V2 Tysklands vedergällningsvapen under 2:a världskriget Under slutfasen av 2:a världskriget avfyrade Tyskland tusentals V2-raketer mot London och Antwerpen försedda med en sprängladdning som kunde utplåna ett helt stadskvarter. Raketen var på sin tid ett tekniskt underverk som utvecklades av skickliga tyska ingenjörer och vetenskapsmän. Många av dem deltog senare i rymdkapplöpningen i USA och i Sovjetunionen. Den mest namnkunnige var Wernher von Braun. Raketerna massproducerades i underjordiska tunnlar av fångar från koncentrationslägren under omänskliga och vidriga förhållanden. Där dog fler människor än som dödades i terrorbombningarna. Tyskland satsade ofattbart stora resurser i projektet som hade liten militär betydelse. Ca 200 000 människor var involverade. Trots brist på kvalificerad personal, råmaterial och livsmedel prioriterade Hitler projektet. Ett beslut som var en effekt av Hitlers gigantomani I Tyskland fanns på 1920-talet ett stort intresse för framtida rymdfart och utveckling av raketer bland allmänheten. 1927 bildades i Berlin föreningen Verein fur Raumschifffahrt av unga entusiaster som studenter och arbetslösa ingenjörer. De höll till där nu flygplatsen Tegel i Berlin ligger. En av medlemmarna var den 18-åriga studenten Wernher von Braun. De satsade på raketer drivna av flytande syre och bensin. 1930 sköt de upp en raket som fungerade i 90 sekunder. Den drevs av 6 kg syre och 1 kg bensin. I slutet av 1:a världskriget låg Tyskland långt framme i utvecklingen av långskjutande artilleripjäser. Men i fredstraktaten 1919 förbjöd segermakterna Tyskland att vidareutveckla långskjutande kanoner. Men det stod ingenting om raketutveckling. Därför fick artilleriöversten Walter Dornberger i slutet av 1920-talet ansvaret för att utveckla en raketdriven artilleripjäs med lång räckvidd. 1932 värvades ett antal medlemmar från rymdföreningen i Berlin, bl a Werner von Braun. Under åren 1932-1936 utvecklades och sköts upp ett antal mindre raketer som i de flesta fall inte fungerade. Redan 1932 undkom Braun och Dornberger som med ett under vid en explosion av en raketmotor. Men 1934 lyckades man med två raketer över Nordsjön. 1
Raketutvecklare i Berlin 1930 med Werner von Braun till höger i bilden Utvecklingen av terrorvapnet V2 i Peenemunde Hitler hade kommit till makten 1933 och 1936 beslöts att storsatsa på utvecklingen av en långskjutande artilleriraket med en räckvidd av minst 30 mil som exempelvis skulle kunna skjuta bomber från Rhenlandet till Paris analogt med den superkanon som hade projekterats under 1:a världskriget. Regimen bestämde att bygga ett utvecklingscentrum i Peenemunde på ön Usedom vid tyska Östersjökusten som så småningom fick gigantiska proportioner. Våren 1937 flyttar armens utvecklingsfolket dit. Under generalmajor Walter Dornbergers ledarskap byggdes upppskjutningsramper, kraftcentral, personalbostäder, järnvägar och verkstäder för tillverkning av raketer. 1943 arbetade 15 000 personer vid den hemliga basen. 1939 gjordes, efter flera misslyckad försök, 3 perfekta uppskjutningar av en utvecklingsraket som var 7m hög och som kunde starta vertikalt utan stöd. Nästa steg var nu att utveckla en fullskalig raket som senare döptes till V2. Men i februari 1940 beslöts att alla vapenprojekt som inte skulle vara klara inom ett år skulle läggas i malpåse. Ett halvår tidigare hade 2:a världskriget startat och Hitler var nu säker på en snabb seger. Tusentals arbetare fick lämna Peenemunde men i istället inkallades 4000 yrkesarbetare till armen som utan Hitlers vetskap fortsatte arbetena vid basen. Efter Tysklands misslyckade flygattacker mot England fick raketprojektet återigen högsta prioritet under hösten 1940. 13 juni 1942 gjordes första uppskjutningen av en V2-raket som dock misslyckades. Efter en perfekt start började raketen att wobbla och störtade i havet. Men nästa uppskjutning i oktober lyckades. Under perioden oktober 42 juli 43 gjordes 32 uppskjutningar varav endast 4 lyckades. Produktutvecklingen präglades av stress, chanstagningar och genvägar för att pressa tidsplanerna och snabbt få en fungerande raket som kunde massproduceras. Först 2
