2016-12-13 Kammarrätten i Sundsvall Box 714 851 21 Sundsvall Överklagande av Förvaltningsrätten i Luleås dom 2016-11-22 i mål nr 2153-16 Klagande: Svenska Rovdjursföreningen Organisationsnummer 883202-3264 Adress Masthamnen, 11630 Stockholm Telefon 08-441 41 17 Epost info@rovdjur.se Naturskyddsföreningen i Värmland Organisationsnummer 873201-3530 Adress Verkstadsgatan 1, 652 19 Karlstad Telefon 073-369 65 51 Epost varmland@naturskyddsförening.se Svenska Rovdjursföreningen och Naturskyddsföreningen i Värmland (nedan: föreningarna) överklagar härmed Förvaltningsrätten i Luleås (nedan: Förvaltningsrätten) dom 2016-11-22 i mål nr 2153-16, som avser föreningarnas överklagande av Länsstyrelsen i Värmlands läns och Länsstyrelsen i Örebro läns (nedan: länsstyrelserna) gemensamma beslut 2016-09-29 om licensjakt efter varg i Värmlands och Örebro län, dnr Värmland 218-6633-2016 och dnr Örebro 218-5278-2016. 1
Yrkanden Föreningarna yrkar att Kammarrätten beviljar prövningstillstånd, att Kammarrätten undanröjer Förvaltningsrättens avgörande 2016-11-22 att avslå föreningarnas överklagande, att Kammarrätten upphäver länsstyrelsernas beslut 2016-09-29 om licensjakt efter varg i Värmlands och Örebro län, dnr Värmland 218-6633-2016 och dnr Örebro 218-5278-2016, samt att Kammarrätten, om ärendet inte är avgjort innan den 2 januari 2017, meddelar inhibition av beslutet till dess att Kammarrätten prövat beslutets förenlighet med gällande rätt och Kammarrättens avgörande vunnit laga kraft. Skäl för prövningstillstånd Kammarrätten bör lämna prövningstillstånd på grund av att det finns anledning att betvivla riktigheten av det slut som Förvaltningsrätten har kommit till, och det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas. Anledningarna till att betvivla riktigheten av Förvaltningsrättens domslut beskrivs nedan under tio underrubriker till rubriken "Motivering till att beslutet bör upphävas". Särskilt viktigt för ledning av den fortsatta rättstillämpningen är att det prövas om de av länsstyrelserna angivna syftena är i överensstämmelse med någon av de grunder för undantag som anges i EU:s art- och habitatdirektiv (Rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter); denna centrala fråga har Förvaltningsrätten underlåtit att analysera, om länsstyrelserna har visat att licensjakten är proportionerlig, trots att de inte angivit något konkret mått på det de vill uppnå med licensjakten, och trots att de inte visat hur tolv skjutna vargar skulle göra att detta uppnås, om skyddsjakt på skadegörande vargar är en lämplig lösning istället för licensjakt på vargrevir som väljs ut slumpmässigt i förhållande till skadebild, om jakt på så mycket som 7 % av populationen kan vara "begränsad mängd" i art- och habitatdirektivets mening; på denna punkt strider Förvaltningsrättens dom mot tidigare domslut, om Förvaltningsrättens bedömning av vargens bevarandestatus är i överensstämmelse med art- och habitatdirektivet och med Naturvårdsverkets aktuella riktlinjer. 2
Motivering till att beslutet bör upphävas Som vi anfört i vårt överklagande till Förvaltningsrätten, så menar föreningarna att beslutet bör upphävas därför att ett genomförande av detta beslut och av de beslut om licensjakt efter varg som samtidigt fattats av länsstyrelserna i Dalarnas respektive Gävleborgs län skulle försvåra uppnåendet av en gynnsam bevarandestatus för vargen i Sverige, beslutets syfte och utformning passar inte in på något av de syften som enligt EU:s art- och habitatdirektiv kan utgöra skäl för undantag från det strikta skyddet för vargen, och dessutom är beslutet varken ändamålsenligt eller proportionerligt, när det gäller att minska risken för vargangrepp på tamdjur finns det