Kriminologiska institutionen Hem, ljuva hem? en kartläggning av bostadsinbrott i Bromma, Solna och Södra Järva närpolisområden Examensarbete 2 15 hp Kriminologi Examensarbete 2, Avancerad nivå (15 hp) Vårterminen 2008 Susanne Axbom
II
Sammanfattning Ett av polisens nationella mål är att minska både antalet polisanmälda bostadsinbrott och den upprepade utsattheten för bostadsinbrott fram till år 2010. Denna studie, som är genomförd i samarbete med Västerorts polismästardistrikt, syftar till att studera relationen mellan upprepad utsatthet för bostadsinbrott och brottsnivån avseende polisanmälda bostadsinbrott i tre närpolisområden: Bromma, Solna respektive Södra Järva. Undersökningen jämför bostadsinbrottens fördelning utifrån olika definitioner och mått i respektive närpolisområde samt för bostadstyperna lägenhet och villa/radhus. Undersökningsmaterialet utgörs av 525 anmälningar om bostadsinbrott som inkom under kalenderåret 2007. Utöver att undersöka omfattningen av upprepad utsatthet för bostadsinbrott utifrån såväl målsägande som brottsplats kontrolleras även brottsfrekvensen och koncentrationen av bostadsinbrott för respektive närpolisområde samt de två bostadstyperna. Ett av huvudresultaten i studien är att de skillnader som finns mellan de tre närpolisområdena är relativt små. En jämförelse av bostadsinbrottens fördelning utifrån olika definitioner och mått i respektive närpolisområde samt för de två bostadstyperna lägenhet och villa/radhus visar att det område där problemet med upprepad utsatthet för bostadsinbrott är störst är Södra Järva; minst är problemet i Solna. Kännetecknande för samtliga närpolisområden är att bostadsinbrotten till stor del kan hänföras till enstaka polisanmälningar. Möjligheterna för polisen att använda sig av en brottsförebyggande strategi som fokuserar på upprepad utsatthet för brott varierar därför beroende på såväl område som vilken definition som används. Resultaten tyder inte på att det finnas några utmärkande oroshärdar avseende bostadsinbrott när det gäller målsägande eller brottsplats, däremot att det finns det när det gäller gator. Enligt social desorganisationsteorin beror skillnader i fördelningen av både brottslighet och utsatthet på strukturella förhållanden. Enligt brottsmönsterteorin förklaras den sneda fördelningen av brott över såväl och rum som bland offer utifrån skillnader i hur gärningsmännen hittar brottsoffer eller objekt. III
IV
SAMMANFATTNING... III 1 INLEDNING... 1 1.1 Syfte... 2 1.2 Frågeställning... 2 1.3. Begreppsdefinition... 3 1.3.1 Oroshärdar (Hot spots)... 3 1.3.2 Upprepad utsatthet för brott... 4 2 BAKGRUND... 6 2.1 Västerorts polismästardistrikt... 6 3 TIDIGARE FORSKNING... 8 3.1 Brottsförebyggande arbete riktat mot upprepade bostadsinbrott... 8 4.1 Social desorganisationsteori... 12 4.2 Environmental Criminology och Crime Pattern Theory... 13 4.3 Situationell brottsprevention... 16 5 METOD OCH MATERIAL... 18 5.1 Urval och bortfall... 18 5.2 Tillvägagångssätt/bearbetning av material... 19 5.3 Reliabilitet och validitet... 20 5.4 Etik... 21 6 RESULTAT... 22 6.1 Fördelning av bostadsinbrott per område respektive bostadstyp... 22 6.2 Brottsfrekvens... 23 6.3 Koncentration... 24 6.4 Andel upprepade anmälningar utifrån målsägande... 26 6.5 Andel upprepade anmälningar utifrån brottsplats... 27 6.5 Andel upprepade anmälningar utifrån gator... 29 7 SAMMANFATTNING... 30 V
8 AVSLUTANDE DISKUSSION OCH SLUTSATS... 32 8.1 Förslag till vidare forskning... 36 9 LITTERATUR/REFERENSER... 38 10 BILAGOR... 42 Bilaga 1... 43 Bilaga 2... 44 Bilaga 3... 45 Bilaga 4... 47 VI
1 Inledning Att nivån på brottsligheten skiljer sig åt mellan olika områden, såväl inom en stad som mellan olika städer, är idag väl känt (Dolmén 2002, Wikström 1990). Redan på 1800-talet konstaterade en fransk statistiker, Guerry, och en belgisk matematiker, Quetelet, att brottsligheten inte är jämnt geografiskt fördelad (Hopkins Burke 2001, s. 97; Sarnecki 2003, s. 151). Dessa skillnader kan antingen bero på omständigheter som rör själva bostadsområdet eller på omständigheter som rör individ- eller bostadsförhållanden (Estrada & Nilsson, 2006, s. 27f). Vid studier om brottslighetens fördelning används vanligen antalet polisanmälda brott eller antalet brott per möjliga brottsoffer eller objekt i ett område. Dessa mått säger emellertid väldigt lite om vad de egentligen mäter; för en bättre förståelse av den polisanmälda brottslighetens utbredning kan därför ytterligare mått användas (Hope 1995). Ett av dessa är brottsfrekvensen (prevalence på engelska) som avser andelen brottsoffer eller brottsobjekt i ett område och beräknas genom att antalet brottsoffer delas med antalet potentiella brottsoffer eller brottsobjekt i området (Rogerson 2004). Brottsligheten i ett område kan till exempel vara hög samtidigt som antalet potentiella brottsoffer eller brottsobjekt också är hög vilket ger en låg brottsfrekvens. Om brottsligheten är hög samtidigt som antalet brottsoffer eller brottsobjekt är relativt lågt kan brottsfrekvensen istället vara hög i och med att få personer eller objekt då drabbas av många brott. Är brottsligheten låg i ett område med få brottsoffer eller objekt kommer brottsfrekvensen också att vara låg (Clarke & Eck 2006, s. 50). Ett annat mått är koncentration (concentration) som avser antalet brott per brottsoffer eller utsatt objekt. Måttet incidence 1 avser antalet brott som begåtts i ett område och som ofta anges som andelen brott per person eller objekt i området eller som antal brott per 100 000 invånare. Incidence beräknas genom att antalet brott delas med antalet potentiella brottsoffer eller brottsobjekt i området (Rogerson 2004). Det bästa måttet för att mäta ett områdes brottsnivå anses vara koncentration eftersom det ger en indikation på i vilken utsträckning upprepad viktimisering är vanligt i området, områden kan till exempel ha liknande brottsnivåer men olika mått av koncentration. Hur omfattande den upprepade viktimiseringen är kan också påverka valet av brottsförebyggande åtgärder (Pease 1998, s. 8). Då det har visat sig att upprepad viktimisering är särskilt vanligt i områden med hög nivå av brottslighet är forskning om upprepad utsatthet för brott dessutom nära 1 Begreppet finns inte översatt till svenska varför det engelska begreppet används här. 1
