Innebär det att antisionism är liktydigt med antisemitism? Ahlmarks svar är ett otvetydigt ja:

Författad av Fähstorkh ons, 26/03/2008-14:28 Ordet "sionism" har olika betydelser. Enligt Bernard Lewis betecknade ordet "sionism" ursprungligen en analys av det judiska predikamentet: eftersom judarna inte har en egen stat, är de främlingar i världen och detta främlingsskap ligger till grund för deras lidanden. Andra definitioner tar sin utgå;ngspunkt i sionismen som politisk rörelse. Per Ahlmarks definition i boken Vänstern och tyranniet förefaller tillhöra denna senare genre: Sionismen är den judiska nationella rörelsen, vilken definierar judarna som ett folk spritt över jorden men med ett gemensamt arv och med ett politiskt centrum i Israel, som de judar vilka så; önskar kan identifiera sig med. Innebär det att antisionism är liktydigt med antisemitism? Ahlmarks svar är ett otvetydigt ja: Om man säger att svenskar har rätt till en svensk nationalkänsla och en svensk nation medan judar inte har rätt till en nationell känsla och en judisk nation är man antisemit.... Anta att nå;gon... säger till oss: "Jag älskar svenskar, men Sverige må;ste naturligtvis avskaffas." Ingen skulle ta så;dana på;stå;enden på; allvar. Man kan inte älska eller respektera ett folk och samtidigt hata deras stat så; mycket att man vill se den utplånad. Ahlmarks resonemang är i grunden moralfilosofiskt: de som accepterar Sveriges existens, borde i konsekvensens namn också acceptera Israels existens. Uttryckt på ett annat sätt: de muslimer som anser att Israel är en illegitim statsbildning är antisemiter. Denna ståndpunkt ifrågasätts av Bernard Lewis i dennes bok Semites and Anti-Semites. Det är, enligt Lewis, inte självklart ett tecken på antisemitism att muslimer kräver att staten Israel skall nedmonteras. För många muslimer var grundandet av Israel en orättfärdig handling och det är i sig inte antisemitiskt att vilja korrigera en orättvisa. Uttryckt på ett annat sätt: det finns säkert en och annan muslim som inte har något emot en judisk stat, men som anser att Israel är beläget på fel plats. Man skulle också kunna anlägga ett historiskt perspektiv på Ahlmarks problemställning. Människors föreställningar om vad som är rätt och fel tenderar att förändras över tid. Varför gör inte Danmark anspråk på Skåne? Skåne tillhörde ju Danmark en gång i tiden. Beror det på att danskarna har förlorat förmågan att agera på ett konsistent sätt, dvs. att återkräva det som en gång tillhörde dem, eller beror det kanske på att de inte bryr sig? En rimlig förklaring till den danska generositeten är inte att danskarna är inkapabla att föra moralfilosofiska resonemang, utan att Skåne inte betyder något för dagens danskar. Det beror i sin Page 1 of 9

tur på att Skåne har varit svenskt i över 300 år. Danmark hade kunnat ifrågasätta om Skåne verkligen är svenskt territorium, men gör det inte därför att frågan inte är aktuell längre. Israel är en förhållandevis ung stat. Grundandet av Israel var dessutom inte ett okontroversiellt beslut. När FN:s generalförsamling röstade om partitionsplanen den 29 november 1947, röstade 33 stater för och 13 emot. Tio stater avstod från att rösta. Majoriteten av de stater som motsatte sig delningsplanen var muslimska. Det finns idag inga danskar som minns slaget om Skåne, men det finns fortfarande muslimer som kan berätta om de händelser som ackompanjerade grundandet av staten Israel. En delförklaring av den muslimska kritiken av Israel är att minnet av de händelser som beledsagade grundandet av den judiska staten ännu inte har bleknat i den muslimska världen. En rimlig gissning är att framtida generationer av muslimer inte kommer att betrakta Israel på samma sätt som stamfäderna. Historiska argument av detta slag har i och för sig inget bevisvärde i moraliska tvister, men de är intressanta i den meningen att de kastar ljus över människors bevekelsegrunder. Vem är antisemit? Ahlmark definierar "antisemitism" i termer av "fientlighet mot judar". Med "antisemit" förstås alltså inte en person vars yttranden eller handlingar har negativa sidoeffekter för Israel, utan en person som ogillar Israel därför att Israel är en