologin med den teoretiska ärftlighetsläran, genom att en familjelikhet hade etablerats både i forskning och samhällsdebatt. Utan denna möjlighet hade språnget över inte varit lika görligt. Boken publicerades 1919, ännu femton år innan den första steriliseringslagen kom, och är en av de första texterna där Hofsten över huvud taget behandlar de rashygieniska frågeställningarna. Det är intressant att notera att det avsnitt i läroboken som handlar om människan hade lagts till inför publicering, och alltså inte var något som Hofsten föreläst om. Men inför boken skedde alltså en översättning av växt- och djurlivets biologi till den mänskliga, med därtill hörande tillämpningar. Man kan spekulera i varför detta gjordes inför publiceringen, men samma år som Hofstens lärobok publicerades utkom professorn i ärftlighetslära Herman Nilsson-Ehle, med en liten skrift som pekade ut de enorma samhällsekonomiska vinster som den teoretiskt styrda växtförädlingen kammat in, i form av till exempel nya vete- och havresorter. Nilsson-Ehle åtnjöt allmänhetens fulla förtroende, inte bara som rikets första professor i genetik, utan också som en nationell tillgång, och en individ som förkroppsligade vetenskapen. 16 Nilsson-Ehle diskuterade i sin lilla skrift både djurförädling och människoförädling med samma självklara ton som någonsin potatis och klöverväxter. Han hyste stora förhoppningar kring avelsinstitut för djurförädling och rasbiologiska bidrag till forskningen om förebyggande åtgärder för de biologiska grundvalarna för människors mordmani och vagabondnatur, med målet att sociologer och jurister skulle kunna arbeta förebyggande i ett fundament för socialt arbete och lagstiftningsåtgärder. 17 Nilsson-Ehle slog fast att all teoretisk ärftlighetsforskning var av godo för mänsklig verksamhet, eftersom de allmänna grunddragen rörande variation och ärftlighet konstaterats vara desamma för växter, djur och människor. 18 Det var signifikativt för Nilsson-Ehle att uttala sig på detta sätt, då han trodde på tämligen omedelbara kopplingar mellan vetenskaplig teori och dess praktiska, för samhället nyttiga tillämpningar. 19 Denna inställning var också en del av de samtida genetikernas professionaliseringssträvanden. 20 Även Hofsten skrev tydligt in sig i ett sådant samhällspolitiskt sammanhang genom att sammanställa sin lärobok på det sätt han gjorde (och blev genom det dessutom också den förste som brett introducerade den moderna ärftlighetslärans tillämpning på människor för svensk publik). Den användes sedan som grundutbildningslitteratur under många år och han pekade själv i förordet ut en rad discipliner där boken kunde vara användbar: zoologi, botanik, lantbruksvetenskap, växtförädling, husdjursavel, medicin och socialt arbete. 21 Det är alltså en bred läsekrets han riktar sig till, och de samhällsreformer han förespråkar är åtskilliga, varav steriliseringar bara är en. I Hofstens åtgärdspaket ingår förutom steriliseringarna (som 16 Bengt-Olle Bengtsson, Riksvetenskapsmannen, Genetik och politik. Berättelser om en vetenskap mitt i samhället, Stockholm 1999, s. 50. 17 Herman Nilsson-Ehle, Något om ärftlighetsvetenskapens praktiska och ekonomiska betydelse, Landskrona 1919. 18 Herman Nilsson-Ehle, Något om ärftlighetsvetenskapens praktiska och ekonomiska betydelse, Landskrona 1919, s. 12-13. 19 Sven Widmalm, Den stora växtförädlingsanstalten: Svalöf, Weibullsholm och vetenskapens samhällsroll under mellankrigstiden, Vetenskapsbärarna, Sven Widmalm (red.), Hedemora 1999, s. 254. 20 Sven Widmalm, Den stora växtförädlingsanstalten, Vetenskapsbärarna, Hedemora 1999, s. 254 4

