Halländsk rösekuliss med stenbåt och bålplats

UV VÄST RAPPORT 2004:23 ARKEOLOGISK UNDERSÖKNING Halländsk rösekuliss med stenbåt och bålplats Halland, Stråvalla socken, fastighet 2:29, RAÄ 23 Tore Artelius

UV VÄST RAPPORT 2004:23 ARKEOLOGISK UNDERSÖKNING Halländsk rösekuliss med stenbåt och bålplats Halland, Stråvalla socken, Stråvalla-strand 2:29, RAÄ 23 Tore Artelius Halländsk rösekuliss med stenbåt och bålplats 3

Riksantikvarieämbetet Avdelningen för arkeologiska undersökningar UV Väst Kvarnbygatan 12 431 34 Mölndal Växel: 031-33 42 900 Fax: 031-33 42 901 e-post: uvvast@raa.se e-post: fornamn.efternamn@raa.se www.raa.se/uv Bildredigering Lena Troedson Layout Lena Troedson Omslagsbild Översikt över monumentet. Foto: H. Oreheim. Tryck/Utskrift Elanders Infologistics Väst AB, Göteborg, 2004 Kartor ur allmänt kartmaterial, Lantmäteriverket, 801 82 Gävle. Dnr L1999/3. 2004 Riksantikvarieämbetet UV Väst Rapport 2004:23 ISSN 1404-2029 4 UV Väst Rapport 2004:23. Arkeologisk undersökning

Innehåll Inledning 7 En oregelbunden stensättning och dess miljö 10 Undersökningen, monumentet och gravarna 12 Gravarna utformning, fynd och ålder 13 En vikingatida datering 17 Konklusion 19 Referenser 20 Administrativa uppgifter 21 Bilagor 22 Bilaga 1. Anläggningsbeskrivning 22 Bilaga 2. 14C-dateringar, Ångströmlaboratoriet Uppsala universitet 23 Bilaga 3. Osteologisk bestämning Stråvalla socken, RAÄ 23, Halland 24 Bilaga 4. Fyndtabell 25 Figurförteckning 26 Halländsk rösekuliss med stenbåt och bålplats 5

NORGE VÄRMLAND DALSLAND Vänern BOHUSLÄN VÄSTER- GÖTLAND Vättern Göte Stråvalla strand HALLAND Fig. 1. Utsnitt ur GSD-Sverigekartan med platsen för undersökningen markerad. 6 UV Väst Rapport 2004:23. Arkeologisk undersökning

Nuförtiden är havsbadet vid Stråvalla Strand säkert norra Hallands mest besökta. Benvita semesterfirare från hela Norden tumlar omkring i det salta vattnet. Men för länge sedan, under bronsåldern, var detta en helig plats, men då för helt andra soldyrkare. Gravmonumenten som ligger här syntes då vida omkring i det öppna havslandskapet. För över tre tusen år sedan flammade ett av gravbålen på en bergsknalle alldeles invid badet. Vid ett tillfälle lät bronsåldersmänniskorna som levde här uppföra ett stort monument över en av sina kära. I botten byggdes en båt av sten för den döde att färdas i. I denna blåsiga och saltsmakande miljö tedde sig föreställningen om att färden genom döden skulle företas i en båt givetvis alldeles självklar. Båtens för pekade naturligtvis rakt ut mot den nedgående solen och det då ändlösa havets horisont. Inledning Fornlämning RAÄ 23 i Stråvalla socken i norra Halland var en stor och i plan till formen oregelbunden stensättning som anlagts under period II III i bronsåldern. Monumentet bredde ut sig över ett bergskrön och i de omgivande sluttningarnas sprickbildningar. Byggnadsverket hade medvetet konstruerats för att framkalla känslan av att höjden var avsevärt mer omfattande än vad som egentligen var fallet. När stensättningen iakttogs från sidan tedde den sig än idag i framrensat skick som ett monumentalt röse. I själva verket hade bergets naturligt välvda krön klätts med en tunn packning av sten och monumentet var som konstruktion endast några decimeter högt. Bygget kan liknas vid framställningen av en kuliss som givit åskådare ett monumentalt intryck. Genom att bergets sprickor fyllts med stenpackning tedde sig stensättningens yta också alldeles jämn. I monumentet fanns två gravar. Den äldsta påträffades centralt. Över en naturlig spricka i berget hade en skeppsformig konstruktion av hällar lagts ut. I skeppskonstruktionens för återfanns brända ben; Ben som ursprungligen deponerats i en behållare av sannolikt trä eller näver som satts ned i båten. Detta exempel på skeppssymboler som sedan överhöljts med massor av sten eller jord torde vara det äldsta kända i Halland från bronsåldern. I kanten av monumentet fanns en sekundär grav från yngre bronsåldern. Under slutet av förhistorien har man grävt i monumentet, eldat och troligen tillagat mat, allt i ett för landskapets del traditionellt vikingatida återbruk av redan då uråldriga monument. Oregelbundna stensättningar är en i plan asymmetrisk kategori fornlämningar som genom sin form är svår att inkorporera i det arkeologiska klassifikationssystemets strikta krav på regelbundenhet. Även om gravtypen varit känd i 100 år är den ändå en förhållandevis ringa analyserad samling monument. Forskningshistorien visar att det enda som egentligen definierar fornlämningsgruppen är just asymmetrin i framställningen. I denna rapport beskrivs undersökningsresultaten. En vidare diskussion kring oregelbundna stensättningar kring utformningen och monumenten som arkeologisk kategori samt kring gravskick och meningssymbolik kommer i en volym av skriftserien Riksantikvarieämbetet Arkeologiska undersökningar Skrifter med titeln Ovanliga gravar och vanliga människor. Inledningsvis skall också tilläggas att utgrävningen genomfördes under några veckor i juni månad 1995 inför ombyggnaden av järnvägen i norra Halländsk rösekuliss med stenbåt och bålplats 7