judisk stat. För att förstå hur Ahlmark resonerar skall vi titta lite närmare på hans kritik av Per Gahrton och Sten Andersson. Låt oss börja med Gahrton. Enligt Ahlmark är Gahrton antisemit: Den ene [Gahrton] har i ord och handling bekräftat att han r antisemit (även om han naturligtvis aggressivt förnekar det). Vilka skäl anför Ahlmark för sin bedömning? Gahrton har medverkat i Radio islams sändningar. Han har försvarat Radio islam. Gahrton har ifrågasatt den judiska statens legitimitet. Vad har Gahrton sagt när han varit med i Radio islam? Låt oss citera från Ahlmarks bok: Den judiska hebreisktalande befolkningen i Palestina, i dagens Israel, måste integreras i området på ett sätt som accepteras av den palestinska och arabiska befolkningen. Page 2 of 9

Eftersom Ahlmark anser att antisionism är liktydigt med antisemitism, är Gahrton per definition antisemit. Men detta är åtminstone delvis en lek med ord. Ahlmark har givetvis rätt när han säger att Gahrtons förslag i praktiken skulle medföra ett utplånande av den israeliska staten, men därav följer inte att Gahrtons motiv med nödvändighet måste vara antisemitiska. Ahlmarks argument baseras på hans ekvation mellan antisionism och antisemitism, ett argument som inte håller för en närmare granskning. Ahlmark hävdar också att det faktum att Gahrton har försvarat Radio islam är ytterligare ett bevis på hans antisemitism. Men inte heller på denna punkt argumenterar Gahrton på ett tillfredsställande sätt. I radiostationens egna program öste han smädelser över dess motståndare. Vi var ute efter att strypa debatten, påstod han... De som kritiserar Radio Islam bedriver "försmutsning av debatten", påstod Gahrton i Ramis sändningar. Faktum är att Radio islam fälldes i domstol och att den ansvarige utgivaren dömdes till fängelse. Man kan givetvis ha olika åsikter om staten skall ha rätt att fängsla medborgare på grundval av deras uttryckta ståndpunkter, men nog borde väl t.o.m. en liberal som Per Ahlmark kunna vidgå att domen faktiskt syftade till att begränsa yttrandefriheten. Det faktum att domen inskränkte yttrandefriheten förminskar ju på intet vis det faktum att Radio islam ofta bedrev antisemitisk propaganda. Ahlmark förefaller också mena att det faktum att Gahrton medverkat i Radio islams sändningar i sig är ett bevis på hans antisemitiska övertygelse. På denna punkt har Ahlmark obestridligen en poäng. Radio islam är öppet antisemitisk och på dess webbsida kan besökaren kostnadsfritt hämta The Protocols of the Elders of Zion och Hitlers Mein Kampf. Varför valde Gahrton att föra fram sina åsikter i Radio islam? Varför nöjde han sig inte med att skriva debattartiklar i DN och Aftonbladet? Som politiker hade Gahrton ju tillgång till medierna. Det faktum att Gahrton valde att medverka i Radio islam gör honom alltså misstänkt, men det räcker knappast till en fällande dom. Det finns inget i i intervjun som antyder att Gahrton skulle vara bekant The Protocols of the Elders of Zion och Mein Kampf, än mindre något som indikerar att han uppskattar dem. Dessutom är Gahrton inte den enda kändisdebattören som medverkat i Radio islam. Förre biskopen Krister Stendahl har låtit sig intervjuas av rad iostationen, liksom förre folkpartiledaren Maria Leissner. Ahlmark kan knappast mena att även Stendahl och Leissner är antisemiter. Men Ahlmarks argumentering är bristfällig av fler skäl. I sin bok Det öppna såret diskuterar Ahlmark den svenska utrikespolitiken under Olof Palme. Hans slutsats är att det fanns en påtaglig motsättning mellan Palmes retorik om mänskliga fri- och rättigheter och dennes faktiska agerande: Hans praktiska agerande gick ofta i motsatt riktning. Han verkade totalt pragmatisk i urvalet av demokratier som kom att prisas respektive kritiseras, eller av diktaturer som skulle förbannas, förlåtas eller förhärligas. Page 3 of 9