nämns sist och med reservationer för att ett sådant verktyg, slarvigt använt, kunde innebära bakslag för hela den rashygieniska rörelsen) att bekämpa industrigifter (som påverkar fruktsamheten, kanske även arvsanlagen), och krig (som dränerar nationer på dess bästa material). För att stimulera de värdefulla raselementen till ökat barnafödande föreslog Hofsten upplysningsarbete, decentralisering av industrin, understöd till småbruksrörelsen, motarbetande av emigrationen, införande av moderskapsförsäkring, förbättring av de ekonomiska villkoren för mindre bemedlade men även för delar av medelklassen, arbetarskyddslagstiftning, reformer för att sänka äktenskapsåldern hos de bildade klasserna och ett bekämpande av alkoholism och könssjukdomar. Till dessa reformer kunde möjligen också läggas ökad beskattning av barnlösa familjer och eventuellt också av ogifta, även om Hofsten tvekade om effektiviteten i det senare förslaget. När det gäller att förhindra de undermåligas fortplantning pekade Hofsten ut åtminstone fyra vägar: frivillig barnbegränsning, äktenskapsförbud, permanent isolering av ärftligt undermåliga i kolonier eller anstalter eller lagligt ådömd eller frivillig sterilisering, som upphäver befruktningsförmågan utan att medföra personliga obehag och utan att könsdriften bortfaller. Sammantaget presenterades alltså en hel katalog reformer med stor räckvidd. Onekligen var rashygienen tillämpad på detta sätt en samhällsvetenskap, med möjligheter till stort inflytande för dess experter. Helt klart är att Hofsten på detta och andra sätt medgavs utrymme i debatten, och var integrerad i det offentliga samtalet, och också sökte en sådan påverkande roll. 22 En påverkande roll sökte också medicinaren Herman Lundborg, som samma år gav ut antologin Rasfrågor i modern belysning. Jämför man Lundborgs bidrag med Hofstens text samma år, så ser man att Hofsten följer Lundbergs eugenik ganska tätt. Åtskilliga av Lundborgs och Hofstens förslag är lika: att upplysningsarbete bör bedrivas, att folksjukdomarna måste bekämpas, att stor uppmärksamhet måste ägnas nativitetsfrågorna, att industrialiseringen inneburit många faror och att stöd därför bör lämnas av staten till att öka antalet självständiga jordbruk, att emigrationen behöver stoppas samt att undermåliga bör förhindras att invandra till Sverige. 23 De delar av Hofstens nätverk som här går att identifiera ger vid handen att det är informellt och ännu inte fullt institutionaliserat. En sammansättning individer existerar som arbetar för ett ökat inflytande för vad som senare har kallats för biopolitik. En term som myntats av sociologen Jeffrey Herf är reactionary modernist. Herf definierar sin term som en idealtyp, och använder den om individer som förespråkar ny och modern teknologi, och teknologiska lösningar på samhällsproblem, men som gör det med konservativa förtecken. Herf menar att man lika gärna kunde använda sig av den moderna tekniken för att man inte uppskattade 22 Om det utökade utrymmet för samhällsvetenskap och naturvetenskap i offentligheten har bland annat Marika Hedin skrivit om i Ett liberalt dilemma. Ernst Beckman, Emilia Broomé, G H von Koch och den sociala frågan 1880-1930, Stockholm/Steghag, 2002, se kapitel två, särskilt s. 47. 23 För exempel på hur de resonerade, se till exempel Herman Lundborg Rashygieniska idéer och strävanden i nutiden och Om rasblandningar och släktgiften ur biologisk synpunkt, Nils von Hofsten, Ärftlighetsläran i nyare tiders ljus i Herman Lundborg (red.) Rasfrågor i modern belysning med särskild hänsyn till det svenska folket, Stockholm 1919. För ytterligare resonemang av Hofsten, som till stor del överensstämmer med Lundborgs, se Nils von Hofsten, Ärftlighetslära. Föreläsningar vid Uppsala universitet 1916-1917, Stockholm 1919, kapitel VI, s. 447-495, särskilt under rubriken Rashygieniska åtgärder och förslag, s. 490-495. 5

modernismen generellt, som för att man var övertygad om modernitetens fördelar. 24 Man skulle kunna placera Nils von Hofsten, Herman Lundborg och Herman Nilsson-Ehle i kategorin reaktionära modernister, för att de samtliga var kritiska till delar av moderniteten, till exempel industrialiseringen och urbaniseringen, men ändå ville se moderna lösningar på dessa problem. 