Kan fjällgåsen, Anser erythropus, någonsin komma tillbaks till Västerbotten?

Kan fjällgåsen, Anser erythropus, någonsin komma tillbaks till Västerbotten? Per Hansson Ännu i slutet av 1930-talet var fjällgässen vanligare än grågässen i Västerbottens kustland och flockar med sträckande fjällgäss så vanliga att den tidens ornitologer oftast inte brydde sig om att räkna fåglarna! Foto: Haglund, B. 1937. Från kust till kalfjäll Bilder från Västerbottens natur och fågelliv. Karaktärsart i Västerbotten Inte många av dagens yngre ornitologer känner till att fjällgåsen, Anser erythropus, under 1900-talet första hälft, var en karaktärsart i Västerbotten. Ännu på 1950-talet rastade stora flockar med fjällgäss vid Ume- och Skellefteälvarnas och näringsrika deltabildningar (Wachtmeister 1958; Car-Fredrik Wachtmeister i telefon; Östen Andersson i brev) och dels häckade arten tämligen allmänt uppe i lågfjällmiljöer kring dessa fjällälvars (samt Vindelälvens) källflöden (Dehlin et al. 1957; Curry Lindahl 1963; Figur 1). Eftersom fjällgässen flyttade till och från sydost över Norra Kvarken, var de faktiskt mycket vanligare än de då ännu hårt tillbakaträngda grågässen i Västerbottens kustland (Haglund 1937, 1940; von Post 1946). Men under andra halvan av 1900-talet skedde som bekant en katastrofal nedgång och den ursprungliga svenska fjällgåspopulationen är nu utrotad sedan minst 10 år. Vindelfjällen, i Lycksele lappmark, var dock ännu på 1970-talet landets starkaste fäste för arten (Anon 1981). Arten var troligen aldrig lika frekvent inom Åsele lappmark. Jag har det senaste året gjort relativt omfattande litteraturstudier och intervjuer med äldre ornitologer och inte minst 70- till 90-åriga pensionerade renskötande samer. Ansvariga för hotade arter vid länsstyrelsen i Västerbotten har visat intresse för detta material varför undertecknad i sinom tid kan återkomma med en utförligare historiebeskrivning även i denna tidskrift. Figur 1. En grov bild av fjällgåsens, Anser erythropus, häckningsområde före 1981 går nu att få eftersom både representanter för både Norr- och Västerbottens ornitologiska föreningar har lagt in historiskt material i rapportsystemet Svalan. www.artportalen.se/birds Jakten huvudorsak till nedgång Alla inblandade experter är överens om att huvudorsaken till den dramatiska nedgången är jakten i fjällgässens övervintringsområden i sydöstra Europa samt kring Svarta och Kaspiska haven (Madsen et al. 1999). Höstjakt längs Finlands västkust,

där arten fram till 1990-talet rastade, har troligen inte heller varit helt bekymmersfri. Fjällgässen skjuts av misstag för att de under de förhållanden som råder vid fågeljakt är omöjliga att skilja från de talrika och flitigt jagade bläsgässen, en av Västpalearktis flitigast skjutna fågelart (Mooij 2005). En färsk sammanställning visar skrämmande hög dödlighet genom jakt för Europas sällsyntaste gås: Ungefär 50 % av ungfåglarna och 10 % av de vuxna märkta i Norge, 16 % totalt och 23 % av ungfåglarna ringmärkta i norra Sibirien såväl som 15 % totalt och 75 % av ungfåglarna ringmärkta i arktiska Ural är rapporterade som skjutna (Mooij 2005 och referenser däri). Inom det norska fjällgåsprojektet anger man en 78 %-ig förlust av ungfåglar och 16 % av de vuxna (Øien & Aarvak 2003) Den rutinerade gåsforskaren, Dr Mooij, har själv genom kontakter med ryska jägare fått höra att fjällgässen är mer nyfikna än bläsgässen så till den grad att de vänder åter till jägaren som för att se vad det var som lät! Med det i bakhuvudet är det lättare att förstå att andelen skjutna fjällgäss i förhållande till bläsgäss blir så hög. Således skjuts 1 av 4 nära Pulkovo, St. Petersburg och 7 av 31 vid Olonetz, östra Karelen (Mooij, under tryckning). Mindre flockar fjällgäss och enstaka individer har genom alla tider följt