22.11 FREDAGSSERIEN 6 Musikhuset kl. 19.00 BENJAMIN BRITTEN 100 ÅR Stéphane Denève, dirigent Simone Lamsma, violin Benjamin Britten: Passacaglia op. 33b (ur operan Peter Grimes) 7 min Benjamin Britten: Konsert för violin och orkester op. 15 32 min I Moderato con moto Agitato Tempo primo II Vivace Animando Largamente Cadenza III Passacaglia (Andante lento Un poco meno mosso) PAUS 20 min Albert Roussel: Symfoni nr 3 g-moll op. 42 24 min I Allegro vivo II Adagio III Scherzo (Vivace) IV Allegro con spirito Maurice Ravel: Boléro för orkester (Tempo di molto moderato assai) 16 min Paus ca kl. 19.50. Konserten slutar ca kl. 21.05 Sänds direkt på Yle Radio 1 och webben (yle.fi/klassinen). 1
BENJAMIN BRITTEN 100 ÅR Benjamin Brittens (1913 1976) liv som kompositör omspände mer än fyrtio år av idogt skapande arbete. Under denna period komponerade han en mängd operor, orkesterverk, kör- och kammarmusik, arrangerade musikfestivaler och engagerade sig i publikfostran. Vid sidan av komponerandet bidrog Britten till utvecklandet av musiklivet och musikutbildningen. Han ansåg det vara viktigt att komponera för hela folket och speciellt för barn och amatörer. Musiken skulle göras tillgänglig för alla eftersom den ger tillvaron djup, utvidgar medvetandet och sprider livsglädje. Man minns också Britten som en övertygad pacifist och intellektuell samt en förkämpe för de homosexuellas rättigheter. Inom vänkretsen var han också känd som en hetlevrad tennisspelare, simmare och en kompetitiv frisksportare samt känd för sitt intresse för snabba bilar (Alvis, Jensen, Rolls- Royce). BENJAMIN BRITTEN: PASSACAGLIA UR OPERAN PETER GRIMES Passacaglia som vi hör i kväll härstammar från Brittens mest kända opera Peter Grimes (1944). Den handlar om fiskaren Peter, en barsk och tillbakadragen outsider. Fiskarens lärling dör under oklara omständigheter och bygemenskapen börjar misstänka, svartmåla och förfölja honom, trots att rätten inte fällt någon dom över honom. Samhället godkänner inte annorlunda människor utan betraktar dem som kriminella. Till slut drivs Peter till vansinnets brant och dränker sig. Passacaglia är ett mellanspel som är placerat mitt i andra akten. Under musiken går Peter med sin nya lärling upp längs sluttningen mot fiskarstugan. Passacaglia beskriver konflikten mellan Peter och samhället men även Peters inre kris. Musiken avancerar obönhörligt och förebådar kommande tragiska händelser (På vägen ner till fiskebåten vid stranden förlorar gossen fotfästet, faller och slår ihjäl sig och senare begår Peter självmord). Det ödesdigra ämnet framhävs av Passacaglians struktur som bygger på ett upprepat basmotiv. Kontrabasarna och cellorna knäpper en haltande figur mot pukornas sorgmarschliknande dova ljud. Över dem hörs ett pinande tema, först spelat solo på viola och sedan av andra instrument, samt även smärtsamma mellangester. Musikens massa och kraft, förföljelsen och nöden växer stadigt. 2
BENJAMIN BRITTEN: KONSERT FÖR VIOLIN OCH ORKESTER OP. 15 Britten komponerade Violinkonserten (D-dur) (1939/1950) vid tiden för det spanska inbördeskriget 1939, på tröskeln till andra världskriget. Det centrala i musiken är de spanska anspelningarna, de krigiska motiven och en klagosång. De spanska elementen i verket omfattar rytmik av många slag från bolero till sarabande, gitarrmässighet och soloviolinens djupt lidande sång. Det krigiska elementet består av trummor, bleckfanfarer och annat intensivt larm. Verket inleds med ett karaktäristiskt motiv som hörs i pukorna tan ta ta tan tan samt väsande cymbaler och violinackord. Så börjar en iberisk pastoral där soloviolinens tema andas i ett mörkt landskap medan motivet hörs i olika instrument. Musiken övergår stegvis i en allt tyngre långsam marsch. Sidotemat dansar och gråter, knäpper och sjunger, både hotfullt och skyggt. Violinens glasartade flöjttoner strålar i höjden. Andra satsen är en dödsdans med korsrytmer, grälla färger, burleska drag och kromatiska löpgravar. I klangligt hänseende är satsen en experimentell godbit. Soloviolinen jamar i oktaver. Harpans och klarinettens mollterser låter som en synth eller en trådtelefons