Djurhemmet Tigerharen Studiebesöker England 1
Tigerharen studiebesöker England När man arbetar med omplaceringsverksamhet är det nära till hands att vilja se sig om efter vad och hur andra gör. Att dela erfarenheter, upplevelser och visioner med andra som ägnar sig åt samma saker som en själv kan vara oerhört stärkande och inspirerande. Det var den känslan som vi var ute efter, Lena och jag, då vi bestämde oss för att åka till England i sommras. Vi ville besöka några olika djurhem för att se hur dom arbetar, prata med dom om strategier, förhållningssätt och erfarenheter. Anledningen till att vi valde just England var framför allt på grund av att många djurhem där drivs med en djurrättslig ideologi, precis som Djurhemmet Tigerharen. För att intala våra vänner som tyckte att vi borde åka på semester, och kanske även intala oss själva att vi faktiskt också var på en nöjesresa, så såg vi till att vår tripp också blev lite utav en matresa. Förutsättningarna för det, om man är vegan, är strålande i England. kvällsmiddagsid. Vi tog tunnelbanan till en trevlig liten stadsdel där solen sken och där hamburgerstället Hin und veg finns. Det klassiska dilemmat som vegan att inte kunna välja (som härstammar från att man så ytterst sällan faktiskt får välja vad man ska äta på restaurang) ledde oss fram till, kanske det lika klassiska, beslutet att köpa samma sak, så att ingen skulle bli besviken. Vi åt veganska cheeseburgers som var mycket goda; fulla med dressing och tofubiffar. Vi hade bestämt oss för att åka tåg, inte flyg climate change ni vet. Vi köpte interail-pass och kämpade sedan hela veckan mot identiteten som backpackers. Med tält, sovsäckar och liggunderlag på ryggsäckarna var den utmaningen ett faktum. Friheten med interrail-pass var stor och vi lade upp resan ner till England på så vis att vi skulle få stanna på roliga ställen och tillräckligt länge för att vi skulle hinna med vad vi ville där. Vårt första stopp var i Hamburg. När vi kom dit var det Andrea lever gärna upp till ryktet om veganer och deras bestatthet av god mat. Hon är ryktet. Om ni kommer till Hamburg så titta efter den här skylten! 2
Mätta och glada åkte vi tillbaka till Hamburger hof. Vi var, med rätta, lite malliga över hur smidigt vi tagit oss fram i denna nya, okända stad och vi kände oss väldigt urbana. Med humöret och självförtroendet i topp klev vi på nattåget till Paris. Vi fick nogsamma instruktioner av konduktören kring hur vi skulle klara av de mest banala moment på tåget. När hon gick skrattade vi gott och därefter misslyckades vi med så gott som allt hon instruerat oss om. Man kan verkligen konstruera utrustningen på nattåg på ett oerhört avancerat sätt. Det var i en liten klaustrofobisk men luxuös hytt som jag och Lena sedan somnade som prinsessor. När vi vaknade hade vi nått Frankrike. Andrea i det lilla micro-hotellrummet på räls Inför resan hade vi kollat upp lite olika matställen som vi ville till och i Paris hade vi hittat the Gentle Gourmet. Det är ett bed and breakfast inte långt från Triumfbågen. Stället är helt veganskt i betydelsen att de inte använder några rengöringsprodukter eller liknande som är djurtestade, de har inga animaliska produkter i sina lägenheter, såsom tex duntäcken och all mat som serveras är vegansk. Eftersom jag personligen tycker att frukost är det bästa som kan hända en dag och eftersom vi snabbt förstod att de inte bara lagade vegansk mat där, utan luxuös vegansk mat, så hade vi på förhand bett om att få komma och äta brunch hos dem. Vi var varmt välkomna och bestämde oss för att åka dit trots den överhängande risken att vilja stanna kvar för resten av veckan. Det var ändå i Paris, det var femrätters och det var fritt från förtryck, men fullt av kärlek! Vi tog tunnelbanan till rätt kvarter och skymtade Triumfbågen som ståtade sig i förmiddagssolen. Tillslut hittade vi Gentle Gourmet, som inte hade bemödat sig med en endaste liten skylt, tack vare Lenas skolengelska. Brunchen som vi fick var fabulös. Medan det stektes tjocka pannkakor till oss fick vi yoghurt, müsli, fruktsallad, varsin kanna te, jos, fantastiskt gott bröd, schweizisk ost och marmelader. Det enda som fattades var croissanter, men jag vet inte vart i magarna som vi skulle fått plats med dem ändå. Vi var så nöjda som en Andrea och en Lena någonsin skulle kunna bli framåt tiotiden en morgon i Paris! I köket på Gentle Gourmet trippade en liten hund, Caramelle, omkring och levde livets goda dagar efter att ha haft en svår start i livet. Mamman och hennes dotter, som driver stället, hade arbetat med omplacering av djur i många år och Caramelle var en av deras tre nuvarande omplaceringshundar. Jag blev oerhört förtjust i deras berättelse om hur dom blivit veganer för sex år sedan eftersom den belyser många djurvänners dubbelmoral. Dom