Man och kvinna i Kristus

Transkript

1 Man och kvinna i Kristus Underordna er varandra Paulus skrev i Ef 5:21: Underordna er varandra. I en tidigare predikan har jag förklarat att underordnande betyder ömsesidig tjänst. Nu ska vi gå till ordet varandra. Både man och kvinna uppmanas alltså att underordna sig varandra i Kristi fruktan. Hustavlan innehåller alltså två exempel på underordnande. Mycket vanligt är att man vid tolkningen av Ef 5:22-24 och andra liknande ställen hänvisar till någon hierarkisk ordning, där mannen är överordnad kvinnan. I en bok uttrycktes det så: "Det är mannens särskilda ansvarsställning att odla och utveckla familjens andliga liv." Mannen skulle alltså ha någon slags auktoritet, särskilt i andliga frågor, över kvinnan, delegerad av Gud. Eller som en elev utryckte sig: "Kommer inte den andliga välsignelsen genom mannen?" Jag frågade honom: Menar du alltså att när jag är borta på bibelhelger och min fru ber med våra barn, då kommer den andliga välsignelsen genom mannen? Ibland handlar det inte längre om bibeltolkning utan om att lära sig veta hut! Många av oss har kommit till tro genom bedjande mödrar. Har den välsignelsen kommit genom män? Kom inte till Per-Axel Sverker och säg att den andliga välsignelsen kommer genom mannen! Detta auktoritetstänkande är i Sverige idag ofta begränsat till att kvinnan visserligen får undervisa, men enbart under en mans auktoritet. Detta är i så fall inkonsekvent i förhållande till det totala förbudet i 1 Tim 2 (enligt en s k bokstavlig tolkning). Men från vår utgångspunkt ligger det oriktiga i att man inte erkänner kvinnans eget ansvar för sitt andliga liv. Den som har Guds Ande har ansvar för sitt liv. Om något annat skulle gälla borde det sägas tydligt i NT. Men kvinnan blir inte medveten om sin synd genom mannen, hon blir inte frälst genom mannen, hon lever inte sitt moraliska liv genom mannen. Hon är istället själv ansvarig för sitt liv. Ordet "auktoritet" i samband med kvinnan används bara vid två tillfällen: i 1 Kor 7:4 om den ömsesidiga auktoriteten över varandras kroppar - och i 1 Kor 11:10 om kvinnans egen auktoritet! Men Paulus talar inte om någon äktenskapets ordning, där kvinnan ska stå under mannen. Äktenskapet däremot är insatt i Guds rikes ordning, vilket utmärks av ömsesidigt tjänande. I Ef 5 ersätts den fasta fixerade ordningen av förhållandet mellan Kristus och församlingen som modell för ett kristet äktenskap. Paulus utgår nämligen inte från något makttänkande. Just Efesus med sin dyrkan av gudinnan Diana var ett centrum för propagandan om kvinnans frigörelse för att få makt. Men Paulus använder inte termen från den könsrollsdebatt som faktiskt försiggick just i Efesus. Hans drama är ett annat, nämligen relationen mellan Kristus och församlingen. Kvinnan och mannen ska återspegla kärleken mellan Kristus och hans brud. Vi bör alltså utgå från denna andliga grundsanning och inte från sekulariserade eller politiska frågeställningar. Jag är biblisk feminist. Inte feminist på grund av vad politiker säger utan på grund av vad Bibeln säger. Vi följer alltså inte den vanliga modellen med förtryckare och förtryckta. Liksom Jesus enligt Ef 2 förenat judar och hedningar i församlingen, så förenar han man och kvinna till en enhet. Han tar hand om både den som anses starkare i samhället och den som anses svagare. Men den nya auktoritet som upprättas är inte mannens, församlingens, äktenskapets utan det är enbart Kristus själv som blir auktoritet. Med Kristus som auktoritet söker man och kvinna varje tillfälle att tjäna. De överbjuder varandra i att gå under varandra!