tutande signal. Piccolaflöjterna spelar på för fullt och tuban har ett solo detta ögonblick hör till de märkligaste i violinkonserternas hela historia! Musiken nalkas satsens slutkadens som i ett skräcklopp med tilltagande orgelpunkter för tuba och pukor och en enstämmigt ältande orkester. Tredje satsen är en passacaglia, dvs. en rad variationer som bygger på en upprepad figur i basen (samma princip som i mellanspelet i Peter Grimes). Den upprepade figuren klingar först i basunerna, som inte låtit höra av sig före det. Figurens tonhöjd sjunker ett halvt tonsteg varje gång den hörs: sorgen blir allt djupare. Ställvis kämpar violinen som i ett spindelväv. Ställvis sjunger den i ett landskap som huttrar av köld mot stråkarnas långsamma dallringar och harpans koral. Slutet är ett hallucinatoriskt tillstånd som klingar i D-dur eller d-moll, omöjligt att säga vilket. Brittens violinkonsert utspelar sig i en atmosfär av sorg. Då den behandlar våld, nöd och bekymmer, fungerar den som en bärare av samhällelig ångest liksom gråtkvädena i tiden eller flamencon som välde fram ur de spanska judarnas, morernas och romernas lidande. 3
ALBERT ROUSSEL (1869 1937): SYMFONI NR 3 G-MOLL OP. 42 I Roussels musik klingar den moderna världen i början av 1900-talet: nattklubbar, cirkus, trafik och krig, men även naturdyrkan, längtan bort och andligt sökande. Roussel hör till de stora namnen inom den tidiga franska modernismen vid sidan av Debussy, Ravel, d Indy och Satie. Vi rör oss således inom impressionismens, nyklassicismens och surrealismens krets. Roussels symfoni nr 3 (g-moll, 1930) badar i tvärbrant växlande stämningar och skarpa harmonier. I och med första världskriget byttes hans impressionistiska måleri ut mot kärv nyklassicism. Vi hör den franska stilens raffinemang och färgextas, den ryska stilens primitivism och sarkasm samt den tyska stilens kontrapunkt och formlära. I första satsen (Allegro vivo) finns ett riff i brucknersk stil samt skevhet och pokerface som för tankarna till Sjostakovitj. Andra satsen (Adagio) grubblar över forna tider och avdunstar slutligen i luften i form av soloviolinens glöd i stratosfären. I tredje satsen (Vivace) gör vi en avstickare till det glada 1920-talets Midnight in Paris. I fjärde satsen (Allegro con spirito) upplever vi déjà vu-bleckklanger i Berlioz stil och en nedåt gående jamande violinfigur, som i dagens lyssnares öron påminner om Britney Spears stycke Toxic (2003). Allra sist hörs ett helt huvudlöst ackord. Tredje symfonin är Roussels mest kända verk och han ansåg själv det vara hans bästa. Radiolyssnarna stöter ofta på Roussels charmiga sång Jazz dans la nuit, 1928. MAURICE RAVEL (1875 1937): BOLÉRO Maurice Ravels Boléro (1928) är ett enda stort crescendo: en 15 minuter lång stadigt svällande, roterande musikalisk textur. En toncell som börjar som en stilla puls lindad i bomull växer obönhörligt i riktning mot en fräckt sprakande larmextas. Men innan vi kommer fram till det efterlängtade slutcrescendot får virveltrumman lov att knäppa sin bolerofigur 163 gånger. Pam papapa pam papapa pam pam pam papapa pam papapa papapa papapa och sedan tillkommer således ytterligare 162 likadana upprepningar samt slutkraschens sju upprepningar. Över det maskinella ackompanjemanget klingar kontinuerligt två melodier som kompletterar varandra. Den första flyter i djupren sällhet i C-dur och den andra bidrar med doser av jazz, orientalisk stämning, spänning och förförelse. Under allt gungar en bas i tretakt: en repetitiv rörelse av och an. Sålunda avancerar musiken takt för takt som en tilltagande lust, en passion, en tvångsföreställning. Bolerorytmen, de ihållande tonerna och de ackompanjerande ackorden suger med sig allt fler instrument: flöjt, saxofon, piccolotrum- 4
