Sakari Oramo, dirigent Marko Ylönen, cello Magnus Lindberg: EXPO, uruppförande i Finland 9 min Antonín Dvořák: Cellokonsert nr 2 h-moll op. 104 40 min I Allegro II Adagio ma non troppo III Final (Allegro moderato) PAUS 20 min Sergej Prokofjev: Symfoni nr 5 B-dur op. 100 42 min I Andante II Allegro marcato III Adagio IV Allegro giocoso Paus ca kl. 19.45. Konserten slutar ca kl. 20.45. Sänds direkt i YLE Radio 1 och på internet (www.yle.fi/rso). 1
Magnus Lindberg (f. 1958): EXPO (2009) Magnus Lindberg har inte precis letat efter långvariga engagemang som skulle ta tid av hans komponerande. I höstas inledde han emellertid en tvåårsperiod som huskompositör för New York-filharmonikerna (The Marie- Josée Kravis Composer-in-Residence of the New York Philharmonic). Uppgiften består av att skriva nya verk för orkestern, planera den nya konsertserien Contact!, delta i filharmonikernas utbildningsprojekt och överhuvudtaget vara närvarande alltid då orkestern spelar vår tids musik. Lindbergs nya tjänst fick en ståtlig inledning vid en galakonsert i mitten av september, då orkesterns nye chefsdirigent Alan Gilbert inledde sin period i ledningen för orkestern. Konserten började med uruppförandet av EXPO. Stycket har redan varit med på orkesterns turné i Fjärrran östern och är med också på filharmonikernas Europaturné i januari-februari. I december dirigerade Lindberg den första konserten inom ramen för serien Contact!. Under det pågående spelåret framför orkestern även Arena och klarinettkonserten ur hans produktion samt som säsongavslutning i juni ett mera omfattande nytt verk för orkester. I samarbete med Lindberg bidrar Gilbert till föryngrandet av elitorkesterns image. EXPO är skrivet med tanke på den feststämning som är förknippad med uruppförandet. Namnet är en hänvisning till en musikalisk exposition, en presentation av materialet. Kompositören slår genast från första början grunderna för sin grammatik i bordet. Han skapar dramaturgi genom kontraster. Först presenteras en virtuost snabb och en koralmässigt långsam musik. Senare blandas deras roller upp så att lyssnaren även uppfattar det snabba och det långsamma samtidigt. Med snabba klipp och tempobyten skapar Lindberg ett tonspråk som inte för ett ögonblick stampar kvar på platsen. Här hörs dansanta rytmfigurer, kraftfulla klangmassor med bleck och pukor samt tunn, dröjande textur. Harmonin är rikhaltig och klart ljudande. De öppna kvinterna öppnar klangen i tonal riktning och inte ens den ovane lyssnaren blir i något skede tvungen att klämma om armstöden för att hänga med. EXPO är en intressant första kommentar till traditionen med korta orkesterstycken. Stycket för framåt med fart; det tumlar inte om i mörka vatten utan andas rörelseenergi på genialt vis genom att reglera positiva krafter. Som en handske gjord av en mästare, precis lagom. Risto Nieminen (sammandrag) Antonín Dvořák (1841 1904): Cellokonsert nr 2 h-moll op. 104 (1894 95) Antonín Dvořáks cellokonsert h-moll har kalllats för cellokonserternas kung. Den har varit oerhört omtyckt ända sedan uruppförandet (1895) och den är den mest spelade och inspelade av alla cellokonserter. Det är lätt att peka på några av orsakerna till konsertens popularitet. Den har ett skönt tonspråk med folkliga böhmiska melodier, ett dramatiskt innehåll med stora känslor samt ett strålande solistparti med en praktfull orkestrering. Det inre dramat i konserten kan sammanfattas i två psykologiska linjer: en stor konstnärs avsked till livet och till kärleken. På dessa byggs spänningen temana emellan och samtidigt konsertens hela struktur. I jämförelse med den traditionella konsertformen är cellokonserten snarare symfonisk än virtuos och den har även kallats för Dvořáks tionde symfoni. Konsertens tillkomsthistoria är inte så ljus som dess senare framgång antyder. I själva verket hade Dvořák aldrig tänkt skriva en konsert för cello och orkester. Under hela sin långa karriär hade han inte visat något intresse för cellon som soloinstrument han ansåg nämli- 2