1944: En bruksanvisning i eugenik Om Hofsten 1919 ingick i en grupp eugeniska experter som propagerade för rashygieniska reformer, så var läget 1944 delvis annorlunda. Han ingick förvisso fortfarande i gruppen rashygieniska experter, men åtskilliga av de önskade reformerna var nu genomförda. Själv hade Hofsten blivit en etablerad man i staten. Han innehade positioner som gav honom ett betydande inflytande (vetenskapligt råd i medicinalstyrelsen och ledamot i styrelsen för Rasbiologiska institutet) vilka tjänade som en plattform att verka utifrån. Han representerade alltså den centrala svenska ärftlighetsforskningen, samtidigt som institutet fungerade som remissinstans för lagförslag. Han var också professor i zoologi (jämförande anatomi och histologi) i Uppsala och var universitetets rektor 1943-1947 (ett uppdrag som i sig innebar många politiska kontakter). Man kan dessutom förmoda att han fortfarande hade vissa politiska kontakter sedan sitt engagemang i befolkningskommissionen och sina sakkunniguppdrag för strafflagen (1935), abortkommittén (1934) och steriliseringsbetänkandet (1936). Där nätverket 1919 ännu inte institutionaliserats, är Hofstens text 1944 en produkt av ett nätverk som blivit institution, och det är till följd av hans positioner i detta nätverk, som artikeln De arvsbiologiska verkningarna av sterilisering 25 kan skrivas, med specifika önskemål om en steriliseringsverksamhet i enlighet med Hofstens eugeniska vision. I artikeln, publicerad i svenska läkaresällskapets organ Hygiea, använder han sig av sitt namn och sin position för att nå läkargruppen. Detta är alltså ett exempel på hur Hofsten, som företrädare för förvaltningssidan, söker påverka rådande praxis (som han själv varit med om att forma). Som representant för förvaltningssidan torde han ha varit känd för en stor del av läkarkåren sedan tidigare. Sedan 1919 års vision hade eugeniken över lag ändrat inriktning, från mainline eugenics till reform eugenics, vilket inneburit att man ändrat inriktning från en antropologiskt inriktade studier till en vetenskap mer fokuserad på befolkningsstudier (till exempel tvillingstudier och undersökande av folksjukdomar). I och med chefsbytet på Rasbiologiska institutet i mitten av trettiotalet skedde detta för svensk del. Det ideologiska klimatet hade också förändrats sedan det nazistiska maktövertaget i Tyskland och krigsutbrottet. Hofsten fann sig sedan mitten av trettiotalet föranledd att starkt ta avstånd från nazistisk ideologi (vilken han aldrig hade anammat). Han övergav också generellt den från tyskan översatta termen rashygien till förmån för termen eugenik, vilken ju var den term som användes i den engelsktalande världen. Och, till skillnad från Nilsson-Ehle och Lundborg (som båda kom att sympatisera med nazismen), följde han med moderniseringen in i reformeugeniken, och övergav därmed, några av de reaktionära drag som till stor del präglat mainlineeugeniken. Då texten från 1919 kan läsas som en bred vision om ett eugeniskt samhälle, kan 1944 års text läsas som en bruksanvisning för ett operationaliserande av 1919 års visioner kring steriliseringarna. Till skillnad från 1919 fanns nu ett konkret verktyg med en därmed tillhörande lag, och Hofstens text var en praktisk genomgång av vilka sjukdomar man kunde 24 Begreppet utvecklas i Jeffery Herf, Reactionary Modernism. Technology, culture and politics in Weimar and the Third Reich, Cambridge 1986. 25 Nils von Hofsten, De arvsbiologiska verkningarna av sterilisering, Hygiea, organ för svenska läkaresällskapet, 1944:5, s. 180. 6

använda steriliseringslagen för att motverka, och vid vilket antal operationer som steriliseringarna kunde få en befolkningsmässigt positiv effekt. På så vis kan artikeln, förutom att läsas som en bruksanvisning, också läsas som ett dokument om hur eugeniken nu på ett ytterst konkret sätt hade inlemmats i det svenska välfärdssamhället Men den är också ett debattinlägg i samtalet om steriliseringarnas effekt. Varför behövdes då ett sådant debattinlägg i en tid då steriliseringarna ökat markant till följd av den nya lagen? År 1941, då lagen var ny, steriliserades 390 individer (varav 294 sinnesslöa), 1943 var antalet uppe i 1274 (varav 908 sinnesslöa). 