RAÄ 23 Fig. 2. Utsnitt ur Blå kartan, blad 91 Göteborg, med platsen för undersökningen markerad. Skala 1:100 000. Godkänd från sekretessynpunkt för spridning. Lantmäteriverket 2004-08-02. Dnr 601-2004/1509. 8 UV Väst Rapport 2004:23. Arkeologisk undersökning

RAÄ 23 Fig. 3. Utsnitt ur Ekonomiska kartan, blad 6B 1g, med undersökningsområdet markerat. Skala 1:10 000. Godkänd från sekretessynpunkt för spridning. Lantmäteriverket 2004-08-02. Dnr 601-2004/1509. Halländsk rösekuliss med stenbåt och bålplats 9

Halland. Anledningen till att rapporten dröjt är att författaren var tjänstledig under åren 1996 2003. Fynden i flinta har översiktligt analyserats av Glenn Johansson vid RAÄ UV Väst. Caroline Arcini vid RAÄ UV Syd och Leif Jonsson vid Göteborgs universitet har gjort den osteologiska bearbetningen. En oregelbunden stensättning och dess miljö Stensättningen låg i det västsluttande bergslandskapet ca 140 meter öster om den nuvarande havsstranden vid Stråvalla Strand strax söder om samhället Åsa i norra Halland. Miljön präglas helt av havet. Det vatten- och vindbrusande nordhalländska strandlandskapet är ljung- och enbevuxna berg och små raviner med vridna aspar och björkar. De rösen och stensättningar som finns på krönen och avsatserna ned mot havet är så förknippade med dessa miljöer att de av de flesta betraktas som delar i den speciella naturen. Anläggningen registrerades redan vid Göteborgsinventeringen 1919. I RAÄ:s revideringsinventering blev monumentet 1988 beskrivet som nio meter stort i diameter och halvmetern högt. Uppgifterna visar tydligt hur svårt det är att bestämma dessa gravmonuments utsträckning. I själva verket var monumentet hela 18 meter i diameter, alltså dubbelt så stort än vad som angivits i registret. Höjden kunde också beskrivas på mycket olikartat vis. För en förbipasserande iakttagare tornade stensättningen sedd från havssidan upp sig bortåt två meter över marken. Stod man däremot invid monumentet, Fig. 4. Del av stensättningen vid Stråvalla Strand innan gräs och ljung avlägsnats. Foto: H. Oreheim. 10 UV Väst Rapport 2004:23. Arkeologisk undersökning