andra, lämpligare lösningar, även om beslutets syfte hade varit i överensstämmelse med undantagsbestämmelsen 16.1.e i artoch habitatdirektivet, så uppfyller beslutet inte de till 16.1.e hörande villkoren om begränsat antal och strängt kontrollerade former, i beslutet rekommenderas användning av jakthundar på ett sätt som strider mot jaktlagen 27 och jaktförordningen 18 stycke 2. Samtliga dessa skäl beskrivs mer ingående i vårt överklagande till Förvaltningsrätten, som bifogas till detta överklagande (bilaga 1). Här nedan vill föreningarna i vissa delar komplettera eller förtydliga argumentationen i vårt tidigare överklagande, samt kommentera hur Förvaltningsrätten behandlat våra synpunkter och argument. 1. Övergripande om Förvaltningsrättens bedömning av jaktens syften På sid. 12 i domen refererar Förvaltningsrätten i två stycken de av länsstyrelserna angivna syftena med licensjakten på varg. Därefter skriver Förvaltningsrätten utan närmare analys att "Förvaltningsrätten anser att de angivna syftena i sig är acceptabla syften som kan utgöra grund för beslut". Föreningarna menar att de av länsstyrelserna angivna syftena måste jämföras med de syften som i art- och habitatdirektivet anges som tillåtna skäl för undantag från skydd. Detta har Förvaltningsrätten inte gjort. Förvaltningsrättens uppgift i detta fall är inte att tycka fritt, utan att pröva de angivna syftena mot gällande rätt. De av länsstyrelserna angivna syftena med den beslutade licensjakten är att begränsa negativa socioekonomiska konsekvenser, att underlätta älgförvaltning och tamdjurshållning, och att begränsa skador. Föreningarna vidhåller att det enda av dessa syften som tydligt passar in på någon av art- och habitatdirektivets undantagsmöjligheter är det sistnämnda, att begränsa skador, som passar in på undantagsmöjligheten 16.1.b, och att det syftet bättre kan uppnås på annat sätt än genom licensjakt på de aktuella reviren. 3
2. Jakten syftar inte till insamling och förvaring I länsstyrelsernas beslut uppges att jakten tillåts med stöd av art- och habitatdirektivets undantagsmöjlighet 16.1.e. Det innebär att jakten ska syfta till att tillgodose behov av insamling och förvaring av ett begränsat antal exemplar av arten. I beslutet sägs dock ingenting om varför så många djur skulle behöva samlas in och förvaras, inte heller var djuren är avsedda att förvaras. Insamling och förvaring nämns överhuvudtaget inte i det avsnitt som beskriver jaktens syften. På sid. 11 i domen refererar Förvaltningsrätten till Kammarrätten i Stockholms dom 2014-11-14 i mål nr 3273-13. Kammarrätten i Stockholm menade där att begreppet insamling i art- och habitatdirektivets artikel 16.1.e i även omfattar jakt i syfte att döda djur. Mot detta vill föreningarna invända att Kammarrätten i Stockholm i mål nr 3273-13 gjorde en logisk kullerbytta. I sista stycket på sid. 10 i den domen konstaterades korrekt "att insamling av djur kan ske genom jakt". Därav drogs på sid. 11 slutsatsen "att begreppet 'insamling' har en förhållandevis vid innebörd och alltså omfattar även jakt i syfte att döda djur". Men att insamling av djur kan ske genom jakt/dödande innebär inte att jakt/dödande i sig självt skulle vara ett syfte som motiverar undantag från skydd. Den feltolkning som Kammarrätten i Stockholm gjorde i mål nr 3273-13 resulterar i ett cirkelresonemang där dödande skulle kunna tillåtas i syfte att bedriva dödande. Detta är orimligt, eftersom alla övriga grunder för undantag (16.1.a, 16.1.b, 16.1c och 16.1.d) skulle bli överflödiga om en sådan tolkning av 16.1.e accepteras. Jakten/dödandet måste ha ett syfte, och om 16.1.e åberopas ska syftet vara insamling och förvaring. 