Hannu Lintu, dirigent Steven Osborne, piano W. A. Mozart: Pianokonsert nr 27 B-dur KV 595 30 min I Allegro II Larghetto III Allegro Gustav Mahler Symfoni nr 10 Fiss-dur 75 min Deryck Cooke: I Adagio II Scherzo III Purgatorio (Allegro moderato) IV Scherzo V Finaali FÖRE KONSERTEN: GUSTAV MAHLER 150 ÅR Tonsättaren Jouni Kaipainen och dirigenten Hannu Lintu på restaurangen i foajén kl. 18.00 18.30, fritt inträde. Paus ca kl. 19.40. Konserten slutar ca kl. 21.15. Sänds direkt i Yle Radio 1 och på internet (www.yle.fi/rso). 1
W. A. Mozart (1756 1791): Pianokonsert nr 27 B-dur KV 595 (1791) På kompositörernas allra sista partitursidor tenderar efterklokheten att leta efter tecken på en nära förestående död, inte minst då det är fråga om ett konstnärsgeni som togs ifrån oss på höjden av sin konst. Mozart talade i sin brevväxling om döden som livets verkliga mål, en mänsklighetens vän och en nyckel till lycka. Men han kunde knappast ha anat, att hans liv skulle bli så kort. Så såg det nämligen inte ut i början av Mozarts sista levnadsår 1791. Det var ett exceptionellt år. Den melankoli och den plågsamma oföretagsamhet som redan börjat besvära Mozart var som bortblåsta. Han komponerade med samma fart och samma intensitet som under sina bästa år. Efter en lång paus började beställningar strömma in och framtiden såg för omväxlings skull igen ljus ut. Det sista årets saldo öppnades med pianokonsert nr 27 B-dur KV 595. I sin verkförteckning antecknade Mozart 5 januari 1791 som den nya konsertens tillkomstdatum. Eftervärlden vet något som Mozart var omedveten om nämligen att B-durkonserten skulle bli hans sista pianokonsert. I våra öron kan verkets speciella, hemlighetsfullt höstliga ljus och dolda sorgmod förklaras genom att betraktas som föraningar av döden. Det var länge sedan Mozart senast tagit sig an en pianokonsert. Hans storhetstid som Wienpublikens favoritvirtuos var över: i mitten av 1780-talet stod Mozart på höjden av sin berömmelse, men efter Kröningskonserten 1788 verkade konsertflödet ha torkat ut. Till Mozarts viktigaste inkomstkällor hörde just dessa publika beställningskonserter eller akademier, som samtidigt fungerade som reklam för de publicerade verken. Så var inte fallet med B-durkonserten, som Mozart inte komponerade för någon egen akademi utan för klarinettisten Joseph Bährs privata konsert. Uruppförandet i mars 1791 var Mozarts sista publika uppträdande. Mozart hade veterligen inga planer på att publicera konserten och han hann inte heller försätta den i färdigt skick. Pianostämman har ställvis antecknats bara approximativt och det var förmodligen så att Mozart improviserade de passager som saknades och försåg dem med virtuosa figurer. För Mozart hade tonarten B-dur en mild, intim karaktär. I denna sista konsert uppblandas den med harmoniska skiftningar som med sin dragning till moll skapar en viss rastlöshet. Det oförglömliga Larghettot hör i sin gudomliga enkelhet till Mozarts mest verkningsfulla långsamma satser. Enkelt är även finalens gemytliga tema. Efter konserten använde Mozart sig av samma tema i en sång för barn Komm, lieber Mai (KV 596), som på svenska sjungs till texten Kom, sköna maj, och blicka med milda ögon ner. Mozart fick själv uppleva maj månad bara en enda gång till. Lotta Emanuelsson (sammandrag) Gustav Mahler (1860-1911) Deryck Cooke (1919 1976): Symfoni nr 10 Fiss-dur (1910) Mahlers sista år överskuggades av många sorger. Sommaren 1907 insjuknade och dog hans dotter Maria. Det visade sig också att de störningar i hjärtverksamheten som Mahler lidit av var av allvarlig art. Sommaren 1908 fördjupade Mahler sig i arbetet på Das Lied von der Erde. Mahler var vidskeplig och rädd för att ta itu med en nionde symfoni: på det numret hade Beethovens, Schuberts och Bruckners karriärer som symfoniker stukat. Mahlers logik gick ut på att, om han komponerar en symfoni som egentligen är hans nionde dvs. Das Lied von der Erde 2
