2012-07-18 Högsta domstolen Ö V E R K L A G A N D E av Hovrättens över Skåne och Blekinge dom 2012-06-25 i mål nr T 1537-11 Klagande Vellinge kommun, 212000-1033, 235 81 Vellinge Ombud: Advokat Christer Sjölund, Advokatfirman Sjölund AB, Klostergatan 9, 222 22 Lund Motpart 1. Rasmus Sjöholm, xxxxxx-xxxx 2. Robin Sjöholm, xxxxxx-xxxx Ombud: Ombud för 1 och 2: Jur. kand. Magnus Dillcrona, Stenfalken Juridik AB, Box 3034, 250 03 Helsingborg Saken Skadestånd Yrkande Vellinge kommun yrkar att Högsta domstolen meddelar prövningstillstånd och, med ändring av hovrättens dom, lämnar Rasmus Sjöholms och Robin Sjöholms yrkanden om fastställelse av att Vellinge kommun är skadeståndsskyldig gentemot dem för ren förmögenhetsskada utan bifall. Vellinge kommun yrkar vidare att Högsta domstolen befriar kommunen från skyldighet att utge ersättning för Rasmus Sjöholms och Robin Sjöholms rättegångskostnader i tingsrätt och hovrätt och förpliktar Rasmus Sjöholm och Robin Sjöholm att utge ersättning för kommunens rättegångskostnader i tingsrätten, hovrätten och Högsta domstolen.
2 Grunder och sakomständigheter Vellinge kommun bestrider att beslutet den 10 januari 2000 att mottaga Rasmus Sjöholm och Robin Sjöholm (bröderna Sjöholm) i särskola i Vellinge kommun innefattar fel eller försummelse vid myndighetsutövning. För den händelse fel eller försummelse skulle anses föreligga, är det inte visat att bröderna Sjöholm orsakats ren förmögenhetsskada. Vid tiden för kommunens beslut att motta bröderna Sjöholm i särskola fanns, utöver lagtexten, sparsamt med vägledande underlag vid bedömningen av vilka barn som enligt skollagen skulle tas emot i särskolan. I förarbetena till skollagens bestämmelser om särskolan (prop. 1985/86:10, sid 43) definieras utvecklingsstörning som en intellektuell funktionsnedsättning som beroende på grad och miljö utgör ett handikapp. I prop. 1991/92:94 sid 23, andra stycket, sägs att För att kunna bedöma personkretstillhörigheten måste kommunerna ha tillgång till kompetent personal med goda kunskaper både om psykisk utvecklingsstörda elever och om särskolan. I utskottsbetänkandet (1995/96:UbU 1, sid. 6) Val av skolform för utvecklingsstörda barn m.m. sägs att vid beslut om barnets placering i viss skolform skall man utgå från barnets bästa. Föräldrarna har huvudansvaret för barnets utveckling och fostran och känner barnets situation väl. Föräldrarna bör därför vara de som har de främsta förutsättningarna att kunna agera utifrån barnets bästa. Beslut om skolform bör därför enligt utskottet normalt kunna fattas av föräldrar och skolhuvudman tillsammans. I Skolväsendets överklagandenämnds vägledande beslut 1994-08-24 A 142 var det fråga om förutsättningarna för mottagande av ett barn med ojämn begåvningsprofil i särskola. Det fanns en markant skillnad mellan å ena sidan de verbala deltesten, där resultaten genomgående var betydligt lägre, och å andra sidan de icke-verbala, logiska deltesten, där resultaten låg inom normalvariationen totalt sett och även i vissa fall över denna och det ifrågasattes därför om barnet tillhörde särskolans personkrets. Synpunkter från barnets moder och lärare ansågs av en bedömare tala för att barnet var lätt utvecklingsstört. Överklagandenämnden uttalade att I ett fall som detta - där olika experter och sakkunniga inte har samma uppfattning om vilken skolform som är den rätta för barnet - bör stor vikt fästas vid vad barnets vårdnadshavare anser. Något ytterligare vägledande beslut från Skolväsendets överklagandenämnd eller någon annan vägledande rättskälla utöver de ovan nämnda fanns inte att tillgå vid tiden för kommunens beslut att ta emot bröderna Sjöholm i särskola. Skolverkets Allmänna råd om rutiner för utredning och beslut om mottagande i den
