Frågor och svar om Lissabonfördraget
Detta material är ett underlag till vänsterpartiets kampanj för en folkomröstning om EU:s nya grundlag. Det är först och främst tänkt att användas av kampanjaktivister för att lära sig enkla svar på de vanligaste frågorna om Lissabonfördraget. Materialet är framtaget av vänsterpartiets EU-sekretariat, som man kan kontakta för mer information och övrigt kampanjmaterial: Vänsterpartiet EU-sekretariatet Box 12660 112 93 Stockholm Telefon: 08-617 51 82 E-post: billy.eriksson@vansterpartiet.se Innehåll 1. På väg mot en stat! 2 Bra för miljön? 3. Kapitalets inre marknad 4. Unionens demokratiska brister 5. Effektivitet och öppenhet? 6. Militarisering 7. Fråga folket!
1. På väg mot en stat! EU:s konstitution har döpts om till fördrag. Symbolerna för en stat så som flagga, nationalhymn och motto har strukits. Även ordet utrikesminister har ersatts av unionens höge representant för utrikesangelägenheter. Innebär det att EU har tagit stora steg tillbaka till ett samarbete mellan självständiga stater? Det mesta från konstitutionen kvarstår. Ändringarna är mer av kosmetisk karaktär. Det har till och med Valéry Giscard d Estaing som var ordförande i det konvent som först utarbetade konstitutionen, framfört i europeiska medier : Lissabonfördraget är detsamma som den nedröstade författningen. Formen är bara ändrad för att undslippa folkomröstningar (Politiken 27/10 2007). Symbolerna nämns inte i fördraget, men de existerar fullt ut som tidigare. Ordet utrikesminister är borta, men funktionen finns kvar. Om katten är vit eller svart avgör inte om den kan fånga råttor. Alla viktiga funktioner för att hantera byggandet av en stat återfinns i Lissabonfördraget. Vilka då? * Gemensam lagstiftande myndighet (kommissionen och ministerrådet) med utvidgat inflytande för EU-parlamentet. * Kommissionen, den utövande makten, stärker sin roll för att genomföra och besluta om nya lagar. * Gemensam president och ett utrikesministerium, en gradvis utbyggnad av EU:s militär slås fast i fördraget. * EG-domstolen makt utsträcks till samtliga områden, bortsett från utrikes- och försvarspolitiken. Bland annat kommer den att utveckla och tolka innehållet i den rättighetsstadga som nu görs juridiskt bindande. * Gemensamma yttre gränser, med bevakning utförd av gränspolis. * Lika regler när det gäller invandring och asyl. Straffrätten blir även överstatlig. * Euron är den gemensamma valutan, centralbank finns också sedan tidigare. Allt detta är funktioner som normalt sköts av stater. Så EU är alltså en stat? Inte en fullbordad stat. EU kan inte ta ut direkta skatter av medborgarna. Och för att fatta beslut om lagar så måste det finnas en rättslig grund för beslutet. EU kan inte som en normal stat besluta om vad som helst innanför grundlagens råmärken. Rättsgrunderna måste godkännas av ländernas nationella parlament. I denna mening är Lissabonfördraget mellanstatligt. Men även detta är på väg att luckras upp. EU kan öka överstatligheten på egen hand. Det finns dels en flexibilitetsklausul där nya politikområden kan föras över till EU om regeringarna blir överens. Och de brukar de bli. I dessa fall krävs inte ens ett godkännande av de nationella parlamenten. Dels finns det så kallade passareller (övergångsbroar) där majoritetsbeslut kan införas på områden där det tidigare krävts enighet. Ett nationellt parlament kan dock i känsliga frågor dra i nödbromsen, och föra upp frågan till stats- och regeringscheferna i Europeiska rådet. I ett bindande protokoll slås det också fast att EU-beslut är överordnade nationella beslut, helt i enlighet med vad EG-domstolen tidigare har slagit fast i sin praxis. Det gör unionen åtminstone till en halvstat. Vad skiljer Lissabonfördraget i övrigt från en nationell grundlag? Sveriges grundlag avgör spelreglerna för hur lagar utarbetas. Samt vilka rättigheter medborgarna har. I Lissabonfördraget slås själva innehållet i politiken fast. Vilket är svårt att ändra då alla medlemsländer måste vara eniga för att ändra tillbaka. I fördraget skriver man in värderingar om att EU grundas på en fri marknad och där konkurrensen inte får inskränkas. Detta slås fast i ett juridiskt bindande protokoll, liksom i flera artiklar med nyliberalt innehåll. Marknaden ges företrädesrätt. Det innebär att ett land inte medges att införa strängare regler än vad EU har beslutat, det kan gälla alkoholrelaterade frågor och miljöbestämmelser. Dessutom slås det fast att stabila priser är viktigare än full sysselsättning och sociala villkor. Denna nyliberala inriktning vände sig särskilt den europeiska vänstern mot i de franska och holländska folkomröstningarna 2005. Politikens innehåll ska inte spikas fast i grundlagar, utan avgöras av väljarna.
