KAN MAN VARA KYRKA UTAN KYRKA?

1 KAN MAN VARA KYRKA UTAN KYRKA? - reflexioner från SMK/SMU Mellansvenska distriktet på uppdrag av Vi Vill Växas strategigrupp våren 2009. Bakgrund Svenska Missionsförbundet växte fram i offentliga samlingar i hemmen. Snart byggdes missionshus i varje by där väckelsen fått fäste. Pampiga missionskyrkor tog plats och sommarhem på natursköna platser. En ny våg av stora satsningar gjordes för nya tiders behov med moderna missionskyrkor ofta med stöd av Nybyggarna på 70- och 80-tal. Men vi har också sett missionshus som blivit fritidshus och lokaler för de mest skiftande verksamheter. Husen har varit en stor tillgång men alltid också förenade med stora insatser. Vi ser idag många exempel på att kyrkorna blir en stor börda för församlingar. I perioder av förändring blir frågan om identitet avgörande. Hur viktig är kyrkobyggnaden för församlingen? Kan man vara kyrka utan kyrka? Upplägg: Vi bad Hans Andreasson, teolog och kyrkohistoriker och nu pastor i Kanalkyrkan i Sandviken, att ge ett kyrkohistoriskt och missionsstrategiskt perspektiv på frågan. Det följer här nedan. Sedan refererar vi ett samtal utifrån denna frågeställning mellan Mats Davidson, Lennart Renöfält och Göran Strömner. Vi ger fyra exempelberättelser som belyser frågeställningen. Avslutningsvis söker vi ge en sammanfattning i punktform. Kyrkobyggnadens betydelse för den kristna församlingen av Hans Andreasson Historisk bakgrund Ibland har jag av pedagogiska skäl anfört tesen att en missionsförsamling i regel använder en tredjedel av sina tillgängliga medel till lön åt de anställda, en tredjedel till sina fastighetskostnader och en tredjedel till övriga utgifter, insamling till samfundets ändamål inräknat. Med reservation för bildens begränsningar indikerar detta ändå en sida av faktiska förhållanden: församlingens byggnader är behäftade med kostnader som i takt med sjunkande intäkter kan bli ytterst problematiska. Å andra sidan kan församlingens byggnader generera intäkter, löpande genom uthyrning eller som en engångssumma vid försäljning. Exegetiskt finns skäl som talar både för och mot bruket av en kyrkolokal. Det gammaltestamentliga templet var det kultiska men också det nationella centrat för den judiska identiteten. Det är dock belysande att lyfta fram ironin i 2 Sam 7 när David önskar bygga en

2 värdigare byggnad åt arken än det tält tabernaklet utgjorde. Svaret blir att Gud har aldrig bott i hus byggda av människohand. Under Salomos regering och med kung Hiram i Tyros (!) bistånd byggs dock det första templet, under stora uppoffringar för folket, men med löfte om Guds närvaro, 2 Kung 5 och 6. Templets fortsatta betydelse för den judiska kulten och identiteten kan dock knappast överskattas, med tanke på exempelvis Nehemjas bok. Synagogorna som samlingslokaler får sedan efter templets förstöring ersätta templet som plats för den judiska gudstjänsten. Kyrkobyggnaderna lyser med sin frånvaro i Nya testamentet medan synagogorna är desto vanligare. Gudstjänst, undervisning och nattvardsfirande skedde i andra lokaler, i hemmen eller i andra samlingslokaler. Katakomberna i Rom tjänade som gudstjänstrum. Särskilda baptisterier uppfördes. Den äldsta bevarade utgrävda kyrkan i Mesopotamien från 250-talet innehåller också ett särskilt doprum. I väst markerade dock Konstantins maktövertagande startskottet för en rad kyrkobyggnationer. Lateranbasilikan, biskopen av Roms huvudkyrka, uppfördes åren 314 till 318. Gravkyrkan i Jerusalem, Födelsekyrkan i Betlehem och den första Peterskyrkan brukar också härledas från just denna tid. Från denna tid blev det vanligt med både församlingskyrkor men också