3 obligatoriska särskolan (Skolverkets författningssamling SKOLFS 2001:23) publicerades först året därpå. I skolverkets Allmänna råd sägs att bedömningen av om ett barn skall tas emot i särskolan förutsätter en helhetsbedömning av barnet. Bedömningen bör utgå från såväl testresultat som från barnets sätt att fungera och utvecklas i sin lärmiljö och i umgänget med andra barn. Vidare sägs att helhetsbedömningen bör utgå från barnets bästa, sett på kort och lång sikt. Inför rektor Eva Törnbloms beslut att ta emot bröderna Sjöholm i särskolan hade hon som underlag de mycket tydliga beskeden från föräldrar, lärare, talpedagog och psykolog att bröderna Sjöholm saknade förutsättningar att fortsätta i den vanliga grundskolan. Det är också viktigt att framhålla att mottagandet av bröderna Sjöholm i särskolan föregicks av omfattande ansträngningar att hjälpa dem att klara skolgång i den vanliga grundskolan genom att undervisningen planerades så att de skulle kunna klara av den. För att lära känna särskolans elever och arbetsmetoder besökte bröderna Sjöholm särskolan regelbundet i slutet av höstterminen 1999. Eva Törnblom ansåg sig vid en helhetsbedömning utifrån bröderna Sjöholms bästa sett på kort och lång sikt, den omfattande kunskap som fanns om bröderna sedan de var i fyraårsåldern, hemmets och skolans iakttagelser av dem och övrig utredning, på goda grunder kunna besluta om brödernas mottagande i särskola. Eftersom hovrätten i sin dom i allt väsentligt ansluter sig till tingsrättens bedömning, hänvisas i det följande till vad tingsrätten anfört i sin dom. I tingsrättens dom återges uppfattningen att när man ska bedöma om någon är utvecklingsstörd är ett kriterium att vederbörande skall ha en dokumenterad IQ under 70. I boken Psykolog i skolan, Studentlitteratur 2009, skriver psykolog Birgitta Norrman i kapitlet Utredning av utvecklingsstörning på sid 276 att ett resultat inom området tre standardavvikelser, i 95 %-iga konfidensintervall IK 65-75 tyder på en utvecklingsstörning. På sid 282 skriver Birgitta Norrman att för att beskriva utvecklingsavvikelsen använder många begreppet utvecklingsålder medan andra ungefärligen anger hur många år försenat barnet är i olika avseenden. Grovt sett föreligger en utvecklingsstörning om barnet vid 10 års ålder har en allmän intellektuell försening på mer än tre år. På sid 283 skriver Birgitta Norrman att i gränsområdet mellan lindrig utvecklingsstörning och allmänt svag begåvning finns ingen tydlig gräns och inga enkla svar. Birgitta Norrman konstaterar också att ställnings-tagande till barnets ungefärliga utvecklingsnivå inte kan göras utifrån endast ett test. Minst två test krävs vid det aktuella utredningstillfället och dessa måste ge samstämmiga resultat. I Skolinspektionens rapport 2011-01-31 Särskolan Granskning av handläggning och utredning inför beslut om mottagande, konstateras på sidan 21 att diagnosen utvecklingsstörning inte är ett entydigt begrepp och ibland mycket svårt att
4 fastställa enligt de experter från socialstyrelsen som skolinspektionen samarbetat med. Särskilt gäller det lindrig utvecklingsstörning. I tingsrättens dom återges påståendet att en utvecklingsstörning är bestående och att det inte är fråga om ett övergående tillstånd. Tingsrätten anser att om en psykologisk utredning inte visar att personen är utvecklingsstörd, kan man dra slutsatsen att personen i fråga heller aldrig varit det. Tingsrätten får med anledning av detta konstaterande antas ha funnit att eftersom resultatet av den psykologiska utredningen år 2005 visade att bröderna Sjöholm hade en IQ över 70 så måste beslutet år 2000 att ta emot dem i särskola vara felaktigt. Med anledning härav ska påpekas att i skolverkets Allmänna råd, sid 25, näst sista stycket sägs att en elev som har tagits emot i särskolan senare kan bedömas kunna nå grundskolans kunskapsmål. I Skolinspektionens rapport 2011-01-31 Särskolan Granskning av handläggning och utredning inför beslut om mottagande, konstateras på sidan 19 näst sista stycket att det kan ha skett en positiv kunskapsutveckling för eleven som föranleder en uppföljning av elevens skolformstillhörighet. Vellinge kommun gör gällande att det har skett en positiv kunskapsutveckling för bröderna Sjöholm, inte minst under tiden i särskolan i Vellinge, och att det inte går att dra långtgående slutsatser om deras skolformstillhörighet år 2000 utifrån resultatet av den psykologiska utredningen år 2005. Som återges i tingsrättens dom, har bröderna Sjöholms lärare i särskolan, Lennart Nilsson, uppgivit att de enligt hans bedömning inte skulle ha kunnat följa skolarbetet i grundskolan. Den uppfattningen delas av övriga lärare och den talpedagog i Vellinge kommun som kommit i kontakt med bröderna Sjöholm. Som tingsrätten antecknat i domen, har lärarna Lisbeth Lundin och Henrik Borg framhållit bröderna Sjöholms svåra språkstörningar. Ännu mera detaljerat har talpedagog Boel Öberg redogjort för deras mycket grava språkstörning, som enligt henne var något mycket