Innehåll Fakta & innehåll sid 1 Framsida sid 2 Förord sid 3 (2) Personer & ord sid 4 (3 4) Huvudtext sid 5 13 (5 22) OBS: Många sidor med mycket färg. Fakta om e-boken Titel: Spöken & andar 1882 Totalt antal pdf-sidor: 13 st. Format: Liggande A4. Storlek: 2 Mb. Utgivare: E-boksbiblioteket.se & Virvelvind Förlag Uppdaterad: 2013-11-02. Originaltext publicerad: Februari 1882. Författare: Okänd. Guideböcker till historiska platser Heliga vägen guidebok till Lysekils berömda hällristningar Det är ett av världens mest hällristningstäta områden med 12 stora ristningar inom bara en kilometer. Alla ristningarna ligger längs en kilometerlång väg som kallas för den heliga vägen. I den här guideboken får du veta allt om Lysekils mest berömda hällristningar och de andra fornminnena i närheten. Sveriges 33 mest sevärda vikingaplatser Under vikingatiden var Sverige en av världens mest spännande områden. Här kan du också uppleva den här dramatiska tiden genom att besöka de vilda vikingarnas gravar, vägar, monument och befästningar. I guideboken 33 MEST SEVÄRDA VIKINGAPLATSERNA I SVERIGE får du tips på de bästa platserna att besöka. Greby gravfält Greby gravfält utanför Grebbestad i Bohuslän beskrivs ofta som det vackraste i Sverige. Den här guideboken handlar om gravfältet, dess många resta stenar och om utgrävningarna här på 1800-talet. Du får kartor, historik och spännande sägner om blodiga slag. Tanums hällristningar I trakten kring Tanum finns Sveriges största koncentration med hällristningar och har dessutom utsetts till världsarv. Det här är en praktisk guidebok till de största ristningarna. Boken innehåller massor av kartor, bilder och praktisk info för dig som vill besöka de berömda hällristningarna i Vitlycke, Litsleby, Fossum och Aspeberget. Hilmas Alaska guidebok om guldgräverskan och trädgården av cement I mer än 80 år har tusentals besökare kommit hit för att se den galna trädgården utanför Strömstad som guldgräverskan Hilma Svedal byggde med 100-tals ton cement. Det här är en praktisk guidebok som är gjord för ditt besök med massor av foton, historik och kartor. Mer info: www.virvelvind-forlag.se
DIGITAL E-BOK FRÅN WWW.E-BOKSBIBLIOTEKET.SE Spöken och Andar 1882
FÖRORD Berättelser om spöken, andar och övernaturliga fenomen är mer populära än någonsin. I den här e-boken får du en inblick i hur man i den vetenskapliga världen såg på företeelsen redan för nästan 120 år sedan. Tanken på spöken har fascinerat människan i flera tusen år och redan de gamla grekerna trodde att vi efter döden blev rastlösa andar. I den här e-boken får du läsa en berättelse från 1882 om spöken, andar och spiritualism. Du får läsa om exempel på händelser där trovärdiga personer sett spöken men också en unik bild av hur några av 1800-talets mest ansedda vetenskapsmän såg på andar och andevärlden. Tyvärr har vi inte lyckats få fram biografiska fakta om några av de personer som nämns i texten (gäller bland annat mediet Stade och kritikern Belachini). Vissa ord är troligen felstavade i originaltexten, men vi har valt att behålla den ursprungliga stavningen. Trevlig läsning Mikael Jägerbrand Redaktör mikael@jagerbrand.se Moderna spöken kan du se varje vecka i tv, bland annat i tv-serien Medium. Copyright 2009 Virvelvind Förlag, Lysekil Den här e-boken SPÖKEN & ANDAR 1882 publicerades digitalt första gången 2009 och uppdaterades den 2 november 2013. Berättelsen är hämtad ur tidskriften Illustrerad Familj-Journalen den 22 januari och den 5 och 12 februari 1882. Originalets titel: En inblick i andeverlden.