biskopskyrkor, pilgrimskyrkor och klosterkyrkor. Tanken på en särskild lokal för gudstjänstfirande levde i stort sett kvar oförändrat genom reformationen. De olika schismatiska rörelserna under medeltiden kunde bitvis även själva ha särskilda gudstjänstlokaler. Vid det laget fanns också en utvecklad känsla för gudstjänstrummet som förmedlare av evangeliet och de heliga mysterierna. Även om tiggarordnarna avsade sig klosterbyggnaderna ordnades snart särskilda konvent i städerna dit munkarna knöts under sina vandringar. Även reformationens avskalade gudstjänstrum var liturgiskt mycket medvetet utformade, även om det var en reduktionens liturgi. Går vi närmare vår egen tid förefaller det som att även nya kristna riktningar sett det som angeläget att uppföra bönhus, kapell och så småningom kyrkor. Pietismen började med konventiklar i hemmen och slutade med veritabla kolonier inom herrnhutismen i Europa och bland emigranterna till Nordamerika. Här fanns modellen för ett nytt samhälle där givetvis kyrkobyggnaden hade en given plats. Men även i de gamla städerna uppfördes nya kyrkor. Detta medförde en arkitektonisk revolution i takt med att stilidealen drev fram en utveckling på området. Inte sällan medförde det att ett antal kyrkor kunde ligga sida vid sida längs samma gata i de nya samhällen som växte fram. Kyrkobyggnaderna blev tysta vittnesbörd om de församlingar som stod bakom dem ekonomiskt. Kyrkobyggnaderna var medel för evangelisation. I samband med missionsverksamhet i Afrika och Asien spelade missionsstationen en viktig roll. Byggnaderna blev i sig själva ett medel för evangelisation: kapell, skola, sjukhus, arbetsplatser och bostäder. På sätt och vis blev dessa missionsstationer en fortsättning på den herrnhutiska tanken om idealsamhället. Samtidigt fanns de traditionella samhällena kvar sida vid sida med missionsstationernas komplex. Här utvecklades den lokala kyrkobyggnationen. När missionsstationen som evangelisationsmetod spelat ut sin roll och i de länder där detta inte alls

3 kommit till användning har dock kyrkolokalen varit viktig som medel till evangelisation och gestaltning av den kristna närvaron. Samtidigt har det funnits stor flexibilitet i valet av byggnad där man både övertagit befintliga kyrkor från andra missionsorganisationer, byggt eget eller hyrt lokaler av andra. En speciell form av evangelisation har den japanska systerkyrkan haft i sina vigselkapell. Här har allmänheten erbjudits en form av vigsel utan de annars mycket höga kostnader som av tradition brukar följa med en japansk vigsel. Samtidigt har naturligtvis spänningen bestått mellan den lilla gruppen utan tillräckliga resurser och den stora gruppen, bärkraftig nog för att uppföra, underhålla och ombesörja verksamhet i de olika kyrkolokalerna. Bara en snabb överblick av Svenska Missionsförbundets församlingars tusentals små kapell och stora centralkyrkor ger oss perspektiv på hur viktigt väckelsens folk ansåg det vara att tydliggöra sin närvaro med byggnader för gudstjänst och undervisning. Sedermera kom också missionskyrkorna, inte minst under påverkan av internationell utveckling, att utvecklas till mötesplats för en mångfald av aktiviteter, från kyrkkaffe till idrott. Kyrksalen utgör numera bara en del, ibland till och med en smärre del, av den totala byggnadsytan. För en nutida församling som Kanalkyrkans församling i Sandviken har kyrkobyggnaden inte bara ett ekonomiskt värde utan också en symbolisk betydelse. Det enda gemensamma för de grupper som kommer till Kanalkyrkan är just att dessa grupper möts i kyrkobyggnaden. I bästa fall kan personliga relationer byggas till församlingens anställda och