Fig. 5. (a och b) Stensättningen från olika håll efter att rensningsarbetet avslutats. Foto: T. Artelius. Halländsk rösekuliss med stenbåt och bålplats 11

på östra sidan, var det lätt att inse att själva konstruktionen endast var några decimeter hög och bestod av bara ett till två skikt sten. I närområdet finns flera gravmonument. Dessa är rösen och stensättningar som ligger lite längre upp från havet i det bergiga landskapet (RAÄ 14 15,17 22, Stråvalla socken). Bara ett av monumenten i närområdet har varit föremål för en mindre undersökning. Efter att några pojkar för 44 år sedan kastat undan stenar och undersökt den centralt belägna stenkistan i det stora Åskärrsröset (RAÄ 20) gjorde Lennart Lundborg och Arne Modèn en efterundersökning. Denna resulterade i att 175 gram brända ben påträffades i kistan. Graven daterades utifrån gravskicket till andra hälften av bronsåldern och röset restaurerades i samband med undersökningen (Lundborg 1962, s. 123). Åskärrsröset är beskrivet redan av Jacob Richardson i Hallandia Antiqua et Hodierna vid mitten av 1700-talet (1987, s. 43 [1752]). Kring röset florerar flera folkliga historier, bl.a. lär en man ha förvandlats till ett svin invid röset för länge sedan. Enligt traditionen skall det också finnas offerfynd i själva Åskärret. Flera sådana fyndplatser finns i den kustnära regionen. Mest kända är kanske de tre grepptungesvärd från period IV som påträffades i Bacchus Kärr i Nordvära strax söder om Stråvalla för snart 150 år sedan (Montelius 1917, pl. 1212, Artelius 1999, s. 38). Sommaren 1978 undersökte Mats Jonsäter ett röse i Stråvalla socken som uppförts i period V (Jonsäter 1982, s. 111). Monumentet hade i sitt inre ett en meter högt kallmurat kärnröse och vällagda yttre kantkedjor av större sten. Av profilen framgår att den naturligt uppstickande bergsklack som monumentet placerats på kommit att ytterligare accentuera den starkt välvda formen (Jonsäter 1982, s. 118). Vid Källstorp i närbelägna Värö undersökte Leif Jonsson 1979 en oregelbunden stensättning på ett bergskrön vars sprickor fyllts ut med jord och sten. Monumentet är mindre än RAÄ 23 i Stråvalla men annars mycket likartat. I profil framstår konstruktionen som välvd, detta även om den enskiktade stenpackningen var endast 0,05 0,25 meter tjock. Fynd visar att den brukats under äldre järnålder (Jonsson 1982, s. 123). Ett annat exempel är en röserest i Sunvära i Värö som även den undersöktes 1979 (Jonsson 1982, s. 125). Undersökningen, monumentet och gravarna Redan i samband med grovrensning av gravplatsen, då enbuskage, enstaka träd samt en täckande matta av ljung avlägsnades för hand, stod klart att monumentet hade en betydligt större utsträckning än den som angivits i fornminnesregistret. All rensning företogs för hand, och det fyndmaterial som är så vanligt förekommande i dessa miljöer, d.v.s. flintavslag, påträffades direkt i grästorvor och ljung. Efter avtorvning framträdde ett 17,8 11,2 meter stort, flackt och jordfyllt monument med utbredning över bergskrönet och de sprickbildningar som omgav detsamma. Monumentet bestod växelvis av ett till två skikt sten av varierande storlek. Några skador noterades. Bl.a. hade sten avlägsnats från den sydligaste delen av stensättningen; Detta för att på 1960-talet bygga en terrass vid ett sommarhus som låg 15 meter SSV om RAÄ 23. Från monumentets norra del löpte en sträng av stenar, denna återfanns också uppe på stenpackningen i monumentets östra del. Sannolikt var strängarna sentida riktmärken för ägogränser. 12 UV Väst Rapport 2004:23. Arkeologisk undersökning

Stenmaterialet avlägsnades skiktvis. Även i stenpackningen fanns rikligt med flinta. I den östra och södra delen fanns rester av en inre kantkedja som avgränsade monumentets runda, ca 4 meter i diameter stora och litet upphöjda mittparti. På flera ställen gick det naturliga berget i dagen, något som understryker hur medvetet monumentet konstruerats för att få en välvd form. I norra och södra delen fanns rester av en yttre kantkedja bevarad. Gravarna utformning, fynd och ålder I stensättningen fanns två gravar, där den centrala är den äldsta och anledning till uppförandet av monumentet. Som nämnts fanns det i centrum av monumentet ett svagt förhöjt mittparti. Det förhöjda mittpartiet var ovalt i formen, ca 4 meter stort i diameter, och endast 1 dm högre än den omgivande stenpackningen. En koncentration av större, ca 0,5 meter i diameter stora, flata och liggande hällar fanns i förhöjningen. Några hällar hade spruckit sönder. Hällarna bildade en till det yttre skeppsformig konstruktion som var knappt 3 meter lång och ca 1,2 meter bred. I anslutning till hällarna fanns spridda kolstycken och en stor mängd flintavslag. I konstruktionens centrum fanns ett från större sten helt fritt område. Konstruktionen hade en tydligt avlång form, där det stenfria området som var fyllt med hårt packat grus och sand, beskrev en tydligt rektangulär, ca 1,6 meter lång och knappt halvmetern bred kistform. I fyllningen påträffades enstaka spridda brända ben. Även om Fig. 6. Översikt över monumentet. Foto: H. Oreheim Halländsk rösekuliss med stenbåt och bålplats 13