LITE ORD & PERSONER Aksakov, Alexandr. [1832 1903] Rysk författare och översättare. Var en av de första som skrev kritiskt om ryssarnas alkoholvanor. Är mest känd för sin fascination för spiritualismen och arrangerade den förste seansen i Ryssland. Aln. Längdmått. En aln är 59 cm. Crookes, sir William. [1832 1919] Brittisk fysiker och kemist. Gjorde stora insatser för forskningen om vacuum. Var mycket intresserad av spiritualism och medier och skrev flera böcker om det. Är mest känd för upptäckten av grundämnet tallium. Gesandt. Gammaldags titel för dipolomatiskt sändebud. Guttaperka. Gummimaterial som tillverkas av guttaperkaträdet som främst finns i Indonesien. Användes länge som isoleringsmaterial i elkablar. Napoleon I. [1769 1821] Fransman född på Korsika som Napoleone di Buonaparte. Var fransk kejsare från 1804 till 1814. Erövrade stora delar av Europa under flera omfattande fälttåg. Förlorade makten efter förlusten i slaget vid Waterloo år 1815 och satt de sista åren av sitt liv internerad på den brittiska ön St Helena. Niemann, August Wilhelm Otto. [1839 1919] Tysk kapten, skådespelare och författare. Produktiv romanförfattare. Är mest känd för böckerna Pieter Maritz och Var hon brottslig?. Owen, Robert Dale. [1801 1877] Skotsk författare som emigrerade till USA där han blev politiker. Var engagerad 3 i demokraterna och kämpade bland annat för att avskaffa slaveriet. Platon. [427 f Kr 347 f Kr] Grekisk filosof och elev till Sokrates. Flera av Platons verk finns bevarade, bland annat Sokrates försvarstal, Gästabudet, Gorgias och Faidon. Seifert, Alfred. [1850 1901] Tjeckisk målare. Var specialiserad på målningar av älskvärda kvinnor och barn. Sokrates. [ca 496 f Kr 399 f Kr] Grekisk filosof. Betraktas av många som skapare av den västerländska filosofin. Arbetade enbart som lärare och skrev aldrig något eget verk. Många av hans idéer finns bevarade i lärjungen Platons Sokrates försvarstal. Sokrates dömdes till döden för att ha missaktat gudarna och tvingades dricka en giftbägare. Wallace, Alfred Russel. [1823 1913] Brittisk naturforskare. Gjorde många forskningsresor för att studera nya växtoch djurarter. Är mest känd för Sarawaklagen-teorin som handlar om hur nya djurarter uppstår. von Blücher, Gebhard Leberecht. [1742 1819] Preussisk fältmarskalk. Är mest känd för sina insatser vis slaget vid Waterloo 1815 då Napoleon besegrades. Zöllner, Johann Karl Friedrich. [1834 1882] Tysk astrofysiker. Är mest känd för sin forskning om optik. Skapade bland annat den optiska synvillan Zöllners illusion med raka linjer som ser ut att vara skeva. En av månens kratrar är uppkallad efter Zöllner. 4
MYSTISKA Ursprungligen publicerad 1882 i Illustrerad Familj Journal et är spökhistorier, som den gamla på vår teckning berättar för de lyssnande flickorna, hvars karaktäristiska ansigten tydligen återspegla det intresse de känna vid att höra den gamlas historier. För oss har teckningen en dyrbar baktanke: den retar fantasien, sätter anden i uppror och kommer oss att tänka något mera öfver andar och andehistorier, än vi eljes bruka göra. Teckningens stämning för oss in på det öfvernaturligas område och kommer oss att stå gent emot den gamla motsatsen mellan förstånd och spiritism. Spiritismen, säger A. Nieman, är så att säga en hemlös vagabond på vetenskapens stora fält. Man kan för närvarande icke anvisa den någon bestämd plats, och jag tviflar mycket på att det någonsin skall kunna lyckas att göra detta. Nästan alla uppenbarelser tllhöra ett eller annat bestämdt fack antingen medicinen, theologien ANDEVERLDEN eller filosofien; men spiritismen är ett egendomligt väsen. Den står med ena foten i fysiken och med den andra i metafysiken, och just derför vill ingen af dem erkänna densamma. Fysiken