Hur mycket makt överförs till EU? Vänsterpartiet lät riksdagens utredningstjänst (RUT) beräkna hur mycket mer makt som EU får med Lissabonfördraget. Det handlar om en mycket stor maktöverföring. Beslut med kvalificerad majoritet ökar på 16 områden, bland annat vad gäller fri rörlighet för arbetstagare, inklusive samordning av socialförsäkringssystemen, transportpolitik och områdena straffrätt, polissamarbete samt asyl- och invandringspolitik. EU-parlamentets makt genom det så kallade medbeslutandeförfarandet ökar på 27 områden, till exempel rörande medlemsländernas ekonomiska politik, jordbrukspolitiken och liberalisering av tjänster. Antalet nya områden som EU får fatta beslut om uppgår till 56 stycken, bland annat vad gäller finansieringen på det militära området, utvecklingen av en rymdpolitik och en gemensam förvaltning av EU:s yttre gränser. RUT skriver att det går att beräkna på lite olika sätt men med deras siffror ökar EU sin makt i cirka 100 fall. Det är den överlägset största maktöverföringen sedan Sverige blev medlem i EU 1995. 2. Bra för miljön? Är inte Lissabonfördraget nödvändigt för att rädda klimatet? Det enda nya i själva fördraget är att man påpekar att klimatfrågan är viktig. EU har gjort åtaganden för miljön, t.ex. att utsläppen ska minska med 20 procent till 2020, att 10 procent av bränslekonsumtionen år 2020 ska bestå av biobränslen och att 20 procent av energin ska vara förnybar till 2020. Dessa åtaganden har man kommit överens om mellan EUs länder före Lissabonfördraget. Och detta har inget med fördraget att göra. Besluten är mellanststatliga. Det är visserligen bättre än vad USA, Kina och Ryssland presterat. Men ändå otillräckligt. Utsläppen borde minska med 35 procent för länderna jämfört med 1990 års nivå fram till 2020, om inte temperaturen ska stiga mer än två grader. Men det är väl bättre än inga åtgärder alls? Jo, självklart. Men EUs begränsade åtgärder kan invagga oss i en falsk säkerhet. Det är en sak att komma överens om mål. Enligt Kyotoprotokollet, som alla EU-länder ställt sig bakom, så förband sig EU-länderna att minska sina utsläpp med 8 procent under tidsperioden 1990 till 2012. Men man ligger hästlängder efter de uppsatta målen. EU har haft storstilade planer på att genom utsläppsrätter låta marknadsmekanismer styra klimatpolitiken. Detta har hittills visat sig vara ett fiasko. Utsläppen har ökat istället för att minska. Trots retoriken så är EU:s klimatpolitik full av motsättningar. Smutsig fossil energiproduktion subventioneras mångdubbelt mer än produktion av förnyelsebar energi osv. Vad hindrar EU från att lösa klimatfrågan? Hindret stavas EUs inre marknad. Enligt EU är det bra att producera och transportera varor kors- och tvärs över jordklotet. De långväga latsbilstransporterna har ökat med en tredjedel sedan 1970-talet. Och det tycker EU är bra. De tycker också att det är bra att satsa på den egna jordbrukspolitiken, som tar drygt 40 procent av unionens budget. Djuruppfödningen och köttproduktionen åstadkommer till och med mer utsläpp än biltrafiken. Vare sig marknaden eller enskilda individer kan lösa klimatkrisen. Men att inskränka kapitalets fria rörlighet är förbjudet enligt EU:s regelverk. Därför måste systemet radikalt ändras. 3. Kapitalets inre marknad Vad innefattar EUs inre marknad? Den inre marknaden omfattar fri rörlighet för varor, tjänster, arbetskraft och kapital. Men för att rörligheten ska fungera krävs en gemensam lagstiftning. Reglerna omfattar konkurrensbestämmelser, gemensamma lagar för offentlig upphandling, statsstöd med mera. Avsikten är att främja maximal konkurrens och att fjärma alla nationella regler som hämmar den fria rörligheten.