knuten till forskningen kring så kallade hot spots. Särskilt brottsutsatta objekt kallas ibland till och med för en hot dot (Farrell & Pease 2001, s. 3; Pease 1998, s. 6f; Sherman 1995, s. 41f; Weisel m.fl. 1999, s. 5ff). I verksamhetsplanen för Polismyndigheten i Stockholms län för år 2008 framkommer att ett av de nationella målen för polisen är att antalet anmälda inbrottsstölder i bostad ska minska fram till år 2010. Likaså ska den upprepade utsattheten för bostadsinbrott minska (Polismyndigheten i Stockholms län 2007, s. 34). En förutsättning för att kunna arbeta för att minska utsattheten för bostadsinbrott genom olika brottsförebyggande åtgärder är emellertid att det finns kunskap om brottslighetens fördelning, det vill säga om, och i så fall var, det finns personer eller platser som drabbas av upprepade brott och därmed utsätts för en stor andel av alla brott. Studien är genomförd i samarbete med Västerorts polismästardistrikt inom Polismyndigheten i Stockholms län och kan utgöra ett underlag för polisens arbete med att förebygga bostadsinbrott i tre av Västerortspolisen utvalda områden. 1.1 Syfte Syftet med denna undersökning är att studera relationen mellan upprepad utsatthet för bostadsinbrott och brottsnivån avseende polisanmälda bostadsinbrott i tre närpolisområden: Bromma, Solna respektive Södra Järva. Undersökningen jämför bostadsinbrottens fördelning utifrån olika definitioner och mått i respektive närpolisområde samt för de två bostadstyperna lägenhet och villa/radhus. Undersökningsmaterialet utgörs av de 525 anmälningar om bostadsinbrott som inkom för dessa områden under kalenderåret 2007 vilka är aktuella för studien. I uppsatsen diskuteras teoretiska förklaringar till varför vissa områden drabbas av brott i högre utsträckning än andra. Utifrån kartläggningens resultat diskuteras slutligen olika åtgärder inom den situationella brottspreventionen som kan vidtas för att förebygga bostadsinbrott. 1.2 Frågeställning Undersökningen avser att besvara följande frågeställningar: Hur fördelar sig de bostadsinbrott som anmäldes till Polismyndigheten i Stockholms län under år 2007 mellan närpolisområdena Solna, Bromma och Södra Järva och respektive bostadstyp? 2
Vilka skillnader respektive likheter finns mellan närpolisområdena när det gäller brottsfrekvens? Vilka skillnader respektive likheter finns mellan närpolisområdena när det gäller koncentration? Hur stor andel av anmälningarna i respektive närpolisområde utgörs av upprepade anmälningar utifrån en definition baserad på målsägande? Hur stor andel av anmälningarna i respektive närpolisområde utgörs av upprepade anmälningar utifrån en definition baserad på brottsplats och vilka skillnader respektive likheter finns mellan de olika bostadstyperna? Hur fördelar sig de polisanmälda bostadsinbrotten på de olika gatorna i närpolisområdena, det vill säga är några gator mer utsatta än andra? 1.3. Begreppsdefinition 1.3.1 Oroshärdar (Hot spots) Geografiska områden som är särskilt brottsutsatta kallas ibland oroshärdar eller hot spots. Begreppet oroshärd definieras på en rad olika sätt men avser vanligen enskilda gatuadresser, kvarter eller större områden. Oroshärdar och särskilt brottsutsatta områden är båda geografiska områden med höga koncentrationer av brott. Oroshärdar kan dock vara svåra att avgränsa till skillnad från särskilt brottsutsatta områden som är mer klart geografiskt avgränsade. Även i områden med hög brottslighet finns emellertid gator som är helt utan brott samtidigt som några adresser är plats för huvuddelen av alla brott. Oroshärdar kan uppstå genom att antalet brottsobjekt eller antalet brottslingar ökar eller om kontrollen minskar (Clarke & Eck 2006, s. 48, Farrell & Sousa 2001, s. 224ff). Forskning visar att upprepad viktimisering kan förekomma i såväl oroshärdar som särskilt brottsutsatta områden, men behöver inte förekomma i alla oroshärdar eller särskilt brottsutsatta områden. I vissa områden och för vissa brottstyper kommer dock fokus på upprepad viktimisering att automatiskt innebära fokus på oroshärdar. När det gäller bostadsinbrott visar till exempel forskningen att upprepad viktimisering är vanligare i oroshärdar än i andra områden (Farrell & Sousa 2001, s. 222ff). Eftersom begreppen oroshärd och upprepad viktimisering många gånger överlappar varandra kan det uppstå problem när det gäller att avgöra vad som egentligen är vad, det vill säga om en plats, till exempel en bostad, som utsätts för upprepade brott ska ses som en oroshärd eller ett upprepat utsatt objekt. Det kan i vissa fall vara en viktig distinktion eftersom det påverkar det sätt på vilket problemet ska åtgärdas. Farrell och Sousa föreslår att enstaka objekt, som en 3
bostad, ska ses i termer av upprepat utsatta objekt medan oroshärdar ska avse små geografiska områden, som dock är större än ett enstaka objekt. Brottsutsatta områden är i sin tur geografiska områden som är större än oroshärdar. Den mest exakta oroshärden kan dock sägas vara det enskilda upprepat utsatta objektet (Farrell & Sousa 2001, s. 227). När det gäller brottsförebyggande åtgärder finns flera fördelar med att fokusera på upprepat utsatta offer eller objekt; en är att det riktar åtgärderna både mot de mest brottsbelastade områdena och mot de personer som löper störst risk att utsättas för brott vilka därigenom får stöd och hjälp att undvika ytterligare viktimisering. På så sätt förenas det brottsförebyggande och det brottsofferstödjande arbetet (Farrell & Pease 1993, s. 1; Pease 1998, s. 18). 1.3.2 Upprepad utsatthet för brott För att få fram så tillförlitliga resultat som möjligt när det gäller omfattningen av den upprepade viktimiseringen avseende bostadsinbrott har jag här, till skillnad från min tidigare studie om upprepad utsatthet för bostadsinbrott (Axbom 2008), använt flera definitioner av begreppet i beräkningarna av omfattningen av fenomenet. Beräkningarna i den tidigare studien utgick från den person som drabbats av inbrottet (målsäganden) medan jag nu har gjort beräkningar dels utifrån från en definition baserad på målsägande, dels utifrån en definition baserad på brottsplatsen, här operationaliserat som den adress där bostadsinbrottet begicks. Här studeras i vilken utsträckning anmälningar avseende målsägande respektive brottsplats har föregåtts av minst en tidigare anmälan inom en tidsperiod om ett år räknat från den senaste polisanmälan. 2 Beräkningar som baseras på en definition som utgår från brottsplatsens gatuadress kommer att bli mer osäkra när de avser flerbostadshus jämfört med dem som utgår från villa/radhus. En anledning till det är att det många gånger saknas information i polisens datasystem (Rationell anmälansrutin, RAR) 3 om lägenhetsnummer och/eller våningsplan vid anmälningar om inbrott i flerbostadshus. Det kan därför vara svårt att särskilja de lägenheter på en och samma gatuadress som utsatts för upprepade brott. Jag har således att välja mellan att ta med anmälningar avseende flerbostadshus och räkna dem som upprepade även i de fall då det inte går att fastställa att det rör sig om en och samma lägenhet eller att utesluta de anmälningar som är osäkra. I det förstnämnda fallet kommer resultaten att visa på en högre andel upprepade anmälningar än det faktiskt är eftersom resultaten då kommer att inkludera sådana 2 Se mer under avsnitt 5.2 Tillvägagångssätt/Bearbetning av material. 3 RAR-systemet är ett centralt förvaltningssystem för brott som anmälts eller på annat sätt kommit till polisens kännedom. 4