vill icke emottaga den, derför att den har metafysisk karaktär och metafysiken födömmer den för dess fysiska egenskaper. Derför att spiritismen så der knuffas från den ena till den andra sidan, kommer den, emedan den icke riktigt vet på hvilket ben den skall stå, att utföra några löjliga kullerbyttor, och det är derför icke så underligt att många känna sig frestade att le åt densamma. Men detta kan dock ha sin farliga sida, ty den minst utbildade ande är anting en böjd för öfvertro, så stark, att den af denna kan drifvas till de förskräck ligaste förbrytelser såsom t. ex. den mor, som pryglar sin dotter till döds, för att ur henne utdrifva en ond ande eller å andra sidan uppfyld af den öfvertygelsen att veta allt, och blir derigenom lätt förd till den andra ytterligheten att hysa tvifvel om och drifva gäck med allt som den icke förstår. Blott i den mera utbildade anden finnes denna sannings älskande skeptism, som närmast kan betraktas 5 6
Spökhistorier. Efter Alfred Seiferts originalmålning. 7 8
som en tvifvelsjuka, hvilken har sitt ursprung af vettbegäret. Spiritismen knyter sig till detta oförklarliga något, detta d a i m o n i o n, som aldrig lemnade Sokrates och som Platon betecknade såsom bud och mellanman mellan gudar och menniskor. Detta d a i m o n i on beherskar verlden och trotsar allt sundt menniskoförstånd och gäckar ett hvart framsteg. Gent emot detta spelar det sunda menniskoförståndet alltid samma roll, som Sancho Pansa gent emot Don Quixote han är alltid den klokaste och får alltid regelmässigt sina slag. Det är icke för ståndet, som leder mensklighetens öde. Ingen stor man, intet geni, ingen reformator har varit i besittning af hvad vi kalla sundt menniskoförstånd, ty personer som ha ett sådant, akta sig noga för att låta bränna, korsfästa, rådbråka eller på annat sätt martera sig eller att hela lifvet igenom bli pinta och plågade af de värsta veder värdig heter. De sköta deras affärer för att skörda nytta deraf, passa deras embeten i hopp om befordran och sörja i öfrigt för att ha det så bra som möjligt. Ett ovanligt betecknande för detta förhållande, är Blüchers uttal om Napoleon I. Han utbröt, när han kom till St. Claud: Hvad den menniskan måste ha varit en stor narr, som ville fara till Moskva, när han var i besittning af allt detta! Men de store andarne bland menskligheten äro besjälade af en dæmon. De veta något om ett oförklarligt något, som ingriper der, hvarest begrundanden och bevis äro maktlösa och som uppfyller menniskans själ med en hemlighetsfull rysning. Vi lefva i ett förnuftigt, borgerligt och solidt land, i en upplyst tid och äro alla, både i andras och våra egna ögon förnuftiga menniskor; och dock tror jag att det blott gifves få ibland oss, som icke på ett eller annat ställe ha en liten sårbar fläck, hvad just detta d a i m o n i on beträffar. Och till och med de, som om dagen och i muntert sällskap äro fulkomligt öfvertygade om att Gud och odödlighet blott är en af presterna uppfunnen svindel, och att verlden är likaså slät och bar, som ett afdukadt bord, äfven dessa ha säkert om natten i månsken mellan grafvar och allena med sig sjelfva en egendomlig känsla af att håret vill resa sig på deras hufvuden, och de kunna icke utan med en viss rörelse se framställningen af Hamlets fasa gent emot faderns vålnad eller Macbeths ångestfulla stirrande mot den mördade vännens stol som sagdt, äfven dessa känna, trots allt sundt förnuft, att det existerar en öfverjordisk makt, mot hvilken all klokhet är dårskap. Till detta oförklarliga något, som finnes i en hvar menniskas bröst, om det än ofta eller mer sällan kommer till utbrott, knyter sig spiritismen, och derför kan man förklara sig det intresse den väcker, om den än i sitt yttre framträdande får taga sin tillflykt till medel, som ha något gemensamt med taskenspelarkonsten. 9 10