berättade om hur dom genom sin omplaceringsverksamhet räddat djur, tillexempel höns, om dagarna, för att sedan gå hem och äta kyckling till middag. Men så en dag hade dom sett filmen Earthlings (www.earthlings.com) och efter det förstod dom sambandet mellan lidandet hos djuren dom kämpade hårt för att rädda till ett bättre liv och djuren dom åt till middag. Efter den upplevelsen blev hela familjen veganer. Numera försöker dom sprida kunskapen om veganism bland annat genom Paris Vegan Day och genom sitt bed and breakfast, som de hoppas ska utvecklas till världens första veganska hotell. Besöket på Gentle Gourmet innebar både otroligt god mat men också ett väldigt fint samtal och möte med några riktiga guldklimpar till människor. Dom var både fantastiskt trevliga och oerhört dedikerade. Lena och lyxfrukosten Hunden Caramelle, strax innan hon får de amerikanska pannkakorna som blev över 3
Leroy hjälper till Cupcakes på resa Andrea har besegrat en större mängd tistlar Vi rullade proppmätta fram till tågcentralen i Paris. Nu kände vi oss redo för England. Vi tog oss via nogsamma pass- och väskkontroller och sedan via tåg i tunneln mellan Dover-Calais fram till London. Storstaden slog genast an vår längtan efter landsbygden, men innan den ville vi åka till konditoriet Ms Cupcake. Vi hade fått tips om det från en vän och tog lydigt tunnelbanan till Brixton där vi snart hittade den lilla butiken. Självaste Ms Cupcake var en fantastiskt trevlig och charmig donna och hennes bakverk likaså. När vi frågade om allt i butiken var veganskt utbrast hon: Yes! Even me! Gulligt! Vi köpte med oss en ståtlig uppsättning bakverk till det första djurhemmet som vi skulle till. Jag köpte även en otroligt fin barnbok till min brorson; Why we don t eat animals (http://wedonteatanimals.com). Rekommenderas till alla som har barn omkring sig! Med vår lilla röd- och vitprickiga box med cupcakes tog vi sedan tåget mot Kent där vårt första djurhemsbesök skulle äga rum. När vi klev av tåget i den lilla engelska byn stannade vi, två bonnläpps-romantiker, upp och njöt av tystnaden och luften som var fri från smogg. Lite mer än en timmes vandring genom ett bedårande Morden i Midsummer-landskap tog oss fram till djurhemmet Friend (www.friendsanimalrescue.org.uk). Terriern Maria mötte oss med ivrig glädje vid grinden och innanför den väntade ett landskap av hagar och djur. Kvällen hade hunnit bli ganska sen så efter en kort introduktion av stället räckte återstoden av dagen endast till åt ett samtal i solnedgången med Marion, som driver djurhemmet. Vi satt ute i den småkyliga kvällen och pratade. En flaskuppfödd katt och en flaskuppfödd hjort tävlade om Marions famn och uppmärksamhet och allt eftersom kom olika hundar fram och hälsade på oss. Det var fint att St Bernardhunden Girt That s why we don t eat animals av Ruby Roth Friends ständiga välkomstkommité, terriern Maria se Marions kärleksfulla förhållningssätt till djuren runt omkring henne och hon var härlig att lyssna till. När tröjorna började kännas för tunna för den kalla kvällsluften och ögonen svåra att hålla öppna gick vi och la oss i den van som vi blivit tilldelade som sovplats. Vi blev lite stumma och lite stela av anti-fräshören där, men det kändes 4
oförskämt och bortskämt att göra något annat än att somna sött och det var precis vad vi gjorde. Nästa morgon vaknade jag av att vår van vajade till då St Bernardhunden Girt klev in i den. Från köket kom dofter av matos och det fräste från pannorna. Det var en hederlig engelsk frukost på gång som innehöll stekt, kokt, friterat samt te. Det var fantastiskt gott och stabilt! Samtliga volontärer hade samlats kring frukosten, som även var ett slags morgonmöte. Dagens uppdrag bestod i att skövla tistlar och nässlor från de stora hagarna så att dom inte skulle ta över marken i sin hejdlösa förökningstakt. Lena och jag gick in för uppdraget med största allvar och fick god hjälp av hjorten Leroy, som höll koll på allt som hände på gården. En volontär gick med trimmer och tog ner tistlar som vi sedan samlade ihop och skapade Englands högsta tistelberg utav. Då och då tystnade trimmern och framåt lunchtid började jag fundera på om alla tistlar var skövlade eller om det var dags för lunch varje gång som ljudet avtog. När den varit tyst ett bra tag började jag undra ännu mer. Svaret var dock ingetdera av ovanstående utan trimmern hade kört rakt in i ett jordgetingbo och trimmerföraren var ur funktion. Han repade sig dock några timmar senare, men getingarna hade gått hårt åt honom. Kärleken på Friend är dock gränslös och senare under dagen lade en annan volontär ut melon till getingarna: Sorry for destroying your home! När dagens hage var tom på tistlar och nässlor sånär som på dem som var i jordgetingbo-zonen var det dags att verka klövarna på djurhemmets