veterinär som båda förespråkar tuffa metoder för att komma tillrätta med beteendet. Går det verkligen inte att hantera det med mjukare metoder?

Jag har ett stort problem med min hund. Det är en tik på ett år, hon är en blandning av schäfer och dalmatiner. Hon har börjat bita efter folk som kommer hem till oss på besök. Varje gång min kusin på fyra år kommer hit har jag givit stränga order om att hon inte får leka med hunden, som biter om någon kommer nära. Jag skriver nu därför att min syster idag tog med en kompis hem som klappade hunden på magen då hon låg på rygg. Plötsligt hoppade hunden upp, morrade och bet efter henne. Detta är ett stort problem och jag vet inte vad jag ska göra, hoppas verkligen ni kan hjälpa mig! Problemet är väl att folk/barn rör sig för nära hunden, utan att fått veta att man inte skall klappa henne/följa efter henne/gå till henne då hon ligger och eller äter. Barn är oftast häftiga och din hund har helt troligt ingen större vana av barn och har troligen också blivit skrämd av barn. Se till att hunden får vara ifred för obehöriga och speciellt barn. Om man skall leka med och eller kela med hunden, så är det på hundens villkor, när hon kommer och vill leka /hälsa. Med den regeln, så händer helt troligt ingenting. Min rottweiler 75%, 25% pyrene vaktar ben/ saker så pass att hon biter och markerar för allt och alla, vad ska man göra? Har haft hunden i 6 månader nu den är 1 1/2 nu. Är detta något man kan träna bort? Hon har tom varit på barnen vid 3 tillfällen utan anledning. Måste jag göra mig av med hunden, det blir ytterligare ett nytt hem för henne. Mot mig är hon inte alls sådan. Din hund består av två vaktande raser, den är dessutom en omplaceringshund vilkens liv du inte känner till om. För att hunden skall vara i harmoni och vara trygg när du är med, krävs mycket kunskap, förståelse och träning av dig. Sök kollega till mig för träning. Se min länksida för att finna din närmsta instruktör av god kvalité via; www.fidos.se/lankar Jag är en lycklig ägare till en cockerblandning på snart 2 år. Hon är väldigt lekfull och uppför sig mycket trevligt när vi är på agility. Men hon är TOTALT OCH FULLKOMLIGT MATFIXERAD! Hon stjäl kattens mat som står på golvet och hon orkar inte göra någonting om hon inte får mat. Vad kan jag göra? Kattens mat måste flyttas på, det är direkt skadligt för en hund att äta kattmat var och varannan dag. Använd del av dagens hundfodret som hundgodis, vid träning. Jobba först med mycket godis, sedan ger du godis för varannan gång som det blev bra rätt och sedan var femte och några gånger för varje rätt beteende/utförande, igen. På så vis kan du stoppa den värsta matfixeringen, om hon vet att det kommer godis men inte riktigt när. Ta alltså och minska fodergivan med den mängd godis du serverar. Min hund, en pappis, blir väldigt uppjagad och biter när någon (utom familjen) kommer hem till oss. Hur hanterar jag det här problemet? Jag har varit i kontakt med både hundkonsult och

veterinär som båda förespråkar tuffa metoder för att komma tillrätta med beteendet. Går det verkligen inte att hantera det med mjukare metoder? Inget löses med hårda metoder, det ända det skapar är stress oro och ohörsamhet. Mjuka metoder är metoder som vilken förälder/vuxen som helst använder på sina barn/elever. Det vill säga man lär ut vad man menar, inte skriker/slår in det - det lär man inte läxan av, endast hur läraren är. Se till dig själv, besöket hur ni är, troligen ligger det mycket i sekvensen för mötet, som stressar upp din Papillon. Vilken är en både läraktig och lugn hund generellt. Veterinärer kan inte hundars beteende, vänd dig till utbildad hundpsykolog. Sök kollega till mig, för att få korrekt hjälp, se www.fidos.se/lankar Har en blandras hane som snart är ett år. Jag har tyvärr fått problem med honom, och ingen hundkunnig person jag känner har kunnat hjälpa mig. Första gången vi var hos veterinären blev han skrämd, sen dess tycker han inte om män. Problemen blir bara värre. Han morrar och kryper mellan benen på mig. Jag jobbar med problemet och har funnit ett sätt som fungerar ganska bra. När man är ute och går så kan han börja morra på människor vi möter, inte alla. Det är alltid olika vilka han morrar på. Gammal som ung. Ibland går det hur bra som helst. Människor som möter oss tittar snett på en. De som känner honom vet att han inte vill något illa. Eftersom han är min första hund så gick jag på valpkurs, försökte sedan gå en fortsättningskurs men han blir så stressad när man är på banan så jag fick sluta kurs nummer två. Där verkar han vara rädd för både människor och hundar. Han har ända sen han varit valp fått träffa andra hundar i varierande ålder och storlek. Jag gillar verkligen min hund och vill få en lösning på problemen. Vad ska jag göra? Du behöver experthjälp på nära håll, varför jag rekommenderar dig konsultation av kollega till mig, i ditt när/hemområde. Sök via www.fidos.se/lankar. En hundpsykolog läser din hund på rätt sätt och utsätter den inte för mer stress, utan ger dig tips på hur du skall förfara vid stress/osäkerhet hos din hund. Dessutom får du ett samtal som ger mer information än du troligt tänker på kan påverka din hunds inställning om olika möten/individer. Se till att du skaffar en trevligare veterinär och gärna en kvinna. Detta bör du träna ett par gånger, veterinärbesök fast du inte behöver gå dit, bara för att låta din hund få någorlunda tillit till dem, en veterinär kan man komma att behöva fler gånger i livet än man önskar och hunden behöver vara rimligen lugn vid besöket. Denna träning kan även kollega till mig tipsa dig om, hur man förfar för att hunden skall släppa på sin oro bäst. Det är så att jag har en fodertik. Hon är född i Tyskland men var i USA under en tid på en kennel för att slippa sitta i karantän. Jag tog över henne i augusti. Hon blev ett år i november. Jag har jätte svårt att få henne rumsren. Hon kissar nästan alltid när vi är ute, men kan även göra det inne sen. Hon äter även sin avföring och det har inte hänt många gånger att hon har bajsat ute. Hon har inga direkt fasta tider för det så därför kan man inte planera promenaderna efter det heller. Jag skulle bli glad om ni hade några tips.