Vad är problemet med det? Problemet är att den inre marknaden leder till en ensidig centralisering. EU-lagarna har företräde framför nationella lagar. Den fria rörligheten är ett mål som är överordnat medlemsländernas rätt att införa en starkare nationell lagstiftning för att skydda miljö, arbetarnas sociala rättigheter, konsumentskydd och hälsa. Och all progressiv utveckling bygger på att det finns några som har rätt att gå före och utgöra positiva exempel. Den fria rörligheten innebär också förbud och tvång mot andra sociala och samhälliga intressen. Går det att stoppa handel med välfärd och trygghet? I Lissabonfördraget utvidgas handelspolitiken till att även omfatta områden som sjukvård, utbildning och social service. Det innebär att privata bolag från andra länder kan ta över och tjäna pengar på dessa verksamheter. Enskilda länder bara kan lägga in veto mot avtal om handel med sociala tjänster och tjänster som avser utbildning och hälso- och sjukvård om sådana avtal riskerar att allvarlig störa landets välfärdsmodell. Hur mycket av tryggheten och välfärden kan vi tvingas att sälja ut innan det kan bedömas allvarligt störa den offentligt finansierade och organiserade välfärden? Är EU en neutral kamparena mellan höger och vänster? Nej, verkligen inte. Först och främst är politikens innehåll inskriven i EU:s grundlag, fördraget. Politiken är till allt övervägande del borgerlig och marknadsliberal. Lagar och beslut som fattas i EU och i medlemsländerna måste därför vara förenliga med denna politik. Det betyder att om ett land röstar fram en vänstermajoritet, kan denna majoritet inte föra en politik som står i motsättning till EU:s högerpolitik. I Lissabonfördraget förstärks högerpolitiken, och detta säger både borgarna och socialdemokraterna ja till. Likaså är den socialdemokratiska och konservativa gruppen nästan alltid överens vid omröstningarna i EU-parlamentet. Att socialdemokraterna återigen kommer att försöka få EU-valet 2009 att handla om höger eller vänster är bara retorik utan innehåll. Är man vänster och EU-kritiker finns det bara ett parti att rösta på. 4. Unionens demokratiska brister Mycket av EU:s makt utsträcks väl till EU-parlamentet, som är ett folkvalt organ. Är inte detta en demokratisering? Den makt EU-parlamentet tilldelas sker på de nationella parlamentens bekostnad. Valdeltagandet till EU-parlamentet ligger under 50 procent och har minskat under årens lopp. Trots att EU-parlamentet fått utökad makt. I Sverige deltog mindre än 38 procent i senaste valet. Det kan jämföras med riksdagsvalen där deltagandet ständigt ligger på cirka 80 procent. Dessutom är den sociala representativiteten extremt snedvriden bland EU-parlamentarikerna. Höginkomsttagare deltar också oftare än arbetare i EU-valen, vilket leder till att högern blir överrepresenterat i EU-parlamentet. Själva utgångspunkten för demokratin är faktiskt väljarna. I demokratier kan man rösta fram en majoritet som stiftar nya lagar och fattar nya beslut. Men inom EU kan inte några folkvalda föreslå förändringar av lagar. Det kan bara kommissionen. Så den makt som de nationella parlamenten lämnar över till EU innebär att förslagsrätten även övergår till tjänstemän under kommissionen. Så kommissionen, byråkratin, har alltså makten? Så kan man uttrycka det när det gäller utarbetande av lagar. De har ensamrätt på detta. På vissa områden är kommissionen också lagstiftare. I praktiken bestäms cirka 85 procent av lagarna av tjänstemän inom ministerrådet och kommissionen innan de formellt antas. Vilka som sitter i de olika tjänstemannagrupper som utarbetar lagarna är hemligt.