med taigasädgäss eller bläsgäss till Västeruropa vilket styrks av att en av de nordnorska satellitsändarförsedda fjällgässen helt spontant rastade så långt västerut som i östra Tyskland. En annan viktig orsak till minskningen är att rast- och övervintringsplatserna har försämrats eller försvunnit. Regleringen av våra stora fjällälvar, vilket har lett till att de naturligt frodiga gräsmarkerna längs älvstränderna, som nybyggarna utökade med raningsbruk och slåtter, har försvunnit (Björklund 1996). Sannolikt stämmer Björklunds (1996) hypotes om att dessa marker var den marginal som fjällgässen behövde för att kunna lägga på sig tillräckligt med energireserver för att kunna häcka i den bistra fjällmiljön. Jag vill lägga till en annan viktig faktor att kreaturshållningen ändrades dramatiskt under 1950-talet och tusentals hektar strandnära betes- och slåttermarker har vuxit igen och blivit otjänliga för vadare och sjöfåglar. Ett innovativt Fjällgåsprojekt Som FiV:s läsare säkert känner till startade Lambart von Essen på Jägareförbundet 1981, i samarbete med WWF, ett internationellt uppmärksammat projekt för att rädda den svenska fjällgåsstammen (von Essen 1996). Grundidén var att undvika den omfattande jakten på övervintringsplatserna nere i sydost genom att styra gässen till säkra platser i sydväst, eller närmare bestämt i Holland. För att uppnå detta valde von Essen att låta unga burkläckta fjällgäss präglas på vitkindade gäss, som naturligt flyttar till Holland. Det rika lågfjällsområdet kring Svaipa och Tjålmejaure i sydligaste Pite lappmark, inom Vindelälvens källområden och bara kilometrar från länsgränsen, valdes ut. Fram till 1999 har 348 ungfåglar planterats ut och överlevnaden är hög. Populationen ökar och uppgår i dagsläget till ca 100 individer (10-15 häckande par) trots att man sedan 1999 inte sätter ut fler nya fåglar (Andersson 2005). Ungfågelöverlevnaden uppskattas till 80-90 % och hos adulta fåglar till 90 %. Genetiska frågetecken Problemet med det svenska Fjällgåsprojektet är att det förekommer inslag av bläsgåsgener i en viss andel av populationen, vilket har tolkats som att hybridisering har skett någon gång under forna generationer av djurparksfåglar som sedan tagits med i avelspopulationen (Ruokonen et al. 2000; 2004). Det finns dock genetiker som menar att det inte är helt uteslutet att dessa bläsgåslika haplotyper kan vara en relikt från en avlägsen gemensam anfader (Kholodova & Severtsov 2002). Andra genetiker menar att hybridisering (=utavel) kan vara positivt i en inavelsdeprimerad population. Förmodligen sker spontana korsningar mellan bläsgås och fjällgås

Figur 2. Hybridfamilj mellan fjällgås, Anser erythropus, och vitkindad gås, Branta leucopsis, Lervik, Gästrikland 27.8 2005. Foto: Martin Alexandersson även i naturen, något som är känt hos flera andra närstående artpar, framför allt bland änder och gäss. Detta har emellertid ifrågasatts av Ruokonen et al (2004). På grund av de genetiska rönen har det svenska fjällgåsprojektet inte planterat ut några ungar sedan 1999. Inom VOF:s styrelse anser vi att det bästa man kan göra för att lösa detta problem är att späda ut dessa hybridgener genom att plantera in fåglar med helt rena gener i samma område. Vi hoppas att framtiden kan ge oss större klarhet t ex i hur den ursprungliga populationsgenetiska bilden såg ut (genom analys av museiexemplar), hybridgeners föroch nackdelar för en utrotningshotad art samt följderna av en väntad inavelsdepression i den nordnorska spillran. Att projektgässen kan bilda par med artfränder till sina fosterföräldrar är ett annat problem med att använda vitkindade gäss som fosterföräldrar är, vilket uppenbarligen kan ge åtminstone en ny generation (Figur 2). Så vitt jag vet ingen om dessa hybrider är fertila. Vi får verkligen hoppas