Din hund verkar vara mycket stressad. Att äta sin egen avföring är inte normalt och tyder ofta på stark stress. En så pass ung hund som varit iväg på dessa resor, som det är mellan Tyskland, USA och Sverige, har haft det stressigt. Hunden har dessutom inte fått lära sig rumsrenhet. Du behöver hjälp på plats med en konsultation. Sök kollega till mig, i närheten av din hemort, se; www.fidos.se/lankar Jag har en liten Parson Russell-tik, som jag har ganska stora problem med. Hon är nu 5 år, och jag har haft henne sedan hon var valp. Hon har växt upp på vår gård tillsammans med mig, mina föräldrar och våra andra hundar. Dessa är väldigt trevliga och väl fungerande, både i vår familj och med andra hundar och människor, men detta kan tyvärr inte sägas om henne. Hon är ingen typisk terrier, utan är ganska vek. Hon är rädd för många saker och blir lätt nervös och hispig. Att höja rösten mot henne om hon har gjort något fel är totalt uteslutet, eftersom hon då blir helt ifrån sig. Detta trots att hon hade en väldigt harmonisk, lugn och kärleksfull uppväxt. Hon är nästan löjligt fäst vid mig och ska skydda mig från de andra hundarna i familjen. När hon var yngre gick detta inte så långt, men det senaste året har vi inte kunnat ha henne tillsammans med våra andra tikar eftersom hon då börjar slåss med dem. När jag inte är hemma kan man dock ha dem ihop. Var hon befinner sig på rangskalan vet jag inte riktigt, men hon är mycket tuff mot våra andra hundar och på det viset inte alls vek. Hon blir mycket osäker när hon träffar nya människor. Till att börja med är hon ofta rädd för dem, sedan är hon så inställsam att hon nästan kryper ur skinnet för att få dem att tycka om henne (ofta med motsatt effekt). Överlag är hon väldigt fjäskig, utom mot mig. Jag tror att hon känner att jag tycker om henne och att jag inte blir irriterad på henne, och därför behöver hon inte ställa in sig hos mig. Hon är otroligt uppmärksam och registrerar precis ALLT i omgivningen. Hon kan exempelvis känna av att någon är på dåligt humör, utan att denna överhuvudtaget har öppnat munnen, och hon springer då iväg och gömmer sig bakom soffan. Hon är fruktansvärt vaktig, speciellt när det gäller mig. Eftersom hon växte upp på en gård, träffade hon inte så många andra hundar än våra egna. Nu i efterhand kan jag se att det var ett misstag att inte ge henne mer social träning då, men det är ju svårt att ändra på i efterhand. Som valp blev hon dessutom vid ett tillfälle attackerad av en annan hund när vi var på utställning med henne. Hon låg då och sov i mitt knä när en annan hund gav sig på henne. Innan denna incident var hon ganska glad och positiv de gånger vi tog med henne någonstans, men efteråt har hon blivit annorlunda. Jag tävlar i agility med mina andra hundar, och då brukar hon få följa med. Hon är fruktansvärt misstänksam mot andra hundar, hon vill gärna gömma sig någonstans och där ligger hon sedan och morrar åt varenda hund hon ser. När jag går omkring med henne i koppel någonstans där det finns många andra vovvar, blir hon väldigt mammig och vill att jag ska bära henne (att hon vill bli buren av mig när något är otäckt är vanligt). När vi är ute någonstans är hon hela tiden på spänn, väldigt uppjagad och kan inte slappna av. Hon gruffar mot andra hundar, men om någon skulle komma fram och hälsa på henne, slänger hon sig genast ned på rygg. Jag håller på med agility även med henne, men att tävla är givetvis uteslutet. De gånger jag har försökt, har hon för det mesta rymt från banan. Hon har ibland haft racerryck och sprungit omkring som en galning inne på banan, totalt okontrollerbar, men för det mesta har hon agerat väldigt förvirrat och nervöst, som att hon inte alls har förstått vad det hela har handlat om. Hon har fungerat hyfsat på framhoppning, tills vi har kommit in på banan. Då har det plötsligt inte varit roligt längre (hon agerar ungefär som om hon hade rampfeber). Hon vill upp i mitt knä och bli buren, hon blir uppjagad, när hon kommer lös springer hon runt och fjäskar för domare och funktionärer, ibland rymmer hon helt resolut från banan och ibland har hon sprungit rakt in i andras tält och gömt sig där. Att

hon inte kan tävla bekymrar mig inte, men att hon ständigt ska må så dåligt och vara orolig bekymrar mig däremot. Hon är egentligen en sådan glad och pigg liten hund, och jag vill att hon ska kunna vara sådan jämt. Men jag vet inte alls hur jag ska gå till väga för att hon ska komma över sina beteendestörningar. Jag är alltid lugn, snäll och försiktig med henne, jag försöker uppmuntra henne i situationer som hon upplever som jobbiga, och försiktigt tillrättavisa henne när hon beter sig på ett icke acceptabelt sätt. Men vi kommer ingenstans. Det förstår jag, din hund är osäker i många situationer och borde som du själv skrev behandlats annorlunda som ung hund. För att nu få någorlunda rätsida på hennes oro bör du ha ett samtal med en hundpsykolog, då detta sätt att skriva (trots ditt utförliga brev) tar för lång tid med flera frågor från mig svar från dig och så vidare. Sök kollega till mig via www.fidos.se/lankar eller ring mig på min betaltelefon 0939-107 10 32 Min collie ser "spöken" överallt. Han är osäker på det mesta. Vad ska jag göra? Han är mycket duktig i folkträngsel eller bland bilar. Tycker om barn och tjejer, mer tveksam mot killar. Höga ljud, siluetter av saker. Ibland vågar han gå fram och lukta. Jag undviker inte det han är rädd för utan försöker gå fram och bagetallisera det han är osäker på. Gör jag rätt? Ja, helt och speciellt om det han är osäker för inte blir farligt på nära avstånd, var kul och lugnt belönande under spänningen Jag har en kompis som har en dvärgpinscher som är 2,5 år. på senare tid har det hänt att hon har nafsat och bitit folk oprovocerat. Detta gör hon antagligen för att hon är rädd och känner sig hotad. Förstår dock inte varför hon känner sig rädd. Det bör tilläggas att hon är väldigt reserverad och tyr sig bara till folk hon känner. Hur ska vi göra för att lösa problemet? Pinscher är en sensitiv hund som inte tål att behandlas hur som helst och deras försvar är blixtsnabba nyp/bett. Sök kollega till mig för att få fullständig information och hjälp. Sök kollega via www.fidos.se/lankar Vi har 2 hanhundar, den ena blir 7 år är blandning mellan flatte/labbe och är epeleptiker. Lillebror är 5 år o blandning mellan flatte/border collie,de har samma mamma. Storebror älskade att åka bil o var lättlärd o världens lugnaste ända tills han var 8 mån o fick ett anfall som resulterade i att han låg i koma i 7.5 tim innan han vaknade på djursjukhuset. Prover togs för ev borrelia mm så diagnosen blev epelepsi som han får tabl för. Sedan den dagen HATAR han åka bil, lillebror älskade också att åka bil ända tills vi gjorde misstaget o lät båda åka till vet för vaccinering samtidigt. Det är precis som storebror har sagt att bilen är farlig? Lillebror ligger alldeles stilla o säger inte ett knyst när han åker bil men han kräks o är rädd så vi får lyfta in honom i bilen. Storebror piper o kräks ibland men kan inte vara stilla, (de åker aldrig tillsammans mer). Det spelar ingen roll om de ska på "nöjestur". Storebror har även blivit rädd

för dammsugaren, det räcker han ser den så sticker han. Innan la han sig ner o ville bli dammsugad ( han njöt av detta) vi fattar inte vad som hänt? Han har också blivit jättestimmig, hoppig, och riktigt skriker när här kommer folk vilket det nästan gör varje dag så det är lite jobbigt för han överför allt till lillebror så han blir också en studsboll! Lillebror vill ju helt klart visa att han också finns o vill ha lite kel, storebror tar stor plats o ska alltid vara den som folk ska kela med o stöter bort lillebror. Vi aktiverar grabbarna på olika sätt både med varandra o ensamma, storebror älskar att plocka upp saker från golvet vilket jag bla lärde honom som liten o myser när vi ska klippa klor mm. Vi märker att han glömt mycket han lärt o verkar inte som han lyssnar ibland? Vi börjar undra om det kan vara så att han har fått en hjärnskada? Ibland önskar man att det hade varit bättre om han inte hade vaknat upp ifrån koman men samtidigt är han snäll mot allt o alla, han tror han är mamma till våra katter så de kan ligga o "sutta" på honom o han tvättar dem. Snälla ge oss ett råd om ni kan på hur vi ska gå tillväga med grabbarna. Vi älskar båda våra grabbar lika mycket o behandlar dem inte olika. Hade det varit så att storebror varit aggressiv hade beslutet varit enkelt men så är inte fallet, samtidigt är vi rädda att lillebror tar skada o blir likadan (när lillebror är själv är han jätte lugn) trots här kommer folk, så han gör tydligen som storebror gör. Jag undrar om det inte är så att era hundar behandlas lite väl mycket som storebror och lillebror med mänskliga tankar om dem och deras beteende. Köp Staffan Nordins bok Spårhundsboken och jobba med spår med era hundar, likaså tycker jag att ni via www.jycke-tryck.se köper Maries bok Min bästa vän, vilken innehåller massor av sidor med inlärningstips vilka med fördel börjar tränas inomhus och sedan tränar man det utomhus, kul och massor av energi går åt och på köpet ökar kontakt, lydnad och hundarna blir trötta av arbete vilket ger både fysisk som mental harmoni. Använd inte bilen i onödan med hundarna utan gå långa härliga promenader och när ni skall bila se till att ni inte talar med hundarna i bilen och kör då till hundrastning. Jag har en schäfertik som jag tagit hand om sen hon var 1 år, nu är hon snart 3 år. Då vi tog hand om henne så visade det sig att han inte haft det bra hos sin uppfödare, livrädd för folk, vågade inte komma in i huset, dag 3 så tvingade vi in henne, nu så är det så att hon klarar inte av män, hon blir helt enkelt rädd så hon skakar, förr kissade hon på sig. Hon skäller och reser ragg från svans till huvud, hon accepterar oss i familjen, men ingen annan, kvinnor går bättre. Men hon litar inte på andra, leka med andra hundar går jättebra, helst om det är matte som är ute med dom hon träffar. Vi tror att hon varit med om något hos sin uppfödare men dom nekar. Hon är hur gullig som helst då vi är själva. Men kommer det främmande så blir hon tokig. Visst har hon blivit lite bättre, men inte bra. Jag har gått på hundkurser och tränar lydnad med henne på schäferhundsklubben och det går bra, nu då hon lärt känna dom som är där. Om jag har henne lös och hon ser nått före mig så springer hon dit och skäller och springer runt och tycker att personen i fråga ska försvinna. Hon hoppar inte på dom men visar ett hotfullt beteende, hon blir blockerad och hör inte att man kallar på henne, men om jag ser personen först så kan jag få stopp på henne och hon vill då inte gå fram till dom, utan drar sig undan i kopplets längd och skäller. Känns som om jag försökt allt snart förutom en hundpsykolog, kan detta vara medfött då jag vet att alla andra valpar i kullen är lika dana. Jag gör allt för att hon ska få det bättre, hon är trygg med mig men det verkar som hon agerar innan hon reagerar.