26 Hofsten var tillfreds med siffrorna, förhoppningarna hade uppfyllts nästan över förväntan, och antalet steriliserade sinnesslöa motsvarade ungefär det antal sinnesslöa barn som årligen föddes. Men läkarna behövde utbildas i rashygieniska frågor då kännedomen om diagnoser och testningsmetoder var bristfällig på sina ställen, och läkarutbildningen endast gav en rudimentär genomgång av rashygieniska frågor, menade Hofsten. Detta hade inte minst visats i utvärderingarna av hur läkarkåren tillämpat 1934 års steriliseringslag innan den reviderades. I en genomgång av hur svenska läkaresällskapet vid sina möten diskuterat steriliseringsfrågor fann Nils Lynöe att frågan om det pålagda initieringstvånget till steriliseringsoperationer inte alls omfattades reservationslöst av den svenska läkarkåren. I Lynöes bok framgår att ett flertal läkare var tveksamma till inslaget av plikt, och i en del fall också tveksamma till steriliseringsoperationerna i sig. 27 Av statistik av fördelningen av steriliserande operationer över landet kan man också följa ett mönster av steriliseringsivrande läkare och / eller institutioner på vissa platser i Sverige, medan operationerna lyste med sin frånvaro i andra delar av landet. Av detta kan man dra slutsatsen att Hofsten hade en del att göra i fråga om att övertyga dem i den svenska läkarkåren som inte redan var övertygade, om steriliseringens goda effekter. Den befolkningsmässiga effekten av steriliseringar hade dessutom blivit starkt ifrågasatt, och avfärdad, bland annat av chefen för Rasbiologiska institutet, Gunnar Dahlberg, Hofstens överordnade på Rasbiologiska institutet. Hofsten går här i polemik mot Dahlbergs uttalanden och anvisar utifrån sin position en annan väg att gå. Dahlbergs avfärdande resonemang kring steriliseringarnas effekt förekom redan 1940 i boken Arv och ras, där Dahlberg helt förkastat steriliseringsoperationernas befolkningsmässiga effekt på några defekter över huvud taget. Dahlbergs bok var lättillgänglig, och torde ha haft en stor läsekrets bland läkare intresserade av ärftlighetsfrågor. Hofstens artikel utvecklar polemisk ton gentemot kollegan Dahlberg, som ju på detta sätt ifrågasatt Hofstens skötebarn, den nya steriliseringslagen. 28 Den centrala frågan var alltså om steriliseringarna över huvud taget kunde ha någon positiv effekt på befolkningen som helhet. Att steriliseringar kunde vara av godo för enskilda individer menade både Hofsten och Dahlberg, men för samhället i stort? Nej, menade alltså Dahlberg. Ja, när det gällde vissa sjukdomar och tillstånd, särskilt sinnesslöheten, menade Hofsten. 26 Siffrorna gäller de steriliseringar som medicinalstyrelsen beslutat om, och inte de steriliseringar som av akut medicinska skäl kunde utföras av läkare utan tillstånd från medicinalstyrelsen. Nils von Hofsten, Steriliseringar i Sverige 1941-1953, Socialmedicinsk Tidskrifts skriftserie 28, Uppsala 1963, s. 21. 27 Nils Lynöe, Rasförbättring genom sterilisering: ett försök att värdera dåtidens handlingar: en studie av Svenska läkaresällskapets skrifter 1920-1974, 2000. 28 Bengt-Olle Bengtsson för ett resonemang som delvis stöder denna uppfattning i Genetik och politik. Berättelser om en vetenskap mitt i samhället, Stockholm 1999, s. 85. 7

Klart är dock att forskningen inte hunnit så långt som Hofsten önskat vid tillfället då artikeln skrevs. Mycket var fortfarande oklart i frågan om sinnesslöhetens nedärvning. I kraft av sin position kunde dock Hofsten i detta läge dra egna slutsatser och ta sig rätten att formulera egna vetenskapliga hypoteser. Han använder i artikeln ett sannolikhetsresonemang att för att tydliggöra hur han såg på sinnesslöhetens nedärvning. Ur en tysk handbok i ärftlighetslära (från 1939) 29 hade Hofsten inhämtat att minst 75 procent av all sinnesslöhet är ärftlig, och själv trodde han att sinnesslöheten var en tämligen enhetlig sjukdom, även om det fanns flera olika former av den. Hofstens egna reflektioner fick honom att komma till slutsatsen att det troligen var två till tre arvsanlag som inverkade, samt att minst ett av dessa måste vara dominant, eftersom så många som 30 procent av barnen till sinnesslöa själva blev sinnesslöa. Sedan gav han några matematiska exempel på hur minskningen i befolkningen skulle kunna