Vilka nya befogenheter får EU-parlamentet? Parlamentet får delad lagstiftningsmakt med regeringarna på ett stort antal frågor. Nu ges de till exempel även rätt att vara med att besluta om straff- och civilrätt, polisiära frågor, budgetens flerårsramar och årliga budgetutgifter, inklusive jordbruket. De får också rätten att avgöra vem som ska bli ordförande i EU-kommissionen. Frågor som skatter och socialpolitik, liksom utrikes- och försvarsavgöranden har parlamentet ännu ingen makt över. Men innebär inte ökad parlamentsmakt att medlemsavgifterna och jordbruksutgifterna blir lägre? Parlamentet brukar alltid föreslå ökningar av budgetkostnaderna. De brukar också rösta för ökat stöd till tobaksodlingar, vingårdar och andra onödiga utgifter. Stärks inte effektiviteten och tydligheten med Lissabonfördraget? I det ursprungliga förslaget till konstitutionellt fördrag så slogs de gamla fördragen ihop till en enda sammanhängande text. Det gjorde det hela mer läsbart och överskådligt. Den linjen har man nu övergivit. Det innebär att fördraget blir lika svåröverskådligt som EU:s fördrag alltid har varit. Oläsliga har en del sagt. Det är tveksamt vad som menas med att det ska bli lättare att fatta beslut. I sak handlar det om att man lättare kan köra över små länder. De stora ländernas makt ökar. Det finns inga bevis för att mer överstatlighet ökar effektiviteten. Jordbrukspolitiken har under lång tid varit överstatlig. Och den är allt annat än effektiv. 5. Effektivitet och öppenhet? Hur ska man kunna bekämpa narkotikasmuggling, människohandel och kriminella ligor om man tillåter att länder bromsar genom att utnyttja sin vetorätt? Det är svårt att se vilka länder som har ett egenintresse av att låta gränsöverskridande kriminell verksamhet fortgå. Däremot är det ett starkt ingrepp i ländernas självständighet att EU beslutar över polismaktens myndighetsutövning, straffskalor för brott, skilsmässoregler etc. som fördraget nu leder fram till. Dessutom har EU inte gjort sig precis känt för att värna demokrati och rättsäkerhet. Men får inte de nationella parlamenten möjlighet att stoppa förslag från kommissionen? Under en period av 8 veckor så har de nationella parlamenten möjlighet att invända mot kommissionens förslag. Men det krävs en majoritet av de 27 parlamenten. Det är oklart hur denna regel ska kunna brukas i verkligheten. Och även om en majoritet skulle uppnås så behövs dessutom stöd från antingen EU-parlamentet eller regeringarna för att förslaget ska bli förkastat. Men trots det kan kommissionen återkomma med samma förslag. De har monopol på att utarbeta lagförslag. Detta bekräftar tjänstemannastyrets stora makt över de folkvalda i EU-systemet. Men öppenheten ökar väl då ministerrådets möten blir offentliga då de lagstiftar? Det kan nog ses som ett framsteg. Men däremot blir mötena slutna då lagarna förhandlas fram. Och det är då de avgörande besluten tas. Kontroversiella frågor i ministerrådet förhandlas som regel fram i ett organ som heter Coreper. Det är EU-ambassadernas representanter som sitter där. Där är mötena helt slutna. Inte ens riksdagen får reda på de instruktioner som går från regeringen till Coreper. Cirka 90 procent av alla lagar i ministerrådet avgörs av tjänstemän i arbetsgrupper under eller i Coreper. Mycket talar för att de öppna mötena behandlar frågor som redan har avgjorts i slutna rum.