anmälningar som kan ha, men inte behöver ha, gällt bostadsinbrott som skett i samma lägenhet. I det sistnämnda fallet kommer resultaten att visa på en lägre andel eftersom det då finns risk att anmälningar som faktiskt är upprepade inte inkluderas. Jag har här valt att låta definitionen omfatta samtliga anmälningar avseende en och samma gatuadress oavsett om det gäller lägenhet eller villa/radhus eftersom det då i alla fall är säkert att de upprepade anmälningarna avseende bostadsinbrott i flerbostadshus åtminstone skett i samma hus/byggnad om än inte i samma lägenhet. Det kan till och med vara så att en del av dem faktiskt gäller upprepade anmälningar avseende samma bostad. 4 Då definitionen utgår från målsäganden räknar jag, liksom i min tidigare studie (Axbom 2008), anmälningar som upprepade om de har föregåtts av en tidigare anmälan om bostadsinbrott inom en tidsperiod om tolv månader oavsett om inbrotten skett i samma eller olika bostäder. 4 Adresserna ska vara exakta, dvs. jag räknar till exempel Uppsatsgatan 1A och Uppsatsgatan 1B som två adresser. 5
2 Bakgrund 2.1 Västerorts polismästardistrikt Till Västerorts polismästardistrikt hör fyra av Stockholms stads stadsdelar (Bromma, Hässelby-Vällingby, Rinkeby-Kista och Spånga-Tensta) 5 samt kommunerna Solna, Sundbyberg och Ekerö. Den sammanlagda befolkningsmängden är drygt 300 000 invånare. Västerorts polismästardistrikt är indelat i sju närpolisområden: Kista, Södra Järva, Hässelby- Vällingby, Bromma, Solna, Sundbyberg och Ekerö. Närpolisområdena Bromma och Solna innefattar samtliga stadsdelar inom respektive stadsdelsförvaltning medan Södra Järva närpolisområde består av stadsdelsförvaltningarna Spånga-Tensta och den del av stadsdelsförvaltningen Rinkeby-Kista som endast omfattar stadsdelen Rinkeby. 6 Som framkommer av tabell 1 nedan finns det vissa skillnader mellan områdena när det gäller bland annat invånarantal och antal bostäder. Tabell 1. Jämförelse mellan Bromma, Solna och Södra Järva avseende storlek, invånarantal, bostadsbestånd samt brottslighet. 7 Närpolisområde Bromma Solna Södra Järva Areal (ha) 2 770 1 937 1 489 Invånare 62 375 63 318 50 767 Bostäder 31 548 34 091 18 377 Villa/radhus 7 682 895 8 4 363 Lägenhet 23 866 33 196 14 014 Alla anmälda brott 8 116 9 843 8 811 Bostadsinbrott 125 104 296 Villa/radhus 60 6 55 Lägenhet 65 98 241 Antal anmälda brott/100 000 invånare 13 135 15 744 18 695 Antal anmälda bostadsinbrott/100 000 inv. 207 171 623 Som framkommer av tabell 1 ovan är samtliga närpolisområden i undersökningen relativt små till ytan. Befolkningsmässigt ligger närpolisområdena Bromma och Solna på ungefär samma nivå, de har dock ett högre antal invånare än Södra Järva. En jämförelse mellan de olika när- 5 Dessa områden kallas också gemensamt för Västerort. 6 Se Bilaga 1 för detaljer kring vilka stadsdelar som ingår i respektive område. 7 Statistik från Solna stad (2008), Stockholms stad (2008a-c), Brottsförebyggande rådet (2008) samt från Rationell anmälansrutin (RAR), Polismyndigheten i Stockholms län. 8 Här inkluderas även husbåtar enligt samtal med Annica Tiger, Solna Stad, 080519. 6
polisområdena avseende bostadstyper visar att antalet lägenheter är betydligt högre i Solna jämfört med de andra två närpolisområdena, samtidigt som det endast finns ett fåtal villor/radhus i området. Sammanlagt har emellertid Solna flest bostäder och Södra Järva minst antal bostäder. När det gäller brottsligheten mätt i antalet anmälda brott per 100 000 invånare ligger Södra Järva i topp och därefter Solna; sist kommer Bromma. Även sett till antalet polisanmälda bostadsinbrott per 100 000 invånare ligger Södra Järva betydligt högre än framförallt Solna, men även Bromma som i sin tur ligger något högre än Solna. När det gäller Västerortspolisens arbete mot bostadsinbrott finns en så kallad LOKUS-grupp som ska genomföra brottsplatsundersökningar vid samtliga fall av bostadsinbrott. De delar även ut broschyren tillfället gör tjuven som innehåller både brottsförebyggande och brottsofferstödjande information om både bostadsinbrott och bilbrott samt även cykel-, moped- och motorcykelstölder. Den brottsförebyggande informationen rör bland annat exempel på åtgärder som målsäganden kan vidta för att minska risken att drabbas av ytterligare brott. Åtgärderna gäller både fönster och dörrar samt både villa/radhus och lägenhet. Dessutom ger den information om både Grannsamverkan och så kallad båtsamverkan (Polismyndigheten i Stockholms län 2006). I samband med brottsplatsundersökning har brottsplatsundersökarna också en gul lapp som de kan dela ut eller sätta upp i trappuppgången eller området för att informera grannar om att en bostad nyligen har utsatts för inbrott. Även den innehåller goda råd för hur bostadsinbrott kan förebyggas. 7
