KULTURHISTORISK BAKGRUND

ARKEOLOGISKA UNDERSÖKNINGAR AV fornlämning 23, "SKELETT AKERN", OJöRNED 1.2, TORSAKERS SOCKEN 1988 och 1989 MED DSTEULDGISK BEARBETNING AV ANNA-STINA KJELLBERG, STATENS HISTORISKA MUSEUM, STOCKHOLM REFERENSEXEMPLAR

KULTURHISTORISK BAKGRUND Läge, topografi och äldsta namnbelägg Björneds by ligger ca J km N om Styresholm och Hola folkhögskola vid Angermanälvens västra strand. Byn är belägen på en höjdrygg som under äldre järnålder (för ca 2000 år sedan) utgjorde en ä. Senare, i och med landhöjningen, växte öns södra del ihop med fastlandet i ett -ed för att under medeltid utgöra en udde i älven. Det äldsta skriftliga belägget av byn finns i Jordeboken 1535. Då hette byn Bijörnöö. Fortfarande 1550 hette byn Biörnöenn och var då bebodd av fy~ skattebetalande bönder. Byns namn kan alltså vara mycket gammalt och namnändringen från Björnö till Björned speglar de topografiska förändringarna SOlA skett där under en 1000-årsperiod. ~ldre uppgifter om fasta fornlämningar De äldsta uppgi fterna om fasta fornlämningar är från 1827. Då registrerade [kdahl minst 15 högar i byn. Sidenbladh har 1864 uppgifter om minst 8 högar medan Olsson anger endast 3 bevarade högar 1907. Han har dock låtit fotografera en av dem, belägen pi gårdsbocken till hemmanet nr 1 Björned 1:2 (ca 13 m stor med en kihlare ingrävd i högen). 111 betet strax NO om samma gård är en mycket gräfd hög: 12 m, ca 1,5 a 3 m." Magnus Stattin uppger att 10 gravhögar ursprungligen funnits inom Björneds by (Stettin 1935). Denna uppgift stämmer bra med laga skifteskartan 1841 över Björned, som också redovisar 10 ättehögar. De anges i handlingarna som samfällde sandplatser.

Av de ursprungligen 10-15 gravhögarna fanns vid Stattins inventering 1935 endast bevarade rester av 2. Den ena på Björned 1:2 på Alfred och Viktor Bergmans skogsmark på södra sluttningen av det så kallade Äkerstaberget. Högen som var söndergrävd från två sidor har ursprungligen verit ca 12 ffi i diam och 2,5 ffi hög. Läget över havet är ca 20 m (Raä nr 24). Den andra var den sydligaste av tre högar på rad, ca 150 ffi väster om den ny framdragna landsvägen genom Björneds by, på ett inbördes avstånd av ca 50 m (på Viktor Johanssons inägomark, Björned 4:13). Ene halvan var bevarad. Alla tre låg på ca 25 m över havet (Raä nr 32). I den nordligast belägna högen hittades för ce 50 år sedan en kistliknande timring ev trä samt en spjutspets ev järn. På platsen för den mellersta högen hittade Viktor Johansson sistlidna hösten vid djupplöjning två ben som enalyserats och bestämts till skenben av människa och strålben av häst (Stattin 1935). På J Melanders gårdstomt, ca 20 m NO om den mindre mangårdsbyggnaden (Björnad 1 :3) har dessutom funnits en gravhög på ca 12 m över havet. Högen utjämnades runt sekelskiftet till åker varvid en stensättning blottlades. I jorden hittades ett beslagsliknande föremål av koppar med vidhängande trä (Stattin 19.35). Vid Riksantikvarieämbetets inventering för den ekonomiska kartan 1963 registrerades endast 3 fasta förhistoriska lämningar, högar eller högliknande lämningar (nr 24, 25 och 32). Dessutom registrerades 2 fyndplatser för spjutspetsar av järn (nr 21 och 22). Äldre undersökningar En av de ättehögar som markerats på laga skifteskartan 1841 ligger på gårdsplanen till Björned 1 :2. Platsen har, till skillnad från övriga ättehögar, en stor trapetsoid formad markering med fyra raka sidor. På denna gårdsplan, Alfred OCll Viktor Bergmans hemman nr 1, alldeles invid och söder om

