Husförsamlingen. Inledning

Transkript

1 Husförsamlingen Inledning Ett viktigt drag i den första församlingens liv är de kristnas samlingar i hemmen för att fira gudstjänst eller på annat sätt dela kristen gemenskap. Den första församlingen har ju skärskådats från olika håll av forskningen, men märkligt nog dröjde det länge innan detta fenomen med husförsamlingar började studeras. När detta väl skett, har fler och fler utöver världen sett något riktigt i att forma det kristna livet i husförsamlingar men det har inte alltid varit lätt att praktisera. Husförsamlingens förekomst Låt oss först se lite på förekomsten av husförsamlingar i NT. I den skildring, som Apg ger oss av den första församlingen i Jerusalem, framhålls att de kristna dagligen samlades i templet (Apg 2:46: De höll samman och möttes varje dag troget i templet och i hemmen bröt de brödet och höll måltid med varandra i jublande, uppriktig glädje.). Vi såg samtidigt i den här versen hur den kristna församlingen snabbt växte ur den judiska gudstjänstramen, för lärjungarna söker sig också till egna samlingar "i hemmen" (kat oikon). Egentligen betyder orden i ett hus och vissa forskare hänvisar därför till ett enda särskilt hus, det som ägdes av Johannes Markus moder (Apg 12:12). Men med tanke på Jerusalemsförsamlingens storlek är det nödvändigt att tänka sig flera privathus som samlingsplatser för församlingen. Gemenskapen gällde församlingen och man samlades därför "runt om i husen". De kristna samlades på olika håll i hemmen inom en och samma stad. När Paulus förföljer de kristna och tränger in i olika hus (Apg 8:3), kan detta ha varit platser för husförsamlingar, där de kristna ertappades på bar gärning. Det som berättas om samlingarna i hemmen är att dit förlade man faktiskt brödsbrytelse, men samlingarna kunde också vara av annan karaktär: bl a bönemöten (Apg 12:12), andliga samtal (20:7), undervisning och evangelisering (5:42, 20:20). Att den här ordningen med husförsamling inte bara användes i Jerusalem, utan också överfördes till missionsområdena finner vi av beläggen i Pauli brev. Ett hus kommer här i blickpunkten, nämligen Akvilas och Priscillas hus. Både i Efesus (1Kor 16:19) och i Rom (Rom 16:5) var deras hem ett centrum för kristen aktivitet (liksom i Korint, Apg 18:26, där dock inte församlingen nämns). Men detta system var inte deras privata anordning utan praktiserades också av Filemon i Kolosse (Filem 2) och av Nymfas i Laodicea eller Kolosse (Kol 4:15). Från Paulus verksamhet kan anföras andra exempel: Titius Justus i Korint (Apg 18:7) och församlingen i Troas (Apg 20:7). Beteckningen "församlingen i hans hus" visar att det är denna lilla enhet som är församlingen i apostolisk tid. Husförsamlingen är visserligen på ett sätt också relaterad till den större församlingen på orten men husförsamlingen var den väsentliga enheten i församlingslivet. Husförsamlingen i NT är alltså inte detsamma som en bönegrupp eller cellgrupp. Syftet där är fortfarande att uppehålla verksamheten i kyrkan i dess traditionella form. Bönegruppen finns vid sidan om all verksamhet. Husförsamlingen är däremot själva församlingen. Det är inte en församling som har hemgrupper utan husförsamlingen är församlingen, trots att det inte finns någon kyrkobyggnad.