3. Socioekonomiska konsekvenser och koncentration/täthet av vargrevir Utöver vad vi anfört i överklagandet till Förvaltningsrätten, vill föreningarna här uppmärksamma att Naturvårdsverket i en redovisning i fjol drog slutsatsen "att ekonomisk påverkan från vargförekomst på olika verksamheter på samhällsnivå inte är så omfattande att verksamheterna påtagligt försvåras". Detta styrker ytterligare vår uppfattning att det inte vore proportionerligt att avliva 24 vargar i Sverige, eller 12 i Värmlands och Örebro län, för att begränsa negativa socioekonomiska effekter. På sid. 11 i Förvaltningsrättens dom refereras påståendet från Naturvårdsverkets förvaltningsplan om att "Ett syfte med licensjakt kan vara att nå det rovdjurspolitiska målet med minskad koncentration av varg i särskilt vargtäta områden". Här vill föreningarna erinra om att Naturvårdsverkets förvaltningsplan inte utgör någon rättskälla, samt att Förvaltningsrätten i Stockholm kommit fram till att minskad förekomst av varg inte kan utgöra ett självständigt syfte, utan snarare utgör ett medel för att uppnå andra syften (Förvaltningsrätten i Stockholm, dom den 23 december 2014 i mål nr 30966-13 och 598-14). På sid. 13 i den nu överklagade domen åberopas åter Naturvårdsverkets förvaltningsplan, här som stöd för påståenden om att minskad täthet av revir skulle behövas för att minska negativa socioekonomiska konsekvenser. Här vill föreningarna uppmärksamma att det varken i Naturvårdsverkets förvaltningsplan eller i länsstyrelsernas jaktbeslut har påvisats genom faktastöd, exempel eller referenser till aktuell forskning att ökad täthet av vargrevir skulle leda till mer negativa socioekonomiska konsekvenser. Vad Naturvårdsverket säger i förvaltningsplanen är att För att genomföra den av riksdagen beslutade rovdjurspolitiken behöver tätheten av varg minskas i de län som har störst koncentration av vargrevir (och därmed ett stort antal vargar) så att de negativa socioekonomiska konsekvenserna av vargetableringen begränsas. Det är alltså genomförandet av rovdjurspolitiken som är Naturvårdsverkets skäl till att tätheten 4
ska minskas inte att Naturvårdsverket bedömt det som att minskad täthet av revir skulle leda till minskade negativa socioekonomiska konsekvenser. Föreningarna menar därför att Förvaltningsrättens bedömning av skrivningen i Naturvårdsverkets förvaltningsplan bygger på en felaktig tolkning, och att skrivningen i förvaltningsplanen inte kan åberopas som stöd för att en minskning av tätheten av vargrevir skulle ha åstundad effekt. Avsaknaden av resonemang om, och avsaknaden av bevis i förvaltningsplanen för, att en minskning av tätheten av vargrevir skulle minska negativa socioekonomiska konsekvenser, visar tvärtom att det inte finns stöd för att en sådan åtgärd skulle ha den av länsstyrelserna uppgivna effekten. Föreningarna menar att Förvaltningsrättens felaktiga tolkning av skrivningen i förvaltningsplanen har medfört att domstolen felaktigt bedömt att den beslutade licensjakten kan förväntas uppnå sitt syfte. Föreningarna menar vidare att angrepp på tamdjur är den viktigaste negativa socioekonomiska effekten av vargförekomst, och att risken för angrepp på tamdjur främst är beroende av variationer i beteendet mellan vargar i olika revir, samt i vilken mån förebyggande åtgärder vidtagits, och inte beroende av tätheten av revir. Som stöd för att tätheten av vargrevir inte är en viktig faktor för risken för angrepp åberopar föreningarna en rapport 1 som Viltskadecenter presenterade i fjol, där risken för vargangrepp på får jämförts mellan olika områden i Mellansverige. Viltskadecenters analys visar att ju fler fårbesättningar det finns i ett område, desto större är risken att det sker vargangrepp på får, men tätheten av vargrevir hade ingen signifikant effekt på risken för angrepp. Rapportförfattarna skriver bland annat: Vargtätheten i sig påverkar således inte antalet förväntade angrepp, vilket är rimligt. Det finns inget skäl till varför vargangrepp på får i ett revir skulle påverkas av om det ligger fler eller färre revir i den landsänden. 