en nyuppförd uthusbyggnad, utgrävde folkhögskoleläraren Per Hugo 1913 en hög, 7-8 m i diam. I denna hög, under ett meterdjupt jordlager påträffade han ett 15-tal väl bibehållna människoskelett. De låg enligt uppgi f t i en fullständig oordning, liksom i hast nedkastade i en grop. Benen omhändertol)s och återbegravdes utanför Torsåkers nya kyrkogård. Platsen tolkades som en sentida begravningsplats för pesteller farsotsmittade (Stattin 1935). 194.5, ca 20 m från fyndplatsen 1913, hittades vid plöjning ett flertal skelettdelar till 6 medelålders individer. De låg enligt uppgift skilda åt, ca 3-4 m från varandra i N-Slig riktning. De tolkades ha legat i skilda gravhögar (som blivit utplånade) och härröra från förkristen eller tidigkristen tid. De återbegravdes på Torsåkers gamla kyrkogård (Stattin 1946). Platsen blev vid Raäs inventering för ekonomiska kartan registrerad som fyndplats för ca 12 skelett (Raä nr 23). Fyndplatsen från 1945 överensstämmer helt med den 1980 upptagna provrutan som lades NO om befintliga hus på ladugårdsbacken till hemmanet nr 1, Björned 1:2. Platsen har fått arbetsnamnet Skelettåkern. UNDERSöKNINGEN 1900 Inledning Under sommaren 1988 företogs en arkeologisk undersökning på fastigheten Björned 1:2 i Torsåkers socken, Angermanland. 2 Undersökningsområdet, som bestod av åkermark, var 150 m och rektangulärt med längdriktningen i ONO-VSV. Det var beläget i en sluttning, som hade den lägre delen mot väster. [n yta på 10 x 15 m avtorvades med grävmaskin. Ett koordinatsystem för utgrävningen, sattes ut med början i områdets sydvästra hörn med X 1000 och Y 500. I den lösa myllan alldeles under torven, som grävmaskinen lämnat eft~r sig, förekom spridda fragment av människoben. I det fastare jordlagret därunder var jorden rödfärgad på flera ställen. Kol, skörbränd sten och små brända benbitar återfunns över hela undersökningsområdet.

I olika koordinatrutor, där indikationer gavs om att ett sammanhängande ~kelett kunde finnas, påbörjades utgrävningen med skärslev. lagerföljden bestämdes till 5 cm och var konstruerad just för den här utgrävningen. Ansvarig var Anders Wallander, länsmuseet-murberget, Härnösand. Hypoteser Platsen är en kristen begravningsplats, antingen för socknen eller för Björnads by eller Björneds gård. Begravningsplatsen har en gång placerats intill forntida högar. Den rödfärgade jorden och de brända benen härrör från kremeringar som skett här under sen järnålder. vikingatid. Kolet är från härdar, liksom den skörbrända stenen. Härdarna kan ha hört till en boplats men kan även tillkommit i samband med de viktiligatida kremeringarna. Högen elter högarna utplånades någon gång under 1BOQ-talet, eller i början av 1900-talet. Sluttningen - begravningsplatsen blev en ladugårdsbacke. De obrända djurbenen kommer troligen från denna tid. Sedermera satte man upp en kornhässja över,hela området. Resultat Antalet hela och fragmentariska obrända ben var 2 562 st medan brända fragment var 194 st, ca 7 ~ av det totala materialet. Antalet bestämda ben var 1 635 st varav 1 518 st var människa och 117 st var djur, 11 olika arter av djur kunde identifieras. Fyra anläggningar med människoskelett framkom. Bland de spridda benen fanns en stor mängd från barn, liksom obrända och brända djurben.

Anläggning sträckning 1: En oregelbunden färgning i öst-västlig riktning, X 1006 uti jorden med y 507, 2xJ m Färgningen blev synlig efter det att lös jord tagits bort. Den var mörkt brun färgad med inslag av kol fragment och var resultat aven nedgrävning i mjäla. l färgningen framkom skelettdelar av människa. De först framkomna benen härrörde från höger fot och skenben. Vid fortsatt utgrävning i skenbenels längdriktning framkom så småningom resten av skelettet aven vuxen individ. Vid vänster sida låg dessutom ett skelett aven ynyre individ. Såväl det vuxna som det unga skelettet saknade kranium. Den unga individens högra skenben (bara ett skenben var bevarat) låg ej i läge utan jämsides med högra lårbenet. Graven var således störd. Bägge skelettens utsträckning var VNV-OSO. Osteologisk analys: Kroppslängd, Kön, man Alder, adult 175 cm M<Jx!mala längden av fibula, vadbenet, dx, 385 mm, ger en kroppslängd på 175 cm med metod enligt I.Eolt~r &: Gleser (1952). Övriga värden från de långa rörbenan ger kroppslängder på mellan 180-100 cm (tabell 1). Fibula'l-ä~ dock 9~t ben - ~ som b full. k_9..j:t.e~r8r med kroppslän_gd~n (muntl. P Ericson). Könsbestämningen grundar Slg i första hand på incisura ischiadiea rnajor, coxae, bäckenbenet, som på manliga individer är trångt, vilket det var i det här fallet. Även måtten på caput femur, lårbenets ledhuvud, 52,8 och 52,5 mm (tabell 2) tyder på manligt kön, enligt metod efter Pearson (1919). Pa grund av att kranium och tänder saknas kan åldersbestämningen endast bli en grov uppskattning, som grundar sig på epifysers fasta och slutliga sammanväxning med respektive ben. Detta är en tillväxtprocess som pågår i skelettets alla delar och genomförs vid olika tidpunkter. Efter tillväxtprocessens avslutning brukar man säga att individen är vuxen. Alla epifyser hade i det här fallet vuxit samman.