Beklagar din och din hunds situation. Du kan under inga omständigheter låta din hund springa fram till folk och cirkla dem med skall, var mer uppmärksam eller ha henne kopplad. Det du säger om uppfödaren och kullsyskonen får mig att tro att detta beteende kommer dels från arv från tiken och sedan har det helt klart spätts på genom att din hund levt med otrevliga män. Du behöver konsultation av en hundpsykolog för att få rätt hjälp och svar på alla dina frågor. Gör dig och hunden den tjänsten sök kollega via www.fidos.se/lankar. Vi har två King Charles Spaniel och den som är äldst, det är henne vi har problem med. Så fort det är otäckt ljud på TV eller ett annat djur, framförallt en hund som skäller. Då börjar hon direkt att skälla, morra. Likaså när det knackar på dörren, så skäller hon. Hon lugnar sig snabbt när vi bestämt säger till. Hon är en osäker hund och har varit det hela tiden. Jobba med mental träning och var alltid låg och mjuk i rösten mot henne, svara inte på hennes skällande genom att själv skälla. Glöm inte att belöna de första små, små förändringarna i beteendet, som blir en följd av att ni ändrar ert i dessa hennes oroliga situationer. Vi har en Stabyhoun (tik) som är snart 2 år. När vi är ute och åker bil har hon de senaste 3 månaderna börjat skälla eller pipa. Vi har prövat många saker för att försöka råda bot på detta problem, men inget verkar hjälpa. Hon beter sig inte så hela tiden men nästan. Har det någon betydelse att hon sitter i en bur? När hon var liten så var hon lös där bak i bagaget på våran kombi. Vi skaffade en bur för att hon kraffsade så på rutorna. Detta beteende bottnar troligen i hennes upphetsning för att ni (kanske) är på väg till trevlig hundpromenad, det förstärks av att ni (kanske) har skrikit tyst/stilla och så vidare. Rasta er hund lite innan ni åker bil och åk till för hunden trevlig plats och kommentera inte hennes ljud alls, då hon är tyst säg Braa duktig tös och tystna igen om hon väsnas, servera vatten till henne innan hemfärd. Min hund är en labradorhane, snart 2 år. Han är underbart snäll och alltid glad över att träffa andra, såväl hundar som människor. Han är stabil och vi har alltid känt att vi kan lita på honom, att vi verkligen känner vår hund. Men nu har han vid några tillfällen morrat åt, dels ett barn och dels en vuxen man. Båda två har det gemensamt att de är rädda för hundar eller åtminstone just vår hund. Det är inga personer som vi är bekanta med utan vi har bara mött dem. Det känns väldigt olustigt och vi är oroliga över detta beteende som vi annars inte alls känner igen hos vår hund tidigare. Min fråga är nu; vad ska vi göra när detta händer? Vid ett tillfälle har vi bannat honom, vid ett annat gick jag bara därifrån. Vi vill ju kunna lita på vår hund även då vi inte själva är med?

Ni skall gå därifrån eller placera hunden sittande en bit ifrån om /när ni står och pratar med folk han verkar ogilla. Hans beteende beror troligen på att han läser att dessa människor är osäkra och osäkra individer är de som är farliga. Jag börjar undra om det inte är något fel på min hund. Jag har en blandning mellan schäfer och newfoundland på snart 3 år. Problemet är att han är väldigt reserverad mot andra människor. Häromdagen flög han på en kille som stannade och pratade med oss på våran promenad. Så här har han varit en längre tid nu och jag har provat att avleda, att ha han sittande/liggande vid min sida men han är helt fokuserad på "hotet" som står vid oss. Jag har 2 hundar. Den andra fyller 3 i juli, jämngammla alltså. På insidan bryr dom sig inte mycket om varandra kan leka lite då och då. På utsidan däremot slåss dom om allt. Dom är inte lösa ihop utan får alltid gå i koppel. Den andra är en schäfer. Varför är dom så? Jämngamla hundar av samma kön kan vara svårt att ha eftersom det är en för mycket i flocken enligt hundarna. Läs Lars Fälts bok Hundars språk och flockliv, den ger dig massor av information om hundar och deras språk. New Foundland har i sitt beteende mindre intresse för individer utanför flocken och en hel del vakt, jag tycker du skall söka kollega till mig för att få en konsultation, så att dina problem inte ökar utan minskar. Sök kollega via min hemsida www.fidos.se/lankar Jag har ett stort problem med min schäfer tik. Hon är ca 1,5 år gammal. Hon har alltid varit rädd för det mesta. Studsar till vid dom flesta små ynka ljud. För några månader sen började hon visa rejäla vaktinstinkter. Hon har alltid sprungit till dörren och skällt när det kommer nån. Men helt plötsligt så började hon nu bete sig aggressivt när det kommer manliga personer. Hon reser ragg, morrar och skäller. Hade jag varit besökaren hade jag själv blivit rädd. Sitter besökaren sedan ner vill hon visa honom alla sina leksaker. Men när dom reser sig upp är hon tillbaka till det aggressiva beteendet. Hon har inte bitit någon. Men när dom vänder sig om kör hon nosen mot baksidan låret på dom. Träffar hon dom dock några gånger blir hon kompis med dom. Jag har inte sett någon kille behandlat henne illa någon gång men jag är inte säker på om det kan ha hänt eller inte. Det är bara när hon är inomhus hon är så här. När jag är ute och går är det inga problem. Vad kan jag göra för att träna bort det? Din hund har säkert befogad rädsla för män, tyvärr händer det ju att hundar skräms/behandlas illa av människor mer eller mindre, resultatet av tidig skrämsel/chock kommer oftast upp till ytan vid tonåren, där din hund nu är. Helst vill jag att du ihop med kollega till mig får en lösning på detta, sök kollega via www.fidos.se/lankar Tips två är att du alltid möter alla manliga bekanta utomhus först och att ni går en liten promenad tillsammans och sedan går in ihop. Be dina bekanta att ignorera hundens oro och inte göra något inte ens titta på henne, men som sagt här är det bäst att använda de proffs som finns er, sök kollega.