gen cellons diskantregister vara för nasalt och dess bastoner för grumliga. Hans vän cellisten Hanus Wihan, som fått konserten sig tillägnad, hade länge utan resultat försökt övertala Dvořák att skriva en cellokonsert. Intresset för att skriva en sådan vaknade först under åren 1892 95, då tonsättaren ledde verksamheten vid National Conservatory of Music i New York. Den slutliga impulsen fick Dvořák, då han våren 1894 hörde musikalkompositören Victor Herberts (1859 1924) andra cellokonsert. Cellokonserten blev färdig i början av februari 1895 efter en intensiv arbetsperiod. Kompositionsprocessen och revideringen som Dvořák företog senare på våren påverkades av Josefina Kounicovás sjukdom och död. Josefina var Dvořáks ungdomskärlek och hans svägerska. Medveten om att han snart skulle bli tvungen att ta farväl av sin älskade återupplevde Dvořák under komponerandets gång förhållandets lycka, ångest och oundvikliga avsked. Vissa andra kompositioner av Dvořák har också inspirerats av Josefina; den mest betydelsefulla av dem är ur cellokonsertens synvinkel sett de fyra sångerna op. 82 till dikter av Malybrock-Stieler. En av dessa tyskspråkiga sånger, Lasst mich allein (Låt mig ensam vandra med mina drömmar), klingar i cellokonserten i andra satsens sidotema och i finalens elegiska slut. Raimo Sariola (sammandrag) Sergej Prokofjev (1891 1953): Symfoni nr 5 B-dur op. 100 (1944) Sergej Prokofjev flyttade tillbaka till Sovjetunionen 1935 och i den politiska ledningens ögon gjorde han rätt för sig med sina patriotiska kompositioner. Han reagerade på andra världskriget först på det personliga planet med pianosonaterna nr 6-8 och sedan år 1944 med sin symfoni nr 5 B-dur op. 100. Femte symfonin har en klassisk struktur men dess verksamhetsprincip är snarare slaviskt episk och bygger inte så mycket på motivbearbetning. Den inledande satsen har p.g.a. sitt långsamma tempo karaktären av en introduktion. Det lyriska temat som introduceras av träblåsarna blottar sin majestätiska potential i genomföringen. Vid sidan av stråkarnas och träblåsarnas transparenta klang höjer sig bleckets krigiska crescendon intensifierade av slagverken. Scherzot ger Prokofjev tillfälle att odla sin modernistiska periods illmariga tonfall, sin musikaliska komik som plötsligt kan förvand- las till en infernalisk pina. Huvuddelens motoriska rytmer och klarinettens skälmska tema har setts i ett groteskt ljus, som blott stundtals blir mardrömslikt. Den långsamma satsen har en tragisk och nostalgisk ton. Prokofjevs melodi breder ut sina vingar i violinerna som en sagofågel och får en mörk sorgkant av orkesterns låga register. Finalen börjar som ett uppsluppet sonatrondo, som förbereds med reminiscenser från första satsens huvudtema. Violorna startar en rörelse och klarinetten stämmer upp med ett tema, vars godmodiga sorglöshet stöter på motstånd medan musiken fortskrider. Denna dubbelnatur som går igenom hela verket får huvudrollen i det uppspelta slutcrescendot, där gnisslande dissonanser hämmer den patetiska segerfesten. Antti Häyrynen (sammandrag) 3
Sakari Oramo Sakari Oramo inledde sin period som chefsdirigent för Radions symfoniorkester i augusti 2003. Han började sin karriär som violinist och blev 1991 alternerande konsertmästare vid RSO. Efter studier i Jorma Panulas dirigentklass tog han sitt dirigentdiplom 1992. I januari 1993 dirigerade Oramo en RSO-konsert med kort varsel. Det blev en stor framgång och ledde till att han engagerades som dirigent från hösten 1994. Sakari Oramo avslutade sin tioårsperiod som chefsdirigent för City of Birmingham Symphony Orchestra (CBSO) våren 2008, men fortsätter samarbetet som orkesterns förste gästdirigent. Hösten 2008 tillträder Oramo som chefsdirigent för Kungliga Filharmonikerna i Stockholm. Oramo är även förste gästdirigent för Mellersta Österbottens kammarorkester och dirigent för Karlebyoperan. Sakari Oramo har dirigerat Berliner Philharmoniker, New York Philharmonic, Los Angeles Philharmonic, Chicago Philharmonic och Oslo Filharmoniske Orkester, Concertgebouworkestern, Orchestre de Paris, Cleveland Orchestra, Minnesota Orchestra, NDR:s symfoniorkester och Frankfurts radiosymfoniorkester, m.fl. Under de närmaste åren gästdirigerar Oramo bl.a. Berliner Philharmoniker, Staatskapelle Dresden, Wiener Symphoniker och San Francisco Symphony Orchestra. Oramo och RSO har gästspelat i Wien och Prag, Tyskland och Schweiz, samt vid BBC:s Proms i London, musikfestspelen på Kanarieöarna, Edinburghfestivalen och festspelen i Bergen. Till Japan har Oramo och RSO gjort två framgångsrika turnéer i oktober 2005 och i februari 2007. Som dirigent för RSO har han spelat in musik av Bartók, Hakola, Lindberg, Kaipainen och