Sjukliga förändringar i skelettet: Vertebrae thoraciae nr 7, 0,9,10,11 och 12, kotorna i ryggradens mellersta parti, har gropar i själva kotkroppen s k Smorl's noder. Sannolikt har de samband med överbelastning av ryggraden (Swedborg 1975). Netacarpus I, dx, tummens mellanhandsben på höger sida. har en onaturlig ansvällning vid övergången till handleden. Benet har inte varit brutet, men ett hårt slag kan ha deformerat benet. "Periostitis may result from 8 blow, in which case bane thickening may be very limited,l' (Brothwell 1981, sid 129). Metacarpus V, dx, lillfingrets mellanhandsben på höger sida. har en utväxt inåt handflatan. Denna utväxt kan bero på reumatisk ledförändring (Brothwell 1981, sid 146). Sacrum, korsbenet, är sammanvuxet med sista kotan, vertebrae lumbales nr 5. Denna defekt, tror man, är genetiskt betingad (Brothwell 1981, sid 109) och kan ha samband med att två alltför närbesläktade individer varit sexualpartners, endogami. En gen, bärare av ett visst anlag, kan vid ingifte fördubbla anlagets egenskaper. Detta S8crum har ännu en defekl som kallas Spina bifida. Detta innebär att korsbenet har en öppen kanal på yttre sidan. Ryggmärg med nervbanor ligger oskyddade. Även denna defekt anses genetiskt betingad (Brothwell 1981, sid 109, Brothwell and Sandison 1967, sid 278). Det lag, sqm förut nämnts, en ung individ på vänster sida om den vuxne i anläggning 1. De låg i samma nedgrävning, men om de blivit begravda samtidigt är svårt att avgöra. Av profilen, som lagts genom anläggningen, ser det ut som om de låg på samma nivll. Det är en hel del ben som saknas t ex kranium, samtligr halskotor, vänster skenben, fotens ben m m. Osteologisk analys: Kroppslängd, Kön, - Alder, 7-8 år Vad kroppslängden beträffar kan man inte göra korrekta mätningar av extremitetsbenen eftersom epifyserna ej är fastvuxna. Kön kan man inte heller avgöra pga att barn ännu inte uppvisar några könskarakteristika i skelettet. Aldersbedöm-

oiogen grundar sig på epifysernas sammanväxning. Coxae, bäckenbene t, bes tå r hos unga individer av tre ben som så småningom vöxer. samman, os ilium, os ischium och os pubis. "The rami of the pubis and ischium fuse in the 7-8 year" Oass 1971 t sid 148. På den här individen har pubis och ischium växt ihop, men ingen sammanväxning har ägt rum i acetabulum, ledhålan, vilket sker vid 12 års ålder. På scapulan, skulderbladet, är coracoidepifysen inte sammanvuxen med scapula vilket sker vid 15 år. Acromion saknas, men spina har epifysytor. Tibia, skenbenet, uppmätte 243 mm. Äldern vid en längd av 238-254 mm, med epif~serna ingående i mätningen, blir 7-8 år (Andersson, Messner and Green, 1964). Varken distala eller proximala epifysen har vuxit samman med själva benet, diafysen. Dcn distala växer samman vid 11-13 år och den proximala vid 14 år. Bedömningen av barnets ålder blir 7-B år. Anmärkning: I anläggning 1 påträffades också ben av ett mindre barn, 0-1 år. Dessa ben låg inte i ordning utan deras närvaro i anläggningen får tillskrivas störningar från tidigare ingrepp. Anläggningen 2: Skelettdelar, X 1006, Y 512 Ingen färgning var iakttagbar i jorden. De först synliga partierna av skelettet var vänster överarm och halskotor. Vid fortsatt utgrävning framkom in situ bäcken samt lårben. Stora de.lar av!::lkelettet saknades dock, bl a kraniet. De framkomna benen låg alldeles under torven. Graven har blivit störd. Kroppen har haft en utstäckning i öst-västlig riktning. Osteologisk analys: Kroppslängd, 171-172 cm Kön, man Alder, ca 20 år Kroppslängdens beräkning grundar sig på längden av höger fibula, vadbenet. Vänster fibula var något böjd, varför värdet av den är oanvändbart. Övriga värden för kroppslängden ligger mellan 169-174 cm (tabell 1). Könsbedömningen bygger på coxae, bäckenbenet, vars incisura ischiadica major är trång, vilket indikerar manligt kön. Även caput av femur,