Skreva 14 UV Väst Rapport 2004:23. Arkeologisk undersökning F6 F5 11,16 11,62 F3 Grav 1 F1 2 10,75 11,71 x53588 y16362,4 Grav 2 11,05 F4 x53588 y16356,4 10,96 x53585 y16356,4 x53585 y16362,4 Fig. 7. Plan över RAÄ 23 i Stråvalla. Skala 1:80.

x53585 y16361,4 11,85 B B 0 5 10 12 m Fig. 8. Profil genom monumentet. Den starkt välvda berggrunden har bara klätts med sten och jord. Skala 1:80. 11,33 11,31 Fig. 9. Plan över den centralt belägna och skeppsformiga stenkistan. De brända benens utbredning är markerad. Skala 1:40. 11,22 F13 F3 F12 11,30 Jord B Jord x53589 y16361,4 B 11,28 F69 B B B B B F14 F2 F1 11,39 brända ben återfanns inom hela den skeppsformiga konstruktionen var de mest koncentrerade till kistans sydvästra ände, där de återfanns på en flat häll (F1). En osteologisk bestämning visar att det var en vuxen/äldre individ som gravlagts i kistan. Ingen könsbestämning var möjlig. I den sydvästra delen av kistan fanns även rester av en hartstätningsring (F2), något som antyder att de brända benen ursprungligen deponerats i en urna inför gravläggningen. I övrigt gjordes förutom några flintavslag inga fynd i kistan. Kistan hade konstruerats över ett naturligt hålrum i berget. Skrevan var triangulär till formen, ca 3 meter lång och knappa metern bred samt bortåt halvmetern som djupast, och brända ben påträffades även ställvis väl spridda i hålrummet (F3). Den äldsta gravläggningen i monumentet har utgjorts av en brandgrav. Detta trots den inre kistliknande konstruktionen. Halländsk rösekuliss med stenbåt och bålplats 15

Fig. 10. Foto över monumentets profil. Foto: H. Oreheim. Fig. 11. Den naturliga skrevan i berget under stenkistan. Foto: H. Oreheim 16 UV Väst Rapport 2004:23. Arkeologisk undersökning