Anledningen till att Olof Palme fjäskade för diktatorer som Fidel Castro var, enligt Ahlmark, att han ville bli FN:s generalsekreterare och det krävde stöd från länder som Kuba. Ahlmarks kritik av Palme är hård, men ingenstans i boken antyds det att Palme i hemlighet var kommunist. Palme var en pålitlig socialdemokrat som hade en hemlig dagordning. Men om Palme kunde hylla det socialistiska Kuba i närvaro av Fidel Castro utan att Ahlmark anser att det bevisar att Palme var kommunist, varför kan då inte Per Gahrton medverka i Radio islam utan att vara antisemit? Kanske hade även Gahrton en "hemlig" dagordning: att kritisera Israel. Man kan tycka att Gahrton har handlat omdömeslöst, men det innebär ju inte nödvändigtvis att han är en illvillig antisemit. När Ahlmark tar itu med Sten Andersson blir det ännu svårare att följa hans resonemang. Ahlmark inleder med att intyga att Andersson inte är antisemit: Hos Sten Andersson kan man däremot inte upptäcka några antisemitiska reflexer. Inget enda uttalande som han har gjort har (mig veterligt) varit ens i närheten av antijudiska perspektiv eller formuleringar. Han har aldrig försvarat nazistisk agitation. Den förre utrikesministern har heller aldrig antytt att Israel borde försvinna, eller att det var en olycka att den judiska staten bildades. Men när Ahlmark inleder sin granskning av Andersson är hans dom uppseendeväckande hård. Ahlmark beskriver den dåvarande utrikesministern som en demagog som verkar "närmast besatt av att förolämpa Israel och omfamna landets fiender": Ändå har Sten Andersson med en energi, som liknar besatthet, fördömt Israel under en följd av år.... alla vet att min [Per Ahlmark] kritik föds i kärlek till den judiska staten. När däremot Sten Andersson oupphörligt kallar sig "vän till Israel" irriterar det ingen antisemit, eftersom alla förstår att hans fraser är alibin. Det som gör Ahlmarks kritik intressant är naturligtvis hans användning av uttrycket "alibi". Ahlmark säger att riktiga antisemiter inte tar Sten Andersson på allvar när Andersson säger att han är Israels vän, eftersom de vet att "hans fraser är alibin". Alibin för vad? En rimlig tolkning är att Ahlmark menar att Andersson egentligen inte är Israels vän. Men om Andersson inte är vän till den judiska staten, vem är han då vän med? Ahlmark fortsätter: Några dagar innan hade Abu Jihad, som var befälhavare för PLO:s terroraktioner, blivit dödad i Tunis. De flesta misstänkte att Israel låg bakom. Andersson blev ursinnig.... Vad Andersson aldrig begrep var att PLO i åratal hade befunnit sig i krig med Israel. När palestinier i mars 1988 angrep en buss och dödade civila israeler några Page 4 of 9

få mil från den plats nära Beersheba, där Andersson just då befanns sig på officiellt besök i Israel, trodde han inte alls att PLO kunde ligga bakom. Ahlmarks analys av incidenterna är onekligen märklig. Ahlmark hade kunna säga följande: Sten Anderssons oförmåga att förstå PLO:s avsikter är ingen tillfällighet, den är intimt förknippad med det faktum att han egentligen inte är någon vän till Israel. Det förefaller vara en rimlig tolkning av Ahlmarks alibites. Istället viftar han bort problemet och säger att Anderssons brist på erfarenhet förklarar hans utrikespolitiska grodor. Enligt Ahlmark var Andersson så till den milda grad okunnig att han inte ens begrep att PLO förde gerillakrig mot Israel. Tror Ahlmark verkligen på det han skriver? Ahlmark fortsätter: Allting gick ut på att utmåla PLO som en demokratisk och fredsinriktad befrielseorganisation, vilken tog avstånd från terror och hade erkänt Israels rätt att existera. Problemet var att locka också PLO att säga så - och få Sverige att framstå som det land som fick Arafat att uttala "de magiska orden". Det viktiga då blev inte att i sak övertyga PLO att ändra politik utan att tvinga Arafat att påstå att han gjort det. Vad är det Ahlmark säger i citatet? Ahlmark säger uppenbarligen att det viktiga för Andersson inte var att PLO ändrade sin politik visavi Israel, utan att organisationen låtsades att den hade gjort det. Den svenska politiken handlade om att få PLO att framstå som en "demokratisk och fredsinriktad befrielseorganisation". Vad menar Ahlmark? Om Andersson var kapabel att göra en distinktion mellan PLO:s inofficiella och officiella syn på Israel, var han ju inte okunnig om Arafats avsikter. Hur kan Andersson vara okunnig om Arafats avsikter om det viktiga för honom inte var "att i sak övertyga PLO att ändra politik utan att tvinga Arafat att påstå