att så inte är fallet, och för säkerhets skull anser vi att dessa bör avlivas. Femton vilda par kvar I dagsläget är det enda som finns kvar i Norden ca 15-20 par kvar någonstans i norska Finnmark eller angränsande finska eller svenska marker (Andersson 2005). Trots över tio års projektsatsningar vet man underligt nog inte var dessa sista par häckar men man har kunnat konstatera att nedgången om 5 % per år fortsatt (Aarvak & Timonen 2004). Det är alltså inte osannolikt att denna relikt av den sk fennoskandiska fjällgåspopulation är helt utdöd inom en snar framtid. EU-kommissionen har nyligen gett 10 miljoner kronor till ett norskt-finsktbaltiskt-ungerskt-grekiskt projekt för under år 2006 2008, en sista gång, försöka identifiera var de få återstående fennoskandiska fjällgässen häckar, stoppa jakten i sydost och restaurera gamla rastplatser på väg ned till Evros-deltat i sydöstra Grekland (www.piskulka.net). Denna hemsida rapporterar att det fanns 40 fjällgäss varav 7 årsungar där 10-11.1 2006. Tyvärr har man trots de tidigare minst 10-åriga projekten med liknade syfte misslyckats att stoppa den tragiskt höga dödligheten längs denna rutt. Vi hoppas verkligen att man ska lyckas bättre denna gång. Men hur det än går med den nordnorska spillran anser vi inom Västerbottens ornitologiska förenings styrelse att det är utsiktslöst att tro att vi någonsin skulle få tillbaka några fjällgäss till länet via en eventuellt snart ökande naturlig population i Finnmark. Inte bara för att populationen egentligen är dödsdömd utan mänskliga insatser (i form att utplantering och tillskott av genetisk variation), utan även för att dessa gäss använder en annan flyttrutt och passerar knappast Sverige, och definitivt inte Västerbotten.

Figur 3. Så här kan det se ut när lättviktsflygplan guidar gäss. En pontonbärande modell med triangulära vingar kommer att användas i Västerbotten. Foto: Operation Fjällgås. Åtgärdsplaner Naturvårdsverket gav för något år sedan länsstyrelsen i Norrbotten i uppdrag att ta fram en åtgärdsplan för fjällgåsen inom landets gränser. Undertecknad har för VOF:s styrelses räkning under 2005 aktivt deltagit i diskussionerna kring denna åtgärdsplan (Andersson 2005) och även lämnat remissvar på den internationella åtgärdsplanen som också utarbetas parallellt med den nationella. Remissen samt en hel del om fjällgåsens utbredning i länet finns att läsa på VOF:s hemsida www.sofnet.org/vof under artprojekt fjällgås. Operation Fjällgås ett pilotförsök i dubbel bemärkelse När så det kom till vår kännedom att den tyska föreningen Aktion Zwerggans (Operation Fjällgås på svenska) med stöd av ett antal samarbetspartner var villiga att under ett tvåårigt pilotförsök (2006-2007) satsa ca 5 miljoner kronor på att testa användningen av ultralätta flygplan i samband med återutsättning av fjällgäss inom sitt tidigare utbredningsområde i Lycksele lappmark, blev vi helt klart intresserade och etablerade kontakter. Vi skulle nämligen väldigt gärna få tillbaka denna gamla västerbottniska karaktärsart! Jag fick styrelsens förtroende att bedöma för- och nackdelar med detta pilotförsök och har även aktivt försökt påverka utformningen av projektplanen. Jag försökte framför allt tillsamman med Sveriges ornitologiska förening och Norrbottens ornitologiska förening förmå projektledningen att redan i detta skede leda gässen över Kvarken som det var i gamla tider och sedan flyga gässen till Tyskland via Baltikum. Ni kan läsa detta gemensamma yttrande i ett av de senaste numren av Fåglar i Norrbotten. På grund av flygtekniska och flygsäkerhetsmässiga skäl kunde projektledningen tyvärr inte tillmötesgå dessa önskemål, varvid SOF och NOF valde att helt underkänna projektet i sina remissyttranden. Innan jag berättar hur VOF resonerade ska jag presentera projektet.