se ut, och utgick från att en procent av befolkningen var sinnesslö (även om andelen i verkligheten kunde vara två procent eller till och med mer), samt att ärftligheten motsvarade en enkel recessivitet. Om då alla sinnesslöa steriliserades, så skulle deras andel i befolkningen minskas med 19 000 individer på två generationer. Men om man istället opererade med utfallet att frekvensen sinnesslöa i befolkningen skulle minskas från en procent till 0.9 på två till tre generationer, skulle detta betyda en minskning med 6 000 individer. Redan detta skulle vara en obestridlig förbättring av folkmaterialet konstaterade Hofsten. Och själv var han optimistisk till att en minskning från en procent till 0,7 på ett par generationer skulle vara genomförbar. Statistik från 1935-1939 års steriliseringar hade dessutom visat att de som steriliserats under denna period haft i snitt dubbelt så många barn som de i den övriga befolkningen, det var alltså de ur arvssynpunkt farliga sinnesslöa som steriliserats, inte så mycket de med låg, och därmed mer ofarlig fruktsamhet. Hofsten konkluderade sina resonemang med att ange siffror för hur många individer som vore önskvärt att sterilisera ur varje kategori, och siffran för de sinnesslöa hamnar på 5-600 per år efter att ett ackumulerat steriliseringsklientel opererats. Det faktum att han i princip beställde ett visst årligt antal steriliseringar av läkarkåren är en detalj som dels visar den oerhörda konkretionen i denna biopolitik för svensk del, dels säger en hel del om Hofstens syn på expertstyre och hans syn på den vetenskapliga auktoriteten. Idealet var fortfarande en stark stat med eugenisk lagstiftning, där kopplingarna mellan vetenskap, politik och praktik är täta, något som Hofstens artikel och inställning exemplifierar. 1963: Eftermognad En hel del hände under åren mellan 1944 och 1963 på steriliseringarnas område. En praxis som låg långt ifrån lagens ursprungliga intention utvecklades. Den överlägset största grupp som nu steriliserades var kvinnor som kategoriserats som utsläpade, vanligen med långt fler barn än normalfamiljen. I själva verket kan dessa steriliseringar ibland ha fungerat som en sorts födelsekontroll, utförd till hjälp för kvinnor, något som inte var tillåtet enligt lagens skrivning. Själv var Hofsten inte längre någon självklar del av det eugeniska expertnätverket. Dels hade han gått i pension 1947, avslutat sitt uppdrag som vetenskapligt råd i Medicinalstyrelsen 1953, samt lämnat sin post som Rasbiologiska institutets ordförande samma år, dels var hans hållning i steriliseringsfrågan sedan en tid både impopulär och obsolet. Detta framgår bland annat av hans delaktighet i kommittén för medicinska äktenskapshinder (1956-1960), där han 29 Brugger, Conrad, Luxenburger, Handbuch der Erbbiologie des Menschen, volym 2 (Erbspsychiatrie), 1939. 8

blivit överkörd i slutbetänkandet av de andra medverkande. I ett brev till justitierådet Sven Romanus beklagar han sig över detta och lämnar en utförlig protestskrivelse, då han inte önskade gå i öppen konflikt med övriga medverkande. De övriga var psykiatern Carl-Henry Alström (på Rasbiologiska institutet sedan 1940) och Jan-Arvid Böök, Rasbiologiska institutets chef från 1956. 30 Konflikten tycks främst ha rört steriliseringarnas inverkan på befolkningssammansättningen, där Alström och Böök inte var överens med Hofsten. 31 Här är Hofstens nätverksposition inte längre stark, främst för att han rent intellektuellt inte längre var med sin tid. 1963 års text är hämtad ur utredningen Steriliseringar i Sverige 1941-1953 32 som Hofsten fick i uppdrag av medicinalstyrelsen att skriva i samband med att han avslutade sitt uppdrag som vetenskapligt råd för medicinalstyrelsens 1953. Att utredningen publicerades först 1963 berodde bland annat på att Hofsten såg sig nödd att göra omfattande kompletteringsarbeten för att kunna få fram statistik för överblicken. Det är alltså en utredningstext det handlar om, men Hofsten tillåter sig ändå att göra en del personliga reflexioner över steriliseringarna i utredningens sista tolv sidor, vilka är