När min finnspetsvalp var 13 v.(är nu 10 mån) fick jag stenskott på bakrutan och den exploderade vilket resulterade i en mycket hög smäll. Valpen satt i en bur bak i bilen, sedan dess blir hon jättestressad (skakar och dreglar och hjärtat slår för fullt) av att åka bil. Har prövat med att ha henne i knät, i en övertäckt bur. Åkt korta sträckor men det funkar inte. Hon hoppar självmant in i bilen om den inte är startad. Hur ska jag träna bort detta? Ge lungnande fungerar inte om vi ska kunna jaga med henne, måste ta bilen till jaktmarken. Mitt bästa förslag är att du skall söka konsultation med kollega till mig, sök din närmsta via www.fidos.se/lankar Denna händelse skulle tagits i med en gång, hunden har utsatts för chock och behöver få korrekt behandling/träning för att kunna övervinna sin befogade oro för bilåkning. Tips två sätt en DogBag, se www.serpentinen.se i baksätet, spännes fast med säkerhetsbältet och låt hunden åka där, trösta på inget sätt hundens oro. Hunpsykolog En av mina vänner har nyss skaffat en blandras hund, den är nu 6 mån, dom hämtade hunden när hon var 4 mån har från födseln bott i hundgård med andra hundar. Hunden är rädd för det mesta går alltid med svansen mellan benen verkar inte lita på nån. Vid min första kontakt så kom dock hunden fram till mig och nosade på mig snabbt för att sen snabbt dra sig tillbaka så höll hon på en stund innan hon slutligen satt sig bredvid mig, då skakade bakbenen och svansen låg mellan benen, när dom är ute med hunden så rycker hunden till för det minsta lilla det kan vara en bil, en dörr som slår igen etc. Hunden har dock blivit bättre eftersom första veckorna ville hon inte ens pinka när hon var på promenad, nu både pinkar hon och tar sig tid att lukta omkring lite. Har ni något råd ni kan ge mig om denna hund så vore jag tacksam, vad gör man med en sån hund? Har själv aldrig haft nått liknande så jag vet inte riktigt. Hunden är varken socialiserad eller miljötränad och behöver dessa båda under mycket trygga och lugna former i små, små portioner. Viktigt är att hunden tränas på ett sådant sätt att rädslor minskas för var vecka. Kollega till mig kan vara bästa hjälpen genom konsultation, sök kollega via www.fidos.se/lankar Hunpsykolog Jag har en goldentik, 4 år gammal. Hon är en omplaceringshund som jag fick för 1½ år sedan. Hon är en ganska vek individ som gör allt för att vara oss till lags. Problemet som uppstått med henne är att hon har bitit min dotter (1½år) och min sambo. Själv var jag inte hemma så jag såg inte när det hände men enligt min sambo så stod hunden och slickade ur en kastrull när vår lilla dotter gick fram till henne och troligtvis försökte ta kastrullen. Då bet hunden henne i handen. Sen kom min sambo och satte sig ner på huk, och då trodde väl hunden att det återigen var dottern som störde. Min fråga är nu hur vi ska hantera detta? Vi är ju givetvis oroliga för att något värre ska hända. Förmodligen hade hunden först varnat och sen blivit arg för att hon var rädd om sin "mat". Jag vet ju att hund och barn inte går ihop och vi gör det vi kan för att separera dem. Men det går ju inte alltid att ha ögon i nacken. Det känns jättetråkigt att behöva placera om henne igen. Hon funkar ju fint hos oss annars, men som sagt, vågar vi chansa?

Ögon i nacken och på fler ställen behövs då man har barn och djur ihop och speciellt då man har tagit hand om en vuxen hund man inte har en aning om vad den utsatts för tidigare. Mat, tugg och sovplats är ställen där hunden under inga omständigheter får störas speciellt inte av barn, se till att det är skyddat på så vis att hunden slipper oron av att barn kommer inpå, då den äter och sover. Rasta hunden väl och träna något kul och användbart. Hunpsykolog Jag har en tik, schapendoes, 2,5 år som helt plötsligt börjat flåsa alldeles förfärligt när vi åker bil. Hörde ett program på radio i somras där Charlotte tog upp detta men har tyvärr glömt vad hon svarade. Jag behöver hjälp. Hunden känner oro om det kan ha varit med om någon häftig inbromsning eller annat. Eller så känner hunden glädje över att bilen närmar sig favoritpromenaden, om det är dit ni brukar åka i bilen. En hund som helt plötsligt i vuxen ålder börjar flåsa / hyperventilera är troligen inte åksjuk utan något av de andra jag nämnt. Receptet är svårt att skriva då jag vet för lite, men uppmärksamhet förstärker hundars beteende och ignorans släcker oftast ut beteende som man inte önskar. Hunpsykolog För tre dagar sedan fick jag och min pojkvän våran blandras hane från Spanien, han är en fantastik liten hund och vi tycker vansinnigt mycket om honom. Han är en blandning av maltesee bichon och spansk vattenhund. Han är mycket lättlärd och vill gärna göra de, än så länge, enkla övningar vi gör med honom. vi har hittills bara övat på "sitt", "vänta" och att inte dra i kopplet. Allt funkar mycket bättre för var dag som går! Han är helt rumsren och verkar aldrig känna sig rädd eller osäker. Den enda negativa respons han fått från oss hittills, när han gjort något som vi inte godkänner, är att vi vänder ryggen till och går i väg. I samband med detta har vi ibland även sagt nej med normal röst, kanske en aning mörkare. Han svarar fint på detta och lugnar sig alltid, tex slutar hoppa eller skälla. Fram tills för några timmar sedan har han inte haft några olater alls, förutom att vi alla försöker hitta vår rangposition och bevisa att vi är högst. Ibland försöker han nog tror vi, en han börjar nog förstå att det är vi som står högst. Alltså, fram tills idag inget mer än så, men nu har han börjat bita sönder sina filtar, och äta upp dessa!!! Varför?? Han kan inte vara underaktiverad, för han får ofta komma ut och kissa och då även göra lite övningar osv. eftersom han inte fått motion så mycket innan han kom till oss, så har vi inte tagit så långa promenader för att han inte ska få träningsverk etc. men kanske måste vi börja med det och istället gå ut mer sällan? Är han stressad? Ska vi ta ifrån honom filtarna som vi nu har gjort, för att han inte ska få magen full av textilier, eller ska vi låta honom hållas? Känner att jag inte vill sabba den fina kontakt vi håller på att bygga upp, genom att göra fel just nu. Vi har sprutat lite citron på bithålen och han vill nu inte ta i den filten, däremot försöker han få tag på alla våra andra filtar. Just nu har han lugnat sig och ligger ner, ska han få tillbaka filten? Nummer ett man kan inte skaffa sig en ledarposition på det vis du beskriver att du tror det går till, läs min Hunden och Ledarskapet, kan köpas via www.fidos.se

Hunden behöver få komma ut på promenader för att lära känna sin omgivning och få göra av med energi. Filttuggandet kan vara tonsillit alltså att er hunds halsmandlarna är inflammerade, gör ett veterinärbesök. Kul och bra med er inställning om rätt typ av träning för er hund, läs då gärna; Lars Fälts bok Hundars språk och flockliv. Anders Hallgrens bok Hundars gyllene regler, min bok Aktivera din hund, så får du mer kött på benen Samtliga böcker finns på bibliotek. Hunpsykolog Jag har nyligen tagit emot en blandrastik som är sex månader. Hon är väldigt nervös och har lite dålig "kontakt med mig som förare. Sen är hon rädd skäller och morrar på vuxna, barn och andra hundar när vi är ute. När någon kommer på besök så morrar hon reser ragg samtidigt som hon försiktigt nosar och viftar på svansen. Hon kan knappt gå i koppel utan hoppar och drar jätte mycket i kopplat. Jag är tacksam för nått litet tips hur jag ska kunna underlätta det lite för henne att känna sig tryggare. Det din hund varit med om innan ni två träffades, får du nu se i hennes reaktioner, hon är rädd för olika typer av människor och troligen även miljöer. Min rekommendation är att du söker kollega till mig och går på kurs hos någon av dem, det kommer att lösa de flesta av dina problem och ge dig en tryggare hund. Sök kollega via www.fidos.se/lankar Läs även Anders Hallgrens bok Hundars gyllene regler. Har en snart ettårig schäfer som sitt första år har haft ett helvete utan dess like. När hon var 12 veckor så blev hon biten av en rottis i nacken när vi satt och busade i en park. (Ägaren tappade sin hund) Efter det går min hund inte ihop med en enda hund. På avstånd (typ 10 meter) om jag har gett kommandot sitt och stanna så tittar hon bara men gör de minsta lilla skäll eller försöker komma fram till henne så blåser hon upp sig och skäller, reser ragg och då går det inte att prata med henne. Hon hör inget. Hur länge ska jag låta henne sitta på 10 meters avstånd? Går jag närmare blir hon som jag skrev ovan. Men jag har gjort så sen hon råkade illa ut, kommer hon aldrig glömma det? Eller lindras åtminstone? Dessutom när hon var 6 månader så bröt hon benet på två ställen och låg inne på djursjukhus efter det är hon ganska fientlig mot människor i allmänhet. Skäller när de kommer hem till mig och springer runt dem kan emellanåt resa ragg men det beror på vem det är. Lugnar dock ner sig efter några gånger när hon lärt känna dem. Hon gör dock inga utfall emot dem, biter inte dem men hon ser skrämmande ut och folk som kommer hem till mig blir rädd för henne. De är instruerade att inte titta henne i ögonen och ignorera dem och det verkar ju fungera när de har varit här några gånger. Ute är hon ungefär på samma sätt men då vill hon gärna hoppa upp mot ansiktet (även på familjemedlemmar). Nu får hon ju inte det men hur får man henne att sluta? Hon är en ganska lugn hund för att vara så ung. Visst hon leker och busar men ute är hon orolig har vi mött en hund så drar hon i kopplet som hon normalt inte gör hårt. En helt annan fråga, när ska schäfern löpa? Hon har inte löpt än. Löptiden är högst individuell men mellan nio månader och vid ett års ålder brukar första löpet komma. Din hund har haft ett oturligt första år som du skrev, hon har blivit rädd både för vissa människotyper och för hundar, det ända sättet är att socialisera