allvarligare än dyslexi. Tingsrätten gör bedömningen att undervisningen i särskolan under tiden i Vellinge kommun knappast har avvikit från vad bröderna Sjöholm hade kunnat tillgodogöra sig i grundskolan, eftersom de inte hade förmåga att på ett åldersadekvat sätt tillgodogöra sig skriftligt material eller muntliga instruktioner. Vellinge kommun gör gällande att undervisningen i särskolan i kommunen dessutom på ett positivt sätt har avvikit från vad bröderna Sjöholm hade kunnat tillgodogöra sig i grundskolan. Just på grund av den anpassade undervisningen och den lugnare studietakten i särskolan har de haft den positiva kunskapsutveckling som avspeglar sig i testresultatet 2005. Tingsrätten anser att reglerna om mottagande i särskola är klar och entydig lagstiftning. Vad som faktiskt förekommit vid tillämpningen av
5 särskolebestämmelserna talar i en annan riktning. I överklagandet till hovrätten har närmare utvecklats den omfattande dokumentation som visar att lagstiftningen om mottagande i särskola är allt annat än klar och entydig. Tvärtom talar rapporterna från skolverket och skolinspektionen starkt för att det är fråga om en lagstiftning som är direkt svårtillämpad. Inte minst diagnosen utvecklingsstörning kan enligt rapporterna vara svår att fastställa. Såväl tingsrätten som hovrätten hänvisar till resultatet av de WISC-test som gjorts 1998 och 2005. När hovrätten kommer fram till att den utredning som bröderna Sjöholm lagt fram med styrka skulle tala för att de inte var utvecklingsstörda när beslutet fattades, torde hovrättens underlag för sin uppfattning framför allt vara WISC-testresultaten. Mot bakgrund av uppgiften att minst två test krävs vid det aktuella utredningstillfället och att dessa måste ge samstämmiga resultat, torde resultaten av WISC-testerna bedömas med stor försiktighet. Till saken hör dessutom att WISC-testet 1998 gjordes för annat ändamål än inför mottagande i särskola. I Skolväsendets överklagandenämnds vägledande beslut 2011-08-26 dnr 2011:133 sägs om WISC-test att Den omständigheten att WISC-test-resultatet inte uppvisar mer än en standardavvikelse kan, sett till utredningen som helhet, inte tillmätas ensam betydelse vid fastställande av diagnosen. Av intresse är även att överklagandenämnden i samma beslut konstaterar att Såväl vårdnadshavare som psykolog och läkare är överens om att L inte gynnas av nuvarande skolform som en omstän-dighet att särskilt beakta gällande rätt att mottas i särskola. När hovrätten kommer fram till att kommunens beslut grundar sig på en bristfällig utredning, tycks hovrätten inte ha beaktat att bröderna Sjöholm då redan varit föremål för kommunens omsorger och utredningar under ca åtta år, dvs. från den s.k. fyraårskontrollen och att beslutet föregicks av ingående diskussioner med föräldrarna som var angelägna om sönernas mottagande i särskolan. Som psykolog Birgitta Norrman konstaterat, se ovan, finns det i gränsområdet mellan lindrig utvecklingsstörning och allmänt svag begåvning ingen tydlig gräns och inga enkla svar. Vellinge kommun har, mot bakgrund av ingående kännedomen om bröderna Sjöholms skolproblematik, haft grundad anledning utgå ifrån att de hade rätt att mottas i särskolan och beslutet innefattar ingen oaktsamhet. Kommunen är därmed inte skadeståndsskyldig på grund av beslutet att ta emot Rasmus Sjöholm och Robin Sjöholm i särskola. När det gäller en myndighets bedömning av en rättsfråga räcker det inte med att bedömningen varit felaktig för att kommunen skall bli skadeståndsskyldig. Endast uppenbart oriktiga bedömningar utgör fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 skadeståndslagen. Även om bröderna Sjöholms
6 skolformstillhörighet år 2000 tolv år senare skulle kunna ifrågasättas, kan kommunens bedömning i denna komplicerade fråga inte anses ha innefattat uppenbart fel eller försummelse i myndighetsutövning. Beslutet att ta emot bröderna Sjöholm i särskola grundat på vad som var känt om deras särskilda behov av skolundervisning och som vid en samlad bedömning ansågs vara bäst för dem innefattar i vart fall ingen uppenbart oriktig bedömning. I målet är inte visat att bröderna Sjöholm som en följd av deras mottagande i särskola i Vellinge åsamkats en ren förmögenhetsskada. Bröderna gick i särskola i Vellinge under tre terminer. När familjen Sjöholm flyttade till Trelleborg mottogs bröderna i särskola där. Det har