alla får. Samtliga kor anmälde sig frivilligt till att gå in i avspärrningen för ändamålet, samtliga får uteblev. Efter en del lockande och pockande samt en hel del list hade vi fått in majoriteten av fåren och Lena och jag blev upplärda i hur man verkar deras klövar och sedan körde vi på. Marion, som är mycket matintresserad och dessutom en fantastisk kock, hade bett oss att laga en svensk rätt till middag. Lena kom på att vi skulle göra kålpudding, en mycket bra idé. Svenskt, men ändå nära engelsk matkultur kände vi. Stor potential att lyckas alltså. Marion, hennes man Mark och dom andra volontärerna var mycket nöjda. Eller mycket artiga. Jag väljer nöjda. Dom var framför allt förtjusta i brunsåsen: tio poäng till svensk matkultur. På kvällen lekte hjorten Leroy hundlekar med mastiffen Daniel. Fem kattungar blev lovade en fristad på djurhemmet och dagen började gå mot sitt slut. En natt till i vår van efter en lång dag och morgonen därpå fortsatte vi att rensa tistlar. Vi hade en bra förmiddag där vi kom lite närmre Mark, som tillsammans med Marion är ansvarig för Friend. Han öppnade upp sig och minnet av samtalet som vi hade där i hagen lever kvar i mig. Vi möttes på precis ett sådant sätt som var meningen med vår resa. Vårt samtal gick från svårigheterna med klövdjur till kampen med att driva djurhem och vidare till framtidsvisioner. Det betydde mycket för oss att prata om alla dom här tankarna och funderingarna med någon annan som var mitt uppe i samma verklighet och som bär på samma sorters erfarenheter som oss. Vi pratade om det tärande i att rädda liv på en individnivå men att inte ha tid eller energi över till att förändra djurens situation på en bredare och kanske mer grundläggande front. Så länge vi inte kan förändra samhället eller påverka och utbilda människor, så förblir det vi gör bara en insats för individerna vi har framför oss. Det påverkar inte djurens situation i det stora hela. Det finns inget så smärtsamt som att ha ett skadat, plågat men räddat djur framför sig och veta att: Det här kommer hända igen. Och igen. Och igen. Mark berättade om ett djurhem i Woodstock (www.woodstocksanctuary.org) som byggt ett realistiskt hönseri med hönsburar i vilka det satt höns i papier maché, så tätt som de gör på hönserierna. I byggnaden var lukten, ljudnivån och luften identisk med den som är på hönserierna. För att besöka själva djurhemmet var man först tvungen att gå genom hönseriet och när man kom ut på andra sidan fann man ett paradis för omhändertagna djur. Jag blev väldigt fascinerad av berättelsen. Det är otroligt viktigt att försöka förena sitt arbete kring att rädda djur med det att försöka förändra de faktorer som leder fram till djurförtrycket. Det är kanske framför allt den ambitionen som gör ett djurhem och dess verksamhet till djurrätt. Några representanter ur fårflocken på Friend Kossorna iaktog och övervakade mitt och Lenas samtal med Mark 5
Ett annat samtalsämne som är oundvikligt och också väldigt skönt att ha med andra som arbetar med omplacering av djur, är hur det arbetet påverkar en och vad som är det bästa och det absolut tyngsta med det. Ibland tror jag att ingen kan förstå hur den tillvaron är utan att själv leva det livet. Just därför är det så tryggt att träffa andra personer med precis samma erfarenheter och snabbt kunna bekräfta och stötta varandra med bara några få ord. Jag är väldigt glad över att vi hade sådana samtal med Marion och Mark. Marion berättade att folk brukade säga till henne när dom var och hälsade på henne om somrarna: Marion, you re living in a dream! Yeah, sure, kom tillbaka i januari när du har lera upp till knäna och se vilken sorts dröm det är! Marion signalerade till vår del av hagen att det var dags att ge sig av på dagens utflykt som skulle bära av till ett annat djurhem; The Retreat (www.retreatanimalrescue.org.uk). Marion och Mark satt fram i sin stora van medan jag och Lena åkte i lastutrymmet bland en massa brödlimpor och frallor. De hade skänkts från den affär som förser Friend med kasserade livsmedel till djuren. Den lite för friska utfodringen av bröd till djuren kändes inte helt bra. Den var också lite som en avspegling av engelsmännens egna matkultur. Hur som helst, vi kilade in oss bland brödpåsarna som fick fungera som stötdämpning när vi åkte iväg på skumpiga grusvägar, vidare in i den engelska landsbygden. Vi lystrade till hur bilen sakta drog ner på hastigheten och slutligen stannade. Vi nått fram till vårt mål. Det var ett väldigt fint djurhem som gav ett otroligt trivsamt intryck tack vare att alla hagar, gångar och utfodringsplatser var inbyggda i en sorts parkmiljö med mängder av prunkande växter, små dammar och gulliga bodar. Överallt hängde handmålade skyltar med budskap som påminde om varför vi, och framför allt djuren, var