Åter i Thailand Någon hade lag upp min hårborste på handfatet (2005-03-28) 1
På internetcaféet fyller jag mitt avlånga computer pad office-block med namn på flygbolag och volontärcenter, kollar väder och vindar på andra håll, letar lämpliga hotell och printar ur broschyrer, skriver ner priser och UD:s telefonnummer, när Resebyråns kontor har öppet, vad utflykterna kostar och när kabaréerna börjar, noterar att det finns en blomstermarknad i Chinatown och så, nej, vi orkar inte mer. Vi stannar där vi är. Kan vi tre inte ens ha koll på att vi har två väskor att lyfta av bandet, ska vi inte lägga upp improviserade turer till helt nya platser. Vi har nog med att ta ut kompassriktning mentalt. Samtidigt som det vardagliga arbetsförnuftet jobbar på som det ska. Skickar jobbmejl till kolleger om pågående och kommande kurser, besvarar frågor från mina studenter. Studenterna som inte vet att jag sitter på ett nyrenoverat internetcafé vid Karonstranden. Där de säljer vykort med bilder från katastrofen. Och där Irma glömmer kvar sin kamera. 2
Onsdag 23 mars, ankomst På väg från flygplatsen ser vi det som är verkligt farligt med Thailand: Trafiken. På en timmes färd två olyckor. En lastbil har vält i en för snabb högersväng och lasten är utspridd över korsningen. Lite längre fram en ung flicka som ligger på marken efter en mopedolycka, medan människor omkring försöker hjälpa. 1 I minibussen delar Resebyråns representant ut ett blad tryckt redan i januari. Där står att UD inte rekommenderar resor till Khao Lak. Det står också hur vi ska förhålla oss till Resebyråns personal: Fråga dem inte om tsunamin. Vi kör genom Kata och plötsligt är Karonstranden där. Sönder. Liksom husen till höger om oss. Av de två väskor vi checkat in glömde vi att hämta upp den ena från bandet. När den första kom lyfte vi bara upp den och gick ut från terminalen, så en del att stöka med vid ankomsten till hotellet. Kaffekokaren vi lånat av A ett plus. Så nu ska jag efter varv i poolen och nybryggt kaffe sova. Jan sover bredvid före den bortglömda väskans ankomst. Irma som solar utanför. Känns tryggt här. Men anonymt. Sova. Och sedan ta in hur det gått med havet och stranden. Och se om vi kan hitta ett internetcafé. 1 I ett reseprogram i TV i augusti 2008, berättar Dogge att 380 personer dödats i den thailändska trafiken på sex dagar, 4 300 personer hade skadats. Thailand har 61 miljoner invånare. 3
Torsdag 24 mars Vi är turister. Turister efter tsunamin. Jämför frukosten på hotellet här med frukosten på hotellet i Khao Lak. Jan som varit hos "gamle" skräddaren och vill köpa ny kostym. Tar en vecka att få. Hur planera i så fall? Och tio kilo Jan som fattas. Kostym till denna magra kropp eller coming? De turistande familjerna runtomkring oss. Lätt absurt, men livet vilket slags liv? ska gå vidare. Tröttheten vi känner beror inte bara på flygresan. Och thailändarna vi möter? Jag vet inte om jag inbillar mig, men det är något dämpat över dem. De ler, men inte som de brukar. I Sverige har det gått hela tre månader. Här i Thailand bara tolv veckor. I Sverige "borde" man känna att det är över. Här får vi ett betydligt vettigare perspektiv. Det är ju alldeles nyss tsunamin svepte över västkusten. Bara tolv veckor sedan. Och vi kontaktar konsulatet. 4
Kontakt med konsulatet Om inte Irma och jag suttit på varsin säng och lyssnat till telefonsamtalet min man hade med killen vid generalkonsulatet så skulle jag skyllt på min man. Du var oklar, han kanske trodde vi fortfarande var kvar i Sverige... Nej, vi lyssnade i ena änden av ett som vi förstod ganska trevligt samtal med en kille, som tidigare varit stationerad i Köpenhamn, men som nu hade flyttat över till Phuket sedan tre veckor. Jag hörde min man förklara läget, att vi befann oss på Phuket, men nu ville besöka Khao Lak och därför ville ha kontakt med Röda Korset som skulle finnas på samma ställe som generalkonsulatet. Stämde det att Röda Korset ordnade bussturer dit? Kunde man ta sig fram i Khao Lak? Killen på konsulatet var mycket trevlig förstod vi av min mans konversation, men tyvärr. De verkade inte samarbeta med Röda Korset längre och vi var lite sura över att vi fått fel information medan vi var kvar i Sverige. Vi fick i alla fall ett telefonnummer till polisens sambandscentral i Sverige och SMS:ade dit om att vi ville ha kontakt med Röda Korset. Sedan for vi på cabaretkväll. Mobilen lämnade vi på hotellet. När vi kom tillbaka såg vi att någon med skyddat nummer ringt. Attans! Det var kontorstid i Sverige och nu hade de försökt nå oss via samtal? Något SMS dök inte upp. Det började dra ihop sig till 5
påskhelg i Sverige och vi blev oroliga. Vi gör ett försök till med generalkonsulatet, sa vi därför till varandra nästa morgon. Man måste ju kunna hjälpa oss med att i alla fall få fram ett telefonnummer till Röda Korset här. Vi ringde upp igen. En annan representant för konsulatet svarade. Röda Korset? De sitter här intill. Jag räcker över luren. Jaså är det ni! Lillemor här har försökt nå er ett par gånger. Ett ögonblick så får ni tala med henne. Det skyddade numret från gårdagen kom från rödakorsaren Lillemors mobil. Röda Korset inte bara fanns där. Hade vi inte sett anslaget på flygplatsen? De hade ett öppet möte varje dag klockan tio för alla som ville få mer information. Vardag som helgdag. Så vi var mycket välkomna dagen därpå. Då kunde vi också göra upp en plan för hur vi ville lägga upp ett besök i Khao Lak. Självklart skulle de följa med oss dit. De ordnade till och med transport. Bara för oss. Det var inte sant! Jo, det var det. Men vi kunde inte låta bli att också fundera över hur dum i huvudet en tjänsteman som sitter och svarar i telefon vid ett generalkonsulat får vara. 6
Måndag 28 mars När Jan beställde hotellets taxi till generalkonsulatet uppe vid Nai Yang Beach undrade personalen. Den som vi tyckte dämpade tonen under den alltid vänliga ytan fick ord: Flera kom fram till disken och ville dela med sig... förlorat en bror... en vän med fru... skadat armen... lyckades ta sig ur en buss... Vid konsulatet möttes vi sedan av ett uppbåd folk vid infon klockan tio. Polisen, Räddningsverket, Röda Korset... Höll på att byta team. Var de åtta-nio personer? Oerhört väl mottagna av trygga, stabila personer som svarade på alla våra frågor och hjälpte oss att lägga upp en dag. De skulle transportera oss och följa med. Det var helt otroligt och en fantastisk lättnad. Och så idag den stora dagen taxi igen till konsulatet, där Lillemor och Ulf tog emot just de två vi helst ville ha med skulle följa oss upp och genom Khao Lak. 7