henne med olika miljöer och med hundar, för att hon skall få en chans att lära sig både om andra och om sig själv. Ju längre tid hon hålls för sig själv ju svårare är det att få henne trygg i dessa situationer och då är risken mycket stor att hon själv en dag beter sig illa mot någon annan hund. Köp eller låna på biblioteket Lars Fälts bok Hundars språk och flockliv, Anders Hallgrens Hundarnas gyllene regler och min bok Aktivera din hund. Läs dessa böcker för ökad kunskap och anmäl dig på en hundkurs och gå hundpromenad nästan var dag med någon hund som hon känner, det bör finnas någon. Lycka till! Har en berdie collie snart 4år. Han har börjat vägrat gå ut, springer och gömmer sig, verkar rädd för något. Han är annars en otroligt glad och livlig hund. Älskar att vara ute åka bil, bada ja allting. Detta började för någon dag sedan plus att han har pinkat inne några gånger. Man får tvinga ut han då pinkar han och bajsar som han ska. Men vad har hänt tror ni? Har ingen aning, men det tycker jag ni borde ha, något har skrämt hunden för att gå ut. Antingen är det ute något hänt eller i dörren hos er eller så. För att få hunden trygg igen sök kollega till mig. Du finner den närmst boende din hemort via www.fidos.se/lankar Jag och min mamma köpte en Sibirian Husky i Mariestad för 2000kr i Maj och hon skulle sedan ha två valpar på henne. Hon skulle skicka papperna på henne, men det har hon inte gjort. När vi fick henne var hon helt förstörd, misshandlad. Hon sa att hunden skulle vara återställd efter två veckor. Hon har inte hört av sig efter det, vi har försökt att ringa till henne men utan resultat. Vi har till och med ringt hennes grannar för att få tag på henne. Jag vill ju ha papper på min egen hund. Jag har lagt ner väldigt mycket tid på henne och nu är hon mycket bättre och är jätte gó. Jag vill inte lämna tillbaka hunden för då vet jag inte vad som händer med henne och jag tycker om henne otroligt mycket. Hur ska jag göra för att få papperna? Sen, hon har börjat skälla väldigt mycket nu. När våra kompisar kommer hit så blir dom rädda. Hur ska jag få henne att sluta skälla när hon är så rädd? Hon har enorm respekt för mig och lyder men inte när det kommer folk hit. Du och din hund är i behov av professionell hjälp hemmavid, sök kollega till mig på www.immi.nu så lär du få jättebra råd och din hund blir en harmonisk hund. Om du inte får tag i dina papper, så se till att du spara alla andra kvitto kring hunden så som vaccinationspapper och kvitto, med dessa kan du bevisa att hunden är din. Plus skriv ner var när och hur mycket du betalt, hur många gånger du försökt komma i kontakt med tidigare ägaren, det ger dig rätten och framförallt hundens rätt att få stanna hos dig. Är hon Chipmärkt om inte gör det hos en veterinär. Din hund bör inte få valpar, då hon inte har haft ett sådant liv som behövs för att bli harmonisk hund. Var rädd om din hund och lämna inte henne tillbaks och respektera när hon blir rädd för andra människor de kan påminna om hennes tidigare dåliga erfarenheter. Det räcker mer än väl att din hund är trygg med dig och din mamma, andra människor har ingen rätt att klappa en hund som inte vill, låt henne vara ifred om hon inte vill, det stärker hennes ro.

Jag är stolt hundägare till en blandis(schäfer/rottis) kille på snart 1,5år. Han var sist och minst i kullen och har alltid varit lite osäker. Tex hemma så flyger han upp i taket om man råkar tappa ngt på golvet eller om man lyfter ngt föremål i närheten av honom. När han var ca6mån så blev han biten av en äldre hanhund helt oprovocerat, vilket fått honom osäker på andra hundar. Han reser alltid ragg när han träffar andra hundar, speciellt hanhundar. Och nu på sistone har han börjat morra och ska skrämmas samtidigt som han reser ragg med svansen på skaft. Vi bytte oxå lägenhet i september som verkar ha påverkat honom, han morrar och nafsar på folk som kommer hem till oss. Vi testade med att få honom att sitta en bit bort så att han inte skulle känna att han behövde försvara oss men det funkade inte heller. Han är min fösta vovve och jag vet inte riktigt hur jag ska få bort dom här beteendena. Hur man kan få honom att bli lite säkrare på sig själv? Annars är han helt underbar, gosig, rolig och smart, helt enkelt finast. PS. Är det verkligen normalt med hundar som fiser och rapar flera gånger per dag? Beroende på vad för intag en mage får så kommer det ut gaser, både hos hund och människa. Inte trevligt kanske men bättre att gaserna kommer ut än att de stannar i magen och ställer till besvär, var noga med att ge din hund mat av god kvalité och inte mat som är ämnad för människor. Din hunds osäkerhet är inte bra av massor av skäl och du behöver få mer kunskap och vetskap om vad din hund signalerar med sitt beteende, varför jag rekommenderar dig en konsultations tid hos kollega, sök via www.immi.nu Läs hundlitteratur, så som min bok Aktivera din hund Lars Fälts bok Hundars språk och flockliv, Maria Hanssons bok Min bästa vän och Maria Andersson och Berit Berggrens Träna med glädje. Köpte en Schäfer som var 4 mån för 2 månader sedan. Hon har vuxit upp ute i en stor hundgård med c:a 8 äldre hundar på landet. Vi har sedan tidigare en Schäfer som är hur bra som helt på alla sätt. Men den nya förstår vi inte vilka signaler hon visar. Hon skäller och morrar på våra barn så for dom rör sig. Man kan tycka att hon borde vant sig vid dem efter 2 månader hos oss. Vi har provat att locka fram henne för att nosa, ignorerat henne, fyat henne när hon gör så men inget verkar fungera. Läget är nu att barnen törs inte vara ensamma hemma med henne längre, de känner sig rädda. Vad kan vi göra för att få bot detta? Söka hundpsykologhjälp med konsultation, via www.immi.nu Har en blandis bordercollie/flat coat retr, 2,5 år. Hon är livrädd för dammsugare. Jag har provat att helt ignorera dammsugaren + att säga till henne på skarpen att sluta "sjåpa dig" men inget hjälper. Hon skakar och springer och gömmer sig under sängen. Bråka inte med hunden med dammsugaren, gör rent i huset och ignorera hunden helt, så hjälper du henne bäst.