2 Ni hustrur, underordna er era män Ef 5:22-24 har man ofta velat tolka utifrån skapelsen. Det sägs vara något skapelsegivet att mannen är kvinnans huvud. Paulus skulle här ha upptagit en allmän fras från sin omgivning och givit den lite kristen prägel. Men uttrycket "mannen som kvinnans huvud" återfinns inte någon annanstans överhuvudtaget. Däremot lärde man naturligtvis kvinnans underkastelse i negativ mening. Så sker hos Aristoteles: "Mannens styrka visas genom att befalla, kvinnans genom att lyda". Men uttrycket "huvud" måste hos Paulus förstås utifrån sitt sammanhang. Detta är här i Ef tydligt kristologiskt - såsom Kristus är församlingens huvud (v 23). Det är försoningen och inte skapelseordningen som ger det starkaste skälet till det kristna förhållandet mellan man och kvinna. Kristi försoning ska vara den bästa illustrationen på denna relation. Man och kvinna ska i sitt umgänge med varandra visa upp evangeliets innehåll. Och evangeliet handlar inte om makt utan om självutgivande kärlek. Men vad betyder mannen är kvinnans huvud? Det är vanligt att tolka "huvud" i betydelsen "ledare, den som bestämmer". Detta begrepp är ofta själva grunden för ett hierarkiskt tänkande i hem och församling. Tanken blir att man och kvinna har givna roller som motsvarar Kristi förhållande till församlingen som huvud. Liksom församlingen lyder Kristus måste kvinnan alltid lyda mannen. Då blir underordning och lydnad identiska begrepp. Det är nödvändigt att med kraft slå tillbaka en sådan åsikt, eftersom den gör våld på evangeliets människosyn. Här måste vi då föra in den pågående diskussionen om detta ords betydelse som antingen "den som bestämmer" eller "den som utgör källa". Vi kan bli så påverkade av ordets svenska innebörd att vi glömmer att antikens tankemönster kan ha skilt sig från vårt. Det svenska språkets associationer till bildligt bruk av "huvud" bygger naturligtvis på vår tids anatomiska kunskaper om hjärnans roll i kroppen. Men sådant var inte det judiska tänkandet. För Bibelns författare verkar ju hjärtat ha varit säte för människans vilja. Om Paulus som jude hade menat att mannen styr över kvinnan borde han ha sagt att "mannen är kvinnans hjärta". Om man nu betänker att han skrev till greker visar det sig att dessa använde ordet "huvud" som bild för någontings ursprung. En bäck har sitt "huvud" vid dess början. Detta bildbruk berodde på tanken att mannens säd hade sitt ursprung i huvudet. Deras fysiologiska kunskaper var ju synnerligen begränsade. Huvudet sågs alltså bland grekerna som källan till det mänskliga livet. Det var därför vanligt att kalla sin fader eller förfader för "huvud". För den grekiskkunnige Paulus bör man kunna utgå från att han använder ordet på ett sätt som grekerna kan förstå. När han talar om Kristus som församlingens huvud talar han alltså om dess källa, dess ursprung. Naturligtvis har Kristus auktoritet över församlingen, men detta klargörs med hjälp av andra bibelord (Matt 28:18, Matt 9:6, Joh 5:26-27). Som huvud är Kristus källa till liv (Ef 1:22), till tjänst (Ef 5:23) och till växt (Ef 4: 15-16). Kristus som församlingens huvud är inte intresserad av makt och auktoritet utan av kroppens välfärd. Uttrycket i v 23 "sin kropps Frälsare" visar tydligt att det inte gäller att styra och ställa utan främst omsorg och beskydd (v 29). Huvudet betjänar kroppen med att ge den liv, näring och tillväxt. Hjärtat är däremot säte för viljan, handlingen och auktoriteten. Underordnandet utgår från en horisontell relation mellan jämlikar och inte en vertikal relation mellan ledare och underlydande. Att lägga en auktoritetsstruktur över Jesu princip om tjänande (Matt 20:25-28) och Paulus princip om ömsesidigt underordnande (Ef 5:21) är inte bara tveksamt utan det fördärvar helt den hänvisning till Kristi liv, som ger kraft och skönhet åt dessa principer. Texten i Ef 5 är en kallelse till tjänande, ett tjänande som är en logisk följd av det