Spiritismen får icke förvexlas med spiritualismen, ty den är icke detta, men står i nära samband dermed. Spiritualismen är en motsats till materialismen. Denna sistnämda är, kort sagdt, ett förnekande af att menniskan har en själ, eller på det hela taget att det finnes någon själ i skapelsen. Hvad man kallar själ skulle efter materialistisk uppfattning vara ungefär detsamma som stämningen i ett klavér. När man sönderslår instrumentet, upphör stämningen. Spiritualismen deremot lär att själen är ett absolut icke materielt väsen, som vid menniskans död går nya former i tillvaron i möte. Motsatsen i dessa tvenne åskådningssätt är naturligtvis likaså gammal som menniskoslägtet, ty så länge det fins menniskor, måste döden träda dem i möte, såsom ett förfärligt frågetecken, och denna fruktan dominerar i sista instansen öfver alla frågor. Frågan om själens odödlighet är oupplösligt förbunden med frågan om Guds tillvaro och derigenom kärnpunkten för alla religioner. Spiritismen är deremot blott ett bestämdt spiritalistiskt partis sträfvande för att bevisa en odödlig själs tillvaro genom erfarenheten, således på empirisk väg. Jag vill bland den oändliga raden af spiritistiska berätt elser, som existera, utvälja några, som äro rent karaktäristiska i deras art. Dessa äro till en del lånta ur ett verk, som Robert Dale Owen, f. d. amerikansk gesandt, har skrifvit. Denne man invigde hela sitt lif åt undersökningar af spiritistiska fenomeners realitet, efter det han år 1856 i ett sällskap hos den ryske gesandten Kakogshkin i Neapel till sin stora öfverraskning fått ett vigtigt meddelande genom en s. k. magnetisk skrifvelse. Först följer här en historia, som blifvit meddelad i en medicinsk fackskrift: Edinburgh Medical- and Surical- Journal, 64:de bandet. Herr S. reste en natt mellan elfva och tolf genom Walfreds skog vid Alverstow. Han var åtföljd af sin hund af race mellan newfoundländare och bulldogg ett kraftfullt och modigt djur. Han hade ett par pistoler, förutom sin sabel, hos sig, ty han tillhörde den dervarande militärskolan. Vägen förde midt igenom skogen, och nära vid vägen, ungefär i midten af skogen, fans upprest ett kors, som betecknande stället hvarest en jägare en gång blifvit mördad. Det gick den sägen om detta ställe, att det spökade der och att den aflidnes vålnad ofta visade sig på platsen. Men herr S., som var en upplyst man och som ofta passerat stället, utan att se något allvarligt, antog det hela för att vara uppdiktadt, blott för att dermed skrämma de många villebrådstjufvar, som funnos der i trakten. När han denna natt närmade sig den öppna platsen i skogen, der korset stod, trodde han sig vid ljusningens andra sida se gestalten af en menniska, men mycket otyd ligare än vanligt. Han kallade till sig sin hund, som ströfvat omkring i skogen, lade handen på dennes hufvud, 11 12
för att uppmana den till påpasslighet, och spände hanen på sin ena pistol. Hunden visade sig derunder mycket orolig. Herr S. tillropade gestalten, men fick intet svar. I den tron, att han hade med en villebrådstjuf att göra, hän vände han hundens uppmärksamhet på gestalten, men djuret svarade blott med att murra. Gestalten kom allt närmare och närmare och var snart blott en aln i från honom. Han såg skarpt på föremålet och trodde sig se, att detta äfven höll ögon med honom. Gestalten hade närmat sig utan larm eller ljud, utan att bladen, som lågo kringströdda på landsvägen, hade prasslat det ringaste. Han kunde icke vända sina ögon ifrån gestalten, men kände en obe skriflig matthet och en viss känsla af skygghet, som dock icke kunde kallas fruktan. Han såg så oafvändt på gestaltens ansigte, att han icke fick