de jag fokuserat på. Reflexionerna har en alltigenom rättfärdigande karaktär och är en retrospektiv genomgång av Hofstens och Medicinalstyrelsens roll för steriliseringarna, främst med avseende på den kritik som riktats mot dem. Det är den gamle mannens försvarstal gentemot sina kritiker som här levereras. Gentemot kritiken konstruerar Hofsten i sin text en berättelse om den goda myndigheten som tar hand om de ansökande på bästa sätt. Att konstruera en sådan berättelse motiverades givetvis av de hot i form av en ändrad allmän inställning och därmed den ändrade praxis som var för handen. Kritik hade nämligen riktats mot steriliseringarna redan 1946-47, och den rörde de steriliseringar som satts i system att utföra som villkor för utskrivningar från olika anstalter. JO tog upp några fall och diskuterade i sin årsberättelse 1947 huruvida dessa steriliseringar kunde anses vara i enlighet med rådande rättsprinciper. Medicinalstyrelsen, Socialstyrelsen och Sinnessjuknämnden svarade alla att det kunde de, men detta var samtidigt en upptakt till en rörelse på 50-60-talen som var kritisk mot steriliseringarna. Från socialdemokratiskt håll riktades kritik mot att kvinnorna inte fick bestämma tillräckligt mycket själva i förhållande till steriliseringarna, och sådana namn som Nancy Eriksson, Elisabet Sjövall och Olof Palme hördes i denna debatt. Två motioner lämnades också in, 1955 och 1960, som önskade se en revidering av steriliseringslagen. Under 50- och 60-talen förekom också flera statliga utredningar om liknande frågor, som rörde in- och utskrivningar från anstalter, och hur tvångsvård skulle genomföras. Det fanns alltså en debatt som ifrågasatte olika former av myndighetstvång, som i viss mån kan ha smittat av sig även på steriliseringsfrågan. 33 Åtskilliga brev hade också kommit in till Medicinalstyrelsen, där förtvivlade kvinnor ångrade att de gått med på sterilisering, och anklagade myndigheten för att ha förstört deras liv. Under tiden Hofsten arbetade med utredningen initierades också en uppföljande studie över 225 kvinnor som genomgått sterilisering 1951, som kom ut 1961. Den visade att sju procent av de steriliserade kvinnorna senare hade ångrat steriliseringen. 34 30 Gunnar Broberg, Statlig rasforskning. En historik över Rasbiologiska institutet, s. 74, 80. 31 Brev från Nils von Hofsten till justitieråd Sven Romanus 30/4 1960, Kommittén angående medicinska äktenskapshinder, RA, YK 2178. 32 Nils von Hofsten, Steriliseringar i Sverige 1941-1953, Socialmedicinsk Tidskrifts skriftserie 28, Stockholm 1963, s. 46-58. 33 Mattias Tydén, Från politik till praktik: De svenska steriliseringslagarna, Stockholm, 2000, s. 179, 182, 217, 219. 34 Martin Ekblad, The prognosis after sterilization on social-psychiatric grounds. A follow-up study of 225 women, Acta Psychiatrica Scandinavica, Supplement 160-165, 1961-62. 9

Hofsten berättar i utredningen om fenomenet ärftlighetsskräck, ett enligt honom tämligen vanligt fenomen, som innebar att kvinnor utan allvarliga sjukdomar sökte abort och sterilisering eller enbart sterilisering på grund av en stark rädsla för risken att föda ett sjukt barn. 35 Mig veterligen är detta första gången Hofsten redovisar detta fenomen och också första gången han redovisar direkta omsorger om enskilda individer i hanteringen. Hofstens omsorger rör de främst de fall där rejäla kvinnor sökt abort, ett ingrepp som enligt Hofsten inte var önskvärt annat än i tydligt eugeniska fall, eller där kvinnan var uppenbart olämplig att ta hand om ett barn eller när det var nödvändigt av medicinska skäl, för att skydda kvinnans liv och hälsa. Hofsten skildrar hur medicinalstyrelsen för den enskilda kvinnans bästa ibland har gått emot vissa läkares uppfattning. Medicinalstyrelsen (Hofsten) har sökt övertyga, dämpa oron, lugna och uppmuntra kvinnor att glädjas åt de barn de av ärftlighetsskräck inte velat föda. Vidare har medicinalstyrelsen avstyrt förhastade ansökningar om både aborter och steriliseringar från diverse instanser ute i landet. Hofsten har tidigare i utredningen konstaterat att antalet steriliseringar efter 1949 har minskat kraftigt och resonerar kring möjliga orsaker, som att de psykiskt efterblivna i ökad utsträckning inte önskar sterilisera sig, eftersom rykten florerar om att sterilisering påverkar sexuell tillfredsställelse och potens; att anstalter som i början av lagen var nitiska i överkant och övertalade patienter att sterilisera sig nu har blivit försiktigare samt att Medicinalstyrelsen blivit ännu mer kritiskt inställd än tidigare till alla sorters schablonmässiga intyg. 