l~~benets ledtluvud, ho~ använts för könsindikering. Den vertikala diametern på caput, 45,9 och 47,3 mm (tabell 2), pekar pö man (Pe~rson, 1919).Maximala diametern av caput pli humerus, överarmen, dels ve~tikalt, dels transversalt ger värden som pekar mot kvinnligt kön. Eftersom övriga tecken på att det är en man är mycket starka bedömer jag det som mindre troligt att det ä~ en kvinna. De klenare måtten på överarmen kan be~o på att individen är relativt ung (Dwight, 1904-05). Aldern baserar sig på att epifyser växer samman med sina respektive ben. Den mediala kanten på scapulan, skulderbladet, hor epifysyta. Sammanväxningen mellan kanten och själva skulderbladet sker mellan 17-22 år. På Coxae, bäckenbenet, är crista iliaca p~ os ilium icke helt fastvuxen, inte heller kanten på os pubis. Sammanväxningen sker under en lång period mell~n 16-25 år. En del av thoracicae och lumbalkotorna har epifysmönster. Den troliga åldern ligger omkring 20 år. Sjukliga förändringar: Det finns en antydan till s k Spina bifida i sacrum, men tolkningen är svår. Det kan också röra sig om en ännu icke färdigvuxen kroppsdel. I det här fallet kanske aacrumkanalen hade kommit att sluta sig längre fram i tiden. ~nläggning 3: Skelettdelar, X 1006, Y 512 och X 1005,5, Y 513 l direkt anslulning till föregående anläggning framkom skeletldelar från en vuxen individ. Skelettets vänstra axelparti låg i läge intill höger skenben fr~n anläggning 2. Kraniet saknades. Skelettdelarna låg direkt under torven med utsträckning i öst-västlig riktning. Inga kistkonstruktioner kunde upptäckas. Osteologisk analys: Kroppslängd, 178 cm Kön, man Älder, adult Kroppslängden är beräknad efter längden på vänster Andra mätningar 8V extremitetsben, med metod enligt & Gleser (1952), ger kroppslängder på mellan 176-189 fibula. Trotter cm (ta-

bell 1). Bestämningen av kön utgår från coxae, bäckenbenet, vars incisura ischiadiea major är trång, vilket antyder manligt kön (Pearson, 1919). I samma riktning pekar också värdena på vertikala diametern av eaput femur, lårbenets ledhuvud, 40,1 oell 48,0 mm (tabell 2). Pga att kranium och tänder saknas blir åldern bara en grov uppskattning till adult, vuxen. Sjukliga förändringar i skelettet: Lumbalkotorna nr 3, 4 och S visar rätt kraftiga osteofyter, benbildningar, i kotkroppens ytterkanter. Osteofyter uppträder ofta i nedre delen av ryggraden, där trycket på kotorna är stort t ex vid tunga lyft, enligt Swedborg, 1975. Anläggning 4: Skelett med kista, X 1005,5-1006, Y 509-511 Detta nkelett låg med sin övre del inom anläggning 1 men på ett lägre plan. Skelettet var komplett. Trärester längs bägge sidorna av kroppen och vid huvudet antyder att individen legat i kista. Den enda synliga störningen var att de båda benen i vänster linderarm skilts åt. Detta kan ha inträffat ~n tid efter gravläggnirlgen. [vctltuellt har kistlocket fal1i t in och åstadkommit detta. Kroppens utsträckning var öst-västlig. Osteol~gisk analys: Kroppslängd, 163 cm Kön, man Alder, ca SO år lill grund för kroppslängdens beräkning ligger fibula, vadbenet (vänster och höger), se tabell 1, övriga extremitetsmätningar ger kroppslängder på mellan 167 och 173 cm, enligt I rotter & Gleser 1952. Könsbedömningen utgår från kranium, tänder, bäckenben och vertikala diametern på femur. På kraniet är Rrcus superciliares, ögonbrynsbågen, relativt kraflig. jjvr~ kanten på orbitan, ögonhålan, är r unjj 6 Q... Mandibulans, underkäkens, främre parti är fyrkantigt. Arcus zygomaticum, okbensbågen, fortsätter förbi öronöppningen. Processus mastoideus, vårtutskottet, är kraftigt. Alla dessa sekundära könskaraktärer tyder på att detta är en man. ytter-