3 Tidigare forskning 9 Sedan forskning visat att tidigare utsatthet för brott generellt sett är den bästa faktorn för att förutspå framtida utsatthet har ett flertal brottsförebyggande projekt i syfte att minska både den totala brottsligheten och den upprepade utsattheten genom riktade insatser mot dem som redan utsatts för brott genomförts sedan slutet av 1980-talet (Farrell & Pease 1993, s. 2; Pease 1998, s. 3, 5f). Brottsprevention kan definieras på en rad olika sätt men innebär oftast någon form av minskning av brottsnivån, ibland även en minskning av rädslan för brott (Lab 2007, s. 24f,; Sarnecki 2004, s. 9f). Oavsett definition finns ett problem med att mäta något som inte har hänt; det kan till exempel vara så att en minskning som uppmäts i ett område inte innebär en minskning i sig utan är ett resultat av överflyttning från ett område till ett annat. 10 Nedan presenteras några projekt som genomförts i England, USA och Australien i syfte att förebygga bostadsinbrott, och främst upprepade bostadsinbrott, genom situationella åtgärder, ofta i kombination med andra åtgärder. 11 3.1 Brottsförebyggande arbete riktat mot upprepade bostadsinbrott Det första och mest kända exemplet på ett brottsförebyggande projekt riktat mot upprepad viktimisering är det så kallade Kirkholt-projektet (Kirkholt Burglary Prevention Project) i det mycket brottsdrabbade bostadsområdet Kirkholt i Rochdale utanför Manchester i Storbritannien (Forrester m.fl. 1988; Forrester m.fl. 1990). Projektets första fas fokuserade på situationella åtgärder i syfte att försvåra för gärningsmän att göra inbrott, minska belöningen samt öka upptäcksrisken bland annat genom att ta bort de oerhört stöldbegärliga gasmätare som fanns i bostäderna samt genom att vidta åtgärder för att generellt förbättra skalskyddet för målgruppens bostäder utifrån gärningsmannens ingångssätt. Dessutom uppmuntrades de boende att starta mindre enheter av Grannsamverkan, så kallade cocoon neighbourhood watch. I den andra fasen infördes mer sociala och gärningsmannainriktade åtgärder (Farrell & Pease 2006, s. 163; Forrester m.fl. 1988, s. 13ff; Forrester m.fl. 1990; Sorensen 2003, s. 51ff). Även om det finns kritik mot hur resultaten från projektet ska tolkas (Tilley 1993, s. 2) menar representanter för projektet att det var framgångsrikt och resulterade i en betydande minsk- 9 För en genomgång av tidigare forskning om upprepad utsatthet för bostadsinbrott, se till exempel Axbom 2008 eller Brå 2001. 10 För mer om överflyttningseffekter, se 4.3 Situationell brottsprevention samt till exempel Gilling 1997. 11 Enligt definitionen av situationell brottsprevention ska emellertid sådana åtgärder vara av beständig karaktär vilket de per automatik inte är här då de genomförs inom ramen för tidsbegränsade projekt. Se mer under 4.3 Situationell brottsprevention. 8
ning av både antalet bostadsinbrott och andelen upprepade bostadsinbrott utan tecken på omfördelning av brottsligheten till angränsande områden (Forrester m.fl. 1990, s. 27ff.). En kort tid därefter genomfördes tre repliker?r1,?r2 och?r3 inom Safer Cities Programme. Frågan är dock, menar Tilley (1993), om de verkligen är att anse som repliker eftersom de skiljer sig från Kirkholt vad gäller såväl typ av område som angreppssätt och metod. De var bland annat inte specifikt inriktade på upprepade inbrott. Alla repliker omfattade situationella åtgärder ägnade att försvåra för gärningsmän att begå inbrott men skiljde sig åt när det gäller målgrupp.?r1 vidtog åtgärder för att förbättra skalskyddet för några inbrottsdrabbade bostäder i så kallade council estates (särskilda flerbostadshus eller områden som ägs av motsvarigheten till allmännyttan) men också några som inte drabbats men som ansågs särskilt sårbara; samtidigt fanns vissa privatägda inbrottsdrabbade bostäder som inte omfattades av åtgärderna. Det gjordes även försök att starta varianter av Grannsamverkan, dock utan samma kontakt med polisen, i identifierade oroshärdar, men lyckades endast i ett fåtal fall.?r2 valde att istället rikta åtgärderna mot samtliga boende i bostadsområdet. Även här omfattade de en förbättring av skalskyddet för en majoritet av de boende, inga försök gjordes dock att starta Grannsamverkan.?R3, slutligen, riktade åtgärder för att förbättra bostädernas skalskydd mot samtliga inbrottsdrabbade men även andra boende som ansågs särskilt sårbara. Inte heller här gjordes några försök att starta Grannsamverkan. Samtliga projekt inom Safer Cities Programme uppvisar ett minskat antal bostadsinbrott men det är bara?r3 som mätt förekomsten av upprepad utsatthet och som uppvisar en betydande minskning i andelen upprepade bostadsinbrott. En viktig skillnad jämfört med Kirkholt är att antalet bostadsinbrott i dessa områden låg på en betydligt lägre nivå inledningsvis. När det gäller överflyttning av brottsligheten till andra områden så mättes det inte för?r1 och?r3 medan det fanns vissa tecken på överflyttning för?r2 (Farrell & Pease 2006, s. 169f; Tilley 1993). I Huddersfield i England syftade det så kallade Biting Back-projektet till att förebygga både upprepade bostadsinbrott och upprepade bilbrott genom ett system med olika nivåer av reaktioner från polisens sida beroende på hur många brott en person drabbats av. Den första nivån bronsnivån innebar att den drabbade bland annat fick ett brev med brottsförebyggande information och en märkpenna att märka stöldbegärligt gods med, rabattkuponger för inköp av säkerhetsutrustning, förbättring av bostadens skalskydd, möjlighet att delta i små enheter av grannsamverkan samt möjlighet att tillfälligt låna viss utrustning som larm och timer till lampor. Silver-nivån innebar bland annat ett besök från en lokal brottsförebyggande polis (crime prevention officer), installation av larm samt två rutinbesök i veckan av 9
patrullerande poliser. Den tredje nivån, slutligen, som kallades guldnivån, innebar bland annat besök från en lokal brottsförebyggande polis, installation av övervakningskamera och larm samt dagliga besök av patrullerande poliser. Trots ett uttalat syfte att förebygga upprepade brott finns endast resultat för antal polisanmälda brott vilket uppvisar en minskning. Det fanns inga tecken på överflyttning av brottsligheten till andra områden (Anderson & Pease 1997; Chenery m.fl. 1997; Farrell & Pease 2006, s. 170f; Sorensen 2003, s. 57ff). I Cambridge inriktades projektet främst på att minska antalet bostadsinbrott, men också på att minska den upprepade utsattheten för bostadsinbrott. De situationella åtgärderna omfattade bland annat utlåning av larm, säkerhetsinventering av bostaden samt, för målsägande med dålig ekonomi, förbättring av skalskyddet. Det ingick också ett antal åtgärder i syfte att öka antalet kapabla väktare, för att tala med rutinaktivitetsteorins termer, genom skapandet av mindre enheter av Grannsamverkan. Resultaten visar inte på någon minskning som kan hänföras till åtgärder som vidtagits inom projektet. En förklaring till detta anses vara de implementeringsproblem som ledde till att alltför få åtgärder vidtogs för alltför få personer (Bennett & Durie 1999; Farrell & Pease 2006, s. 171; Sorensen 2003, s. 61ff). Beenleigh Break and Enter Reduction Project i Australien, inriktades främst mot bostadsinbrott men även annan stöld, som stöld av motorfordon, om det skedde i samband med ett bostadsinbrott. Liksom i Huddersfield omfattade systemet olika nivåer av reaktioner Stopbreak, Hot Dot och Hot Spot varav de två första gällde