Kring den skeppsformiga kistan och under större delen av monumentet fanns ett tunt sotlager, ställvis bara några millimeter tjockt. Lagret var tjockast, ca 0,5 cm, i direkt anslutning till den centrala stenkistan. I lagret fanns enstaka mycket små fragment av bränt ben, så små att de inte kunde tillvaratas. I anslutning till kistan togs ett 14 C-prov ur sotlagret. Kistan kan inte vara äldre än sotlagret. Provet (Ua-7729) gav en datering till perioden 1380 1020 BC (2 sigma), vilket ger en datering av lagret till period II III. Sotlagret med de mikroskopiska brända benen bör vara resterna av ett kremationsbål, och innebörden är att de brända benen i stenkistan rimligen härrör från detta gravbål. Regionalt sett betyder det att graven i stenkistan är att betrakta som en mycket åldrig brandgrav. Ett andra 14 C-prov härrör från en mindre koncentration av brända ben (F4) som påträffades invid yttre kantkedjan i den östra delen av monumentet. Ingen stenkonstruktion fanns kring benkoncentrationen och inga andra fynd gjordes. Provet (Ua-7228) visar att det gjorts en sekundär begravning i monumentet någon gång under perioden 770 390 BC (2 sigma), under period V eller VI. En osteologisk bestämning är gjord där det konstaterats att det rör sig om mänskliga kvarlevor (Leif Jonsson, muntlig uppgift). Inga daterande artefakter i metall påträffades i monumentet. Spritt på och i stenpackningen fanns en mängd flintavslag, och även avslag i kvarts förekom. Från stensättningen tillvaratogs och registrerades ca 1 380 flintor. Med mycket få undantag består dessa av avslag, övrig slagen flinta samt splitter. Det spridda flintmaterialet har hopats under ett fyndnummer (F17) Vid sidan av avslagsmaterialet har endast ett tiotal föremål identifierats vid registreringen. Dessa är enstaka kärnor, spånfragment och retuscherade avslag (F7 16). Att datera flintmaterialet är osäkert då detta säkerligen är kronologiskt blandat. Men utifrån de spån och kärnor som fanns företrädda kan påstås att delar av materialet är mesolitiskt. Alldeles tydligt har den redan under stenåldern bearbetade flintan samlats in för bronsåldersbegravningen och då strötts ut i och över monumentet på mycket medvetet vis. De enda övriga föremålsfynden var en del av en malsten (F5) och en brynsten (F6) som återfanns i stenpackningen utan någon närmare relation till någon av de två gravarna. En vikingatida datering I den södra delen av monumentet vidtog det sotlager som återfanns under anläggningen tydligt i mäktighet. Stenpackningen var i detta område också omrörd i ytan och sedan återlagd. En tredje 14 C-analys genomfördes på träkol från denna del av sotlagret, och resultatet visar att detta lager och denna omplockning av monumentet inte skall sammanblandas med det ursprungliga kremationslagret från äldre bronsålder. Istället gav provet (Ua 7230) ett resultat som motsvarar tidsperioden 690 1000 AD (2 sigma). I anslutning till lagret fanns också enstaka brända ben. Utan att närmare kunna artbestämmas kunde klargöras att de ej härrör från människa (Leif Jonsson, muntlig uppgift). Den vikingatida dateringen i det avsevärt äldre monumentet är för Hallands del inte någon ovanlighet. Istället visar dateringen på ett rituellt mönster i Hallands vikingatid det omfattande återbruket av äldre tiders monument. Halländsk rösekuliss med stenbåt och bålplats 17

Fig. 12. Stenkistan vid undersökning. Foto: H. Oreheim. 18 UV Väst Rapport 2004:23. Arkeologisk undersökning

Konklusion Fornlämning 23 i Stråvalla socken var på många vis typisk för de så kallade oregelbundna stensättningar som återfinns i den halländska och västsvenska kustmiljön under bronsåldern. Monumentet har konstruerats över en naturlig sprickbildning i berget där den primära gravläggningen också återfanns. Monumentet är stort till ytan och i plan tenderar det att verka oformligt och oregelbundet. I profil har monumentet dock framstått som ett högt och mycket väl konstruerat röse. Fornlämning 23 kan liknas vid en kuliss i den mening att naturlandskapets specifika utformning använts för att framkalla bilden av ett röse. Oregelbundna stensättningar är en chimär, skapad utifrån det arkeologiska klassifikationssystemets krav på att allt under solen skall definieras i plan. I själva verket har den högst medvetna framställningen av ett monument, som naturligtvis skulle betraktas i sidoperspektiv, p.g.a. naturlandskapets specifika beskaffenhet, också krävt ett specifikt konstruktionsförfarande. Det har allstå funnits en mycket medveten strävan att framställa en regelbundenhet, ett röse, och paradoxalt nog kräver denna strävan ett helt oregelbundet beteende. Det är beteendet som är oregelbundet och varierande från plats till plats, inte stensättningarna i sig. Den centralt belägna primärgraven i monumentet var en mycket åldrig brandgrav. De brända benen har efter kremationen sannolikt deponerats i ett kärl av trä eller näver, som därefter ställts ned i fören på en skeppsformig stenkista. Skeppet är väl känt i Hallands bronsålder och i begravningstraditionens symbolik som ett uttryck för transitionen av de döda till ett efterliv. Den skeppsformiga stenkistan i RAÄ 23 bör vara det äldsta kända exemplet från bronsåldern i landskapet (Artelius 1996). Fynd av malstenar är vanliga i de halländska monument från bronsåldern som innehåller brandgravar. Malstenen i RAÄ 23 kan inkorporeras i den rituella kontexten som ett uttryck för transformationen av de levande till de dödas värld. Det omfattande avslagsmaterialet i flinta innehöll mesolitiska särdrag. Kring stensättningen fanns alls ingen flinta. Eftersom monumentet anlagts i äldre bronsålder måste konklusionen bli att flintan insamlats för att deponeras i monumentet. På samma vis som i många andra likartade monument fanns också en sekundär grav från yngre bronsålder i stensättningen. Till mönstret hör också en vikingatida datering. Sådana dateringar är vanliga från bronsåldersmonument i Halland, och tecken på ett massivt återbruk av äldre monument i vikingatidens traditioner, där kulten av det förflutna var ett bärande drag. Det avvikande i fornlämning RAÄ 23 är den mycket åldriga dateringen av en primär brandgrav, den trots allt sällsynta skeppssymboliken och att det under monumentet påträffades ett tunt sotlager som sannolikt var rester av kremeringen. Begravningsbålet på berget alldeles invid havet måste ha varit en mycket andäktig upplevelse och sorgligt spektakulär syn för de människor som levde här för över tre tusen år sedan. Monumentet som sedan framställdes syntes också vida omkring i det öppna havslandskapet. I denna blåsiga och saltsmakande miljö tedde sig föreställningen om att färden genom döden skulle företagas i ett skepp givetvis alldeles naturlig. Skeppets för pekade naturligtvis ut mot det ändlösa havets horisont. Halländsk rösekuliss med stenbåt och bålplats 19