att han gjort det"? Som vi ser ställer Ahlmarks framställning fler frågor än den besvarar. Varför är Ahlmark så generös gentemot Andersson och så hård mot Per Gahrton? Varför ställer han inte större krav på utrikesministern? Varför drar han inte Gahrton och Andersson över samma kam? Ahlmark kan ju knappast mena att Andersson har betytt mindre för PLO:s och Arafats popularitet i Sverige än Gahrton? Ahlmark svarar: Den förre utrikesministern har... aldrig antytt att Israel borde försvinna, eller att det var en olycka att den judiska staten bildades. Det som avgör frågan till Anderssons fördel förefaller alltså vara Ahlmarks definition av begreppet "antisemitism". Men som vi har sett är Ahlmarks ekvation mellan antisemitism och antisionism inget kraftfullt argument. Det är i och för sig inte omöjligt att Gahrton ifrågasätter Israels existensberättigande därför att han tycker Page 5 of 9

illa om judar, men det existerar ingen strikt logisk relation mellan termerna "antisemitism" och "antisionism". Även om alla antisemiter är antisionister, är inte alla antisionister nödvändigtvis antisemiter. Ahlmarks "seger" är därför i huvudsak en definitionsmässig sådan. Han har helt enkelt definierat "antisemitism" på ett sådant sätt att han kan komma åt Gahrton. Dessutom har han varit osedvanligt generös i sin behandling av förre utrikesministern Sten Andersson. Är Israel en rasistisk stat? När arabstaterna insåg att det inte var möjligt att besegra Israel militärt eller knäcka landets ekonomi med ekonomiska sanktioner, valde de inte endast att trappa upp den ideologiska krigföringen och att uppmuntra antisemitiska stämningar på hemmaplan, de började också samarbeta med antisemitiska organisationer i väst. Mest kända är de hemliga kontakterna mellan Egypten och engelska nationalsocialister 1962 där egyptierna erbjöd sig att finansiera aktioner riktade mot judar i Europa. På 60-talet ändrade den muslimska kritiken av Israel karaktär. Många arabländer hade allierat sig med Sovjet och gjorde sitt bästa för att framstå som framstegsvänliga och revolutionära. I väst hade det politiska klimatet radikaliserats och det saknades inte organisationer och intellektuella som var villiga att skänka sitt stöd till s.k. progressiva regimer. Om man tidigare hade kritiserat Israel från höger, angrep man nu den judiska staten från vänster. Istället för att hävda att judarna sprider marxism och gudlöshet, började man anklaga dem för rasism. Är denna anklagelse faktabaserad? Vad menar de som säger att Israel är en rasistisk stat? Om kritikerna menar att det finns enskilda judar som är rasister, är teorin givetvis sann. Det finns rasister i alla folkgrupper. Men det faktum att det finns enskilda judar som ogillar och kanske rentav diskriminerar araber, kan knappast ligga till grund för en mer generell kritik av den israeliska staten. En annan möjlighet är att kritikerna syftar på sionismen. Men sionismen är inte mer rasistisk än någon annan nationell rörelse. Det är knappast första gången i världshistorien som människor bildat en politisk rörelse med det uttalade syftet att upprätta ett folkhem. Ett annat vanligt förekommande argument är att Israel är rasistiskt eftersom det inte är möjligt för icke-judar att bli israeliska medborgare. Det är dock inte sant. Det är faktiskt möjligt för en icke-jude att bli israelisk medborgare om vederbörande har bott i Israel under en längre tid. Det kallas "naturalisering". Ytterligare en form av kritik säger att judendomen är baserad på samma blodsmystik som nationalsocialismen. Inte heller detta är med sanningen överensstämmande. Den rabbinska lagen definierar "jude" i termer av en person som antingen har en judisk mor eller har konverterat till judendomen. I vilken mening skulle en sådan definition vara rasistisk? Hitler skulle aldrig ha gått med på att kalla en person "tysk" om inte båda föräldrarna var tyskar. Hur ofta hävdar rasister att en individ kan byta ras genom att byta religion? Det är i och för sig sant att judar har företräde vid invandring till Israel, men de flesta länder har någon form av förtursregler. Sverige har förtursregler för nordiska Page 6 of 9