pet och basun, i solo och i olika kombinationer, färger och skimmer. En av de märkligaste nyanserna hörs ungefär sju minuter från början, då flöjten, valthornet och celestan med gemensamma krafter flamberar den första melodin. Eldfängt material är även slutets häftiga övertonsstrålar, då en och samma melodi hörs samtidigt i olika tonarter. Bägge melodierna upprepas nio gånger i verket och de sista gångerna med hela orkesterns väldiga kraft som en enda galaktisk krets. Sedan befinner vi oss i det sista braket, där vi gör en kort avstickare i glänsande E-dur. Tallrikarna skräller och bastrumman smäller till de kommer med först i styckets sex sista takter. Men så de sedan smäller! Basunerna och saxofonerna glider vilt, hela orkestern vibrerar av virveltrummans bolerorytm och dyker slutligen ned i slutskrällen. Susanna Välimäki (sammandrag) STÉPHANE DENÈVE Den franske dirigenten Stéphane Denève är chefsdirigent för Stuttgarts radiosymfoniker (SWR). Tidigare var han musikchef för Royal Scottish National Orchestra. Denève uppträder regelbundet på de berömda konsertestraderna med ledande orkestrar och solister, bl.a. Yo-Yo Ma, Leonidas Kavakos, Joshua Bell och Nathalie Dessay. I Europa har Denève på sistone dirigerat bl.a. Concertgebouw-orkestern, London Symphony Orchestra, Philharmonia Orchestra och Münchner Philharmoniker. Denève debuterade i Carnegie Hall 2012 med Boston Symphony Orchestra, som han gästdirigerar regelbundet. Han har även dirigerat opera i bl.a. London, Paris, Milano och Cincinnati. Denève har gjort skivinspelningar av speciellt fransk musik. Två gånger har han fått priset Diapason d Or och år 2012 var han på förslag som årets artist i tidskriften Gramophone. År 2013 fick Denève priset International Classical Music Awards. SIMONE LAMSMA Den holländska violinisten Simone Lamsma har snabbt blivit en efterfrågad solist bland de kända orkestrarna och dirigenterna världen runt. Under denna säsong debuterade Lamsma som solist med förutom RSO även med Chicago Symphony Orchestra, San Francisco Symphony Orchestra, Orchestre National de Belgique, City of Birmingham Symphony Orchestra och Warszawa filharmoniker. Därtill uppträder hon som solist med St. Louis Symphony Orchestra och New Zealand Symphony och deltar i en Kinaturné med Hong Kong Philharmonic. Lamsma spelar även aktivt kammarmusik och ger egna konserter. Hon har haft violinaftnar i flera europeiska länder samt i Förenta Staterna och Brasilien. Lamsma började studera violin i femårsålder och elva år gammal flyt- 5
tade hon till England för att studera vid Yehudi Menuhin School och senare vid Royal Academy of Music, där hon fick avgångsbetyg med högsta vitsord. År 2004 vann hon den internationella Benjamin Britten-violintävlingen. Lamsmas instrument är Stradivariusviolinen ex Braga. RADIONS SYMFONIORKESTER Radions symfoniorkester (RSO) är Oy Yleisradio Ab:s orkester med uppgift att producera och befrämja finländsk musikkultur. Orkesterns nye chefsdirigent är Hannu Lintu. År 1927, ett år efter Rundradiobolagets grundande, bildades en tiomanna ensemble som utvidgades till en fulltalig symfoniorkester på 1960-talet. Orkesterns tidigare chefsdirigenter är Toivo Haapanen, Nils-Eric Fougstedt, Paavo Berglund, Okko Kamu, Leif Segerstam, Jukka-Pekka Saraste och Sakari Oramo. Saraste och Oramo är RSO:s hedersdirigenter. Den nya inhemska musiken utgör en viktig del av RSO:s repertoar. Varje år uruppför orkestern ett flertal verk som beställs av Yle. Till RSO:s uppdrag hör också att göra friköpta inspelningar av all inhemsk orkestermusik. Under spelåret 2013 2014 uruppför orkestern sex inhemska verk som Yle beställt. RSO har spelat in på skiva musik av bl.a. Eötvös, Nielsen, Hakola, Lindberg, Saariaho, Sallinen, Kaipainen och Kokkonen samt premiärskivinspelningen av Armas Launis opera Aslak Hetta. Orkesterns inspelningar har fått betydande pris bl.a. av BBC Music Magazine och Académie Charles Gros. Skivan med Lindbergs och Sibelius violinkonserter (Sony BMG) där solostämman spelas av Lisa Batiashvili fick MIDEM Classical Award 2008. Samma år valde New York Times orkesterns andra Lindbergskiva till årets skiva. RSO turnerar regelbundet på olika håll i världen. Under spelåret 2013 14 åker orkestern ut på turné i Mellaneuropa under Hannu Lintus ledning. RSO:s radiokanal är YLE Radio 1 som radierar alla orkesterns konserter. I allmänhet sänds både de inhemska och utländska konserterna direkt. På webbsidan yle.fi/klassinen kan konserterna avnjutas live med hög upplösning. 6