medlemmar, men det är långt ifrån givet att man medvetet uppfattar att så sker. Det blir dock dessa människor som räknas in som församlingens betjänade och man har på senare tid fört samtal huruvida detta ska vara grund för andra sätt att se på medlemskap och tillhörighet. För medlemmar i andra kyrkor är det ofta kyrkobyggnaden man refererar till, inte så mycket till de enskilda medlemmarna. Man har ibland också talat om Internet och cyberkyrkor som mötesplatser som ersätter de traditionella kyrkobyggnaderna. Klart är att många traditionella kyrkor på sin höjd ser detta som ett komplement till den ordinarie verksamheten. Radio och television handlar i stor utsträckning om envägskommunikation och även om Internet öppnar för många kontakter är det svårare att brygga över från dessa mötesplatser till möten IRL, in real life. De former för gemenskap och ansvarstagande som genereras i cyberrymden är ännu tämligen outvecklade inom de traditionella kyrkornas verksamhet. Det har givetvis funnits perioder och platser i den kristna kyrkans historia när man mötts i hemlighet under hot av repressalier och förföljelser. Men detta kan knappast ses som ett tillstånd kyrkorna strävat efter. Man har snarare sett det som ett framsteg när man återfått sina gamla kyrkobyggnader och åter kunnat mötas i offentlighetens ljus. Praktiska överväganden Utifrån det ovan anförda vill jag summera frågan om kyrkobyggnadens betydelse:

4 1) I den kristna kyrkans historia har dess byggnader för gudstjänst, undervisning, bön och diakoni växlat över tid. De har anpassats efter den lokala kontexten men också burit stilelement med inspiration från den världsvida gemenskapen. Det är också karaktäristiskt att de flesta kyrkobyggnader har behövts rivas, byggas om eller säljas för annat bruk. De speglar den kyrka som tagit lokalerna i bruk och den gemensamma gestaltning som gått igen i arkitektur, inredning och användning av lokaliteterna. 2) Kyrkobyggnaden är en mötesplats för gudstjänst och andra samlingar. Inte sällan resulterar detta i att själva byggnaden är det enda som förenar sinsemellan för varandra främmande grupper som möts var för sig i lokalerna. 3) Kyrkobyggnaden blir ofta en symbol för församlingen, internt och externt. Detta kan illustreras av de ordningar som praktiskt och liturgiskt används när en kyrkobyggnad ska säljas. Man ser det i regel som något mer än ett vanligt hus. Inte sällan används kyrkobyggnaden som en logotyp för församlingen i annonsering och programblad. 4) Kyrkobyggnadens kostnader utgör en icke ringa del av församlingens samlade kostnader. Det kan både gälla ekonomi och praktiskt arbetet. Det gör att lokalisering, finansiering och arbetsoch offrandeförmågan hos en liten kärngrupp är avgörande för verksamhetens kontinuitet. 5) Många lokala församlingar har idag alternativa användningsområden för kyrkobyggnaderna som genererar intäkter. I de fall detta professionaliseras genom bolagisering och omfattande intäkter via sidoverksamheter återverkar det på hela församlingens identitet och spiritualitet. Det skapar i sin tur en utsatthet för svängningar i konjunkturer och opinioner. 6) Inom de flesta församlingar och inom de grupper som inte har bärkraft till en egen kyrkobyggnad existerar andra mötesplatser och lösningar för offentliga gudstjänster. Genom att mötas i hemmen, i allmänna hyreslokaler eller i andra församlingars kyrkobyggnader har man försökt att möta ett upplevt behov av mötesplatser. Ibland har detta lett till att gruppen växt till och fått bärkraft nog till en egen kyrkobyggnad, ibland har gruppen upplösts och de enskilda har gått in i närliggande församlingar eller helt ställt sig utanför någon kristen gemenskap. 