lig8re en indlkator, som man brukar använda, är muskel fästena på occipitale, nacken. I det här fallet är de inte så frbmträd~nde. Trots detta drag åt det kvinnliga hållet bedömer jag att individen är en man. Vertikala diametern på caput femur, lårbenets ledhuvud, är 51,6 mm på såväl höger som vänster sida. Måttet indikerar manligt kön. Incisura ischiadica major på coxae, bäckenbenet, är trång, vilket också tyder på man. För bedömning av åldern är det främst tänderna, men i någon mån även suturernas, skallsömmarnas, 3ammanväxning som varit utgångspunkter. Tänderna i maxillan, överkäken, är i mycket dålig kondition. Det saknas tre tänder, 12 och MJ sin samt 11 dx, dessa har fallit ur post mortem. Samtliga tänder har kronan nedsliten till roten. Ingen karies är synlig men en del tandsten förekommer. Käkbenet är angripet aven betydande uppluckring och porositet, en parodontit, tandlossning, är påbörjad. En hålighet i käkbenet vid andra prernolaren vänster sida kan tyda på en inflammatorisk process (Brothwell and Sandison, 1967; Brothwell 1981). Av slitaget på tänderna att döma bör individen vara över 45 år, metod efter Brothwell (1981 sid 72). Av tänderna i mandibulan, underkäken, saknas endast M3 dx. Käkbenets tillbakabildning är här inte lika framskriden som i överkäken, men tandrötterna är till hälften uppe ur benet. Ingen karies är synlig, men avsevärda mängder tandsten förekommer. Enligt slitaget på tänderna borde In<lnnell vara mellan 35-45 år. Om man, beträffande åldern, tittar pa suturerna, ser man, att sammanväxningen är påbörjad på vissa delar men inte helt genomförd. Bedömningen hlir 8tt Alderrl bör vara över 45 - omkring 50 år. Sjukliga förändringl:l[' i skelettet: Lumbalkotorna nr 2 och 3 har gropar i kotkroppen, s k Smorl's noder, vilket vi konstaterat förut beror på överbelastning av ryggraden (Swedborg 1975). Följande kotor, thuraciae nr 10, lumbal nr 2, J och 4 har osteofyter, benutväxter, på kotkropparnas yttre kanter. Detta är tecken på att kotorl18 varit utsatta för ett alltför stort tryck (Swedborg 1975).

Övrigt benmaterial utanför anläggningarna l samtliga lager kom det under utgrävningens gång fram skelettdelar från barn. Man kunde dock icke konstatera ett enda helt sammanhängande skelett. Genom att i schaktplanen rita in förekomsten av antalet fragment kan man se koncentrationer vissa rutor. Det finns en koncentration norr om anläggning 1 och en annan i anslutning till anläggning 3. Det ligger 46 st fragment alldeles under torven, 85 fragment i lager 1, 209 fragment i lager 2, 52 i lager 3 och 3 i lager 4. Genom att dels indela benen i åldersklasser (tabell 3) och dels se hur benen låg i förhållande till varandra i ruta och lager, gjordes försök att utröna hur många individer det kunde röra sig om. Med en viss osäkerhetsmarginal kom jag fram till att det är ett tjugotal barn begravda i ett "stråk" som ligger norr om dc anläggningar som kommit fram. Djurben Hund (Canis familiares), 1 obränt fragment En hörntand av hund låg tillsammans med andra djurfragment, nötboskap, får/get, svin och ett par oidentifierade ben. Det är ben som man kan vänta sig att finna på en g~rd och dess omgivningar. Säl (Phocidae), 7 obrända fragment Vilken sälart det är har inte gått att avgöra. Både vikaresäl och gråsäl är tänkbara. De har sina naturliga områden i f3ottenviken. Uovid/Cervid, 7 obrända fragment Alla sju fragmenten är från tänder, men kan inte bestämmas närmare. Det kan vara antingen nötkreatur eller älg. Gemensamt har de den för idisslare karakteristiska sönderdelningen i emalj flagor.

Alg (Alees alees), 1 obränt fragment Fragmentet är en tand, premolar, från underkäken. Man kan inte säga så my~ket om jakt och dylikt med så knappt underlag. Älg förekommer rikligt i trakten. Nötboskap (Bos taurus), 23 obrända och 1 bränt fragment Fragmenten kommer från olika kropps regioner som extremiteter, ryggrad och kranium. Två extremitetsfragment och en tand kommer från kalvar. En kota av ett vuxet djur bär snittspår från slakt. Tänder framför allt molarer, är den typ av fragment som dominerar. Får/Get (Ovis aries/caprs hircus), 27 obrända och 1 bränt fragment ei rka häl f ten av fragmenten kommer från tänder. Både spädlamm/killing, 3 veckor 3 månader, och årslamm/killing, 9-12 månader, förekommer. Det finns ben från olika delar av kroppen, kranium, extremiteter och bål. Fyra av fragmenten tillhör med säkerhet får och två get. Det ene get fragmentet, en del av klöven, är bränt. Svin (Sus domesticus), 14 obrända och 1 bränt fragment r~axillafragment med fastsittande molarer, M3 och M1-2 sup, kommer från ett ca 20 månader gammalt svin, metod efter Bull and Payne (1982, 8id 56 och 61). Övriga ben är från vuxna individer Qch extremitetsben dominerar. Det brända benet, os carpi, kan vara från rnatavfall. Häst (Equus cabellus), 2 obrända fragment Det är samma sorts ben, metapoder s k stiiettben, från nedre extremiteterna. De låg i rutorna intill varandra fastän olika djupt, men förmodligen är det en och samma individ. Skogshare (Lepus timidus), 5 obrända fragment Alla fem fragmenten kommer från ena framtassen. l den här rutan (1009/507, lager 2) finns ben från en rad olika djurarter som ligger tillsammans med benfragment av barn.