där. Det är bra att inte helt låta sig förloras i den idylliska miljön som kan råda på djurhem: dom livsnjutande grisarna fulla av lera och den stora, fria hundflocken, utan att faktiskt också påminna sig om varför djuren är där och varför ett ställe som The Retreat måste finnas. Påminnelsen om verkligheten på andra sidan av skogsdungarna som omger djurhemmet. På The Retreat bor omkring tusen djur och även om hönsen, fiskmåsarna och duvorna snabbt hjälpte till med att höja summan av antalet inneboende så var vi stumma av förvåning inför att djurhemmet i huvudsak drevs av endast två personer. Det som vi framför allt tyckte om med djurhemmet var att så gott som inga djur levde i burar eller begränsande inhägnader. Ytorna som djuren levde på var oerhört stora. Duvorna och fiskmåsarna var fria att komma och flyga som de ville, men deras behov av stödutfodring och omsorg var avgörande på grund av olika skador och trauman. Hundflocken var en fröjd att se. En del av hundarna samverkade på ett uppenbart sätt och hittade på hyss tillsammans medan andra lunkade på i sin egna lilla värld. De rörde sig relativt fritt över hela området och levde i harmoni med de andra djuren. Det slår mig varje gång jag ser den här sortens stabila djur tillsammans: hur stora ytor och en varierad, stimulerande miljö är det som avgör freden inom en djurflock. Här samsades kor, hästar, grisar, höns, kalkoner, får och så vidare. En av varje från Noas ark. Så som det fanns en av varje art på the Retreat, så rymde hundflocken en av varje sort. Ingen hund var den andra lik. Det var korta och långa öron och ben, alla färger man kan hitta på, stora och små. Och lika mycket som dom såg olika ut var dom en uppvisning i olika hundpersonligheter. Dock uteslutande charmerande. Vi reagerade på och tyckte mycket om att se hundarnas svala intresse för oss besökare. De levde i sin värld, i sin flock av artfränder, med egna upptåg och äventyr på agendan. De var så frikopplade från beroendet av människan som möjligt för en tamhund. Hundarna på The Retreat Take me home Vila......och återhämtning 6
Tillsammans med de engelska väderförhållandena arbetar dom här knoarna flitigt fram Marions fiende nummer ett: The Mud! En otroligt lit en häst
vi med vår resa lyckats pricka in en av få lördagar då det inte skulle vara något öppet hus. Nåväl, nu var det torsdagkväll och vår anhalt innan Hillside var djurhemmet Freshfields utanför Liverpool. Vi var lite rådvilla där i kvällen kring vart vi skulle göra av oss själva. Hittills hade vi ju sovit i en van på Friend men nu var det dags att plocka fram vårt medhavda tält samt förnekelsen av att dom inte har allemansrätt i England. I Liverpool tog vi fram mitt anteckningsblock och skrattade åt mina bedrövliga anteckningar som innehöll lösryckta bussnummer och ortsnamn utan sammanhang samt busshållsplatser som eventuellt hade med vårt mål att göra. Det var skönt att vara med sin bästa vän i det läget och att ha skratt som reaktion på misstag. Allra bäst var det ändå att i den stunden, på centralstationen i Liverpool, bli sedd av en gullig liten tant medan skymningen långsamt började göra sig påmind. En tant med Liverpool-badge på sin gråa kofta och en dialekt med direktlänk till ens hjärta. Inspirational Besöket på the Retreat närmade sig sitt slut, Marion hade lämnat foder och gåvor till sina kompanjoner och personalen var tvungna att fortsätta med sitt aldrig sinande arbete. Vi blev avsläppta på en tågstation, pussades adjö och tog nästa tåg till London. Där höjdes vår hjärtfrekvens drastiskt igen då den idylliska landsbygden snabbt byttes ut mot folkströmmar, tunnelbana, larmande ljud och kommers. Vi damp lyckliga ner på restaurangen Inspiral i stadsdelen Camden. Där finns inte bara ett gediget veganskt utbud utan också mängder av raw food-rätter och desserter. Lena åt sitt livs godaste lasagne och jag åt en rå taco dinner som var god men med en så stark chili i att jag blev förbannad i gommen. Pjuh! Tur att det gav anledning till svalka genom vetegräs-smothies, rå cheesecake och brownies. Två svenska människo-bollar rullade sedan därifrån med en påse chokladkakor och brownies till nästa djurhemsbesök i handen. Det var tur att vi var mätta och hade fulla energireserver för nu började resans improviserade del. Hela målet med resan från den dagen då vi bestämt oss för att åka, och för cirka ytterligare ett dygn framåt, var Hillside Animal Sanctuary (www.hillside.co.org). För oss har Hillside alltid varit föredömet, Gud och Messias i ett. Englands största djurrättsliga djurhem med inte bara oändligt många räddade liv i sitt CV utan också många avslöjande undersökningar kring missförhållanden och vanvård av djur samt ett imponerande arbete av informationsspridning och förebyggande verksamhet. Hillside är mästare på att kommunicera