tid att dömma om dennes klädsel eller öfriga utseende. När den dröjt ungefär fem minuter från det första ögonblicket den visat sig, försvann den plötsligt. Det intryck, som herr S. fått af denna, var att den icke var vred eller orolig vid hans närvaro. Herr S. vände sig om mot sin hund denne stod samman krupen, med nedhängande underläppar, och darrande i alla lemmar. Den var betäckt med kallsvett. Den kände uppenbart icke sin herre, när denne talade, och det dröjde länge, innan den återkom så mycket till sig sjelf, att den kunde gå vidare. Nu höll den sig emellertid till sin herre, och först efter omkring fjorton dagars tid åter- hemtade den sig någorlunda från sin förskräckelse; men den blef aldrig mera detta lifliga djur, som den förut varit. Intet medel kunde mera locka honom till att passa skogen, sedan mörkret inbrutit, och om dagen kröp han alltid uppåt sin herre, när denne närmade sig det beskrifna stället. Vi komma nu till berättelsen om spiritistiska fenomener, som med afsigt framkallas medels de s. k. medierna. Sådana berättelser finnas i tusentals i den amerikanska och spiritistiska litteraturen, och jag vill härmed skizzera några af de olika slagen af experimenter. (Dessa saker tyckas naturligtvis vara otroliga, och ändå påstås det, att de äro sanna; de omtalas åtminstone på ett sätt, som ger anledning till att tro, att de som omtala dem verkligen tro på hvad de säga.) Crookes, som gjort upptäckten af thalliumet och som uppfunnit kadiometret, hvilket väckt så stor uppsigt bland naturforskarne genom dess förmåga att förtunna materien millioner gånger, hvar igenom denna göres lysande, skall ha sett enkla kroppsdelar och hela figurer af materialiserade andar och skall ha fotograferat dessa vid elektrisk belysning. Wallace har iakt tagit den framåt skridande bildningen af en materialiserad andekropp, hvars ansigte hade ett så hemskt uttryck, att mediet föll i vanmakt af förskräckelse. Samme Wallace påstår sig äfven att ha varit satt i förbindelse med ett brokigt sällskap aflidna personer, bland andra med en kinesisk köpman från Hongkong, en indian af irokesernes 13 14
stam och en tysk professor. Hans sofvande medium talade, utan att känna dem, tvenne olika språk, och bytte icke allenast om språk, utan äfven t onfall efter de olika andar, som begagnade detsamma såsom mellanlänk. Wallace, som hade rest mycket, förstod dessa språk och underhöll sig med de aflidna om deras nuvarande lif, hvilket af dem skildrades som ett framåtskridande i de i detta lifvet förvärfvade själsförmögenheter och tankar. I alla dessa tusentals berättelser äro spiritisterna eniga om, att det aldrig är betydligare andar, som nedlåta sig till att föra samtal med jordinvånarne. Det påstås, att de högre andarne strax efter att ha blifvit frigjorda ur den synliga materiens band hålla sig till högre intressen, och att det blott är de andar, hvilka längta efter de fröjder som kunna uppfattas med tillhjelp af sinnenas bruk, som äro villiga till att lyda mediets eller magnetisörens kallelse. Till slut vilja vi blott framdraga ännu ett par berättelser om de experimenter, som mediet Stade utförde i Berlin, efter det statsrådet Aksakow låtit hemta honom från Amerika till Tyskland, der spiritismen började få fast fot trettio år efter det den utbredt sig i Amerika. Stade inverkade på andarne eller lät dessa inverka på sig på följande sätt: Han tog en vanlig griffeltafla, lade en griffel på ett nålhufvuds storlek på denna, höll den under hvilket bord som helst på det sätt, att den var tryckt uppåt bord skifvan, hvarvid han samtidigt lade den ena tummen ofvanpå bordsskifvan och lät nu de tillstädesvarande ställa frågor till andarne, som derpå afgåfvo skriftliga svar. Det fans många personer, som besökte Stade