Kokkonen, samt premiärinspelningen av Armas Launis opera Aslak Hetta för Ondine. Skivinspelningen med musik av Magnus Lindberg, liksom även Bartókskivan som gavs ut av Warner Classics, har väckt stor internationell uppmärksamhet. Oramos inspelning av Nordgrens tredje och femte symfoni (Ondine) fick år 2000 det prestigefyllda franska priset Académie de Charles Cros. År 2006 fick Lindbergskivan Classic FM Gramophone Award och BBC Music Magazines pris. Senast fick Oramo MI- DEM Classical Award 2008 som beviljades för hans och RSO:s inspelning av Magnus Lindbergs och Sibelius violinkonserter med Lisa Batiashvili som solist. År 2004 förlänades Sakari Oramo doktorstiteln honoris causa vid University of Central England, Birmingham. Sommaren 2008 fick han den prestigefyllda Elgar-medaljen för sina insatser som tolk för Edward Elgars musik. Marko Ylönen Marko Ylönen kom till finalen i cellotävlingen i Åbo redan i 15 års ålder. År 1990 fick han en andra placering i Nordiska cellotävlingen i Åbo och samma år fick han pris i Tjajkovskijtävlingen i Moskva. År 1996 vann han tävlingen Concert Artist Guild i New York. Som solist och kammarmusiker har Ylönen uppträtt i Europa, Australien, Nya Zeeland och Förenta Staterna. Sommaren 2004 var han konstnärlig ledare för Musikfestspelen Korsholm. Ylönen har varit stämledare vid Tapiola Sinfonietta och förste solocellist vid RSO. Åren 1995-99 var han medlem i Nya Helsingforskvartetten. Ylönen har aktivt spelat ny musik och uruppför ett flertal nya verk, bl.a. Jouni Kaipainens cellokonsert år 2003. Numera är Ylönen professor i kammarmusik vid Sibelius-Akademin. Ylönens skivinspelningar omfattar Sjtjedrins cellokonsert tillsammans med HSO under Olli Mustonens ledning, en duoskiva med pianisten 4
Martti Rautio, Nordgrens 1:a och 3:e cellokonsert med Mellersta Österbottens kammarorkester under Juha Kangas, konserter av Haydn och Bach samt Einojuhani Rautavaaras cellokonsert med HSO under Max Pommer. Ylönen har studerat cellospel vid Jyväskyläkonservatoriets filial i Keuru samt vid Östra Helsingfors musikinstitut under Csaba Szilvays ledning. Han fortsatte sin utbildning vid Sibelius-Akademin för Erkki Rautio och Heikki Rautasalo. Därtill har Ylönen studerat i Basel, där han var Heinrich Schiffs elev. Ylönens cello är en Matteo Goffriller. Radions symfoniorkester Radions symfoniorkester (RSO) är Rundradions orkester. Den firade sitt 80-årsjubileum hösten 2007. Den nuvarande chefsdirigenten Sakari Oramo tillträdde hösten 2003. Radioorkestern grundades år 1927 och bestod då av tio musiker. På 1960-talet utvidgades den till en fulltalig symfoniorkester. Orkesterns tidigare chefsdirigenter är Toivo Haapanen, Nils-Eric Fougstedt, Paavo Berglund, Okko Kamu, Leif Segerstam och Jukka-Pekka Saraste. Den nya inhemska musiken utgör en viktig del av RSO:s repertoar. Varje år uruppför orkestern ett flertal verk som beställts av Rundradion. RSO har inalles uruppfört över 500 verk. Under säsongen 2009 2010 spelar orkestern sex uruppföranden och därtill ett flertal andra verk som hörs för första gången i Finland. RSO har gjort över 100 skivinspelningar. På nyårsdagen 1939 inspelades en historisk pärla i Helsingfors Konservatorium (nuvarande Sibelius-Akademin). Som en del av en radiohälsning till amerikanarna dirigerade Jean Sibelius sitt eget Andante festivo. Detta är det enda do- kument som bevarats av Sibelius som dirigent. Med Sakari Oramo har RSO spelat in musik av bl.a. Bartók, Hakola, Lindberg, Kaipainen och Kokkonen, samt den första skivinspelningen av Armas Launis opera Aslak Hetta. RSO:s inspelningar har fått ett flertal prestigefyllda priser, bl.a. Gramophone Award och BBC Music Magazine Award. Senast fick RSO MIDEM Classical Award 2008 för sin inspelning av Magnus Lindbergs och Sibelius violinkonserter med Lisa Batiashvili som solist (SONY BMG). RSO spelar även in skivor för bl.a. Ondine. RSO:s första utlandsgästspel ägde rum i Leningrad 1963. Sedermera har RSO spelat närmare 300 konserter utomlands. I Japan har orkestern gästspelat fyra gånger. Under säsongen 2009 2010 gästspelar orkestern i S:t Petersburg, Benin och Stockholm. RSO:s egen radiokanal, YLE Radio 1, radierar alla orkesterns konserter. I allmänhet sänds både de inhemska och utländska konserterna direkt. Konserterna kan även avlyssnas världen runt via RSO:s webbsidor (www.yle.fi/rso). 5