2 Husförsamlingens uppkomst Vi måste också försöka besvara frågan varför husförsamlingarna uppstod. Det är möjligt att peka på olika förklaringar till husförsamlingens uppkomst. Man kan göra följande förmodanden. 1) Det var ytterst få församlingsmedlemmar som ägde tillräckligt stora hus för att kunna få rum med alla kristna på platsen. Därför fick man sprida ut sig till olika hem. 2) Vissa städer var av en sådan storlek att man kan föreställa sig svårigheter med en smidig kommunikation mellan de olika delarna, särskilt för de många slavarna i den kristna församlingen. Båda dessa praktiska problem fick sin lösning genom husförsamlingen. Man får inte bli så andlig att man föraktar praktiska lösningar på olika problem. 3) Men husförsamlingarna kan också ha varit orsakade av en önskan om att fira den gemensamma måltiden. Av praktiska skäl kunde måltiden inte beredas i templet, utan den måste förläggas till hemmen. Den judiska påskmåltiden hade ju familjekaraktär och denna övertas nu i de kristnas firande av Herrens måltid. Därför firar man nattvarden i hemmen. 4) Ett annat skäl kan vara att människor med revolutionerande upplevelser gärna vill dela dem med trosfränder i en liten grupp. Men en sådan spontan gemenskapsvilja är ingen tillräcklig förklaring, eftersom husförsamlingarna bestod under flera generationer, alltså också under ändrade förhållanden, då den först spontaniteten lagt sig. 5) Trycket från fientligt inställda ledare i samhället kan också ha fört dem samman i små grupper. Ja, förföljelserna var visserligen svåra, men de var begränsade till tid och rum. Det är inte berättigat att beskrivna fornkyrkans förhållande som en ständig katakombtillvaro. Den huvudsakliga drivkraften till bildandet av husförsamlingar ligger därför inte i något slags tvång att dra sig undan offentligheten. Då hade detta kunnat ske mer effektivt än i hemmen. 6) Idén kan också ha sitt ursprung i den vanliga företeelsen med religiösa föreningar. Föreningarnas sammankomster ägde ofta rum i ett tempel under den specielle gudens beskydd, men också i hemmen. De kristna skulle i så fall ha bildat egna föreningar, exempelvis s k begravningsföreningar, som möttes en gång i veckan. Det är sant att det rent formellt fanns likheter mellan den kristna församlingen och dessa religiösa föreningar. Men man bör förstå att kristna ansåg att de yttre formerna var bestämda av församlingens inre väsen. Då blir också klart varför begreppet förening inte är aktuellt för Paulus. 7) I själva djupskikten av Paulus församlingssyn ligger istället en beteckning, som är särskilt intressant i detta sammanhang, nämligen Guds hus. Naturligtvis har både GT:s och NT:s språk ett ord för huset som själva byggnaden. Men ordet för hus står också för hushåll, familj, släkt. Uttrycket "Guds hus" används i NT för Jerusalems tempel. Ingen annan byggnad benämns i övrigt så. Men den kristna församlingen själv är Guds hus (Hebr 3:6, 1 Petr 4:17, 1 Tim 3:15) och ett andligt hus (1 Petr 2:5). Detta bruk av begreppet hus för församling var mycket vanligt bland de första kristna. Det är ju därför man ser på varandra som syskon i en familj. Man talar om Jesus som grund till detta hus. Begreppet hus, familj blev en betydelsefull faktor i den kristna församlingen (Rom 8:29, Ef 2:19, 1 Tim 5:1-2, 1 Joh 2:12-13). Paulus använder familje-termer på församlingen mer än 130 gånger men aldrig något ord som kan knytas till företag.

3 Bibelforskningen pekar på att Guds handlande till frälsning för Israel är knutet till speciella personer och deras hus, ex Abraham och hans hus, David och hans hus. I NT betecknar huset de kristna medlemmarna av det vanliga huset, men också de "syskon i Kristus", som slöt upp till kristen gemenskap i ett speciellt hus. De är trons husfolk (Gal 6:10, medbröder i tron). Visserligen bryts ibland den gamla familjen sönder, men man kommer in i en ny, Guds familj - får ett nytt hus, som Jesus lovar i Mark 10:29: Här i världen ska han få hus och bröder och systrar och mödrar och barn och åkrar mitt under förföljelser, och sedan evigt liv i den kommande världen. Församlingen är alltså Guds hus. Men även hela skapelsen är Guds hus. Hela världen ses i Bibeln som ett Guds hus, som Han har den yttersta kontrollen över. Vi kanske kan tycka att generaler och presidenter härjar lite väl fritt i barnkammaren men egentligen har Gud kontroll över skapelsens hus. Församlingens arbete med husförsamlingar hör därför samman med en rätt förståelse av Guds stora frälsningsplan, att allt ska förenas och försonas i Kristus. Arbetet kring husförsamlingen behöver därför utgå från grundsynen i Ef 1:10: allt i himlen och på jorden ska sammanfattas i Kristus. När tiden är mogen ska Gud upprätta en ny ordning, en ny skapelse med Kristus som huvud. Vid en addition satte grekerna summan över raden och kallade den "det lilla huvudet", kefalaion, Jesus är denna summa. En dag ska allt räknas samman i Jesus Kristus. Det kommer att innefatta allt, både andligt och materiellt. Fågelsång och bäckarnas brus, människors kärlek och vårt arbete allt! I många religioner vill man dela upp livet i heligt och profant. Men Jesus är intresserad av allt. Allt får sin rätta plats i Honom. Skapelsen har då restaurerats till sin ursprungliga funktion genom att ha funnit sin utgångspunkt och sin orienteringspunkt i Jesus Kristus. Det kommer då inte att finnas några fientliga element utan allt ska ha sitt centrum i Kristus. Eller som biskop Giertz uttrycker det: Gud hade gjort upp sin budget och beräknat riskerna och behållningen innan han skapade världen. Det hela kommer att stanna på plus - tack vare Kristus." Guds frälsning ska omfatta allt skapat (inte att alla människor blir frälsta men att hela skapelsen ska återupprättas). Jesus ska visa sig vara sammanfattningen av hela den skapade ordningen. Församlingen idag är en manifestation av den ordning som en dag ska upprättas i Kristus. Gemenskapen i husförsamlingen ska i sin vardagliga litenhet visa vad Gud en dag ska göra i universums storhet. På denna punkt, i husförsamlingens mikrokosmos, ska vi på ett föregripande sätt gestalta Guds rike. Vi ska vara en föraning av vad som ska ske i Guds rikes makrokosmos. Husförsamlingens främsta förtjänst ligger då i att den befinner sig på den punkt där skapelse och frälsning möts. Vi bor inte i ett hus för att vi är kristna utan för att vi är människor. Församlingen tar alltså en naturlig skapelseordning i sin tjänst - istället för att bygga sin struktur på de mest onaturliga formerna. Husförsamlingens gemenskap borde föra oss tillbaka till en sammanfattning av skapelse och frälsning, vardag och söndag, naturligt och övernaturligt. I husförsamlingen ska det kristna livet bli vardagligt, bli sant mänskligt. Om man vill få klart för sig betydelsen av det kristna vardagslivet, kan man undersöka NT:s bruk av de s k sakrala termerna i GT. Med sakrala termer menas de ord som användes för det som ansågs heligt och hade med gudstjänsten i templet att göra. Nästan inget av dessa traditionella begrepp för gudstjänst och offer används i NT för de kristnas gudstjänst. Där de används sker det för att karakterisera Kristi försoningsgärning Jesu död är ett offer, eller för de kristnas liv i världen, som också är ett offer. Men för den kristna gudstjänsten brukas bara