med alla djurvänners hjärtan och tårkanaler och varje jul storgråter vi till Hillside-djurens julkortsfilmer (se t.ex. The Hillside story 2010 på YouTube). Hillside hade inte riktigt gett oss någon respons på våra önskemål om att få komma på besök. Men vi hade inte gett upp, trots att Marion ringt och pratat med dom, oss djurhemsföreståndare emellan, och fått avslag med hänvisning till att dom inte hade personal nog för att visa oss runt. Varje lördag har HiIlside nämligen öppet hus på en av sina gårdar och vi tänkte gå på det. Inte i närheten av våra ursprungliga önskningar, men det skulle ändå ge oss möjligheten att andas Hillside-luft och få en liten inblick i hur man bygger upp och driver ett gigantiskt stort djurhem. Vi tog ut riktningen mot norr, i väntan på det där besöket. Vi var glatt omedvetna om att Where are you going, Love? Mina anteckningar var nog ändå inte så bedrövliga för tanten från Liverpools frivilliga stadsambassadörer satte oss på en buss som körde oss i rak riktning mot djurhemmet. Vi tänkte att djurhemmet borde ligga lantligt och att det därför måste gå att hitta en undangömd tältplats i dess omgivningar. När vi kom fram gick vi en liten tur i samhället och hittade först otroligt många skyltar som berättade om konsekvenserna av olika övertramp såsom hundbajs på fel plats, inträde på fel tomt, osv. Jag tyckte att stämningen var lite negativ men vi vek av från vägen och in på en av alla Public footpaths, som är ett märkligt koncept av mängder med små stigar utan något uppenbart sammanhang eller mål och som finns över hela landet. Vi slog upp vårt tält, jag kände mig lite nervös, gick igenom olika skräckscenarier och slog fast att detta inte gick in under pappas: Var nu rädda om er, men somnade tillslut och vaknade oskadd och utsövd. Camp På morgonen tog vi oss till Freshfields genom att fråga en stackars tjej på en busshållsplats om vägen. Då hon vevade med hela armen och levde sig hundraprocentigt in i vägbeskrivningen kom hennes buss och körde förbi utan att sakta in det minsta. Taskig karma till en som bara ville hjälpa till. 8
Jag hoppas att nästa person som hjälpte oss inte fick samma tråkiga utdelning. Det var en man som skjutsade oss hela vägen till djurhemmet och pratade med en helt underbar Liverpoolaccent. Det var fint att se att alla som vi frågade om vägen visste vart vi skulle. God lokalförankring måste det ju innebära. Vi blev välkomnade och runtvisade på Freshfields av den helt underbara djurrättsaktivisten Kate, som arbetat där i sex år. Till skillnad från de tidigare djurhemmen vi besökt var detta mer inriktat på sällskapsdjur och omplaceringar av dem. Här bodde katterna i stora voljärer och i en kennel med inneoch uterastgårdar bodde hundarna. En instängd tillvaro men okej med tanke på att deras anhalt på djurhemmet var tillfällig och endast i väntan på permanenta hem. Bland katterna fanns ständigt olika volontärer som socialiserade och umgicks med katterna och varje dag kom doggy walkers och tog ut hundarna på promenader. Vi passade på att promenera några hundar då vi var där. Dels med en tokig schäfer, Rea, och en stackars gammal hund, Dave, som var den enda hunden som kom överens med Rea. Dave var så snäll och sa just ingenting när hans superstressade kompis Rea for runt som Tiger i Nalle Puh fast gånger tusen. Det kändes som att vår insats för dem nästan hade varit bättre ogjord. Nästa kompispar, Shark och Rita, verkade ha en bättre relation och det blev en trevligare promenad för oss alla. Rita var en sorts mastiff som ständigt drog åt höger vilket försvårade förflyttningen framåt. Men vi kom en bit ut på landsbygden och det var fint att få ta ut hundarna från djurhemmet. Matilda Bonden gick med på hennes önskan och så fick Matilda, en flera år gammal avels-sugga, komma till Freshfields och leva livets goda dagar. Där fanns också två hängbuksvin som levde tillsammans med en stor flock hönor. Det var roligt att se hur grisarna retades och busade med hönorna och hur hönsen bråkade och var luriga tillbaka. En relativt nyanländ liten minigris i puberteten stal både mitt och Lenas hjärta utan omsvep. Gulligare blir det inte! Vänskap över artgränserna Shark, Rita och Andrea På djurhemmet fanns en avdelning för sköldpaddor, en för vilda djur och en för smådjur såsom illrar, kaniner, marsvin och hamstrar. Sättet smådjuren levde på var också inburat, men kraven som Freshfields hade på de nya hemmen gav dom alla löften om en garanterat god framtid. Bakom smådjurskenneln fanns avdelningen för lantbruksdjur. Där fanns Matilda, en gris som en veterinärstudent räddat från en grisfarm på ett studiebesök under sin utbildning. Hon hade gått fram till bonden och sagt: Jag blev så förtjust i gris nummer (och så sa hon ett nummer på måfå), jag bara måste få ta med henne hem. Piglet!