i Berlin, och många af dessa förklarade saken obegriplig, men några trodde sig ha upptäckt ett bedrägeri under det hela, oaktadt de voro skiljaktiga i deras meningar om huru detta skulle ha tillgått. Belachini förklarade offentligen, att det blott var taskspeleri. Stade reste från Berlin till Leipzig, men fann der ett mycket ogunstigt emottagande. Han drog åter till Berlin, men fick kort tid derefter en uppfordran att återvända till Leipzig, emedan flera af de dervarande professorer önskade att närmare undersöka saken. Dessa herrar gjorde följande experimenter för att komma till sanningens kännedom: De emottogo Stade i ett rum, som de sjelfva för detta ändamål utvalt, gåfvo honom ett simpelt bord, det de på det noggrannaste undersökt, och läto honom begagna en af dem lemnad griffeltafla. Stade utförde sina vanliga konststycken, och medan han gjorde detta, kände de tillstädesvarande sig liksom berörda af varma, fasta händer på deras knän, armar eller händer. Derpå gåfvo de Stade två nya griffeltaflor, mellan hvilka griffeln blef lagd, dessa blefvo ombundna med starkt segelgarn och förseglade. 15 16
Stade höll åter taflorna under bordet och upptog dem fullskrifna på de inåtvända sidorna. Professor Zöllner har en del af dessa taflor i sitt försvar. Derpå tog man ett snöre, fäste med lack dess båda ändar vid bordet och det slog sig fyra knutar på det sålunda fastgjorda snöret, men så snart Stade lade sin hand på bordet, upplöstes dessa strax. Man lade en mussla på bordet och denna föll tvärs igenom den fasta bordskifvan; musslan hade dervid blifvit starkt upphettad. Man lade på bordet ringar af horn och guttaperka, som i Stades närvaro slingrade sig inuti och utur hvarandra, hvarvid äfven dessa blefvo starkt upphettade på de ställen, der de trängt igenom hvarandra. En ring flög, slungad af en osynlig hand, ifrån de andre och snodde sig kring ett ben på professor Zöllners skrifbord, der den ännu finnes. Man stälde ytterligare små skålar, innehållande mjöl, och lade svärtade taflor rundt omkring på golfvet, och man fann aftryck af nakna fötter i och på dessa. Zöllner skref nu ett stort verk, hvari han ville bevisa, att dylika saker måste ske uti en fjerde dimension, ty i de tre oss bekanta utvidganden af rummet voro de obekanta och omöjliga. För att göra detta begripligt, måste det förutsändas ett par vanliga anmärkningar. Våra störste filosofer ha varit öfverensstämmande i den åsigten, att det gifves tvenne olika slags menskligt vetande, nemligen ett slag som kan läras och ett annat som så att säga är medfödt och som man senare i lifvet kommer att påminna sig. Det gifves nemligen uppenbart saker, som vi icke kunde veta, om de icke blifvit meddelade oss. Man må vara så skicklig som helst i sina frågor, så kan man dock icke få veta af en menniska, hvad denna icke sjelf lärt så förhåller det sig t. ex. med geografi, historia, språk och många andra vetenskapsgrenar. Det fins en egendomlighet vid allt det vetande som man lärt sig, och det är, att detta vetande på ett sätt icke innehåller någon sanning. Man kan under alla förhållanden f ö r e s t ä l l a sig den möjligheten, att det kunde vara annorlunda och man behöfver en autoritets omdöme för att afgöra, att det just är eller har varit så. Äfven der det handlar om allmänt erkända naturlagar, står det fantasien fritt att gå en annan väg. Vi veta t. ex., att ett visst mått eller en vis rymd vatten väger mindre än samma mått jern, men detta hindrar icke, att vi kunna föreställa oss, att jernet kan flyta på vattnet. Deremot gifves det ett annat slags vetande, som på sätt och vis framlockas ur menniskan, utan att denna hört något derom; och detta vetande har äfven sin egendomlighet, nemligen att det är sjelfva fantasien omöjligt att aflägsna sig från det riktiga erkännandet af detsamma. Hit höra alla axiomer i matematik- 17 18