Men EU-parlamentets möten är ju offentliga när de beslutar tillsammans med regeringarna. Om inte regeringarna och rådet blir eniga så leder det till en förlikning mellan rådet och parlamentet. Där är mötena slutna. Mestadels avgörs lagarna redan på ett ännu tidigare stadium. En mindre grupp från parlamentet, kommissionen och ministerrådet kommer överens om lagarna. Och då går de normalt igenom i EU-parlamentet och i ministerrådet. Stadgan om de grundläggande rättigheterna blir juridiskt bindande. Innebär detta ett viktigt skydd för medborgarna och löntagarna? Stadgan har funnits flera år, men den har inte varit juridiskt bindande. Domstolen har dock dömt med hänvisning till stadgan 117 gånger. Kommissionen och EU-parlamentet har i sina underlag till beslut använt sig av stadgan. I och med att den görs bindande ökar dess betydelse för rättstillämpningen av EU-rätten i medlemsländerna. Länderna kan begära förhandsbesked av domstolen för att den ska tolka innebörden i stadgan. Det öppnar för att domstolen på det sättet bakvägen kan pröva frågor på områden där EUs kompetens är begränsad eller till och med utesluten. Den metoden har tidigare utnyttjats av juristerna i Luxemburg. Det gäller på till exempel skatteområdet. Där har den fria rörligheten överordnats ländernas självbestämmanderätt. Stadgan är ganska vag. Det blir upp till EG-domstolen att utveckla och konkretisera den. Syftet med stadgan är att åstadkomma en ökad federalisering av EU samt att stärka den politiska legitimiteten för unionen mot en framtida statsbildning. Den här typen av rättighetskataloger är vanliga i förbundsstater. För arbetarrörelsen i Sverige är det inte genom ökad domstolsmakt i EU som rättigheterna och skyddet för löntagarna upprätthålls. Utan snarare i kollektivavtal och nationella lagar. Men visst måste väl skyddet för arbetsrätt och fackliga rättigheter stärkas med stadgan om de grundläggande rättigheterna? Det kan ju se så ut, men det handlar bara om att slå fast sådant som redan finns i medlemsländernas praxis, lagar eller grundlagar samt i internationella konventioner. På en skriftlig fråga från vänsterpartiets EU-parlamentariker Eva-Britt Svensson till Margot Wallström om införandet av stadgan i fördraget ändrar balansen mellan marknadens frihet och arbetarnas grundläggande rättigheter svarade hon: När det gäller förhållandet mellan grundläggande rättigheter och de fyra grundläggande friheterna (fri rörlighet för personer, varor, tjänster och kapital) har EG-domstolen utvecklat tydliga principer. Kommissionen anser att denna rättspraxis inte på något sätt kommer att påverkas genom att stadgan görs juridiskt bindande. Det var ett klart besked. Kommissionen och Wallström anser att rådande rättspraxis inte ändras av att stadgan blir juridiskt bindande i det nya fördraget. Eftersom denna praxis favoriserar inre marknadens fyra friheter är det vilseledande att framställa stadgans införande i det nya fördraget som ett framsteg. Så länge marknadens överhöghet kvarstår kommer arbetstagarnas rättigheter alltid att vara satta under press oavsett nationella lösningar eller vad som står i stadgan. 6. Militarisering Inom EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik ska det fattas enhälliga beslut. Garanterar inte det självständighet? I vissa fall utarbetar utrikesministern förslag. Då kan besluten tas med kvalificerad majoritet. Och när besluten tas enhälligt så kan länder välja att lägga ner rösterna i känsliga fall (konstruktivt avstående). Men ändå vara förpliktigade att lojalt följa besluten. Dessutom ska EU tala med en röst i utrikesfrågor. Det innebär att man avser att tvinga fram en enda linje i utrikespolitiska frågor, till exempel i beslut om krigsinsatser. Inför Irakinvasionen hade USA stöd av England, Benelux-länderna, Spanien, Italien, Danmark och hela östra Europa. Vad skulle en röst då ha inneburit?