Frukost med fåren På Freshfields hade dom även får som alla kom från olika bedrövliga förhållanden men som nu levde prima liv på djurhemmet. Vi blev snabbt väldigt förtjusta i hur uppstyrd verksamheten på Freshfields var. Djurhemmet använde sig av ett datasystem som heter ASM. Det är framtaget och skapat specifikt för djurhemsverksamhet. Det i sig är fascinerande. ASM står för Animal Sanctuary Management och är ett gratisprogram som en supporter för den här sortens verksamhet byggt för att man ska kunna registrera, katalogisera och föra journal över alla de djur som tas in och omplaceras i ens djurhemsverksamhet. Om Tigerharens datoransvarige Linn hade sett hur dom använde ASM hade hon blivit alldeles lycklig och lyrisk. Så många år och så många gånger vi försökt få in ASM i Tigerharens rutiner. Freshfields var lite som ett företag med anställda, tydlig struktur och målsättning. Det var väldigt inspirerande att se och lika mycket som det var stärkande att ta med sig många tips och tankar därifrån var det peppande att inse att mycket av det som dom jobbat fram och erfarit är saker som också vi på Tigerharen skapat och arbetar efter. Efter Freshfields åkte vi in till Liverpool där vi åt på The Egg efter tips från Kate. Rejäl varm mat passade bra och när vi skulle handla chokladkakan, som vi på order från Kate under inga omständigheter fick missa, blev vi bjudna på den av personalen: Ni reser, ni behöver era pengar! I sorlet på restaurangen ringde vi till djurhemmet Hen Heaven (www.henheaven.org), ett av våra back-up-djurhem. Vid det laget hade vi insett att Hillside inte skulle hända oss den här resan och vi behövde något att göra vår sista dag. Vi var så varmt välkomna och vi tog ut kursen söderut igen. Vi var ganska trötta vid det laget och några timmars tågresa kändes väldigt passande. Information till potentiella adoptörer Från Liverpool reste vi till Brighton och vi bytte ut Hillsidebesvikelsen mot att vi skulle få uppleva staden alla tipsat oss om. Hen Heaven ligger strax utanför Brighton, det passade perfekt! Med hjälp av en vän samt bloggen www.veganinbrighton.co.uk hade vi tagit reda på lite olika 10
The Egg Kväll i Brighton restauranger och butiker som vi ville besöka. När vi anlände till Brighton på kvällen var vi hungriga och började leta efter gatorna som vi präntat ner i vår anteckningsbok. Brighton är litet och folket där mycket trevliga så strax hade vi hittat till rätt kvarter och den första restaurangen på vår lista. Tyvärr var den stängd och så var även de andra restaurangerna som vi i rask takt sökte och fann. Tänk att på en promenad på en kvart kunna gå förbi kanske sex, sju utpräglade veganrestauranger. Inte illa. Den peppen till trots, inget ställe var öppen just då, så vi tittade inom ett anspråkslöst hamburgerhak och självklart gjorde dom veganvarianter av allt på sitt digra utbud av tjugotalet olika hamburgare. Medan vi väntade på burgarna smygtittade vi på ett gäng med djurrätts-patchar på sina väskor och flygblad om djurindustrin i sina nävar. På väggen hängde affisher över vad som var på gång i staden och en av dem berättade att Brighton Gay Men s Choir hade konsert i kyrkan som låg tvärs över gatan från där vi satt. Tyvärr kom vi aldrig in på konserten men vi fick i alla fall med oss ett söktips till YouTube med oss hem. Brighton är otroligt gay-friendly. Det är väldigt upplyftande att se och uppleva, till exempel kan man åka på en guidad tur genom Gay-Brighton. Efter att ha gjort en kvällsvandring i Brighton och förtjusats av staden tog vi pendeltåget till den tågstation som låg närmst Hen Heaven och slog upp vårt tält på en flickskolas bakgård. Det kändes på något vis tryggt. Jag var ändå lika nervös den natten och jag var lika lycklig när jag vaknade dagen därpå och insåg att det var morgon och att både Lena och jag var vid liv. Vi tog bussen till Henfield, staden där Hen Heaven ligger. Det låter galet, men det är sant. På vägen passerade vi även orten Devils Dyke. Noterbart. En vandring genom ett prunkande engelskt småstadssamhälle och sedan ut på landsbygden ledde oss fram till Squirrels farm, gården där tusentals fjäderfän genom året fått en andra chans i livet. När vi var och hälsade på bodde där 140 kalkoner, 100 höns, en En skylt vi hittade strax utanför Squirrils farm hund och en människa. Linda, som driver Hen Heaven på egen hand, är en underbar kvinna, en sådan som det bara finns en av sin sort av. En gammal djurrättare som varit vegan i 45 år och som bär upp en sliten t-shirt med djurrättsbudskap bättre än någon annan. Det bästa jag vet är personer vars dedikation stärks för varje grått hårstrå som växter ut på deras kloka huvuden. Linda är en sådan. Så mycket hon varit med om, så mycket hon sett, besegrat och räddat. Historiens vingslag får mig att rysa samtidigt som värmen i hjärtat bara stiger och stiger. Linda hade i allra högsta grad snöat in på fjäderfän. Det är inte ett dumt koncept och Lindas oerhört stora kunskap om dom här djuren förklarar varför. Genom alla år och genom hennes smala fokus på just dom här djuren hade hon lärt sig oerhört mycket 11