4. Länsstyrelsens bevisbörda i fråga om jaktens proportionerlighet EU-domstolen har fastslagit att den myndighet som fattar beslut om jakt efter varg har bevisbördan för att nödvändiga förutsättningar föreligger, det vill säga att art-och habitatdirektivets villkor för ett sådant undantag är uppfyllda (dom 2007-06-14 i mål C-342/05, punkt 25). I mål 801-16 med flera fann Kammarrätten i Göteborg, med hänsyn till den restriktiva bedömning som ska göras vid beslut om undantag, att den licensjakt som var aktuell förra vintern inte var proportionerlig och därför inte kunde tillåtas. Länsstyrelsernas motivering till jakten i det nu aktuella beslutet liknar de motiveringar som prövades i mål 801-16 med flera, och föreningarna bedömer därför att licensjakten även denna gång är oproportionerlig. Det som främst skiljer det nu aktuella beslutet från förra årets är att färre vargar omfattas. Det innebär också att de förmodade effekterna av jakten blir mindre. Avvägningen mellan undantagets storlek och de förmodade (men inte visade) effekterna på socioekonomi, tamdjurshållning och skador bör prövas mot samma bakgrund som i mål 801-16 med flera. Länsstyrelserna har inte angivit något konkret mått på det de vill uppnå med licensjakten, och de har inte visat hur sex skjutna vargar skulle göra att detta uppnås. Därmed menar föreningarna att länsstyrelserna inte kan veta, och inte har visat, att licensjakten skulle vara proportionerlig. Förvaltningsrätten skriver på sid. 14 i domen att "Det har även beaktats hur beslutad tilldelning ska kunna uppfylla ändamålet och även huruvida den är proportionerlig". 1 Frank, Svensson, Lopez Bao & Zetterberg, 2015. Analys av sambandet mellan vargtäthet och antal fårbesättningar. Rapport från Viltskadecenter, SLU 2015-6. http://www.slu.se/globalassets/ew/org/centrb/vsc/vsc-dokument/vsc-publikationer/rapporter/2015/analys-avsambandet-mellan-vargtathet-och-antal-farbesattningar-webb.pdf 5
Föreningarna menar att det är stor skillnad mellan å ena sidan att beakta huruvida jakten är proportionerlig vilket länsstyrelserna gjort och att visa att den är proportionerlig vilket länsstyrelserna inte gjort. Förvaltningsrätten tycks ha förbisett denna skillnad. Föreningarna vidhåller alltså att länsstyrelserna inte har visat att licensjakten skulle vara proportionerlig 5. Skyddsjakt på skadegörande djur är en mer lämplig lösning Att minska risken för skada på tamdjur är ett motiv för undantag som har stöd i art- och habitatdirektivet. Att minska risken för angrepp på tamdjur är också ett ändamålsenligt sätt att uppnå några av de andra syften som länsstyrelserna angivit, nämligen att underlätta tamdjurshållning och att begränsa negativa socioekonomiska konsekvenser. Jakten hade kunnat vara ändamålsenlig för att minska risken för sådana angrepp, om den hade inriktats på de revir där skaderisken är störst, det vill säga revir där angrepp på tamdjur skett frekvent under senare tid och de skadegörande individerna bedöms finnas kvar i reviret. Beslutet hade då med fördel kunnat utformas som ett beslut om skyddsjakt istället för licensjakt. Föreningarna menar därför att skyddsjakt på revir med stor risk för angrepp på tamdjur skulle vara en mer lämplig lösning än licensjakt på de nu aktuella reviren. På sid. 14 i den nu överklagade domen avfärdar Förvaltningsrätten detta som en olämplig lösning, eftersom syftet att föregå vargens