och sedan genast därefter skriver en ny symfoni som får det ödesdigra numret, så skulle han lyckas vilseleda ödet. Denna nionde symfoni tillkom sommaren 1910. Sedan kastar sig Mahler med faustisk frenesi över arbetet på en ny symfoni. Det sägs att han påbörjade den omedelbart efter att ha dragit det sista dubbelsträcket i den niondes partitur. Mahler fortsatte med sin konsertverksamhet och åttonde symfonin fick ett strålande uruppförande i München. Ett hårt slag drabbade honom år 1910, då hans hustru inledde ett förhållande med arkitekten Walter Gropius. Mahler besökte Sigmund Freud, som beundrade kompositörens strålande fattningsförmåga, men Freud lyckades inte kasta ljus över dennes tvångsneurotiska symptom. Mahlers sista konsert i New York i februari 1911 innehöll bl.a. Ferruccio Busonis verk Berceuse élégiaque en mans vaggvisa vid sin mors kista, som bara förstärkte Mahlers dödsskräck. Det dröjde inte länge förrän streptokockerna som förorsakat hjärtbesvären ledde till blodförgiftning. Mahler reste till Wien och dog den 18 maj. Tionde symfonin blev ofullbordad. Mahler hade bett sin hustru göra sig av med skisserna, men till all lycka lydde hon inte sin avlidne man. Albumen hölls undangömda och bl.a. Schönberg trodde att det material till en symfoni som fanns var mycket knapphändigt. År 1924 bad Alma Mahler sin dotter Annas man (Mahlers svärson), tonsättaren Ernst Krenek, att undersöka möjligheterna att försätta symfonin i spelbart skick. Krenek vågade färdigställa en instrumenterad version bara av första och tredje satsen. Arbetet att komplettera symfonin erbjöds Schönberg, som kunde anses vara den mest naturliga kandidaten, men man lyckades inte få honom att tända på det. Också Sjostakovitj blev tillfrågad, utan resultat. År 1960 arbetade musikologen Deryck Cooke vid BBC:s musikavdelning och i anslutning till Mahlers 100-årsjubileum fick han av bolaget i uppdrag att skriva en presentationsbok. Cooke ville säga någonting tungt vägande om detta sista, ofullbordade verk. Han konstaterade att det som Mahler hade fått till stånd var betydligt mer än blotta skisser. Han sammanställde ett försök till utgåva, men då han hörde den spelas insåg han att arbetet med dekodandet av utkasten måste gå vidare. Alma hörde uppförandet på band först år 1962. Hon rördes till tårar och medgav att hon inte hade insett hur mycket av Mahler det i själva verket innehöll. År 1964 tillkom en ny version med Almas tillstånd och då hade Cooke fått tillgång till notblad som saknats. Partituret publicerades år 1976, samma år som Cooke dog. Cooke betonade att hans arbete var en spelversion. Mahlers utkast finns med i det publicerade partituret och det är lätt att se, att utkasten i allmänhet bara gav kursoriska vinkar. Meningen var att förädla dem vidare. Cooke har lagt till stämmor i de tunnaste passagerna, men i många fall har han nöjt sig med att instrumentera Mahlers texturstomme som sådan. Jouni Kaipainen (sammandrag) Hannu Lintu Hannu Lintu har studerat piano- och cellospel, först vid Åbo Konservatorium och senare vid Sibelius-Akademin, där han år 1992 också började studera i dirigentklassen för Jorma Panula, Eri Klas och Ilja Musin. Han har kompletterat sin utbildning bl.a. vid sommarakademin i Siena under Myung Whun Chungs ledning. År 1994 vann han den Nordiska dirigenttävlingen och utexaminerades från Sibelius-Akademin våren 1996. Åren 1998 2001 var Lintu chefdirigent för Åbo stadsorkester. Därefter följde ett treårigt engagemang som konstnärlig ledare för Helsingborgs symfoniorkester 2002 2005. I augusti 2009 inledde han sitt mandat som chefdirigent och konstnärlig ledare för Tammerforsfilharmonin. Lintu arbetar regelbundet med kammarorkestern Avanti! och han var år 2005 konstnärlig ledare för sommarfestivalen i 3