åtgärder på individnivå och riktades till den utsatta bostaden medan den tredje riktades till särskilt utsatta områden. Stopbreak omfattade bland annat säkerhetsinventering av brottsdrabbades bostad, brottsförebyggande information samt en märkpenna för att märka stöldbegärligt gods med samtidigt som närmaste grannarna uppmuntrades att också förbättra säkerheten i sina hem. Hot Dot-åtgärder vidtogs hos dem som utsatts för upprepade bostadsinbrott inom en tolvmånadersperiod. Dessa åtgärder inkluderade bland annat besök av en brottsförebyggande polis och information om åtgärder för att förhindra ytterligare brott liksom lån av till exempel larm och timer för lampor. Polisen anordnade också extra patrullering i området och information till närmaste grannarna. Hot Spot-åtgärder, slutligen, infördes i områden med särskilt hög nivå av bostadsinbrott där samtliga boende fick hjälp med säkerhetsinventering av bostaden och med stöldmärkning. De boende uppmanades även att starta Grannsamverkan. Resultaten visade en minskning av upprepad utsatthet för bostadsinbrott, däremot minskade inte antalet bostadsinbrott som helhet. Eftersom projektet hade som specifikt syfte att minska andelen upprepade 10
bostadsinbrott anses det ändå vara lyckat. Ingen analys för att upptäcka eventuella överflyttningseffekter genomfördes (Budz m.fl. 2001; Farrell & Pease 2006, s. 172; Henderson 2002). Ett annat australiskt projekt South Australian Residential Break and Enter Pilot Project riktade åtgärder mot inbrottsdrabbade hushåll. Åtgärderna inkluderade bland annat besök av volontärer som genomförde säkerhetsinventering av bostaden, brottsofferstöd samt information om stöldmärkning. Resultaten visade att nivån av upprepad utsatthet förhöll sig stabil i det studerade området samtidigt som den ökade i kontrollområdet. Det totala antalet bostadsinbrott minskade dock inte vilket kan bero på implementeringsproblem (Barchechat 2006, s. 17; Farrell & Pease 2006, s. 172; Henderson 2002; Sorensen 2003, s. 71ff). Det Nya Zeeländska Target Hardening Programme syftade till att studera effekten av i första hand olika åtgärder för att förbättra skalskyddet (så kallade target hardening-åtgärder). När det gäller upprepad utsatthet för bostadsinbrott och inbrottsdrabbades känsla av trygghet. Åtgärderna inkluderade även brottsförebyggande information och inbrottslarm till hushåll med låg socioekonomisk status som utsatts för två eller fler bostadsinbrott inom en ettårsperiod. Resultaten är emellertid inte entydiga när det gäller huruvida projektet ledde till minskad utsatthet för upprepade bostadsinbrott (Barchechat 2006, s. 19; Casey, m.fl. 2004) I en genomgång av flera av de projekt som syftat till att förebygga upprepad utsatthet för bostadsinbrott fann Farrell och Pease (2006) två kategorier av faktorer, effektiva respektive ineffektiva, som påverkar utfallet av det brottsförebyggande arbetet. Till de effektiva hör att åtgärderna ska vara särskilt utvalda för det specifika brottet, att arbetet omfattar multipla åtgärdspaket eftersom det får synergieffekter, att åtgärderna implementeras som tänkt och att fokus är på områden eller brottstyper med höga brottsnivåer. Den åtgärd de anser mest trolig att åstadkomma positiva effekter är att förbättra skalskyddet för att förhindra att inbrottstjuven kan ta sig in på samma sätt som den första gången. Till de ineffektiva faktorerna hör införandet av olämpliga eller svaga brottsförebyggande program, bristande implementering samt försök att replikera brottsförebyggande projekt från andra tider och/eller platser utan hänsyn till kontexten. Även att införa insatser mot upprepade brott i områden eller för brottstyper där nivån av upprepad viktimisering är låg anses ineffektivt, eller till och med olämpligt (Farrell & Pease 2006, s. 170ff; Lab 2007, s. 196). 11
4 Teori 4.1 Social desorganisationsteori Social desorganisationsteori är en socialekologisk teori som bygger på bland annat Chicagoskolan och dess forskning kring storstaden. Teorin uppkom ursprungligen för att förklara den geografiska fördelningen av brottslingars boende, men används även för att förklara brottslighetens geografiska fördelning (Dolmén 2002, s. 1, 6f). Enligt teorin beror skillnader i fördelningen av både brottslingar och brottslighet, liksom utsatthet, på strukturella förhållanden vilka påverkar möjligheterna i området att utöva både informell och formell social kontroll (Estrada & Nilsson 2006, s. 4). En av Chicago-skolans portalfigurer, Robert Park, och dennes kollega Ernest Burgess menade att människors rumsliga fördelning i staden påverkas av förekomsten av konkurrens på samma sätt som konkurrens påverkar naturens utveckling. Det är denna konkurrens som uppstår kring begränsade resurser, som till exempel land, som har lett till att stadens områden delas upp. Med utgångspunkt i hur marken används utvecklade Park och Burgess en modell som delar in staden i fem koncentriska cirklar, eller zoner (Park & Burgess 1925/1967; Dolmén 2002, s. 1; Hopkins Burke 2001, s. 103; Sarnecki 2003, s. 151). Zonerna utgår från den som ligger innerst i cirkeln (Central Business District). I denna finns de affärs- och industridistrikt som ligger i stadens centrum och som har nära till olika transportvägar. Den andra zonen (Transitional Zone) är en övergångszon med såväl bostäder som industrier och handel. Där är bostäderna ofta eftersatta och undermåliga och i området finns också övergivna byggnader. Även andra sociala problem, som till exempel alkoholmissbruk, är vanliga i dessa områden. Denna zon är den minst attraktiva att bo i varför det också är ett område som befolkas av nyanlända invandrare som inte har råd att bosätta sig någon annanstans. Dessa tenderar emellertid att bytas ut vartefter de mer etablerade invandrarna flyttar utåt i cirkeln till bättre områden. Zon 2-områden präglas därmed av stor befolkningsomsättning. Den tredje zonen (Working Class Zone) är ett slags inre förort med bostadsområden. Därefter kommer en yttre förort med bättre bostadsområden med både villor och lägenheter (Residential Zone). Ytterst finner vi stadens förstäder (Commuter Zone). Ju längre bort från den innersta cirkeln man kommer desto mer välbeställda är bostadsområdena och i takt med att staden växer expanderar även de omgivande zonerna (Hopkins Burke 2001, s. 103; Sarnecki 2003, s. 151f). 12