Vad är nytt när det gäller försvaret? Militariseringen av unionen utvecklas i Lissabonfördraget. Försvarspolitiken blir gemensam. Samgåendet med Nato går vidare. En vapenmaterialbyrå är under uppbyggnad. I Lissabonfördraget står att EU kommer att utveckla ett gemensamt försvar. Det finns också en artikel som rimligen bör tolkas som att EU inför ömsesidiga försvarsförpliktelser, alltså samma regler som gäller inom Nato, men med vissa förbehåll för länder som traditionellt tillhört Nato eller varit alliansfria. Skrivningarna om försvaret, särskilt tvånget att delta i krigsinsatser, är inte glasklara. Detta på grund av oenighet mellan medlemsländerna. Tidigare ansågs ömsesidiga försvarsförpliktelser som själva kriteriet för en militär allians. Nu har detta övergivits, även av socialdemokraterna vad gäller EU-försvaret. De förbehåll som finns torde inte ha någon reell betydelse. Med Lissabonfördraget flätas också EU:s och Natos militära strukturer allt mer samman. Frågan om ett Natomedlemskap torde därför vara endast en partitaktisk fråga, det vill säga hur mycket riskerar socialdemokraterna att förlora i partisympatier om man säger ja till Nato, möjligen kan också Natos kärnvapenstrategi vara ett problem. Men i praktiken betraktas Sverige redan som en inofficiell medlem i Nato. Sverige har sedan länge militärer permanent på plats i Natohögkvarteret och soldaterna i Afghanistan strider med Natosymboler på utrustningen. Kräver EU att vi upprustar militärt? I fördraget finns skrivningar som kan tolkas som att EU kräver militär upprustning av medlemsländerna. Eller åtminstone att de är skyldiga att ställa om sina försvar till ett mer aktivt deltagande i offensiva militära insatser utomlands. I EU:s säkerhetsstrategi öppnas för så kallade preventiva interventioner, vilket kan innebära angreppskrig och ockupation, utan att det krävs FN-mandat. Hur denna offensiva militära strategi kommer att påverka den nuvarande försvarspolitikens kostnader återstår att se. 7. Fråga folket! Varför folkomröstning? En folkomröstning om Lissabonfördraget är ännu viktigare i dag än tidigare. 95 procent av det konstitutionella fördrag som Frankrike och Nederländerna röstade nej till återkommer rent innehållsligt. Det visar en respektlöshet mot folken i Europa, särskilt mot de franska och nederländska. Erfarenheterna från tidigare folkomröstningar, dels om medlemskapet 1994 och dels om valutaunionen EMU, är mycket positiva för människors deltagande och engagemang i EU-frågor. Valdeltagandet har varit dubbelt så högt som i EU-parlamentsvalen. Riksdagen har inte mandat att besluta i frågan. Socialdemokraterna och Alliansen valde att undvika frågan om det konstitutionella fördraget i valet 2006. Folkomröstning är det enda alternativet för att visa respekt för demokratin.