en. Det är nemligen omöjligt att, äfven med den djerfvaste fantasi, föreställa sig en fyrkantig triangel eller en tre kantig cirkel o. s. v. Det egentliga fundamentet af detta medfödda erkännande är föreställningen om tid och rum. Med den bästa vilja och den starkaste fantasi kan menniskosjälen hvarken aflägsna sig sjelf eller något annat föremål utur rummet, och föreställningen eller begreppet om tid kan den likaså litet undfly. Här ha vi blott med rummet att skaffa, för att se af hvad slag våra begrepp om detta egentligen äro. Menniskan har naturligtvis en föreställning om rummet, men det är icke afgjordt, om detta verkligen är så, som hon föreställer sig det, ty det är en möjlighet för handen, att det utanför de af oss begripliga dimensioner finnes andra, som öfverstiga vår begreppsförmåga. Föreställningen om en verld med objekter af tre dimensioner har blifvit gjord bevislig genom en förståndsprocess. När t. ex. ett barn betraktar sin hand, så har det blott på tvenne sätt bevis för, att denna hand existerar; för det första genom känslan och för det andra genom åsynen deraf, d. v. s. den bild af handen, som fästes på ögats näthinna. Till följe af känslan vet barnet, att dess hand städse har samma storlek och bredd, trots de afstånd och ställningar, hvari barnet ser denna. Deremot förändrar sig bilden på ögats näthinna efter som handen ses på mindre eller större afstånd, d. v. s. hålles längre från eller närmare intill ögat. Denna skillnad mellan synens och känslans angifvande af storleken åstadkommer således, att det blir stäldt det barnsliga förståndet den uppgift för ögat, att oupplösligt sammansmälta det skenbart motsägande med det af känslan som oföränderligt objekt framstälda och det af synen som föränderligt afbildade föremålet. Det är detta, som blott är möjligt vid ett rum med tre dimensioner, d. v. s. att den tredje dimensionen blir det intryck, som, liksom vid stereoskopet, på en gång sammanfattar de olika afvikelserna på tvenne släta bilder till ett enda objekt, liksom förståndet hos barnet framkallar det rätta begreppet om storleken, trots sinnenas motsägande härutinnan. Zöllner säger nu, att om vi iakttaga det faktum, som står i motstrid med de tre-dimensionela kropparnes egenskaper, t. ex. det ömsesidiga genomträngandet af tunga, materiela kroppar och knutslagningar på ett ändlöst snöre, så träder vårt förstånd helt enkelt framför den uppgiften, att söka en fjerde dimension, innanför hvilken motsägandet kunde upplösa sig. Och nu blott ett par slutanmärkningar. Under de få år spiritismen varit känd i Tyskland, har den förstått att samla sig anhängare, till och med bland aktade och ansedde män, att man nästan utan fruktan för motsägelse kan påstå, att den om några år huru många kan ingen säga skall bli populär der. Men man kan å andra sidan 19 20
icke anföra ett enda antagligt bevis på, att det är själen som är orsak till alla dessa fenomener, och sådana bevis skall väl heller aldrig kunna anföras, emedan man alltid måste betrakta sinnenas vittnesbörd som bevis, och sinnena kunna ju aldrig sitta till doms öfver det rent andliga. Men för att vara rättvis, måste man också tillstå, att det å andra sidan heller aldrig har gifvits bevis för att icke spiritistiska fenomener stå i förbindelse med de aflidnas själar; ty om det på det hela taget gifves en själ som öfverlefver kroppen, så kan det icke anföras någon antaglig orsak hvarför icke denna själ, om den dertill känner lust, skall kunna göra sig begriplig för de lefvande. Det måste då kunna uppställas bevis för, att det ingen själ gifves, utan att allt är förbi med döden, men ett sådant kan ingen menniska åstadkomma. 21