36 Han går så igenom statistiken och finner att Medicinalstyrelsen strax efter lagens tillkomst, 1942, varit något mer beredvillig att bevilja steriliseringar än under perioden 1950-1953. I ett eller två fall har man fått svart på vitt att en på grund av sinnesslöhet steriliserad ung person tydligen ej var så efterbliven som antagits. I sin genomgång av statistiken för 1942 finner Hofsten att det i upp till tre fall av de 20 flickor i åldern 13-15 år som steriliserats för psykisk efterblivenhet, hade varit bättre att vänta något år. För pojkarna var motsvarande siffra en (av totalt tre steriliserade för psykisk efterblivenhet i den åldersgruppen). Även för individer i andra åldersgrupper hade steriliseringar skett, som kanske mått bäst av att få vänta en tid. Hofsten konstaterar att en intressekonflikt föreligger här, mellan att sterilisera de sinnesslöa innan de hinner sätta barn till världen och att vänta in en eventuell eftermognad. 37 Hofsten övergår sedan till att resonera kring i vilka fall det är rimligt att tänka sig att steriliseringar har effekter på befolkningen som helhet, och konstaterar när det gäller den ärftliga psykiska efterblivenheten av sinnesslöhets grad kan goda resultat uppnås på befolkningsnivån. Denna sinnesslöhet är så vanlig att man genom eliminering av egenskapsbärarna från fortplantning teoretiskt kan minska frekvensen. Han antar, liksom i tidigare beräkningar, att de sinnesslöas frekvens i befolkningen uppgår till omkring en procent, och att det vore helt orimligt att tänka sig att samtliga dessa steriliseras. Tänkbart vore att sterilisera mellan tio och tjugofem procent av de sinnesslöa, och detta skulle i så fall ge en minskning till 93 eller 84 procent av den sinnesslöa populationen på fyra generationer, vilket vore en inte alldeles betydelselös minskning. Han konkluderar med att poängtera den 35 Abortlagen från 1938 och steriliseringslagen från 1941 var koordinerade med varandra, så att en abort ofta beviljades på villkor att kvinnan efteråt, eller i samband med aborten också steriliserades. 36 Nils von Hofsten, Steriliseringar i Sverige 1941-1953, Socialmedicinsk Tidskrifts skriftserie 28, Stockholm 1963, s. 20. 37 Nils von Hofsten, Steriliseringar i Sverige 1941-1953, Socialmedicinsk Tidskrifts skriftserie 28, Stockholm 1963, s. 52-53. 10

viktigaste eugeniska effekten av sterilisering av sinnesslöa: förebyggande av defekta barn. Han konstaterar också att arvsrisken för barn till sinnesslöa måste bero på dominanta arvsanlag, men så länge ingenting säkert är känt, gör man dock klokt i att hålla sig till jämförelsen med den enkla recessiviteten. 1963 fortsätter han alltså att plädera för steriliseringar av de sinnesslöa, trots att steriliseringarna inte är lika populära, och samhället har förändrat sin attityd gentemot dem. Här försvarar han också förvaltningen och sig själv och sin politik implicit gentemot den kritik som riktats mot medicinalstyrelsen och steriliseringspraktiken. Strategierna är något annorlunda gentemot tidigare, men målet är detsamma: att fortsätta sterilisera de sinnesslöa för en gynnsam utveckling på populationsnivå. I en tid då samhället sedan länge övergett tron på befolkningsmässiga effekter av sterilisering fortsätter han att förfäkta denna uppfattning med enträgen övertygelse. Diskussion I de tre exemplen ovan kan man konstatera hur Hofsten följer och är delaktig i utvecklingen av eugenikens faser mainline och reform tämligen väl, men däremot inte är med i den tredje fasen, den post-eugeniska, annat än som en perifer gestalt. Dessutom kan delar av hans nätverk