Referenser Artelius, T. 1996. Långfärd och återkomst Skeppet i bronsålderns gravar. Riksantikvarieämbetet Arkeologiska Undersökningar Skrifter 17. Göteborg. Artelius, T. 1999. Kungahög Ett gravmonument från bronsålderns IV:e period. I Bronsåldersbegravningar. Arkeologiska resultat UV Väst Rapport 1998:15. Riksantikvarieämbetet. Kungsbacka. Jonsson, L. 1982. Fornlämning 48, Värö sn. Oregelbunden stensättning? I Jonsson et al 1982, s. 119 124. Fornlämningar längs E6 i Halland delen Frillesås Åskloster. Riksantikvarieämbetet Rapport UV 1982:40. Riksantikvarieämbetet Göteborg Jonsson, L. 1982. Fornlämning 109, Värö sn. Röse från bronsåldern. I Jonsson et al 1982, s. 125 128. Fornlämningar längs E6 i Halland delen Frillesås Åskloster. Riksantikvarieämbetet Rapport UV 1982:40. Riksantikvarieämbetet Göteborg. Jonsäter, M. 1982. Fornlämning 8, Stråvalla sn. Stensättning från yngre bronsålder. I Jonsson et al 1982, s. 111 118. Fornlämningar längs E6 i Halland delen Frillesås Åskloster. Riksantikvarieämbetet Rapport UV 1982:40. Riksantikvarieämbetet Göteborg. Lundborg, L. 1962. Fornlämningar och fornfynd. Halland, årgång 45, 1962, s. 118 127. Halmstad. Montelius, O. 1917. Minnen från vår forntid. Stockholm. Richardson, J. 1987 [1752]. Hallandia Antiqua et Hodierna. Halmstad. Sarauw, G. & Alin, J. 1923. Götaälvsområdets fornminnen. Göteborg. 20 UV Väst Rapport 2004:23. Arkeologisk undersökning

Administrativa uppgifter Riksantikvarieämbetets dnr: 421-2107-1995. Länsstyrelsens dnr: 220-2118-95. Riksantikvarieämbetets projektnummer: 1310043-3. Exploatörens id: Banverket Västra Regionen. Intrasisprojekt:. Undersökningstid: 6 30 juni 1995. Projektgrupp: Tore Artelius och Hans Oreheim. Medverkade gjorde också Eva Svennung. Underkonsulter: Osteologisk bestämning, Riksantikvarieämbetet Uv Syd, 14 C-datering, Ångströmslaboratoriet, Uppsala universitet. Exploateringsyta: 4 000 m 2. Undersökt yta: 750 m 2. Läge: Fastighetskartan, blad 6B 1g, x 53600,7y 16361,3. Koordinatsystem: rikets. Höjdsystem: rikets. Dokumentationshandlingar som förvaras i Antikvarisk-topografiska arkivet (ATA), RAÄ, Stockholm: 2 planritningar i skala 1:20 (varav 1 är i 8 delar), 1 profilritning i skala 1:20 och, 16 foton med Unr 4036:1 16. Digital dokumentation: förvaras på UV Väst. Fynd: Fynd med Fnr 1 18. Halländsk rösekuliss med stenbåt och bålplats 21