3 ömsesidiga underordnandet. Huvud beskrivs nämligen här i offertermer. Mannen ska offra sig själv genom att underordna sig kvinnans behov. Vad betyder då "mannen är kvinnans huvud"? Tolkat utifrån Kristi huvudmannaskap över församlingen har vi sett att det inte är detsamma som "ledare, härskare". Den gifta kvinnan hänvisas på ett grundläggande sätt till sin man som sitt ursprung. Hon hör därför samman med sin man på ett fundamentalt sätt och uppmanas nu att inte bryta sig ur enheten med sitt "huvud". Hon ska i positivt erkännande leva i lojal trohet mot sin man. Begreppet är alltså en påminnelse om äktenskapets enhet. Uppmaningarna till man och kvinna inramas av v 23 och v 31, som båda vill värna om äktenskapets enhet. Tydligen hade de kristna kvinnorna i Efesus gått för långt i sina frihetssträvanden och försökt öka sitt oberoende. Paulus varnar för den frihet som är ett oberoende från andra och manar fram tjänande i total gemenskap och enhet. Kvinnans situation i ett kristet äktenskap kan därför sammanfattas så: 1) Underordnandet är ett exempel på en allmän kristen plikt. Vers 22 följer på vers 21! Det som sägs först är Underordna er varandra. Det är också mannens plikt att underordna sig kvinnan. Underordnandet ska vara ömsesidigt. 2) Den man underordnar sig är ingen tyrann utan en som älskar. Paulus säger inte: Män, var herrar, sätt klacken på frun. Detta hade varit logiskt om han hade tänkt sig ett underordnande i negativ mening. NT uppmanar aldrig mannen att utöva någon auktoritet över kvinnan! Jag har på många platser utlovat en månadslön till den som kan hitta ett ord i NT som säger att mannen ska ha auktoritet över kvinnan. Jag har inte blivit rik men jag har fått behålla alla mina månadslöner. Däremot säger Paulus: Ni män, älska! 3) Kvinnan underordnar sig en man som älskar som Kristus. Låter det hårt? Det är istället mannen om har den svåraste uppgiften. Han ska älska med Golgata kärlek, med den kärlek, som förde Jesus till ett kors. 4) Underordnandet blir bara en annan aspekt av kärleken. Det är två olika ord, men det finns ingen avgörande skillnad. Att underordna sig, men även att älska, är att hänge sig åt någon. Hustavlan ger två exempel på den självutgivande kärlek, som är hemligheten till allt rikt kristet liv. Ni män, älska era hustrur I Ef 5:25-33 använder Paulus bilden av Jesus även vid förmaningen till mannen: ni män älska såsom Kristus har älskat församlingen och utgivit sig själv för henne. Kristus blir modell för att betona det offer och den omvårdnad som denna kärlek inbegriper. En sådan hänvisning till Kristus ger alltid grunden till ett kristet liv och blir förpliktande. Mannen ska vara kristuslik i sin kärlek, vara beredd att offra sig själv. Paulus säger alltså: Älska med den kärlek, som söker kvinnans högsta välfärd och är beredd till det yttersta offret för att uppnå den. En parallell till detta återfinns i Jesusordet i Mark 10: Om mannen vill vara främst, ska han vara sin hustrus dräng! Ef 5:28 tycks dock innehålla en lite mer mänsklig tanke. Här får man älska sin hustru, eftersom man ju älskar sin egen kropp. Men även detta ska tolkas kristologiskt. Kärleken skapar sig alltid en kropp. 1 Mos 2:24, som citeras i v 31, beskriver denna effekt av kärleken mellan man och kvinna. Tanken är alltså inte att mannen är själen och kvinnan kroppen, vilken då enligt platonsk tänkande betraktades som något lägre. Paulus vill istället visa hur skapande kärleken är. Man och kvinna blir en kropp genom sin kärlek. Mannen uppmanas då att älska denna äktenskapets kropp, som är en Guds gåva till ett äktenskap. "Kropp" uttrycker alltså den enhet som man och kvinna utgör. Även mannen manas till besinning inför äktenskapets enhet, liksom tidigare kvinnan.