medborgare. Det är lättare för en dansk att bli svensk medborgare än en irakier. En annan aspekt av problemet är de palestinska flyktingarnas rättigheter. Frågan om de palestinska flyktingarna skall ha rätt att återvända till Israel har delat den judiska statens sympatisörer i två läger. Kritikerna hävdar att den israeliska ståndpunkten i frågan är ett uttryck för rasism. Vad är det man syftar på? När Shimon Peres gästade den socialdemokratiska partikongressen år 2001, förklarade han den israeliska ståndpunkten på följande sätt: There is one issue that I want you to understand...because I am sure that many people in Sweden do not understand it. And it is the issue of the right of the return of the Palestinian refugees to Israel. We cannot accept it...and we said so honestly and clearly to our Palestinian negotiators. Why? There were 24 states in the Middle East. 22 were Muslim are Muslim...one was Christian, the other is Jewish...the Christian state was Lebanon. What made Lebanon a Christian state? The fact that there was a Christian majority. The minute the Christians lost their majority Lebanon stopped being a Christian state. If we the Jewish people will lose our majority in Israel we shall stop being a Jewish state. And since the demographic balance is quite delicate, adding another 2 or 3 million people, means making Israel a non-jewish state...you must understand it. It cannot happen. We shall not do it. After thousands of years of suffering, of a holocaust, of pogroms, finally we have a corner to ourselves, where we can live and defend our rights. And we don't feel responsible for the issue. Innebär Peres' omsorg om den demografiska balansen i Israel att Israel är en rasistisk stat? Knappast. Peres har uppenbarligen inget emot att muslimer lever på muslimskt vis, han säger endast att han inte vill att Israel blir en muslimsk stat. Han vill inte att Israel skall gå samma öde till mötes som Libanon. Även de mest förhärdade kritiker av Israel borde kunna medge att Peres har rätt i sakfrågan: omfattande muslimsk invandring hade i grunden förändrat den judiska staten. Få ifrågasätter att den mexikanska invandringen har förändrat Los Angeles. Varför skulle inte en omfattande muslimsk invandring kunna förändra Israel? Vi förvånar oss inte över att progressiva liberaler kämpar för en åtskillnad mellan stat och kyrka, att kommunister vill leva i ett socialistiskt samhälle eller att kristna föredrar ett samhälle som är baserat på kristna värder ingar. Varför skulle muslimer vara annorlunda? Om vi dessutom håller den delikata säkerhetspolitiska situationen i Mellaånöstern i minnet, är det inte svårt att förstå varför Peres framhärdar i sin ståndpunkt. Dessutom är Israel redan ett flerkulturellt samhälle. Nästan 20 procent av Israels befolkning är av arabiskt ursprung. Islam är Israels näst största religion. Det finns viktiga skillnader mellan hur det politiska etablissemanget i Sverige och Israel uppfattar sina respektive länder. För Peres är Israel en judisk stat. Demokratiminister Mona Sahlin anser inte att Sverige är en svensk stat och att det är viktigt att invandringen inte rubbar den demografiska balansen. Medan Peres anser att en judisk befolkningsmajoritet är något bra, intar hans svenska kollega närmast den motsatta ståndpunkten. Sveriges regering anser inte ens att det svenska folket har en gemensam historia. Page 7 of 9

Peres' tal möttes med all säkerhet av långa och ljudliga applåder från de socialdemokratiska ombuden. Samtidigt var ombuden pinsamt medvetna om att kongressen aldrig hade accepterat att en svensk politiker eller icke-politiker hade uttryckt sig på samma sätt som Peres gjorde. De förstod att om en av deras kollegor hade sagt samma sak om sitt eget land och sitt eget folk, hade de tvingats ta avstånd från honom, om inte annat för att rädda sina karriärer. En sådan politiker hade tvingats löpa gatlopp i tidningarna och debattprogrammen. Det hade varit liktydigt med politiskt självmord. Därför kan man tycka att det var märkligt att Peres överhuvudtaget var inbjuden till kongressen. Kanske är det inte så konstigt ändå. Det är knappast första gången i världshistorien som ett politiskt parti hycklar för att