skadeverkningar och att öka förtroendet för förvaltningen då går förlorad. Föreningarna menar att Förvaltningsrättens argument här är helt felaktigt. All skyddsjakt syftar till att föregå ytterligare skadeverkningar. Eftersom skyddsjakten riktas mot djur som redan visat sig orsaka skada, så är den också mer effektiv i att förebygga ytterligare skadeverkningar, än en jakt som riktas slumpmässigt i förhållande till inträffade och förväntade skadeverkningar. Föreningarna menar vidare att en jakt som inriktas på att verkningsfullt förebygga ytterligare skador har betydligt större potential att öka allmänhetens förtroende för förvaltningen, än en jakt som inte inriktas på att förebygga verkliga skador. Därför menar föreningarna att Förvaltningsrätten utifrån felaktiga antaganden avfärdat det faktum att skyddsjakt på skadegörande djur är en lämpligare lösning än den nu beslutade licensjakten. Föreningarna menar att villkoret om att det inte finns någon annan lämplig lösning därmed inte är uppfyllt. 6. Förvaltningsrättens bedömning baseras delvis på inaktuella uppgifter På sid. 11 i Förvaltningsrättens dom refereras uppgifter från Naturvårdsverkets förvaltningsplan om att vargstammen i Sverige skulle ha en kontinuerligt hög tillväxttakt och enligt inventeringsresultatet för vintern 2013/14 en gynnsam bevarandestatus, samt att dessa förutsättningar kan ge utrymme för licensjakt. Här vill föreningarna uppmärksamma att uppgiften om en kontinuerligt hög tillväxttakt är inaktuell, eftersom vargstammen i Sverige vid den senaste inventeringen (2015/16) visat sig ha minskat kraftigt, från ca 415 föregående säsong till ca 340, en minskning med ca 18 % på bara ett år! Så om en kontinuerligt hög tillväxttakt är en av förutsättningarna för licensjakt, så är denna förutsättning inte längre uppfylld. 6
I detta sammanhang vill föreningarna också uppmärksamma vad advokat Karin Dunér vid Falkenborn Advokatbyrå skrivit i en promemoria 2 till Naturvårdsverket: "Nya bestämmelser har införts i Finland för jakt efter varg, se bilaga 3. Ändringarna föranleddes av EU-domstolens dom år 2007 (C-342/05). "... "Vargen får inte längre skjutas i Finland med stöd av bestämmelse grundad på direktivets artikel 16.1 (e) även om det är formellt möjligt enligt jaktlagen. Detta eftersom stammen har minskat." Eftersom även den svenska vargpopulationen har minskat (från ca 415 djur 2014/15 till ca 340 djur 2015/16), så menar föreningarna att detta talar för att vargjakt med stöd av 16.1.e inte kan tillåtas i Sverige heller. Frågan om gynnsam bevarandestatus behandlas längre ner i detta överklagande. 7. Villkoret om begränsad mängd Utöver vad som anförts i vårt nu aktuella överklagande till Förvaltningsrätten i Luleå, vill föreningarna här erinra om att Förvaltningsrätten i Stockholm i mål nr 2428-13 kom fram till att jakt på 5,9-7,0 % av den svenska vargpopulationen skulle vara för mycket för att kunna uppfylla villkoret "i en begränsad mängd" enligt art- och habitatdirektivet 16.1.e (sid. 34 i domen, mål nr 2428-13). Föreningarna vill också uppmärksamma vad EU-kommissionen framfört till Sverige i ett motiverat yttrande 3 2015: Kommissionen erinrar om att Sverige har beslutat om licensjakt även 2013 på 16 vargar, 2014 på 30 vargar (7 procent av 400 vargar) och 2015 på 44 vargar (12 procent av 370 vargar). Av dessa skäl och i praktiken de höga dödstalen upprepar kommissionen att den anser att licensjakten 2010, 2011, 2013, 2014 och 2015 inte genomfördes i begränsad omfattning och begränsad mängd. (punkt 69) De licensjakter som nu är aktuella omfattar sammanlagt 24 vargar, av en population som enligt senaste inventering uppgår till ca 340 djur, det vill säga om jakten fullföljs kommer ca 7 % av populationen att fällas. Föreningarna menar, med stöd i Förvaltningsrätten i Stockholms dom i mål nr 2428-13 och med stöd i EUkommissionens motiverade yttrande, att detta är för mycket för att uppfylla villkoret om begränsad mängd. 