4 två ord regelbundet, (synerchestai (1 Kor 11:17, 20, 33-34) och synagesthai (Apg 4:31, 20:7-8, 1 Kor 5:4), som båda betyder "komma tillsammans". Att de troende "kommer tillsammans" är alltså det utmärkande för en kristen gudstjänst. Mer religiöst än så är det inte! Men vad händer då med de heliga orden? Jo, alla de här traditionella orden för gudstjänst, prästtjänst, offer o s v har skilts från de kristnas gudstjänster och istället överförts till de kristnas vardagsliv. Ett sådant exempel är ordet för den andliga gudstjänsten, som Paulus använder i Rom 12:1: jag ber er att frambära er själva som ett levande och heligt offer som behagar Gud. Det skall vara er andliga gudstjänst. Vi tror kanske att detta offer skulle göras i kyrkbänken men det fanns inga kyrkbänkar. Offrade sin kropp gjorde man i vardagen. Den andliga tempeltjänsten är det konkreta vardagslivet. Eller ta själva ordet för religion. När det överförs till den kristna gemenskapen får detta ord för " religion, en innebörd riktad mot vardagen: "En gudstjänst (eg religion), som är ren och obesmittad inför Gud och Fadern, - är söndagsförmiddagsgudstjänsten när pastorn har slips och alla sitter och lyssnar nej En gudstjänst, som är ren och obesmittad inför Gud och Fadern, är det att vårda sig om fader- och moderlösa barn och änkor i deras bedrövelse... " (Jak 1:27). NT:s bruk av de sakrala termerna visar alltså att det inte längre finns någon principiell skillnad mellan att samlas till gudstjänst och den kristnes tjänst i världen. Vi har inget intresse av gränsdragningar mellan heligt och profant. En som förstått detta var Martin Luther: "Om var och en tjänade sin nästa skulle hela världen vara en enda gudstjänst. Drängen i stallet och pojken i skolan, alla skulle de tjäna Gud. När tjänsteflickan och husmodern är fromma, då kallas det också för gudstjänst. Så skulle alla hemmen vara fyllda av gudstjänst, och alla våra hus skulle bli kyrkor därför att man där tjänar Gud." Avslutning Detta innebär inte att gudstjänsten inför Gud har upphört, men att den inte längre bara äger rum på en speciell plats. Gudstjänsten tillhör det liv, som de kristna lever i världen. Gudstjänst äger inte rum på ett speciellt område utan mitt i den existerande världen. Vi utför våra heliga handlingar i vardagen. Därför finns husförsamlingen där. I mötet med det religiösa sökandet frestas vi att ta upp kampen på det religiösa området. Vi blir så religiösa som det någonsin är möjligt. Men det är inte vår kallelse att bli religiösa. Vi ska vara bäst på att vara sant mänskliga. En kristen är en återupprättad människa. Vi ska vara så fräscha och goda och sköna och sant mänskliga som det någonsin är möjligt. Kontaktpunkten i vår evangelisation bör inte vara människors religiositet. I visdomslitteraturen i GT visar det sig att kontakten med dem som inte tror på Gud startade på det ickereligiösa planet. Man utgår helt enkelt ifrån livets praktiska problem. Ordspråksboken handlar om det vardagliga livet, Job utgår från lidandets faktiska problem. Detta praktiska knyts sedan till frågan vad en tro på Gud betyder. Några av mina bästa vänner är inte kristna. Och som tur är de inte heller religiöst intresserade. Min uppgift är att visa dem vad det innebär att bli en återupprättad människa. Istället för att bygga på något gemensamt med det religiösa sökandet ska vi alltså hitta det som är gemensamt för oss som människor. Startpunkten är inte det religiösa hos människan utan människan själv. Jag ser mig inte som delaktig i någon slags allmän religiositet. Gud bevare mig om jag blir religiös! Men däremot hoppas jag att jag har ett någorlunda vardagligt, mänskligt liv. Husförsamlingen ska hjälpa oss att få en tro som leder till ett upprättande av det sant mänskliga! Per-Axel Sverker

5