7) Det är ur religionspsykologisk och religionssociologisk synvinkel tydligt att det fysiska rummet har haft en stor betydelse för den kristna kyrkans mission och liv. Genom att skapa rum för det heliga, symboler för en gemensam identitet, signaler avläsbara för omgivningen eller praktiska utrymmen för verksamheten har man stärkt banden mellan individer och därmed skapat ett spiritualitetens kretslopp. Kyrkobyggnaden finns till för människorna och människorna ger sitt gensvar med arbete och ansvarstagande. På så vis blir kyrkobyggnaden egentligen bara en avläsningspunkt för församlingens konkretiserade spiritualitet, en gestaltning av den teologiskt praktiska identitet som bär gruppen, 8) Ur medlemsmässiga aspekter bedömer jag, utan att för detta syfte djupare analyserat tillgänglig statistik, att det kan finnas positiva aspekter för Svenska Missionskyrkan i stort att ha

5 en kyrka placerad på en mindre ort där det inte finns så många andra kyrkor. Detta kan vara en del i förklaringen till att Svenska Missionskyrkan genom många år har haft ett högre inflöde av medlemmar från andra kyrkosamfund än man har haft utflöde. 9) En kyrkolokal inbjuder också till en större grad av offentlighet än bönegruppens samlingar i ett privat hem. Även om det här också finns skillnader mellan olika samfund kan man i allmänhet utgå från att offentligheten tryggas bättre med öppna kyrkobyggnader. Här kan även offentliga bidrag till verksamheten vara en hjälp till att stärka offentlighetstanken. Om samhället bidragit med medel kan det ligga ett moment av skyldighet från församlingens sida att leva upp till åtaganden inom verksamheter som hålls i kyrkobyggnaden. På spaning efter framtidens kyrkobyggnader Skulle jag till sist våga mig på några funderingar om framtiden skulle jag vilja driva tesen att kyrkobyggnaderna med nödvändighet kommer att bli än mer diversifierade i framtiden. Försäljningen av många kapell och bönhus till följd av utflyttning och urbanisering är en signal på hela bygders omvandling och förändring. Det drabbar såväl Svenska kyrkan som traditionella frikyrkor, nykterhetsföreningar, arbetarföreningar, samhällelig och kommersiell service. I några fall har den kristna närvaron kunnat leva vidare genom alternativa former. De församlingar som kompletterade sina traditionella bönelokaler med utrymmen också för andra aktiviteter har kunnat bedriva verksamhet genom andra intäkter från detta. Här finns säkert utrymme för framtida innovationer. Kanske kan lämpliga kyrkobyggnader göras om till boende för enskilda eller för kristna kommuniteter. Även om byggnaderna är nog så solida och påtagliga kommer den tid då de inte längre har någon funktion. Det teologiskt viktiga i denna process är dock att behålla kopplingen mellan församlingens identitet och hur denna gestaltas i de byggnader och de verksamhetsformer som härmed möjliggörs. Mora den 20 april 2009 Samtal om kyrkan som identitet, hinder och tillgång Fd. distriktsförest. Mats Davidson, distriktsförest. Lennart Renöfält, församl.konsul. Göran Strömner Identitet Har vi som rörelse mer identitet i det vi gör än det vi är? Vid församlingsavslut ställs frågan/påståendet ofta när det är aktuellt att fundera över var medlemmarna nu skall tillhöra. - Varför ska jag gå in i grannförsamlingen, jag orkar ju inte göra nått nu. Vi möter det också när församlingar söker skapa Bas-grupper som har till syfte att vara en plats för omsorg, samtal, bibel och bön men samtidigt skall fungera som vaktmästargrupper. Det är vanligt att vårt folk förstår sig mera på vaktmästarrollen och den kommer att dominera i sådana grupper.