våren 1944 kan sägas att raketen var praktiskt användbar, om än med fortsatta kvalitetsproblem. Raketbasen i Peenemunde på ön Usedom Natten mellan 17 och 18 augusti 1943 anföll 600 engelska bombplan Peenemunde. De flesta bomberna träffar bosättningarna och verkstäderna. Provskjutningsställena skadas lindrigt. Denna erfarenhet gjorde att tyskarna beslutade att tillverkningen av V2 skall ske i det underjordiska komplexet utanför staden Nordhausen i mellersta Tyskland. Men forskningen och produktutvecklingen blev kvar i Peenemunde till krigsslutet. De sista månaderna började man skissa på en stor två-stegsraket som skulle kunna nå New York från Europa. Teknisk beskrivning av V2-raketen V2 var en överljudsraket med 1 tons sprängmedel, maxfart 3,8 gånger ljudets hasighet, längd 14 m, startvikt 11 ton och dragkraft vid start 25 ton. Raketmotorn drevs av alkohol och flytande nedkylt syre. Det gick åt 32 ton potatis för att framställa tillräckligt alkohol för att göra EN raketuppskjutning! Det tunna rakethöljet utsattes för kraftiga påfrestningar och värmespänningar. Syret hade en temperatur av minus 180 grader och motorns förbränningsrum plus 3000 grader. Styrsystemet fick raketen att starta lodrätt utan stöd och sedan svänga in i en bana för att träffa ett bestämt mål 30-40 mil bort utan hjälp av någon yttre styrning. Men i slutet av kriget började man komplettera med radiostyrning för att få en bättre träffsäkerhet. 3
Motorn förbrukade 150 kg drivmedel per sekund och förbränningsgaserna sköts ut med en hastighet av 2000 m/s. Bränslet trycktes in i förbränningsrummet av två centrifugalpumpar som inte var större än att en människa kunde bära den. Pumparna drevs av små ångturbiner. Nedslaget i Bäckebo och engelsk spaningsenhet i Ottenby Den 13 juni 1944 hördes en kraftig explosion över Bäckebo i Småland. Hitlers V2-raket hade nått Sverige på grund av en felaktig bana av en försöksraket från Peenemunde. De svenska experterna blev de första som granskade det tyska supervapnet.två ton skrot samlades ihop och skickades till Stockholm för snabbanalys. Därefter skickades delarna vidare till London. Vid den här tiden hade de allierade ännu inte kommit över någon V2-raket och britterna letade desperat efter information om det nya vapnet. Som tack för hjälpen lovade engelsmännen att leverera Spitfireplan till Sverige. Under krigets sista månader fick britterna tillstånd att upprätta en superhemlig signalspaningsstation vid Ottenby på Öland. Syftet var att registrera radiosignaler från de försök som tyskarna gjorde för att utveckla radiostyrningen av V2. Serieproduktionen av V2 SS-organisationen som drev förintelse- och koncentrations-lägren fick ansvaret för produktionen av V2 i ett tunnelsystem som tidigare utnyttjats som lagerlokal av strategiska produkter. Det bestod av 2 st 2 km långa tunnlar med järnvägsspår och 160 m tvärgående tunnlar mellan dem. Till sin hjälp hade SS erfarna tyska produktionsledare och yrkesarbetare. Men huvuddelen av arbetsstyrkan var fångar från koncentrationslägren. Redan i september 1943 arbetade 3000 KZ-fångar att färdigställa tunnlarna och installera produktionsutrustningen. Fångarna arbetade i 10-timmarsskift och hade sina sovplaser i tunnlarna. Förläggningen inne i berget överträffar allt i form av vidriga levnadsförhållanden. 