ankommit på Trelleborgs kommun att göra en egen självständig bedömning av särskolefrågan. Som nämnts tidigare, konstaterar tingsrätten att bröderna Sjöholm inte hade förmåga att på ett åldersadekvat sätt tillgodogöra sig skriftligt material eller muntliga instruktioner i grundskolan. Tingsrätten konstaterar vidare att bröderna lärde sig mycket i särskolan i Vellinge och att undervisningen i särskolan under tiden i Vellinge kommun knappast har avvikit från vad Rasmus Sjöholm och Robin Sjöholm hade kunnat tillgodogöra sig i grundskolan. Trots dessa konstateranden kommer såväl tingsrätten som hovrätten utan närmare redovisad grund fram till att Vellinge kommun skall svara för skada som kan ha vållats bröderna Sjöholm. Enligt Vellinge kommuns uppfattning är det felaktigt att generellt utgå ifrån att den som tagits emot i särskola åsamkats en ersättningsgill ren förmögenhetsskada om skolformstillhörigheten senare skulle kunna ifrågasättas. Det finns anledning att hänvisa till vad som föreslås i Skolinspektionens rapport 2011-01-31 Särskolan Granskning av handläggning och utredning inför beslut om mottagande på sidan 23. I de fall man konstaterat att en elev felaktigt tagits emot i särskolan ska det vara möjligt för den drabbade att inhämta den kunskap man gått miste om. Om personen fortfarande går i skolan är det kommunen som ansvarar för att eleven får sin rätt till utbildning tillgodosedd. Kommunen måste då, utifrån elevens förutsättningar, forma en individuellt anpassad utbildning med syftet att inhämta förlorad utbildning. Om personen avslutat gymnasiesärskolan, bör eleven erbjudas att ta igen studier som personen gått miste om. I vilken form det ska ske måste utredas vidare men skulle kunna handla om särskilt stöd och/eller vuxenutbildning med statlig studiefinansiering som inte innebär studielån för personen. Vidare skulle det kunna handla om riktade insatser från arbetsförmedlingens sida för att öka personens möjlighet att komma in på den ordinarie arbetsmarknaden. I rapporten sägs ingenting om ekonomiskt ersättning i sådana situationer. I allt fall är det inte visat att det föreligger ett erforderligt orsakssamband mellan kommunens eventuella oaktsamhet och en ren förmögenhetsskada hos bröderna Sjöholm, eftersom de inte hade förmåga att på ett åldersadekvat sätt tillgodogöra sig undervisningen i den vanliga grundskolan, i vart fall under de tre terminerna i Vellinge.
7 Skäl för prövningstillstånd Tingsrättens och hovrättens domar har väckt stor uppmärksamhet hos såväl statliga skolmyndigheter och kommuner som hos elever och föräldrar till elever som tagits emot i särskola. Avgörandena har på många håll uppfattats som prejudicerande. Inte minst har tingsrätten bidragit till den uppfattningen genom att i ett pressmeddelande redogöra för domen och där bl a meddela att det enligt tingsrättens uppfattning saknats lagligt stöd för placeringen av bröderna Sjöholm i särskola. Med hänvisning till vad som i överklagandet anförts om svårigheterna att kunna bestämma vilka barn och ungdomar som har rätt att tas emot i särskola är det av vikt för ledning av rättstillämpningen att pröva om kommunens utredning och beslut i denna komplicerade fråga innebär fel eller försummelse i myndighetsutövning eller om beslutet i vart fall är uppenbart oriktigt. Det är då enligt kommunens uppfattning inte bara fråga om en bevisvärdering i det enskilda fallet utan en prövning av bedömningen gällande rätt till mottagande i särskola som företer stora likheter med bedömningar som gjorts i ett flertal andra kommuner. Såvitt kunnat utrönas, saknas det vägledande praxis när det gäller vad som skulle kunna vara oaktsamhet vid myndighets beslut om mottagande av elev i viss skolform. Frågan om Vellinge kommun skall svara för ren förmögenhetsskada är också av vikt för ledning av rättstillämpningen att få prövat, liksom om det finns ett orsakssamband mellan kommunens eventuella oaktsamhet och en ren förmögenhetsskada hos bröderna Sjöholm. Hovrätten tycks generellt utgå ifrån att den som tagits emot i särskola åsamkas en ersättningsgill ren förmögenhetsskada om skolformstillhörigheten senare skulle kunna ifrågasättas, en uppfattning som Vellinge kommun anser vara felaktig. Bevisning Vellinge kommun åberopar den bevisning som åberopats i tingsrätten och hovrätten och med de bevisteman som tidigare angivits. Lund som ovan Christer Sjölund