Bilagor Bilaga 1. Anläggningsbeskrivning RAÄ 23, Stråvalla socken STENSÄTTNING, till formen oregelbunden, jordfylld, 17,8 (Ö V) 11,2 (N S) meter stor bestående av 1 2 skikt i allmänhet 0,2 0,5 meter stora rundade stenar. Mycket flack profil och en egentlig höjd över berget på växelvis 0,2 0,3 meter. Tendens till bevarad yttre kantkedja i N och S-delen bestående av 0,2 0,4 meter stora stenar. Förhöjt mittparti, ovalt och 4 meter stort i diameter. Stensättningen breder i kanterna ut sig i de naturliga sprickbildningar som finns i berggrunden. Samtliga sprickbildningar var även jordpackade Monumentet har avsiktligt placerats på en naturligt välvd bergsknalle. På flera ställen i anläggningens centrala delar gick det naturliga berget i dagen. Vid ytrensning av monumentet påträffades rikligt med avslag i flinta och ca 10 i kvarts samt en större mängd naturlig flinta och kvarts. Tendens till inre kantkedja återfanns i Ö och S-delen av monumentet. Under den centrala delen var en till det yttre SKEPPSFORMIG KISTKON- STRUKTION bestående av större skarpkantade stenar, 0,3 0,6 meter stora och i allmänhet 0,1 meter tjocka. Konstruktionens yttre mått var 2,9 (NNO SSV) 1,3 meter. Kistkonstruktionens inre var fritt från större sten, rektangulärt format, 1,65 meter långt och 0,4 meter brett. I samt kring konstruktionen fanns lager av småstenspackning i grus och sand. Inne i stenkistan, i konstruktionens sydvästra del var en koncentration av BRÄNDA BEN (F1) på en flat häll. I anslutning till benen var fragment av en HARTSTÄTNINGS- RING (F2). Enstaka spridda brända ben fanns inom hela kistan (F3). Den centrala skeppsformiga kistkonstruktionen av flata stenar visade sig vara byggd över en avlång, jordfylld och stenpackad naturlig skreva i berget. Skrevan var i ytan 3,1 meter lång, upp till 0,8 meter bred och 0,5 meter djup med den största bredden direkt under centrum av den skeppsformiga konstruktionen. Spritt inom centralgraven fanns små KLUMPAR av BRÄND LERA (F18). I den SÖ delen av stensättningen påträffades direkt mot berget och invid en sten i den inre kantkedjekonstruktionen en koncentration BRÄNDA BEN (F4). Övriga fynd påträffades spridda i stenpackningen. Dessa utgjordes av en MALSTEN (F5) och en BRYNSTEN (F6) som låg strax innanför monumentets yttre begränsningslinje i NV-delen. Under hela anläggningens centrala delar, men tydligast i den västra hälftendelen fanns ett bara millimetertjockt sotlager med en utbredning av ca 10 (Ö V) 8 meters (N S) storlek. I lagret fanns små fragment av BRÄNDA BEN. Lagret tolkas som rester av ett KREMATIONSBÅL. 22 UV Väst Rapport 2004:23. Arkeologisk undersökning

Bilaga 2. 14 C-dateringar, Ångströmlaboratoriet Uppsala universitet I augusti 1995 gjordes vid Ångströmslaboratoriet vid Uppsala universitet tre analyser av träkol från RAÄ 23 i Stråvalla socken. Halländsk rösekuliss med stenbåt och bålplats 23

Bilaga 3. Osteologisk bestämning Stråvalla socken, RAÄ 23, Halland Caroline Arcini Brända ben från skeppsformig konstruktion Spridda brända ben i skeppsformig konstruktion Benfragmenten kommer från människa. Det största fragmentet är 26 mm medan de övriga uppskattas till 10 15 mm. Utvändigt är fragmenten ljusbeiga men invändigt vita och välbrända. Endast tre kranietaksfragment identifierade och förhållandet mellan de tre kranietaksskikten svår att identifiera, så någon närmare åldersbestämning har inte kunnat göras. Utifrån grovleken på rörbensfragmenten kan det emellertid uteslutas att fragmenten kommer från ett mindre barn. Koncentration av brända ben i skeppsformig konstruktion I södra delen av stenkistan påträffades 74,7 gram brända ben, vilka hade en volym av ca 1 dl. Utvändigt är benen svagt jordfärgade men invändigt är de vita och välbrända. Det största fragmentet är 30 mm och de övriga uppskattas vara 10 15 mm. Benfragmenten bedöms komma från en äldre vuxen individ. Åldern har bedömts utifrån förhållandet mellan kranietakens olika skikt, där olika skikt är synliga men diploe dominerar. Vikten bestämda ben uppgår till 7,3 gram d.v.s. 9,8 %. Identifierade fragment är 24 kranietak. Sannolikt härrör de brända benen från koncentrationen i den sydvästra delen av stenkistan och de övriga brända ben som återfanns spridda inom hela koncentrationen från samma begravning (F3, 4 gram). 24 UV Väst Rapport 2004:23. Arkeologisk undersökning