Min man har en engelsk bulldog som är 4 år. När jag träffade min man för 2 år sedan så hade vi en vän på besök som hade sin dotter på ca 9 månader med sig. Helt plötsligt flyger han upp mot henne och biter tag i strumpbyxorna på henne och jag blev liv rädd. Så gjorde han ca 2-3 ggr till. Nu har vi en egen dotter på 9 månader och han har lämnat hunden till sina föräldrar. Vi är ofta där och hälsar på och har då satt en grind mellan kök och hall så han inte ska komma åt henne, men han har gjort attack ett antal gånger mot grinden och vart nära på att hoppa över och morrar!! Jag avskyr detta och vill därför inte åka dit mer med våran dotter för jag är så rädd att det ska hända henne något. Vad kan man göra eller finns det bara en utväg och avliva hunden??? Detta har ju pågått så länge. Hunden har dålig erfarenhet av barn eller är helt osocialiserad med barn, vilket inte hunden kan skyllas för, utan din man. Att du skall vara orolig för att hunden skall hoppa över en grind ter sig ganska otroligt. Bulldog är inte så smidiga och rörliga hundar. Var lugn när hunden är nära och se till att den rastas väl utomhus och framförallt inför er ankomst eller ihop med er, så skall ni se att det blir en trevligare situation. Barnet skall hållas från hunden, så att det inte kryper till hunden, som vill vara ifred som jag tolkar det. Min mamma har en rottweiler blandning och helt plötsligt en dag utan synbar anledning vägra han gå ut i hallen, han bara springer runt och gnäller med svansen mellan benen tittar ut mot hallen och morrar och reser ragg vi fattar ingenting ser han spöken eller? Något /någon kan ha skrämt hunden just där, kanske något från brevinkastet. Sök kollega för konsultation, sök via www.immi.nu Jag har en 6 mån. collievalp. Problemet men henne är att när jag är ute på promenad vill hon absolut inte gå i närheten av stora träd eller för nära husväggar. Då tvärvägrar hon gå vidare o lägger sig ner. Enda sättet då är att ändra riktning och ex gå över vägen. Hon har inte haft någon "dålig erfarenhet" av detta som borde förklara hennes beteende. Hon är även väldigt "harig" av sig när det gäller ex andra hundar och människor. När vi är själva (2barn,2vuxna samt 2 katter) är hon väldigt framåt och kavat. Vad ska vi göra för att få henne mer orädd? Colliehundar har haft olika problem med rädslor, rent avelsmässigt är detta känt sedan en bra tid. Sök kollega till mig, för att få professionell hjälp nu direkt, sök via www.immi.nu eller ring mig på min betaltelefon så att vi kan få ett fullständigt samtal, ring på 0939 107 10 32, välkommen Vi har en kinesisk nakenhund som är drygt 8 månader gammal. När han var liten hade vi besök av en liten pojke. Troligtvis gjorde han något med vår hund så att han blev senare rädd

och irriterad för alla småpojkar. Detta är inte roligt när vi får barn på besök. Han skäller och morrar mot dem. Detta gäller bara pojkar. Hur ska vi få bort detta beteende? Genom att låta er hund få träffa unga pojkar i lugn och ro, unga pojkar som ni har styr på så att hon kan lära sig att de kan vara väldigt kul att vara med. Observera att inget koppel eller annat som tvingar fram hunden får förekomma, det skall vara självvald nyfikenhet till pojkarna som kan ändra på beteendet. Och inse att det kan ta tid. Jag har en Jack russel terrier på 1år. Hon tycker det är jobbigt att gå ut om man går ut med henne själv. Vi köpte henne när hon var 7 månader kan det vara så att hon är lite osäker, i så fall vad kan man göra åt det. Det faktumet att du köpt din hund vid så sen ålder gör att du troligen inte alls vet vad hon har för erfarenheter. Behandla henne som hon vore valp i alla nya situationer och ha kul när ni är utomhus, för att mjukt lära henne allt hon ser i sin omgivning. Har ni några tips om: Om man ska resa bort och ens hund ska bli passad av någon annan o den inte brukar äta när vi är borta. Hur ska man kunna få i den mat när den blir passad? För en hund kan inte vara utan mat för länge. Den person som skall passa er hund kan göra det genom att bo hos er, på så vis känner hunden sig mer tillfreds. Annars bör personen vara relativt mycket ihop med er och hunden innan ni reser och ni bör vara hemma hos personen ihop flera gånger för att på så sätt skapa harmoni. Vad ska jag göra med min åskrädda hund. Hon blir nervös och tuggar sönder saker. (Tuggar aldrig på saker i vanliga fall) Ömka inte henne, försök att lek något hunden uppskattar då det åskar eller helt ignorera henne, köp ett tuggben som hon får just då hon blir nervös och bitig. Har en d. schnauzerhund på lite drygt ett år, och vi har haft honom från början. När han flyttade hem till oss hade vi två katter sedan tidigare, dessvärre försvann den ena katten kort därefter. Den andra katten som är kvar är en väldigt snäll streiliserad honkatt. Hunden har sedan första början emellanåt varit lite våldsam mot katten - han blir lite uppspelt och börjar att leka livligt med katten, (han nafsar i henna och "busmorrar")som kanske inte uppskattar det sådär jättemycket men hon säger aldrig ifrån utan låter honom hålla på. Vi (min man och

jag) säger till honom varje gång detta inträffar och berömmer honom varje gång han slutar. Katten tar verkligen hand om honom, hon putsar och fejar, reder ut tovor på honom mm. Hunden har respekt för andra katter som sagt i från, bla mina svärföräldrars katt och min brors. Vad kan vi göra för att få honom att sluta vara så våldsam mot vår egen katt, kan vi göra något eller måste katten själv säga ifrån?? Vill också poängtera att han har aldrig skadat henne. Det ni gör genom att belöna honom då han lugnar sig är bra, för övrigt tror jag nog att katten ger honom på moppo om hon anser att han går för långt. Jag undrar vad ni anser om att ta hunden med sig på flyget? Jag har en sheltie som jag skulle vilja ta med på en timmes flygning, men är osäker om det är bra för hunden. Han får sitta i kabinen, men tänk om han blir väldigt skrämd. Jag tror inte att han vill sitta i bur, har ni något tips på något annat vattentätt man kan frakta sin hund i? Eller bör man inte ta med sin hund alls? Personligen tycker jag inte det är en bra idé att flyga med hunden och vad jag förstår är det ren nöjesflygning inte en nödvändig transport sträcka. Hundar är landdjur och tycker självklart att det är otäckt och onaturligt att ge sig upp i luften. Om du absolut vill lära din hund detta, sök kollega till mig på din ort, för att få konsultation i hur du börjar med att lära in att flygplanet är positivt. Sök kollega via www.immi.nu Vi har en dansk-svensk gårdshund som nu är tre år. Han är väldigt aggressiv mot främmande människor som närmar sig vårt hus och det blir ännu värre om vi får besök. När vi är ute och går så är han likgiltig och orkar inte ens gå fram och hälsa på människor som han inte känner. Vi köpte honom från ett djurinternat när han var cirka ett år, då han hade hittats i en liten väska på Kastrups flygplats. Han har alltid varit rädd för män och barn, så vi tror att någon man eller ett barn har varit dumma mot honom tidigare. Han var väldigt sjuk när han var liten valp, och har flera gånger varit hos veterinären på grund av ett dåligt ben som numera är amputerat. Vi går på hundträning med honom och där får vem som helst komma fram och hälsa på honom. Vad kan vi göra för att han ska bli mindre aggressiv mot främmande människor? Vi tycker att det är väldigt jobbigt att vi inte vågar lita på honom när vi har gäster hemma. I din berättelse finns svaret. Er hund har inte haft ett bra första år och helt troligt har både män och barn burit sig illa åt mot honom, varför du nu ser hans oro när han möter liknande, att så skall ske igen. Om vi då fyar och är barsk mot hunden, så förstärker vi dennes oro och det hela blir värre. Med den tråkiga bakgrunden er hund har, så är det bäst om ni på plats kan få hjälp med Hälsa-träning och socialisering i ert hem. Titta in på min hemsida www.fidos.se/lankar där finns hundpsykologer, som kan hjälpa er. Principen är att ni skall ge hunden trygghet genom att det finns regler för besök och för hund. Detta skall tränas under en längre tid, så att man vet att hunden förstått och att man själv känner sig säker på att hunden släpper in besökare.