Syftet med Operation Fjällgås pilotförsök är lära fjällgässen att testa om det går att flytta fjällgäss från Lycksele lappmark till nedre Rehndalen i västra Tyskland. Här är dödligheten, liksom i Holland för Lambarts fjällgäss, mycket låg jämfört med vad den är längs med den ursprungliga flyttningsleden genom Ryssland. På grund av problemen med bläsgåsinblandning i de befintliga avelsanläggningarna har man utlovat att endast använda ägg från par som befunnits sakna hybridanlag med tre olika genetiska testmetoder. Rent konkret kommer ett 40-tal ägg från testade avelspar från Sverige, Tyskland eller Finland att kläckas i Lycksele Djurpark. Gässlingarna får växa upp under skyddade förhållanden och med bästa tänkbara födotillgång så att de snabbt blir kraftiga och flygfärdiga. Under denna tid kommer personalen att sakta vänja gässlingarna vid de ulralätta flygplanen med dess motorljud och förstås måste piloterna, dvs gåsföräldrarna, vara förklädda så att de inte liknar människor alltför mycket. I mitten av juli, precis när gässlingarna är mogna att ta sina första vingslag transporteras de till Suoluo-Åjkijejavvrie nordost om Tärnasjön i Vindelfjällens Naturreservat. Den stora poängen är nämligen att gässen präglas på den plats där de tog sin första flygtur. Exakt vid det tillfället kopplas deras inre GPS på! De kommer sedan i alla sina dagar att kunna hitta tillbaks, allra helst de könsmogna honorna. Efter några veckors intensiv flygträning musklerna måste nämligen vara mycket starka och uthålliga innan den långa höstflytten påbörjas är det sedan dags att flyga runt och visa gässlingarna omgivningarna. Ganska snart blir det dags att introducera gässen för sin första bördiga rastplats Ammarnäsdeltat. Här ska projektgässen stanna flera dagar så att de ska minnas denna rika och klassiska fjällgåslokal. Gamla flyttleder återupplivas Vindelälven är en levande älv med naturligt frodiga gräsmarker längs de otaliga selen. Därför kommer med alla sannolikhet Operation Fjällgås att följa just denna fjällälv ned mot kusten. I dagsläget är de exakta rastplatserna inte klara och här är förslag från läsarna varmt välkomna. Särskilt i början av den långa resan ska det finnas rastplatser relativt tätt, dvs med ca 30 km mellanrum. Gässen kan sannolikt flyga uppemot 50-100 mil i en etapp om de är vältränande, men eftersom våra tyska vänner inte lär kunna ge lika god flygträning som riktiga gäss, och att flygbränslet inte räcker längre än max 30 mil, vill man inte chansa. Nästa viktiga rastplats att besöka blir Umeälvens delta. Här kommer projektgässen att äta upp sig och vila i ca en vecka också detta för att riktigt prägla in denna gamla kultlokal för fjällgäss. Om inte förr så kan det vara dags att ta sig en titt när gässen kommer hit i slutet av augusti. Vi har rått tyskarna att hålla till med flygplanen i utkanten av Natura 2000-området och till fots leda gässen upp mot Rengrundets strandängar, som vid det här laget borde bjuda på helt perfekta föda för hungriga fjällgäss. Alla gäss kommer att märkas med färgade fotringar och dessutom förses med sändare. Fem satellitsändare som programmeras så att de startar sända nere i Tyskland, och 20 ordinära radiosändare av samma typ vi har använt på tranor i Västerbotten. Inom ramen för projektet ryms även uppföljning av de utsatta 25 fåglarnas fortsatta öden under 2007 och 2008. Styrelsen positiv En enhällig styrelse och sju av åtta i ledningsgruppen för Umedeltats Fältstation, har ställt sig positiva till projektet enligt följande:

+++ Ultralättviktsmetodik: VOF anser att den föreslagna metodiken med ultralätta flygplan som fosterföräldrar är mycket bra och att den bör få prövas i skarpt läge från de västerbottniska fjällen ned till den i vårt län viktigaste rastplatsen Umedeltat. VOF anser att metoden saknar de nackdelar som Lambarts vitkindade fosterföräldrar drogs med. ± Ändrad flyttrut: VOF anser inte att en rutt till nedre Rehndalen måste ses som onaturlig. Visserligen vill vi att, när det storskaliga arbetet med inplantering av fjällgäss påbörjas, ett återtagande av rutten över Norra Kvarken, men vi har förståelse för att Operation Fjällgås i nuläget av praktiska skäl och styr gässen till Tyskland där man kan garantera hög överlevnad. Lambarts projekt har visat sig lyckosamt eftersom populationen ökar trots ca 5 år utan nya utsättningar. VOF vill passa på att efterlysa en objektiv utvärdering av Lambarts projekt. VOF vill betona betydelsen av att de unga fjällgässen präglas på rastplatser nära de forna flyttlederna längs Ume- eller Vindelälven samt på Umedeltat. Genetisk gallring med ISSR: VOF har låtit en oberoende genetiker vid Umeå Universitet värdera ISSRmetoden. Det framkom då att metoden inte kan användas för att söka efter en specifik haplotyp. Här föreslår VOF att en bättre och för ändamålet lämpad metod används. Summa summarum: VOF anser att ett mindre pilotförsök av denna typ bör få genomföras redan år 2006-2007 om man som utlovat gallrar bort bläsgåshaplotypen med bästa tillgängliga genetiska metodik. Om Naturvårdsverket och Länsstyrelsen i Västerbotten godkänner pilotförsöket bidrar därför VOF gärna med sakkunskap och engagemang för att stötta projektet. VOF anser att det vore fel att inte ta till vara det omfattande finansiella stödet (ca 5 miljoner SEK) som finns. Efter några års försöksperiod kan man jämföra resultaten med den svenska metoden med vitkindade gäss. Denna erfarenhet är viktig att ha när det inom kort blir dags att genomföra storskaliga inplanteringar i hela Fennoskandiska Lappland. Myndigheterna positiva Bland annat Artdatabanken och Länsstyrelsen i Västerbotten var positiva och i november 2005 gav Naturvårdsverket sitt godkännande till att max 25 gäss per år under 2006 och 2007 får användas i detta pilotprojekt. Liksom VOF skiljer man alltså mellan detta projekt och en framtida storskalig återinplantering, som kräver en nysatsning på avelspopulation. Genom att prova tekniken vinner vi tid som annars försenat och fördyrat den stora inplanteringen. Det finns motstånd Flera organisationer, däribland Sveriges ornitologiska förening (enligt säker källa dock genom en oenig styrelse) och Norsk ornitologisk förening, har överklagat Naturvårdsverkets beslut med hänvisning till de genetiska aspekterna och att flyttrutten inte är naturlig. Naturvårdsverket lät Länsrätten i Stockholm pröva huruvida dessa organisationer hade rätt att överklaga. Domstolen meddelade nyligen att så inte var fallet. Detta betyder att Naturvårdsverket inte behöver ta någon hänsyn till dem som klagat. Även om domstolen ansett att de som klagat hade behörighet och därigenom prövat frågan i sak är det svårt att se på vilka grunder som Naturvårdsverket skulle kunna återkalla sitt tillstånd till försöket, eftersom inga nya fakta tillkommit i målet. Det underlag som finns tillgängligt har verket tolkat på ett annat

sätt än de som klagat och VOF delar verkets bedömning. Uppmaning och vision VOF vill uppmana alla inblandade parter, särskilt de ansvariga myndigheterna runtom i Fennoskandien, att snarast starta ett storskaligt inplanteringsarbete. Då krävs att ett nytt avelsmaterial tas fram. Här är vi helt eniga inom Sveriges, Västerbottens och Norrbottens ornitologiska föreningar, vilket framkom i den gemensamma skrivelsen i september 2005. Sverige, Norge och Finland har de resurser som krävs för att ta fram en optimal avelspopulation. Särdeles viktigt är då att Norge drar sitt avgörande strå till bevarandearbetet och samlar in ägg/ungar från Finnmark, medan det finns kvar några fåglar. VOF kan inte stödja argumentet att populationen i Finnmark är för liten för att tåla insamling av ägg. Inget vore mer olyckligt än att denna spillra dör ut utan att ha säkrat några av sina gener i en avelsanläggning. VOF anser att påståendet att den lilla spillran skulle betraktas som en egen delpopulation och särbehandlas i bevarandearbetet bör skärskådas vetenskapligt. För att göra detta anser vi att en bredare kartläggning av populationsgenetiken