Bilaga 4. Fyndtabell Flinta insamlades från hela anläggningen utan att det specifikt angavs var den påträffades. Undantagen är F12 14 som påträffades i den centralt belägna stenkistan. Samtliga små klumpar av bränd lera påträffades i anslutning till centralgraven (F18). Fnr Sakord Vikt i g Antal x y z 1 Brända ben 74,7 53588,5 16358,3 11,48 54 2 Hartstätningsring 2,0 4 fragment 53588,4 16358,4 11,52 3 Brända ben 4,0 53589,6 16358,7 11,35 44 4 Brända ben 21,5 53586,5 16360,6 5 Malsten 1 fragment 6 Bryne 1 7 Plattformskärna 1 8 Plattformskärna 1 9 Plattformskärna 1 10 Plattformskärna 1 fragment 11 Plattformskärna 1 12 Retuscherat avslag 1 53589,5 16358,5 11,40 13 Retuscherat avslag 1 53589,7 16358,7 11,42 14 Retuscherat spån 1 53588,4 16358,3 11,44 15 Spån 1 fragment 16 Övrig flinta, retusch 1 17 Övrig slagen flinta 1380 18 Bränd lera, klumpar 330g 11 5388,4 6 16358,3-5 11,45 53 Halländsk rösekuliss med stenbåt och bålplats 25

Figurförteckning Fig. 1. Utsnitt ur GSD-Sverigekartan med platsen för undersökningen markerad.... 6 Fig. 2. Utsnitt ur Blå kartan, blad 91 Göteborg, med platsen för undersökningen markerad. Skala 1:100 000.... 8 Fig. 3. Utsnitt ur Fastighetskartan, blad 6B 1g, med undersökningsområdet markerat. Skala 1:10 000.... 9 Fig. 4. Del av stensättningen vid Stråvalla Strand innan gräs och ljung avlägsnats. Foto: H. Oreheim.... 10 Fig. 5. (a och b) Stensättningen från olika håll efter att rensningsarbetet avslutats. Foto: T. Artelius.... 11 Fig. 6. Översikt över monumentet. Foto: H. Oreheim (omslagsbilden).... 13 Fig. 7. Plan över RAÄ 23 i Stråvalla. Skala 1:80.... 14 Fig. 8. Profil genom monumentet. Den starkt välvda berggrunden har bara klätts med sten och jord. Skala 1:80.... 15 Fig. 9. Plan över den centralt belägna och skeppsformiga stenkistan. De brända benens utbredning är markerad. Skala 1:40.... 15 Fig. 10. Foto över monumentets profil. Foto: H. Oreheim.... 16 Fig. 11. Den naturliga skrevan i berget under stenkistan. Foto: H. Oreheim.... 16 Fig. 12. Stenkistan vid undersökning. Foto: H. Oreheim... 18 26 UV Väst Rapport 2004:23. Arkeologisk undersökning

Nuförtiden är havsbadet vid Stråvalla Strand säkert norra Hallands mest besökta. Benvita semesterfirare från hela Norden tumlar omkring i det salta vattnet. Men för länge sedan, under bronsåldern, var detta en helig plats, men då för helt andra soldyrkare. Gravmonumenten som ligger här syntes då vida omkring i det öppna havslandskapet. För över tre tusen år sedan flammade ett av gravbålen på en bergsknalle alldeles invid badet. Vid ett tillfälle lät bronsåldersmänniskorna som levde här uppföra ett stort monument över en av sina kära. I botten byggdes en båt av sten för den döde att färdas i. I denna blåsiga och saltsmakande miljö tedde sig föreställningen om att färden genom döden skulle företas i en båt givetvis alldeles självklar. Båtens för pekade naturligtvis rakt ut mot den nedgående solen och det då ändlösa havets horisont. ISSN 1404-2029