Det är oundvikligt att prata om aveln kring höns och kalkoner när man står i ett hav av fjäderfän som är räddade ur ägg- och köttindustrin. Inom den branschen har aveln tagit sig de mest extrema uttryck man kan tänka sig. Systematiskt sätts produktion framför funktion. Ben som inte klarar av att bära en fullvuxen kropp och en industri som dödar alla individer innan de ens hinner bli så pass gamla. Kroppar som avlats till att producera så många ägg att kroppens funktioner havererar och inte klarar av att värpa ut äggen. Sjukdomar, smärta och ett lidande som programmerats in i djurens gener. En ondska som ingen omsorg, kärlek eller respekt i världen kan rädda dem ifrån. Linda hade vid några tillfällen försökt rädda och ta hand om broilerkycklingar och vita kalkoner men tvingats se dem dö ifrån henne en efter en i plågor som inget hade kunnat skydda dem ifrån. Det gör så fruktansvärt ont i mitt hjärta att tänka på att dom här individerna är förlorade redan när dom föds och det gör mig rasande när jag tänker på att djurförtrycket är så djupt inkarvat i dessa individers öden att det inte finns någon återvändo från det. Det finns i deras DNA och de kommer aldrig, aldrig att bli fria. Linda och okänd rooster om sjukdomar, omvårdnad, praktiska lösningar och hantering. Spetskompetens är inte att förringa. Vi pratade hönshistorier i timmatal och medan vi gick runt bland hönsen och kalkonerna följde ett mycket engagerat gäng kalkonhanar efter oss och gjorde ihärdigt sina olika framträdanden som involverade ljud, utspända fjäderdräkter och så de där övningarna de gör med sitt knövliga näbbfodral. Det finaste med Linda var att hon verkade genuint glad över vårt besök. Hon levde ju förvisso ensam med 240 fjäderfän och en hund och verkade inte få besök allt för ofta, men ändå tror jag att besöket av två personer som hängde på hennes entusiasm kring fjäderfän verkligen gjorde hennes dag. Det var bra och givande för oss att se alla lösningar och idéer som Linda hade kläckt kring hur man tar hand om höns. Lena och jag som tycker att höns är ett av dom trevligaste djuren som finns att ta hand om blev allt mer övertygade i just den insikten. Man kan hjälpa så många till ett så bra liv med inte allt för stora insatser. Vi pratade också väldigt mycket om höns- och kalkonindustrierna i våra respektive länder. Den mest påtagliga skillnaden mellan Sverige och England är att det i England är tillåtet med näbbtrimning. Bland Lindas alla kalkoner och hönor fanns det fasansfulla resultatet av den hanteringen i mängd. Det var hemskt att se djur med halva näbbar, inga näbbar alls eller ojämna näbbar som gjorde det svårt eller rent av omöjligt för djuren att få i sig mat. Några av kalkonhonorna på Hen Heaven En representant ur kalkonhane-ligan Precis innan vi skulle gå kom hon med en gästbok och hennes ögon glittrade då hon bad oss skriva i den. Trots att det skulle innebära att vi missade nästa buss och att vi vid det laget lärt oss att varje nytt påbörjat samtalsämne skulle hålla oss kvar i minst en halvtimme till, kunde vi inte låta bli att dröja oss kvar en stund, skriva ner våra namn och lyssna på ytterligare en historia om några fjäderfän och deras väg till Hen Heaven. Vi visste sedan innan att Hen Heaven säljer vad Linda kallar vegan eggs, ett begrepp som förstås är en motsägelse i sig själv. Vi pratade lite med Linda om det här och hon förklarade att hon fick sin verksamhet att gå runt genom att sälja ägg dyrt till personer som var beredda att betala för att få ägg som de visste kom från bra förhållanden. Hon fick aldrig med oss på sitt resonemang eftersom vi för det första inte tycker att man ska se på djur, och det som kommer ur djur, som mat och dessutom att ingen människa behöver äta ägg. Det är ingen marknad som vi djurrättare på något sätt behöver understödja. Vi tycker att det är bättre att använda äggen till hönsmat direkt istället för att 12