Då forskarna Clifford Shaw och Henry McKay (1942/2006) studerade ungdomsbrottsligheten i Chicago utifrån teorin om stadens koncentriska zoner fann de att brottsligheten var som störst i zon två. De konstaterade också att brottsnivån i zonen var konstant hög, oavsett vilken grupp av invandrare som för tillfället bodde där varför de antog att det finns ett samband mellan brottsligheten och det område i vilken det sker. Orsaken till brottsligheten ligger då inte i människorna utan i det omgivande samhället och den situation de lever i. De sociala mönster som återspeglas i zon två leder till att banden till både familjen och det omgivande samhället försvagas. Den stora befolkningsomsättningen påverkar till exempel människors möjligheter att både skapa och upprätthålla stabila sociala strukturer och nätverk i sitt bostadsområde liksom att utöva en effektiv informell social kontroll. Detta i sin tur resulterar i en social desorganisation där informell social kontroll saknas och där det finns normer och värderingar som stödjer ett brottsligt beteende. Dessa normer och värderingar överförs sedan från en generation unga till en annan (Dolmén 2002, s. 6f; Hopkins Burke 2001, s. 104f; Sarnecki, 2003, s. 152f; Shaw & Mckay 1942/2006). Denna teori har kritiserats för att bland annat vara alltför inriktad mot amerikanska städer och att den därmed har begränsade möjligheter att överföras på städer i andra länder. Forskning visar till exempel att frågan om var de mest brottsutsatta områdena finns beror dels på staden i sig, dels på det land som staden ligger i. Till skillnad från till exempel USA, där de mest utsatta områdena ligger nära stadskärnan, återfinns ofta de mest utsatta områdena i Sverige, liksom i övriga Europa, utanför staden samtidigt som själva stadskärnan är ett välbeställt område (Wikström 1990, s. 16). Teorin har också kritiserats för att den inte går att applicera på all typ av brottslighet utan främst på den som begås av mindre bemedlade unga män i grupp liksom att den inte förklarar den stora andelen unga i utsatta områden som inte begår brott (Hopkins Burke 2001, s. 105; Sarnecki 2003, s. 153). 4.2 Environmental Criminology och Crime Pattern Theory Environmental criminology kallas även den situationella ansatsens kriminologi och handlar bland annat om de situationsbaserade orsakerna till brott liksom om hur brottsoffer och objekt kan skyddas mot brott (Clarke & Eck 2006, s. 30). Den situationella ansatsens kriminologi bygger på flera olika teorier, bland annat social desorganisationsteorin och Rational Choice- 13
teorin, men kanske främst på rutinaktivitetsteorin 12 (Cohen & Felson 1979; Clarke & Eck 2006, s. 30; Hopkins Burke 2001, s. 192ff; Lilly m.fl. 2002, s. 234ff). En central del i den situationella ansatsens kriminologi är brottsmönsterteorin (Crime Pattern Theory) som utvecklades av forskarna Paul och Patricia Brantingham för att förstå människors relation till den omgivande fysiska miljön och hur denna relation kan skapa fler eller färre brottstillfällen. Brottsmönsterteorin förenar till exempel rutinaktivitetsteorin och Rational Choice-teorin för att förklara hur gärningsmannen förflyttar sig för att hitta ett lämpligt offer eller objekt och en lämplig plats att begå brott. Inom brottsmönsterteorin ligger fokus på den roll som själva platsen spelar vid brottstillfället snarare än varför människor begår brott; teorin förutsätter helt enkelt att det finns rationella personer som är motiverade att begå brottsliga handlingar. Teorin vill istället finna mönster när det gäller när, var och hur brott begås och ser bland annat till hur mark används, olika trafikmönster samt till såväl gärningsmäns som brottsoffers rutinaktiviteter. Förespråkare för teorin menar att det sätt på vilket en gärningsman hittar ett brottsoffer eller objekt påverkar fördelningen av brott över såväl och rum som bland offer. För att brott ska ske krävs att fyra olika komponenter sammanstrålar i tid och rum: en lag, en gärningsman, ett offer eller objekt samt en plats (Brantingham & Brantingham 1995; Cohen & Felson 1979; Eck & Weisburd 1995, s. 6; Felson 2006, s. 250; Hopkins Burke 2001, s. 192ff). Liksom alla människor har även gärningsmän vardagliga rutinaktiviteter som för dem mellan olika platser. De platser som människor ofta går till kallas noder (personal nodes) och de vägar de använder för att ta sig mellan dessa platser kallas resvägar (personal paths). Teorin visar hur människor rör sig i en triangel mellan till exempel bostad, arbete eller skola och fritidsmiljöer som tillsammans utgör en persons medvetandeområde (awareness space). Det är omkring dessa platser och utmed dessa resvägar som gärningsmän söker efter lämpliga offer eller objekt. Gärningsmän undviker gärna att ta sig för långt utanför dessa vägar utan begår gärna brott inom eller i närheten av detta område. De brukar dock undvika det allra närmaste området där de riskerar att bli igenkända; det området tjänar då som en buffertzon. Ett viktigt begrepp inom teorin är utkanter (edges) vilket avser de gränser som finns mellan olika områden. Dessa utkanter är ofta mycket brottsdrabbade eftersom de är områden som många människor passerar och där många människor möts, särskilt om utkanten ligger längs med en väg, och det är lättare för utomstående att smälta in. När det gäller bostadsinbrott begår ofta 12 För närmare information om de två sistnämnda teorierna, se till exempel Sarnecki 2003, Hopkins Burke 2001 eller Lilly m.fl. 2002. 14
gärningsmän dessa i ett område de känner till väl, och kanske till och med bor i, trots att det skulle kunna vara mer givande att begå brott i mer välbeställda områden. Detta för att de där löper större risk att upptäckas då de inte passar in. Detta gör att en stor del av den lokala brottsligheten kan hänföras till lokala brottslingar (Brantingham & Brantingham 1995; Brantingham & Brantingham 2003, s. 131ff; Clarke & Eck 2006, s. 48; Clarke & Felson 1998, s. 6; Dolmén 2002, s. 40 f; Felson 2006, s. 250). Områden kan antingen vara brottsskapande, brottsattraherande, brottsneutrala eller framkalla rädsla. 