8. Villkoret om strängt kontrollerade former Utöver vad föreningarna anfört i vårt överklagande till Förvaltningsrätten, vill föreningarna även erinra om att vid den licensjakt som genomfördes 2015 tillhörde en fjärdedel (11 stycken) av de fällda vargarna inte de familjegrupper som jakten var avsedd att riktas mot. Sådana misstag inträffade i alla de tre län där licensjakt bedrevs det året. Det gäller i Värmland sex vargar i Dömle-reviret, i Örebro län två vargar i Rombohöjdenreviret, samt i Dalarna en varg från Livsjön-reviret och två vargar som kan ha varit på väg att etablera ett nytt revir som inte namngivits. Detta framgår av en utvärdering av 2015 års licensjakt 4 som sammanställts av Länsstyrelsen i Värmland. Föreningarna menar att om jakten bedrevs under strängt kontrollerade former, skulle sådana misstag inte förekomma, eller åtminstone vara ytterst sällsynta. 2 Dunér, K. 2011. Analys av artikel 16.1 i art- och habitatdirektivet. Promemoria 2011-09-28. 3 EU-kommissionen 2015. Kompletterande motiverat yttrande Överträdelse nummer 2010/4200. 4 Falkevik, M. 2015. Uppföljning av licensjakt på varg 2015 Mellersta rovdjursförvaltningsområdet. Länsstyrelsen Värmland Publikationsnummer 2015: 41. 7
Föreningarna menar också att länsstyrelserna i det nu överklagade beslutet inte har visat hur man bättre än år 2015 ska kunna undvika sådana misstag. 9. Vargen har inte gynnsam bevarandestatus Som vi förklarat i överklagandet till Förvaltningsrätten, så menar föreningarna att vargen inte har gynnsam bevarandestatus i dagsläget, eftersom vargpopulationen varken omfattar 1 700 djur, eller har ett sådant inflöde av nya vargar som behövs för att det skulle räcka med mindre än 1 700 djur, eftersom vargpopulationen har en genomsnittlig inavelsnivå på 0,24, vilket är mycket nära inavelsnivån vid syskonparningar, och eftersom vargpopulationens utbredning i Sverige bara sträcker sig från södra Svealand till Ångermanland/Jämtland. I Förvaltningsrättens dom kommenteras endast den del som gäller populationsstorlek och invandring, medan punkterna om vargens inavelsnivå och vargens utbredning i landet har förbisetts av Förvaltningsrätten. Föreningarna vidhåller att även dessa problem behöver lösas innan vargen kan anses ha uppnått en gynnsam bevarandestatus. För att ytterligare understryka detta vill föreningarna åberopa EU-kommissionens motiverade yttrande från 2015, där kommissionen i punkt 52 skriver att: "Nuvarande praxis tycks vara att hindra vargar att reproducera sig och uppehålla sig längre tider i renskötselområdet. Denna uteslutning begränsar artens naturliga utbredningsområde och hindrar i stor utsträckning konnektivitet med och naturlig invandring till Sverige av vargar från öster, vilket bidrar till inavelsproblemet och därför undergräver möjligheterna att uppnå gynnsam bevarandestatus. Begränsningen av vargstammens naturliga utbredningsområde förefaller därför inte vara förenlig med kravet om gynnsam bevarandestatus." Som föreningarna framhöll i överklagandet till Förvaltningsrätten, har regeringen i fjol uppdragit åt Naturvårdsverket att ta fram nytt underlag beträffande hur stor vargpopulationen behöver vara för att kunna ha gynnsam bevarandestatus (regeringsuppdrag M2015/1573/Nm), och efter inhämtande av nytt forskarunderlag har Naturvårdsverket i sin redovisning 5 till regeringen gjort bedömningen att populationen behöver omfatta antingen 300 vargar, om minst en ny invandrare vart femte år förökar sig med inhemska vargar och därmed får sina gener inblandade i populationen, eller 1 700 vargar, om den genetiskt effektiva invandringen är mindre frekvent än så. 5 Naturvårdsverket, 2015. Delredovisning av regeringsuppdraget att utreda gynnsam bevarandestatus för varg (M2015/1573/Nm). NV-02945-15. http://www.naturvardsverket.se/upload/miljoarbete-i-samhallet/miljoarbete-i-sverige/regeringsuppdrag/2015/rubevarandestatus-varg/regeringsuppdrag-delredovisning-utreda-gynnsam-bevarandestatus-for-vargkorrigerad%20version.pdf 8