Wai kika moo kau följa den här kedjan: tvättning och packning av äggen, försäljning av dem och tillslut införskaffande av hönsfoder för den ekonomiska vinsten, som i slutändan ändå blir ganska liten i relation till den tid och de pengar som man lagt ner på försäljningen. Det är fel för oss att se ekonomisk vinning i de höns som vi tagit hand om, tagit hand om för att de ska få finnas till för sin egen skull. Många av de höns som vi tar hand om är omplacerade från hönsindustrin och hos oss ska de en gång för alla få sluta producera för människans vinning och behov. När de kommit under vårt beskydd ska de få vara fria att leva för sitt egna lilla kretslopp och för sin egna lilla värld. Men som Lena sa: Hen Heavens vegan eggs är för oss ett ideologiskt felsteg som dock inte alls står i proportion till den enorma insats hon gör och har gjort för tusentals fjäderfän. När vi kom åter från Hen Heaven till Brighton, veganstaden, var till vår stora glädje magarna tomma igen och vi redo för nya matäventyr. Vi åt vår lunch på Wai kika moo kou och sedan ville vi se havet. På vägen stannade vi inom Infinity foods café och köpte med oss en gudomlig fransk chokladtårta som vi sedan åt vid strandremsan. Vi tittade på alla människor, på piren och kände oss som klassiska turister en stund. Infinity food är en liten kedja som i Brighton har ett café samt en matbutik. Matbutiken är som Astrid och Aporna, Goodstore och Ekostore tillsammans och sedan gånger tio. Där fanns allt! Allt man kan drömma om och allt man inte ens har fantasi att önska sig. I kyldisken hittade vi de klassiska engelska trekants-sandwicharna i vegansk tappning. Vid sidan av Hillside var min önskan med resan att få äta en vegansk trekants-sandwich. Jag fick i alla fall ett av två. En macka. Godishyllorna i affären dignade över av allt möjligt gott, men det godaste av gott var något som hette Cinder Toffee. Toffee inuti mörk choklad och kära nån, köp det om ni får chansen! Tvärs över gatan från Infinity Foods ligger en Vegetarian shoes-butik där vi köpte reaskor för en hundralapp. Den stadsdel där allt det veganska finns och där vi uppehöll oss var otroligt gullig och tilltalande. Gatorna bestod av små gränder där alla hus var målade i starka färger. Över oss flög fiskmåsarna och hela tiden kunde man andas in frisk havsluft. Brighton är definitivt ett ställe att återvända till. Brighton blev vårt sista brittiska äventyr för resan och det var dags att börja bege sig hemåt. Lena hade lagt upp vår resplan så himla genialiskt att vi åkte båt vår sista natt och fick således en lyxig hytt att sova i som sista övernattning. Efter mina nervösa tältnätter fanns det så mycket sömnbegär i mig. Jag tror aldrig jag varit så mycket ett med en kudde, en madrass och ett täcke som den natten. Jag hade kunnat sova mig igenom en världsomsegling i den där förgätna hytten. Vi var nu på väg hem och var mycket lyckliga och glada över resan som vi gjort och fått uppleva. Med oss hem hade vi massor av inspiration, ny kunskap, minnet och känslan av fina möten med dedikerade människor och framför allt minnet och bilderna av alla räddade djur som vi träffat och vars öden vi fått berättade för oss. Så gott som alla djurhem i England tar emot och beror till viss del på volontärer. Om du är nyfiken på och motiverad att arbeta på ett djurhem så tveka inte inför att kontakta något av dem och hör dig för. Skillnaden du kan göra är konkret och definitivt ett faktum. Det kan bli ett spännande äventyr, ett avbrott i tillvaron och framför allt tror jag att man utvecklas väldigt mycket som individ och djurrättsaktivist genom att leva tätt inpå andra likasinnade med liknande eller helt vitt skilda erfarenheter. För att inte tala om hur stärkande och motiverande det är att leva tätt inpå alla dessa djur som vi kämpar för! För säkerhets skull vill vi förtydliga att vår resa gjordes helt och hållet med privata medel. Trekantsmacka med aubergin, rökt tofu, miso och ruccola 13
Djurhemmet Tigerharen är en ideell verksamhet som tar hand om och omplacerar djur av alla arter. Vi arbetar genom att ta emot hjälpsökande djur i våra hem eller placera dem i jourhem och därefter hitta nya permanenta hem åt dem. De djur vi blir kontaktade om har alla olika bakgrund och i nästan samtliga fall beror deras situation på människors okunskap eller illvilja. Det kan röra sig om marsvin som givits som leksak till barn som tröttnat på dem, katter som slängts ut eller vanskötts av sin ägare, kaniner som tillåtits försöka sig okontrollerat eller hundar som blivit över i en skilsmässa. Kontakt Djurhemmet Tigerharen Box 11347 404 27 Göteborg www.tigerharen.org info@tigerharen.org PLUSGIRO: 16 07 71-2 Telefon: 0709-98 74 57 När vi omplacerar djur skriver vi kontrakt med den nya ägaren. Kontraktet innehåller riktlinjer för hur vi vill att djuren ska ha det i sina nya hem. Ett exempel är att djuren inte får avlas på eftersom det redan finns så många djur som behöver tas om hand och som söker hem. Vi tar in alla djur som behöver vår hjälp och som vi har tillräcklig plats och kunskap för att ta hand om. Vi fördjupar oss alltid i djurets behov och söker ständigt mer information så att vi kan göra livet så bra som möjligt för varje individ som kommer till oss. Djur som inte blir omplacerade får stanna hos oss hela livet, vi avlivar aldrig friska djur! 14