13 En brottsskapande plats är en dit många människor lockas av orsaker som inte har med någon brottslig motivation att göra, som till exempel affärscentra och sporthallar. En sådan plats kan sägas generera brott på så sätt att den, genom att samla ett stort antal människor och andra objekt, skapar både spatiala och temporala tillfällen till brott som är svåra att motstå för potentiella gärningsmän. Gärningsmännen kanske inte kom till platsen i syfte att begå brott men tar tillfället i akt när det ges. Brottsattraherande platser är platser som är kända för att skapa brottstillfällen, som till exempel områden där det förekommer prostitution eller droghandel liksom stora parkeringsplatser i affärsdistrikt. De brottsneutrala platserna varken attraherar motiverade gärningsmän eller uppmuntrar till brott utan drabbas av enstaka brott av brottslingar som bor i området. Platser som framkallar rädsla, slutligen, är sådana platser där människor kan uppleva att de inte känner andra människor och att det finns en risk att möta potentiella brottslingar liksom områden där det finns tecken på att det kan finnas problem (Brantingham & Brantingham 1995, s. 7ff; Clarke & Eck 2006, s. 50). Till skillnad från till exempel Chicago-skolan som tittar på områdens brottsnivåer på makronivå, fokuserar brottsmönsterteorin på själva den brottsliga händelsen och relationen mellan brott och plats på mikronivå. En plats på mikronivå kan vara så liten som området precis runt en uttagsmaskin eller så stor som ett helt kvarter; det är emellertid vanligt att tänka på en plats i termer av gatuadress eller byggnad, som till exempel ett flerbostadshus när det gäller bostadsinbrott (Eck & Weisburd 1995, s. 2ff). För att kunna få en bild av brottens geografiska fördelning och för att kunna hitta mönster i dessa rutinaktiviteter skapar brottsmönsterforskare olika brottskartor (Clarke & Eck 2006, s. 48). I Sverige har polisen till exempel bland annat dataprogrammet HOBIT för att placera brott på karta. Sådana dataprogram visar på vilka platser brott begås utifrån gatuadress men de kan inte särskilja mellan olika målsägande vid 13 På engelska kallas dessa för crime generators, crime attractors, crime-neutral sites respektive fear generators, se till exempel Brantingham & Brantingham 1995. 15
till exempel upprepad utsatthet för brott, särskilt inte där definitionen för upprepad viktimisering utgår från målsäganden. 4.3 Situationell brottsprevention Situationell brottsprevention definieras som åtgärder som minskar antalet möjliga tillfällen att begå brott genom att de 1. riktas mot specifika brott, 2. innebär att den fysiska miljön och dess design systematiskt manipuleras och förändras liksom att denna förändring är bestående samt 3. försvårar för potentiella gärningsmän att begå brott, dels genom att öka risken för upptäckt, dels genom att minska den upplevda belöningen av brottet. Nyckelord här är tillfälle och fysisk miljö eftersom situationell brottsprevention främst vill förändra den tillfällesstruktur som finns i den fysiska miljön till skillnad från social brottsprevention som är inriktad på att påverka motivationen hos potentiella gärningsmän (Clarke 1997, s. 4; Gilling 1997, s. 5; Lab 2007, s. 200). De situationella teknikerna har sedermera utvecklats och kan nu delas in i fem kategorier som i sin tur också innehåller fem kategorier. De åtgärder som ingår där omfattar, utöver de som nämnts ovan, även åtgärder som syftar till att minska tillfällen då provokationer kan uppstå samt att ta bort ursäkterna för att begå brott (Cornish & Clarke 2003). De tre förstnämnda typerna av åtgärderna är ofta tekniska till sin natur, men även bevakningsinsatser av olika slag ingår. När det handlar om öka ansträngningen innebär det för till exempel bostadsinbrott att helt enkelt göra det svårare för potentiella inbrottstjuvar att komma in. Är det svårt att ta sig in tar det längre tid vilket leder till ökad risk för upptäckt. Rent praktiskt kan det handla om att förstärka dörrar eller sätta in säkerhetsdörr, ha ordentliga lås, sätta in fönsterlås samt att se till att ha en altan- eller balkongdörr som går att låsa (och att faktiskt låsa den!). Risken för upptäckt kan också höjas genom att se till att ha belysning på även då ingen är hemma eller att ha belysning utomhus med rörelsedetektorer, ha larm eller annan form av övervakningssystem. De två sistnämnda däremot omfattar åtgärder inriktade på att minska den sociala friktionen, det vill säga på sådana situationer i vilka provokationer kan uppstå och leda till brott, liksom åtgärder riktade direkt mot gärningsmannen och dennes uppfattning om vad som är moraliskt försvarbart vid vissa brottstyper (Clarke 1997, sid. 4f ; Lab 2007, s. 207; Mawby 2001, s. 88ff). Sitt teoretiska ursprung har situationell brottsprevention i flera teoretiska ansatser: den situationella ansatsens kriminologi (Environmental Criminology), Rational Choice-teorin samt rutinaktivitetsteorin. Liksom den situationella ansatsens kriminologi förutsätter 16
situationell brottsprevention att det finns personer som är motiverade att begå brott. Det förutsätts också att motiverade gärningsmän är rationella såtillvida att de baserar sina beslut att begå brott på bland annat uppfattningen om hur svårt brottet är att genomföra, vad de kan tänkas uppnå genom brottet samt hur stor risken är att för att bli upptäckt och gripen. En förutsättning för att de ska påverkas av förändringar i brottsmiljön är att gärningsmännen är rationella. Situationell brottsprevention är inte intresserad av att förklara brottens uppkomst utan menar att det, med rutinaktivitetsteorins termer, krävs en kombination av en motiverad gärningsman, ett lämpligt offer/objekt samt en frånvaro av kapabla väktare för att ett brott ska begås (Clarke 1997, s. 4, 9ff; Lab 2007, s. 200ff). Situationell brottsprevention identifierar först problem på mikronivå för att därefter föreslå åtgärder för just detta specifika problem (Lab 2007, s. 27). Genom att fokusera på åtgärder som riktas mot specifika brott skiljer sig situationell brottsprevention från till exempel det problemorienterade polisarbetet, som utgår från oroshärdar och som syftar till att förebygga en mängd olika brott (Farrell & Sousa 2001, s. 224). Situationell brottsprevention har kritiserats för flera saker, bland annat är att vara för enkel och inte tilläckligt teoretisk, för att inte minska brottsligheten utan endast flytta denna från ett område till ett annat, för att ta bort fokus från orsaken till brottsligheten och vara konservativ samt förespråka ett själviskt samhälle som utestänger vissa. Den har även kritiserats för att vilja införa åtgärder som för tankarna till Orwells storebrorssamhälle i 1984 och därmed begränsa den personliga friheten. Slutligen har den kritiserats för att skuldbelägga brottsoffer (Lab 2007, s. 209). 17