4 Det som kunde rycka loss mannen från denna enhet var naturligtvis en förbittring över att inte längre vara den självklart dominerande. Grekisk-romerska etiker ger sina förmaningar enbart till den frie, vuxne mannen. Bara en sådan fri man har enligt dem möjlighet att meditera över sin natur och arbeta på dess fullkomning. Paulus tar ett revolutionerande steg, när han också gör kvinnan moraliskt ansvarig. Tvärtemot att vara konservativ ligger hans radikalism i att överhuvudtaget tilltala kvinnan. Det är de i yttre mening svaga som nu är bärare av förändringen. Paulus litar nämligen på den kraft, som fullkomnas i svaghet (2 Kor 12:9). Detta kan vara svårt för den kristne mannen att acceptera... Till båda parter Modellen för relationen mellan man och kvinna finns alltså i Kristi nåd och försoning. Ett förhållande mellan man och kvinna bör varken ses som en ersättning för eller en motsättning till Kristi nåd. Denna relation är inte så stor att Guds välsignelse blir överflödig, men inte heller så profan att den skulle vara bortom Guds intresse. Tvärtom har denna relation sitt ursprung i Kristus. Genom Kristus lär sig både man och kvinna vad kärlek är. Han är kärlekens prins, inre dess princip. Precis som alla stora författare väljer Paulus att frammana kärlek genom att berätta om Den stora kärleken. För Paulus är den stora romansen den mellan Kristus och församlingen. "Den hemlighet som ligger häri är stor." Denna Kristuslika kärlek är inget teoretiskt. Sann kärlek är inget man bara pratar om eller skriver poesi om. Kärlek är det mest praktiska som finns. Jesus säger: Den som har min bud och håller dem, han är den som älskar mig. (Joh 14:21). Hur vardagligt det låter! Inte alls romantiskt! Frågan är inte heller vad som stod i tjugo år gamla kärleksbrev, utan kärleken prövas i det vardagliga livet. Till en sådan praktisk kärlek behöver vi hjälp av Kristus själv. Det är därför som Paulus låter den här texten genomträngas av en hänvisning till Kristus. Uppmaningarna här är inte allmänmänsklig etik som fått lite kristen sockerglasyr över sig. Tvärtom finner vi i de kristnas sätt att se på relationen mellan man och kvinna ett vittnesbörd om Honom som skapar nya människor. När världen visar upp sitt innersta väsen genom kaotiska relationer behöver vi förnya relationen mellan man och kvinna - där man och kvinna i vardagen underordnar sig varandra i ödmjuk tjänst. Per-Axel Sverker Appendix Enligt gällande standardverk vad gäller grekiska lexikon fanns inte innebörden av "auktoritet, ledare" i ordet "kefale". I teologers verk har man dock, tidigare på ett självklart sätt, utgått från detta, även i lexikon framställda av teologer. Det har funnits stor tveksamhet till att godta översättningen "källa" vid bruket av "huvud" som bild. Man kan dock klart hitta den uttryckliga definitionen av ordet bland kyrkofäderna. Athanasius skriver exempelvis: "För huvudet, d v s källan, till allting är Sonen, men Gud är Kristi huvud, d v s källa". Både Athanasius och Basilius tolkar uttrycket "Gud är Kristi huvud" (1 Kor 11:3) som att Gud är den källa som fött Sonen. På samma sätt tolkar Cyrillos av Alexandria texten i 1 Kor 11:3. Det hebreiska ordet "rosh" har en tvåfaldig aspekt i sin betydelse, både "huvud" och "början". Ordet kan betyda överhuvud för en social grupp, men de som står under kallas då aldrig för kropp. Men det finns också ett tydligt kronologiskt moment i ordet. Detta ledde till att ordet i