identifieras och definieras till ett informellt 1919, ett institutionaliserat 1944, och till ett vittrat stadium 1963. Vidare har det genom ett berättelseanalytiskt angreppssätt varit möjligt att åtminstone tentativt identifiera Hofstens visioner kring ett eugeniskt samhälle, och hur han i dessa föreställde sig relationerna mellan vetenskap, politik och praktik. Det går också att urskilja hur dessa visioner förändrades (eller bevarades) med tiden. En fråga som väckts under arbetets gång är hur omständigheterna såg ut i detalj kring Hofstens övergång mellan mainline och reform -eugenik, med tanke på att andra i nätverket, som Lundborg och Nilsson-Ehle inte genomförde en sådan övergång. I förhållande till tidigare forskning kan intressanta resultat utvinnas genom dessa metoder och förhållningssätt när det gäller ett fortsatt studium av aktören Nils von Hofsten. Som framförallt Tydén konstaterat var det möjligt för enskilda aktörer att få ett stort inflytande över hur steriliseringslagarna tillämpades. Att då studera Hofsten ur ett nätverksperspektiv kan bidra till ny kunskap om hur ett sådant inflytande kunde se ut och var möjligt att uppnå. Dessutom sammanfaller Hofstens karriär som vi sett med en väsentlig del av den svenska eugenikens historia, vilket kan bidra till en intressant dubbelbelysning av den svenska eugenikens historia både ur ett mikro- och makroperspektiv samt följa hur dessa nivåer är länkade till varandra. 11

Referenser Otryckta källor Riksarkivet, Kommittén angående medicinska äktenskapshinder, YK 2178 Tryckta källor Bengt-Olle Bengtsson, Genetik och politik. Berättelser om en vetenskap mitt i samhället, Stockholm 1999 Gunnar Broberg, Statlig rasforskning. En historik över Rasbiologiska institutet, Lund 1995. Gunnar Broberg och Mattias Tydén, Oönskade i folkhemmet, Stockholm 1991 Gunnar Broberg, Mattias Tydén och Karin Johannisson (red.), Fem uppsatser om steriliseringen i Sverige, Lund 2000 Gunnar Broberg och Nils Roll-Hansen (red.), Eugenics and the Welfare State. Sterilization Policy in Denmark, Sweden, Norway, and Finland, East Lansing, 1996. Martin Ekblad, The prognosis after sterilization on social-psychiatric grounds. A follow-up study of 225 women, Acta Psychiatrica Scandinavica, Supplement 160-165, 1961-62 Marika Hedin, Ett liberalt dilemma. Ernst Beckman, Emilia Broomé, G H von Koch och den sociala frågan 1880-1930, Stockholm/Steghag, 2002 Jeffery Herf, Reactionary Modernism. Technology, culture and politics in Weimar and the Third Reich, Cambridge 1986 Nils von Hofsten, De arvsbiologiska verkningarna av sterilisering, Hygiea, 1944:5 Nils von Hofsten, Steriliseringar i Sverige 1941-1953, Socialmedicinsk Tidskrifts skriftserie 28, Stockholm 1963 Nils von Hofsten, Ärftlighetslära. Föreläsningar vid Uppsala universitet 1916-1917, Stockholm 1919 Lars-Christer Hydén och Margareta Hydén, Att studera berättelser: samhällsvetenskapliga och medicinska perspektiv, Stockholm 1997 Herman Lundborg (red.) Rasfrågor i modern belysning med särskild hänsyn till det svenska folket, Stockholm 1919. Nils Lynöe, Rasförbättring genom sterilisering. Ett försök att värdera dåtidens handlingar. En studie av Svenska Läkaresällskapets skrifter 1920-1974, Svensk medicin 68, Stockholm 2000 12

Herman Nilsson-Ehle, Något om ärftlighetsvetenskapens praktiska och ekonomiska betydelse, Landskrona 1919 Eva Palmblad, Den disciplinerade reproduktionen. Abort- och steriliseringspolitikens dolda dagordning, Stockholm 2000 Maija Runcis, Steriliseringar i folkhemmet, Stockholm 1998 Scandinavian Journal of History, 24:2, 1999 Anna Tunlid, Ärftlighetsforskningens gränser. Individer och institutioner i framväxten av svensk genetik. Lund 2004 Mattias Tydén, Från politik till praktik: De svenska steriliseringslagarna, Stockholm, 2000 Sven Widmalm, Bäste Broder! Nätverk, entreprenörskap och innovation i svenskt näringsliv, Ylva Hasselberg och Tom Petersson (red.), Gidlunds, 2006 Sven Widmalm (red.), Vetenskapsbärarna, Hedemora 1999 Maciej Zaremba, De rena och de andra. Om tvångssteriliseringar, rashygien och arvsynd, Stockholm 1999. 13