Förra året råkade vi ut för ett inbrott och hunden var dessvärre ensam hemma. Hunden, Fido, är en 2,5 år gammal dansk-svensk gårdshund. Han verkar inte ha fått några fysiska men, men han hade motats in i sovrummet. Fördelen med det var att han inte gick runt i glasskärvor i vardagsrummet eller kunde smita. Men han har fått psykiska men och det visar sig i en något större aggressivitet mot främmande som kommer på besök plus att han skakar. Och när jag är ute och går med honom får han nästan panik och gnäller och försöker komma undan när vissa typer av personer kommer nära (ingen speciell person), typer som vi har en stark (bekräftad) misstanke är förknippade med inbrottet. Vi har ännu inte låtit honom vara ensam hemma eftersom vi håller på att göra hemmet säkrare. Samtidigt arbetar vi med att hjälpa honom bli av med den rädsla han lider av, men det är svårt och vi saknar kunskap, alternativt pengar till en hundpsykolog. Kan ni hjälpa oss med god råd, så blir vi och Fido extremt tacksamma? Trots allt verkar det ju varit relativt bussiga inbrottstjuvar eftersom hunden stängts in men visst sätter liknande händelser djupa spår. De spår ni märker när främmande kommer hem och eller när ni möter speciella människor, då indikerar hunden att dessa människor påminner om i sitt sätt, kroppspråk, utseende och eller doftspråk likhet med inbrottstjuvarna. Er hund skulle tidigare än nu fått hjälp om den skulle varit som mest effektfull men vi gör ett försök. Köp på hälsokosten en tablett som här i Sverige heter Valerina, det är en milt rogivande tablett som på intet sätt skadar er hund eller ger den beroendeframkallande symptom. Ge er hund en tablett om dagen ihop med en B12 tablett. Ge dessa tabletter till förpackningen är slut, under tiden skall ni också träna med människor som kommer hem till er. Inrätta regler för att alla måste ringa på / knacka på och vänta att stiga in tills ni öppnar dörren, även om det är välbekanta vänner som kanske brukar gå in själv. När ni släpper in folk, så se till att hunden sitter tre fem meter bakom er och kan sitta kvar där. När ni släppt in folket och hälsat, så kan de och Fido få hälsa. Se då till att de får av er en hundgodisbit/en bit korv eller så, att de sitter på huk, tittar lite förbi Fidos blick och erbjuder godsaken, Därefter räcker hälsningen och ni kan bjuda in gästen för en kopp kaffe eller så. När vår och sommar närmar sig kan ni och gästen ta er kaffekopp i trädgården ( om sådan finns) och om Fido då är glad för gästen, så låt denne gömma några hundgodisbitar i trädgården medan ni håller Fido, skicka sedan iväg honom att söka efter godsaken. På så sätt kan ni etablera trevlig stämning med era gäster. Och Fido vet att ni släpper in och sedan får han en stunds hälsning. Vad det gäller promenaderna så låt Fido slippa hälsa på eller möta för tight de människotyper han verkar orolig för. Ha stort tålamod och förståelse för att minsta möjliga likhet kan få igång Fidos försvar vilket kan bli skallande och eller dovt morr, hjälp då er hund genom att ge den närhet och trygghet. Se också till att ni redan nu utökar era promenader med Fido, så att han får göra av med sin energi var dag i härliga skogs/naturpromenader. På dessa promenader var aktivt lärande/lekande med Fido, så att han på så sätt lär sig mer och i det växer som individ och då även kan tackla sina rädslor bättre. På www.jycke-tryck.se finns flera bra hundböcker som ni kan köpa för tips och idéer för kul och nyttig inlärning. Främst tänker jag då på Marie Hansson bok Min bästa vän, köp den! Den kostnaden är ingenting mot vad ni och Fido får ut av denna, kunskapsökning hos er.

Min hund är en rödhårig fågelhund på 3 år. Han är inte socialiserad med barn, och vi haft en incident där det höll på att gå illa. Det ringer på dörren. Dörren öppnas och min hund far ut rakt på en 6-årig pojke. Min hund får tag i armen men tack och lov händer inget. Fast ärligt talat så tror jag inte att min hunds avsikt bara var att få tag i armen. Jag tror att han har svårt att förstå sig på de små människorna som alltid ser honom rakt i ögonen, när de möter honom. Jag tror att de gör honom väldigt osäker. Samtidigt har vi tagit upp ledarskapsövningarna igen. En annan gång sprang han efter en man, som promenerade på vägen och nafsade honom i baken. Jag vet inte vad mannen gjorde när han gick förbi vår trädgård, så det är lite svårt att säga. Men barnen; vad ska jag göra med dem? Jag kan ju inte gärna låna några 6-åringar för att träna min hund. (Jag mycket väl att man aldrig ska öppna dörren utan att ha hunden under kontroll) Har min hund/jag problem? Det verkar som din hund är osocialiserad med barn, vilket kan rådas bot på genom träning. Man kan börja passera dagis, skolor och liknande platser med barn. När hunden inte visar intresse för barnens aktivitet och höga ljud (som ofta förekommer bland barn) så belöna din hund. Då/om han visar osäkerhets intresse med skall/raggresning/stelhet ignorera honom helt och vänta på att han tar kontakt med dig, belöna då och gå vidare. Min tanke här är inte att barnen skall på något vis vara/komma nära dig och hunden utan mer att ni börjar med att vistas/passera ställen med barn. När du märker att detta inte längre är ett problem/anspänning för din hund. Fortsätt då träningen med väl bekanta barn, som fått instruktioner att helt nonchalera hunden. Gå på promenad ihop med barnet/en och låt dem, när hunden är avspänd, vara kul och aktiva men ändock på ett stillsammare sätt. De kan gömma godisbitar i, vid träd, stubbar, parkbänkar och liknande. Barn bör associeras av hunden som kul på gång. Lär hunden att alltid sitta en bit bakom dig då ytterdörren skall öppnas och Hälsa får man först, då du säger Varsågod. Lätt att lära in men det kräver vårt fokus. Jag har en härlig korsning mellan en tysk korthårig och labrador. Han är 3½ år gammal och har temperament efter labradoren. Han är otroligt go. För ett halvt år sedan blev han biten i benet av en annan hanhund som bara plötsligt flög på honom, han blev mycket sjuk av bettet. Vi var hos veterinär som behandlade honom för infektionen. Mitt problem är att sedan den händelsen har han morrat mot min 13-årige son varje gång han vill kela med honom. Jag är rädd för hunden ska bita honom. Pojken blev mycket rädd och skrek då överfallet hände, kan det ha något med det att göra och vad ska jag göra? Jag kan bara inte avliva honom. Nej man avlivar inte en hund för at den blivit påhoppad. Din hund har nog tyvärr kopplat ihop överfallet med din son, vad jag kan utläsa av din skrift. När din hund morrar så betyder det att han säger: - jag litar inte på dig, jag är rädd att det skall göra ont igen. Med detta facit så förstår du nog att du måste instruera din son att vara mindre påträngande mot hunden och mer ägna sig åt kul lekar, så som att gömma saker åt hunden, lära den att bära olika saker, lära den olika cirkuskonster. Den typen av relation mellan din hund och barnet ger nytt förtroende och minskar hundens oro och därmed minskar risken för din oro. Bra tips om hur man lär in olika nyttiga och kul saker finner du i Marie Hanssons bok, Min bästa vän.

Den finns på bibliotek och på förlaget www.jycke-tryck.se en Jag har en korsning mellan beagle harrier och irländsk setter som är 3 år, och nu har jag ett problem med henne. Hon har börjat att skälla och morrar aggressivt åt vuxna, men är snäll och rar mot bar. Kan det bero på att hon har blivit sparkat på bakbenet när hon har stått vid en affär. Om det är så, vad kan jag då göra för henne? Ja självklart är det så att hundar liksom vi lär sig av både plus och minus. Till att börja med koppla aldrig upp din hund utanför affärer, gå med hunden först och gå och handla själv sedan. Det är vår uppgift som hundägare att kunna garantera hunden trygghet. När din hund nu verkar misstänksam mot vuxna, som du vill/måste prata med, låt hunden få vara två steg sittande bakom dig medan du talar med dem och gå sedan förbi människorna med din hund vid din sida. De människor hon redan känner är det väl okey med hoppas jag och nya bekanta skall ta det försiktigt. Dels genom att inte direkt visa hunden något intresse och då hunden visar intresse mest låta den göra det och om man skall klappa henne, då gör man det under hakan och på bröstet, talar med en mjuk röst och ser inte hunden i ögonen. På så vis kan hon få åter förtroende för vissa men som sagt var rädd om din hund. Jag har en 11 månader gammal blandrashund, som nyss har löpt för första gången. Hon är väluppfostrad och en glad och pigg hund. Jag har bara haft henne i tre månader och övertog henne efter ett par med ett 2-årigt barn, eftersom barnet blev allergisk. Hon trivs i vanliga fall med allt och alla, men hon nafsade efter min väninnas knappt 3-åriga dotter igår, när flickan kom fram till mig när hunden låg vid mina fötter. Det har hon aldrig gjort för. Min väninna trodde att det kunde bero på att hon löper. Det var mest en markering av att hon ville ha mig för sig själv. Jag sa ifrån och skickade bort hunden en stund. Hon gjorde det en gång till och då upprepade jag straffet. Kan det vara pga. att hon löper, eller försöker hon bestämma över barnet? Och hur ska jag bäst förhålla mig till det, så att det inte slutar med att hon biter barnet? Vi var hemma hos flickan. De har också ett större barn på knappt 5 år och en nyfödd baby, men det hände inget med de två andra barnen. Din hund har dålig erfarenhet av barn från första familjen, säger sig nästan sig själv när man läser ditt brev. Att en tik löper gör henne många gånger mer stingslig, precis som med oss flickor då vi menstruerar. Så visa hunden hänsyn och låt den slippa barn upp på sig, så händer inget någon. Hunden måste sedan lugnt och successivt få träffa barn som vet hur man leker försiktigt/ är ihop vänligt med en hund, massor av gånger för att den igen skall våga lita på barn. Min fråga gäller om det är något speciellt vi ska tänka på för vår fina hund, när vi om ca. tre månader får en nyfödd bebis i huset. Det ska ju helst bli en fin upplevelse för både pappa, mamma och djur. Vår hund är en blandning mellan schäfer och labrador och hon har ett bra