i det forna utbredningsområdet inklusive södra Lappland blir nödvändig. VOF har en vision om hur den snart stundande storskaliga återintroduktionen i Fennoskandien skulle kunna gå till: Operation Fjällgås bidrar med lättviktsmetoden och det logistiska kunnandet medan de fennoskandiska ländernas myndigheter tillsammans med EU-Lifeprojektet och svenska och finska erfarna uppfödare, bidrar med nya och genetiskt oantastliga avelspopulationer. Dessa skulle kunna anläggas på minst tre olika platser längs de gamla flyttvägarna, t ex i Lycksele Djurpark eller nära Umeå och Skellefteå i vårt län. Tillsammans ser vi till att jakten på bläsgås upphör på alla gamla fjällgåsrastplatser, framför allt längs rutten ned till Evros-deltat i Grekland. När vi sedan under ca 10 år lett flera hundra unga fjällgäss per år dit med hjälp av med lättviktsflygplan, blir det snart rimligt att möta familjeflockar av fjällgäss i Umedeltat och Skelleftedeltat! Vi få väl se hur länge det dröjer innan vi återigen kan njuta av insträckande fjällgäss i Norra Kvarken Är du intresserad av att hjälpa till tveka inte att ta kontakt med undertecknad (pha@glocalnet.net) eller Maud Sjöberg (maud.sjoberg@telia.com)! Det kan gälla tips om bra gåsbetesmarker längs Vindelälven, praktiska göromål på projektgässens rastplatser, men kanske framför allt att under våren 2007 spana flitigt efter dessa unika flygande budbärare som förebådar fjällgåsens fullskaliga återkomst till Sverige och Västerbotten! Jag tackar Riikka Vilkuna, Operation Fjällgås och Torsten Larsson, Naturvårdsverket, för konstruktiva kommentarer på manuskriptet. Referenser Anon 1981. Faunaområden i fjällregionen Kartläggning av de hotade djurarternas viktigaste tillflyktsområden. Naturvårdsverkets Meddelande SNV PM 1295. Andersson, Å. 2005. Utkast till: Åtgärdsprogram för fjällgås, Anser erythropus. Naturvårdsverket. Aarvak, T. & Timonen, S. (Eds.) 2004. Fennoscandian Lesser White-fronted Goose conservation project Report 2001-2003. WWF Finland Report No 20, NOF Rapportserie Report No 1-2004, Helsinki-Klæbu. Björklund, M. 1996. Fjällgåsen och älvslåtterns försvinnande. Vår Fågelvärld 55: 17-19. Delin, H., Myhrberg, H. & Svensson, S. 1957. Tärnasjön, Ahasjön och Laisan tre fågelsjöar i Västerbottensfjällen. Sveriges Naturs årsbok 48: 136-156. Curry-Lindahl, K. 1963. Vindeldalen och dess fjäll. Natur i Lappland, del I. sid 480-498. Haglund, B. 1937. Från Kust till kalfjäll Bilder från Västerbottens natur och fågelliv. Lars Hökerbergs Bokförlag, Stockholm. Haglund, B. 1940. På vårsträck i Västerbottens skärgård. Svensk Jakt 78: 216-222. Madsen, J., Cracknell, G. & Fox, A.D. (Eds.) 1999. Goose populations of the Western Palearctic. A Review of status and distribution. Wetlands International Publication 48.

Kholodova, M.V. & Severtsov, A.N. 2002. Report 2001/2002: Analyses of the captive populations of the Lesser Whitefronted Geese. Institute of Ecology and Evolution, RAS, Moscow, Russia 30.4.2001. Mooij, J. 2005. Protection and use of waterbirds in the European Union. Beiträge zur Jagd- und Wildforschung, Bd. 30: 49-76. Ruokonen, M., Kvist, L., Tegelström, H. & Lumme, J. 2000. Goose hybrids, captive breeding and restocking of the Fennoscandian populations of the LesserWhite-fronted goose (Anser erythropus). Conservation Genetics 1: 277 283. Ruokonen, M., Kvist, L., Aarvak, T., Markkola, J. Morozov, V., Øien, I., Syroechkovsky Jr. E., Tolvanen, P. & Lumme, J. 2004. Population genetic structure and conservation of the lesser white-fronted goose Anser erythropus. Conservation Genetics 5: 501 512. von Essen, L. 1996. Fjällgåsen i Sverige Ett försök att rädda en globalt hotad art. Vår Fågelvärld 55: 11-16. von Post. G. H. 1946. Fågellivet på öar, skär och stränder längs Västerbottens kust. Västerbotten 27: 66-83. Wachtmeister, C. F. 1958. Umetraktens fåglar en översikt. Västerbotten 39: 9-37. Øien, I. & Aarvak, T. 2003. Fjällgås - finns det hopp för Skandinaviens sjungande gäss? Vår Fågelvärld 62:6-12.