6 - Utvecklingen av livsnära smågrupper i församlingarna ser jag som en förstärkning av kristen identitet, som inte är beroende av institution, lokaler och presterande. - Genom husförsamlingstanken kan församlingen ha ett gemensamt liv även när inte ork finns till att hålla liv i missionshuset. - Ja men har man inte levt med och praktiserat det församlingslivet tidigare så tas inte initiativen när man är 80+. Därför ser jag stödet för livsnära smågrupper även som en viktig satsning för församlingsliv när utvecklingen gör att vi inte orkar med kyrkan. Gemensamt böneliv Samtalet lyfter fram flera exempel på att där den gemensamma bönen fungerar i församlingen där finns en identitet som håller samman gemenskapen även när man är utan kyrkolokal. - Ber man ihop så bär församlingslivet - Det ska väl också sägas att de exempel vi har på levande församlingsliv på orter där man fått sälja kyrkan också är beroende medlemmars ålder. Det är beroende av några sammanhållande personer som har krafter och framtidsvisioner. Det offentliga huset - Även om vi ser det sunda i att församlingens identitet inte sitter i kyrkan så kommer vi inte ifrån att kyrkan är en oerhörd hjälp för församlingen att vara offentlig, inbjudande och synlig. - Visst, det är ju ingen motsättning. Det är för varje församling naturligt att vilja få inbjuda offentligt till en kyrka. - Och vi har väl lärt, inte minst av de som inte så ofta går i kyrkan, att kyrkorummet i sig upplevs som tilltal och andakt. - Behovet av offentlig lokal måste vi också se som möjlig att lösa genom hyrda lokaler; bibliotek, andra kyrkor, församlingshem när församlingen inte orkar med egen kyrka. - Ja och offentlig och synlig som kyrka kan vi också vara på flera sätt; anslagstavlan, bönelådan på torget, annonsering Något att svettas för Vi samtalar om den positiva kraft som ofta upplevs i en församling som bygger nytt eller renoverar. Inte minns så är det många som under åren suttit stilla i bänkraderna som kommer till sin rätt under en byggperiod. Någon uttryckte det så här; - Vi är nog många som behöver ha något att svettas för. Det var som svar på frågan om en församling måste starta nya byggen för att leva i en ständig utvecklingsfas. Men personen i fråga sa också; - Det behöver väl inte nödvändigtvis vara ett bygge, det kan ju också vara en secondhand verksamhet eller något annat konkret. Också detta kan vara en fundering att ta med; om vi nu har en kyrkbyggnadstradition från missionshusen, sommarhemmen, stora allaktivitetshus i vår rörelse, så kan den kanske kanaliseras in på diakonalt handfast arbete något att svettas för?

7 Fyra exempelfall Vi beskriver fyra exempel med bakgrund i vårt distrikt där på olika sätt kyrkolokalen är både tillgång och börda. Det är beskrivningar av församlingar i förändring och då väcks frågan om var församlingen har sin identitet och om mod och beslutsamhet finns att göra de goda valen? Två missionskyrkor, men ingen i centrum Församlingen var ursprungligt två församlingar. Nu har man två missionskyrkor och kanske två poler i församlingen. De ligger i byar utanför centrum. Nu närmar man sig gränsen för att ekonomiskt räcka till för båda när man naturligtvis också vill ha anställd pastor. I centrum finns alternativ; en annan frikyrkolokal med mycket liten församling, en Svenska kyrkans församlingsgård. Hur gör man? Kämpar med husen, minskar på anställningen. Söker enas om en av kyrkorna och säljer den andra. Säljer båda, flyttar in i centrum. Men hur går det då med identiteten, vara inneboende hos någon annan? Centrumkyrka allaktivitetshus är det modellen? Församlingen har en imponerande historia, som inte alls är så avlägsen, med drift av flera fritidsgårdar i samverkan med kommunen. Flera mindre missionskyrkor i stadens ytterområden, sommarhem och scoutstuga. Samhället