5 LXX fick översättas med det grekiska ordet för början (archae). Huvud (kefalae) och början (archae) ska man alltså tänka samman. Det kan också ange en sammanfattning. Vad som händer Remaljas son är en sammanfattning av Samarias öde (Jes 7:9). Som det går med Remaljasonen, så går det med Samaria. Han är som huvud är av vital betydelse för staden. Denna dubbla innebörd i ordet (både sammanfattning och början) återkommer hos Paulus i Ef och Kol. I Kol 2:10 och Ef 1:22 är Kristus huvudet över allting. Han har alltså en skapelsemässig prioritet som alltings begynnelse men också en unik strategisk betydelse, eftersom allting hålls samman i honom. När Kristus som huvud sedan ställs mot församlingen som en korresponderande kropp betyder det: 1) begynnelse, upphov. Detta sker klarast i Kol 1:18, 2:19. Kristus är alltså utgångspunkten för församlingens existens. 2) sammanfattning, klarast i Ef 4:15. Kristus är den avgörande orienteringspunkten, med en unik strategisk betydelse för församlingens öde. Vad kroppen är sammanfattas och bestäms i förhållande till detta "huvud". Det är just denna aspekt som ger en god mening åt vårt ställe i Ef 5:23. Anledningen är att det hebreiska ordet för huvud "rosh" kan betyda ledare eller auktoritet. Detta sker 180 gånger. Men i den grekiskspråkiga Septuaginta översätts detta 109 gånger med ett tydligt ord för "ledare" ("archon"). Enbart 18 gånger förekommer "kefale" som översättning, vilket visar att det inte var det naturliga ordet i sammanhanget. Dessa undantag återfinns på undanskymda platser i GT, som den kristne knappast kom i kontakt med. Åtskilliga av dem har andra textvarianter, vilket visar aversionen mot att använda "kefale" för "auktoritet". De övriga åtföljs av inbyggda förklaringar till betydelsen "auktoritet" för "huvud", eftersom den semitistiska översättningen annars är obegriplig. Septuagintas översättare var ju förtjusta i semitismer, men visar alltså trots detta ett massivt motstånd mot att använda begreppet "huvud" för "auktoritet". Det som nu gäller är att bevisbördan ligger på dem som fortfarande hävdar att "huvud" betyder "auktoritet"! Om detta ska gälla livet i ett kristet äktenskap blir förhållandet något annorlunda för de kvinnor som hade icke-kristna män (1 Petr 3:1-7). Petrus säger inte till dem att de ska följa samhällets traditionella linjer. Också dessa är friköpta från det meningslösa livet (1:18). De fruktar nu enbart Gud (2:17), de är fria människor (2:16). Men i denna frihet ska de leva i underordning. De ska följa Jesu exempel i sina olika relationer. De ska inte sträcka sig efter några nya rättigheter utan söka tillfällena att följa Jesu tjänande. Nyckelordet för det kristna äktenskapet är dock inte översatt på svenska. Detta ska nämligen ske "på samma sätt": både man och kvinna följer Jesus och tjänar andra för Kristi skull. Mannens underordnande under kvinnan visar sig i att ära henne. Båda har del i evangeliets privilegier och plikter - "hon ska också få del av livets gåva". Om nu kvinnan är en andlig jämlike, måste det leda till ett slut på männens tyranni. Hon är en andligt ansvarig person, inte en sak, inte heller en leksak. Vi bör se varandra genom Guds ögon. Då är kvinnan arvinge tillsammans med mannen. Man och kvinna är kallade till ett andligt liv tillsammans, där kvinnan inte är underlägsen. En sådan gemenskap ger frukt: "då kan ingenting stå i vägen för era böner". Men gentemot en hednisk man kunde den kristna kvinnan inte anföra Gal 3:28. Petrus kan inte ändra den juridiska situationen för kvinnorna. Men de får se sin situation i ett nytt ljus. Underordnandet är inte en jobbig nödvändighet eller ett bittert tvång - den är andlig frihet och en villig tjänst. Samtidigt är den en möjlighet att vinna den icke kristne. Om de hade gjort anspråk på sin frihet i Kristus, hade de bara varit till anstöt. Det är genom ett gott liv, som fördomar och barriärer ska brytas ner.