Borgå. Han har gjort inspelningar för skivmärkena Ondine, Alba, Naxos, Ricordi, Claves, Hyperion och Danacord. Förutom de viktigaste inhemska orkestrarna har han på sistone dirigerat även radioorkestrarna i Berlin, Paris, Frankfurt och Stuttgart, symfoniorkestrarna i Sydney och Melbourne, Royal Liverpool Philharmonic Orchestra, Los Angeles Philharmonic Orchestra och New Zealand Symphony Orchestra, Orchestre de Chambre de Lausanne, Scottish Chamber Orchestra, Pittsburg Symphony Orchestra och National Symphony Orchestra i Washington. Kommande engagemang i kalendern omfattar bl.a. symfoniorkestrarna i Houston, Atlanta och Baltimore, Ensemble Intercontemporain, Holländska radioorkestern, Bournemouth Symphony Orchestra, Dresdener Philharmonie, Ryska nationella symfoniorkestern, samt orkestrar i Hong Kong, Tokyo, Soul och Kuala Lumpur. Steven Osborne Pianisten Steven Osbornes stora repertoar sträcker sig från Beethoven, Mozart och Brahms till Messiaen, Tippett och Britten. Osborne uppträder som solist med orkestrar världen runt. På sistone har han gästspelat som solist bl.a. med Japanska radions symfoniorkester, Berliner Philharmoniker, Deutsches Symfonie-Orchester Berlin, Bergen Filharmoniske orkester, NDR-symfoniorkestern i Hannover. Orkestrarna har dirigerats av bl.a. dirigenterna Christoph von Dohnanyi, Alan Gilbert, Vladimir Ashkenazy, Sir Charles Mackerras, Ludovik Morlot, Leif Segerstam, Andrew Litton, Ingo Metzmacher och Jukka-Pekka Saraste. I Storbritannien spelar Osborne regelbundet med några av de ledande orkestrarna. Till hans viktigaste samarbetspartners hör Philharmonia Orchestra, City of Birmingham Symphony Orchestra och BBC Scottish Symphony Orchestra. BBC bandar regelbundet Osbornes konserter. Sju gånger har han uppträtt vid BBC Proms, se- nast sommaren 2007 och då prisade publiken och kritikerna hans tolkning av Brittens pianokonsert. Osborne har även spelat in konserten för skivmärket Hyperion. Osborne ger regelbundet pianoaftnar på de viktigaste konsertestraderna världen runt, bl.a. Konzerthaus Wien, Concertgebouw, Berliner Philharmonie, Carnegie Hall och Suntory Hall i Tokyo. Under förra säsongen blåste Osborne nytt liv i ryska klassiker och spelade bl.a. in Sjostakovitjs pianokonsert nr 1 med NHK-symfoniorkestern och Rachmaninovs pianokonsert nr 2 med Royal Scottish National Orchestra. Skotskfödde Osborne har studerat under Richard Beauchamps ledning vid St. Mary s Music School i Edinburgh samt Royal Northern College of Music i Manchester. Han har vunnit Clara Haskil-tävlingen och Naumburgs internationella pianotävling i New York. Radions symfoniorkester Radions symfoniorkester (RSO) är Rundradions orkester. Den firade sitt 80-årsjubileum hösten 2007. Den nuvarande chefsdirigenten Sakari Oramo tillträdde hösten 2003. Radioorkestern grundades år 1927 och bestod då av tio musiker. På 1960-talet utvidgades den till en fulltalig symfoniorkester. Orkesterns tidigare chefsdirigenter är Toivo Haapanen, Nils-Eric Fougstedt, Paavo Berglund, Okko Kamu, Leif Segerstam och Jukka-Pekka Saraste. Den nya inhemska musiken utgör en viktig del av RSO:s repertoar. Varje år uruppför orkestern ett flertal verk som beställts av Rundradion. RSO har inalles uruppfört över 500 verk. Under säsongen 2009 2010 spelar orkestern 4
sex uruppföranden och därtill ett flertal andra verk som hörs för första gången i Finland. RSO har gjort över 100 skivinspelningar. På nyårsdagen 1939 inspelades en historisk pärla i Helsingfors Konservatorium (nuvarande Sibelius-Akademin). Som en del av en radiohälsning till amerikanarna dirigerade Jean Sibelius sitt eget Andante festivo. Detta är det enda dokument som bevarats av Sibelius som dirigent. Med Sakari Oramo har RSO spelat in musik av bl.a. Bartók, Hakola, Lindberg, Kaipainen och Kokkonen, samt den första skivinspelningen av Armas Launis opera Aslak Hetta. RSO:s inspelningar har fått ett flertal prestigefyllda priser, bl.a. Gramophone Award och BBC Music Magazine Award. Senast fick RSO MIDEM Classical Award 2008 för sin inspelning av Magnus Lindbergs och Sibelius violinkonserter med Lisa Batiashvili som solist (SONY BMG). RSO spelar även in skivor för bl.a. Ondine. RSO:s första utlandsgästspel ägde rum i Leningrad 1963. Sedermera har RSO spelat närmare 300 konserter utomlands. I Japan har orkestern gästspelat fyra gånger. Under säsongen 2009 2010 gästspelar orkestern i S:t Petersburg, Benin och Stockholm. RSO:s egen radiokanal, YLE Radio 1, radierar alla orkesterns konserter. I allmänhet sänds både de inhemska och utländska konserterna direkt. Konserterna kan även avlyssnas världen runt via RSO:s webbsidor (yle.fi/rso). 5