förändras, utvecklingen har lett till en koncentration på centrumkyrkan, som pulserar av liv och aktiviteter, men man har gjort sig av med allt som skedde utspritt över hela stan. Klarar en församling förmedla sin identitet på fritidsgårdar, i en utspridd verksamhet eller är vi beroende av den samlande kraft den centrala kyrkan ger? Sjuder av liv men kostar för mycket Församlingen har bra lokaler mitt i stan. Tillbyggda och renoverade under 80-talets kyrkbyggnadstid. En bred social verksamhet, kyrkan fylls av folk, meningsfulla kontakter. Men med församlingens storlek räcker inte pengarna nu till anställd och kyrkbyggnad. Valet var gjort, men med nuvarande konjunkturer så är det inte lätt att få köpare. Kontakter har tagits med en annan kyrka (FA) och möjligheten finns att två församlingar kan rymmas i en kyrka. Men den är annorlunda. Kanske vi kan sälja och sedan hyra kyrksalen? Men då blir det så dyrt så pengarna räcker begränsad tid. Vad är ett gott val? Sambo med Svenska kyrkan Missionsförsamlingen är i centrum. Liten men mycket livaktig. I växande kontakter med Svenska kyrkan har kyrkoherden delat sitt dilemma att betala dyr skjuts av barn till prästgården utanför centrum, och den är i stort behov av renovering. Så här gick samtalet mellan Kyrkoherde och ordförande i missionsförsamlingen. - Vi funderar på något inne i centrum. - Kom till missionskyrkan! Antingen bygger vi ut och ni hyr av oss eller så köper ni och bygger ut och vi hyr av er. Hur går det med församlingens identitet om de blir sambo med Svenska kyrkan? Är det en tidsfråga till den upphör? Eller är det nu och så här den kan leva vidare?

8 Sammanfattande vägledande tankar Kyrkobyggnaden är en naturlig del av församlingens funktion till gudstjänst, gemenskap och synlig närvaro i samhället. Den är och bör ses som en tillgång som stärker församlingens identitet och missionsuppdrag. Frågan Kan man vara kyrka utan kyrka? vill öppna perspektivet till att se att en församlings identitet inte är beroende av kyrkobyggnader. Detta möjliggör kreativa lösningar speciellt när det handlar om pionjärplantering av församling och när församlingen inte har resurser att ha egen kyrkolokal. Församlingen med sina medlemmar är av evighetsvärde. Varje kyrkobyggnad - hur storslagen den är - kommer förr eller senare att bli till grus. I alla samtal och valsituationer om kyrkobyggnaders upprätthållande och framtid bör vi röra oss med viss ledighet och inte här lägga in för mycket av församlingens identitet. Allt detta är under förändring. Tyngd och evighetsvärde får vi lägga i omsorgen om människors och församlingens framtid. Det är angeläget att i tid reflektera över i vilken omfattning och proportion kyrkolokalen lägger beslag på församlingens tid och resurser. Tar lokalen tid och resurser så att det hindrar församlingens missionsuppdrag så är det angeläget med förändringar. Begränsade resurser som omöjliggör egen kyrkolokal kan också ses som möjligheter till kreativa lösningar för att hitta offentlig mötesplats. Den församling som samverkar och inbjuder till andra offentliga mötesplatser som bibliotek, skola, konferenslokal, industrilokal. rubbar cirklarna och väcker redan genom detta steg frågeställningar och nyfikenhet om församlingens ärende. Mer av det slaget hälsas välkommet. Ekumenisk samverkan och samgående med annan församling är viktigare än bevarande av kyrkolokaler. Vi behöver stöd och uppmuntran till att tro att den identitet vi bär som församling, och som är värd att bäras vidare, inte sitter i väggarna utan bärs i människors hjärtan. Gävle 2009-04-22 Göran Strömner Utarbetat i samverkan med Lennart Renöfält, Mats Davidson och Hans Andreasson. Svenska Missionskyrkan/SMU Mellansvenska distriktet På uppdrag och i samspel med Svenska Missionskyrkans Vi Vill Växa strategigrupp.