fågel (Aves), 2 obrända och 1 bränt fragment Fågelfragmenten är små och oansenliga, vilket gör bestäm- ningen osäker. Gädda (Esox lucius) 1 obränt fragment Fisk (Pisces), 1 oidentifierat obränt fragment Båda fragmenten kommer från samma ruta, det ena djupare ner än det andra. Det kan vara från samma bara individ. lite De obestämda djurbenen, 12 obrända och 10 brända fragment, har inte kunnat bestämmas till art men skiljer sig från människoben genom annorlunda struktur, benlister, avsaknad av spongiosa m m. Till stor del är det rörbensfragment. Av den procentuellt sett ringa andelen brända ben, 7 ~, har tidigare omnämnts fyra fragment som bestämts till fyra olika djurarter. Tio fragment har ansetts tillhöra djur i allmänhet och resten, 180 stycken, kan inte definitivt bestämmas. Man kan märka två koncentrationer, en i ruta 1003/504 och en i ruta 1006/507. Fragmenten var mycket små, ca 1 cm 2 och mindre.

fynollsta OVER BJORNEOSfYNOEN 19BB (exklusive ben fynden som finns på särskild lista) fyndnr lager ruta sakord 2 u.torven Fragm. slagg, glasig, blåsig svart 23x27mm 3 _"- Fragm. spetsig pinne av trä svagt böjd l.31 Tj.5 4 -"- -"- 5 -"- Fragm. pinne BV trä med spetsig svängd ände L.34 Tj.6x7 Fragm. pinne BV trä med spetsad ände L.JO Tj.6x7 6 (saknas) 7 - " - B - " - 9 - " - 10 - " - Fragm. slagg, glasig, porös blåsig, svart, 14x20 Spik, järn m.böjt skaft vars y.del är bortbruten.tot.l.99 Huvudet 10x11, skaftet 4x4 13 Söm, järn(recent).kvadr. huvud (8) avsmalnande i en klinga ffi. rektang snitt (5x2) vars y.del är bortbruten. Tot.L.50 14 " Fragm. järn 18x27 1 5 (saknas) 1 6 - " - 17 - " - 19 - "- 20 - " - Hästbrodd, Jsrn med rektang. platta 13x24. Ena långsidan rak, den andro svagt svängd, konvex. Undertill på mitten en utsmidd pik, 5x7 mm stor och 6 mm hög. från den raka långsidan utsmidda skänklar aven ten m. närm. kvadr snitt, (5) inböjda mot varandra och av slutande i en spets (ena skänkelns spets bortbruten) Tot mått:2bx25 22 25 -"- -"- Fragm. ten, järn (2xB) u-böjd Tot.mått:10x1Z Spik,järn m.svagt svängt skaft m.yttersta spetsen bortbruten. Tot.L.65. Huvudets dia.10 Skaftet 5x3

fyndnr lager ruta sakord 28 u.torven Spik, järn m.förrostat huvud ursprungl. troligen rektang. 9x15 assymetriskt utsmitt i förhållande till skaftet som är böjt och med y.spetsen bortbruten. Tot.L.45, skaftet Jx4 29 _"- Nit, Jarn. Bricka aven plåt med närm.trapetsoid form, 22xZ7, Tj.'. Skaft aven ten med kvadr.snitt (5). Huvudet skadat i ena kanten 1Bx23. Tot.t.52 30 -"- Fragm. bränd lera med slaggig porös yta 15x2D 32 _"- Fragm. sågblad, Jarn L.39 st. Br.13 Tj.O,5 (recent) 41 (saknas) 43 _"_ Fragm. krok, Jarn, aven ten med närm. kvadr snitt(s), böjd till en krok i ena änden, mot andra änden överg. i en platt ten med rektang. snitt (4xB), avsmalnande mot änden. Båda ändar avbrutna. Tot.L.50 Fragm. 11 x 16 slagg, blåsig, porös, 56 (saknas) 57 _"_ 62b _11_ fragm. bränd lera med glasig, blåsig slaggyta, grönsvart, 23x25 67b _11_ 69c - "- 80 (saknas) 86 - " - 87 - " - 101 -"- Spik, Jarn, med del av skaftet bortbrutet. Tot.l.31, huvudet 12x13, skaftet 4x4 Fragm. slagg, blåsig, gråbrun färg, 21x24 23 fragm. porslin med blommig, blåsvart dekor (ett fragm. märkt Rörstrand) L.B-38 (recent) 108 -"- -"- 3 fragm. porslin som ovan, L.23-49