Förvaltningsrätten skriver på sid. 15 i domen att Naturvårdsverkets riktlinjer i nämnda delar måste vara utgångspunkten i bedömningen. Därefter tycks dock Förvaltningsrätten ha förbisett att invandringsfrekvensen inte är så hög som enligt Naturvårdsverket behövs för att det ska räcka med 300 vargar. Två invandrade vargar började reproducera sig 1983, en tredje reproducerade sig första gången 1991, ytterligare två 2008, och den sjätte 2016. Samtliga intervall mellan dessa år med framgångsrik invandring är mer än fem år, och det längsta intervallet (1991-2008) är mer än tre gånger så långt. Den kraftiga inavel som detta lett till uppvägdes inte av att det kom två nya vargar som började reproducera sig 2008. Den korrekta bedömningen i år, grundad på Naturvårdsverkets riktlinjer från 2015, måste alltså vara att vargen inte har gynnsam bevarandestatus. Som komplement till vad föreningarna framfört i överklagandet till Förvaltningsrätten, vill föreningarna här även belysa detta med några citat ur Naturvårdsverkets plan 6 för genetisk förstärkning av vargstammen: "Eftersom ett genflöde inte skett under mer än sju år före 2016 kommer det under fem varggenerationer under det närmaste århundradet att behövas minst två reproduktioner mellan nya invandrade vargar, som inte är nära besläktade med varandra, och skandinaviska vargar. I nuläget, med årets reproduktion i Tunturi-reviret, har det skett en sådan." (sid. 2) "Förlusten av genetisk variation och ökningen av inaveln hos den skandinaviska stammen under en generation utan tillskott från en sådan föryngring, är betydligt större än den extra variation och inavelsminskning som en andra reproducerande invandrad varg (nr 2) tillför under samma generation." (sid. 8) "Då det 2013 inte fanns några indikationer på att någon Tivedenavkomma eller någon annan ny invandrad varg har reproducerat sig sedan 2008, så ligger Sverige i nuläget 'efter' i förhållande till målet (se tabell 1). Eftersom det har gått längre än fem år sedan en ny finsk-rysk invandrad varg och en varg från den skandinaviska vargstammen reproducerade sig med varandra krävs att minst två invandrade vargar reproducerar sig under den nuvarande femårsperioden. Två invandrade vargar som reproducerar sig under en femårsperiod ersätter inte behovet av en ny invandrad under nästkommande femårsperiod." (sid. 10) Dessa citat tydliggör ytterligare det faktum att frekvensen av genetisk effektiv invandring inte är tillräcklig för att vargpopulationen ska kunna ha gynnsam bevarandestatus med bara 300 djur. 10. Licensjakten försvårar uppnåendet av gynnsam bevarandestatus Ett villkor för att jakt efter varg ska vara tillåtlig är, enligt såväl jaktförordningen som EU:s art- och habitatdirektiv, att jakten inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus. För arter som inte har gynnsam bevarandestatus innebär villkoret att jakten inte får försvåra uppnåendet av gynnsam bevarandestatus (EU-domstolens dom 2007-06-14 i mål C-342/05, punkt 29). 6 Naturvårdsverket 2016. Femårig plan för genetisk förstärkning 2016-2020. NV-02544-15. 2016-10-24. http://www.naturvardsverket.se/upload/miljoarbete-i-samhallet/viltforvaltning/femarig-plan-for-genetiskforstarkning-av-vargstammen-2016.pdf 9