5 Metod och material 5.1 Urval och bortfall Denna studie är en kvantitativ registerstudie baserad på samtliga anmälningar om bostadsinbrott som inkommit till Polismyndigheten i Stockholms län mellan den 1 januari och den 31 december 2007 för tre närpolisområden: Solna, Bromma och Södra Järva. Uttaget gäller de fyra brottskoder som används för att registrera bostadsinbrott i RAR 14 : 0857 Försök till inbrott i villa/radhus, 9801 Fullbordat inbrott i villa/radhus, 0874 Försök till inbrott i lägenhet samt 9802 Fullbordat inbrott i lägenhet. För att kunna kontrollera samtliga anmälningar tolv månader bakåt i tiden gäller uttaget även samtliga anmälningar från kalenderåret 2006, vilket utgör kontrollår. För att försäkra mig om att endast anmälningar gällande ett i undersökningen aktuellt brott ingår i undersökningsmaterialet har samtliga anmälningar i ursprungsmaterialet granskats. I samband med detta har ett antal anmälningar som inte ska ingå rensats bort. Då det var klart återstod 521 av de totalt 542 anmälningar som inkom under år 2007. I två fall gällde anmälan fler än en händelse. Den första anmälan avsåg två händelser som här har kodats in som två anmälningar och således erhållit två löpnummer. Det andra avsåg fyra händelser som på motsvarande sätt kodats in och erhållit fyra löpnummer. Det slutgiltiga antalet anmälningar som kom att ingå i undersökningsmaterialet är således 525 stycken (se tabell 1 i Bilaga 3). Av de 525 anmälningar som kom att ingå i undersökningsmaterialet gällde 24 försök till inbrott i villa/radhus, 97 fullbordade inbrott i villa/radhus, 64 försök till inbrott i lägenhet och 340 fullbordade inbrott i lägenhet (se tabell 2 nedan). 14 Rationell Anmälansrutin, RAR, är ett centralt förvaltningssystem för brott som anmälts eller på annat sätt kommit till polisens kännedom. 18
Tabell 2. Antal polisanmälningar i Västerort under år 2007 som ingår i undersökningen ( =525). (Procent). 15 Brottskategori Bromma Solna Södra Järva Totalt N % N % N % N % Försök villa/radhus 14 11 1 <1 9 3 24 5 Fullbordat villa/radhus 46 37 5 5 46 16 97 18 Försök lägenhet 13 10 17 16 34 11 64 12 Fullbordat lägenhet 52 42 81 78 207 70 340 65 Totalt 125 100 104 99 296 100 525 100 En närmare granskning av tabellen ovan visar att betydligt fler anmälningar om fullbordade inbrott i lägenhet inkommit i Solna och Södra Järva jämfört med Bromma. Däremot är fördelningen mellan fullbordade inbrott respektive försöksbrotten relativt lika i Bromma och Södra Järva. I samtliga fall är dock antalet anmälningar avseende fullbordade inbrott fler än antalet försöksbrott. Solna är det enda område där andelen försök till inbrott i lägenhet är högre än andelen fullbordade inbrott i villa, men det finns också förhållandevis få villor och radhus i området. Fördelningen av anmälningarna mellan de olika närpolisområdena förändras dock inte som en följd av att vissa anmälningar uteslöts respektive tillkom (se tabell 1 i Bilaga 3). Som nämnts ovan upptäcktes ett antal anmälningar som av olika skäl inte ska ingå i studien i samband med granskningen av de inkomna anmälningarna varefter de uteslöts (se tabell 2 i Bilaga 3). Sammanlagt uteslöts två anmälningar som gällde bostadsinbrott som skett utanför de i undersökningen aktuella närpolisområdena. Tre felkodade anmälningar, fem dubbletter liksom fyra anmälningar som saknades uppgift om såväl målsägande som adress har också uteslutits. Ytterligare fyra anmälningar avseende flerbostadshus uteslöts då de gällde flerbostadshus men inte någon enskild lägenhet. När det gäller beräkningarna av upprepade anmälningar för brottsplats och för gator ingår sex anmälningar där en juridisk person står som målsägande. Dessa har dock, i likhet med min tidigare studie (Axbom 2008), exkluderats vid beräkningarna avseende målsägande. 5.2 Tillvägagångssätt/bearbetning av material Då de anmälningar i ursprungsmaterialet som inte ska ingå i undersökningsmaterialet rensats ut kodades samtliga resterande anmälningar in med hjälp av statistikprogrammet SPSS. 16 För att upptäcka eventuella upprepade anmälningar kontrollerades de inkodade anmälningarna 15 Summan understiger 100 procent på grund av avrundningar. 16 Se Bilaga 2 för kodningsschema. 19
först med hjälp av sorteringsfunktionen i SPSS varefter de jämfördes mot anmälningarna från år 2006, dock begränsat till en tidsperiod om 12 månader från anmälningsdatumet 17. I de fall mer än tolv månader hade förflutit mellan två anmälningar räknades inte den senaste anmälan som upprepad utan som en enstaka anmälan. I förekommande fall kodades anmälningarna från 2006 in med nya variabler (se Bilaga 2). Dessutom sammanställde jag de aktuella inbrottsdrabbade gatorna efter antal anmälningar avseende bostadsinbrott som inkommit under kalenderåret 2007 för att ta reda på om det fanns några särskilt brottsutsatta gator i de olika närpolisområdena. Dessa följdes dock inte tolv månader tillbaka i tiden utan kontrollerades endast för kalenderåret 2007. Tre anmälningar som ursprungligen registrerats i RAR med en brottskod avsedd för villa/radhus (0857 eller 9801) fastän det i fritexten tydligt framkom att de gällde lägenhet har här kodats in i SPSS som just lägenhet för att tillförsäkra att de beräkningar som görs baserade på bostadstyp blir korrekta. 5.3 Reliabilitet och validitet För att anses tillförlitlig måste en uppsats uppfylla vissa krav på validitet och reliabilitet. Med validitet menas att studien ska mäta det den har för avsikt att mäta och med reliabilitet menas att resultaten ska bli desamma då mätningarna upprepas. God reliabilitet förutsätter också att de beräkningar som gjorts är noggrant utförda (Bergström & Boréus 2005, sid. 34ff). Tillförlitligheten är direkt kopplad till det material som den grundar sig på liksom materialets eventuella brister och begränsningar. När det gäller selektionsprocessen angående vilka anmälningar som ska inkluderas respektive exkluderas liksom själva inkodningen i SPSS är det endast jag som har fattat olika beslutat och kontrollerat anmälningar och inkodningen. Det finns således en risk att fel kan ha uppstått som jag inte har upptäckt och åtgärdat. När det gäller eventuella felkällor i anmälningarna från RAR så gäller resultaten från denna studie endast de bostadsinbrott som har kommit till polisens kännedom och som har registrerats som sådana i RAR. I och med att det kan vara svårt att skilja på försök till inbrott och skadegörelse finns det naturligtvis en risk att det finns anmälningar har inkluderats som gäller försök till inbrott fastän de egentligen gäller skadegörelse och vice versa. Det är heller inte alltid som det framgår vilket våningsplan en 17 Analyserna i denna undersökning baseras således på anmälningsdatum, alltså inte alltid det datum då brottet skedde. 20