psyke. Hon är 2,5 år. Hon har träffat spädbarn förut och har varit snäll mot dem. Jag undrar om det kanske blir annorlunda när det nu är ett barn som ska vara här permanent och som tar en del uppmärksamhet från hunden. Vi fick en kattunge för sex månader sedan och hund och katt är bästa vänner i dag. En tilläggsfråga: en del säger att det är okej att låta hunden slicka barnet i ansiktet för att undersöka det när vi kommer från sjukhuset och andra säger att det får den absolut inte göra. Vad är ert råd i den frågan? Er hund vet redan att det är en baby på väg, hundars doftförmåga och som expert på kroppsspråk vet den redan, så gör ingen affär av det. Låt hunden var med, lägg baby på en filt på golvet. Hundar är renare i munnen än vi människor när vi precis borstat tänderna, så det är ingen fara med en vovslick, snarare tvärtom. De som inte rekommenderar det har en förutfattad mening om att hundar/djur är oren i mun, vilket alltså är helt felaktigt. Men se till att den inte klumpigt råkar trampa eller så på baby. Glöm inte att ge hunden var dag sin tid, sin promenad och aktivering fast det blir barn i huset. Det är oftast det som är huvudproblemet med baby och hund, att matte husse helt plötsligt glömmer bort sin vän, som inte alls är lika begeistrad av baby som ni. Då barnet är en tre -fem år blir den trevligare sällskap åt hunden, om den då haft trevliga upplevelser av barn och ni ser till att barnet inte bara klampar på intill hunden utan att respektera dess ålder, mat, tuggisar och lugn och ro. Lycka till! Vi fick en vuxen terrier som haft det svårt i sitt liv. Vanligtvis en glad hund, som dock är svår att träna eftersom den inte vågar ta emot godis. Igår bet den en gäst. Tidigare har den morrat. Men har aldrig visat tecken på att vara aggressiv eller att vilja bitas. Den springer efter gästerna när de går hem. Men han viftar på svansen och skäller, precis som det är lek. Men, det var det inte igår. Det gick lugnt och fredligt med lunch, då han hade tillgång då han hade möjlighet att gå ut genom en annan dörr. Jag gick på toaletten och samtidigt skulle min gäst gå ut. Ut genom den andra dörren springer Fido och biter henne i benet. Han förstod att det inte var bra och flydde in och gömde sig. Jag stängde in honom i ett rum och det var inte det minsta ljud. När gästen hade kört var han åter igen min kelna, glada hund som tigger för att få sitta i soffan hos mig. Jag kan inte tänka mig att avliva honom, för det är på ett eller annat sätt inte hundens fel. Det måste ju finnas en orsak. Samtidigt vill jag undvika att fler blir bitna. Vad ska jag göra? Orsaken är som du skriver att hunden haft ett eländes liv och minnesbilder av detta liv, sätter sina spår på olika sätt i hundens varande och liv. Du behöver en utbildad för att utreda Fido och få hjälp med hur du skall få honom att lita på dig, då han nästa gång blir osäker/rädd. Sök hundpsykolog via www.immi.nu. Vi har en snäll hanhund, han är en korsning mellan labrador och tysk korthår. Förra året blev han anfallen och biten av en annan hanhund, han fick en inflammation i det ena frambenet och var faktiskt nära att dö. Infektionen spred sig mycket snabbt. Sedan dess har han morrat åt min son, vi är fyra personer i hushållet med det är bara min son han morrar åt. Kan det vara för att han blev rädd och skrek när Fido (vår hund) blev överfallen? Jag litar inte på Fido längre, men det kan ju sluta med att jag måste avliva en snäll och rar hund. Vad ska jag göra?

Han är en mammas hund och viker inte från min sida, där jag är där är han. Saknaden kommer att vara svår att bära, men jag kan inte heller gå och vara rädd för att han ska göra min son illa. Sonen ska vara här, Fido får vara här. Ett dilemma, så klart. Men om sonen var med vid händelsen och hunden uppfattade det så har sonen fått skulden. Det kan också vara så att sonen varit hårdhänt/ olycksmässigt eller ungdomsmässigt mot hunden, då ingen sett det och därför litar inte Fido på sonen, trist men så fungerar hundar, de ljuger inte. Men din oro är troligen befogad då det vid ett obevakat ögonblick kan ske en olycka av rädsla från kanske både son och hund. Men avlivning känns inte rättvist. Sök kurs med er hund och träna och aktivera honom mycket, gärna att sonen är med på detta för att få Fido att tycka att han är kul. Och så en regel så fort hunden morrar vänder man sig från den och går, det är en signal från oss att vi inte vill den illa och brukar hjälpa en hel del. Lycka till och sök gärna kurs / aktivitet via www.fidos.se/lanklar Vi har den sötaste mest väluppfostrade labradorhane på 1 ½ år, så det borde inte finnas några problem. Vi gick på valpkurs när han var liten och han är mycket road av att leka med andra hundar. Han har aldrig förstört något i vårt hem, och gör gärna allt man ber honom om. Men han verkar MYCKET rädd för olika saker och är otroligt reserverad inför andra människor. Om vi någon enstaka gång skulle höja rösten eller kallar på honom för att han ska gå förbi dammsugaren så skakar han som ett asplöv och kryper som om han blir slagen varje dag. Jag tycker mycket synd om honom att han blir så rädd och vill därför gärna få några goda råd om vad vi kan göra åt detta. Vi har haft honom sedan han var valp och han har alltid varit en riktigt mysig hund, som gärna ligger vid ens fötter hela kvällen. Er hunds oro/rädsla bottnar i någon händelse, kanske redan från kenneltiden. Han kan även ha ärvt denna oro av en orolig mor/tik. Jag skulle vilja att ni uppsökte en hundpsykolog för möte och konsultation, så att denne kan bedöma hur man skall få er unga hund att våga mer. Sök en hundpsykolog i er närhet via min hemsida: www.fidos.se/lankar Lycka till! Vi har en blandrastik som är 2 år och som valp förlorade hon sin mor när hon var en vecka gammal, så vi födde upp henne på flaska. Hon är en härlig hund, lydig och duktig men hon är rädd för främmande människor och främmande hundar. Hon går stora runder runt dem och vill inte bli klappad av andra, även om hon är mycket kelen och uppmärksamhetstörstande. Möter vi andra människor eller hundar sticker hon in svansen mellan benen och gömmer sig bakom mig och ibland reser hon ragg när hon är riktigt rädd. Vi tycker att vi försökt allt med henne. Vi försöker att gå runder där det är mycket folk och stannar om vi möter en annan hund så att de kan lukta på varandra, men inget hjälper. Vad ska jag göra för att hon ska få bättre självförtroende? Det jobbet skulle du gjort för länge sedan, nu är hunden redan präglad och hennes rädsla lär sitta i om än man kan få henne att gilla någon hund. Prova på en lugn kurs