Föreningarna har i överklagandet till Förvaltningsrätten påtalat att jakt på 7 % av vargpopulationen, vilket är den samlade effekten av licensjaktsbesluten av Värmlands, Örebro, Dalarnas och Gävleborgs länsstyrelser, skulle försvåra uppnåendet av en gynnsam bevarandestatus, dels genom att det skulle bromsa den tillväxt av vargstammens utbredning norrut som behövs för att underlätta ett ökat genutbyte med östligare vargpopulationer, dels genom att det skulle bromsa den tillväxt av vargstammens populationsstorlek mot en sådan storlek som behövs om invandringen fortsätter att vara otillräcklig. Såvitt vi kan utläsa av Förvaltningsrättens dom har detta inte beaktats av Förvaltningsrätten. Istället skriver Förvaltningsrätten att "Med hänsyn till att den uppskattade populationen i Sverige består av 340 individer finner förvaltningsrätten att den beslutade licensjakten inte riskerar att underskrida referensvärdet om 270 individer. Någon sådan risk bedöms inte heller finnas om referensvärdet för varg hade varit 300 individer." Mot denna bedömning vill föreningarna invända att Skandulvs rapport 7 om beräkningar av beskattning av den svenska vargpopulationen 2017, som använts som beslutsunderlag av länsstyrelserna, tvärtom visar att det finns en sådan risk. I sammanfattningen på sid. 2 förklarar forskarna bland annat att: "Gemensamt för resultaten från samtliga tre modeller är att det finns en betydande osäkerhet i kommande års tillväxt och därmed för utfallet av ett eventuellt jaktuttag på populationen storlek. Det betyder att om tillväxten för 2016/17 ligger inom den lägre delen av det beräknade intervallet finns det inget utrymme för jakt alls medan man kan ha en relativt hög beskattning om tillväxten uppgår till den högre delen av detta intervall." (vår kursivering) Motivering till yrkandet om inhibition Enligt länsstyrelsernas beslut får jakten inledas den 2 januari 2017. Om ärendet inte är avgjort då, och om jakten inte inhiberas, kan 12 vargar komma att skjutas innan det klarlagts om detta är förenligt med gällande rätt. Om domstolarna sedan, som vi tror, kommer fram till att jakten inte var förenlig med gällande rätt, så kan den då uppkomna skadan inte repareras. Detta anser föreningarna vara tillräckligt skäl för inhibition. 7 Sand, Liberg & Chapron. 2016. Beräkningar av beskattning av den svenska vargpopulationen 2017. Rapport till Naturvårdsverket från SKANDULV. http://www.slu.se/globalassets/ew/org/inst/ekol/forskning/projekt/skandulv/publikationer/rapporter/sand-et-al- 2016-berakningar-av-beskattning-av-den-svenska-vargpopulationen- 2017.pdf?si=82DC7FFF25EEB99B077BAFF87D9ABE68&rid=1060789305&sn=sluEPi6-prodSearchIndex 10
Övrigt Svenska Rovdjursföreningen och Naturskyddsföreningen i Värmland uppfyller var för sig de villkor för rätt att överklaga som anges i 13 16 kap. miljöbalken. Att denna överklaganderätt även gäller beslut om jakt framgår av Högsta Förvaltningsdomstolens beslut den 18 december 2015 i mål nr 312-15. Ifall Kammarrätten skulle hysa tvivel om något av detta, så anhåller föreningarna om att få inkomma med ytterligare handlingar till stöd för detta. För Svenska Rovdjursföreningen, För Naturskyddsföreningen i Värmland, Torbjörn Nilsson Ordförande Anna-Lena Larsson Ordförande Bilagor Bilaga 1: Svenska Rovdjursföreningens och Naturskyddsföreningen i Värmlands överklagande till Förvaltningsrätten i Luleå av Länsstyrelsen i Värmlands läns och Länsstyrelsen i Örebro läns gemensamma beslut 2016-09-29 om licensjakt efter varg i Värmlands och Örebro län, dnr Värmland 218-6633-2016 och dnr Örebro 218-5278-2016. Bilaga 2: EU-kommissionen 2015. Kompletterande motiverat yttrande Överträdelse nummer 2010/4200. 11