få möjlighet att sola sig i glansen av en internationell celebritet. I sakfrågan hade Peres rätt. Att svenska socialdemokrater inte vet vilket ben de skall stå på, är knappast hans eller Israels problem. Filosemitism I Mein Kampf påstår Hitler att den ariska rasen är den "geniala rasen". Hitler presenterar dock ingen teknisk definition av uttrycket, han säger endast att ariern är kulturbyggande. Annars hade man kanske förväntat sig att han skulle hävda att hans landsmän är världens intelligentaste folk. Men det gör han alltså inte. Faktum är att intelligenstestning var förbjudet i det Tredje riket. Enligt psykologen Hans Eysenck berodde förbudet på att Hitler i hemlighet misstänkte att judarna var vida smartare än hans ariska undersåtar. Psykometrin skulle komma att verifiera denna misstanke: den s.k. intelligenstrappan såg inte riktigt ut på det sätt som nazisterna framställde saken. Istället för att inta trappans krön, fick arierna nöja sig med en blygsam mittenplacering. På toppen av pyramiden återfanns judarna. Förmodligen är det omöjligt att förstå antisemitismen utan kunskap om intelligenstrappans utseende. Den muslimska propagandan blev antisemitisk när arabstaterna insåg att de inte skulle kunna besegra Israel militärt eller ekonomiskt. Den nazistiska folkmordspolitiken inleddes med en veritabel deklassering av Tysklands judar. Det är nog ingen överloppsgärning att anta att antisemitismen är grundad i avundsjuka. Vilka konkreta anledningar finns det då till avundsjuka? I boken Superhjärnornas kamp hävdar ekonomen Gunnar Adler-Karlsson att USA:s judar har utgjort: 50 procent av de ledande 200 intellektuella, 40 procent av amerikanska nobelpristagare i vetenskap och ekonomi, 20 procent av professorerna vid de ledande universiteten, 20 procent av toppen inom förvaltningen, 40 procent av delägarna i de ledande advokatbyråerna i New York och Washington, 26 procent av journalister, redaktörer och direktörer i den ledande trycksaks- och etermedierna, 59 procent av regissörerna, författarna och producenterna av de 50 filmer som dragit in störst förtjänster. Page 8 of 9

Att detta skulle vara resultatet av en konspiration är självfallet rent nonsens. Det krävs många år av hårt och dedikerat arbete innan en person kan bli föremål för Nobelpris. Det inser också den överväldigande majoriteten av normalbegåvade människor. Moderna människor går omkring i kläder designade av Calvin Klein, Ralph Lauren eller jeans från Levi Strauss. De lyssnar på Bob Dylan och Simon & Garfunkel och skrattar åt Bröderna Marx, Jerry Seinfeld och Woody Allen. Vad vore filmkonsten utan Stanley Kubrick och Fritz Lang? Kan vi tänka oss "Taxi Driver" utan Robert De Niro, "Columbo" utan Peter Falk eller "Shakespeare in Love" utan Gwyneth Paltrow? Språkfilosofiska diskussioner utgår ofta från Ludwig Wittgensteins arbeten. Postmodernistiskt orienterade filosofer läser gärna Jacques Derrida, medan de som har rötterna i den mer empiriskt orienterade vetenskapsfilosofin, föredrar Karl Popper. Albert Einstein förändrade vår världsbild och Carl Sagan bidrog till att popularisera den nya synen på kosmos. Steve Ballmer är verkställande direktör på Microsoft. Alan Greenspan är chef för den amerikanska centralbanken. Michael Eisner är CEO för Disney. Ungerskfödde Andy Groove var med och grundade mikroprocessortillverkaren Intel. Michael Dell är CEO för datoråterförsäljaren Dell. Larry Ellison styr och ställer på Oracle. Inte heller saknas det betydande judiska författare. Saul Bellow och Isaac Asimov är bara två exempel. Det spelar ingen större roll vilken sektion av samhället som man studerar, listan över framgångsrika judar blir lång. Den enda lista där judarna förefaller vara underrepresenterade, är listan över kända brottslingar. Även om man kan ha olika musiksmak, föredra olika filosofier och ha synpunkter på vad som är bra respektive dålig litteratur, är det inte möjligt att bortse från dessa ofta fantastiska bidrag till världskulturen. Dessvärre är det nog heller ingen överloppsgärning att anta att fakta som dessa har spelat en betydade roll i den moderna antisemitismens histora. Source URL: http://www.samtiden.com/node/19 Page 9 of 9