fyndlista 1989 N. 73 fragm kol ( ca 5 g.) + 9. 1 5 74 fra'gm av delvis förkolnat trä (ca 7 gd 9.19 75 fragm av delvis förkolnad ba rk ( < 5 gd 9.26 76 fragm kol (ca 5 gd 9.28 77.. 9.41 78 fragm skörbränd sten 9.43 79 3 fragm bleck, järn 1Ox 7, 12x8, 17x11 Tj 1 9.45 80 fragm av delvis förkolnat trä ( < 5 gd 9.47 81 fragm kol ( < 5 gd 9.45 82.. (ca 5 gd 9.44 83.. 9.44 84 fragm av delvis förkolnat trä ( ca 5 g.) 9.29 85 fragm kol (ca 11 5 gd 9.11 86.. «5 gd 9.05 87.. (JO gd 9.06 88 fr8gm bränt ben L 11 9.05 89 4 fr8gm tegel (L 9-31 ) + fragm av delvis för- 9. 11 kolnat trä (ca 15 gd 90 fragm tegel (L 31 ) 9.08 91 lo-tal fr8gm tegel (s t L 26, v ik t ca 10 gd 9.05 + fragm skörbränd sten 92 fragm skörb ränd sten 9.02 93 6 fragm tegel (L 13-21) 9.02 94 4 fragm tegel ( L 8-53) 9.02 95 fra gm skörbränd sten 9.00 96.fragm kol ( < 5 g' ) 8.98 97.. ( ce 10 gd 9.02 98.. ( < 5 gd 9.54 99 Jordprov (ca 15 gd + kol fragm ( < 5 gd 9.66 100 " (ca 25 gd 9.76 101 fr8gm skörbränd sten 9. 31 102 fragm av delvis förkolnat trä (ca 40 gd 9.20 103 2 fragm tegel L 8-13 9.21 104 fragm av delvis förkolnat trä (ca 10 gd 9.27 105 fragm kol (ca 6 gd 9.33 106.. (ca 20 gd 9.25 107 fr8gm av delvis förkolnat trä (ca 25 gd + 9.08 fr8gm skörbränd sten 108 fragm kol (ca 20 gd 9.09

Fyndlista 1989 Nr 109 fragm av delvis förkolnat trä (ca 10 gr) 110 Spik, järn m spetsen bortbruten. Huvudet böjt. lot L 33 Huvudet 12x14 Skaftet 4x4 111 Spik, järn, böjd spets, yttersta delen bortbruten. Tot l 55 Huvudet 17x 1 1 Ska ftet 3x5 11 2 9 fragm tegel (l 18-53) 113 2 fragm tegel (l 38-92) + 9.05 9.23 9.32 9.16 9.03

Kommentar till fyndlistan Förutom den överväldigande dominansen för som fynd registrerade kolstycken, framför allt koncentrerade till N delen av SV rutan, och fragment av tegelsten och skörbränd gråsten i SV rutans NtI hörn, fanns endast spridda fynd av djurben, spikar, 9lagg- och järnfragment. Det enda slaggfyndet utgörs av ett litet fragment blåsig slagg med gråsvart färg. Tolkning Undersökningarna av Styresholms mittplatå är ännu i sin linda. Endast övre lagret av förkolnade trärester och en anläggning med skörbränd sten har hittills framkommit. En mycket preliminär tolkning är att träresterna ingår i en ö-v-lig väggkonstruktion till ett hus S vägg som brunnit, De skörbrända stenarna kan ingå i en härd eller eldstad som varit uppförd av både gråsten och tegelsten och som utsatts för stark hetta.

Kommentar till fynden Den utan jämförelse största fyndgruppen är tegelsten och framför allt fragment av sådana. Endast några fynd innehåller större delar av tegelstenar (två från 1988 och sex från 1989). De utgörs av rödbränd grovt magrad lera. Många tegelstenar var dåligt brända, varför en stor mängd av det som bränd lera klassade föremålsmaterialet kan ha varit tegelstenar. Av de bäst bevarade kan man sluta sig till att de hela varit minst 18 cm långa, 14 cm breda och 9 cm tjocka, men storleken varierar. Spår av trä form har iattagits på två stenar. Från båda &rens grävningar är den näst tegel största fyndgruppen bränd lera följt av djurbensfragment (matavfall), i några fall med spår av kniv eller yxa. Av övriga föremålstyper utgör slagg en viktig grupp. Totalt har dock endast sex slaggfynd påträffats (tre 1988 och tre 1989), De har en blåsig, porös och glasig struktur. Endast ett slaggfynd, bestående aven del aven konkav-konvex rund bottenskålla (1988) kan, med större säkerhet klassas som smidesslagg. Av järnföremål,en dominerar spik och söm. Av d~ fyra sömmen har tre ett triang huvud och utgör typiska vintersöm. Under 1989 års grävning påträffades dessutom en sölja och en ring av järn. Söljan har en oval ram och saknar torne. Det enda daterbara föremålet var en liten skärva av ett drejat stengods av typ CII med gråsvart insida och ljusbrun, glacerad utsida. Skärvan är troligen från ett dryckeskrus av Siegburgtyp, vanlig under 1300-140Q-talen. (Keramik 1000 1600 i Svenska fynd, redigerad av Clses Wahlöö i Archaeologlca lundensla VI, 1976.)