4- våningsbritsar, ohyra, kallt och fuktigt, fångkläderna tunna och smutsiga inga tvättmöjligheter fanns, hemsk lukt från exkrementer och dödssjuka och döda fångar och halvmörker. Livsbetingelser var outhärdliga. Efter 4-8 veckor var fångarna helt utmattade och dödstalen steg för varje månad. Påfyllningen av nya KZfångar var svår att hålla jämna steg med på grund av förlusterna. Därförbyggdes på våren 1944 ett barackläger utanför som utvecklades till det kompletta KZ-lägret DORA. Men trots denna förbättring för fångarna fortsatte dödstalen på hög nivå ända fram till krigsslutet. Under våren 1944 startade serieproduktionen av V2-raketerna. Antalet arbetare växte så småningom till 13 000. Under 1:a delen av 1944 producerade man ca 10 st raketer per dag och from september 1944 tom mars 1945 lyckades man leverera ca 20 st per dag. Stora problem fanns i tillverkningen. De första månadernas raketer hade stora tekniska brister, t ex otätheter i trycktäta installationer eller felaktiga delar och felaktigt kopplade ledningar. Outbildad, svältande och utmattad personal samt att raketerna inte var färdigutvecklade för serieproduktion bidrog till problemen. Sabotage förekom också i mindre 4
omfattning från fångarnas sida. Ett antal fångar hängdes i allas åsyn anklagade (rätt eller fel) för att medvetet ha gjort felmonteringar. Krigsinsatsen med V2 Sommaren 1943 bildades två artilleriregementen för V2 användning i kriget. Nära atlantkusten planerades för 40 st avskjutningsplatser. Startplattformarna var rörliga och svåra att upptäcka. Något försvar mot ankommande raketer fanns inte. Men raketerna hade ingen större träffsäkerhet. Vapnet kunde därför bara användas som nära nog slumpmässigt terrorvapen. En robot kunde slå ut ett halvt till ett helt bostadskvarter. V2 vapnet fick ingen större militär betydelse. Första lyckade avfyrningen skedde 8 september 1944 mot Paris. Totalt avfyrades i runda tal 1400 st mot England och 1800 st mot Holland, Belgien och Frankrike. Uppskattningsvis dödades 9000 civila och militär personal av attackerna. Krigsslutet Vintern 1945 närmade sig fienden Tyskland både från öst och väst. I Peenemunde arbetade över 4000 ingenjörer och 17 februari avgick det första specialchartrade tåget med ingenjörer, deras familjemedlemmar och packlådor med dokument till mellersta Tyskland för att undkomma de ankommande ryssarna. Dornberger och von Braun fortsatte i april tillsammans med 500 av sina värdefullaste ingenjörer till Alperna. Där gav de sig till fånga till de amerikanska styrkorna 2 maj. Walter Dornberger tv och Wernher von Braun överlämnar sig till amerikanarna i maj 1945 5
När de amerikanska styrkorna 11 april intog produktionsanläggningen utanför Nordhausen tappade de hakorna när de fann en komplett oskadad fabrik i tunnlarna med 100-tals raketer klara eller under byggnation. Det såg ut som arbetarna bara var på lunch. Hela KZ-lägret DORA var utrymt. Veckan innan hade slutfasen i den grymma och bestialiska behandlingen av fångarna inletts. Tusentals fångar hade lastats i godsvagnar för transport till andra KZ-läger och andra fick inleda dödsmarscher. De flesta överlevde inte. Totalt uppskattas att 20 000 fångar dog i samband med produktionen av V2. Amerikanarna insåg snabbt vilket värdefullt krigsbyte de tagit i form av raketexpertis, raketer, ritningar och annan teknisk dokumentation. Men platsen tillhörde den sovjetiska ockupationszonen som skulle överlämnas till ryssarna inom några veckor. Innan ryssarna anlände hade raketer, teknisk dokumentation och kvarvarande tysk expertis förts västerut för att inte falla i deras händer. Under hösten 1945 fördes Wernher von Braun med 120 utvalde medarbeta till USA för att där fortsätta raketutvecklingen för amerikanarna. Ryssarna fick också tag på några duktiga experter när de erövrade Peenemunde. I rymdkapplöpningen mellan USA och Sovjet under 50- och 60-talen spelade tyska V2- veteraner en avgörande roll, speciellt på den amerikanska sidan. Werner von Brauns livsöde är anmärkningsvärt. En ung tonåring blev fascinerad av raketer och fantiserade om framtida rymdfart, ägnade sitt liv åt raketutveckling under 2 olika politiska system och fick uppleva att sätta människor på månen som kom välbehållna tillbaka. 6