Analys av den färgade linsen innehållande torv över den äldre markprofilen gav höga halter av korn, råg och havre, vilket tyder på att tröskning eller lada/lager med säd förekommit på platsen under ett första skede (dock knappast äldre än ca 1300, med hänsyn tilllandhöjningsförloppet). Därefter, under senare delen av medeltiden har ett hus med en eldfarlig verksamhet, blivit uppfört på nedre södra platån. Till slut har huset brunnit ned och aldrig blivit uppfört igen. Redogörelse för undersökningarna på mittplatån 1989 Efter avtorvning framträdde strax under torven i den ljusa sanden mörkfärgningar, dels i NV rutans SV hörn, dels i SV rutans NV hörn, dels tvärs igenom SV rutan i gropens botten, som ett långsmalt stråk. Genom hela SV rutans N del var jorden dessutom rikligt försedd med små kol fragment. I SV rutans S slänt, i SV hörnet, ned mot gropens botten, började även, relativt högt upp, förbrända trästycken bl a av stockar att framträda. Dessa blev tydligare och flera djupare ned i slänten. De låg i rödbränd sand med mörk färgninga~ av kol och var koncentrerade till 4m 2. Trästyckenas totala utsträckning är ännu okänd eftersom inte hela rutan är nedgrävd till samma nivå. De fortsätter dessutom utanför den upptagna rutan mot V. Trädelarna ligger huvudsakligen i ö-v-lig riktning, på en höjd av mellan +9.60 och 9.70. I gropens botten i både Nö hörnet av SV rutan och i SO hörnet av NV rutan fanns en koncentration på ca 1,5 m 2 av skörbränd sten med inslag av tegelfragment och kolstycken, i den i övrigt nästan helt stenfria sanden. Vid första årets undersökningar hanns bara med att skrapa fram överdelen av denna anläggning(?) av sten, varför dess begränsning ännu så länge är oklar. En kraftig koncentration av små tegelstensfragment låg strax S och SV om anläggningen.

DELTAGARE I FORTSÄTTNINGSKURSEN 1989 Ruth Bergman, Bjärtrå Bo Björkman, Hägersten Maj-Lis 8ourner, Härnösand Maria Broberg, Rätan Ing-Britt Hellström, Söderhamn Lars-Ake frykholm, Bollstabruk Astrid Gagga, Sundsvall Britt-Mari Holmer, Sollefteå Lars Högberg, Härnösand Adrian Johansson, LUbeck, Västtysk land Gunnar r Johannesson, Örnsköldsvik Ingrid Lindblad, Västerås Birgit Lindgren, Vällingby Inger Näsström, Härnösand Hats Ohlsson, Nyland Carina Olsson, Sigtuna Jörgen Persson, Timrå BertilSwenson, Härnösand Susanne Utter, Växjö

88 A 138:1. Styresholm, nedre S JtAn. Avtorvning. -oto l.forsberg, 1988. 88 A - 132:16. Styresholm, nedre S platan efter avtorvning och nedgravning t,ll konstruktionsförande lager. Foto ~rän Sv. 8jörn Grankvist. 1988. 88 A - 132,17. Styresholm. nedre S paltan, SV hornet. Förkolnade träkonstruktioner foto Björn Grankvist. 1988

Styresholms nedre S platå. SV hörnet Förkolnade träkonstruktioner. l.forsberg och Jörgen Persson. Foto A.Wallander B9 S - 17B,19. Styresholms nedre S platl. Delvis förkolnat: ändträ Foto A.Wallander.

89 A - 168:l. Styresholm, nedre S plat~n. Härden från V. Foto A.Wallander, 1989 39 A - 168,6. Styresholm, nedre S plat~n. Del av härden och husvägg av förkolnat trä. Foto frän V, A.Wallander, 1989.

89 S - 179,31. Styresholm, nedre S platan. Härd fran SV Foto A.Wallander, 1989 89 A - 168,5. Styresholm, nedre S platan. ö om härden. Foto frän N, A.Wallander, 1989.

89 S - 179:12. Styresholm. Linbanan mellan mittplat~n och södra platan. Foto A.Wallander, 1989. 89 S - 179:3. Styresholms mittplata. Utsattnlng av koordinatnat. Foto A.Wallander, 1989.

:. \.. "-.-" 89 S - 178:23. Styresholms mittplata. SV rutan. Förkolnat trä. Foto, frän S, A Wallander 1989. 89 S - 179:28. Styresholms mittplatä, NV Söndersprängd sten i en härd? rutans SO hörn och SV rutans Nö hörn. Foto fra n SV, A Wallander 1989.